ACT A PHYTOGEOGRAPHICA SUECICA 57
E Dl DIT
SVENSKA VÄXTGEOGRAFisKA SÄLLSKAPET
Sven Fransson
Fil. lic., Värmlands Nation
Myrvegetation i sydvästra Värmland
Summary:
Mire Vegetation in South-Westem Värmland, Sweden
Akademisk avhandling som med tillstånd av Matematisk
naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala för vinnande av filosofisk doktorsgrad till offentlig granskning framlägges på Växtbiologiska institutionen
fredagen den 17 mars 1972 kl. 10
UPPSALA 1972
Suggested citation: Fransson, S., 1972, Myrvegetation i sydvästra Värmland.
Acta Phytogeogr. Suec. 57, Uppsala.
ISBN 91-7210-057-5 (paperback) I SBN 91-7210-457 -0 (cloth)
©Sven Fransson 1972
Svenska Växtgeografiska Sällskapet Box 55 9, S-75122 Uppsala l, Sweden
Printed in Sweden Borgströms Tryckeri AB
Motala 1972
Innehållsförteckning
Kap. I. Inledning Målsättning Genomförande
Tidigare undersökningar av myrvegeta- 5 5 5
tion i västra Värmland 6
Kap. IL Undersökningsområdet 7
Läge, avgränsning, storlek 7
Berggrund 7
Geomorfologi 8
Jordarter 9
Klimat 9
Växtgeografiska förhållanden 1 1 Kap. III. Myrarnas hydramorfologi 1 3 De hydrologiska myrtyperna 1 3
Myrstrukturerna 1 3
Mossarnas välvningstyper 1 4
Myrkomplextyper 1 6
Kap. IV. Myrarnas växtsamhällen 1 8 Metoder, termer och klassifikationsprinciper 1 8
Analysmetoder i fålt 1 8, Principer för urskiljandet av associationer och lägre enheter 1 8, Behandling av tabellmaterialet 1 9, Klassiftka- tion av associationerna 20
Vegetationsgradienter inom myrvegetationen 2 1 Vegetationsgradienten fattig-rik (t ab. I) 2 1 Vegetationsgradienten myrvidd-myr-
kant (tab. I) 25
V egetationsgradienten lösbottnar-ris-
tuvsamhällen ( tab. II) 25
Vegetationsgradienten källvegetation - soligen kärrvegetation - topogen kärr-
vegetation 28
Olikformigheter i associationernas för- delning efter vegetationsgradienter 28 Kap. V. Vegetationsbeskrivning 29
Mossesamhällen 29
Karaktäristik 29
Områdets mossevegetation i förhållan- de till den ombrotrofa vegetationens
regionala variation 29
Mossevegetationens uppdelning i mos
seviddvegetation och kantskogsvegeta-
tion 30
Mosseviddsamhällen ( tab. VII) 30 Associationen Cuspidatetum ( tab.
III) 3 1 , Associationen Rubello
tenelletum ( tab. IV) 33, Associa
tionen Calluno-fuscetum (tab. V) 34
Mossekantsamhällen 35
Associationen Vaccinietum uligi- nosi (tab. VI) 35
Kärrsamhällen 36
Fattigkärrsamhällen 36
Myrvidd-fattigkärrsamhällen (tab. XIV) 36 Associationen Menyantho-dusenie- tum (t ab. VIII) 36, Associationen Rhynchosporo-papillosetum ( tab.
IX) 38, Associationen Sphagnetum compacti (tab. X) 38, Associatio- n e n Trichophoro-papillosetum (t ab. XI) 39, Associationen Moli
nio-papillasetum ( tab. XII) 40, A s s o ciationen Calluno-stramine- tum (t ab. XIII) 4 1
Myrkant-fattigkärrsamhällen (tab. XIX) 4 1 Associationen Riparietum (tab.
XV) 4 1 , Associationen Rostrato
parvifolietum (tab. XVI) 42, As
sociationen Paucifloro-parvifolie- tum (tab. XVII) 42, Associationen Caricetum globularis ( tab. XVIII) 43
Mellankärrsamhällen (en b art myrviddsam-
hällen, tab. XXIII) 44
Ass ociationen Stygietum (tab.
XX) 44, Associationen Sarmenta
setum (t ab. XXI) 45, Associatio- nen Subfulvetum (tab. XXII) 45
Rikkärrsamhällen 46
Myrvidd-rikkärrsamhällen (tab. XXVIII) 46 Associationen Scorpidietum (t ab.
XXIV) 46, Associationen Campy
lio-revolvetum ( tab. XXVI) 4 7, As
sociationen Tomentypnetum (tab.
XXVII) 4 7, Speciell grupp: Asso
ciationen Obtusetum (tab. XXV) 48
Myrkan t-rikkärrsamhällen 49
Utan egentlig källvegetation (t ab.
XXIX) 49, Med egentlig källvege-
A cta Phytogeogr. Suec. 5 7
tation (tab. XXX, XXXI, XXXII) 49
Kap. VI. Myrvegetationens arter 52
Buskar 5 2
Ris 5 2
Örter 53
Graminider 54
Bladmossor (utom Sphagna) 5 6
Vitmossor 5 8
Levermossor 6 1
Lavar 6 1
Kap. VII. Några utbredningsgeografiska förhål-
landen 63
Utbredningstyper inom undersöknings
området av arter, samhällen och hydra-
morfologiska enheter 63
Med koncentration till höjdområ- dena 63, Med koncentration tiH.
lågtraktema 63 , Med allmän t syd- lig förekomst 63, Med allmänt
nordlig förekomst 63, Med viss koncentration till rikdelarna 64 , Spridda över hela området med relativt jämn frekvens 64
Förekomst inom undersökningsområ
det av floristiska element och av regio
nala utbredningstyper bland samhällen och hydramorfologiska enheter 64
A. Allmänt nordliga 64 , B. Nord
östliga 65, C. östliga 65 , D. All- mänt sydliga 65 , E. Västligt sub- ocean i ska 6 5 , F. "Allmän t humid"
utbredning 65
Några sammanfattande synpunkter på de två föregående avsnitten 65 Områdets trofiska differentiering 66 Områdets växtgeografiska uppdelning med hänsyn till myrvegetationen 67 Myrvegetationens beroende av höjden
över havet och humiditeten 67
Något om växtgränser 68
Kap. VIII. Beskrivningar av de besökta myrarna 70 Områden med soligen markblöta 70
Det norra drågområdet 70
Det södra drågområdet 79
Fattigdelen 79 , Rikdelen 82
Områden utan soligen markblöta 83 Gunnarskogs icke-soligena område 83
Edas icke-soligena område 84
Vännacka-dalens icke-soligena område 86 Östra Glaskogens icke-soligena område 86
Fattigdelen 86 , Rikdelen 87 Glavsfjorden-Värmelns icke-soligena
område 88
Fattigdelen 88, Rikdelen 92 Summary: Mire vegetation in south-western Värmland, Sweden
I. Introduction
93 93 II. The area of investigation 93 III. The hydro-morphology of the rnires 93 IV. Plant communities of the mires,
general considerations
Methods, terminology and prin
ciples of classification 94 , Vegeta
tional gradients within the mire vegetation 94
V. Description of the vegetation Bog communities 95 , F en commu
nities 95
94
95
VI. The species of the mire veg etation 96 VII. Some distributional conditions 96
Short survey of distributional types 96 , Occurrence in the in ves
tigatian area of floristic elements and regional distribution types among communities and hydro
morphological units 97' earn
ments on the two lists above 9 7 , The trophic differentiation of the area 98, The plant-geographical division as regards the mire vegeta- tion 98, The earrelation of the mire vegetation with altitude and elirnatic humidity 98 , On distribu
tional boundaries of plant species 98
VIII. A description of the investigated mi res
Citerad litteratur Utbredningskartor Tabeller
99
1 00 1 04 1 1 6
Kap. I. Inledning
Målsättning
Göta- och Svealand, bortsett från övre Dalamas hög
land, kan med avseende på myrvegetationen schema
tiskt indelas i tre huvudområden . Det ena är området närmast norr om limes norrlandicus, vilket till en del är väl känt genom botaniska undersökningar av Sjörs ( 1 948) och geologiska av G . Lundqvist ( 1 95 1 och tidi
gare kartbladsbeskrivningar). Det andra är det sydväst
svenska, vars myrvegetation vi känner genom talrika arbeten, bl.a. Osvald ( 1 923), Malmström ( 1 937), Du Rietz ( 1 950a, 1 959a och b), Sjörs ( 1 953), Olausson ( 1 95 7), Malmer ( 1 962a och b, 1 965) och Svensson ( 1 965). Det tredje området är det östsvenska, inom vilket Ryggmossen (Du Rietz & Nannfeldt 1 925, Du Rietz 1 950c) och Floran (Ingmar 1 963) är de bäst kända myrarna. De viktigaste geologiska arbetena för de två senare områdena är v. Post & Granlund ( 1 926) och G ranlund ( 1 932) .
E t t område med övergångar mellan dessa tre utgör västra Närke (v. Post & Semander 1 9 1 0, Waldheim
1 944) .
Inom ett område i sydvästra Värmland med Arvika som centrum möts likaledes i stor utsträckning i myr
vegetationen drag från alla tre områdena. I höjdområ
dena nordöst och sydväst om staden finns markanta drag av nordsvensk myrvegetation, medan dalgångar
nas myrar har en mera sydlig prägel (Hård 1 95 2, Fransson 1 95 8) . I Glavsfjordens dalgång förekommer rikligt de östsvenska myramas karaktärsväxt framför andra, Ledum palustre, medan från höj dområdet Cia
skogen sydväst om staden ett flertal lokaler för den sydvästliga Erica tetralix är kända ( opp .cc .) . Ä ven ur trofisk synpunkt är området väl differentierat . Ett markant rikare område framträder sålunda inom syd
östra Ciaskogen och ett mera diffust inom södra Gräs
marks och norra Mangskogs socknar (Hård 1 934, 1 952).
Föreliggande undersökning avser att ur främst växtsociologisk synpunkt belysa övergången mellan nordlig och sydlig, östlig och västlig myrvegetation inom detta växtgeografiska övergångsområde, sam t dettas trofiska diffe rentiering sådan den framträder i myrvegetationen.
Genomförande
Undersökningen inleddes 1954-5 5 , då jag på initiativ av professor G. E inar Du Rietz undersökte några myrar inom Glaskogen, vilket resulterade i ett tidigare publicerat arbete om Stutekärret i Ulvsj ömyren (Fransson 1 958). Fältarbetet återupptogs med nyss angivna utvidgade målsättning 1 959 och har pågått fram till 1 964 med undantag för sommaren 1 96 1 . Vissa senare kompletteringar har gjorts.
Målsättning, arbetsmetoder och observationsobjekt har i stor utsträckning klarnat efterhand . I akttagelser
na från de första åren ter sig nu delvis bristfälliga . Främst gäller detta förekomsten av olika d å ännu inte klart urskilda växtsamh ällen . Den negativa verkan här
av har reducerats genom att de senare årens observa
tioner spritts över undersökningsområdets alla delar.
Jag har strävat efter att få alla delar av undersök
ningsområdet lika väl undersökta. I sträng mening har detta dock varit omöjligt genom myrarnas, speciellt de större myrarnas, ojämna geografiska fördelning . J ag har inte dragit mig för att ta med även små myrar i undersökningsmaterialet . Visserligen är de som regel mindre intressanta ur hydramorfologisk synpunkt, men däremot inte ur sociologisk och floristisk . Under de senare åren har myrarna utvalts med hj älp av kart
verkets flygbildsmaterial, vilket varit till utomordent
ligt god hjälp.
Av utrymmesskäl har knappt en tredjedel av de undersökta myrarna beskrivits mer eller mindre utför
ligt i föreliggande arbete . De övriga, som här endast omnämnts summariskt och betecknats med * före numret, fmns beskrivna i stencil (Fransson 1 972), till
gänglig bl.a. på Växtbiologiska institutionen i Upp
sala.
För undersökningens genomförande står j ag i största tacksamhetsskuld till en rad personer, i första hand mina båda lärare i växtbiologi, professorerna G . Einar Du Rietz och Hugo Sjörs, vilka båda hjälpt mig med sin rika erfarenhet och stimulerande undervis
ning . Professor Sjörs, professor Nils Malmer, docenter
na Åke Persson och Mats Sonesson har kritiskt ge
nomläst manuskriptet, helt eller delvis, och därvid gj ort värdefulla påpekanden . F il. och med .dr Sigfrid
Acta Phytogeogr. Suec. 57
6 Sven. Fransson
Arnell , professor Du Rietz , fll .dr Herman Persson och professor Sjörs har hjälpt mig med några kritiska art
bestämningar. Skriftseriens red aktör, fiLkand. Gunnel Sjörs, har nedlagt ett betydande arbete på den red ak tionella bearbetningen av manuskriptet . Fil.mag. Olle Alme har översatt den engelska sammanfattningen . Hjälp i övrigt i olika former vid manuskriptets, t abel
lernas och bildmaterialets fårdigställande har j ag fått av Å ke Sjödin , Bengt M .P. Larsson , Märta Ekd ahl , Folke Hellström och Kerstin Johansson.
Jag vill också nämna den stora betydelse för mig, som kontakten med studiekamrater och person al vid Växtbiologiska institutionen , Uppsala, .haft genom åren. Slutligen vill j ag tacka min hustru M ari för hjälp , uppmuntran och tålamod.
Tidigare undersökningar av myrvegetation i västra Värmland
Som redan framhållits har de väsentliga dragen i för
delningen av myrarnas kärlväxter red an klarlagts av Fredrik H ård av Segerstad i hans förtjänstfulla land
skapsflora (Hård 1 952) samt i ett tidigare arbete om floran i den norra delen av undersökningsområdet (Hård 1 93 4) . Speciellt i fråga om intensiteten är hans undersökning beundransvärd . Mitt material har knappast på någon punkt kunnat förändra de. väsentli
ga dragen i de utbredningsb ilder av kärlväxternas före-
Fig. l. Undersökningsområdets läge. -Location of the area in vestiga t ed .
komst inom undersökningsområdet som Hårds kartor ger, utan j ag har blott kunnat komplettera dem med nya lokaler (se kartorna 2 1 -59).
Ä ven beträffande förekomsten av Sphagna tillhör Värmland ett av de bäst undersökta l andskapen tack vare det material som insamlats och delvis publicerats av Gerhard Åberg (1 933 , 1 937). Hans insamlingar i mitt undersökningsområde berör mest de nordöstra delarna, d .v.s. Gräsmarks och M angskogs socknar; från övriga delar är materialet mera sparsamt . Åbergs rika material finns i museerna i Uppsala och Stockholm.
Förutom detta finns praktiskt taget inget av myrmos
sor från Värmland i de offentliga herb arierna.
Vid sina undersökningar över nordliga lavars före
komst i södra och mellersta Sverige besökte T .E.
Hasselrot undersökningsområdet och fann bl .a. loka
ler för den nordliga Cetraria delisei (H asselrot 1 953).
Växtsociologiskt föreligger inget material i tryck från värmländska myrar. G. Einar Du Rietz besökte dock 1 933 Krogserudsmossen (nr 1 1 7) i Värmskog och medförde därifrån värdefulla anteckningar, vilka j ag varit i tillfälle att genomgå.
Från geologhåll föreligger J an Lundqvists jordarts
karta med beskrivning (J. Lundqvist 1 958). I den senare finns torvprofiler och pollenan alyser från fem myrar inom undersökningsområdet, jämte mycket summariska redogörelser för den recenta vegeta
tionen. Också hans jordartsan alyser i övrigt (främst basmineralindex) har stort intresse för frågeställ
ningarna i detta arbete.
Av torvinventeringens resultat föreligger samman
fattningar över torvmarksareal och torvmarkstyper av v. Post & Granlund (1926), Granlund (1932), och G . Lundqvist (1 955) samt över förekomsten av Betula nana och Ledum palustre av Granlund ( 1 925).
Slutligen må nämnas att Svenska mosskulturföre
ningens torvgeologer Robert Tolf och E. Haglund båda besökt en mängd myrar inom undersöknings
området och även publicerat redogörelser härför (Tolf 1 894, Haglund 1 91 0). För frågeställningarna i denna undersökning är dock deras redogörelser av mindre intresse. Tolfs lokalangivelser är dessutom ofta svår
tolkade , då hans resa gjordes före generalstabskar
tornas tid .
Kap. II. Undersökningsområdet
Läge, avgränsning, storlek
Unde rsökningsområdets läge och avgränsning framgår av fig. l och 2 . I enlighet med undersökningens syfte har j ag tagit med en representativ del av höjdområdet närmast norr om Glavsfjordsdalen, i stort sett hela Glaskogen samt de mellan dessa höjdområden liggan
de lågtrakterna (se fig. 3). Ä ven dalgången väster om Glaskogen (Vännacka-dalen) har blivit representerad . Genom denna omfattning faller inom undersöknings
området de klart nordligt betonade myrarna längst i norr, de på Ledum rika i de östra lågtrakterna samt Erica-förekomsterna i sydvästra Glaskogen. I det alj har begränsningslinjen bestämts huvudsakligen av vissa större myrars förekomst.
Hela undersökningsområdet ligger inom bladen 70 (Arvika) och 79 (Charlottenberg) av Generalstabens
+ Sillerud
.. •·•··
+ Långse.�uc.r
Fig. 2 . Namnkarta cv�r undersökningsområdet. - Geographi
cal names.
karta över Sverige . På den nya topografiska kartan faller det inom bladen Torsby, Kopparn, Arvika, Å r
j äng och Åmål. Med den begränsning undersöknings
området har på kartorna i detta arbete omfattar det ca 3200 km2, d .v.s. det har ungefår samma storlek som Gotland .
Berggrund
Följande redogörelse för _berggrunden bygger på fram ställningar av M agnusson ( 1 929 , 1 954), Hjelmqvist (1 953) och J. Lundqvist (1 958). Huvuddragen av berggrundens sammansättning klarlades redan av Törnebohm ( 1 876-1 878). Geologiska kartblad över området saknas utom för nordöstra Gillbergaskålen (Magnusson 1 929).
Större delen av området tillhör sydvästra Sveriges gnejsområde (fig. 4). Gnejserna är här huvudsakligen gråa men är genomsatta av underordnade b and av amfiboliter samt sura och intermediära röda gnejser. I södra delen av undersökningsområdet är den bekanta Gillbergaskålen belägen. I centrum av denna ligger dioriter och gabbror, underlagrade av Å målsfornla
tionens graniter, porfyrer och kvartsiter. I norr begränsas de grå gnejserna av den centralvärmländska mylonitzonen (Magnusson 1 937), som inom under
sökningsområdet består av nedkrossade och förskiffra
de graniter, äroålskvartsiter och åmålsporfyrer. Norr därom vidtar det centrala Värmlands gnejsområde , huvudsakligen bestående av röda gnejser. Detta senare område är kanske mest känt för mängden av inlagrade hyperite r, vilkas gynnsamma inverkan på vegetationen sedan gammalt är välkänd (Myrin 1 832, Ringius 1 888, O. Tamm 1 92 1 , Hård 1 948 , 1 9 52). De geologiska översiktskartorna visar ett fåtal hyperitberg inom nordöstra delen av undersökningsområdet . Hård ( 1 934, 1 952 s. 44) omnämner speciellt Ormhöjden (öster och nordost om Ormtjärn i Gunn arskogs socken), som är lokal för bl.a. Lactuca alpina.
Enligt den uppdelning på bonitetsgrupper som gjorts av Eklund ( 1 953) tillhör grågnejsområdet grupp B, vars bergarter har en "något gynnsam e ffekt". Till samma grupp hör mylonitzonens kvartsiter och por
fyrer. Gillbergaskålens diorit-gabbro-område tillhör närmast bättre bonitetsgrupp (Ba) , medan Gillberga-
Acta Phytogeogr. Suec. 5 7
8 Sven Fransson
skålens kvartsiter och porfyrer samt mylonitzonens graniter tillhör den lägre bonitetsgruppen (Be) , vars bergarter har "ett visst ogynnsamt inflytande på markens produktivitet".
Lokala avvikelser från detta schema förekommer självfallet (frånsett följden av bergarternas spridning i moränen). Förekomsten av urbergskalk och grön
stenar är mycket ofullständigt utforskad . Igelström (1 871) nämner flera förekomster av kalkspat, av vilka de flesta emellertid torde vara obetydliga (Hård 1 952 s. 43) men en förekomst "1 /4 mil öster om Fjellsjön"
i Gunnarskog sägs vara riklig. Vidare har kalk brutits endast några km utartför undersökningsområdet i Grums socken vid Gullsjö, Malsjö och Lållg (Igelström op.c. s. 37, H ård op .c. s. 43). Se vidare kap . VII.
Geomorfologi
Höjdförhållandena inom undersökningsområdet fram
går av fig. 3 .
o
>300m 200-300 m 100-200 m
<100m
Fig. 3. Nivåkarta. Höjdkurvor för 1 00 , 200 och 300 m ö.h. Elevation, with contours at 1 00 , 2 00 , and 300 m above sea leve l.
A cta Phytogeogr. Suec. 57
Glavsfjordens yta ligger på 45 ,2 m nivå, således blott 0,9 m över Vänerns. Värmeln ligger på 5 5 ,8 m ö.h. I riktning NV från dessa båda sjöar mot norska gränsen ligger en samling sjöar belägna lägre än 1 00 m ö .h . Kring detta sjöstråk utbreder sig ett låglänt områ
de , som från Vällerslätten i söder går genom hela undersökningsområdet från SO mot NV . De lägre liggande , plana partierna, även långt in i Glavsfjordens dalgång, anses tillhöra det subkambriska peneplanet (Magnusson 1 954 s. 25-26, J . Lundqvist 1 958 s. 1 2), över vilket enstaka restberg reser sig.
På båda sidor (d .v.s. nordöst och sydväst) om detta dalstråk reser sig höjdområden . Det sydvästra utbre
der sig kring sjöarna Stora och Övre Gla, vilkas yta ligger på 141 resp. 1 63 m ö .h . De högsta punkterna inom detta höjdområde är Gråberget (350 m ö .h.) , Barlingshultsberget (31 8 m ö.h.) och Ulvfjället (307 m ö .h.). Väster om övre Gla har detta höjdområ
de karaktären av en högplatå på 250-300 m ö.h . Hela detta glesbebyggda höjdområde kallas Glaskogen Gfr Ernvik 1 95 1 ) , en benämning som i motsats till Glahöj
den (Hård 1 948 , 1 952) existerar i folkmun och därför bör föredras. Glaskogen begränsas i väster av en smal dalgång, Vännacka-dalen , på 1 00-200 m nivå, vilken i norr står i direkt förbindelse med de norra delarna av Glavsfjordsdalen. G laskogen är således e tt isolerat höjdområde . Det bör dock framhållas att Vännacka
dalen är ganska smal, och att väster om den vid tar ett höjdområde i Järnskogs socken med de högsta toppar
na på 340-350 m ö.h. Detta höjdområde , som inte ingår i undersökningsområdet , har i Norge en direkt anknytning till Norrlandsterrängens norska motsvarig
het .
Det nordöstra höjdområdet börjar en mil N O om Arvika och fortsätter sedan med obetydliga avbrott mot undersökningsområdets nordligaste delar. De högsta topparna är från söder Högfjällshöjden (383 m ö .h.), Blåbergskullen (425 m ö.h.), N äskullen (409 m ö.h.) och Honkamakkshöjden (41 9 m ö.h .) . De högsta höjderna ligger således ca l 00 m högre än på G la
skogen, och inom detta höjdområde fmns relativt stora ytor mellan 300 och 400 m ö .h .
En viss uppfattning om landytans b rutenhetsgrad ger relativa höjden , d .v.s. höjdskillnaden mellan två godtyckliga punkter i terrängen Gfr Behrens 1 953 s.
36). Ett försök att kartografiskt framställa landytans brutenhet i Sverige har gjorts av M . Lundqvist (Mag
nusson & Lundqvist 1 957), som därvid utgått från högsta och lägsta punkt inom en kvadratisk yta om 25 km2. I stora drag ger denna karta en god uppfattning om brutenhetsförhållandena men för ett studium av ett mindre område vore en mindre rutstorlek önsk
värd. Ä ven en vanlig höjdkarta ( fig. 3) ger emellertid
en god uppfattning om landytans brutenhet.
I stort sett kännetecknas hela undersöknings
området av ungefär samma brutenhetsgrad som stora delar av Norrlandsterrängen i övrigt. Flacka områden fmns främst i de låglänta delarna, särskilt kring Arvika och Charlottenberg. Ä ven uppe i höjdområdena före
kommer emellertid flacka områden . Främst gäller detta om västra delen av Glaskogen , vars sydöstra delar däremot är starkt brutna.
De stora dragen av geomorfologin bestäms av de talrika sprickdal ar som i riktning huvudsakligen från NNV till SSO och från N till S genomlöper området . I storlek växlar de från den breda sprickdal som upp
fylls av Glavsfjorden till små sprickdalar av endast några meters bredd . Speciellt i de sydvästra delarna av undersökningsområdet är dessa sprickdalar synnerli
gen talrika. stundom delas landskapet av sprickd alar
na upp i block , vilket är mest markant i de norra delarna. Det vackraste exemplet finns i området kring M angskogs kyrka.
Emedan berggrunden övervägande består av gnejsi
ga eller skiffriga bergarter med lager av växlande hård
het har ytan i stor utsträckning kommit att bestå av ryggar av olika bredd , orienterade i strykningsrikt
ningen. Kring Gillbe rgaskålen , där lagerställningarna stupar in mot skålens centrum, är detta mycket markant . Speciellt i området mellan Glavsfjorden och Stora Gla ger detta förhållande upphov till ett mycket egenartat landskap . I Stora Gla kan de många uddarna och vikarna följ as även i bottenreliefen (Te iling
1 9 1 6) .
I undersökningsområdets södra del ä r moränen som regel mycket tunn , speciellt i sydost , varför berg
grundsreliefen där i stor utsträckning bestämmer ytformerna även i smått (J. Lundqvist 1 95 8 s. 1 37).
Endast i vissa delar av Glaskogen når moränen inom detta område sådan mäktighet att den kunnat utb ilda egna ytformer . Ett sådant område ses i G lava efter vägen mellan Spässerud o9h Lenungshammar. "Ter
rängen är här starkt kuperad men med ganska storvulna former, som sticka av mot kartbladets i övrigt mycket småplottriga utseende" (J . Lundqvist op.c. s. 1 37). Mellan sjöarna Tvengen och Mjögtveng
en i norra Sillerud fmns ett litet område med dödis
morfologi (Le.).
I nordöstra delen av undersökningsområdet är moränavlagringarna mäktigare och b ildar egna ytfor
mer. Vacker dödismorfologi är utbildad på höjdområ
det mellan dalstråket Salungen - Treen - Gunnem - R acken (op .c . s. 1 5 5), i vilket Byamossarna (nr 28) är belägna.
Myrvegetation i sydvästra Värmland 9
Jordarter
Framställningen följer J . Lundqvist 1 95 8 . Den dorni
neran de j ordarten inom undersökningsområdet är morän . I det nordöstra höjdområdet och inom västra Glaskogen täcker den landytan nästan till 1 00%. Till sin sammansättning är moränen som regel sandig eller sandig-moig. De högst belägna områdena täcks dock gärna av en rent moig typ.
Högsta kustlinjen (HK) ligger i dessa trakter på mellan ca 1 75 och 203 m ö .h . (Gillberg 1 952 s. 92).
Dominerande sediment under HK är mj äliga eller moiga leror med 30-40% ler. Eftersom öppna slätter är sällsynta och lerorna därför mest förekommer i trånga dal ar eller kuperade slättområden , är de dåligt sorterade och växlar snabbt i sammansättning . Svallade sand- och grusavlagringar finns mest i anslutning till vissa glacifluvial a stråk . De största av dessa är belägna i området kring Charlottenberg samt i stråket Gun
nern-Treen .
Kalt berg täcker betydande are aler norr, öster och söder om Stora Gla. Stor betydelse har dylik mark också i områdets sydöstra hörn liksom i höjdområdet väster om Koppom .
Torvmarksarealen är inom undersökn ingsområdet lägre än 1 0% och inom stora delar lägre än 5% (v. Post
& Granlund 1 926 tavla 5). Fördelningen är emellertid oj ämn (se G. Lundqvist 1 955). Myrfattig är hela Glavsfjordsdalen med und antag av området kring Eda, som är relativt myrrikt. Myrrika är framför allt höjd
områdena, hela det norra samt Glaskogens västra delar. östra G laskogen är däremot myrfattigare , san
nolikt en följd av lägre humiditet , bättre avrinnings
förhållanden och hög procent berg i d agen . Enligt v. Post & Granlund (op .c. tavla 1 0) överväger för
sumpningsmarker, särskilt starkt inom västra G la
skogen och i de norra delarn a. Som regel är myrarna små. Blott ett fåtal överstiger l 00 ha.
Klimat
Temperatur. Endast en meteorologisk station med tem
peraturmätningar är belägen inom undersöknings
området , nämligen Adolfsfors, som under perioden 1 90 1 - 1 930 hade en årsmedeltemperatur av +4,3°C.
Hela undersökningsområdet faller inom det lokal
kont inentala området K1 enligt Å ngström ( 1 946), vilket huvudsakligen är betingat av de låga vintertem
peraturern a. Undersökningsområdet är emellertid beläget vid detta områdes sydvästgräns, och den lokal
kontinental a prägeln är svag i undersökningsområdets sydvästra delar.
Acta Phytogeogr. Suec. 5 7
JO Sven Fransson
Nederbörd. En sammanställning av årsmedelneder
börden i Sverige under den internationellt fastställda jämförelseperioden 1901-1930 har utförts av Wallen (1951). Av Wallens material faller 12 stationer inom undersökningsområdet eller dess omedelbara närhet.
Det är emellertid blott en av dessa stationer som varit i bruk hela tiden; för övriga stationer har värdena omräknats. En annan osäkerhetsfaktor i Wallens vär
den är att skärm införts vid olika tidpunkter för de olika stationerna, vilket Wallen, sannolikt på goda grunder, inte sökt korrigera.
Bergsten (1954) har sammanställt nederbörds
siffror för 30-årsperioden 1921-1950 och har därvid i förekommande fall sökt justera värdena med hänsyn till skärmens betydelse (genom jämförelse med närlig
gande stationer). Av Bergstens material ligger nio stationer inom undersökningsområdet, och av dem har sex varit verksamma hela perioden.
Som framhållits av W allen ( op.c.) är justering med hänsyn till skärmens betydelse mycket vansklig, då förändringarna varierar kraftigt från station till sta-
tion. Omräkningen från en kortare period till en längre är också mycket osäker, speciellt i en orolig terräng som i undersökningsområdet, där även närlig
gande stationers värden varierar starkt. En interpola
tion med hänsyn till omgivande stationers värden blir då osäker. För att få fram en jämförelseserie utan dessa brister har jag kompletterat Wallens och Bergstens serier med en 10-årsserie (1945-1954), under vilken tolv stationer hela tiden varit verksamma med skärm.
Sannolikt ger denna serie de säkraste jämförelserna;
nackdelen med en kortare tidsperiod är ju i hög grad endast skenbar, ty många av de av Wallen och Berg
sten medtagna stationerna har ju inte varit verksamma mer än en del av hela 30-årsperioden.
Värdena för de nämnda, olika observationsperio
derna framgår av fig. 5. Varje tidsperiods värden skall givetvis i första hand jämföras för sig. På grund av ovan angivna skäl har jag ansett det vara missvisande att söka räkna fram värden för en längre tidsserie; en jämförelse mellan områdets olika delar är ändå möjlig.
Jag har på denna figur även sökt rita in isohyeterna
800
Fig. 4. Undersökningsområdets berg
grund (efter M agnusson 1954 ). I. Domi
nerande bandade grå gnejser med under
ordnade band av amfiboliter sam t av sura och intermediära röda gnejser.
n. Åmälskvart siter och Åmälsporfyrer (i m ylonitzonen nedkrossade och för
skiffrade). I II. Åmälsgraniter (i mylonit
zonen nedkrossade och förskiffrade).
IV. D ioriter och gabbror. V . Röd a g n ej ser (huvudsakligen omvandlade graniter samt underordnade inslag av grå gnejser och amfiboliter). - Bedrock (from Magnusson 1 95 4).
F ig . 5 . Årlig nederbörd inom undersök
ningsområdet. Av de tre talen vid varje station åsyftar det översta värdet 1 9 0 1 -30 enl. Wa1Ien ( 1 95 1 ) , det mel
lersta värdet 1 9 2 1 -5 O enl. Bergsten ( 1 95 4 ) och det nedersta värdet 1 945 -5 4 enl. samm anräkningar u r SMHI:s års
bok . Streck m arkerar att uppgift sak
nas. -Annual precipitation for the p e r i o d s 1 9 0 1 -3 0 , 1 92 1 -5 0 , and
1 945 -54.
Fig. 6. Humid itetstal enl. O . Tamm inom undersökningsområdet. Talserier
na åsyftar värden beräknade på grund
val av nederbördsvärden enl. fig. 5 . -H um id ity a s annual run-off calculat
ed according to O. Tam m from the precipitation figures in fig. 5 .
för 700 och 800 mm årlig nederbörd, och därvid tagit hänsyn till terrängförhållandena (se Sjörs 1948 s.
27 ff.).
Här och var inom höjdområdena överstiger den årliga nederbörden 800 mm, inom smärre höjdområ
den säkerligen även 850 mm. Dessa höga värden kontrasterar skarpt mot de låga värdena i lågtraktema från Värmeln över Glavsfjordsområdet till sjöområdet norr därom. Inom detta område går värdena ned mot 600 mm, möjligen i vissa trakter något under denna siffra (Backa). Detta nederbördsfattiga område tycks vara sammanhängande genom hela lågtraktema (jag tar då hänsyn även till värdena för V. H ungvik 1931-1943, som var 559 mm mot 615 mm för Adolfs
fors). Intressant är att detta nederbördsfattiga område enligt Wallens värden sträcker sig långt norrut i Gunnarskog (Backa). Ä ven inom norra Gunnarskogs höjdområden tycks värdena vara lägre än i höjderna längre västerut på samma nivå (jfr N. Orrtorp med Blåbergskullen).
Humiditet . Bland olika sätt att uttrycka humiditeten (se översikter hos Sjörs 1956 s. 54 och O. Tamm 1959) har jag valt att beräkna humiditetstalet enligt O. Tamm (1959), vilket anges som årsmedelneder
börden minus evapotranspirationen. Denna senare framräknas för svensk normalterräng som årsmedel
temperaturen multiplicerad med 30,4 och adderad med 220,9. Vid beräkningen av årsmedeltemperaturen har jag utgått från värdet för Adolfsfors och justerat för höjd över havet och latitud enligt Ångström (1946). Humiditetstalen för nederbördsstationer inom undersökningsområdet framgår av fig. 6. Inom höjd
områdena överstiger humiditeten 500 mm i de mest humida delarna. Överallt inom dessa områden tycks den med god marginal överstiga 400 mm. Inom stora delar av lågtrakterna ligger humiditetstalet lägre än 300 mm, inom vissa delar tycks det närma sig 200 mm.
O. Tamm (op.c.) har indelat Sverige i följande humiditetsregioner:
l . Den subarida regionen H < 100 mm 2. Den svagt humida regionen H 100-200 mm 3. Den normalhumida regionen H = 200400 mm 4. Den starkt humida regionen H = 400-600 mm 5. Den superhumida regionen H > 600 mm 6. Fjällregionen. Kännetecknas av starka växlingar
av H (400-1500 mm)
Enligt denna indelning faller alltså i grova drag höjdområdena inom den starkt humida regionen och lågtrakterna inom den normalhumida regionen. I det närmaste tycks dessa båda regioners hela variations
bredd vara representerad inom undersökningsområ
det.
Myrvegetation i sydvästra Värmland 1 1
Växtgeografiska förhållanden
Vid den följande floristiska översikten av undersök
ningsområdet, som i detaljerna förbiser myrvegeta
tionen, följer jag Hård (1952).
Som tidigare nämnts går genom undersöknings
området den viktiga gränslinje mellan nordlig och sydlig flora och vegetation, som vi med ett uttryck från Semander (se M . Fries 1948 s. 56) benämner limes norrlandicus. Floristiskt skiljer den två floristis
ka provinser åt, den mellaneuropeiska och den hög
boreala europeisk-västsibiriska (Sjörs 1956 s. 6).
Växtsociologiskt åtskiljer den två vegetationsregioner, det södra och det norra barrskogsområdet, vilka är delar av två skilda zoner, den boreo-nemorala och den boreala, enligt den av Sjörs (1963a) på ekosystembas införda terminologin (som dock inte accepteras av bl.a. fmska växtgeografer). För en mera utförlig all
män genomgång av limes norrlandicus hänvisas till ett tidigare arbete (Fransson 1965) och däri anförd litte
ratur.
Schematiskt kan som nämnts undersöknings
området indelas i tre delar, det södra och det norra höjdområdet samt en mellan dem liggande dalgång, Glavsfjordsdalen.
Glavsfjordsdalen hör med avseende på många kriterier både floristiskt och växtsociologiskt till området söder om limes norrlandicus. Av de sydliga lövträden finns ek på flera lokaler utefter södra Glavs
fjorden. Några lokaler finns även i lågtrakternas norra delar. Ask, alm, lind och hassel finns här också mer eller mindre rikligt; ask och alm finns emellertid där
jämte på östra Glaskogen och lind och hassel inom hela undersökningsområdet. Bland trädarterna märks emellertid de största skillnaderna i förekomst mellan den i lågtrakterna överallt allmänna A lnus glutinosa och höjdområdenas A . incana. Det är visserligen endast fråga om en frekvensgräns men en skarp sådan.
Mest skiljer sig lågtrakterna från höjdområdena genom förekomsten av många mer eller mindre eutrofa vatten- och strandväxter, t.ex. A lisma plantago
aquatica, Iris pseudacorus, Lemna minor, Oenanthe aquatica, Sagittaria sagittifolia, Sium latifolium och Sparganium ramosum. En del av dem har en i Sverige markant sydlig utbredning, vars gräns i stort sett sammanfaller med limes norrlandicus även längre österut (Iris, Oenanthe, Sium ), medan andra längre österut går ända upp i nordligaste Fennoskandia.
Många av dem är i Värmland begränsade till Vänersek
torn (Hård 1952 s. 57 -60). Av övriga sydliga växter, vilka inom undersökningsområdet är begränsade till lågtrakterna, kan nämnas Selinum carvifolia, Geum urbanum, Lathraea squamaria och Luzula campestris.
A cta Phytogeogr. Suec. 5 7
12 Sven Fransson
Det norra höjdområdet hör lika avgjort till den högboreala floraprovinsen. Främst står detta klart genom förekomsten av en mängd nordliga myrväxter.
Andra väsentliga kriterier är t.ex. förekomster av Lactuca alpina, Luzula sudetica och Phleum commu
tatum. Dominansen av A lnus incana har redan nämnts. En del sydliga inslag ftnns självfallet, t.ex.
lind och hassel, men detta rubbar inte områdets till
hörighet till den högboreala floraprovinsen. Områdets vegetation måste också räknas till det norra barrskogs
området.
Mera problematisk är placeringen av det södra höjdområdet (Glaskogen). Det nordliga_ inslaget är även här markant, speciellt ifråga om myrvegeta
tionen. Vissa av de nordliga arterna i det norra höjd
området saknas dock inom Glaskogen, t.ex. Lactuca alpina, Phleum alpinum och Selaginella selaginoides.
Här ftnns också ett betydligt mer markant sydligt inslag än i det norra. Främst gäller detta områdets södra och östra delar. I de östra delarna fmns ett inslag av sydliga, mera eutrofa arter, såsom ask och alm. Speciellt de sydvästra delarna, i viss mån även övriga delar av Glaskogen, har ett visst inslag av sub-
atlantiska arter, såsom Erica tetralix, Fes tu ca silvatica, Pedicularis silvatica, Patamageton polygonifolius och Eleocharis multicaulis.
Detta subatlantiska inslag i det södra höjdområdet har en viss motsats i ett kontinentalt inslag i Glavs
fjordsdalen. Främsta exemplet på detta är Ledum palustre. Av kontinentala arter i övrigt med före
komsterna inom undersökningsområdet i viss grad koncentrerade till Glavsfjordsdalen kan nämnas Campanula cervicaria, ChimaphUa umbellata, Vero
nica longifolia och Viola stagnina.
A v denna översikt framgår att det norra höjdområ
det både floristiskt och sociologiskt faller inom området norr om limes norrlandicus, och att lågtrak
terna faller söder om denna gräns; närmare bestämt (floristiskt sett) tillhör de den baltiska underprovinsen av den mellaneuropeiska floraprovinsen (se Sjörs 1956 s. 6). Det södra höjdområdets (Glaskogen) placering är däremot problematisk, ty det utgör en övergång i floristiskt hänseende mellan den högboreala flora
provinsen och den suboceaniska underprovinsen av den mellaneuropeiska floraprovinsen.
Kap. III. Myrarnas hydramorfologi
De hydrologiska myrtyperna
I sitt kretslopp når vattnet myrarna på olika vägar. En del vatten faller över myrarna direkt som regnvatten.
Annat vatten har först passerat genom fastmark såsom dennas grundvatten och når myren såsom fastmarks
vatten. slutligen har en del vatten först passerat vattendrag och sjöar och når myrarna vid översväm
ning eller om myren är ett gungfly (sjövatten).
Med hänsyn till vattnets ursprung har man sökt att hydrologiskt klassificera myrytorna. Alla nås själv
fallet av regnvatten, men de som nås uteslutande av sådant vatten är ombrogena (Weber 1911 s. 8, v. Post
& Granlund 1926 s. 64). Myrytor som nås av fast
marksvatten är geogena (Sjörs 1948 s. 45), medan de som närs av sjövatten är limnogena (Sjörs l.c.). Geo
gena och limnogena myrytor är tillsammans minera
gena, i motsats till de ombrogena. Motsvarande vegetation är minerotrof, resp. ombrotrof (Du Rietz 1954a s. 572-573).
De geogena myrytorna är antingen soligena eller topogena, beroende på om fastmarksvattnet når myrens yta i form av soligen eller topogen markblöta.
Dessa termer har införts av v. Post & Granlund (1926 s. 63-64) men har mera distinkt preciserats av Sjörs (1948 s. 4246):
"Om grundvattenytan i fastmarken är flack och grundvattnets rörelse därför mycket obetydlig, kan det gå i dagen endast i terrängens dalbottnar och här blir även den markblöta framkallande vattenytan till
närmelsevis plan. Markblöt� blir topogen.
Om fastmarkens grundvatten når markytans närhet och övergår till markblötevatten medan det ännu är i avsevärd rörelse, d.v.s. medan dess yta är sluttande, föreligger soligen markblöta."
Sjörs (l.c.) har också klargjort sambandet mellan dessa båda typer av geogena myrar och klimatet:
"Ju humidare klimatet är, dess närmare markytan ligger under i övrigt lika förhållanden grundvatten
ytan. Ju närmare markytan grundvattenytan i genom
snitt ligger i en sluttning, desto större är utsikterna för att grundvattenytan skall nå markytans närhet och soligen markblöta uppstå. Den soligena markblötan blir därför ojämförligt mycket vanligare i det humida klimatområdet."
Ombrogena, topogena och limnogena myrytor förekommer över hela undersökningsområdet. En på
tagligt differentierad utbredningsbild visar däremot förekomsten av soligena myrytor (karta l och fig. 9), vilka med blott ett par undantag är inskränkta till områden över 200-metersnivån.
Myrstrukturerna
Beträffande begreppet myrstruktur ("feature") hän
visas till Sjörs (1948 s. 46 ff., 1961b, Sjörs, Björkbäck
& Nordqvist 1965). Observera att Sjörs avser konkreta naturföremål, inte abstrakt strukturell beskaffenhet.
Av mossarnas strukturer märks i första hand tuvor och höljor, vilka förekommer över hela undersök
ningsområdet. De förra är bevuxna med ristuvvegeta
tion (Calluno-fuscetum) , de senare med fastmatt
(Rubello-tenelletum), mjukmatt- (Cuspidatetum du
senietosum eller Cuspidatetum tenelletosum) eller lösbottenvegetation ( Cuspidatetum zygogonietosum ).
Till formen är tuvorna strängformade (och då alltid tvärorienterade mot lutningsriktningen), nätformade eller ±oregelbundna (vid svag lutning). Höljorna är långsträckta (och då tvärorienterad e) eller ±rundade.
För kärren saknas en fullt motsvarande termino
logi. För "begränsade blöta partier, intagna av gles, svagt torvbildande kärrvegetation, vilka omväxla med uppdämmande torrare partier i ett myrkomplex"
(Sjörs 1946b s. 57) finns begreppet flark. Men andra slag av blöta kärrpartier, intagna av mjukmatt- eller fastmattsamhällen 1 eller av till formen oregelbundna eller nätformiga lösbottnar som inte är orienterade mot lutningsriktningen, ingår inte i Sjörs' snäva flark
definition. I dessa fall får vi använda oss av beskrivan
de termer, t.ex. myrelement sammansatta av tvär
orienterade fastmattpartier och ristuvsträngar; kärr
partier med nätformig lösbottenstruktur. De upp
dämmande partierna mellan flarkarna kallas enligt Sjörs kärrvallar eller låga strängar.
Flarkar i Sjörs' mening förekommer inom under-
1 I ett tidigare arbete (F ransson 1963 s. 30 l f.) har en d y lik strängformad fastmatt-ristuvstruktur av misstag benäm n ts
"flarkkomplex" (gäller "det västra flarkkomplexet"; det östra är ett typiskt sådant).
A cta Phytogeogr. Suec. 5 7
14 Sven Fransson
Fig . 7 . En kort stukbäck finns på Läkmyrarna (nr 1 ) . En myrbäck försvinner ner i torven (mitt i b ilden) för att ett 5 0-tal meter bort rinna fram igen. Som framgår av b ilden rinner vattnet i öppet läge med relativt hög hastighet.
24.7 . 1963. - A brook disappearing into the peat at centre of photo . It reappears 50 m away .
sökningsområdet endast i det tidigare beskrivna stute
kärret (Fransson 19S8). För närmare beskrivning hänvisar jag till detta arbete, där också en översikt över flarkarnas regionala förekomst ges. Se även Nress (1969), som utrett flarkarnas utbredning i angränsan
de delar av Norge. Nätformiga lösbottenstrukturer har påträffats på några myrar i höjdområdena, speciellt det norra. Ett slags kärrstrukturer överensstämmande med flarkar med undantag av att vegetationen utgörs
F ig. 8. På Långmyren (nr 20) finns det vackraste slukhålssys
temet inom undersökningsområdet. Det består av fyra sluk
h ål , av vilka det nedersta syns på bilden. Närmast slukhålet dom ineras vegetationen av Juncus filiformis. 8 . 7 . 1962 . - The lowest of four swallow-holes, w ith J. filiformis dominant near the hole.
av mjukmattor (Menyantho-dusenietum) förekommer på Häljeboda Stormyr (nr 6).
Djupare vattensamlingar kallas gölar om de till form och läge ingår i myrens hölje-tuv- eller flark-kärr
vall-element (höljegölar, resp. flarkgölar; även hölje
gölar kan ha kärrvegetation) och myrtjärnar om de utfyller primära depressioner (Sjörs 1948 s. S 1).
Flarkgölar saknas helt inom undersökningsområdet.
Ä ven höljegölar förekommer relativt sparsamt (karta 3). De är allmännast i det norra höjdområdet (sex mossar) men förekommer även i det södra (två före
komster) och i lågtrakterna (nr 122 Kackerudsmossen på 9S m nivå), Som regel förekommer de blott i ett mindre antal (2-6); på stormyren i Gräsmark (nr 2) finns dock något över SO gölar.
Sjörs (1948 s. 262, 269) har funnit att höljegöl
komplexen i hans undersökningsområde är inskränkta till de västra delarna, där nederbörden alltid överstiger 600 mm och som regel ligger över 700 mm. "l egen
skap av konserverade lösbottnar äro höljegölarna tecken på humida klimatförhållanden i gången tid"
(op.c. s. 262). Dessa iakttagelser stämmer väl med för
hållandena i undersökningsområdet.
Andra kärrstrukturer är slukhål (fig. 7 och 8), för
bundna med underjordiska dräneringssystem. Sådana har påträffats på blott tre myrar inom undersöknings
området, alla på nivåer över 2SO m ö .h . (karta 3). Det vackrast utbildade slukhålssystemet fmns i Lång
myren (nr 20). Ä ven förekomsten av slukhål tillhör humida klimatområden (Sjörs 19S6 s. 176). Från svenska myrar har de beskrivits av Osvald (1923 s.
323), G. Lundqvist (1930 s. 131, 1SO) och Sjörs (1948 s. 81-86).
Mossarnas välvningstyper
Sjörs (1948 s. S 1-S2) har framhållit skillnaden mellan koncentriskt och excentriskt välvda mossar.
Den koncentriskt välvda mossen i typisk utform
ning är utbildad på plan eller nästan plan mark (fig.
30 och 32). Den har sitt krön i eller nära sitt centrum;
kring detta är strukturer och myrelement koncent
riskt anordnade. En typisk sådan "högmosse" är Kackerudsmossen (nr 122, fig. 32 och 33). Den vanli
gaste typen av excentriskt välvd mosse har sitt krön vid eller nära den ena kanten. Välvningen är här obetydlig men kan i motsatta kanten vara betydande.
Från krönet är lutningsriktningarna antingen "sol
fjäderformigt divergerande", parallella eller konverge
rande. strukturer och myrelement är excentriskt anordnade. Typiska sådana fmns exempelvis inom Ulvsjömyren (nr 42, fig. 29).
Fig. 9. Vissa hyd ramorfologiska myrtypers, samhällens och arters förekom st i olika höjd lägen. staplar
na anger förekomsten i j ämna tiotal procent av det totala antalet myrar p å ifrågavarande nivå. -Occurrence of c e r t ain hydro-morphological unit s, communities, and species, as a percentage of the number of m ires on each altitud inal level.
lOO% Soligena kärr
Sphagnetum compacti
• tuvoga segment
O släta segment
Sphagnum molla
Mestadels är dessa båda typer klart skilda. Det förekornmer emellertid övergångstyper, ty det är inte lätt att avgöra var gränsen går mellan en koncentrisk mosse med krönet ett stycke från centrum och en excentrisk mosse med krönet nära ena kanten (fig.
22). Bedömningen av välvningstypen har gjorts efter stereobetraktning av flygbilder, vilket ger säkrare led
ning än enbart markobservationer och mer informa
tion än vad enstaka profiler kan ge.
På karta 4 har jag försökt att klassificera alla besökta mossar som antingen koncentriska eller excentriska. Delvis på grund av förekomsten av nyss nämnda övergångstyper, delvis på grund av bristfälliga iakttagelser har jag emellertid varit tvungen att inom båda grupperna hänföra en del mossar som "tvek
samma" (ofyllda tecken). En del mindre mossar har inte klassificerats.
De koncentriskt välvda mossarna visar en mycket klar koncentration till lågtrakterna, huvudsakligen till nivåer under 175 m (karta 4 och fig. 9). Längst i norr, i Eda-trakten, är emellertid de flesta påfallande sneda och får betraktas som övergångstyper. I några fall förekornmer fullt typiska, koncentriskt välvda mossar även i höjdområdena. Så är fallet med den västra mossen inom Ulvsjömyren, Fallernossen (nr 42, fig.
29) och Lindräckan (nr 41), och en halvmil öster om undersökningsområdet framträder på flygbilder en
Koncentr. välvda mossar
Myrvegetation i sydvästra Värmland 15
Excentr. byggda
mossar
• typoska
O eJ typiska
Molinio
papillosetum
Sphagnum cuspidatum
Menyantho
dusenietum
typisk koncentrisk mosse på 277 m ö.h. (sydväst om Slomtjärn i V. Emterviks socken).
På grund av områdets geomorfologi med lång
sträckta sprickdalar kan de koncentriskt välvda mossarna sällan utbildas med cirkelform utan blir
±långsträckta ( ryggformade ). I de typiska fallen be
fmner sig krönet dock nära centrum (Lindräckan, nr 41, jfr även de långsträckta mossarna på fig. 30). När krönet befmner sig nära ena kanten (Brårudsmossen, nr 71, se profil hos J. Lundqvist) börjar vi emellertid närma oss den excentriska mossens utformning.
De excentriskt välvda mossarna visar en påtaglig koncentration till höjdområdena (fig. 9). Några av dem, speciellt i undersökningsområdets nordöstra del, är emellertid så kraftigt välvda även i den övre kanten att de måste betraktas som övergångstyper. Till en sådan övergångstyp hör även Rosendalsmossen (nr 102) på 60 meters nivå, på vilken ett dråg (eller bäck? ) förtonar ute i mossen, som därigenom i detta parti får en amfiteaterform. Mossen är emellertid i väster allsidigt välvd och får där betraktas som en övergångstyp.
Något ö om undersökningsområdets S del är den av Granlund (1932 s. 118, 120-122) beskrivna Bryngelsrudsmossen belägen. Den är utpräglat ensidigt sluttande, alltså excentriskt utbildad, trots läget på låg nivå.
Acta Phytogeogr. Suec. 5 7
1 6 Sven Fransson
Som regel förekommer koncentriskt välvda mossar i kombination med topogena kärr (laggar) och excent
riskt välvda mossar i kombination med soligena kärr
dråg (se karta 5). En jämförelse med karta 4 över mossarnas välvningstyper och karta l över före
komsten av soligena kärr visar klart att detta är det vanligaste inom undersökningsområdet. Koncentriska mossar kan visserligen förekomma i områden med soligena kärr men givetvis aldrig mellan typiskt soli
gena vattenbanor, ty här är marken lutande och mossen blir sned. soligena kärr och excentriskt välvda mossar hör därför intimt samman både genetiskt och geografiskt. I de områden, där soligena kärr överväger starkast, träder mossebildningen emellertid tillbaka.
Ofta förekommer excentriskt välvda mossar utan direkt kontakt med dråg (i nutiden). Ett exempel är stormyren i Gräsmark (nr 2 , fig. 22).
Koncentriskt välvda mossar förekommer allmänt söder om limes norrlandicus utom i de minst humida områdena (Gotland , Öland, Mälardalen och vissa delar av östkusten). De går emellertid endast sparsamt in i det norra barrskogsområdet (Sjörs 1948 s. 268, 1956 s. 17 5-17 6) bortsett från vissa relativt lågt belägna delar. Excentriskt välvda mossar förekommer rikligt i västra Götaland, vidare i en zon mellan limes norr
landicus och de högre eller nordligare belägna områ
den där soligena myrelement tar överhan� , samt i västra Jämtlands dalgångar (Sjörs 1948 s. 268, 1956 s.
176) och även i centrala Jämtland (Björkbäck 1965) och andra nordliga delar av Fennoskandia. Beträffan
de förhållandena i angränsande delar av Norge hän
visas till Nress (1969). De uppträder, gärna på grövre sedimentjordarter, inom områden där soligen mark
blöta förekommer men inte helt tagit överhanden över den ombrogena. Förekomsten inom undersök
ningsområdet illustrerar detta förhållande.
Myrkomplextyper
Enligt Sjörs' (1948 s. 51) terminologi är mosseplan, kantskog, laggar och dråg exempel på myrelement.
Dessa myrelement uppträder i vissa ofta återkomman
de kombinationer, vilka, om de är fullständiga, kallas myrkomplex. Kantskog och mosseplan på en koncent
riskt välvd mosse är visserligen en kombination av myrelement men enligt Sjörs (l.c.) ett myrkomplex först när vi räknat med även den omgivande laggen, ty först då har vi att göra med en funktionell kombina
tion av myrelement.
Sjörs ( op.c.) urskiljer följande typer av myr
komplex :
l . Myrkomplex innefattande koncentriskt välvda mossar med skoglösa plan
2 . Myrkomplex innefattande svagt välvda helt skog
bevuxna mossar
3. Myrkomplex till stor del omfattande excentriskt uppbyggda mossar
4. Myrkomplex övervägande bestående av soligena kärrelement
5. Myrkomplex huvudsakligen bestående av topogena (plana) kärrelement
Komplex med topogena kärrelement (5) förekom
mer över hela Fennoskandia, medan komplex med svagt välvda helt skogbevuxna mossar (2) har en östlig tendens (Osvald 1923 s. 396 f. , 1937 s. 95). För övriga myrkomplextyper framgår utbredningstyperna i stort av de närmast föregående avsnitten.
F örekomsten inom undersökningsområdet av
"myrkomplex innefattande koncentriskt välvda mos
sar med skoglösa plan" ( l ) och "myr komplex till stor del omfattande excentriskt uppbyggda mossar"
(3) har likaså i stort sett redan framgått av redogörel
sen för välvningstypema. Av koncentriskt välvda mossar är det blott den västligaste mossen (Fallemos
sen) inom Ulvsjömyren (nr 42), som ingår i komplex huvudsakligen bestående av excentriska mossar. Karta 4 har kompletterats med en karta över förekomsten av komplex innefattande excentriskt välvda mossar åtskilda av dråg, således fullt typiska komplex (karta 5). De visar en mycket vacker fördelning till höjdom
rådena. Allmännast är de på västra Glaskogen, men de förekommer därjämte i södra Gunnarskog-Mangskog samt längst i norr, d.v.s. i de mest humida delarna.
Myrkomplex innefattande svagt välvda helt tall
skogsbevuxna mossar (utan skoglösa plan, typ 2) är sällsynta inom undersökningsområdet. Den östra av starkasbergsmossarna (nr 106), Patrontorpsmossen (nr 27) och den ena av Häljebolsmossarna (nr 119B) är dock sådana. Vidare har en dylik påträffats i Gunnarskog vid Tallesrud men inte närmare under
sökts (Ledum ingår), och alldeles utanför undersök
ningsområdet framträder på flygbilden en dylik i Brunskog, öster om Sandviken. De flesta är belägna i de östra delarnas lågtrakter, där nederbörden obetyd
ligt överstiger 600 mm , och flera skulle troligen kunna uppbringas där. I några fall (nr 104 Brunskogsmossen, nr 1 05 Dotteviksmossen, nr 67 Bodamossen och nr 116 Gårdsviksmossen) är den myckna tallskogen säkerligen en följd av torrläggning. Eljest har de flesta mossar en öppen yta i centrum, även om den i vissa fall omfattar bara 20-50% (exempel: nr 106 V. Stor
kasbergsmossen, nr 97 A Spekemossen, nr 68 Växviks
mossarna, nr 99 Skårmossen).
Myrkomplex huvudsakligen bestående av soligena kärrelement (typ 4) är sällsynta inom området.
skälltjärnsmyren (nr 38) och de två norra delarna av
Fig. 1 0 . I större delen av Låkmyrar
na (nr l ) sluttar excentriskt välvda mossar och dråg från öster och väs
ter mot en central dräneringsbäck , som rinner åt söd er . Myren b lir d är
igenom en typisk "skålmosse".
Närm ast kameran en m ossehölja med fastmattvegetation (Rubello
tenelletum ) . 24 . 7 . 1 9 6 3 . - A m ire camplex w ith eccentrically develop
ed b ogs and fen soaks sloping to
wards the centre. Foreground Ru
b e llo-tenelletum with dom inant Eriophorum vaginatum and a little Betula nana.
Långemyren (nr 4) består dock helt av soligena kärr.
Deras yta är dock inte större än resp. 5 , 6 och 2 ha. I NV. Håsemossen (nr 32), de nordvästra delarna av Byarnassarna (nr 28), Häljeboda Stormyr (nr 6) och Läkmyrarna (nr l ) är dock de soligena kärrelementen så omfattande att de kan sägas vara dominerande eller åtminstone jämställda i ythänseende med de ombro
gena. Utbredningsbilden för dessa totalt sex myrar (kvadrater på karta l ) visar viss likhet med karta 5
Myrvegetation i sydvästra Värmland 1 7
över de typiska komplexen av dråg och excentriska mossar, som dock har något flera förekomster i syd
väst.
Myrkomplex huvudsakligen bestående av topogena (plana) kärr (typ 5 ) torde saknas inom under
sökningsområdet, om man inte räknar dit limnogena kärr. Däremot förekommer självfallet topogena kärr
ytor över hela undersökningsområdet .
Acta Phytogeogr. Suec. 5 7
Kap. IV. Myrarnas växtsamhällen
Metoder, termer och klassifika
tionsprinciper
Analysmetoder i fält
Vid vegetationsanalysen har jag i naturen utvalt så homogena ytor som möjligt. Detta anser jag vara ett grundkrav, ty om provytorna är heterogena "kan även komplex ge intryck av övergångsformer" (Tuomikoski 1942 s. 138). En fördel är också att analyser av homo
gena provrutor kan inordnas i olika sociologiska sys
tem och enheter.
För att nå en så hög homogenitet som möjligt har jag använt mig av 0,25 m2 provrutestorlek. Jag har därvid underskridit de flesta myrsamhällenas minimi
areal, som torde ligga mellan l och 4 m2 (Ellenberg 1956 s. l 8, Å. Persson 1961 s. 22). Detta har jag sökt kompensera genom att i regel på varje lokal ( = en myr eller en del av en större myr) göra minst fem analyser inom en enhetlig vegetationstyp.
Allt eftersom associationsavgränsningarna klarnat har jag strävat efter att inom analysserien få med hela associationens artuppsättning på den undersökta lokalen Qfr Sjörs 1948 s. 55). Detta torde leda till en statistisk överrepresentation av de mindre vanliga arterna. Själva urvalet innebär emellertid att den statistiska relevansen inte kan bedömas annat än subjektivt. Genom att låta analysserierna omfatta en lokal och inte bara ett segment (se Du Rietz 1957b) har jag trott mig finna en rimlig kompromiss mellan kraven på noggrannhet, allmängiltighet och arbets
ekonomi. Ett strikt slumpvis urval av provytor ger sämre homogenitet och erfordrar mångdubbelt större material för att ge en representativitet, som dessutom egentligen är skenbar, då ett subjektivt urval ändå måste ske mellan tänkbara analyslokaler för varje växtsamhälle.
Vid analysen har jag använt den 6-gradiga, modifie
rade form av den s.k. Hult-Sernander-Du Rietz' täck
ningsgradsskala, som jag tidigare beskrivit (Fransson 1963 s. 288 och där förekommande litteraturhänvis
ningar). På grund av den lilla rutstorleken har det inte varit möjligt att skatta täckningen av träd och
buskar. För dessa skikt betecknar ett plustecken att en art är närvarand.e i samhället på den analyserade lokalen, eller också har arterna angivits i fotnoter till tabellen.
Principer för urskiljandet av associationer och lägre enheter
Vid klassifikationen av analyserna och analysserierna har jag i första hand utgått från likheter och olikheter i artsammansättningen. En likhet mellan två enheter (analyser, analysserier, associationer) enligt denna princip visar sig genom gemensamma arter, bindearter (Odum 1954 s. 303, Wassen 1966 s. 26, Sjörs 1967 s.
46, 1971 s. 66, Hallberg 1971 s. 42). Den kan också i viss mån utgöras av frånvaro av vissa arter. En olikhet visar sig genom att vissa arter ( skiljearter, se Du Rietz 1942a s. 125) finns i en enhet men inte i en annan.
Den idealiska karaktäristiken av ett samhälle erhålls om det i sin artuppsättning har ledarter (Du Rietz op .c.), d.v.s. arter som finns blott i detta samhälle.
Självfallet kan man vid bedömningen av "närvaro"
inte alltid fåsta stort avseende vid förekomst av ett enda eller ett fåtal skott med låg vitalitet. Jag accep
terar dock som "närvaro" en relativt låg frekvens. Om arten ingår på flera lokaler och visar normal vitalitet, bör den beaktas, även om dess frekvens är låg, och detsamma gäller enstaka förekomster av sällsynta men
"typiska" arter, t.ex. några av rikkärrens ledarter.
U rskiljandet av de sociologiska enheterna grundar sig således i första hand på arters frånvaro och när
varo. I andra hand tas emellertid hänsyn även till frekvens och dominans. I dessa fall har vi att göra med preferentiella skiljearter (Å. Persson 1961 s. 18, Malmer 1962a s. 50) och preferensarter (Ackenheil 1945 s. 5, Sjörs 1948 s. 61, 1954 s. 35-36, Steen 1954 s. 19). Gränsen mellan dessa kategorier får avgöras från fall till fall.
Som den viktigaste sociologiska enheten använder jag associationen enligt Braun-Blanquet (1921 etc.).
Ursprungligen ansåg man inom Ztirich-Montpellier
skolan att associationerna måste ha "Charakterarten"
(nästan exklusiva eller åtminstone preferentiella).
Allteftersom kännedomen om växtsamhällena ökat
