Några runfynd 1965 Jansson, Sven B. F. Fornvännen 1966(61), s. 102-107 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1966_102 Ingår i: samla.raa.se

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1966_102

Ingår i: samla.raa.se

io2 Smärre meddelanden

Några runfynd 1965

S:t Laurentius-stenen, Söderköping

E n hittills okänd runsten upptäcktes den I I j u n i 1965 i Söderköpings stadskyrka, S:t L a u r e n t i u s . Fyndet gjordes i s a m b a n d med den mycket omfattande restaureringen av k y r k a n . •

R u n s t e n e n låg i d e n norra l å n g h u s m u r e n , omedelbart o v a n p å själva g r u n d e n . S t e n e n h a d e alltså sin plats nederst i murlivet. Ristningsytan var vänd n e d å t ; rot- ä n d e n låg åt V, 1 7 m Ö om kyrkans västra hörn.

N ä r runstenen h a d e frilagts, k u n d e m a n konstatera, att ingen åverkan h a d e gjorts p å det tunga blocket, d å det h a d e tagits från sin g a m l a plats för att a n v ä n d a s som m u r - sten.

Ristningsytan, k a n t e r n a och baksidan var till stora d e l a r täckta av ett t u n t lager av h å r t , medeltida bruk. U n d e r bruket påträffades i ristningslinjerna p å ett p a r ställen röda färgkorn, endast skönjbara u n d e r förstoringsglas. Färgspåren måste v a r a rester av g a m m a l u p p m å l n i n g med röd färg.

R u n s t e n e n restes p å kyrkogården, 10 m N om långhusets nordvästra hörn, 11 m Ö S Ö o m bron över Söderköpingsån. Ristningsytan vändes åt SV.

G r å granit med rödaktiga och b r u n a inslag. Stenens hela höjd är 240 cm, b r e d d e n vid r o t ä n d a n 84 c m , tvärs över korset 62 cm. Tjockleken nedtill är 41 cm, upptill 35 c m . R u n o r n a s storlek är 9-11 c m .

Ristningen är p å det hela taget g r u n d , m e n läsningen kan betecknas som säker.

Ovanför korset, alltså upptill på stenen, h a r ett parti av ristningsytan skadats genom en omfattande flagring. D ä r d e n n a h a r träffat runslingan, kan ristningen dock skönjas i Hägringens botten. Hela inskriften är sålunda fortfarande i behåll.

Inskrift:

k u n u a t r : r a i s b i : s t i n : bansi : eftiR : b u r s t i n : a u k : b u r l a k : suni : sina 5 10 15 in 25 :ii) ;i.

> 40 ir> 50 Gunnhvatr rzispi slxin pannsi xftiit Porsixin ok Porlak, syni sina.

» G u n n v a t reste d e n n a sten efter Torsten och Torlak, sina söner.»

Till läsningen: Före 1 k finns inga spår av skiljetecken; också efter inskriftens sista r u n a saknas skiljetecken. 1 k är ej stunget, ej heller 2 u . 3 n har, i likhet med övriga a - och n-runor, dubbelsidig bistav. Skiljetecknet efter 7 r består av två p u n k t e r (:).

S a m m a form h a r alla skiljetecknen i d e n n a inskrift. 11 s h a r formen »T* s a m m a form h a r 14 s och 31 s, m e d a n d ä r e m o t r u n o r n a 2 1 , 44 och 48 h a r formen H- 16 i är ej stunget. Efter skiljetecknet efter 17 n börjar den stora Hägringen. 18 (J h a r h u v u d - staven i Hägringens nedre k a n t ; bistaven syns i flagringsbottnen, liksom hela 19 a . 20 n h a r huvudstaven i Hägringens övre k a n t ; bistavens högra del står ovanför flagrings-

1

En redogörelse lör fyndomständigheterna har jag lämnat i S:t Ragnhilds Gilles Årsbok

" 9

5 . s. 5 f.

Fig. 1. S:t I.aurciitius-stcncn frilagd. Foto Runverket, Iwar Anderson. — Der freigelegte St.-Laurenlius-Stein.

k a n t e n . 23 e är tydligt stunget. Vid runföljden 31 S-43 k finns ej yttre ramlinje, u t a n h ä r h a r stenens kant fått tjänstgöra som yttre begränsningslinje. 33 i är ej stunget.

Runföljden 3 8 - 4 3 är g r u n d men säker. 45 u är ej stunget.

Gunnhvatr, faderns n a m n , var tydligen ganska sällsynt u n d e r vikingatiden. Det h a r hittills aldrig påträffats i östgötska runinskrifter. N a m n e t är emellertid belagt i två uppländska inskrifter, nämligen på den runhäll som finns vid Kvisthamraviken (Norr- tälje; U p p l a n d s runinskrifter n:r 531) samt p å ett år 1948 funnet runstensfragment från H u s b y - L y h u n d r a kyrkogård (se S. B. F . J a n s s o n i F o r n v ä n n e n 1954, s. 3). Dess- u t o m är n a m n e t belagt p å en sedan länge försvunnen runsten, som på 1600-talet fanns i n m u r a d i G l a n s h a m m a r s kyrka, N ä r k e ; se S. B. F. Jansson, Runinskrifter i N ä r k e (i: F r å n bergslag och bondebygd 1952), s. 19 f. I medeltida nordiska källor är n a m n e t väl styrkt. I n n e b ö r d e n i Gunnhvatr är fullt klar; n a m n e t är s a m m a n s a t t av substantivet gunnr f. (isl.) 'strid' och adjektivet hvatr ' h u r t i g ' , 'rask'.

D e b å d a d ö d a sönernas n a m n är d ä r e m o t vanliga. Porstxinn möter oss på m å n g a runstenar och är överhuvudtaget ett av de oftast förekommande m a n s n a m n e n i Nor- den u n d e r forntiden. N a m n e t Porlakit h a r hittills varit belagt i sju runinskrifter, d ä r a v två östgötska. Den nyfunna stenen ger oss sålunda d e t tredje runbelägget p å n a m n e t från Östergötland.

G u n n v a t gav sina söner n a m n , som b å d a börjar p å Tor-; h a n h a r alltså följt den g a m l a namngivningsprincip som kallas variation.

R u n s t e n e n från S:t Laurentiuskyrkan är enkelt utformad, b å d e med avseende p å

inskriften och o r n a m e n t i k e n . Ristningen består av en enkel drakslinga, som följer

104 Smärre meddelanden

Fig. 2. Runstenen uttagen ur kyrkomuren. Foto Run- verket, Iwar Anderson. — Runenstein aus der Kirchen- mauer.

stenens kanter. D r a k h u v u d e t , som är sett uppifrån, h a r glosögon och är försett med en g a d d , som träffar den ganska klumpigt svängda stjärten. Innanför runslingan finns ett stort ringkors av vanlig typ.

Ristningen kan dateras till 1000-talets förra hälft, snarast kanske till tiden omkring 1025.

Ålleköpingestenen, Åhus. Nu i Kristianstads museum

Ett överraskande och ur flera synpunkter intressant runstensfynd gjordes i juli 1965 vid utgrävningen av Älleköpings kyrka, Å h u s .

R u n s t e n e n låg som grundsten i kyrkans södra m u r . Ristningsytan, som v a r mycket svårt skadad genom flagring, var v ä n d u p p å t . Den kant av stenen som låg u t å t i g r u n - den var avfasad och släthuggen p å s a m m a sätt som d e övriga g r u n d s t e n a r n a i södra l å n g h u s m u r e n . Stenens a n d r a kant, alltså den som var v ä n d inåt i g r u n d e n , h a d e slagits bort, säkerligen för att göra stenen m e r a l ä m p a d till grundsten. G e n o m d e n n a omformning h a r dock lyckligtvis ingen del av ristningen gått förlorad.

R ö d g r å granit. Ristningsytan täcks delvis av grön epidot. Höjd 319 cm, n u v a r a n d e

största b r e d d (mitt p å stenen) 104 c m ; ursprungligen h a r runstenen varit betydligt

b r e d a r e . Tjocklek omkring 50 cm. Största r u n a n är 22 cm, minsta n o r m a l r u n a n är

18 c m ; s-runorna, som alla h a r kortform, m ä t e r 9-10 cm. R u n o r n a står i en lodrät

r a d , begränsad av ramlinjer. R u n o r n a står tätt i h o p . Ordskillnadstecken saknas. Rist-

ningslinjerna är g e n o m g å e n d e ganska g r u n d a , p å n å g r a ställen helt bortflagrade.

Fig. 3. Runstenen från Älleköpinge, Ahus. Foto T . Henriksson, köpinge.

Runenstein von Älle-

Inskrift:

b i l i k r r a i s t i af- s k r a u t a s t - i n b i n a Billingn rsisti aft Skrauta stxin penna.

»Billing reste efter Skröte d e n n a sten.»

T r o t s sin korthet ger inskriften upplysningar av v ä r d e . De b å d a m a n s n a m n e n , BillingR och Skrauti, h a r hittills aldrig belagts i n å g o n runinskrift. Också u r r u n o g r a - fisk synpunkt är den nyfunna stenen av intresse. Ristaren a n v ä n d e r nämligen b å d e n o r m a l r u n o r och kortkvistrunor.

O m inskriften, som torde k u n n a dateras till början av 1000-talet, se vidare m i n uppsats i Ale, Historisk tidskrift för Skåneland, nr 3, 1965, s. 1 f.

Sproge kyrka, Gotland

Vid restaureringen av Sproge kyrka påträffades i j a n u a r i 1965 en runristad bildsten.

D e n rikt o r n e r a d e stenen kom i dagen, n ä r m a n bröt u p p en i g e n m u r a d nisch i absi- dens södra vägg, omedelbart söder o m altaret.

Av den i två ungefär lika stora stycken b r u t n a stenen tjänstgjorde det ena stycket som botten, det a n d r a som fondvägg i nischen. Stenens nedre del m e d r o t ä n d a n täckte fondväggen, m e d a n stenens toppstycke låg som golvplatta.

För att få bildstenen a t t passa i den lilla nischen k a n t h ö g g m a n stenen, varigenom viktiga delar av runinskriften gick förlorade. I stenens övre halva, alltså i den del som h a d e lagts in som golvplatta i nischen, h a r en skålformig piscina uthuggits. G e n o m d e n n a åverkan h a r ett stort parti av den o r n e r a d e ristningsytan fördärvats. Anled- ningen till att den vackert h u g g n a stenen fick sin plats i piscinanischen måste vara, att m a n med hjälp av bildstenen ville smycka och ornera d e n n a för gudstjänsten viktiga plats.

I n g a färgspår fanns i r u n o r n a eller p å o r n a m e n t s y t o r n a .

io6 Smärre meddelanden

Fig. 4. Runristad bildsten, funnen 1965 i Sproge kyrka, Gotland. Foto Runverket, Sören Hallgren. — Bildstein mit Runen, 1965 in der Kirche von Sproge, Gotland, gefunden.

R ö d a k t i g kalksten. Höjd 93 cm, största n u v a r a n d e bredd 46 cm, tjocklek 8-10 c m . R u n o r n a m ä t e r 5-6 c m .

Av runinskriften framgår bl. a. att två m ä n , (Gzi)nhvatr och Audhvatr, »gjorde k u m - let». — Innanför r u n b a n d e t är ytan fylld av en livlig och skickligt reliefhuggen orna- mentik. Det största intresset knyter sig till figurscenen upptill på stenen, d ä r en släd- färd h a r framställts. T y v ä r r har hästens ben så gott som fullständigt fördärvats, n ä r m a n högg den skålformiga piscinan. Hästens övriga delar är emellertid helt b e v a r a d e , liksom släden och den å k a n d e . Sprogestenen ger oss d ä r i g e n o m den bäst b e v a r a d e bilden av en forntida slädfärd. Av intresse i detta s a m m a n h a n g är främst ett p a r a n d r a gotländska stenar, påträffade i Levide kyrka och p å kyrkogården. Levide kyrka ligger endast drygt 4 km N V o m Sproge. Den ena av dessa Levidestenar påträffades u n d e r kyrkgolvet; den h a d e tjänstgjort som underlag till dopfunten och h a d e för- setts med ett skålformigt avrinningshål. Också p å d e n n a fragmentariska bildsten h a r en slädfärd avbildats. På den a n d r a Levide-stenen (G 77) ser m a n en häst och en fyrhjulig vagn i vilken en person färdas.

Den i Sproge kyrka funna runristade bildstenen h a r nu rests vid tornbågens nord-

vägg. Stenen k o m m e r att publiceras i a n d r a delen av Gotlands runinskrifter, d ä r en

utförligare redogörelse för det märkliga fyndet skall lämnas.

Gånsta, Vårfrukyrka socken. Dessa runstenar kommer att behandlas 1 supplementet till Upplands runinskrifter. I Vists kyrka (Östergötland) har en runsten upptäckts.

Den restes hösten 1965 på kyrkogården. Vist-stenen kommer givetvis att ingå i den sedan länge planerade och mycket önskvärda nya utgåvan av Östergötlands runin- skrifter. Den gamla utgåvan (1911 f.) har, bl. a. genom de talrika nyfynden inom land- skapet, blivit i hög grad föråldrad.

Sven B. F. Jansson.

Zusammenfassung

Einige Runenfunde 1965

Der Verfasser berichtet iiber einige Runensteine, die im Laufe des Jahres 1965 entdeckt wurden. (Einige andere Funde von 1965 beschrieb der gleiche Verlasser im letzten Heft dieser Zeitschrift.)

Die in diesem Aufsatz behandelten Steine kommen aus Östergötland, Skäne, Gotland und Uppland.

Der erste Stein wurde während der im Augenblick laufenden Restaurierung der St. Laurentiuskirche in Söderköping entdeckt (vgl. Fig. 1). Inschrift: „Gunnvat errichtete diesen Stein zur Erinnerung an Torsten und Torlak, seine Söhne."

Der Stein durfte um das Jahr 1025 geritzt worden sein.

Ein uberraschender und aus mehreren Gesichtspunkten interessanter Fund wurde bei der Ausgrabung der Fundamente der „Älleköpingekirche", Åhus in Skäne, gemacht (vgl. Fig. 3). Die Inschrift lautet: ,,Billing setzte diesen Stein zur Erinnerung an Skröte." — Allem Anschein nach wurde der Stein zu Beginn des

11. Jh. geritzt.

Bei der Restaurierung der Kirche von Sproge in Gotland stieC man auf einen reich geschmiickten und mit Runen beschriebenen Bildstein. Der Stein war in eine Piscina-Nische eingelegt worden, wo er als Grund- und Riickwand diente.

In einen Teil des Steins war eine schalenförmige Ablauföffnung gehauen, wodurch die als Relief gehauene Ornamentik des Steins beschädigt worden war (vgl. Fig. 4).

Besonders interessant ist die dargestcllte Szene: es ist die Abbildung einer Schlitten- fahrt.

Zum Schlufi nennt der Verfasser einige nur in Bruchstiicken erhaltene Runen- steine, drei aus Uppland und einen aus Östergötland.

Vbersetzt von Sigrid von Noslilz