Ett nyfunnet öländskt runbleck Jansson, Sven B. F.
Fornvännen 74-76
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1957_074
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
E T T N Y F U N N E T ÖLÄNDSKT R U N B L E C K
Vid besök den 20 j a n u a r i 1957 hos Cm Dagmar J o h a n s s o n , S. Kvinneby.
Slenåsa socken, Öland ö v e r l ä m n a d e hon lill mig ell I, k. rnnbleck, som hon
»för elt par är sedan» hade påträffat vid grävning i sin trädgård.
Koppar. Mall 5 2 x 4 9 m m . B n n o r n a s storlek o m k r i n g 7 mm. I ristnings-
ytorna finnas flerstädes repor och pnnkilika naturliga fördjupningar. Trots
della förhållande kan inskriften sägas vara i stort sett väl bevarad. Av dess 143 runtecken äro praktiskt lägel alla klart läsliga. I runbleckels ena kant h a r elt hål slagils, tydligen eller del all r u n o r n a ristals. Dessutom linnes en kraftig k a n t s p r i c k a , som emellertid endasl obetydligt h a r skadal inskriften.
R u n o m a äro placerade i lem r a d e r pä bleckets framsida och i fyra rader på dess baksida. Efter sista r u n a n h a r en fisk tecknats. Ytorna äro slitna.
Kortfattad k o m m e n t a r lill läsningen med början på f r a m s i d a n upp- till lill vänster; r a d e r n a h ä r o r d n a d e ulan hänsyn I i " t o l k n i n g e n .
Rad a: Av r u n a n 1 å t e r s t å r n u m e r a endast övre h a l l i e n ; r u n a n s övriga delar ha förlorats genom nötning. 2 n är säker!; runan korsas av en repa.
I 10 h oeh 18 h ligga bislavarnas k o r s n i n g s p u n k t e r något till vänster om list. I 19 n finnes mellan hsl och bst en lilen. med all sannolikhet naturlig skåra.
/,'"'/ b: 10 il slår trångt mellan 9 b och 11 f; runan har tydligen av risla- ren inskjut its eftaråt. Övre bst i 11 f är å t d r a g e n sä långt, all den k o r s a r hsl. 17 e är stunget. 1 20 Ii sitta bislavarna lågt; deras korsningspimkt ligger något lill vänster om hsl. Den nedre bst lill höger om hsl är svag.
Rad c: 1 I p är hsl ungefär på mitten skadad av hålet. Nedre delen av bst är svag men saker. En tunn skära i form av nedersta leden en r-bsl är sannolik! en naturlig repa. 5 e är tydligt stunget; lill höger om hsl finnes en repa. 10 i korsas på mitten av en naturlig fåra. I r u n a n 15. som jag läser som I finnas Ivå repor, som nästan ge runan utseende av en b i n d r u n a If.
Rad il: 4 i korsas någol ovanför milieu av en n p p ä l r i k l a d repa, (i i av cn UOt slaven vinkelräl repa. Nedanför denna, något till höger om hsl. finnes en fördjupning, som av allt att döma iir naturlig. I 14 u ä r hst:s nedre del bortnött; k a n t e n iir h ä r ojämn och skadad.
Rad c: Till höger om hsl i 0 l finnes en böjd skåra, liknande en p-bsl.
13 i är ej slungel; en grund fördjupning något nedanför stavens milt är naturlig. Badens sista runa h a r sannolik! varit k. Mellan hsl och bst finnes
71
s M ,\ ii ii i, M i; i) i) i; I . A N i) i: N
Z^> r ^
8" ^ ; «-
Fig. I -'/. / 2 ; det n y f u n n a r u n b l e c k d i naturlig s t o r l e k ; framsidan t.V.
.'I '/.- ristningen a v r i t a d . — 1—2; the recently discovered n i d a l plate Inseribed wilh r u n e s . N a t u r a l size. The front side to lhe left. 3—'/.- u d r a w i n g
vf the r u n e s .
en fördjupning, som troligen är naturlig. Alldeles uteslutet år dock icke.
all runan kan ha varit stungen.
Baksidan (med början nedtill till höger).
Rad / : I 1 h ä r hsl;s nedersta del bortnött. I 10 11 linnes mellan hsl och bst en fördjupning, som säkerligen är naturlig. 15 i iir ej stunget; den obe- tydliga fördjupningen pfi staven år naturlig.
Rad 2: 2 e och I e äro tydligt stungna. 11 f har oregelbunden form i del ait u n d r e bst ulgär från nedre ä n d a n av hsl. Vid loppen av 18 II finnes en urgröpning. Denna har funnits, när runan ristades.
75
S M A I 1 11 K M K I) I) B I. A N I) K N
Rad 3 : I 8 t iir högra hsl onormalt lång, 1 5 It är vänstra hsl pä grund av platsbrist ej neddragen lill ramlinjen, II y är lydligl Stunget, 17 It korsas av en naturlig skära. 1 18 B ligger bislavarnas korsningspnnkl nägot till höger om hsl. 20 n stär på elt ojämnt ställe i bleckets kant, men r u n a n är säker. Yttre delen av vänstra hsl iir svag.
.S'oe/1 B. I'. J a n s s o n
TRIUMFKRUCIFIXET FRÅN ESTERNA KYRKA
Då vid en sockciisammanslagning Esterna kyrka till största delen revs oeh den n u v a r a n d e P e s t e r n a kyrka åren 1797 1800 uppfördes, gingo den gamla k y r k a n s medeltida i n v e n t a r i e r sorgliga öden till mötes. Under om- byggnaden överflyttades de till ett r u m i Mörby s l o t t s r u i n . 1811 hölls auk- tion pä en del av k y r k a n s ägodelar, varvid antagligen också några medel- lida s k u l p t u r e r försåldes. Sålunda anses det för troligt, att en S. Annabild, som 1935 inköptes lill Statens historiska m u s e u m frän en privatperson, u r - sprungligen kommit från Esterna. Ännu 1829 uppgavs emellertid, a t t »någre Helgon-bilder af träd» förvarades på kyrkvalvet.
Dessa äro nu förkomna, sä n ä r som på två krucifixbilder som, trots aft de äro illa skadade, funnit en tillflyktsort i en s k r u b b i k y r k a n . Den ena är en b a r o c k s k u l p t u r , den andra och större är med all sannolikhet Esterna k y r k a s forna triumfkrucifix, nu s t y m p a t och u t a n kors (fig. 1). Gotthard J o h a n s s o n iakttog bilden vid snabbinvenleringen 1917, men i övrigt tycks den vara okänd.
Denna erucifixus är dock ganska märklig. Den utgör ett nytt vittnesbörd om den stora betydelse, som Estienne de Bonneuil och hans franska bild- huggaregesäller hade även för den u p p l ä n d s k a landsbygden. Krucifixet frän Esterna stär nämligen nära ett av de f ö r n ä m s t a proven pä denna bildhuggar- verkstads verksamhet i värt land, det stora Basbokrucifixct
1(fig. 2 ) .
Krucifixet frau Esterna är av ek med obetydliga spår av kredering och färg (ländklädet visar sig ha varit förgyllt med blått foder). Det är avsevärt mindre än Basbokrucifixct, i sitt stympade skick endast 110 cm, och tyd- ligt förenklat i förhållande till detla, både vad beträffar det a n a t o m i s k a studiet av kroppen och höftklädets veckläggning. Utan tvekan ä r Basbo- krucifixct det k o n s t n ä r l i g t mest betydande av de två — det h a r j u också tillskrivits Estienne de Bonneuils egen hand.
2Det vore meningslöst att h ä r försöka någon n ä r m a r e j ä m f ö r e l s e , helst som Itasbokrucilixet nu är åter- fört till sin ursprungliga plats i k y r k a n s triumfbåge. Men likheterna ä r o dock, även n ä r de endast k u n n a studeras i fotografi, sä pass påfallande, att
1
