Tankefigurer från Svenska kyrkans forskningsenhet 2014:5
1
DIALOGEN SOM TANKEFIGUR
Caroline Gustavsson
Begreppet "dialog" förknippar många människor med något gott och önskvärt. Genom att skriva fram den jämlika dialogen som ideal förväntas, kanske mindre medvetet, att människor genom samtal och
gemensam reflektion ska lära av varandra och konstruera och rekonstruera den gemensamma
förståelsen. I detta ljus framträder aggressivitet och fientlighet, fördomar och konflikter som dialogens motsats. 2012 gav Boel Englund och Birgitta Sandström, tillsammans med andra forskare vid
Institutionen för pedagogik och didaktik, ut en bok med titeln Dialogen som idé och praktik. De visar att dialog idag är ett honnörsord i en politisk-administrativ diskurs och de lyfter fram exempel på dialogen som en tankefigur av betydelse inom skola, vård och omsorg. I denna text vill jag lyfta fram några ytterligare exempel på den tillsynes okritiska användningen av begreppet "dialog" och den betydelse denna tankefigur har också i Svenska kyrkans olika sammanhang. Betraktad som en tankefigur har dialog, i likhet med andra tankefigurer, ett särskilt tvingande sätt att skapa mening och riskerar därför att dölja frågor om makt och tolkningsutrymme, frågor som jag menar det vara av betydelse att lyfta.
I ett historiskt perspektiv går dialogen som utgångspunkt och förutsättning långt tillbaks i tiden.
Platons dialoger och de sokratiska samtalen brukar betraktas som en startpunkt men det var först under 1970-talet som dialogpedagogik i ett svenskt perspektiv blev ett honnörsord för undervisning och fick ett fotfäste inom pedagogiskt tänkande och verksamhet. Att Michail Bachtin, Hans-Georg Gadamer och Martin Buber idag kan uppfattas som "akademiska standardreferenser" kan enligt Boel Englund (2012) ses som ett exempel på att dialog och dialogicitet under senare år fått ett påtagligt stort utrymme. Dialog har, menar jag, blivit en beteckning på den samtalsstil och det förhållningssätt som man också värderar inom kyrkan där interreligiös dialog och ungdomsdialog anger exempel.
Dialog implicerar att människor ska bli bemötta som individer och få komma till tals och kan i kyrkan betraktas som ett ideal mot bakgrund av en historia av auktoritära präster, förmedlingspedagogik och en svårkommunicerad dogmatik. Dialogbegreppets moraliska dimension talar om "ett mjukare, mänskligare och icke-auktoritärt samhälle" och de filosofer vi förknippar med talet om dialog och dialogicitet uttrycker, om än på olika sätt, "föreställningarna om oavslutadhet, obestämbarhet, öppenhet och frihet, tillsammans med en icke-objektiverande syn på den andre" (Englund 2012). I ett kyrkligt sammanhang är det inte svårt att finna exempel på denna önskan om utrymme för den icke- objektiverande syn på människan som dialogicitet implicerar. Men det går också att finna exempel på hur människors förväntan om att bli bemötta som ett Du, inte infrias trots en uttalat dialogisk
föresatts.
En, i några fall, okritisk användning av dialogbegreppet kan spåras i de fyra policydokument som tillsammans utgör "Grunddokument för Svenska kyrkans undervisning". I dessa texter skrivs ett slags dialogpedagogiskt perspektiv fram som en motsats till ett mer förmedlingspedagogiskt perspektiv.
Dokumentet Konfirmandriktlinjer ger här det tydligaste exemplet på en genomarbetad
dialogpedagogisk ansats och det är också det dokument som jag uppfattar som tydligast teologiskt reflekterat av de fyra. Kanske krävs det en stark kärna för att utan gränser kunna agera i dialog med sin omvärld? Trots en uttalad ambition om dialogicitet finner de förmedlingspedagogiska
perspektiven intressant nog sina tydligaste exempel I dialog med barn. Det konsekventa
särskrivandet av barn och vuxna får det att framstå som om den vuxne har de svar som barnet söker
Tankefigurer från Svenska kyrkans forskningsenhet 2014:5
2
trots den starkt uttalade ambitionen att möta barnet i dialog. Det konsekventa ”talet” om dialog riskerar därför att skymma maktförhållanden och barnens bristande tolkningsutrymme.
Redan på 70-talet talar KG Hammar i sin bok Dialog i kyrkan (1975) om dialogen som en "livsform"
och menar, inspirerad av Buber, att dessa tankar självklart är möjliga att förankra också bibliskt. I sin bok skriver Hammar samtidigt att dialog är ”ett mycket missbrukat ord”. Ett exempel på det senare är det som i kyrkan omtalas i termer av dialogpredikningar, en predikan där två har ordet. I bästa fall, skriver Hammar, lyckas de föra ett samtal men i sämsta fall håller de var sitt föredrag eller var sin predikan. Hammar menar att det senare är exempel på "förklädd monolog" och det är därför också exempel på vad jag menar kan betraktas som en, bakom dialogbegreppet, dold maktobalans. Talet om dialog är så att säga ingen garanti för att en dialog verkligen tar gestalt utan kan istället innebära att olika personer utan granskning för fram sin position eller tolkning. Det finns teoretiker och forskare som menar att dialogbegreppet som en följd av denna slags missanvändning har tömts på sitt innehåll. Jag vill tro att dialogbegreppet fortfarande är relevant och att dialogicitet kan uttrycka något eftersträvansvärt men jag tror därtill att en tillsynes okritisk användning av begreppet måste skärskådas. En utgångspunkt för en mer kritisk granskning av dialogen som tankefigur kan tas i den distinktion som Hammar (1975) gör mellan teknisk och principiell dialog.
Teknisk dialog "innebär ett utbyte av information och erfarenheter, av budskap, genom att kommunikationssignaler sänds i båda riktningar". Ett samtal med en vän brukar uppfattas som ett exempel på det senare. Principiell dialog handlar istället om "en förhandsinställning hos den som kommunicerar" och kan jämföras med vad Buber talar om som en livshållning. Tekniskt sett kan en principiell dialog därför vara såväl monologisk som dialogisk förutsatt att den enligt Hammar "till sitt väsen är inkluderande, vilket innebär att den söker inkludera mottagarens tankar och värderingar i det budskap som sänds". Eftersom intentionen hos den enskilde inte är något andra kan framtvinga så är det långt ifrån självklart att en dialog i principiell mening tar gestalt genom benämningen i sig.
Med andra ord är det inte självklart att människor möts som subjekt bara för att vi benämner det dialog utan tvärtom tycks benämningen istället riskera att dölja missbruk av densamma.
Jag ser det som en utmaning för Svenska kyrkan att på olika nivåer, i dokument av principiell karaktär och i församlingarnas verksamhet, bruka begreppet dialog mer varsamt. Om dialogbegreppet
används utan urskiljning finns risken att frågor om makt och tolkningsutrymme osynliggörs. Får alla människor i våra "medelklasskyrkor" samma talutrymme? Är barnen del i att konstruera och rekonstruera den gemensamma förståelsen? Är du och jag beredda att avstå en del av vår makt?
Genom att skilja mellan teknisk och principiell dialog kan kyrkan få hjälp att lyfta fram avarterna i ljuset och ge den enskilde mandat att pröva och själv avgöra om han eller hon blev bemött som ett Du. Genom att använda dialogbegreppet mer varsamt och i de sammanhang där dess betydelse, i teknisk mening, får framträda finns utrymme att kritiskt granska en annars dold maktobalans. Vid sidan av dialog bör det, vilket Englund (2012) också påtalar, finnas utrymme för diskussioner,
argumentation, debatt och det motstånd som ibland kan vara fullgoda alternativ. Alternativ som inte självklart motsäger en livshållning som är dialogisk i principiell mening.
