DIVINA COMMEDIAkommenterade och metriskt öfversatta.

/ J

S T Y C K E N U R

D a n t e s

D I V I N A C O M M E D I A

komm enterade o ch metriskt öfversatta.

i . D e l e n

som med vidtberömda P h iios. F acu lteten s lillslån d

under inseende a f

ma fi. CARL W I L H E L M B O T T I U E R

E. O. A d ju n c t i T y s k a ocl» Ita lien sk a Litteratu re n Le da ino t a f K o n g l . V e t. och V i t te r h . - S a m l i . i G ö t li e k o i g

T ii r P h i l o s o p l i i s k a G r a «1 e i»

kommer att offentligen försva ras ar

E R N S T G E O R G v o * U Ö B E L N

X o b . » f V e s t g . L n n d t k n p .

på G u s t a v i a n s k a L ä r o s a l e n d. T>0 A pr. ISA.»

p. V. t. f. Bl.

*>*',■<§• <♦ <«<♦< *--- U P S A I . A

W a h l s t r ö m A* L å s t h o m . 1 ö \ U.

CANTO PRIMO.

ATel m ezzo d e l cammin d i nostra v ita i M i r itr o v a i p e r una selva oscu ra,

C h e la d ir itta v ia era sm arrita.

A h i quanto a d ir qual era e cosa du ra

Q u esta selva selvaggia e d a sp ra e f o r t e , C h e n el pen sier rinnuova la p a u r a !

I . M id te n a f v å r lefn a d sb a n a d. v. s. hälften a f den lifs- t i d , som är oss dödliga vanligen förunnad, utm ärker kär det tr e t tio n d ef em te året. Denna å ld er bestämmer D ante i en an­

nan a f sina skrifter ( i l C o n v i t o ) såsom lcfnadcns liii I f t fö r ”men uisk or a f g o d och sund k ro ppsbyggnad” (u om in i p e r ­ fe tta m e n te n a tu r a ti). Skriftens språk: ”Vårt l i f varar sjuttio år” (P s. 9 0 . 1 0 .) synes hafva föresväfvat honom. —■ Längre fram i p o e m e t ( I n f e r n o X X I . 1 1 2 o. följ.) visar det s i g , att Skald en tänker sig sin färd genom andevcrldcns tre riken ske ju b e lå r e t 1 3 0 0 . Dante fy lld e i Maji*) månad nämnda år sitt tr ettio ndefem te å r , om man får tro d e m , ( B o c c a c c i o , Lio nardo Aretino m. fl.) som bestämma lians fö d elseå r till 1 2G 5: en u p p g if t, som tvifvclsutan är den rä tt a , bclst

Boc­

ca ccio till s t ö d för densamma åberopar in ty g et af en nära vän ti ll D a n t e , P ietr o Giardino från Ravenna. Ändra Dantes le fn ad sle ck n are (L an d in o, D a n ie llo , D o l c e , m. fi.) uppgifva

' I

B o c e a c c i o s u p p g i f t , a t t D a n t e f ö d d e s i M a j i m å n a d , f&r b e k r ä f t e l s e g e n o m S k a l d e n s e g e n u p p g i f t ^ P a r a d i s o X X I I S å n g e n ) , a t t s o l e n r i d h a n s f ö d e ls e s t o d i T v i l l i n g a r n a s te c k e n .

FÖ R STA SÅNGEN.

P ä h a lfv a vägen a f vär leln a d s hana , Jag i cn mörk ocli dyster skog befann m ig, T y rätta stigen liade jag förlorat.

A ck ! svårt det är att denna skog beskrifva

H ur hem sk han v a r, liur vild och tät och ru fvig, A tt än i tanken han min ångst förnyar:

lians fö d e lseår ti ll 12G0. — Förenämnda beräkning bestäm­

m e r , såsom nian s e r , ingenting i afseende på årtalet, då C o m m e d i a D i v i n a började fö r fa tta s. Att detta varit flera år se d n a r e , än d e t , på bvilket Skalden förlägger sin vision, visar sig a f flera ställen i poemet. — Första raden uttrycker således b lo t t: A r 1 3 0 0 eller v id m itt trettiondefem te d r.

2 . K om men tatorernas vanliga förklaring, att bär med S e lv a menas s y n d e n s m ö r k e r , är väl föga nöjaktig. Det ar Sk ald en s egen inre sin n esd unkelbet, nedtryckthet oeb sön- dersliten b ct vid ifrågavarande tidpunkt, oeb det politiska virrvarr, b varur han ej kunde komma lö s , som kan härmed a lle g o r is k t antyder. A l l t ä n g s l ig t, so rg lig t, oly ck lig t, för­

lä g g er Dan te i skumma dalar oeb djupa skogar; det glada d e r e m o t , H o p p , Styrka o. s. v. betecknar han genom bilden a f sollysta kullar och mäktiga fjäll.

-4.

menniska

lionom genom

A

T an to è a m a r a , che poco è p iù m o rte!

M a p e r tr a tta r d e l ben, eh’ f v i t r o v a i , D ir o d e ll’ a ltre cose eh’ V v ’ ho sco rte.

T non so ben r id ir com’ io v ’ e n tr a i,

TanC era pien d i sonno in su q u el p u n to , C h e la vera ce v ia abbandonai.

M a p o ’ eh’ io fu i a l p ie d ’ un colle g iu n to ,

La, ove term in ava quella v a lle ,

C h e m* a vea d i p a u ra il cor com punto

G u a r d a i in a lto , e v id i le sue sp a lle

C e s tite giù d e’ ra g g i d el pia n eta C h e m ena d ritto a ltru i p e r ogni calle.

A l l o r fu la p a u ra un poco q u eta ,

C he n el lago d el cor mi era d u ra ta

7. a m a ta hör man hänföra ti ll cosa (v. 4 ) ; i c k e , saaasom tyska öfv ersättarc g j o r t , till selva eller p a u r a . — U ltr y c e c k e t : che poco è p iti m o rte får väl ej tagas a ll d e le s så hårdt soni d e t là ter. I T oscana hör man än i dag e t t talesätt : n e l l l d o ­ v e r fa v e lla r e d i ta l cosa m i p a r a n d a r a lla m o rte. U tlr y r y c k e t säger b l o d : en sådan skildring är för mig grufligen svårt* r och p å k o sta n de .

8 . il ben e afser närmast m ö t e t , som Lan snart fuanr a f Y ir giliu s.

9 . I s t ä lle t för a lt r e , såsom ep ith et ti ll cose, hhhafva några u p p la g o r a lt e , d. v. s. underb ara, m y s tis k t höga t och sällsamma ting. Den förra läsarten synes d o ck vara bälifiltrc, då derm ed u tl r y c k e s en motsa ts ti ll il b e n e , hvaroin i H före­

g å en d e rad är taladt.

1 1 . S ä ty n g d a f söm n d. v. s. i så b esin n in g slö st t i l l ­

stånd. Han vet ej m e r , huru han råkat in i detta t i l l s s stånd

a f fö rsoffande, försla ppande sorgm od.

li

J a , bittert s å , att döden fò g a mera. 7 Men for att skildra lij c lp , som der mig m ötte, Jag tala vill om annat, som jag såg der.

Ej säga kan ja g rä tt, hur dit ja g inkom, iit Så tyngd a f söm n ja g var det ögonblicket, D å ja g vek a f ifrån den rälta vägen.

Men s e ’n jag foten a f en kulle liunnit, „ D e r , hvarest denna sk ogsdal tog en ända, Som så ined bäfvan hade fy llt m ilt hjerta

D å såg ja g o p p , och såg dess loppar klädda l(i A lltre’n ined strålarna a f den planeten,

Soin led er rätt enlivar på alla stigar.

D å b le f den fruktan något litet stilla d ,

Som uti djupet a f mitt hjerta varat

l ö . eg. S o m så m ed sk rä ck m itt h je rta hade stungit.

1 6 — 1 7 . B e t e c k n a soluppgången. S palle eg. skuldror.

D a n te kallar so len för p ia n e ta , enligt det af honom följda P to lo m cisk n s y s te m e t. På samma sätt som kan förrut genom den morka sk o g s d a le n b ete cknat sin djupt nedtryckta själ, så ge r han nu gen om k u ll e n , som glänser i soluppgången, en bild a f sin andes resn in g, upply ftn in g öfver de yttre vc- d e r v ä r d ig k e t e r n a , oc h af det inre lj u s, som plötsligt för ho­

nom uppgick o ch väckte hans b eslut att sysselsätta sig med högre ting. — I lo s honom upprann den tanken, att genom e n s k i l d r i n g a f a n d e v e r l d e n slita själen lös från allt lä g r e trassel. D e t ar V ir g il iu s , som härvid välvillig kommer h o n o m till m ö t e , och föregår honom med sill exem pel, sin hedniska sk ild ring a f underjorden.

2 0 . L a g o d e l cu ore bete cknar hjert-cavitcten, hjerlkam- rarna. L a g o är ej b lo t t s jö , utan äfven hvälfd håla. (U t­

t r y c k e t har cu lik h et med det svenska: h jerlgropen.)

G

L a n o tte , che io p a ssa i con tanta p ietà . E come q u ei, che con lena affannata

U scito fu o r d e l p elag o a lla r iv a ,

S i vo lg e alV acqua p e rig lio sa , e guata-, Così V anim o m io , eh’ ancor fu g g iv a ,

S i volse ’n dietro a rim ira r lo p a sso , C lic non lascio giam m ai persona viva . P o i eh9 ebbi riposato il corpo la sso ,

R ip r e s i v ia p e r la piaggia d is e r ta ,

S ì che il p ie ferm o sem pre era il p iù basso.

E d ecco, quasi a l com inciar delV e r ta , 3I U na lonza leggiei'a e p resta m o lto ,

C lic d i p e l m aculato era coperta.

E non m i si p a r tia dinan zi a l v o lto ,

A n z i ’ vip e d iv a tanto il mio cam m ino,

2G. I l pa sso betecknar ilen farliga vägen (passagen ))) g e ­ nom sk ogen .

2 7 . D e n v ä g , d e r ä n n u in gen v ä n d e å te r . — Meni iingen b lir ungefär densam m a, antingen man tager p erson a soéåsom N o m in a tiv e lle r A ccusativ.

5 0 . P å så s ä t t , a t t d e t raka (minst böjda) b en et tta lltid s to d lä g s t. U ttr y c k e t betecknar d et långsamma uppklättttrnn- d e t u ppför en tvär b r a n t, då man plägar draga efter siutg ena ben e t r a k t , under d et man griper ut steget m ed det aaandra k r ö k t ; i st ä lle t för att man e lj e s t, vid stigandet uppför i j m i n ­ d r e h ö j d e r , afväxlande stödjer sig på l i v a r d e ra fotcn.u.

5 2 . D e tre d j u r e n , som förekomma h o s profeten . Jerc- mias (V . G ); P a r d e n (ö fversältarcn har b eh ållit denna 11 bib li­

sk? benämning a f P a n t h e r d j u r e t ), L e j o n e t oc h V a i i r g e n

I)cn liela n a lten , så i qval forlefvad.

Och såsom d e n , som under ängslad Hämtning, „ U r h afvets faror kommen upp på stranden, S ig vänder om och stirrar utåt vågen;

Så ock m in s jä l, som ännu ständigt flydde,

S ig vände om att skåda denna sträcka,

S o m ännu ingen lem nat har med lifvct.

S e’n trötta kroppen nu ja g h v ila t, åter

J a g sök te klättra uppfor öde branten, S ä , att det raka ben var jäm t det lägsta.

O ch s e , så g o d t som uti brantens början

D e r kom ett P a r d , helt snabb och lätt och rö r lig , S om var b elä ck t m ed h u d , i fläckar tecknad.

O ch icke alls h a n skygdc för min åsyn,

T värtom han sökte så min väg att spärra,

( U l f v c n ) , äro kär syrnkoliskt begagnade för staden F lo r e n z , Franska b o fv et ( s ä r s k i l d t C a r l af V alois) ocb Päfvedömet.

Denna b i s t o r i s k t - p o l i t i s k a tydning är vida mer tillfreds­

ställande än den m o r a l i s k a , som i de tre djuren b lo tt ve­

la t finna sy m b o le r fö r V ä l l u s t e n , H ö g m o d e t ocb G i r i g ­ h e t e n , eburu d e n förra tydningen visst ej utesluter den sed- n a r e , utan m ed den rätt väl lå ter sig förena. — Pardens flyk­

ti g h e t o c h fläckiga bud utmärker Florentinarncs ombytliga karaktcr oc b s t a d e n s , ge nom de två bufvudparticrna B ia n ch i oc b N e r i (H vita ocb S v a r t a ) , politiskt skiftande utseende.

3 4 — 3 0 . Från utförandet af hans fattade föresats ( = upp­

k lättr andet uppfö r den soliga k u lle n ) hindrade bonom tre t i n g , ocb fö rst ocb främst lians fortfarande deltagande i sin fä d ern estad s öden. Pardon (F lo re nz ) ville omöjligt vika från hans åsyn d. ä. ur kans tankar, eå att Dante ofta hade i sinnet

s

C1C i fu i p e r rito rn a r pia volte volto.

T em p ’ era d a l principio del m attin o,

E 'I sol m ontava in su con guclle s te lle , C K cran con lu i, tpiando /’ am or divino

M osse da p rim a t/nelle cose b ellej 4U S i e li a bene sp era r m ’era cagione

D i (/nella fe r a a lla (jajelta p elle

JL*ora d e l tem p o , c la dolce stagione;

M a non s i, che pau ra non m i desse

att vända o m , ocli åter öfvtrlemna sig ät oroligheterna af statsmannalifvet. — P ik volte volto. En o r d le k , so m v is a r , att redan nu C o n c e t t i böija träda fram i den Italienska p oesien. (Jfr. P a ra d is o Y. 57.)

3 7 — 4 0 . F ö r u p p h r jttet till den underjordiska färden har Dante redan i första raden a f p oe m et hestämt å r t a l e t ( 1 3 0 0 ) . I dessa rader bestämmer han nu tiden på året och tiden på dagen. Den sednare ä r , som vi s e ; m orgonbräck- nin geu: den förra visar sig vara omkring vårdagjemningen.

D a n te bestämmer solens ställe i Ekliplikan. ”Hon up p gick — säger han — åtföljd af samma st je r n o r , som vid skapelsens m o r g o n ” d. v. s. bon befann sig i V ä d u m s constellation ; t y om v å r e n * ) ansågs, euligt m edeltidens b e g r e p p , verlden bafva blifvit skapad. Man bestämde till och med d. 2 5 Mars såsom första skapelsedagen, och denna dag var, enligt Kyrko- fädrens å s i g t , tillika Jungfru Maria; bchådclscdag och Fräl­

sarens d ö d sd ag. Nu visar sig af e t t stä lle längre fram (I n ­ fe rn o X X I S . ) , a lt Dante anträdde sin underjordiska resa på Christi d ö d s d a g , och man liar således all anledning att här-

'* * ') E f t e r s o m d e t n y s k a p a d e 1 ' a r a d i s e t r e d a n b a r f r u k t e r , s å s a t t e e n a n n a n m c d e l - t i d s - t r a d i t i o n v e r l d e n s s k a p e l s e p å h ö s t e n M e n d å , e n l i g t h r a d s o m s y n e s a f X X V I I S å n g e n i P u r g a t o r i o , D a n t e a n t a g e r de t j o r d i s k a E d e n l i g g a p å a n d r a s i d a n a f h a l f - k l o t e t , s å m å s t e h a n , i a l l a f a l l , f ö r u t s ä t t a V å r v i d t i d e n s b ö r j a n f ö r d c u s i d a a f j o r d ­ k l o t e t , p å h v i l k e n l i a n , v i d n e d s t i g a n d e t , b e f in n e r eig.

A tt jag var färdig vända flera gånger.

D et tiden var a f dagens forsta b örjan ,

O cli upp gick s o le n , följd a f sannna stjern or, Som voro med d e n , när Gudomlig kärlek

F örst satte dessa sköna ting i om lop p;

Så alt all orsak var m ig godt att hoppas A f detta djur med brokigt granna linden

B äd’ dagens timma ocli den ljufva årstid;

L ikväl ej s å , att icke skräck m ig in ga f

uied anse d. 2 5 Alars vara k e te c k n a d , livilken dag ar 1 3 0 0 in f ö ll pä en Fredag. Man kar eljest gissat på den 8 A p r il, euicdan den Ckristna kyrkans firande a f Långfredagen inföll år 1 3 0 0 på detta datum. En tredje m ening, som anser Dante kär kafva räknat efter J u d a r n e s Påsk a-f irande, röstar för d. 4 A pril. Med enhvar af dessa olika tre keslämuingar sy ­ nas e t t par lä ngre fram i poem et förekom mande ast ronom i­

ska kcräknin gar stå i någon s t r id , liva rom på sitt ställe när­

mare skall upplysas.

la m o r d iv in o mosse. Himmclskropparnas rörelse anser D ante icke k l o l t för ett v e r k , utan för en om edelkar v e r ­ k a n a f den ev ig a Kärleken. — Q uelle cose belle kar öfver- sättnren med flit ålergifvit i deras e n k la , naiva koly d else.

Man kunde annars öfversätta stropken sålu nda: ”F ö r s t s a tte dessa sköna k l o t i omlopp.”

4 1 — 4 3 . D ju rets möte på den tidiga vårmorgonen före­

f ö l l konorn såsom ett god i omen. Man kar ännu i dag skrock om möten med olika djurslag på dygnets olika tider. — A l ­ le g o r is k t an ty d e r d e lt a , att den nyvaknade våren s kekag ock staden Fluren z's glada yltre uts eende ock välstånd lälo ko- noin åler fatta mod oek kopp. — G a ie tto (diminut, a f g a io ) eg . g l a d , k e tv d e r äfven lu stig att p å s e , krokig t vacker.

L a v is ta , che tn a p p a r v e , iVun leone.

Questi p a rea che contra ine venesse

Con la test’ a lta , e con rabbiosa fam e, S ì che p a rca che Vaer ne tenesse.

E d una lu p a , che d i tutte bram e 4:) S em biava carca con la sua m a g rezza ,

E m olte genti f é ’ già v iv e r g ram e,

Questa m i porse tanto d i g ra ve zza 5, Con la p a u r a , d i ’ uscia d ì stia v ista ,

C ii1 V p e rd e i la speranza d e ll’ altezza.

E quale c q u ei, che volen tieri acquista,

E giugtie il tem p o , che p e r d e r lo fa c e, C he ’tt tutC i suoi pcnsicr piange e s'attrista:

T a l m i fece la bestia senza p a c e ,

C he venendom i ’ncontro, a poco a poco M i ripingeva la dove ’l so l tace.

4 3 o. följ. L ejo net och Varginnan (Carl af Valois och P å f v e n ) , som med glupskhet ho ta d e att uppsluka Ita lien , n e d slo g o åter hans m od och trängde honom tillhaka i dalens mörkaste del d. v. s. i den djupaste ängslan. — I Varginnans m agerhet ( 3 0 v.) ligger en hänsyftning på Katholska kyrkans h o t och fasta.

3 2 . H on b r a g te så d a n ty n g d i m ina leder. Fruktan för­

lamar krafterna.

3 4 . M i t liopp om 'h ö jd e n , d. v. s. allt hopp om att kunna hinna upp till kullens spets.

3 3 — 3 7 . Bilden lånad a f den g i r i g e s ängslan.

3 8 . S e n za p a c e kan antingen, såsom 1 öfversättningen

s k e t t , hänföras till s k a l d e n , eller ock till bestia. I scdnarc

I l

Den s y n , som nu s ig ted d e al* etl L e j o n .

Uakt m ot mig tycltlcs detta L ejon komina

Med lyftad t liufvud och med vildsinnt h u n ger, A tt sjelfva luften tyck tes darra för det.

Och en V a r g i n n a , som med alla luslar

B elastad s y n te s , trots sin magra sk ep n ad , O ch som re’n kommit m ycket folk att gräm as

I lo n b ragie sådan tyngd i mina leder

M ed fa sa n , som gick ut a f hennes å sy n , A lt ja g förlorade allt hopp

höjden.

O ch såsom d e n , som gerna söker vin n in g , 6- N är tid är kom m en, som förluster bringar, I alla tankar sörjer och sig harmar:

Så ingen ro ja g fick lo r detta d ju ret,

S o m , kommande em ot m ig , mer och mera M ig d r e f tillbaka dit? der S o l ej lyser.

fa l le t b e t y d e r då la bestia sen za pace det der r ö r li g a , sp rattla nde djuret oeh erinrar om uttrycken lerjgiera e p r e s ta m olto i 3 2 v.

fiO- Lg- d e r solen t i g e r , d. v. s. der s o l ej ly ser, alltså i dale ns m ö rk a s te del. S o len tig e r sy n es vara en för vårt språk n o g vågad kafakres. En analog öfverf lytt ning af ett b eg rep p från en Organ till en annan m edgifv er dock S v e n s k a n , t. ex.

i u ttryck et slockm t to n e r , hvilket derem ot Tyskan ej ännu dristar sig att ve rbalt åter^ifva. ( I i l o p s t o c k bar likväl: E r liess d e r J ta r d e n Iirie g sh o rn d e m y l u g c t ö n e n !!). D antes:

il sole ta ce erinrar om Kotaarens uttryck för månförm örkel­

s e r : lìdia sile t. V irg ilius ( / E n e i d . IV .) har ta c itis lum inibus.

I femte så n g en a f Inferno, 2 8 v. sä ger Dante: luogo d 'o g n i

luce m u t o .

M en tre eh' V ro vin a va in basso lo co, D in a n zi affli occhi m i si fu offerto C h i fter lungo silenzio p a rca fioco.

Q uando i* v id i costui nel gran d is e r to , M ise re re d i in e , g rid a i a lu i ,

Q u al che tu s ii, od o m bra, od nomo c e r to ! Itisp o se m i: non u o v i, uomo già f u i ,

E li p a ren ti m iei furon L o m b a rd i, E M a n to va n i p e r p a tria amendui.

N a c q u i s u b J u l i o , ancor d i ’ e’ fosse t a r d i,

G2. Skuggan t y c k t e s göra förs ök att tala, men fick ej fram o r d e n , hade så länge t e g a t , att den nästan g lö m t b ort kon sten ; d e r fö r e , innan den ännu sagt ett o r d , sä ger D a n t e , att den tyck tes b e s . ( A f I n f e r n o X X III S å n g e n , 8 8 v.

ser m an, alt s k u g g o r n a , ehuru de tänkas äga sinncfunctio- n e r , sakna förmåga att röra lu ftslrupcn.) Man bar eljest bäruli trott sig finna en anspelning på den långa t i d , hvari V irg ilii skrifter nu bade legat i förgätenket. — O r d e t fioco kan o c k s å , om man v i l l , länkas såsom ett p r e d i k a t , på f ö r ­ b a n d gifvet ål s k u g g a n , med anledning af dess sedan f ö l ­ jande tal. Denna ty dning är den enklaste.

G8. L o m b a rd i. Detta namn i Vir gilii mun är en an liei- p a t i o n , då L ongobardernas infall i Italien , bvaraf namnet på dess nordliga del för a n le d d e s, inträffade fö rst flera sekler e fte r Virgilius.

G9. M a n to v a n i. E gen lligen från A n d e s , nu P i e l o l a , en liten ort i närheten a f Manlua.

7 0 . D etta m y ck et omtvistade ställe to rde rätt ast böra

förklaras på följa nde sä tt: Såso m representant fö r det R o ­

merska universal v ä ld e t , hvars å leru p p s lå n d else i en renad

I det ja g nu tillbaka strök åt d ju p e t, f), F ö r mina ögon en gestalt sågs tr ä d a ,

Som tycktes lies a f att ha län ge legat.

När denne jag fick se i vida ö e k n e n ,

” Förbarm a d ig ” , jag ropade åt h o n o m ,

” Ilvem h elst du ä r , en skugga e ller m enska!”

Han svarte m ig: ” Ej m enska, menska v a r ja g ; 67 D e , som m ig fo d t, från L om bardiet voro

O ch Mantua var fod slobygd fö r b egge.

Sub J u lio fod d es j a g , fast sent så h e tte ,

och föryngrad g e st a lt u tg jo rd e den stora ledande idén för Dantes hela politiska verksa m het, var J u lius Caesar st ädse i D antes ögon cn helig person. Förrädarne m ot honom (U rutu s och Cassius) straffas djupast ner i I n f e r n o lika med J u d a s Ischariolh. — Sk alden låter der fö re Virgilius lä gga vig t p å , att han varit samtida med Julius Caesar. D elta u t­

try ck er han m ed: N a c q u i sul » J u l i o . Men då den här an­

vända latinska k ale nderlerm cn sub Julio bete cknar u n d er d en J u lia n sk a tid e rä k n in q e n , och denna ingalunda var införd vid V irgili! f ö d e l s e , « r 7 0 före Clir., utan förs t h le f det tjugu- fyra år sednare, ejj lå n g t före Caesars d ö d , så rättar V ir g i­

lius sin första u p p g i f t , att han föddes S u b J u lio , med det fö ljande ti llägget: a n co r che fosse ta r d i, d. ä. ehuruväl d e n räkningen kom se d n a r e , ej ännu då var införd.

Denna förklarin g, såsom den en d a , der bruket a f den latinsk a termen Sub J u lio kommer i b e t r a k t a n d e , tord e vara vida mer anta glig än ett par andra, vid hvilka man i ordet t a r d i dels velat finna en antydning om , a tt Caesar först långt efter Virgilii födelse erhöll högsta makten (så har L o m b a r d i förklarat d e t ) , dels b lo t t en erinran 001, att Virgilius var fö d d vida scduare än Caesar.

E vissi a R o m a sotto il buono A ugusto A l tempo d eg li D e i fa lsi e bugiardi.

P o eta f u i , e cantai d i quel qiusto

F igliu ol d* A n c h is e , che venne d a T r o ja , P o i che l superbo llio n fu combusto.

M a t u , p e r che rito rn i a tanta noja?

P e r che non s a li *1 dilettoso monte ? d i ' e principio e cagion d i tutta gioja?

O r se i tu quel V ir g ilio , e quella fo n te, 79

F in g e inan från början af 7 1 v. borltaga copulan E (d en kunde för versens skull substitueras, med t. ex. io ) , så u p p s t o d e , genom de omtvistade ordens hänförande till 7 2 v . , den enkla meningen: ”Jag föddes under Julius Caesar:

i R om le fde j a g under den god e A u g u stu s, på en tid , dà man ännu dyrkade falska ocb diktade Gudar, fastän det var s e n t , d. v. s. var på sista upphällningen, var mot heden- dom ens slut.” M e n , vid bibehållande af den allmännaste läs­

a r t e n , to rde den först angifna förklaringen böra föredragas.

— Med den 7 2 v. vill Virgilius liksom ursäkta sig för att han varit hedning.

7 5 . Vid e p ithetet g iu sto (rättrådig) har skalden sanno­

li k t haft för ögonen det latinska p iu s (jE n e a s ), som derföre b lifv it i den svenska öfversättningen återgifvet.

7 4 — 7 5 . T ro ja synes stå i något vidsträcktare m ening, om fattande hela n e j d e n ; llio n åter betecknande sjelfva s t a ­ d e n. Lik so m Virgilius här inom två rader begagnar b e g g e n am nen, så har han förut gjort det i ^Eueiden 111. 2 — 5 :

" cecid it su perbum I liu m , e t omnis humo fu m a t N ep tu n ia T roia."

7 6 — 7 8 . I sammanhang med den förut angifna a ll e g o ­ riska tydningen inses lä t t, att h är, under floret a f den y 11 r e frågan, lig g er en annan i n r e : ”hvarföre återvänder du all-

I U om jag lefde under A ugustus, D en t id , man dyrkade de falska Gudar.

Skald var j a g , ocli besjön g den fromme lijelten, 73 A n cliises s o n , som m åste Troja lem n a,

S e ’n s to lla Ilion var lortardt i lågor.

Men d u , hvi vänder du till sådan ångest? 76 H v i stiger du ej u pp för sälla b erget,

Som början är och grund till allt slags gladje?’*

” 0 är du den V ir g il, är du den k älla, 79

tid till e t t sa djupt m issm o d ? hvarför fattar du ej den raska b e slu tsa m h e t och k r a f t , so m är vilkoret för all glädje?”

7 9 . V ir giliu s var öfv erh ufvud under Medeltiden ett före- mål för allmän vördnad. Den Italienska folktron ansåg ho­

n o m , såsom ännu i dag den N eapolitauska, för ett slags tr o ll­

karl och profet. Grunden för dessa sägner låg väl ursprung­

li g en i V ir gilii fö rtrogna sk ild ring af underjordens hemlig­

hete r. O ckså finner man tidig t bruket a l t , vid tvifvelaktiga fr å g o r , slå på måfå opp V ir gilii skrifter och der söka sva­

ret i den ra d , s o m först fö l l i ögat. D elta var hvad man k allade S o r te s V irgiliana}* S p å kundo h an, det visste man redan d craf, att man i hans fjcrdc E klo g hade trott sig upp­

täcka en p rofe tia om Christus. (D e t var i de orden:

J ain nova progenies coelo dem ittitur alto.

Tu modo nascenti pu ero, quo ferrea primum D e sin e t, ac toto surgel gens aurea mundo, C asta fa v e Cucina : tuus ja m regnat r i pollo.)

D ante aktade i V irgilius sin älsklingsskald och sin poetiska förebild. Den Dan tiska V ir giliu s är dock icke li l o II skaldetì;

han är tillika sy m b o len för den högsta potens af mcnskligt v e t a n d e , för P h il o s o p h ie n , likasom B e a t r i c e , med hiljchål- la n d e a f sin historiska p ersonlig het såsom Dantes ungdoms- äls k a rin n a , i D iv in a Cotnm edia tillika visar sig vara svtnho- le n för den Cluistna religio us-v is hcte n, för Tkeologieu.

Che apande d i p a rla r sì largo fiume?

R isp o si lui con vergognosa fronte.

Oh d eg li a ltr i p o eti onore e lum e,

V a g lia m i 7 lungo stu d io , c7 gran d'am ore, Che m'han fa tto cercar lo tuo volu m e!

T u se’ lo mio m aestro e'I mio au tore: Kt T u se' solo colu i, da cu' io tolsi

L o belio s tile , che m 'ha fa tto onore.

V e d i la b estia , p e r cu* io m i v o lsi:

A ju ta m i da le i, fam oso saggio!

C ìi ella m i f a trem ar le vene e i polsi.

A te convien tener altro via g g io,

R isp o se p o i che la g rim a r m i v id e , S e vu o i cam par d' esto loco selvaggio:

C he questa b estia , p e r la qual tu g r id e ,

N o n lascia a ltru i p a ssa r p e r la sua v ia , M a tanto lo ’m pedisce, che V uccide,

E d ha natu ra sì m alvagia e r ia , 97 C he m a i non em pie la bram osa v o g lia ,

E dopo il pasto ha p iù fa m e , che p ria .

M o lti son g li a n im a li, a cui s'am m oglia, 10w

8 1 . E g e n tlig en : m ed blyg sa m (b lyg d fu ll) p an n a. D els af vördnad för den store R o m a rsk ald en , dels a f blygsel att anträffas i feg flykt för odjuret.

8 3 — 8 4 . V a g lia m i cg. ma för mig g ä lla , må för mig

tala. — C e rc a re betecknar kär det flitiga studerandet af Vir-

gilii v e r k , men c j ; såsom cn ock annan t r o t t, deras fram-

sökande i dagsljuset. V ir gil ii skrifter v o r o , om emellanåt

fö rgätna, dock aldrig förlorade.