r/ ^ S T Y C K E N
un
D a n t e s
D I V I N A C O M M E D I A
k o m m enterade och öfvcrsatta.
9 . D e l e n
som med vidtberömda Philos. Facultetens tillstånd
u n d e r inseende a f
u s . CARL W I L H E L M B O T T IG E R
E . O. P ro fe ss o r i Moderna L itteraturen, E n a f de A d c rto n i Svenska Akademien m. m.
f ö r P h i l o s o p h i s k a G r a d e n
kommer a t t offentligen försvaras
•f
E R L A N D D E R L É N
P h il. Csnd. af Söderm anlands och Norikes Natiom
p å Gustavianska L ärosalen d. 30 April 1851
U P S A L A W a h l s t r ö m ée C. 1 8 R 1 .
t i
T II E 8 E R
a t
r t E S P O N D E N T E N.
I.
Man bar a n s e t t de nyare språkens 6ludium g ö r a intrång på de g am las, o ch dock ä r kännedom en a f de g am la ound
gänglig för e t t g r u n d lig t studium af de nyare.
I I .
Å an dra sid an erfo rd ras för en fullständig kännedom af de gamla s p rå k e n e t t v idsträ ckt studium af de nyare. Sii k astar N y la tin et, så d a n t d e t lefver i de rom anska s p r å k e n , ljus tillhaka p å d e t L a t in , som vi k alla dödt.
I I I .
Men d etta studium af de nyare s p råk en m å s t e , för a l t ko m p le tte ra k ännedom en af de g a m la , vara v id s t rä c k t d cr- fö re , a t t d et m å ste vara k o m p a r a t i v t .
IV .
Genom främ m ande elem enter väx e r e t t sp rå k s m a te r ia l, men dess o rganism omskapas ej. 1 båd e T yskan och E n gelskan ingå rom anska clem e nte r, men de äro ej derföre r o manska språk. A l t såsom läroämne införlifva det fö rra sp råk e t med Ita lien sk a n , d e t sednare med F r a n s k a n , ä r ett b es y n n e r
ligt försök a l t cro ise ra s p råk -racern a. N atu rlig are hade va
r it att förbinda två rom anska s p r å k , och två germanska.
Mer jag ej säger dig ocli mer cj svarar.”
Då vred han ögonen i kors, nyss raka, 9l Och såg på mig en stund, och sänkte hjessan, F ö ll så med den ner vid de andras sida.
Och min ledsagare till mig: ”/t«n väcks ej På denna sidan Engelens basun-ljud.
När Makten komma skall, mot dem fiendtlig, En hvar sin sorgsna graf skall återfinna, 97
Skali taga sin gestalt, sitt kött ånyo, Och höra d e t, som återskallar evigt.”
S å , steg for steg, vi genom smutsig röra 100 A f skuggor och af snöslask långsamt skred o, Vårt samtal rörde lifvet efter detta.
Jag sade: ”Mästare! monn’ dessa straffqval l0J Bli ökta efter stora domen, eller
9 4 . Girigliene, i sin förljusning öfver den episod, hvar- med föregående säng slu ta r, bar skeft bedömt den närvarande, som han finner ” très inferieur aux précédents.” Aled Ciaccos hela u p p trä d a n d e är ban m issnöjd, och finner bär bos Skal
den å t e r en af dessa ”inegalités choquantes, do nt il faut moins accuser son génie que son siòcle.” — För a t t ra tt kunna upp
skatta mångfalden hos D ante, dertill bar ännu Fransmannen i sin poetiska k ritik alltför mycken — enfald.
9 5 . d. v. s. före yttersta domen. Q ua, eljest adverhium loci, s t å r h ä r , emot Yönan, såsom advorbium tmpOfiS.
9 0 . P od està ”menniskones son ined m a kt ocli sfor h ä r lighet.” S to d e ej p redika tet (inimica) fem inint, kunde po
destà h ä r betyda domaren. — Skalden afscr skildringen i M #tb.
2 4 , 5 1 : ” H a n skall utsända sina enclar med köar O b a s u n s r ö s t , och de skola församla folken ifrån de fyra väder, i ffan ö
den ena himmelens ända till den andra.”
99. d. v. s. böra sin oåterkalleliga, genom alla cviightcter
gcnskallande, dom. 9 .
0 jìcn minori, o saran sì cocenti?
E d egli a me: ritorna a tua scienza, 106 Che vuol, quanto la cosa e più perfetta,
Più senta ’l bene, e così la doglienza.
Tuttoché questa gente maladetta ,09
In vera perfezion giammai non vada, D i la , più che di qua, essere aspetta.
JSoi aggirammo a tondo quella strada, m Parlando piti assai, ch'io non ridico;
Venimmo al punto, dove si digrada•,
Quivi trovammo Pluto il gran nemico. 1J5
105. si cocenti = sì a cuti e dolorosi, come lo sono al presente.
10G. (J. v. s. tilt den p h ilo s o p h i, hvars anhängare du ä r , alltså den arisloleliska. D an te har förut i IV. 131 k a l la t A ristote les ”il m aestro d i color che sanno."
108. Man sammanställe h ärm ed hvad Dante i första k a p itle t af II Convito anför ur A risto telis Metaphysik.
1 0 9 — 111. Fastän dessa osaliga varelser a l d ri g kunna komma till sann (ideell^ moralisk) fullk o m lig h et, sä vänta de dock a t t efter (p å an dra sidan om = d i là) domen blifva n å g o t mer (få en ökad grad a f pbysisk fullkom lighet eller f u lls tä n d ig h e t, genom återföreningen af själ och k r o p p j) än i s itt h lo tt a skugglillslånd fö r e (på clenna sidan om = di gua) densamma. F öljaktligen skola d e , i stö d af den å b e ropade aristoteliska s a ts e n , då känna mera lifligt d et eviga straffets <{val, än nu. Detta kan således sägas blifva öka d t efter domen. Härmed instämm er den hel. Augustini y t t r a n d e : cum fie t resurrectio corporis, et bonorum gaudia e t m alorum torm enta m a j o r a eru n t. — Om adv e rb iern a la och qua i 111 v. g äller d etsam m a, som ä r y t t r a d t om qua i 9 3 v.
Bli mindre, eller lika uti skärpa?”
Och han: ”Vänd åter till din vishetslära, 106 Som yrkar, att ju mer fullkomligt väsen,
Dess mer det känner fröjd och äfven smärta.
Fastän det här fördömda slägtct aldrig 109 T ill sann fullkomlighet kan hinna, väntar
Det efter domen att bli mer, än före
I rundel genomkretsade vi vägen, m Än mera talande, som jag ej nämner:
Vi kommo till den punkt, der ned man stiger.
Här Plutus funno vi, den lede Satan. 115
1 1 2 . vä g e n ; nemligen genom frossarnes liela region. — Vid n e d s tig a n d e t i kvarje krets vända sig de hegge skalderna alltid f ö r s t åt h ö g e r , och tillryggalägga sà en del af kretsen : de d rag a sig sedan vcnstcrut till kretsens inre rand, för att stiga vidare utföre.
1 1 4. Der nedgången är från tredje till fjerde kretsen.
115. P lu tn v , icke Pluto (ital. P lutone), såsom Bouter- wek och flera oriktigt menat. Pluto ( D i s ) , underjordens m o n a rk , finner här först sin motsvarighet i Lucifer, demo
nernas ku fv u d m an, erkedjefvuln sjelf, som i X X X IV sången 2 0 v. också kallas D ite. — Plutus åter, om hvilkcn nu är fråga, är eu suhordinerad demon, här, såsom i m ythologien, rikedomens symbol, t i a n håller vakt i den fjerde k r e ts e n , d e r girighet och slöser*; fiafva sin straff-ort, likasom Cerberus i den tre d je, IV osseri^8- A llt syndigt bruk af rikedom , d et må nu yttra sig s^som girighet eller slöseri, är i honom h e te c k n a d t, o c h , då d et af honom äfven anses närmast för- a n l e d t, kallas han här il g ra n nemico, den a rg e , förderflige S a ta n , som tillställer så många oordningar i verlden.
CANTO SETTIM O.
P a p e Satan, pape Satan aleppe, * Comincio Pluto con la voce chioccia$
E quel savio gentil, che tutto seppe 9
Disse per confortarmi: non ti noccia « L a tua paura, che poder, ch’egli abbia?
iVon (erra /0 scender questa roccia.
Poi si rivolse a quella enfiata labbia ? r
£ disse: taci9 maladetto lupo,
Consuma dentro ie con la tua rabbia!
i . P o p e S a ta n , pape S a ta n aleppe. P lu tu s ta lar en ro tv ä l s k a , et t slags italieniserad hebreiska. Man h ar tv is tat om o rd afö rstå n d e t af d etta utrop. Euse ä r man d e r o m , a t t d e t , på P lu ti d je fv u ls s p rå k , skall u ttr y c k a en h o telse från a t t gå vidare. E t t mischmasch af förvrid na o rd ur flera s p rå k skall å t d etta h o t gifva något ännu m er a fs k rä c k a n d e , och möjligen tillika a n t y d a , at t P l u t u s , denne g u ld e ts d em o n , ä r hem mastadd i alla verldens tu n g o m å l, men företrädesvis i J u d a r n a s , i Hebreiskan. — P ape a r den latinska inte rjek- tionen Papce (Gr. nanat), som u ttr y c k e r en smädlig förvåning eller b a r m , och m otsvarar italienarnes C a p p eri ( = hvad tu sa n ! se på b ara!) S le p p e är det italieniserade h e b r. A lc p h , s å ledes e t t u ttry c k för det fö r s ta , fö rn ä m sta . P lu tu s , när han får se de bägge v an d ra rn e , som drista trän g a ned i bans r e g io n , vräker således ur s i g e n k ö l t e d : ” Hvad nu för S a ta n !
SJU N D E SÅNGEN.
5 P a p e Satan, pape Salan aleppe”, , Begynte Plutus, med sin hesa stämma;
Och h an, som visste allt, den ädle skalden, Sad’, för att styrka mig*. ”Låt ej din fruktan 4
D ig bli till men; livad makt än denne äger, Ilan skall din stig ej utför branten hindra.”
Derpå till honom med den svällda nosen r Han vände sig och sade: ”Vill du tiga,
Din satans ulf, frät opp dig sjelf af ilska!
hvad nu alla djeflars djefvul!” — Annorlunda förstå tyska i n t e r p r e te r d etta s tä lle , och följa de förklaringar, som Lom
b a r d i och A b b a te Lamci gifvit deraf. Sinnrik, men ej an
ta g lig , ä r d e n , som B e n v e n u to Cellini försökt. Den förekom
m er i lians avtobiograpdii, 3 b o k en , 7 kap.
7 . E nfiata labbia. L an d in o , och flera a n d r a , anse d e tta u ttry c k b ete c k n a det U ppblåsta högm od, som de hos guldets representant fnona naturligt. U ttrycket afser dock ej d e t t a , utan b ä r , såsoi<n på flera andra ställen, en uppsvälld, skum
mande harm.
8. Lupo är tillräckligt motivcradt af demonens b e s * , tjutande stämma. Man behöfver ej derförc tänka sig PJut*18 i vargskepnad: en förm o d an , kvarför man velat finna s tö d i den o m stäu dighe tcn, a t t , i första sången, girigheten sy m b o liseras genom vargiunan. Ilan är snarare guldets d ra ke.
Non e senza cagion f andare al cupo: J{, Vuoisi cosi nelV a lto , ove Michele
Fé* la vendetta del superbo strupo.
Quali dal vento le gonfiate vele
Caggiono avvolte, poiché Valber fiacca $ T a l cadde a terra la fiera crudele.
Così scendemmo nella quarta lacca, ljR Prendendo più della dolente rip a ,
Che 'I mal dell' universo tutto insacca.
A h i giustizia di D io , tante chi stipa Nuove travaglie e pene, quante V viddi!
E perche nostra colpa sì ne scipa?
Come fa V onda la sovra C ariddi, n Che si frange con quella, in cui s'intoppa,
Così conviene che qui la gente riddi.
Qui vi(V io gente pi'u di'altrove troppa, t&
E d’ una parte e d ’ altra con grand’ urli Voltando pesi per forza di poppa.
11* P lu tu s sammanfaller vanm äktig, när Virgilius e r in ra r honom om den hel. Michael: hans paniska förskräckelse för den erk een gel, som fört kriget m ot ”den store draken”
och hans an h a n g , och s tö r ta t ned från kimmelen Lucifer sjelf, är lä tt förklarlig. — S tru p o (metatbesis för stupro) s tå r här i biblisk mening. De falina CDglarncs upp ro r karak
teriseras i den hel. skrift ofta som ett stuprum . — Vuoisi così. J f r. Inf. III. 9 3 och V. 2 3.
1 9 — 20. ö f v e r s ä l t a r e n känner r ä tt väl, a t t andra to l
kat dessa ra d e r på annat sätt. Han kan ej annat än finna sitt vida mer naturligt.
2 3 . Det ph en o m en , hvarp å h ä r an s p elas, ä g e r , som b e k a n t, ofta rum i Messinska s u n d e t, n ä r , vid starka vindar,
Ej utan skäl vår vandring går åt djupet 5 , 0
Man vill det så i höjden, der tillfor’ne En skändlig fräckhet Michael har hamnats.”
Liksom de nyss af vinden svällda seglen, 13 När masten brister, vecklas hop och fa lla,
Så föll till marken nu det grymma djuret.
Vi stego alltså ned i tjerde hålan, 16 Ett stycke till på denna ängslans strandväg, Som sluter om all verldens ve och ondska.
Rättvisa himmel, som så hopar nya i9 Besvär och pinor, dem jag nu blef varse!
Hvi störtar så vår skuld oss i förderfvet?
Som vågen gör der ofvanom €harybdis, „ När med en ann’ han stöter hop och brytes, Så måste folket svänga om härnere.
Här såg jag folk , mer tätt än annorstädes, ,5 Med starka tjut från bägge hållen vältra
Fram stora tyngder genom bröst-ansträngning.
strömdragen uoötas. Italienarne kalla det rin to p p o (k ou lra- stöt).
2 4 . R id d a r e = dansa ridda. En i denna gamla nalio- naldaus ofta förekommande tour är, att den ena balfringen af de dansande inöter den an d ra , och ÖgonLdicKligt v änderom .
2 5 . P iù eli altrove troppa. Dante b e t e c k n a r d e rm e d , a t t de b ä r bestraffade lastern a, girighet ocb slö s eri, äro d e, som oftast förekomma i verlden.
2 7 . T an k e r man sig de här tyngderna såsom massiva metallklimpar (guldet lag dessa syndare nära om h jet'tn0>
kan lä tt fö rk la ras, hvarförc de vältrade dem tned bröstet*
Percotcvansi incontro, e poscia pur li „ S i rivolgea ciascun, voltando a retro,
G ridando: perche tieni, e perche burli?
C o sti tornavan per lo cerchio tetro al
D a 0/7111 mano «//’ opposito punto, Gridandosi anche loro ontoso metro:
P oi si volgea ciascun, quanåP era giunto, 34 P er lo suo mezzo cerchio, « //’ altra giostra.
E d io , eh’ aeea /o cor /pasì compunto,
D issi: maestro m io, or mi dimostra, ar Che gente e questa, c se tutti fur citerei
Questi chercuti alla sinistra nostra.
E tl egli a me: tulli* quanti fa r guerci «o Sì della mente in la vita prim aia,
Che con misura nullo spendio ferci.
Assai la voce lor chiaro V abbaia, u
Meu de eoa ru lla dem för a t t klifva af med d e m , de andra fur a t t gömma dem. I d enna konflikt råk a de oaflålligen ihop.
5 0 . P erc h e tieni? *’hvarför h åller du igen, h in d ra r mig i min f a r t ? ” P erch e burli? ”hvarför ru lla r du p å , slungar k o r t hvad du h a r ? ” B u rla re s tå r nemligen h a r icke i sin allmänna bem ärkels e a f s k ä m ta , g ä c k a , utau i den m er p ro - vinciella, hvari det inom L o m k a rd ie t ofta förekom m er (= .s rotolare). Men u ttr y c k e t synes med flit valdt för a l t pa sam
ma gang anspela äfven på de lustiga d a g a r , slösaren vet a l t göra sig , likasom tie n i, utom sin egentliga m ening, äfven angifver gnidarens passion a t t hålla på styfvern.
5 5 . L oro ontoso m e tr o , ”deras skymfliga tr a l l” (omqvä- d e ) , den gamla visan, slagdängan.
5 5 . P h i la 1 c t h c s h ar sannt anm ärkt : ”Straffen i Inferno äro ej al t k elra k ta såsom någon h o lg ö re lsc till ren in g , de u t-
De stötte mot hvarann, och i detsamma M En hvar sig vände, vältrande tillbaka:
” Hvi håller du?” ”Hvi slår du på?” de skreko.
Så nu till motsatt punkt de återkommo „ Från begge sidor, genom dunkel kretsgång, Genskriande på nytt sitt ovetts-qväde:
Se’n vände sig em hvar, när fram lian hunnit, u Sin halfrund genom , till förnyad boxning.
Och ja g , hvars hjerta var hardt när förkrossadt, Sad’: ”Mästare! förklara mig, hvad detta tJ
Ä r för slags folk: monn’ alla varit klerker, S om , här till venster, ses med kala hjessan?”
Och han till mig: ”D e, i sitt lif på jorden, 40 Ha allihop så skefvat med förståndet,
Att i hvar utgift måttan de förfelat.
T illfyllest klart det deras gläfs förråder, 43
g ö ra b l o t t likasom en f ortsättning af syndarens inre helfvete på jo r d e n . ” Så igenkänner man h a r , i de begge syndar-grupper- nas aflan a t t r u lla ty n g d e rn a , enahanda ansträngningar för rik ed o m s samlande elle r förspillaude som på jorden. I denna evigt u p p re p a d e konflikt mellen slöseriet och g irigheten, ä r den ena linien a f syndare likasom deu andras förebrå*
ende sam v ete; och hegges dårskap är dock till slu t långt n ä r
m are b eslagtad än de ana.
3 8 — 5 9 . M e d hala hjessan d. v. s. med tonsur. •— Sven
skan e r b ju d e r ingen motsvarighet för originalets o rd lek cherei oek cherculi.
40. Med denna och följande lerzinen b e s v a ra r Virgi- lius Dantes första fråga.
Quando vengono a’ duo punti del cerchio, Ove colpa contraria gli dispaia.
Questi fur citerei, che non han coperchio 40 Piloso al capo, e p a p i, e cardinali,
In cui uso avarizia il suo soperchio.
E d io: maestro, tra guesti cotali 49 D ovrei io ben riconoscere alcuni,
Che furo immondi di cotesti mali.
E d egli a me: vano pensiero aduni', 5*
L a sconoscente v ia , che i fé’ sozzi, A d ogni conoscenza or gli fa bruni.
In eterno verranno agli due cozzi: a5 Questi risurgeranno del sepulcro
Col pugno chiuso, e questi coi crin mozzi.
M al dare, e mal tener lo mondo pulcro 58 H a tolto loro, e posti a questa zuffa',
Qual ella sia, parole non ci appulero.
Or puoi, ftgliuol, veder la corta buffa 61 D e’ ben, che son commessi alla fortuna,
Perche V umana gente si rabbuffa.
Che tutto V oro, eh
9
e sotto la luna, O che già fu , di quest’ anime stanche4 0 —49. Härmed ar nu äfven den an d ra frågan besvarad.
57. De e n a , till tecken af deras ogena s n å lh e t ; de andra , till tecken sf deras lättsinniga slöseri. Det h e t e r nem- ligen i Italienskan ordspråksvis om en slösare: ” han g er h o r t ända till sista h å r s t r å e t , han har ej håren q v ar på k ro p p e n .”
Detta slösarnes u ts e e n d e , efter kroppens och själens å t e r fö r e ning vid y tte rsta dom en, må ej förvexlas med de förutn ämnda
När till de punkter i sin rund de komma, D er stridig last dem åter jagar åtskills.
Men dessa, som ej ha ett strå på lijessan, 446 D e voro klerker, påfvar, kardinaler,
H os hvilka gränslös girighet var öflig.”
Då sade jag: ”Bland sådana som dessa 419 Igen väl här jag borde några känna,
Som sölades af just de samma laster.”
Och Lan till mig: ”Du falskl drar denna slutsatsj tó9 D et nesans lif, som dem besudlat, skymmer Dem så, att nu kan ingen mer dem känna.
För evigt skola mot hvarann de stångas, Och skola stå ur grafven opp, de ena Med knipen hand, med gnaget hår de andra.
En fåvisk lust att g e, att samla, röfvat M8 Ifrån dem glädjens sköna verld, och bragt dem I detta kif, hvars art mitt ord ej målar.
Nu kan du se , min son, det korta gycklet 65I A f håfvor, dem F o r t u n a fick att dela,
Om hvilka menskoslägtet slåss och äflas.
Ty allt det guld, som finnes under månen, en Och som har funnits, skulle ej förhjelpa
andligas skallighet redan h ä r , i följd af tonsur.
58. I l mondo jtulcro afser paradiset, i uiotsats till Infer—
110 (questa zuffa). I l mondo dolce kallas af Dante ofta jo rd — lifvet.
00. ” Hur pass ängsligt detta är, det ak tar jag cj nödigtt att med mina ord skildra och utmåla: det ser du nog sjelf.’”
02. Rabbuffarsi eg. raka i lufven på hvarandra.
Non poterebbe farne posar ima.
M aestro, dissi lu i, or mi di' anche: 67 Questa fortuna, di che tu mi tocche ,
Che è , che i ben del mondo ha si tra branche?
£ quegli a me: o creature sciocche, 7(l Quanta ignoranza e quella che v’ offendei
O r vo* che tu mia sentenza nc imbocche.
Colui, lo cui saver tutto trascende, Ts .Fece ii cicii, e die lor chi conduce,
Sì cF o</ni parte ad ogni parte splende,
Distribuendo ugualmente la luce: 76
Similemente agli splendor mondani Ordino generai ministra e duce,
Che permutasse a tempo li ben vani r9 D i gente in gente, e ri’ uno in altro sangue,
C 7 — G9. F o r t u n a ä r h ä r tä n k t såsom en r e n t alle
gorisk personlighet. U ttr y c k e t branche synes a n t y d a , at*
Dante delar den allmänna fördomen m ot h e n n e , o ch fö re
ställer sig F o rtu n a säsom e t t o n d t , dem oniskt väsende. D et är d e r f ö re , som Virgilius i d et följande tag er hennes försvar.
7 0 — 72. Virgilius u t b r is te r först i u tr o p m ot menni- skornas dårskap och fàk u n n ig h e t: ”J veten i c k e , s ä g e r h a n , hvad L y c k a n är för sla g , och .1 gören likväl sä m y c k et väsen af henne.” — Itaden 7 2 ä r falskt förstådd af I l o p i s c h , som förklarar dess mening gà u t p å : ”Sage vveiler w as ich dir sage.u
74. ” lian gaf å t hvarje kimmclssfer en dess särs kil la in
telligens, en angelus m o to r, som skulle bestäm ma dess r ö relse.” Det är den aristoteliska åsigten , son» h är g ö r sig gäl- laudc. Den genom går hela Commedia Divina.
T ill ro blott en af dessa trötta sjiälar.”
5,0 mästare, — jag bad, — säg nu mig äfven, e7 Ilvem är den bär Fortuna, som du nämner, Som så i sina blor bar vcrldens hAfvor?’*
Och han till mig: ”J dårligt blinda väsen, 70 Ilvad stor fåkunnigket, som er vidlåder!
Så bör då nu och fatta opp min mening!
IIA N , hvilkens vishet öfvergår all fattning, 7, Gaf himlarna, när han dem skapt, en ledsven, Att lysa må hvar punkt till alla punkter,
När han i lika mått fördelar ljuset.
r9
Så ock för jordens skimmerting han satte En allmän vårderska och lcdarinna,
Att hon i rättan tid dem må förflytta 79 Från folk till folk, från sbigt till slägt härnere,
7 i>. H im lakropparnas intelligenser leda rörelsen s å , att alla d elar a f de himmelska halfklotcn skimra ner till alla d e lar af d e t j o r d is k a , ljuset sålunda sprides i je m t fördeladt m ä t t , och rättv isa sker åt hvarenda punkt.
77. S p le n d o r ’ m ondani. R ikedom , m a k t, ä r a , nöje, o. s. v ., jo r d e n s lysande sljernprickar.
78. Virgilius fram ställer n u , såsom cn med de förra analog in te llig ens, F o r t u n a , förvalterskan af de verldsliga kåfvorna. På j o r d e n b ero r dessas omvexling af henne, lik
som på himmelen stjernkropparnas rörelse b ero r af deras le dande genier. 1 Convito y ttr a r Dante, a t t , under det n å g ra h l o tt antaga så många intelligenser som det finns s tj e r - n o r , andra d e re m o t, och hland dem Piato, antaga lika m å n ga inte lligenser, som det finns olika slags t i n g , så a tt t. e x . en sådan reg erar allt livad guld heter o. s. v. Och d e s s »
säger han — kallade P ialo Id é e r, under det man e l j e s t i hedcodomcn kallado dem Gudar. (Jfr. P h ilalelh e s, I. 4 o ) -
O ltre la difension de’ senni umani:
Perche una (jentc im pera, e /’ altra langue, Seguendo lo giudicio di costei
Che e occulto come in erba V angue.
Vostro saver non ha contrasto a lei: 8S E lla provvede, giudica, e persegue
Suo regno, come il loro gli altri Dei.
Le sue permutazion non hanno triegue: 8s Necessita la fa esser veloce',
Sì spesso vieti chi viceuda consegue.
Quest’ è co/et, c/t’ è tanta /tosta in croce vi Pur da color, che le dovrian dar lode,
Dandole biasmo a torto e mala voce.
Ma ella s’ e beata, e ciò non ode', 94 Con V altre prime creature lieta
Volve sua spera, e beata si gode.
Or discendiamo ornai a maggior pietà : 9r
84: ” Såsom orm i g rä s e t”, hvilken smyger sig på oss, och s ti n g e r , innan vi veta o rd et af.
8 8 . D etta ä r tvifvelsutan r ätta meningen a f e t t s tä lle, sotn man pä liera s ä tt missförstått.
9C. d. v. s. Hon le d er glad krelsbanan af sina åligganden.
De andra intelligenserna (genierna, g udarna) ha hvar och en siti him m els klo t a t t sk ö ta ; hon har ocksä sin s fe r a , de j o r diska häfvornas k r e t s g å n g , den verldsliga ly ckans klotbana.
S fe ra b ö r nemligen h ä r förstås sy mboliskt och ick e, såsom af några to lk a re s k e t t , fattas såsom e t t sä rsk ilt h im m els k lo t, hvarifrån F o rtu n a skulle låta sin inflytelse p å de jo rd is k a ödena utströmma.
9 7 . Med föregående rad ä r Virgilii apologi för F o r tuna ä n d a d , men man har o r ä t t t r o t t ; a t t h är hans tal slu tar.
