UTREDNING OCH FÖRSLAG

(1)

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 0 : 1 0

J O R D B R U K S D E P A R T E M E N T E T

UTREDNING OCH FÖRSLAG

BETRÄFFANDE ÅTGÄRDER FÖR ÖKAD ANVÄND- NING AV SVENSKA LANTBRUKSPRODUKTER

VID ALLMÄNNA INRÄTTNINGAR

M. M.

MED ANLEDNING AV KUNGL. MA.I:TS U P P D R A G *

AVGIVNA AV

LANTBRUKSSTYRELSEN

S T O C K H O L M

1 9 3 0

(2)

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1930

K r o n o l o g i s k f ö r t e c k n i n g

1. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och rågmarknadehs stödjande. Beckman. 76 s. J o .

2. Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckman, viij, 179 s. J o .

3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. H.

4. Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens främjande. Beckman, viij, 129 s.

11 pl. J o .

5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. J u .

Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. U.

Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lots- verket. Marcus, xvj, 365 s. H.

Domänverkets omfattning, uppgifter och organisa- tion. Tiden. 333 s. 1 karta. Fl.

Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Marcus. 727 s. J o . Utredning och föxslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid all- männa inrättningar m. m. Marcus. 21 s., 3 tab. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t., ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o .

= jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre an- ordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

(3)

J O R D B R U K S D E P A R T E M E N T E T

UTREDNING OCH FÖRSLAG

BETRÄFFANDE ÅTGÄRDER FÖR ÖKAD ANVÄND NING AV SVENSKA LANTBRUKSPRODUKTER

VID ALLMÄNNA INRÄTTNINGAR M. M.

MED A N L E D N I N G AV K U N G L . M A J : T S U P P D R A G

AVGIVNA AV

LANTBRUKSSTYRELSEN

S T O C K H O L M 1930 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

(4)

(5)

Genom beslut den 13 september 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande förutsättningarna för användning i ökad utsträckning vid allmänna inrättningar av svenska

(6)

lantbruksprodukter samt att till Kungl. Maj:t inkomma därmed jämte förslag i ämnet.

Vidare har i anslutning till det sålunda givna uppdraget till lantbruksstyrelsen överlämnats härmed återgående skrivelse till Konungen från K. E. H. von Heland med framställning om bland annat sådan änd- ring i cirkuläret till statens upphandlingsmyndigheter den 3 mars 1922 (nr 116), att samma cirkulär komme att äga full tillämpning jämväl å svenska jordbruksprodukter.

Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Till statsrådsprotokollet den 13 september 1929 anförde chefen för jordbruksdepartementet i förevarande ämne bland annat följande:

»I gällande förordning den 16 januari 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten för statens behov finnas intagna vissa föreskrifter, som avse att tillgodose önskemålet om företräde för svenska varor. Sålunda stadgas i 29 § att, då anbud avse såväl svensk som utländsk vara, anbud å svensk vara skall antagas, därest denna är av erforderlig beskaffenhet. Sådant företräde skall även lämnas för vara, som till större delen tillverkas av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, framför vara, som blott till mindre del är att i nämnda hänseen- den anse såsom svensk tillverkning. Enligt berörda paragraf må dock anbud å utländsk vara antagas bland annat, när denna i angivet avseende besitter bestämda fördelar framför den svenska eller när svensk vara i förhållande till utländsk betingar så högt pris, att upphandlings- myndigheten finner statens intresse påkalla, att hänsyn tages därtill. I anslutning till dessa stadganden skall skriftligt leveransanbud innehålla uppgift, bland annat, huruvida varan eller de för densammas tillverkning använda materialierna äro svenska eller utländska.

Ytterligare har vikten av den svenska produktionens gynnande in- skärpts genom ett cirkulär till statens upphandlingsmyndigheter den 3 mars 1922. Enligt nämnda cirkulär må sålunda, när upphandlingen är av beskaffenhet att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, före- träde givas åt svensk vara eller vid val mellan svenska varor åt vara, som till större del tillverkas av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, även om den myndighet, som har att verkställa upphandlingen, skulle anse sig vid sträng tillämpning av föreskrifterna i upphandlingsförordningen icke vara berättigad därtill. Där skillna- den i pris mellan svensk och utländsk vara respektive mellan svenska varor av i nyssnämnda avseenden olika tillverkning är så stor, att myndigheten trots berörda medgivande icke finner sig böra träffa avtal om inköp av svensk vara av mera genomgående svensk tillverkning, äger enligt cirkuläret myndigheten underställa ärendet Kungl. Maj:ts pröv- ning. Nämnda i cirkuläret meddelade föreskrifter skulle ursprungligen gälla högst till viss numera förfluten dag, men giltighetstiden har seder-

(7)

mera undan för undan förlängts, och gäller cirkuläret för närvarande till och med den 31 mars 1930. Nämnda cirkulär, som tillkommit på grund av framställningar från den svenska industrin, har såsom fram- går av innehållet närmast avseende å industriprodukter. I fråga om upphandling för statens behov av mjöl och gryn har emellertid efter mönster av sagda cirkulär genom cirkulär den 9 oktober 1923 förordnats, att upphandlingsmyndighet tillsvidare vid infordrande av anbud skall dels giva tillkänna, att svensk spannmål bör i största möjliga utsträck- ning komma till användning vid framställande av den vara, som anbudet avser, dels ock föreskriva, att i anbudet skall såvitt möjligt uppgivas, i vilken utsträckning inhemsk spannmål använts vid varans framställ- ning.

Såsom framgår av nämnda bestämmelser angående upphandling för statens räkning, har synpunkten om företräde för svenska varor rönt allvarligt beaktande. Under senare tid har emellertid, till följd av jord- bruksnäringens tryckta läge, även frågan om ökad användning i det all- männas verksamhet av svenska jordbruksprodukter ägnats uppmärksam- het, därvid särskilt framhållits den något gynnsammare ställning, som intoges av industrialster i förhållande till jordbruksprodukter.»

Departementschefen anförde vidare, att det vore av stor betydelse, att allmänna inrättningar i landet — icke allenast de direkt statliga utan även av annan offentlig karaktär — vilka vore i behov av lantbruksprodukter, begagnade sig av alster utav det svenska jordbruket.

Vid fullgörande av det lantbruksstyrelsen sålunda lämnade utrednings- uppdraget har styrelsen ansett sig till en början böra undersöka, i vilken omfattning lantbruksprodukter förbrukas av sådana allmänna in- rättningar, som torde hava åsyftats av departementschefen.

Lantbruksstyrelsen har emellertid vid denna undersökning icke blott ägnat uppmärksamhet åt rena jordbruksalster och produkter därav utan även ansett sig böra vid undersökningen medtaga andra upphandlings- artiklar, som möjligen kunna tänkas bliva ersatta med dylika alster och produkter. Ifrågavarande undersökning har lantbruksstyrelsen i första hand ansett böra omfatta statens egna inrättningar och institutioner.

Såsom jämväl antytts av departementschefen, synes emellertid under- sökningen icke böra begränsas till enbart statliga inrättningar. Enär det i förevarande syfte tvivelsutan vore av intresse att kunna bedöma konsumtionens omfattning även vid andra allmänna inrättningar än de rent statliga, har lantbruksstyrelsen uti förevarande undersökning ansett sig böra medtaga jämväl av staten understödda anstalter samt all- männa inrättningar, tillhörande landsting och kommuner, vare sig dessa äro statsunderstödda eller ej.

Det är naturligt, att lantbruksstyrelsen genom denna undersökning under den tid, som stått till buds, icke kunnat nå varje inrättning av all- män karaktär, där upphandling av ifrågavarande slag äger rum. Be-

(8)

träffande statens inrättningar har lantbruksstyrelsen ansett sig kunLa inskränka sin undersökning att gälla dem, som tillhöra armén, flotten och fångvården eller som lyda under medicinalstyrelsen. Vidkommance arméns upphandling har lantbruksstyrelsen använt sig av de i von He- lands förenämnda framställning lämnade uppgifterna, vilka utgöra san- mandrag av arméns egna uppgifter. Ifråga om kaffe och svagdriclu, vilka förnödenheter icke omnämnas i nyssberörda framställning, ha\a dock uppgifter inhämtats från arméförvaltningen.

Landstingen hava genom sina tjänstemän lämnat uppgifter om under- lydande sjukvårdsinrättningar och vårdhem.

För att få en uppfattning av omfånget utav förbrukningen av jordbruksalster inom de kommunala inrättningarna har lantbruksstyrelsen infordrat uppgift från 50 kommuner och hava sådana inkommit från 43 av dem. Då styrelsen samtidigt infordrat uppgifter angående antalet försörjningsmånader, som uppgifterna avse, har styrelsen därefter med ledning av statistiska centralbyråns uppgifter angående antalet personer, som underhållas av kommunerna, sökt beräkna den kommunala förbruk- ningen i dess helhet. Till den sålunda erhållna summan har sedermera lagts resultatet av från hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö infordrade uppgifter.

Vidare har lantbruksstyrelsen inhämtat uppgifter från några få institutioner, som åtnjuta statsbidrag.

Däremot har styrelsen ansett fristående stiftelser icke falla under den kategori allmänna inrättningar, som undersökningen närmast torde avse.

Sålunda ingå bland föremålen för undersökningarna icke t. ex. folksana- torierna och därmed jämförliga inrättningar. Något egentligt skäl att undersöka dylika institutioners förbrukning har lantbruksstyrelsen knappast ansett föreligga, då styrelsen förutsätter, att de icke på samma sätt som statliga och andra i egentlig mening allmänna inrättningar äro un- derkastade direktiv från statsmakterna.

Beträffande de varor, vilkas förbrukning borde underkastas undersök- ning, har lantbruksstyrelsen ansett endast sådana förnödenheter böra komma i fråga, som utgöras av eller varuti ingå sådana jordbruksalster, vilka äro föremål för produktion inom landet eller också sådana varor, som styrelsen ansett eventuellt åtminstone i viss utsträckning kunna ut- bytas mot produkter av svenskt jordbruk. Då åtminstone under nu rå- dande förhållanden kött och fläsk samt dylika varor av utländskt ursprung knappast i större omfattning torde vara föremål för upphandling, och stora svårigheter syntes föreligga att med den mångfald kött- varor av synnerligen växlande art, som förekomma, införskaffa tillför- litliga uppgifter och en klar överblick av förbrukningens betydelse, har styrelsen lämnat denna varugrupp utanför utredningen.

Undersökningen har sålunda omfattat följande varuslag, nämligen av lantbruksprodukter, som äro föremål för svensk produktion: smör,

(9)

ost, oskummad och skummad mjölk, gula och gröna ärter, mjöl och bröd av vete och råg, kornmjöl, korngryn, havre och havregryn, potatis och äpplemos, samt

av andra produkter: margarin, torkad frukt, kaffe, svagdricka och fisk.

Att lantbruksstyrelsen upptagit äpplemos under lantbruksprodukter men torkad frukt under andra varor beror därpå, att efter vad lantbruksstyrelsen har sig bekant upphandlad, torkad frukt i regel om än icke alltid är av utländskt ursprung, under det att äpplemos av inhemsk tillverkning i stor utsträckning uppköpes för utspisningsändamål.

Resultatet av undersökningen, vars detaljer innehållas i bifogade ta- beller (Bil. A.), framgår av följande sammanställning, uti vilken årsför- brukningen angives i kilogram — för mjölk och svagdricka i liter — av däri upptagna varor:

V a r u s l a g

Årsförbrukning vid institutioner, tillhörande eller förvaltade av

staten landsting kommuner andra 10 492

244 076 3 281 722 8 875 035 278 967 85 059 Rågmjöl i 1 131605 Smör

Ost

Mjölk, oskummad

» s k u m m a d •.

Ärter, gula

» gröna

Rågbröd, hårt

» mjukt Vetemjöl

Vetebröd, hårt

» mjukt Kornmjöl

Korngryn Havregryn Havre Makaroner Potatis¹

Äpplemos • Torkad frukt

Margarin Kaffe

Svagdricka I 1 626 959

Salt sill 535080 Färsk fisk I 720475

759 288 2 362 372 1 014 786 19 346 1 021 942

74 531 347 778 11000 633 77 869 7 074 455 54 432 186 218 730 974 266 031

210 830 99 899 8 593 129 1 330 166 54431 10 843 285 077 173 850 442 130 506 906 123 521 264 149 4 028 11239 196 915 22 838 16 082 2 239 349 17 705 73 431 220 474 125 364 396 870 219 480 471 974

172 225 197 913 774 983 744 873 188 830 32 613 438 355 216 084 291 396 384 214 168 235 180 886

59 576 489 548 612 904 56 019 014 535 64 545 114 665 610 520 348 147 419 173 439 688 887 146

3 686 1307 67 245 48 373 1000

290 500 6 820 8 300 5 760 1045 4 530

615 1200

300 29 590 65 671 4 263 1720 2 220

I 9 6 0 3 373

Summa

397 233 543195 25 717 079 17 998 447 523 229 128 806 2 855 538 1 156 042 5 104 200 2 911666 312147 2 471 509 4 028 145 963 1 035 441 11636 376 150 270 15 357 929 136 748 374 986 1 566 232 741 262 3 445 222 1 196 209 2 082 969

1 Uppgiften för låg. Särskilt k o m m u n e r n a s förbrukning delvis av vid respektive anstalt hemodlad vara, som icke uppgift.

av denna vara täckes nämligen torde hava inräknats i lämnad

(10)

F ö r a t t n ä r m a r e belysa, v a d ovan angiven förbrukning av spannmåls- produkter k a n betyda för svensk produktion, h a r lantbruksstyrelsen be- r ä k n a t , vilka m ä n g d e r de redovisade p r o d u k t e r n a m o t s v a r a i spannmål.

Styrelsen h a r därvid förutsatt, a t t

a v 100 kg råg eller vete erhålles i medeltal 100 kg sammanmalet mjöl

» 100 » » » » » » » 75 » siktat mjöl

» 100 » rågmjöl » » » 80 » hårt bröd

» 100 » » » » » 140 » mjukt bröd

» 100 » vetemjöl » » » HO » h å r t bröd

» 100 » » » » » 140 » mjukt bröd

» 100 » korn » » » 65 » mjöl

» 100 » » » » » 65 » gryn

» 100 » havre » » » 50 » » .

Med stöd h ä r a v beräknas totalförbrukningen vid ovan omförmälda in- r ä t t n i n g a r

av råg till 9 617 465 kg

» vete » 6 342 535 »

» korn » 230 985 »

» h a v r e » 12 154 473 » .

Av stort intresse skulle h a v a varit, om genom undersökningen kunde h a v a fastslagits, i vad m å n de förbrukade förnödenheterna varit av svenskt u r s p r u n g eller icke. D å vederbörande i n r ä t t n i n g a r åtminstone i regel icke ens själva torde veta, h u r u h ä r m e d förhållit sig, h a r lantbruksstyrelsen emellertid icke ansett någon möjlighet föreligga för verk- ställandet av en sådan u t r e d n i n g . A t t h u v u d d e l e n a v v a r o r n a v a r i t svenska, torde dock k u n n a förutsättas. U n d e r h a n d gjorda förfrågnin- g a r giva vid handen, a t t understundom, särskilt vid u p p h a n d l i n g a r för arméns r ä k n i n g , uppgift begärts, h u r u v i d a de u t b j u d n a varorna vore svenska eller ej och a t t viss h ä n s y n till l ä m n a d e uppgifter tagits vid upphandlingen. Oftast torde emellertid — t. ex. ifråga om mjöl — endast h a v a uppgivits, a t t mjölet förmalts vid svensk k v a r n , och ifråga om t. ex. bröd torde inga uppgifter alls h a v a l ä m n a t s angående r å v a r a n s u r s p r u n g . E n l i g t lantbruksstyrelsens förmenande synas s t a r k a skäl före- ligga för det antagandet, a t t de u p p h a n d l a d e i n r ä t t n i n g a r n a ansett sig h a v a följt l ä m n a d e föreskrifter, därest endast tillsetts, a t t den upphandlade v a r a n i sin u t b j u d n a form icke v a r i t i m p o r t e r a d och a t t m i n d r e v i k t lagts vid om däri ingående r å m a t e r i a l delvis införts till landet. I vissa fall torde det också k u n n a förutsättas, a t t oförädlade importerade l a n t b r u k s p r o d u k t e r uppköpts för statens i n r ä t t n i n g a r s r ä k n i n g i större omfattning, än som varit nödvändigt. I von Helands framställning meddelas sålunda, a t t i inköpen för den a r m é n tillhöriga k v a r n e n i Boden årligen inginge cirka 25 procent r å g och vete a v u t l ä n d s k t u r s p r u n g . Även ifråga om allmänna i n r ä t t n i n g a r s uppköp av havre — en vara, för

(11)

vars avsättning särskilt uppköpen för arméns räkning spela en icke obetydlig roll — torde starka skäl föreligga för det antagandet, att särskilt på grund av låga utbud från länder, som tillämpa utförselpremier, im- portvara i icke obetydlig utsträckning upphandlats, så mycket mera som det torde vara omöjligt för upphandlande myndigheter att särskilja ut- ländsk vara från svensk.

Om lantbruksstyrelsen också icke siffermässigt kan belysa förhållan- dena, synes det styrelsen dock klart, att det svenska jordbruket, så som förhållandena nu gestalta-sig, icke i samma utsträckning som industrin är tillförsäkrad fördelen av förhandsrätt vid upphandling för statens inrättningar.

Innan lantbruksstyrelsen ingår på en prövning av de åtgärder, som kunna tänkas böra vidtagas för att säkerställa, att landets jordbruk icke i förevarande avseende blir sämre tillgodosett än övriga näringar, vill styrelsen söka klarlägga dels huruvida ett gynnande av svensk produktion vid upphandling av lantmannaprodukter eller varor därav för all- männa inrättningar är av sådan betydelse för jordbruket, att särskilda åtgärder kunna anses motiverade, dels ock huruvida svenska produkter ur upphandlingssynpunkt kunna anses vara tillfredsställande.

En granskning av ovan anförda slutresultat av den undersökning, lantbruksstyrelsen verkställt, rörande allmänna inrättningars förbrukning av vissa varor giver vid handen, att det här är fråga om avsevärda mängder, som onekligen kunna hava en stor ekonomisk betydelse uti före- varande hänseende.

Om hänsyn tages till risken, att varor av utländskt ursprung skola un- dantränga svenska varor, torde spannmålsslagen och produkter därav i första rummet komma i betraktande. Redan anförda siffror — vilka dock såsom nämnt icke angiva hela förbrukningen, då en del mindre all- männa inrättningar icke ingått i undersökningen — giva vid handen, att det här rör sig om avsevärda mängder och betydande värden. Förbruk- ningen uppgår sålunda vid de undersökta inrättningarna till över

12 100 ton havre 9 600 » råg 6 300 » vete och

230 » korn.

Dessa spannmålsmängder representera jämväl med nuvarande låga spannmålspriser ett värde av mer än 4 miljoner kronor. Om också nyss- nämnda siffror i jämförelse med landets totalproduktion och värdet av densamma måhända icke förefalla så betydande, måste det dock enligt lantbruksstyrelsens förmenande anses såsom ett starkt jordbruksintresse, att upphandling av dessa varor i största möjliga utsträckning förbehål- les den svenska produktionen.

Ifråga om havre och korn samt mjöl och gryn av dessa sädesslag synes ingen tvekan råda därom, att produkter av svensk råvara äro likvärdiga

(12)

med sädana av utländskt ursprung. Eedan nu torde man kunna förut- sätta, att behovet av kornprodukter helt täckes av svensk vara. I fråga om havre och produkter därav torde däremot förhållandet vara ett annat. Med den stora import av havre för grynkvarnarnas behov, som veterligen äger rum, torde man med skäl kunna antaga, att havregryn- och havremjöltillverkningen i stor utsträckning sker med anlitande av importerad råvara. Som redan sagts torde det jämväl ifråga om foder- havre icke vara uteslutet, att importerad vara vid upphandling, varom här är fråga, undantränger svensk vara.

Även produkter av svensk råg, såsom mjöl eller bröd, måste enligt lantbruksstyrelsens förmenande under år med normala skördeförhållan- den anses fullt jämställda med motsvarande produkter av utländsk rå- vara. Några allvarliga erinringar emot eventuella bestämmelser att för allmänna inrättningar skall upphandlas rågmjöl och rågbröd av svensk råvara, synas därför icke skäligen kunna göras, om Kungl. Maj:t i sär- skilda fall, där skördeförhållandena sådant föranleda, medgiver upphandling av varor utav utländsk råvara eller med viss inblandning av produkter av sådan.

I fråga om produkter av vete äro meningarna betydligt mera delade.

Allmänt har ju ansetts, att en viss inblandning av utländskt vete skulle vara, om icke nödvändig, dock i hög grad önskvärd för att giva vete- mjölet erforderlig bakkraft. Det torde icke heller kunna förnekas, att vissa utländska vetesorter med sin högre glutenhalt giva vetemjölet ökad bakkraft, så att ett kilogram mjöl, som helt eller delvis tillverkats av sådana sorter, lämnar betydligt större kubikmassa bröd än ett kilogram mjöl, framställts av enbart svenskt vete. Samtidigt med att bröd, som tillverkats av mera glutenhaltigt vetemjöl, jäser upp bättre, får det ock- så ett mera tilltalande utseende. Det är under sådana förhållanden naturligt, att framför allt bagare, vilka sälja bröd av viss storlek, givetvis föredraga det glutenhaltigare mjölet. Ingen torde emellertid kunna påstå, att bröd av utländskt vetemjöl är näringsrikare, mera välsmakande eller hälsosammare än sådant av svensk råvara, därest denna är normalt ut- vecklad och skördad under gynnsamma förhållanden. Med den allmänt äggviterika kost, som i regel användes, torde den högre glutenhalten ur näringssynpunkt icke få tillmätas någon större betydelse. Erfarenheten synes också giva vid handen, att vetebröd av svensk råvara ofta är mera välsmakande och längre bibehåller sin mjuka, saftiga konsistens än vete- bröd av utländskt ursprung. Då det utländska mjölets egentliga före- träde har huvudsaklig betydelse ur bageriernas synpunkter, synes det lantbruksstyrelsen, som om dess egenskap att lämna ett till utseendet något vackrare bröd knappast borde kunna åberopas såsom skäl emot att produkter av vete bliva föremål för bestämmelser till fördel för för- brukning av svenska produkter, under förutsättning likväl att Kungl.

Maj:t, såsom ifråga om råg, härifrån medgiver undantag, när särskilda

(13)

skäl därtill föranleda. Erfarenheten från de hundratusentals lantmanna- hem, där utom i rena undantagsfall, då skörden misslyckats, aldrig annat vetemjöl än sådant, som härstammar från egen produktion kommer till användning, talar för riktigheten av styrelsens uppfattning i denna punkt.

Ärter, såväl gula som gröna, ingå såsom en viktig del i utspisningen vid nästan alla allmänna inrättningar. Man torde emellertid med fog kunna antaga, att endast svenska produkter av dessa varuslag upphandlas. Något skäl emot bestämmelser, att så i regel skall vara fallet, torde icke kunna anföras.

Även upphandlad potatis torde numera, sedan införsel av potatis till Sverige till följd av gällande bestämmelser till skydd mot potatiskräftan blivit i hög grad inskränkt, i regel vara av svenskt ursprung. Emeller- tid torde det icke vara uteslutet, att vid leverans inom Stockholm eller dess grannskap jämväl utländsk potatis kan komma att utbjudas. Några bärande skäl emot att till förmån för svensk vara förbehålla leverans till allmänna inrättningar av denna för det mindre och medelstora jordbruket ofta betydelsefulla produkt torde icke förefinnas.

Av animala produkter hava, som redan anförts, kött och fläsk samt varor därav icke ingått i den av lantbruksstyrelsen verkställda under- sökningen. Omfattningen av förbrukningen utav dessa varor och deras värde är lantbruksstyrelsen sålunda icke i tillfälle att bedöma. Detta torde icke heller hava någon större betydelse för den fråga, som här är föremål för omprövning. Såsom förhållandena på den svenska kött- marknaden nu gestalta sig, torde kunna förutsättas, att kött och kött- varor, som förbrukas av allmänna inrättningar, endast i undantagsfall äro av annat än svenskt ursprung. Några skäl mot att så icke alltid skall vara fallet, synas lantbruksstyrelsen knappast kunna åberopas.

Eventuella bestämmelser att allmänna inrättningar skola förbruka svenska lantmannaprodukter synes därför böra gälla jämväl i fråga om kött och fläsk samt produkter därav, inklusive konserverade sådana.

Förbrukningen av mejeriprodukter är vid allmänna inrättningar be- tydande. Trots det att margarinförbrukningen här är i det närmaste fyra gånger större än smörförbrukningen, uppgår dock värdet av smör, ost, mjölk och grädde, som förbrukas vid de undersökta allmänna inrätt- ningarna årligen till cirka åtta miljoner kronor. Här torde gälla, vad som anförts om flera föregående varuslag, eller att förbrukningen endast i undantagsfall är av annat än svenskt ursprung. En bestämmelse, som säkerställer, att så även framdeles blir fallet, torde därför icke med- föra ändring av rådande förhållanden.

Av trädgårdsprodukter och produkter därav har undersökningen som sagt endast berört äpplemos och torkad frukt. En utredning angående andra trädgårdsprodukters förbrukning lärer icke lätt kunna åvägabrin- gas, då flertalet allmänna inrättningar knappast torde kunna angiva för-

(14)

brukningen i bestämda mängder. Att lantbruksstyrelsen upptagit ifrå- gavarande två varuslag sammanhänger därmed, att allvarliga försök på senare åren gjorts att i form av äpplemos vinna avsättning av svensk frukt just till allmänna inrättningar, då svårigheter mött för svensk torkad frukt att här konkurrera med utländsk vara. Enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat, synes det med skäl kunna antagas, att torkad frukt så gott som helt och hållet utgöres av importerad vara, under det att äpplemoset åtminstone i stort sett torde vara av svenskt ursprung. Det är givetvis ur den svenska fruktodlingens synpunkt önskvärt, att svensk frukt i största möjliga utsträckning kommer till användning. En be- stämmelse, att torkad frukt skall vara av svenskt ursprung, torde emellertid knappast kunna anses genomförbar, då åtminstone för vissa all- männa inrättningar utländsk torkad frukt, särskilt katrinplommon, torde vara en nödvändighetsvara.

Givetvis upphandlas även färska trädgårdsprodukter — särskilt kål och vissa rotfrukter — i jämförelsevis stor utsträckning vid allmänna inrätt- ningar. Ifråga om sådana varor förefinnes enligt lantbruksstyrelsens förmenande inga skäl emot bestämmelser, att svenska produkter skola hava företräde framför utländska annat än möjligen vid den tid av året, då den svenska produktionen är hänvisad till artificiella hjälpmedel, som avsevärt fördyra varan.

Till följd av de betänkligheter, som således föreligga ifråga om såväl frukt som under vissa tider även andra trädgårdsprodukter, synes det tveksamt, om för denna varugrupp absoluta bestämmelser om företrade för svensk vara böra utfärdas.

I lantbruksstyrelsens undersökning hava upptagits jämväl makaroner, en produkt varuti vete ingår såsom huvudsaklig råvara. Inhämtade uppgifter giva emellertid vid handen, att för tillverkning av denna vara användes en särskild veteart, nämligen hårdvete, (triticum durum), som icke odlas inom landet. Denna speciella veteart, som odlas i bland annat Amerika, införes hit för tillverkning av vetegryn, vilka sedermera i sin tur utgöra råmaterial till makaroner, som tillverkas vid svenska fabri- ker. En övergång till råvara av svenskt ursprung anses av fackmän utesluten, om makaronerna skola bibehålla sina karakteristiska egen- skaper.

Bland varor, som vid upphandling, varom här är fråga, skulle kunna tänkas böra vara av svenskt ursprung, har lantbruksstyrelsen slutligen i förberörda undersökning upptagit fisk, såväl salt sill som färsk fisk.

Salt sill ingår, såsom av förut anförda siffror framgår, i jämförelsevis stor utsträckning i utspisningen vid allmänna inrättningar. Då den utan- för svenska kusten fångade sillen nästan helt och hållet förbrukas i färskt tillstånd, är det blott obetydliga kvantiteter därav, som saltas. I regel torde därför norsk sill eller islandssill förekomma vid upphandling för allmänna inrättningar. Visserligen fiska svenska fiskare vid Islaind

(15)

årligten cirka 10,000 tunnor sill, som hitföras direkt av svenska fartyg, men (denna kvantitet är i förhållande till den svenska totalförbrukningen av salt sill, som lärer uppgå till cirka 250,000 tunnor, obetydlig och torde för (övrigt redan på förhand vara disponerad för svenska fiskkonserv- fabrilkers räkning. Att med hänsyn till det svenska sillfisket på Island besluta om företräde för svensk saltad sill vid upphandling, varom här är fråga, synes under sådana förhållanden icke kunna komma ifråga.

Bestäimmelser angående företräde för svensk saltad sill vid upphandling skulle under sådana förhållanden lätt kunna leda till större minskning av förbrukningen utav denna vara, än som med hänsyn till förefintliga vanor kan anses önskvärt. Till denna fråga återkommer lantbruksstyrelsen emellertid senare i samband med undersökningen huruvida åtgär- der kunna och böra vidtagas i syfte att ändra utspisningen vid allmänna inrättningar i riktning mot ökad förbrukning av svenskproducerade varor.

Enligt vad lantbruksstyrelsen kunnat inhämta, förekomma redan nu vid upphandlingen av färsk fisk för allmänna inrättningar nästan enbart svenska varor. En allmän föreskrift om företräde för svensk produkt torde icke kunna medföra några olägenheter, men anses ur det svenska fiskets synpunkt önskvärd och rättvis.

Den av lantbruksstyrelsen verkställda undersökningen omfattar endast födoämnen. Av andra varor, som förbrukas av allmänna inrätt- ningar, torde knappast några av betydelse härstamma från jordbruket med undantag av yllevaror. Frågan att till den svenska fåravelns stöd- jande söka åstadkomma ökad användning av svensk ull i ullprodukter, som användas av allmänna inrättningar, har redan tidigare varit före- mål för prövning.

Sedan riksdagen i skrivelse den 10 maj 1915 (nr 101) hemställt om en undersökning rörande möjligheten av en förbättrad fåravel, infordrade nämligen Kungl. Maj:t gemensamt yttrande i ärendet från kommerskollegium och lantbruksstyrelsen. Av lantbruksstyrelsen då tillkallade sakkunniga föreslogo — förutom vissa åtgärder till främjande av får- aveln i allmänhet — att bestämmelser skulle utfärdas om företräde vid leverans till staten av yllevävnader och yllevaror för den tillverkare, som kunde styrka, att hans vara helt eller delvis innehölle svensk ull.

I sitt den 14 mars 1917 avgivna yttrande i ärendet ställde sig ämbetsver- ken emellertid tveksamma mot sådana bestämmelser. Bland de åtgärder till fåravelns främjande, som Kungl. Maj:t i proposition den 10 april 1917 (nr 205) framlade för riksdagen, upptogs icke heller frågan om före- träde vid upphandling för statens räkning av yllevaror, som innehölle inhemsk råvara.

I skrivelse den 14 juni 1917 (nr 9, punkt 37) i ämnet framhöll emellertid riksdagen, med anledning av de utav de sakkunniga ifrågasatta åt- gärderna för vinnande av ökad avsättning av inom landet producerad

(16)

ull, att riksdagen ansåge synnerligen önskvärt, att vid inköp för statens räkning företrädesrätt måtte lämnas svensk ull, därest staten icke där- igenom skulle erhålla kvalitativt underlägsen vara.

Svenska fåravelsföreningen, som bildats för att tillvarataga den in- hemska får a veins intressen, hemställde i en år 1921 till Kungl. Maj: t av- låten skrivelse, varöver kommerskollegium och lantbruksstyrelsen anbe- falldes avgiva yttrande, om åtgärder i syfte att ull av inhemsk produktion måtte i största möjliga utsträckning vinna användning vid tillgodo- seendet av statens behov utav yllevaror. Med anledning härav föranstal- tade ämbetsverken en utredning, som gav till resultat, att arméförvalt- ningens intendentsdepartement redan år 1921 meddelat vissa föreskrif- ter rörande upphandling utav yllevaror av innehåll, att sängfiltar, häst- filtar, ullgarn och boj, som uppköptes för arméns räkring, skulle inne- hålla minst 50 procent ull av inhemskt ursprung samt »kommisskläde»

minst 10 procent sådan ull. Ämbetsverken, som på grund av uppgifter i centralupphandlingssakkunnigas betänkande I I I (avgivet den 21 januari 1921) uppskattade den ullmängd, som inginge i statens inrättnin- gars årliga upphandling till 576,710 kilogram, beräknade, att med till- lämpning av de principer, som armén tillämpade för sina uppköp, cirka 132,000 kilogram av denna ullmängd skulle komma att utgöras av svensk vara. Då ämbetsverken ansågo sig icke kunna föreslå en allmän före- skrift om ovillkorligt företräde för inhemsk ull vid statens upphandling av yllevaror, hemställdes, att vissa centralmyndigheter, inom vilkas för- valtningsområden upphandling för statens räkning av textilvaror av ull i större utsträckning förekomme, skulle åläggas att dels i tillämpliga fall tillsvidare följa samma leveransbestämmelser ifråga om använd- ningen av inhemsk ull som arméförvaltningen, dels ock i övrigt verka för ökad användning av svensk ull vid statens inrättningar. Framställ- ningen föranledde emellertid ingen åtgärd (Kungl. Maj:ts resolution den 24 november 1922).

År 1927 hemställde fåravelsföreningen i skrivelse till Kungl. Maj:t ånyo, att bestämmelser måtte utfärdas, att vid alla statens verk, som upphandlade yllevaror, svensk ull i största möjliga utsträckning skulle ingå däri. Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, som i ärendet hörde mera betydande upphandlande centralmyndigheter, anförde i ett över framställningen den 13 december 1927 avgivet yttrande, att ämbetsver- ken hade det intrycket, att vederbörande myndigheter redan gjorde, vad som inom skäliga gränser vore möjligt för att gynna svensk ull, samt att man måste beakta, att ett önskvärt främjande av svenskullens av- sättning icke rimligen borde drivas så långt, att det medförde en känn- bar ökning av statsverkets omkostnader för anskaffning av yllevaror.

Såsom förhållandena gestaltat sig, ansågo ämbetsverken, att bestämmel- serna i upphandlingsförordningen, § 29, jämförda med Kungl. Maj:ts cirkulär den 3 mars 1922 angående ökat företräde för svenska varor vid

(17)

upphandling för statens räkning, i betraktande av den vilja till tillmö- tesgående i förevarande hänseende, som kommit till uttryck i vissa äm- betsverks uttalanden i ämnet, tillsvidare borde vara tillräckliga för att vid upphandling för statens räkning tillförsäkra den svenska ullen ett berättigat företräde framför utländsk ull. Fåravelsföreningens skrivelse föranledde icke heller då någon åtgärd (Kungl. Maj:ts resolution den 27 juli 1928).

De yttranden, som i kommerskollegii och lantbruksstyrelsens sist- nämnda utlåtande åberopas, giva såsom nyss antytts vid handen, att vissa upphandlande myndigheter — särskilt arméns intendentsdepartement — sökt tillmötesgå strävandena att stödja den svenska fåraveln genom att främja uppköp av varor, varuti svensk ull kommit till an- vändning. Det kan emellertid av dessa yttranden konstateras, att icke alla statens upphandlande myndigheter ställt sig lika förstående för denna ur svensk jordbrukssynpunkt ingalunda betydelselösa fråga. Uti ifrågavarande utlåtande framhöll ämbetsverken endast, att de tillsvi- dare ansåge vid redan förefintliga bestämmelser kunna bero.

Av de utredningar, som sedermera gjorts i frågan, torde framgå, att svensk ull visserligen i viss mån användes vid tillverkning av varor för statens räkning, men också, att den svenska ullen å vissa håll mötts med misstroende. Lantbruksstyrelsen kan icke underlåta att framhålla, det detta misstroende i viss mån torde hava varit berättigat, innan åt- gärder från statens sida vidtogos till fåravelns främjande, i det att svensk ull, som förr fördes i marknaden, kanske med rätta haft ett mindre gott anseende. Den verksamhet, som staten ävensom svenska får- avelsföreningen bedrivit, har emellertid i stor utsträckning åsyftat för- bättrande av den svenska ullens kvalitet. Att detta skett med fram- gång, torde icke kunna bestridas. Erfarenheten från arméns upphandling synes giva vid handen, att svensk ull numera i avsevärd utsträck- ning utan olägenhet kan komma till användning vid allmänna inrätt- ningar.

Svensk ullproduktion torde, lågt räknat, kunna beräknas till 1,500,000 kilogram per år. Om också en del av denna produktion kommer till an- vändning hos producenterna själva, utgör dock överskottet en avsevärd mängd, vars avsättning i hög grad skulle underlättas, om allmänna in- rättningar i allmänhet mer använde sig av varor, varuti svensk ull in- går. En av fåravelns största stötestenar skulle därmed kanske vara un- danröjd. En föreskrift om allmänt företräde för varor av svensk ull torde emellertid icke lämpligen kunna meddelas, då svensk ull i regel med fördel endast kan användas i viss utsträckning vid förfärdigande av yllevaror, allt efter de krav som ställas på varorna. Utan olägenhet synes dock kunna föreskrivas, att i vid allmänna inrättningar upphandlade yllevaror svensk ull skall ingå i den utsträckning, som enligt vad

(18)

redan anförts befunnits möjligt ifråga om arméns upphandling eller med 50 procent i filtar, boj, ullgarn och strumpor samt med 10 procent i kläde.

Av vad ovan anförts torde framgå, att lantbruksstyi elsen finner gäl- lande bestämmelser angående upphandling för statens räkning, såsom de av vederbörande myndigheter tillämpas, icke giva jordbrukets produk:er samma ställning som industrins, och icke heller den hjälp, som jordbruket med rätta borde kunna påräkna, särskilt i det kritiska läge, variiti det för närvarande befinner sig. Vidare synes det otvivelaktigt, att svenska jordbrukets alster i stort sett måste anses utan olägenhet kunna komma till användning vid alla slag av allmänna inrättningar. Då gäl- lande bestämmelser icke medfört avsedd verkan, synes skäl föreligga att vidtaga effektiva åtgärder, varigenom det svenska jordbruket beredes en mera gynnad ställning vid allmänna inrättningars upphandling av olika förnödenheter. Tydligt är emellertid, att möjligheterna för statsmakterna att påverka denna upphandling i för jordbruksnäringen gynn- sam riktning är väsentligt olika allt efter de olika slag av allmänna in- rättningar, som enligt förestående utredning kunna komma ifråga.

Lättast kan frågan givetvis lösas beträffande de rent statliga inrätt- ningarna, då beträffande dessa reglerande föreskrifter i ämnet torde kunna utfärdas av Kungl. Maj: t i administrativ väg.

Vad därefter beträffar sådana allmänna inrättningar, som upprätt- hållas med bidrag av statsmedel, föreligger givetvis möjlighet för statsmakterna att påverka även deras upphandling i här avsedd riktning.

Detta torde sålunda kunna ske därigenom, att såsom allmänt villkor för tillgodonjutande av statsbidrag uppställes fordran på att vederbörande inrättning vid sin upphandling på visst sätt giver företräde åt alster av det svenska jordbruket och produkter därav. Hava, såsom här i all- mänhet torde vara fallet, grunderna för statsbidrags utgående och åt- njutande fastställts av riksdagen, torde jämväl riksdagens medverkan i någon form erfordras för det här ifrågasatta villkorets införande och tillämpande. På här antydda sätt torde saken kunna ordnas ifråga om alla allmänna inrättningar, som uppehållas med bidrag av statsmedel, och sålunda även beträffande sådana statsunderstödda inrättningar, som tillhöra landsting eller kommuner.

Vidkommande övriga landsting eller kommuner tillhörande inrättnin- gar, det vill säga sådana, som icke åtnjuta understöd av statsmedel, möta onekligen vissa svårigheter för genomförande av en motsvarande reglering av dessa inrättningars upphandling. Konstitutionellt sett skulle det måhända icke möta något absolut hinder att på lagstiftnings- väg meddela direktiv i ämnet för landstingens och kommunernas all- männa inrättningar att vid sin upphandling av förnödenheter giva företräde åt det svenska jordbrukets alster och produkter därav. Med hänsyn till denna upphandlings stora omfattning och värde — i vilket avseende lantbruksstyrelsen hänvisar till vad ovan härom anförts —

(19)

samt den hjälp, som härigenom skulle beredas jordbruket, skulle det ur det svenska jordbrukets synpunkt vara värdefullt, om dylika tvingande direktiv kunde av statsmakterna meddelas. Lantbruksstyrelsen förbiser emellertid icke de betänkligheter, som måste resas mot ett dylikt starkt ingrepp i landstingens och kommunernas självstyrelse och ekonomiska förvaltning. Dessa betänkligheter, som icke kunna utan vidare avvisas, hava föranlett lantbruksstyrelsen att undersöka, huruvida icke samma syfte, åtminstone till någon eller huvudsaklig del, skulle kunna vinnas på andra vägar. Såvitt lantbruksstyrelsen kan döma, skulle den enda framkomliga vägen härvidlag kunna vara, att staten uti förevarande avseende föreginge med gott exempel och reglerade sina egna inrättnin- gars upphandling på sätt här ifrågasatts, och att sedermera från auk- toritativt håll, från vederbörande departementschef eventuellt av Kungl.

Maj:t, hänvändelse gjordes till samtliga landsting ävensom till de kommuner, där någon upphandling av betydenhet kunde förväntas före- komma, att var i sin stad taga under övervägande, huruvida icke en liknande reglering av vederbörandes egen upphandling vore möjlig ge- nomföra. Givetvis skulle vid denna hänvändelse frågans stora betydelse för det svenska jordbruket och landet i dess helhet närmare belysas och redogörelse lämnas för de statliga åtgärderna på området. Ehuru resultatet av sålunda här ifrågasatta åtgärder icke bör överskattas, så håller lantbruksstyrelsen likväl före, att åtskilligt skulle på den nu antydda vägen kunna vinnas och att förty en dylik hänvändelse till landsting och kommuner bör ske, därest icke en tvångsvis genomförd reglering av ifrågavarande inrättningars upphandling anses möjlig och lämp- lig.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande böra här ifrågasatta föreskrif- ter så avfattas, att — där Kungl. Maj:t icke medgiver undantag för vissa, för allmänna inrättningars behov upphandlade varor, tillhörande spannmålsslagen eller därav tillverkade produkter — följande uppharicl- lingsartiklar, nämligen mjöl, gryn eller bröd, ärter, kött och fläsk eller därav tillverkade varor — inklusive konserver — margarinprodukter och färsk fisk skola bestå av uteslutande svensk råvara, samt att ifråga om varor, varuti ull ingår såsom råvara, därav i filtar, boj, garn och strumpor skall ingå minst 50 procent svensk ull och i kläde minst 10 procent sådan vara.

Formuleringen av det lantbruksstyrelsen givna uppdraget giver vid handen, att syftet med utredningen icke endast är att utreda, vilka åt- gärder, som kunna vidtagas för att säkerställa, att de allmänna inrätt- ningarnas upphandling av lantbruksprodukter förbehålles den svenska produktionen, utan även att undersöka, huruvida icke förändringar i upphandlingen till förmån för ökad användning av lantbruksprodukter må kunna komma till stånd.

Att på detta område verkställa en mera fullständig utredning synes

2 — 301466.

(20)

lantbruksstyrelseii v a r a förenat med stora svårigheter och, därest en sådan skulle ske, torde den knappast falla inom området för lantbruksstyrelsens sakkunskap. Den m ä n g d a l l m ä n n a i n r ä t t n i n g a r av de mest skilda slag, v a r o m h ä r är fråga, gör det för övrigt enligt lantbruksstyrelsens förmenande omöjligt a t t verkställa någon allmängiltig utredning.

Varje slag av i n r ä t t n i n g a r måste för denna frågas u t r e d n i n g under- sökas för sig. I n r ä t t n i n g a r n a s olika n a t u r medför skilda behov såväl på omväxling i kosten som i dietiskt avseende. Utspisningen måste där- för i hög g r a d bliva beroende av de krav, som i detta avseende böra upp- ställas.

De av lantbruksstyrelsen anförda siffrorna rörande förbrukningen av en del större u p p h a n d l i n g s a r t i k l a r , som icke k u n n a anses v a r a alster av svenska jordbruksprodukter, visa, a t t det h ä r är fråga om avsevärda kvantiteter, representerande stora värden. A t t i vissa fall u t b y t e av förnödenheter till förmån för alster av det svenska jordbruket skulle v a r a t ä n k b a r t , finner lantbruksstyrelsen emellertid ligga i öppen dag.

De varuslag, som lantbruksstyrelsen h ä r v i d i första h a n d finner v a r a av betydelse och på g r u n d d ä r a v u p p t a g i t i föreliggande utredning, ä r o : makaroner, torkad frukt, m a r g a r i n , kaffe, svagdricka och salt sill, sist- n ä m n d a v a r a givetvis av h ä n s y n till det svenska fisket.

Makaroner förbrukas enligt förestående uppgifter årligen till en mängd av något över 150,000 kilogram. Av vad lantbruksstyrelsen redan anfört i denna del framgår, a t t m a k a r o n e r helt och hållet tillverkas av ut- ländskt vete och a t t en omläggning h ä r u t i n n a n icke g ä r n a torde k u n n a t ä n k a s genomförd. Skälet till a t t denna v a r a fått en så betydande plats i utspisningen, torde väl n ä r m a s t v a r a en önskan att skapa mera omväx- lande kost. A t t icke dietiska skäl föreligga för a n v ä n d n i n g av makaroner, synes framgå av den jämförelsevis obetydliga förekomsten av denna v a r a inom landstingens a l l m ä n n a i n r ä t t n i n g a r — sjukhusen. En- ligt lantbruksstyrelsens förmenande borde det icke v a r a uteslutet a t t ut- byta större delen av denna u p p h a n d l i n g s a r t i k e l mot alster av svenskt jordbruk och svensk trädgårdsskötsel.

Torkad frukt förbrukas vid de i n r ä t t n i n g a r , som v a r i t föremål för un- dersökning, till en m ä n g d av cirka 375,000 kilogram årligen. Som lantbruksstyrelsen redan anfört, torde denna v a r a , åtminstone i stort sett, vara av u t l ä n d s k t u r s p r u n g . F r å g a n om dess u t b y t a n d e mot alster av svensk fruktproduktion, i första h a n d äpplemos, h a r under senare åren varit aktuell. R e d a n för cirka 10 å r sedan började armén efter fram- ställning från för svensk fruktodling intresserade håll att försöksvis u t b y t a den torkade frukten mot mos av svenskt u r s p r u n g . Användnin- gen av den senare v a r a n h a r därefter u n d a n för u n d a n ökats. E n l i g t vad lantbruksstyrelsen under h a n d i n h ä m t a t , ä r resultatet av detta utbyte sådant, a t t i n t e n d e n t u r e n icke h a r något emot a t t öka användningen av mos och kanske så gott som helt övergå till denna artikel. A n d r a

(21)

s t a t l i g a i n r ä t t n i n g a r synas icke på samma sätt hava medverkat a t t g y n n a den svenska produktionen. Då detta emellertid visat sig möjligt vid a r m é n , synes det som om samma möjlighet borde föreligga även vid ö v r i g a allmänna i n r ä t t n i n g a r . Denna fråga har, såsom f r a m g å r av che- fens för jordbruksdepartementet anförande till förenämnda statsrådspro- tokoll v a r i t föremål för dennes uppmärksamhet, i det a t t departementschefen i särskilda skrivelser den 11 j a n u a r i 1929 till cheferna för justi- tie- och socialdepartementen hemställt om deras m e d v e r k a n till å t g ä r d e r för a n v ä n d n i n g i vidgad omfattning av svensk frukt vid utspisning inom de till n ä m n d a departement hörande allmänna anstalter. A t t på detta o m r å d e åtskilligt torde k u n n a vara a t t vinna för den svenska fruktpro- duktionen, särskilt om å t g ä r d e r i samma syfte även vidtagas vid a n d r a a l l m ä n n a i n r ä t t n i n g a r än statens, synes lantbruksstyrelsen v a r a tydligt.

Årsförbrukningen av margarin vid de av lantbruksstyrelsen under- sökta i n r ä t t n i n g a r n a u p p g å r till avsevärt över 1 V» miljon kilogram. Om- f a t t n i n g e n av förbrukningen u t a v detta varuslag f r a m t r ä d e r tydligast genom jämförelse med smörförbrukningen vid samma i n r ä t t n i n g a r , vilken icke uppgår till fullt 400,000 kilogram. H ä r föreligger ett k l a r t be- vis för h u r u ett artificiellt näringsmedel u n d a n t r ä n g t det svenska jord- b r u k e t s alster i m a r k n a d e n . U r jordbrukets synpunkt måste detta anses beklagligt. Att h ä r u t i n n a n å v ä g a b r i n g a en ändring, åtminstone i större omfattning, torde emellertid med hänsyn till de ekonomiska konsekven- s e r n a knappast v a r a möjligt. Så länge det svenska smöret vinner avsätt- n i n g i utlandet och dess prisläge y t t e r s t beror av smörpriset å världs- m a r k n a d e n , behöver förhållandet m å h ä n d a icke heller t i l l m ä t a s allt för stor betydelse.

Kaffebönor förbrukas såsom av utredningsresultatet f r a m g å r årligen till en mängd av cirka 750,000 kilogram och till ett värde a v mer ä n 2 miljoner kronor. Omfattningen av denna förbrukning i jämförelse med förbrukningen av mjölk belyses n ä r m a r e , om m a n omvandlar kaffet till beredd dryck. E n l i g t vad lantbruksstyrelsen i n h ä m t a t från a r m é n s in- t e n d e n t u r d e p a r t e m e n t kan det beräknas, a t t vid kokning av 1 liter kaffe å t g å cirka 40 g r a m obränt kaffe. Ovan angivna k v a n t i t e t kaffebönor s v a r a r sålunda mot något över 19 miljoner liter kaffe. Även om för- brukningen av oskummad och skummad mjölk vid de undersökta i n r ä t t - n i n g a r n a u p p g å r till mer än dubbelt så högt literantal, skulle det dock icke vara till skada, vare sig för folkhälsan eller för de a l l m ä n n a in- r ä t t n i n g a r n a s ekonomi, om kaffedrickningen minskades och mjölkkon- sumtionen ökades.

Av svagdricka, v a r u n d e r tydligen olika slag av dricka sammanförts, förbrukas enligt föreliggande u t r e d n i n g cirka 3 Va miljoner liter årligen.

Om det också måste erkännas, a t t även svagdricka i viss m å n ä r ett alster av jordbruket, i det a t t det malt, som vid tillverkningen användes, väl i regel är berett av svenskt korn, ä r det likväl u r svensk jordbruks-

(22)

synpunkt ett önskemål, att svagdricka i största möjliga utsträckning er- sättes av mjölk eller mjölkprodukter. Det synes lantbruksstyrelsen, som om ett sådant utbyte icke vore till skada, varken för dem, som förbruka svagdricka, eller för de inrättningars ekonomi, som verkställa upphandlingen.

Salt sill förbrukas enligt föreliggande utredning till en mängd av cirka 2 miljoner kilogram eller något över 18,000 tunnor årligen. Av vad lantbruksstyrelsen redan anfört rörande denna vara framgår, att den i regel torde vara av utländskt ursprung och att någon ändring härutinnan icke torde kunna lämpligen genomföras. Med hänsyn till sillens karaktär i viss mån av en jämförelsevis billig nationalrätt, synes det lantbruksstyrelsen knappast kunna ifrågasättas, att denna vara ersattes genom ökad förbrukning av färsk fisk eller kött. Det torde däremot icke vara uteslutet, att åtminstone i de delar av landet, där salt strömming förekom- mer, ett utbyte av sill mot strömming kunde ske. Detta skulle för den oftast fattiga fiskarbefolkning, som idkar strömmingsfiske, vara ett vär- defullt stöd.

Av vad sålunda anförts rörande förbrukningen vid allmänna inrätt- ningar av vissa varor, torde framgå, att möjlighet borde föreligga för ett utbyte i viss omfattning av vissa utav dessa varor, som icke äro jordbruksalster, mot dylika alster. Några allmänna regler härför kan lantbruksstyrelsen emellertid icke angiva. Saken bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande bliva föremål för en ingående omprövning av led- ningen utav de olika slag av allmänna inrättningar, varom här är fråga.

Det synes lantbruksstyrelsen icke uteslutet, att en sådan omprövning i syfte att, i den mån så lämpligen kan ske, tillgodose det svenska jordbrukets intressen skulle kunna föranleda en del ändringar i de allmänna inrättningarnas upphandling till fördel icke blott för Sveriges jordbruk utan jämväl för folkhälsan och vederbörande inrättningars ekonomi. En dylik omprövning torde emellertid icke komma till stånd utan åtgärder från Kungl. Maj:ts sida i form av åläggande för statliga och statsunder- stödda inrättningar att undersöka saken och vidtaga lämpliga åtgärder samt en uppmaning till andra allmänna inrättningar i samma syfte.

Resultatet av en dylik undersökning ävensom redogörelse för de änd- ringar, vartill den föranlett, bör givetvis i sinom tid meddelas jordbruksdepartementet.

I anslutning till vad sålunda anförts får lantbruksstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes

dels vidtaga erforderliga åtgärder för att vid upphandling av förnö- denheter åt allmänna inrättningar visst företräde må givas alster utav svenskt jordbruk och produkter därav i enlighet med ovan föreslagna riktlinjer,

dels ock ålägga statliga och statsunderstödda inrättningar samt an- mana andra allmänna inrättningar att undersöka, i vad mån ändring i

(23)

upphandlingsavseende må kunna ske till fördel för alster av svenskt jordbruk samt härom ävensom om därav föranledda åtgärder avgiva re- dogörelse till jordbruksdepartementet.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander samt byråcheferna Bjurstedt, von Zweigbergk och Andersson.

Stockholm den 30 december 1929.

Underdånigst ERIK INSULANDER.

GEORG vox ZWEIGBERGK.

A. Berg.

(24)