"Runstenen" på Åholmen i Rytterns socken Jansson, Sven B. F.
Fornvännen s. 316-319
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1963_316
Ingår i: samla.raa.se
"RUNSTENEN" PÅ ÅHOLMEN I RYTTERNS SOCKEN
Västmanland är fattigt på runinskrifter, en fattigdom, som framträder sär- skilt skarpt vid en jämförelse med Upplands och Sörmlands rikedom på mo- nument av detta slag. De forntida upplänningarna och s ö r m l ä n n i n g a r n a var påfallande mycket flitigare på detta fält än sina g r a n n a r västmännen. Upp- land har nämligen 40 gånger och Sörmland 12 gånger så många runinskrifter som Västmanland, från vilket landskap endast elt trettiotal ristningar har förtecknats. Anmärkningsvärt är att Västmanland i detta avseende överträffas t. o. m. av det lilla Närke.
Men niir det gäller s e n t i d a runinskrifter intar Västmanland en sär- ställning, och en runforskare kan nästan få det intrycket, att senfödda väst- m a n l ä n n i n g a r h a r gjort vad de h a r k u n n a t för att bättra det som fordom brast.
Flera av dessa i sen tid tillkomna västmanländska inskrifter har tilldragit sig ell avsevärt intresse och orsakat förvirring i den mer eller mindre veten- skapliga litteraturen. Delta gäller i viss mån också " r u n s t e n e n " på Vitterhets- akademiens fastighet Aholmen i Rytterns socken.
Den äldsta uppgift, som jag känner, om en runsten på Aholmen finns i Tunelds Geografi öfver Konungariket Sverige, 8. uppl., a n d r a handel (1828), s. 313. Denna åttonde och sista upplaga av det b e r ö m d a arbetet blev aldrig avslutad; fyra band utkom, det första 1827, det fjärde 1833. Utgivaren, N. W.
Forsslund, h a r fullständigt omarbetat Tunelds för sin tid b a n b r y t a n d e verk, och framförallt har han gjort mycket omfattande tillägg. I företalet till första bandet (1827) av sin utgåva k o n s t a t e r a r Forsslund, "alt denna Åttonde Upp- laga snarare är alt anse som ett nytt arbete, f r a m t r ä d a n d e under en kiind Författares n a m n , än som en blott ny upplaga af h a n s Skrift." Forsslunds utgåva präglas i hög grad av hans strävan att ge läsaren utförliga upplys- ningar om de beskrivna orternas "historiska märkvärdighet".1
1 Utgivaren utgår ifrån, att " m ä n g d e n af Läsare också finna lig mera roade af att vela hvad som på ett ställe kan ha tilldragit sig märkvärdigt, än alt k ä n n a dess utsäde, det anlal k r e a t u r det föder, o. s. v. Utgifvaren h a r arbetat i samma a n d a och lemnat all möjlig u p p m ä r k s a m h e t åt den Histo- riska Geografien, ulan att derföre åsidosätta den statistiska, som visserligen bör dermed förenas, ehuru, i hans tanka, icke i den minutiösa omsländlighet, som en del Samlare synas fordra."
Ulan tvivel h a r Forsslund vinnlagt sig om att inhämta lokala upplysningar r ö r a n d e de orter, som han beskriver. Han har, som han säger i företalet till andra bandet, där Västmanland behandlas, " p å alla möjliga sätt, genom annonser i Tidningarna och en vidsträckt Brefvexling, sökt de upplysningar, hvaraf han varit i behof." Särskilt varmt tackar han på ett annat ställe för den välvilja, " h v a r m e d Landshöfdingen öfver Vesterås Län, m. m. Herr Fri- herre Fredrik Riddcrstolpe täckts omfatta h a n s företag, icke blott medelst insamlande af nödiga underrättelser från Veslmanland . . men äfven medelst
Fii/. I "Runstenen" på Aholmen.
Foto N. Lagergren, ATA. — The
" r u n e - t t o n e ' at Aholmen.
Url iir i sin utförliga beskrivning av Aholmen som Forsslund l ä m n a r den överraskande uppgiften om runstenen; h a n meddelar helt k o r t : " E n mindre Itiinslen finnes på Aholmen."
Ua W. T h a m i sin Beskrifning öfver Sveriges rike 1:2 (1849) behandlade
" R y t l e m e socken" (a. a. s. 126 f.) upptog h a n som socknens äldsta minnesmär- ken "i n runsten på Aholmen under Ekeby i vester, lemningar efter ett kloster vid TidS, oeh efter cn borg på Stensjöberget derslädes". Uppgiften om run- stenen på Aholmen hade T h a m säkerligen funnit i F o r s s h m d s utgåva av Tunelds Geografi.
Påståendet, alt en runsten skulle finnas på Aholmen, förbryllade tydligen den flitige Herman Hofberg; han sökte förgäves efter stenen, vilkel framgår av följande uppgift i " W e s l m a n l a n d s F o r n l e m n i n g a r och Minnesmärken" (ATA;
tryckt i W e s l m a n l a n d s Fornminnesförenings Årsskrift 2, 1879, s. 13 f I: "I Tlianiv beskrifning öfver Vestmanland uppgifvcs, att en runsten skulle finnas pä Aholmen i sydveslra delen af socknen. Någon s å d a n finnes cmellerlid der icke: men deremot står der en större stenhäll, upprest till minne af Linné,
;il den bekante målaren och k o n s t k ä n n a r e n v. Gerdten, en af de forna egarne lill Ekeby. Troligen iir det denna sten, som af någon blifvit lagen för ett run- moiiiimcnt" (a. a. s. 41).
a n v ä n d a n d e af sina bona officia hos sina Herrar Embctsbröder." (Företal lill bd 1 (1827), s. VII, noten.)
Några år senare besökte Richard Dybeck Aholmen; ban lämnar i redo- görelsen för sin "antiqvariska verksamhet under en del af s o m m a r e n 1875"2 en målande skildring av sitt fåfänga letande efter runstenen: " F r å n Kvicksund begaf jag mig sjöledes till Aholmen, i sitt slag den fagraste lilla fläck i W e s t m a n l a n d , ehuru p å sista tretio åren synbart vanvårdad. Att efler längre uppehåll i mossiga b a r r s k o g a r få i skuggan af ekar, lindar och bokar, bland doftande törnrosor, nejlikor, liljor och oräkneliga a n d r a af Söderns svällande blomster, leta efter r u n s t e n a r måste ju k ä n n a s lika angenämt som ovanligt, varder än letandet fåfängt. Så ock h ä r ! 'En mindre runsten.' . . . skulle finnas på holmen. J a g sökte mig varm. Kom till en vacker släthuggen sten och läste på h o n o m bland a n n a t : St quceras m o n u m e n t u m , d r c u m s p i c e . Nå väl, vården snari funnen, målet vunnet I J a g spejade. Fåfängt — bara b l o m m o r ! Om de varit nässlor, så — olyckliga de! Sökte mig än v a r m a r e —•• bara b l o m m o r — blomsterkonungens! Karl den förste och Karl den siste i en man.
Holmen h a r egentligen ståth. J. A. v. Gerdten att tacka för sin fägring." Där- efter l ä m n a r Dybeck den överraskande och av vissa skäl osannolika upp- giften, alt han skulle ha talat om runstenen med ägaren till Aholmen, överste v. Gerdlen. Denne avled r e d a n år 1835. Dybeck skriver: "Några dagar före sin död på Stensborg vid eller r ä t t a r e i Eskilstuna i slutet av 1830-talet sade han mig att äfven han k ä n d e talet om en runsten på Aholmen, men han förmådde då icke erinra sig om h a n sett h o n o m . "
Dybeck avslutar sin redogörelse för den förgäves efterspanade Äholmen- stenen med följande reflexion: " F i n n e s någon runsten der, så h a r han sanno- likt på 1700-talet ditförts från något ställe i grannskapet, k a n s k e från Vendle gästgifvargård, der i slutet af 1600-talet och i medlet af 1700 en ä n n u ej åter- funnen runsten . . . låg på gärden.3
Även i L. E r s s o n s förteckning över " F o r n m i n n e n inom W ä s t m a n l a n d "
(ATA) upplages en runsten på Aholmen, och i Vestmanlands läns kalender 1881 finns följande notis: "Af fornminnen n ä m n a s : E n runsten på Aholmen under Ekeby".
F . U. Wrangel hade lika litet som Hofberg och Dybeck någon framgång i sitt sökande efter runstenen på Aholmen. Hela saken föreföll h o n o m lyd- ligen ganska konstig. I sitt arbele Anteckningar om Rytterns socken (1886) skriver W r a n g e l : "Nu mera finnes inom hela socknen ingen enda runsten och tvifvelaktigt är, om någon sådan funnits äfven i äldre tider, såsom inånga författare, bl. a. T h a m och Tuncld uppgifva. Denna sten skulle vara upprest på Aholmen, men detta förhållande förnekas af II. Hofberg, som säger: 'Någon sådan finnes emellertid der icke; men deremot slår der en större s t e n h ä l l , upprest till minne af Linné . . .' Herr Hofberg h a r otvif-
2 Tryckt i Runa (fol.) 2, s. 19 f.; det citerade stycket återfinns på s. 22 f.
3 Dybecks gissning, atl uppgiften om en runsten på Aholmen skulle åsyfta den då försvunna Vändle-stenen, är förfelad. Den runstenen befann sig näm- ligen hela tiden kvar på Vändle, d ä r den elt p a r årtionden senare äter kom i dagen; den låg som trappsten till en stålbyggnad på gården.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
velaktigt rätt, då h a n säger, alt någon runsten ej finnes på Aholmen, men visar tydligen, att h a n ej varit på platsen, ty den öfver v. Linné uppresta minnesvården är ingalunda någon stenhäll, u t a n ett väl hugget m o n u m e n t i trenne afdelningar med postament och utspringande 'entablement'. Dessutom finnes p å Aholmen en a n n a n minnessten, upprest öfver Karl Lagerbring, hvilken på något afstånd p å m i n n e r om en runsten; vid n ä r m a r e b e t r a k t a n d e upptäckes misstaget genast genom det å stenen anbragta, af jern gjutna Lagerbringska vapnet. Möjligen h a r H. Hofberg rätt deruti, att uppgiften om runstenen på Aholmen tillkommit genom förblandning med något af dessa m o n u m e n t , men eget är, att Tuneld i sin 'Geographie öfver Sverige' o m n ä m - ner så väl det Linnéska som det Lagerbringska m o n u m e n t e t och dessutom till-lägger, att en m i n d r e runsten finnes p å Aholmen" (a. a. s. 16).
Trots dessa ganska bestämda påståenden av Hofberg, Dybeck och Wrangel fanns verkligen vid deras besök, och finns fortfarande, en liten runristad sten på Aholmen. Utan tvivel är det denna sten som Forsslund åsyftar i sin utgåva av Tunelds Geografi (1828). Stenen står rest i parken, omkring 275 m ÖSO om trädgårdsmästarboställel, och det kan förefalla egendomligt, alt m a n icke observerade den. F ö r k l a r i n g e n är väl, att stenen står på en ganska u n d a n g ö m d plats och h a r mycket blygsamma dimensioner. Höjden är endast 70 cm och bredden 35 cm. Stenarten är b r u n sandsten. Runinskriften, som står i ett band snett över stenen, lyder:
hopie + mihi + eras + tibi
" l dag mig, i m o r g o n dig."
Därmed är det lilla problemet om runstenen på Aholmen ur världen. Men det återstår aft besvara frågan, vem som k a n h a ristat den t ä n k v ä r d a sen- tensen, så vanlig på antika gravstenar.
Stora Ekeby med Aholmen köptes år 1803 av överadjutanten J. A. von Gerdten, känd som k o n s t n ä r och samlare. Samma år som Aholmen kom i hans ägo blev h a n ledamot av F r i a Konsternas Akademi.
Den nye ägaren sökte forma Aholmen "till en lustgård i den d å moderna 'engelska landskapsstilen' med svärmeri för det romantiska och antiken", skriver Carl Malmström i Natur i Västmanland, 1958 (s. 221). " H a n sökte också höja de blockrika höjdernas stämningsverkan genom att här och var bygga stenkummel och terrasser samt p å ett ställe en stengrotta."
Det som i detta s a m m a n h a n g h a r sitt särskilda intresse är, att von Gerdten
"var en stor vän av m i n n e s s t e n a r " (a. a . s . 224). Han låter rista inskrifter till minnet av Lagerbring och Linné, den senare inskriften på latin. Under sådana omständigheter är det så gott som säkert, att det är han som också h a r låtit rista den lilla runstenen på Aholmen, som skulle k o m m a att sälta m y r o r i huvudet på en och a n n a n intresserad fornforskare.
.Suen B. F . J a n s s o n
