Isländska hednagravar och gravfynd Jansson, Sven B. F.
Fornvännen 1957(52), s. 82-87
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1957_082
Ingår i: samla.raa.se
LITTERATUR OCH KRITIK
ISLÄNDSKA HEDNAGRAVAR OCH GRAVFYND
KRIS-IMAN ELDJÅRN: Kami og Haagfé. Akureyri 1956.
På skilda o m r å d e n h a r den livaktiga yngre isländska f o r s k a r g e n e r a t i o n e n gjort värdefulla insatser, som ha tilldragit sig en v ä l f ö r t j ä n t u p p m ä r k s a m h e t även u t a n f ö r Island. Av mycket stort intresse också för den svenska forn- forskningen ä r den d o k t o r s a v h a n d l i n g , Kuinl og hungfé (Akureyri 1956), som för några m å n a d e r sedan ( r a m l a d e s av m u s e u m s d i r e k t ö r Kristjån Eld- j å r n , Islands unge och mycket v e r k s a m m e r i k s a n t i k v a r i e .
Avhandlingen ä r cn u t o m o r d e n t l i g t vacker bok på n ä r a 500 sidor, och dess ä m n e ä r ovanligt o m f a t t a n d e för a t t u t g ö r a e t t l ä r d o m s p r o v av d e t t a slag. F ö r f a t t a r e n h a r tagit till uppgift att beskriva alla de isländska b e d n a - g r a v a r och alla de gravfynd, som h i t t i l l s ä r o k ä n d a (t. o. m. å r 1955). Ar- betet utgöres emellertid icke endast av en f y n d k a t a l o g ; Kristjån Eldjårn tecknar med stor skicklighet en bild av det förkristna gravskicket på Island, han beskriver i d e t a l j de olika gravfynden, och h a n s ä t t e r in d e m i deras vida k u l t u r h i s t o r i s k a och stilhistoriska s a m m a n h a n g med säker och för- siktig h a n d . Före Kuinl og haugfé ( F o r n g r a v a r och gravfynd) h a r endast funnits en översikt av något l i k a r t a t slag, nämligen Kr. Kålunds »Islands fortldslasvningers (i Aarb0ger 1882). Sedan Kålunds arbete trycktes för 75 å r sedan, h a r a n t a l e t fyndplatser stigit a v s e v ä r t : Av de 123 fynd- platser, som Eldjårn beskriver, voro endast 25 k ä n d a av Kälund. Bedan av- delta f ö r h å l l a n d e framgår, a l t f ö r f a t t a r e n av K u m l och haugfé h a r gett sig i kast med en uppgift av betydelse.
Avsikten med arbetet är givetvis i första h a n d a t t ge arkeologerna •—
icke m i n s t i de a n d r a nordiska l ä n d e r n a — en fullständig redogörelse för de isländska vikingatidsfynden, m e n boken ä r skriven och d i s p o n e r a d på ett sätt, som också gör den l ä m p a d a t t läsas av den isländska a l l m ä n h e t e n . Man kan r ä k n a med a t t a v h a n d l i n g e n k o m m e r a t t fä inånga läsare u t a n f ö r a r k e o l o g e r n a s krets, ett f ö r h å l l a n d e som kanske skulle vara a n m ä r k n i n g s - värt a n n o r s t ä d e s än på Island. Det ä r emellertid d e n n a egenskap h o s arbetet, som gör a t t också h i s t o r i k e r och filologer k u n n a läsa den icke e n d a s t u t a n möda u t a n med ett s p ä n t intresse från första sidan till den sista, om de ha förmånen a t t k u n n a förstå i s l ä n d s k a .
I inledningskapitlet, » F u n d u r I s l a n d s og fornleifar», b e h a n d l a s Islands
u p p t ä c k t s h i s t o r i a u r arkeologisk s y n p u n k t . Hade m a n icke haft l i t t e r ä r a
uppgifter a t t stödja sig pa, skulle m a n icke veta mycket om den period i
Islands historia som ligger före den nordiska k o l o n i s a t i o n e n u n d e r 800-talets
senare del. Are frode skriver som b e k a n t i Islendingabök, a t t det bodde
k r i s t n a män på Island, n ä r n o r d b o r n a k o m m o d i t ; dessa kallade n o r d b o r n a ' p a p a r ' . »Men de drogo sedan bort, ty de ville icke vara h ä r t i l l s a m m a n s med hedna m ä n . Och de l ä m n a d e efter sig iriska böcker och klockor och k r u m s t a v a r ; d ä r a v k u n d e man förstå, att de voro iriska män.» Dessa Åres ord fä stöd i Dicuilus omkring år 825 skrivna arbete De m e n s u r a orbis terree;
d ä r o m t a l a s , a t t några p r ä s t e r vid 700-talets slut hade varit på »Thule», som beskrives så, att m a n k n a p p a s t kan tveka om, a t t det är Island som åsyftas. ( E l d j å r n s uppgift, att »alla v e t e n s k a p s m ä n ä r o överens om,' att Dicuilus' T h u l e ä r Island», ä r emellertid icke fullt k o r r e k t . Ännu 1956 u p p f a t t a s textstället som åsyftande F ä r ö a r n a av t. ex. P. H. Blair i Anglo- Saxon England.) Därtill k o m m e r o r t n a m n e n s v i t t n e s b ö r d ; n a m n såsom I r s k i - höll, Papey, Papaös o. s. v. ä r o m i n n e n från den iriska b o s ä t t n i n g e n före l a n d n å m s t i d e n . Några arkeologiska stöd för denna tidiga b o s ä t t n i n g k u n n a icke f r a m l e t a s , a n s e r Eldjårn, som alltså år kritisk mot alla de försök, som ha gjorts alt på Island finna spår av » p a p a r n a » . Om vi icke hade haft o r t n a m n e n och de h i s t o r i s k a k ä l l o r n a , » m u n d i oss vera é k u n n u g t u m 1'eiinan ]>ått l a n d n å m s s ö g u n n a r » . Detta beror n a t u r l i g v i s huvudsakligen på — och det år cn s l u t s a t s , som m a n kan draga av fyndbristcn — aft någon o m f a t t a n d e b o s ä t t n i n g av i r l ä n d s k a e r e m i t e r icke h a r förekommit pa Island.
Om betydligt tidigare besökare vittna enligt Eldjårn tre romerska m y n t från tiden 270—305 e. Kr. De tre m y n t e n , som ä r o s.k. a n t o n i n i a n e r , ha påträffats på Östlandet. A n m ä r k n i n g s v ä r t är, a t t inga sädana m y n t ä r o kända från Norge och Sverige, ett f ö r h å l l a n d e som gör det osannolikt, att någon av l a i i d n å m s m ä n n e n h a r haft dem med sig. Vem skulle komma pä den idén att taga 000 år gamla, värdelösa r o m e r s k a m y n t med sig på resan till I s l a n d ? Eldjårn a n s e r det d ä r e m o t sannolikt, att mynten ha förts till Island vid en tid, dä dessa m y n t utgjorde betalningsmedel i romerska riket, samt att de ha k o m m i t från den r o m e r s k a koloni, som läg Island n ä r m a s t , från England, som j u vid 200-talets slut var eu verkligt betydande sjömakt.
Att skepp d ä r i f r å n k u n n a ha drivits u p p till Island kan sägas vara antagligt, men m a n ställer sig ä n d å något a v v a k t a n d e . Det är givetvis förenat med stora risker att draga slutsatser av enstaka fynd av denna a r t .
Detta inledningskapitel är emellertid endast ett slags förspel till av- h a n d l i n g e n s h u v u d t e m a , som b ö r j a r med det a n d r a avsnittet, K u m l a l a l . I delta l ä m n a s en fullständig redogörelse för samtliga nu kända isländska forngravar samt deras i n n e h å l l . Som ovan n ä m n t s är f y n d p l a t s e r n a s a n t a l 123; a n t a l e t påträffade h e d n a g r a v a r är minst 246.
Av särskilt intresse är givetvis de gravhögar, som man kan antaga ha
s a m b a n d med l i t t e r ä r a källor. Detta förekommer i flera fall. Sålunda
n ä m n a s i L a n d n å m a b ö k s a m m a n l a g t 25 gånger på vilka platser n a m n g i v n a
personer ha fått sina gravar. I denna e n a s t å e n d e h i s t o r i s k a u r k u n d o m t a l a s
t. ex. g r a v h ö g a r n a vid T r a S a r h o l t i Arnessysla på sydvästra Island. Dessa
högar n ä m n a s ocksä i F l ö a m a n n a saga. Det b e r ä t t a s bl. a. h u r Atli Hall-
steinsson överfalles av Hrafn porviSarson och får b a n e s å r : »Atli dog h e m m a
pä TraSarholt och han lades i hög, såsom sed då var (ok uar b a n n heygQr
sem på uar siguenja til).» (>öi'Sr, Atlis son, var nio år, då d e t t a h ä n d e . En gäng sex å r senare får han reda på, att faderns b a n e m a n , lirafn, hade ridit ut till Einarshofn till ett skepp, som låg där, samt att han ä m n a d e sig hem på kvällen. » [>6rSr satt i försåt för Hrafn vid HaugavaS nedanför T r a S a r h o l t och hade ett spjut i h a n d e n och vill nu antingen h ä m n a s sin fader eller bli dödad. Och på kvällen, dä Hrafn rider hem, springer fiurftr emot honom och r ä n n e r spjutet i h o n o m . Hrafn föll av hästen och (>6r5r l ä m n a d e honom död.
O c h ' h a n s hög ä r öster om vägen, men väster om vägen ligger Atles hög och Olvis hög och Hallsteins hög (ok er p a r baiigr h a n s fyrir a u s t a n gatunu, en fyrir vestan er A t l a h a u g r ok Qlvisbaugr ok H a l l s t e i n s b a n g r ) . »
Här h a r m a n ett intressant exempel pa överensstämmelse mellan l i t t e r ä r a källor och f o r n m i n n e n . Man beklagar, att icke Eldjårn fick bli den förste att gräva ut dessa fyra gravhögar, som ä r o , eller r ä t t a r e sagt ha varit, ståt- ligare än några a n d r a kända isländska » f o r n m a n n a k u m l » . De u n d e r s ö k t e s nämligen redan år 1880, oeh den u n d e r s ö k n i n g e n fyller givetvis icke de krav, som den möderne arkeologen ställer. Efter den första undersökningen blevo g r a v a r n a svårt s k a d a d e ; nu å t e r s t å r endast »Hrafnsliaugur». Platsen ä r i n t r e s s a n t : Högarna placerades invid ridvägen, strax väster om det gamla vadstället, som alltså, n ä r L a n d n å m a b ö k skrevs, hette HaugavaS.
Ännu beklagligare är kanske, att »Skallagrims hög» h a r skadats genom rovgrävning och genom förödande isländska n a t u r k r a f t e r av m å n g a h a n d a slag. Det hade v a r i t av stort intresse, om en modern u n d e r s ö k n i n g hade k u n n a t verifiera uppgifterna i det stora mästerverk, som heter Egill Skalla- Grimssons saga.
En av de många starka scenerna i denna saga utgöres av skildringen av Skalla-Grims död. Den s l u t a r med några r a d e r om h u r Skalla-Grim grav- s ä t t e s : Egill och ett p a r a n d r a m ä n b u r o den döde »ned till N a u s t a n e s och t ä l t a d e över liket om n a t t e n . Men pä morgonen vid flodtid lade de Skalla- Grim i en båt och rodde honom ut till Digranes. Egill lät göra hög d ä r längst ut på näset. I den gravsattes Skalla-Grim med sin häst, sina vapen och sina verktyg. Icke o m t a l a s det», s l u t a r sagans skildring, »att löst gods lades i högen hos honom.»
Vid Bringa i ÖngulsstaSahreppur påträffade vägarbetare en forngrav med inansben, svärd och spjut. I en för nägra år sedan publicerad u p p s a t s (i essäsamlingen Gengiö ä reka) h a r Eldjårn lyckats göra troligt, att den m a n , som h ä r var gravlagd, ä r BårSr Hallason, som enligt Viga-Glums saga blev d r ä p t av Vigfiiss Viga-Glumsson år 980.
F y n d p l a t s e r n a ligga t ä t a s t i B a n g å r v a l l a s y s l a på Sydlandet — i den t r a k t alltså, som bl. a. är Njålssagans h u v u d s k ä d e p l a t s — i EyJafJarSartysla på Nordlandet och i FljötsdalshéraS och dess omgivningar på nordöstra Island.
Men någon systematisk inventering, liknande den som nu pågår i Sverige
genom B i k s a n t i k v a r i e ä m b e t e t s försorg, h a r icke ägt r u m på Island. Det är
väl troligt, a t t en sådan inventering skulle ge ett visst u t b y t e , även om man
icke vågar räkna med att antalet fyndplatser skulle stiga så sensationellt
som det h a r gjort i vårt l a n d .
Det största a n t a l e t av de isländska f o r n g r a v a r n a h a r k o m m i t i dagen genom den för Island eljest så ödesdigra u p p b l å s t u r i n n ; pä många platser h a r det av skog oskyddade vegetationstäcket blåst bort, varvid de gamla g r a v a r n a b l o t t a t s . I m å n g a fall h a r givetvis denna erosion i betänklig grad skadat forn- m i n n e n a , och m a n m ä s t e r ä k n a med, att m å n g a f o r n g r a v a r på detta sätt u n d e r å r h u n d r a d e n a s gång helt ha fördärvats. Över huvud taget kan m a n k o n s t a t e r a , att de isländska väderleks- och n a t u r f ö r h å l l a n d e n a ha varit i hög grad ödeläggande för forngravsbeståndet. I jämförelse med Island ä r vårt land trots allt ganska lyckligt lottat.
Trots den h å r d h ä n t a b e h a n d l i n g , som de isländska f o r n g r a v a r n a ha u t - satts för av n a t u r e n s krafter, kan det fastställas, att några stora högar, s.k.
kungshögar, aldrig ha förekommit på Island. Ett a n n a t k o n s t a t e r a n d e , som kan ge a n l e d n i n g till reflexioner av skilda slag, är, att Island, om m a n b o r t s e r från F ä r ö a r n a och Grönland, är det enda nordiska land, d ä r b r a n d - gravar fullständigt s a k n a s . Det isländska gravskicket visar i detta avseende påfallande överensstämmelser med det som rådde i Skottland, på O r k n ö a r n a och på Shetland. E l d j å r n s översiktliga och klara f r a m s t ä l l n i n g av f ö r h å l - landena är mycket intressant och välskriven. Som man kunde vänta av en islänning, glömmer han icke att i detta s a m m a n h a n g kasta en hastig men initierad blick på de l i t t e r ä r a k ä l l o r n a . I den fornisländska l i t t e r a t u r e n o m t a l a s som b e k a n t på flera ställen l i k b r ä n n i n g . P å detta k a n ett par berömda versrader ur den samling strofer, som b ä r namnet H å r a m å l , fä l ä m n a e x e m p e l :
blindr cr bctrl en b r e n d r s e i ; nytr m a n n g i nås
blind man
ä r b ä t t r e än b r ä n d ; ett lik är ingen till gagn
At kveldi skal dag leyfa, konu, er brend er . . .
Mot kväll skall dag prisas, kvinna, dä hon är b r ä n d . . .
De strofer i vilka de citerade r a d e r n a stå visa j u , att l i k b r ä n n i n g h a r varit vanlig i det land, d ä r stroferna d i k t a d e s . Eftersom det arkeologiska m a t e r i a l e t visar, att b r a n d g r a v a r icke förekommo på Island, b ö r alltså t i l l - komstorten för stroferna sökas a n n o r s t ä d e s , i detta fall i Norge, d ä r lik- b r ä n n i n g var vanlig u n d e r vikingatiden.
Nu förekommer det visserligen s k i l d r i n g a r av l i k b r ä n n i n g i texter, som be-
visligen ha t i l l k o m m i t pä Island, men i dessa fall är det uppenbarligen så,
att författaren skildrar en sedan länge svunnen tids sedvänja. Att islän-
n i n g a r n a kände detta skick från Norge, Sverige och D a n m a r k är s j ä l v k l a r t .
De ha u p p f a t t a t det som ett ålderdomligt bruk, som därför passade u t m ä r k t
för Snorre, n ä r han s k i l d r a r h u r Balder b a r s ut på skeppet och b r ä n d e s
t i l l s a m m a n s med Nanna och sin sadlade häst.
1Samma sak gäller den b e k a n t a skildringen i Ulfr Uggasons H u s d r å p a . Att av dessa l i t t e r ä r a s k i l d r i n g a r draga slutsatsen, att l i k b r ä u n i n g skulle ha förekommit på Island, är givet- vis oriktigt. Exempel på s n a r l i k a slutsatser, n ä r det gäller arkeologisk d a t e r i n g av forntida texter, skulle emellertid l ä t t k u n n a a n f ö r a s .
I ett i n n e h å l l s r i k t och vackert i l l u s t r e r a t avsnitt b e h a n d l a r Kristjån Eldjårn gravgodset och tösfynden. Av redogörelsen, som b e h a n d l a r hela fyndmaterialct, framgår, a t t såväl beträffande vapen som r e n a p r y d n a d s - saker föremål finnas, som tåla cn j ä m f ö r e l s e med fynden från de a n d r a n o r d i s k a l ä n d e r n a . Men som helhet kan dock sägas, att i s l ä n n i n g a r n a i be- gravningsskicket ha visat större enkelhet och s p a r s a m h e t . Typiskt är a t t
spjutet, m i n d r e d y r b a r t än svärdet, är de isländska g r a v a r n a s vanligaste vapen. Ingenstädes h a r hästen så ofta följt sin ägare eller ä g a r i n n a i graven som på Island.
Bland de m å n g a i g r a v a r n a påträffade p r y d n a d s f ö r e m å l e n skall jag h ä r endast n ä m n a de fyra k n a p p a r n a från Kåpa vid fjörsmörk, en av guld, de övriga av silver. De äro av intresse bl. a. därför, a t t sådana p r y d n a d s k n a p p a r av guld- oeh silvertråd eljest endast äro k ä n d a från B i r k a ; Eldjårn a n s e r det möjligt, att ägaren h a r fört dem med sig till Island från Björkö.
En av dessa k n a p p a r skulle k u n n a a n v ä n d a s som i l l u s t r a t i o n till ett t e x t s t ä l l e i Egill Skalla-Grimssons saga. Det är nämligen av allt att döma påsydda g u l d k n a p p a r av d e t t a förnämliga slag, som åsyftas i s a g a n : Egill h a r gett sin trofaste vän Arinbjörn ett vackert långskeppssegel; som j u l - gåva får så Egill cn g u l d s ö m m a d silkesmantel, prydd med g u l d k n a p p a r ä n d a ned (settar fyrir allt g u l l k n a p p u m i gegnum n i o r ) . Om detta gjorde Egill en v i s a :
SjalfråSi lét sloeSur silki drengr of fengit gollknappaSar greppi getk a l d r i vin b e t r a .
(Av fri vilja gav den duglige m a n n e n en silkesmantel med g u l d k n a p p a r åt skalden. Aldrig får jag en b ä t t r e vän.)
1
