Företagsekonomiska institutionen Kandidatuppsats
VT-2013
Ägarstrukturens betydelse för företags
sociala ansvarstagande
- En studie av hur svenska storföretags sociala ansvarstagande
påverkas av ägarstrukturen
Författare: Tomas Sundvall & David Trång Handledare: Gunilla Myreteg
Datum: 2013-06-05
Intresset för företagens sociala ansvarstagande och dess bakomliggande faktorer har på senare tid ökat snabbt och många olika aspekter har studerats. Vi har i denna uppsats undersökt hur företags ägarkoncentration, storleken på deras största ägare samt ägande av finansiella institutioner påverkar kvalitén på företagens sociala ansvarstagande i ett svenskt kontext. Den metod som använts är en multipel linjär regression där sambandet mellan ovan nämnda variabler och kvalitén på företags sociala ansvarstagande testats. Resultaten visar inte på något signifikant samband mellan ägarkoncentration och kvalitén på företags sociala ansvarstagande medan storleken på den största ägaren visar sig ha en negativ inverkan och ägande av finansiella institutioner en positiv inverkan på kvalitén av det sociala ansvarstagandet. Då resultaten gällande storleken på den största ägaren och ägarkoncentrationen skiljer sig från resultat i andra länder skulle det kunna implicera att Sveriges institutionella bakgrund påverkar storägares inställning till socialt ansvarstagande.
Nyckelord:
Corporate social responsibility, ägarstruktur, Sverige, hållbarhetsindex, OMX Stockholm Large Cap
1 INLEDNING...1
1.1 BAKGRUND...1
1.2 PROBLEMATISERING...2
1.3 SYFTE...3
1.4 DISPOSITION...4
2 LITTERATURGENOMGÅNG OCH HYPOTESUTVECKLING...5
2.1 LEGITIMITETSTEORI...6
2.2 INTRESSENTTEORI...7
2.3 ÄGARSTRUKTUROCHSOCIALTANSVARSTAGANDE...9
2.4 TIDIGAREFORSKNING...10
2.5 SVERIGESPOLITISKA, KULTURELLAOCHINSTITUTIONELLABAKGRUND...12
2.6 SAMMANFATTNINGOCHHYPOTESUTVECKLING...14
3 FORSKNINGSMETOD...17
3.1 DATAOCHURVAL...17
3.2 VARIABLER...18
3.2.1 Socialt ansvarstagande...18
3.2.2 Ägarstruktur...19
3.2.3 Kontrollvariabler...20
3.3 ANALYSMODELL...21
4 RESULTAT OCH ANALYS...23
4.1 HYPOTESPRÖVNING...27
4.2 FÖRKLARINGAVRESULTAT...27
5 DISKUSSION OCH SLUTSATSER...29
5.1 STUDIENSBEGRÄNSNINGAROCHFÖRSLAGTILLFRAMTIDAFORSKNING...29
5.2 FÖRSLAGTILLFRAMTIDAFORSKNING...31
6 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING...32
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Förutom den lagstadgade finansiella rapporteringen har forskare observerat att företag i allt högre utsträckning även redovisar sitt arbete med socialt ansvarstagande (Guthrie och Parker, 1989; Deegan, 2002), även kallat CSR (Corporate Social Responsibility).
Företagens roll i samhället och deras sociala ansvarstagande är dock inte någon ny fråga utan har diskuterats i alla tider (Grafström et al., 2008, s.27), och den dominerande synen i Sverige under de senaste tio åren har varit att företagens huvudsakliga uppgift är att generera avkastning till sina aktieägare (De Geer et al., 2003). Men vad menas egentligen med företags sociala ansvarstagande? Trots att forskare och praktiker har försökt utveckla definitioner av socialt ansvarstagande och vad det innefattar (Carrol, 1979, 1999; Garriga och Melé, 2004) finns det idag ingen entydig definition enligt Grafström et al. (2008, s.38). De menar dock att oavsett hur företagens sociala ansvarstagande definieras, innebär det i praktiken ett frivilligt ansvarstagande för hur deras verksamhet påverkar samhället och miljön utöver det som är lagstadgat.
Enligt Aguinis och Glavas (2012) har intresset för företagens sociala ansvarstagande accelererat snabbt och företagens rapportering av sitt sociala ansvarstagande har bekräftats i många olika länder (Dincer, 2011), däribland Storbritannien (Guthrie och Parker, 1990), Australien (Deegan och Gordon, 1996), Nya Zeeland (Hackston och Milne, 1996), Spanien (Gallego, 2006), Grekland (Bichta, 2003), Italien (Secchi, 2006), Kanada (Nitkin och Brooks, 1998) och Västeuropa (Adams et al., 1998). Det ökade intresset märks även genom den ökning av både forskningsartiklar och artiklar i affärspressen som skett. Mellan 1998 och 2005 har antalet forskningsartiklar som innehåller frasen ”corporate social responsibility” ökat från omkring 20 per år till ungefär 80 per år (Grafström et al., 2008, s.19) och antalet artiklar på ämnet i den europeiska affärspressen har mellan 1996 och 2005 gått från nästan inga alls till över 250 per år (Ibid, s.37). Samtidigt som intresset ökat rejält är de bakomliggande faktorerna till företagens arbete och rapportering av sitt sociala ansvarstagande
fortfarande är under diskussion (Hackston och Milne, 1996; Adams et al., 1998; Gray et al., 2001; Hossain och Reaz, 2008; García-Sánchez, 2008).
I och med den stora uppmärksamhet som riktats mot företagens sociala ansvarstagande från akademiker och det stora antalet artiklar som publicerats på området har många olika aspekter blivit utforskade (Oh et al., 2011). Aguinis och Glavas (2012) har till exempel i sin litteraturgenomgång på området identifierat flera olika faktorer som driver och påverkar företagens sociala ansvarstagande. Bland dessa kan nämnas lagar och regler, påtryckningar från kunder och aktivistgrupper, branschtillhörighet med flera. Att det har forskats mycket på området utifrån ett flertal olika perspektiv betyder dock inte att företagens sociala ansvarstagande till fullo är utforskat.
1.2 Problematisering
Ett företags arbete med socialt ansvarstagande är ett resultat av de beslut företagsledningen tar under påtryckning från aktieägarna (Oh et al., 2011), då det i slutändan är aktieägarna som har makten att bestämma över företaget. Aktieägare är dock ingen homogen grupp, utan kan ha olika målsättningar och beslutshorisonter (Ibid). Ett företags ägarstruktur beror både på vilka typer av ägare som är representerade, till exempel finansiella institutioner, staten, privatpersoner och så vidare, men även på hur koncentrerat ägandet är. Ägarstrukturen har i tidigare studier visat sig påverka bland annat företags värde (Min och Verhoeven, 2013), prestationer gällande tekniska innovationer (Choi et al., 2012) och rykte (Delgado-García et al., 2010). Relativt få forskare har dock undersökt om och hur företags ägarstruktur påverkar deras arbete med socialt ansvarstagande (Oh et al., 2011).
För storägare är det ofta svårt att sälja av sin andel utan att påverka priset (Qu, 2007), varför man skulle kunna tänka sig att de därför måste ha ett mer långsiktigt perspektiv än mindre ägare som snabbt kan sälja av sin andel om något illavarslande händer.
Prado-Lorenzo et al. (2009) lyfter fram att storägare även har sitt rykte att tänka på, som ofta är tätt förknippat med deras företag. Storägare kan alltså förutom att göra ekonomiska förluster även förlora anseende om deras företag hamnar i blåsväder. Det går även att tänka sig andra scenarion där till exempel storägare i form av en privatpersoner har så pass mycket makt i företagen att de kan ta sina beslut helt
oberoende av övriga ägare, och att deras personliga värderingar och åsikter därmed kan komma att spela en betydande roll. I företag med en mer spridd ägarstruktur och fler småägare skulle man istället kunna tänka sig att ägarna är mer intresserade av kortsiktiga ekonomiska resultat, eftersom de lätt och snabbt kan flytta sina resurser till mer högpresterande företag om de inte är nöjda med utvecklingen. Det är inte heller säkert att småägarna har något större påverkan alls på företagens sociala ansvarstagande då de var för sig besitter för lite rösträtter för att kunna påverkar företagen.
Finansiella institutioner äger ofta stora mängder aktier (Oh et al., 2009) och kan därför ofta klassas som storägare. Men till skillnad från familjer och privatpersoner har storägare i form av finansiella institutioner även sina kunder att ta hänsyn till. Om kunderna är intresserade av kortsiktiga finansiella resultat skulle det även kunna få en återverkning hos de finansiella institutionerna. Enligt Jones (1999) är institutionella strukturer som sociokultur, nationell ekonomi och industri avgörande faktorer för hur företagen arbetar med socialt ansvarstagande och av de studier som undersökt företags sociala ansvarstagande (Ghazali, 2007; Prado-Lorenzo et al., 2009; Dincer, 2011; Li och Zhang, 2010; Oh et al., 2011, m.fl) är ingen genomförd i Sverige. Således finns det en kunskapslucka kring om och i såna fall hur ägarstrukturen påverkar företagens sociala ansvarstagande i ett svenskt kontext? Med ett svenskt kontext menas företag noterade på Stockholmsbörsen, då dessa företag rimligtvis har svenska intressenter.
Kommer vissa typer av ägarstrukturer att leda till ett mer högkvalitativt socialt ansvarstagande än andra? Med högkvalitativt socialt ansvarstagande inräknas både kvalitén på rapporteringen, men även faktiska handlingar, som till exempel hur väl företagen tar ansvar för sin miljöpåverkan, vilka krav de ställer på leverantörer med mera.
1.3 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka om det finns något samband mellan kvalitén på företags sociala ansvarstagande och deras ägarstruktur i ett svenskt kontext, och i såna fall hur det sambandet ser ut. De ägarstrukturer som kommer att undersökas och sättas i relation till socialt ansvarstagande är ägande av finansiella institutioner,
ägarkoncentration samt hur stor andel som ägs av den största ägaren. Med svenska företag menas företag noterade på Stockholmsbörsen.
1.4 Disposition
Fortsättningen av denna uppsats är organiserad enligt följande: Nästkommande del kommer att gå igenom den litteratur och de teorier som finns på området för att sedan utveckla tre hypoteser mot bakgrund av dessa. I det tredje kapitlet behandlas den metodik som använts i undersökningen och datainsamlingen beskrivs. I det fjärde kapitlet presenteras de resultat vi kommer fram till och de tidigare uppställda hypoteserna prövas. I det femte kapitlet analyseras sedan resultaten mot bakgrund av de teorier som tagits upp i kapitel 2, och i det sjätte kapitlet presenterar vi våra slutsatser, en avslutande diskussion samt förslag på framtida forskning.
2 Litteraturgenomgång och hypotesutveckling
Generellt sett är ett företags huvudsakliga syfte att generera vinst till sina aktieägare (Prado-Lorenzo et al., 2009). Företagen kan dock inte enbart betraktas som vinstgenererande enheter för aktieägare och investerare utan är även en central ekonomisk institution som spelar en viktig roll i samhällsutvecklingen genom att skapa arbetstillfällen och producera produkter och tjänster som efterfrågas i samhället (Grafström et al., 2008, s.16). Företagen och de samhällen där de verkar kan inte skiljas åt då de både påverkar och påverkas av varandra (Deegan, 2002). Att företag och samhälle hänger ihop betyder dock inte att förhållningssättet mellan dem är konstant, och som nämnts tidigare har företagens roll i samhället alltid varit under diskussion. Enligt Ghazali (2007) har synen på företagen förändrats och från att tidigare ha betraktats som endast vinstgenererande förväntas de idag även att både ta och redovisa sitt sociala ansvar. Detta skulle kunna ses som ett modernt inlägg i diskussionen om företagens roll i samhället.
Eftersom det huvudsakliga syftet med aktieägande är av ekonomisk karaktär kan man tänka sig att det finns ett samband mellan företagens sociala ansvarstagande och deras ekonomiska resultat. Det är således inte konstigt att en stor del av den forskning som bedrivits kring företagens sociala ansvar har försökt finna ett samband mellan socialt ansvarstagande och ekonomiska resultat (Li och Zhang, 2010; Schnietz och Epstein, 2005; Waddock och Graves, 1997). Forskningen har dock inte lett fram till några entydiga resultat då vissa studier har kommit fram till att det finns ett positivt samband medan andra visar att det inte finns några belägg för ett sådant samband (Grafström et al., 1998, s.20). Balbanis et al. (1998) har till exempel genomfört en studie på företag i Storbritannien som visade på att det finns ett samband både mellan företagens ekonomiska resultat och deras sociala ansvarstagande samt rapporteringen av detta, men att sambandet är svagt och saknar en övergripande samstämmighet. Trots att det alltså inte är självklart att företagens sociala ansvarstagande leder till ökad vinst har det enligt Grafström et al. (2008, s.40) fått fotfäste i näringslivet genom att fler företag anställer personal som är specialiserade på området och väljer att på olika sätt kommunicera sitt sociala ansvarstagande. Det bör således finnas andra orsaker till att
aktieägarna ser ett mervärde i att deras företag tar ett socialt ansvar. En av de teorier som ofta används för att förklara företagens kommunikation och arbete med socialt ansvarstagande är legitimitetsteori (Deegan, 2002).
2.1 Legitimitetsteori
Som nämnts tidigare kan man inte betrakta företag som separata vinstgenererande enheter om man vill förstå hur och varför de arbetar med att ta sitt sociala ansvar. Alla företag verkar i ett samhälle med ett politiskt, socialt och institutionellt ramverk som sätter spelreglerna för de ekonomiska aktiviteterna. Utifrån legitimitetsteori är det ingen självklarhet att företagen har rätt att använda sig av samhällets resurser i sin verksamhet, och företag som inte uppfattas som legitima av det samhälle där de verkar har således inget existensberättigande (Deegan, 2002; O’Donovan, 2002). För att ett företag ska uppfattas som legitimt måste det agera i linje med de normer och förväntningar som finns i samhället (Davis, 1973). Ett företag som förlorar eller försämrar sin legitimitet kan drabbas på flera olika sätt. I dess enklaste form skulle, teoretiskt sett, samhället kunna bojkotta företagets produkter och tjänster (Deegan, 2002), neka företaget tillgång till mänskliga resurser eller i extrema fall förstöra företagets anläggningstillgångar, vilket ibland sker under protester (Adelopo et al., 2012). I en demokrati kan även staten få påtryckningar från väljarna att öka skattetrycket, införa böter eller helt enkelt förbjuda de aktiviteter som inte upplevs som legitima (Deegan, 2002).
Utifrån legitimitetsteori kan man göra antagandet att företag som är ansvariga för stora negativa externaliteter eller på annat vis har en stor påverkan på samhället också är de företag som i hög utsträckning granskas av samhället och därmed känner sig pressade att kommunicera sitt sociala ansvarstagande (Adelopo et al., 2012). O’Donovan (1999) genomförde intervjuer med ledande befattningshavare i tre stora Australiensiska företag som visade att de använder årsredovisningen för att informera om sina aktiviteter rörande specifika ämnen då de upplever att det finns en allmän oro i samhället kring dessa ämnen. Guthrie och Parker (1989) misslyckades dock med att finna stöd för legitimitetsteori i sin studie där de undersökte hur ett stort Australiensisk stålföretag reagerade på viktiga händelser i sin omgivning genom rapportering av sitt sociala ansvar. Deegan et al. (2002) lyckades dock finna det samband som Guthrie och
Parker (1989) aldrig hittade i en undersökning av samma företag, och menade att anledningen till att Guthrie och Parker (1989) inte lyckades identifiera sambandet berodde på brister i deras metod, och då framförallt gällande hur och vad de valde ut och klassade som viktiga händelser och allmän oro. Det finns i dagsläget ett brett stöd för legitimitetsteori i litteraturen då den har fått stöd av många olika artiklar (till exempel, Deegan et al., 2002; Dowling och Pfeffer, 1975; Patten, 1992; Gray et al., 1995; Deegan och Rankin, 1996; Deegan och Gordon, 1996; O’Donavan, 1999;
Brown och Deegan, 1998). Legitimitetsteorin överlappar även till viss del intressentteorin som också är en av de mer vedertagna teorierna för att förklara företagens sociala ansvarstagande (Deegan, 2002).
2.2 Intressentteori
Intressentteori utgår från perspektivet att det inte går att separera samhälle, politik och ekonomi från varandra, och att ekonomiska frågeställningar således inte kan undersökas på ett meningsfullt sätt om man inte samtidigt tar hänsyn till de politiska, sociala och institutionella ramverken där den ekonomiska aktiviteten bedrivs (Deegan, 2002). I litteraturen finns det ett flertal olika definitioner av intressenter (Donaldson och Preston, 1995; Freeman, 1984), men en gemensam syn är att termen refererar till alla grupper som har eller kan tänkas ha ett intresse i företagets målsättningar. Bland dessa grupper kan man räkna in aktieägare, företagsledare, långivare, arbetare, leverantörer, kunder och staten (Dincer, 2011). Det finns två olika varianter av intressentteori (Gray et al., 1996, Deegan, 2002). Den första benämns enligt Deegan (2002) som etiskt och bygger på att alla intressenter har rätt till att bli korrekt behandlade av företagen. Den andra varianten, som Deegan (2002) menar är den ledande varianten, förklarar istället rapporteringen av företagens sociala ansvarstagande som ett sätt för företagen att hantera sina intressentrelationer (Roberts 1992), och det är denna variant vi kommer att fortsätta utveckla nedan.
Både utifrån intressentteorin och legitimitetsteorin kan företagens arbete med sitt sociala ansvarstagande och rapporteringen av detta ses som en kommunikation med intressenterna för att upprätthålla goda relationer, eller skaffa legitimitet. Till skillnad från legitimitetsteori görs det i intressentteori skillnad på hur viktiga de olika intressenterna är för företagen. Mitchell et al. (1997) har utvecklat en modell där
företagens intressenter analyseras utifrån tre olika faktorer. Dessa är makt, legitimitet och angelägenhet. Med faktorn makt menas intressentens makt att påverka företaget.
Begreppet makt är i sig ganska svårgripbart och vi nöjer oss likt Grafström et al.
(2008, s.70) med att konstatera att en part, i det här fallet intressenten, har makt om den kan påverka den andra parten i relationen, som i det här fallet är företaget. De menar vidare att makt inte är statiskt utan under ständig förändring. Intressenter kan både öka sin makt och förlora den helt. Men vad är det då som avgör hur stor makt olika intressenter får? Branco och Rodrigues (1997) menar att det som avgör hur stor makt en intressent får i relationen med ett specifikt företag beror på hur stora och viktiga resurser intressenten kontrollerar och som företaget är i behov av. Med faktorn legitimitet menas den legitimitet ett företag får genom att ha en relation till en specifik intressent (Grafström et al., 2008, s.70).
Eftersom legitimitet kan ses som en resurs, som i det här fallet kontrolleras av en intressent, är faktorerna makt och legitimitet till sin natur tätt sammankopplade.
Grafström et al. (2008, s.70) uttrycker det som att det faktum att en aktör är legitim kan innebära att den har makt. Mitchell et al. (1997) menar dock att makt och legitimitet trots det täta sambandet bör separeras från varandra eftersom en intressent kan besitta makt utan att samtidigt besitta legitimitet och vice versa. Angelägenhet är den tredje och sista faktorn i modellen som enligt Mitchell et al. (1997) syftar till i vilken utsträckning en intressents krav gör anspråk på omedelbar uppmärksamhet.
Utifrån denna modell kan man sedan analysera hur viktiga olika intressenter är för företagen, och hur viktigt det är att ha en dialog med dem. Grafström et al. (2008, s.83- 84) menar dock att det inte enbart sker en kommunikation mellan företag och intressenter, utan att de olika intressenterna även har relationer till varandra. Personer, familjer och institutioner som äger flera företag kan således ha relationer till andra intressenter som sträcker sig över specifika företag, vilket skulle kunna leda till att ägarstrukturen påverkar hur företag arbetar med sitt sociala ansvarstagande.
2.3 Ägarstruktur och socialt ansvarstagande
Legitimitetsteori och intressentteori förklarar varför företagen väljer att arbeta med socialt ansvarstagande och vilket mervärde som finns utifrån ett organisations- perspektiv. Olika typer av ägare kan ha olika målsättningar och beslutshorisonter för sitt ägande (Hoskisson et al., 2002), vilket även kan påverka deras inställning till sina företags sociala ansvarstagande. Med typer av ägare menas till exempel ägande av privatpersoner, finansiella institutioner, högt uppsatta chefer och så vidare.
Ägarstrukturen utgörs dock av ytterligare en dimension, och det är ägandets koncentration. Utifrån agentteori (Eisenhardt, 1989; Jensen och Meckling, 1976) kan man beskriva företagsledarna som agenter och ägarna som principaler. Eftersom det är företagsledarna som driver företagen har de ett informationsövertag gentemot ägarna som de kan använda opportunistiskt för att gynna sina egna intressen istället för ägarnas (Miller och Sardais, 2011). Oh et al. (2011) menar att det vid spritt ägande då ingen av ägarna kontrollerar någon signifikant andel av rösträtterna i företaget, inte heller finns något större incitament för någon av ägarna att spendera tid på att övervaka och utvärdera ledningens beslutsfattande. De menar vidare att även om ett antal mindre ägare skulle ha incitament och vilja att övervaka ledningens beslut så kommer de fortfarande inte ha någon möjlighet att påverka företagets beslut eftersom de besitter för få rösträtter.
Classens och Tzioumis (2006) har visat att ägarstrukturen i den europeiska sfären, och däribland Sverige, karaktäriseras av en stark närvaro av finansiella institutioner och en fysisk person som dominant aktieägare. I Sverige hade 11,11% av de listade företagen en enskild aktieägare som ägde mer än 50%, dvs. en majoritetsägare, och 37,78% av de listade företagen hade åtminstone en aktieägare som ägde mellan 25% och 50%. Av de 18 europeiska länder som undersöktes av Classens och Tzioumis (2006) hade Sverige dock en förhållandevis liten andel majoritetsägare. Snittet bland de 18 europeiska länderna låg på 29,89% och endast Storbritannien med 5,84% hade en lägre andel majoritetsägare än Sverige. När det kom till andelen stora aktieägare med ett ägande på mellan 25% och 50% låg Sverige istället över medeltalet på 25,10%. Trots att både majoritetsägare och andra storägare har ett stort inflytande över de företag de äger, så skiljer de sig väsentligt åt i det avseendet att majoritetsägarna alltid har full
kontroll över sina företag. Enligt Anderson et al. (2003) är det mer troligt att dominerande ägare kommer att anta strategier för att förbättra företagens ekonomiska, sociala och miljömässiga framtoning för att på så vis även bibehålla sitt eget rykte.
Finansiella institutioner är i grund och botten mellanhänder som hanterar risk och pengar åt andra (Dam och Scholtens, 2012) och deras huvudsakliga målsättning är att generera finansiell avkastning (Dincer, 2011). Ofta äger de stora mängder aktier i de företag de valt att investera i vilket försvårar en eventuell försäljning och gör dem mer uppmärksamma på företagens strategiska beslut än andra investerare (Oh et al., 2011).
Qu (2007) menar vidare att eftersom finansiella institutioner har svårt att ta sig ur investeringar utan att påverka aktiepriset samt eftersom de vill bevara sitt eget rykte är de måna om att undvika sociala och miljömässiga skador.
2.4 Tidigare forskning
Under det senaste decenniet har ett flertal studier undersökt olika aspekter av företagens sociala ansvarstagande och hur det rapporteras för att utreda om och hur det kan kopplas till olika typer av ägarstrukturer. Dincer (2011) och Prado-Lorenzo et al.
(2009) har undersökt hur företagens ägarstruktur påverkar rapporteringen av deras sociala ansvarstagande. Prado-Lorenzo et al. (2009) har i sin undersökning gått igenom huruvida företagen uppgivit information om ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter, om den uppgivna informationen är på ett informellt format eller om den håller sig till GRI standarden (GRI är en standard för rapportering av socialt ansvarstagande) samt ifall överensstämmelsen med GRI har certifierats på de delar av organisationen som är ansvariga. De kommer fram till att finansiella institutioner och spridda aktieägare endast verkar vara intresserade av företagens finansiella prestationer och inte av hållbara strategier och aktiviteter. Stora dominerande aktieägare med intresse i företagens långsiktiga överlevnad och sitt eget rykte, som är starkt sammankopplat med företagens, är mer benägna att ta beslut för att maximera företagens ekonomiska, sociala och miljömässiga ansvarstagande (Prado-Lorenzo et al., 2009).
Dincer (2011) använder ett liknande tillvägagångssätt där hon undersöker om företagen uppgivit någon information om ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter,
rapportens format samt ifall den har verifierats eller genomgått en revision. Hon kommer i likhet med Prado-Lorenzo et al. (2009) fram till att finansiella institutioner och spridda aktieägare endast verkar vara intresserade av företagens finansiella prestationer och inte i hållbara strategier och aktiviteter. Hon menar vidare att det i företag med ägarstrukturer som karaktäriseras av en huvudägare som har kontroll över företaget finns en större uppmuntran att använda GRI som modell för rapportering av socialt ansvarstagande. Även detta ligger i linje med de resultat som Prado-Lorenzo et al. (2009) kom fram till då tillämpande av GRI var en av de faktorer som de använde i sin undersökning. En av de svårigheter som finns med forskning kring företagens sociala ansvarstagande är hur det mäts, och det är inte självklart att man kan dra ett likhetstecken mellan hur väl företagen rapporterar sitt sociala ansvarstagande och hur stort socialt ansvar de faktiskt tar. Vurro och Perrini (2011) har studerat hur strukturen på företagens rapportering av sitt sociala ansvarstagande hänger ihop med hur väl de lyckas med sitt sociala ansvarstagande. De kom fram till att det inte fanns något samband mellan kvantiteten rapporterad information och hur väl företagen faktiskt presterade gällande socialt ansvarstagande. Däremot kunde de identifiera ett samband mellan rapporteringens struktur och prestation. Detta ger en viss validitet för undersökningarna som genomfördes av Prado-Lorenzo et al. (2009) och Dincer (2011) eftersom rapporteringens struktur var en av de faktorer de behandlade.
Även Ghazali (2007) har undersökt om det finns ett samband mellan företagens rapportering av sitt sociala ansvarstagande och dess ägarstruktur. I motsats till Dincer (2011) och Prado-Lorenzo et al. (2009) lyckades Ghazali (2007) inte hitta något signifikant samband mellan ägarkoncentrationen och rapporteringen av socialt ansvarstagande. Studien undersöker dock endast förekomsten av specifikt utvalda meningar i företagens årsredovisningar och tog ej hänsyn till rapporternas struktur vilket gör att man utifrån de resultat Vurro och Perrini (2011) kom fram till kan ifrågasätta huruvida resultaten faktiskt säger något om kopplingen mellan företagens ägarstruktur och hur väl de lyckas med sitt sociala ansvarstagande.
Även Oh et al. (2011) och Li och Zhang (2010) har undersökt hur företagens ägarstruktur är relaterat till hur väl de lyckas med sitt sociala ansvarstagande. Till skillnad från de studier som tagits upp ovan har de istället för att utgå från företagens
rapportering använt index där företagen rankas efter sitt sociala ansvarstagande och jämfört det med olika ägarstrukturer. Resultaten skiljer sig även från både Prado- Lorenzo et al. (2009) och Dincer (2011) då Oh et al. (2011) kommer fram till att institutioner som ägare, och däribland finansiella institutioner, är positivt korrelerade med hur väl företagen lyckas med sitt sociala ansvarstagande. Eftersom det är svårt att mäta prestationer när det kommer till socialt ansvarstagande och Oh et al. (2011) använder sig av en helt annat metod för detta så skulle det kunna förklara varför resultaten skiljer sig åt. Li och Zhang (2010) som använt en liknande metod kommer fram till att det i icke statligt ägda företag finns ett signifikant negativt samband mellan hur stort kontroll den största aktieägaren har och hur väl företagen lyckas med sitt sociala ansvarstagande, vilket inte heller ligger i linje med de resultat som presenterats av Prado-Lorenzo et al. (2009) och Dincer (2011).
En viktig faktor som man dock inte kan bortse ifrån är att de fyra studierna genomförts i fyra olika länder med olika institutionella bakgrunder och förutsättningar. Oh et al.
(2011) som undersökte företag i Korea och noterade bland annat att de finansiella institutionerna i Korea inte är oberoende av inflytande från staten som räddade många av dem under den asiatiska finanskrisen och har betonat vikten av socialt ansvarstagande. Vidare genomförde Li och Zhang (2010) sin studie i Kina som är en tillväxtmarknad med speciella förutsättningar samtidigt som Prado-Lorenzo et al.
(2009) genomförde sin studie i Spanien och Dincer (2011) sin i Turkiet. Eftersom olika länder med olika kultur, företagsklimat, statsskick och ekonomiskt välstånd kan leda till olika typer av krav och förväntningar på landets företag är det av största vikt att se till den institutionella bakgrund i vilken de undersökta företagen verkar.
2.5 Sveriges politiska, kulturella och institutionella bakgrund
Företagens sociala ansvarstagande är inget nytt ämne i Sverige, utan har precis som i många andra länder diskuterats sedan länge, och i Sverige sträcker sig diskussionen tillbaka så långt som till industrialiseringen (Grafström et al., 2008, s.28). Sverige är idag och sedan lång tid tillbaka ett rikt land med en välfungerande ekonomi och placerar sig i The Global Competitiveness Index 2012-2013 som världens fjärde mest konkurrenskraftiga land. Bland de faktorer som vägs in i indexet kan nämnas makroekonomisk omgivning, hälsa och grundläggande utbildning, högre utbildning,
innovation, institutioner med flera. Kvalitén på de offentliga institutionerna i Sverige anses vara av högsta rang och med en hög grad av effektivitet, tillit och transparens.
Även de privata institutionerna i Sverige får höga betyg och anses ha ett gott etiskt uppförande (The Global Competitiveness Index 2012-2013). Sverige är ett modernt land och enligt Daun (1993) uppfattar sig svenskarna själva som moderna. Han menar att föreställningen om modernitet är en kärna i den svenska nationella identiteten och att svenskarna känner sig delaktiga i ett modernt samhälle som karaktäriseras av att det är högt utvecklat, högindustrialiserat, välorganiserat, humant, rättvist och demokratiskt, där politiska beslut grundas på förnuft, fakta och vetenskap.
Henrekson och Jakobsson (2003) menar att Sverige under efterkrigstiden har genomgått två ideologiska faser. Den första varade mellan 1945 - 1985 och byggde på en långsiktig vision om en socialistisk ekonomi, medan den efterföljande fasen från 1985 och framåt istället är en tvetydig kombination av marknadsliberalism, anpassning till EU och antikapitalism. De menar vidare att den senare fasen har lett till policyförändringar som bland annat resulterat i avregleringar, ökad marknadsorientering samt en undanröjning av hinder för utländska investerare. De Geer et al. (2003) menar vidare att svenskar är måna om rättvisa och jämlikhet och att de värderar personligt oberoende från etablerade strukturer högt samt att den svenska organisationskulturen är mer kollektivistisk är till exempel den anglosaxiska. Frågan är hur det svenska samhället och svenskarnas attityder påverkar företag med svenska intressenter. Grafström et al. (2008, s.49) lyfter fram H&M, Skandia och Skanska som exempel på tre svenska företag som hamnat i blåsväder för att de brustit i sitt sociala ansvarstagande. H&M fick i slutet av 1990-talet utstå en kritikerstorm efter att det framkommit information om dåliga arbetsförhållanden bland deras underleverantörer.
Skandia hamnade i blåsväder i början av 2000-talet då den så kallade Skandiaaffären uppdagades efter ett antal ledningsbeslut bland annat gällande bonusar och förmåner, vilket påverkade kundernas och allmänhetens förtroende för företaget. Skanska fick utstå stor kritik för sin inblandning i miljökatastrofen vid Hallandsåsen.
2.6 Sammanfattning och hypotesutveckling
Utifrån legitimitetsteori och intressentteorin kan man förstå varför företag väljer att ar- beta med och rapportera sitt sociala ansvarstagande. Incitamenten för att arbeta med socialt ansvar kan dock skilja sig åt mellan olika ägare på grund av skilda förutsätt- ningar. Eftersom storägare kan anses mer långsiktiga än mindre ägare på grund av att det är svårare för dem att snabbt sälja av sitt innehav samt eftersom deras eget rykte ofta är starkt kopplat till deras företag, kan de anses ha ett större intresse än mindre ägare i att deras företag tar sitt sociala ansvar. Storägare kan även tänkas ha relationer till intressenter som sträcker sig över specifika företag. Om en storägare skulle få sitt rykte nedsvärtat genom ett av sina företag skulle detta kunna leda till negativa konse- kvenser även för andra företag med samma storägare. Således kan man argumentera för att storägare har större incitament än småägare att driva frågor om socialt ansvar i företagen.
Prado-Lorenzo (2009) kommer i sin studie fram till resultatet att dominerande aktie- ägare verkar vara mer intresserade av socialt ansvarstagande än övriga aktieägare. De- ras studie är dessutom utförd i Spanien som är ett utvecklat land i den Europeiska Uni- onen och därmed ett flertal likheter med Sverige. Li och Zhang (2010) kom visserligen fram till att icke statligt ägda Kinesiska företags sociala ansvarstagande var negativt korrelerat med den största ägarens andel av företaget, men de menar själva att deras re- sultat framförallt är intressant för utvecklingsländer. Utöver att storägare har större in- citament att driva frågor om socialt ansvarstagande har de även, på grund av sin stor- lek, större möjligheter att få igenom sina krav. Hur stor makt en ägare får över ett före- tag beror främst på hur stor andel av av företaget denne äger. Sammantaget leder ovan- stående resonemang fram till:
H1: Storleken på den största ägarens andel av ett företag är positivt korrelerat med kvalitén på företagets sociala ansvarstagande.
Till skillnad från storägare är småägare mer anonyma och kan som nämnts ovan snabbt sälja av sitt innehav om de inte är nöjda med företagens prestationer. Om man utgår från antagandet att aktieägarnas huvudsakliga målsättning är ekonomisk avkastning kan man således resonera att småägarna inte är lika intresserade av företagens sociala
ansvarstagande, eftersom det inte är direkt kopplat till kortsiktig ekonomisk vinst.
Detta resonemang blir extra starkt i ett land som Sverige med välfungerande och stabila finansiella marknader med låga transaktionskostnader. Vid en låg ägarkoncentration är det dessutom inte säkert att det finns någon ägare som har tillräckligt stora finansiella intressen för att ha varken incitament eller resurser nog för att övervaka företaget, och även om så vore fallet har småägaren begränsade möjligheter att påverka. Både Prado-Lorenzo (2009) och Dincer (2011) kom fram till att spridda småägare endast verkar vara intresserade av finansiella resultat i Spanien respektive Turkiet. Mot bakgrund av ovanstående resonemang finner vi ingen anledning till att svenska småägare skulle vara mer intresserade alternativt kunna påverka företagens sociala ansvarstagande, varför vi kommer fram till följande hypotes:
H2: Ett företags ägarkoncentration är positivt korrelerat med kvalitén på dess socia- la ansvarstagande.
Då finansiella institutioner vanligtvis också är storägare och således ofta tvungna till en viss långsiktighet då de inte enkelt kan sälja av sina innehav, har de incitament att påverka sina företag mot att arbeta med socialt ansvarstagande. Samtidigt har finansiella institutioner också sina kunder att se till, vilket skulle kunna påverka långsiktigheten negativt då kunderna likt småägare enbart verkar vara intresserade av kortsiktiga ekonomiska resultat. Både Prado-Lorenzo (2009) och Dincer (2011) kommer fram till att finansiella institutioner endast verkar vara intresserade av finansiella prestationer. Samtidigt måste man komma ihåg att båda dessa undersökningar enbart använder företagens rapportering som grund för sina slutsatser.
Man skulle även kunna tänka sig att finansiella institutioner, likt andra storägare, framförallt är intresserade av att inte hamna i blåsväder för att deras företag betett sig oetiskt eller brutit mot samhällets normer. En större tonvikt kan därför tänkas ligga på hur väl företagen tar sitt sociala ansvar istället för hur väl de rapporterar det. Det skulle kunna förklara de resultat som Prado-Lorenzo (2009) och Dincer (2011) kommit fram till och leder till hypotesen:
H3: Ägande av finansiella institutioner är positivt korrelerat med kvalitén på före- tags sociala ansvarstagande.
Alla tre hypoteser vittnar om att stora långsiktiga ägare är mer benägna att påverka deras företag gentemot ett mer högkvalitativt socialt ansvarstagande. Vidare stärks hypoteserna ytterligare av att undersökningen är genomförd i ett svenskt kontext. Då Sverige är ett modernt, välorganiserat och demokratiskt land där information sprider sig snabbt kan en företagsskandal tänkas ge en större inverkan på företagets rykte än i ett mindre utvecklat land. Att svenskarna är måna om jämlikhet och rättvisa kan också ha betydelse, då toleransnivån gentemot orättvisa förhållanden därmed kan tänkas vara lägre. Företagsskandalerna kring H&M, Skanska och Skandia vittnar alla om vilken spridning företagsskandaler i Sverige kan få när företagen misslyckas med att ta sitt sociala ansvar och möta samhällets krav på etiskt uppträdande.
3 Forskningsmetod
3.1 Data och urval
Då syftet med uppsatsen är att jämföra om det finns något samband mellan kvalitén på företags sociala ansvarstagande och deras ägarstruktur i ett svenskt kontext valdes företag listade på Stockholm OMX Large Cap som population. Anledningen till att Stockholm OMX Large Cap ansågs som en lämplig lista att utgå från var att företag noterade på Stockholmsbörsen kan antas ha betydande svenska intressenter, samt att Large Cap listan innehåller de till marknadsvärdet sett största företagen på Stockholmsbörsen. Ett av kraven för att ett företag ska bli listat på Stockholm OMX Large Cap är att det har ett börsvärde på minst en miljard euro (Nasdaq OMX Stockholm, 2012). Stora företag är generellt sett mer allmänt kända än mindre företag och förväntas därmed att ta ett större socialt ansvar än mindre företag (Ghazali, 2007).
Dessutom använder många andra studier av företagens sociala ansvarstagande stora företag i sina undersökningar (t: ex, Adams et al., 1998; Gray et al., 1995; Guthrie och Parker, 1990; Hackston och Milne, 1996), vilket gör att uppsatsens jämförbarhet med tidigare resultat blir större än om urvalet bestått av mindre företag.
Den data om företagens ägare som använts för att bestämma företagens ägarstruktur har hämtats från respektive företags årsredovisning. Årsredovisningarna kan ses som en säker informationskälla (Branco och Rodrigues, 2007) och dessutom listade alla företag sina största ägare, vilket gjorde att inga andra informationskällor behövdes gällande ägarstrukturen. Den data som användes för att avgöra kvalitén på företagens sociala ansvarstagande hämtades från Folksams index för ansvarsfullt företagande, hädanefter benämnt som Folksams index, som rankar och poängsätter företag efter kvalitén på deras sociala ansvarstagande indelat i underkategorierna miljö och mänskliga rättigheter (Index för ansvarsfullt företagande, 2011). Den senaste versionen av Folksams index som hunnit komma ut användes, och det var framtaget 2011 och baserat på verksamhetsåret 2010. Således hämtades även årsredovisningar från 2010 för att bestämma ägarstrukturen. År 2010 fanns det 55 företag listade på Stockholm OMX Large Cap och alla fanns även med i Folksams index, och således baseras undersökningen på hela populationen.
3.2 Variabler
3.2.1 Socialt ansvarstagande
Den vanligaste metoden för bedömningar av företagens sociala ansvarstagande är innehållsanalys av företagens egen rapportering av sitt sociala ansvarstagande (Branco och Rodrigues, 2007). Innehållsanalys är dock inte en passande metod för att mäta kvalitén på företags sociala ansvarstagande eftersom mängd och utformning av företagens rapportering inte behöver vara ett bra mått på faktiska prestationer. Vidare finns det även andra brister, som att olika författare skriver på olika sätt vilket leder till att innehållskvalitén i deras texter varierar (Ibid). Det är mot bakgrund av dessa brister med innehållsanalyser som vi istället valt att mäta kvalitén på företagens sociala ansvarstagande utifrån ett index. Att använda index för ansvarsfullt företagande för att mäta kvalitén på företags sociala ansvarstagande har tidigare använts i en rad undersökningar (t: ex, Oh et al., 2010; Li och Zhang, 2010; Murray et al., 2006; Barnea och Rubin, 2010), vilket ökar jämförbarheten.
Vi har valt att använda Folksams index eftersom det var det enda index vi hade tillgång till som inkluderade alla företag på Stockholm OMX Large Cap. Generellt sett har publik sekundärdata, som till exempel Folksams index, högre kvalité än egen insamlad data skulle ha eftersom den har kontrollerats av fler parter och därmed har en högre tillförlitlighet (Saunders et al., 2012).
Det finns dock även nackdelar med att använda index. I och med att vi valt att basera vår studie utifrån Folksams index är våra resultat beroende av Folksam och deras bedömning av kvalitén på de undersöka företagens sociala ansvarstagande. Om incitament skulle finnas för Folksam att snedvrida eller påverka bedömningarna utifrån egna intressen skulle det leda till att tillförlitligheten för våra resultat skulle blir låg.
Med tanke på att Folksams index är publikt tillgängligt och därmed granskat anser vi dock att den risken är förhållandevis låg. Då vi inte skulle ha möjlighet att själva bedöma kvalitén på företagens sociala ansvarstagande och en innehållsanalys av företagens egen rapportering istället skulle leda till att studiens tillförlitlighet vart beroende av de undersökta företagens rapportering, anser vi att kvalitetsbedömning utifrån Folksams index är den mest tillförlitliga metoden.
Folksams index poängsätter företagen på en skala från noll till sju med avseende på deras sociala ansvarstagande gällande miljö och mänskliga rättigheter (Index för ansvarsfullt företagande, 2011). Det material som Folksam använt bygger på offentligt tillgängligt material från årsredovisningar, hållbarhetsredovisningar, hemsidor med mera, men även från externa källor som till exempel media, internationella organisationer och myndigheter (Ibid). Folksams analys och poängsättning har sedan utgått från Global Compact:s tio principer1, OECD:s riktlinjer för multinationella företag2, dokument publicerade av Global Reporting Initiative3 (GRI) samt erkända standarder som ISO 140014 och SA80005 (Ibid).
Då Folksam poängsatt kvalitén på företagens sociala ansvarstagande separat för miljö och mänskliga rättigheter ställdes vi inför valet att antingen analysera summan av de båda poängen, eller analysera dem var för sig. Valet föll på det sistnämnda alternativet då det tillför ytterligare en dimension att analysera och fortfarande leder till att hypoteserna kan testas. Således användes de två variablerna socialt ansvarstagande avseende miljö och socialt ansvarstagande avseende mänskliga rättigheter för att testa beroende mot ägarstrukturen.
3.2.2 Ägarstruktur
De tre ägarstrukturer som studerats är hur stor andel av företaget som ägs av den största ägaren, ägarkoncentrationen samt ägande av finansiella institutioner. Största ägarens storlek mättes genom att se till hur många procent av rösterna ägarna kontrollerade, deras investerade kapital bortser vi från då endast rösterna ger dem en direkt makt i företaget. Ägarkoncentrationen mättes som den relativa styrkan mellan de två ägare som kontrollerar flest röster i företaget, således beräknades ägarkoncentrationen genom att subtrahera näst största ägaren från största ägaren för att därefter dividera med den största ägaren. Anledningen till detta val av mått på
1http://www.unglobalcompact.org/AboutTheGC/TheTenPrinciples/
2http://www.oecd.org/daf/inv/mne/MNEguidelinesSVENSKA.pdf
3https://www.globalreporting.org/Pages/default.aspx
4http://www.iso.org/iso/home/standards/management-standards/iso14000.htm
5http://www.sa-intl.org/_data/n_0001/resources/live/2008StdEnglishFinal.pdf
ägarkoncentrationen var att se hur mycket starkare den största ägaren är än näst största.
På detta sätt kan vi se om ägarskapet är koncentrerat till en ägare eller mer jämnt utspritt mellan dem. Ett annat sätt vore att mäta den absoluta skillnaden mellan största och näst största ägaren, men det är en väsentlig skillnad om den största ägaren innehar 45 % av rösterna och näst största innehar 41 % av rösterna, eller om den största ägaren har 5 % och näst största ägaren innehar 1 % av rösterna. I det första fallet är ägarna relativt jämnstarka medan i det andra fallet är den största ägaren fem gånger så stark vilket gör det svårare för näst största ägaren att få sin vilja igenom (Delgado-García et al. 2010). Därför har vi valt att använda det relativa måttet för att mäta ägarkoncentrationen vilket även Delgado-García et al. (2010) gjort.
Ägande av finansiella institutioner har vi valt att mäta genom att se till huruvida den största ägaren är en finansiell institution eller inte, och således är denna variabel en dummyvariabel. Ett alternativt sätt att mäta vore att undersöka om någon av de större ägarna är en finansiell institution, men eftersom att den största ägaren har mest makt anser vi att det är den största ägaren som är mest relevant att mäta. På samma sätt mäter Delgado-García et al. (2010) närvarandet av finansiella institutioner.
3.2.3 Kontrollvariabler
För att kunna utesluta att eventuella samband som hittas mellan kvalitén på det sociala ansvarstagandet och ägarstrukturen egentligen beror på andra faktorer har vi inkluderat kontrollvariabler för sedan tidigare kända samband. De kontrollvariabler som införts är bransch, företagets storlek, skuldsättningsgrad och finansiell prestanda. Anledningen till att vi tar med bransch är att en studie gjord av Gray et al. (2001) visade på att det finns ett samband mellan olika branscher och företagens sociala ansvarstagande.
Företagen som ingår i undersökningen har delats in i branscher efter OMX Stockholms indelning, en indelning som utgår från global industry classification standard som totalt inkluderar tio branscher (OMX, 2011). Då endast nio av dessa branscher finns representerade på OMX Stockholm Large Cap inkluderar vår analys åtta dummyvariabler där den nionde branschen agerar som referensvariabel.
Företagens storlek inkluderas då de har visats påverka företags sociala ansvarstagande av Dincer (2011) och Oh et al. (2011), och mäts genom att ta logaritmen av omsättning för företagen. Den metoden för att mäta ett företags storlek är vanligt och har även gjorts i studier av Delgado-García et al. (2010), Hillman et al. (2007), Hambrick och Cannella (2004), Oh et al, (2011) samt av Sanders och Boivie (2004).
Skuldsättningsgrad har visats påverka företagens sociala ansvarstagande, se till exempel Dincer (2011) och Oh et al., (2010), och därför har denna kontrollvariabel inkluderats i vår analys.
Den sista kontrollvariabeln vi inkluderar i vår analys är finansiell prestanda eftersom vi vill undvika en alternativ förklaring till socialt ansvarstagande som slackteorin förespråkar (Oh et al., 2011). Slackteorin menar att socialt ansvarstagande föregås av en god finansiell prestanda som gör det möjligt för företaget att lägga resurser på sitt sociala ansvar (Waddock and Graves, 1997), och därav bör företag med god finansiell prestanda korrelera med socialt ansvarstagande. Den finansiella prestandan mäts genom räntabiliteten på investerat kapital, vilket även Oh et al. (2011) och Dincer (2011) har använt sig av.
3.3 Analysmodell
För att förklara olika variablers påverkan på den beroende variabeln används multipel regressionsanalys (Saunders et al., 2012, s. 675), vilket således är en analysmetod som lämpar sig för vår studie. De två beroende variabler miljö och mänskliga rättigheter kommer att analyseras var för sig, vi kommer därav ha två modeller som beskriver variablernas påverkan på socialt ansvarstagande avseende miljö respektive socialt ansvarstagande avseende mänskliga rättigheter. Till de båda modellerna finns tre oberoende variabler relaterade till ägarstruktur samt 13 kontrollvariabler.
För varje variabel beräknas en koefficient, här benämnd betakoefficient, från betakoefficienten beräknas en standardisering av den samme. Betakoefficientens tecken visar om den tillhörande variabeln har en positiv eller negativ effekt på den beroende variabeln (Saunders et al., 2012, s. 525ff). Beloppet av betakoefficienten beskriver hur mycket den beroende variabeln påverkas om variabeln ökas eller minskas med en enhet, där enhet är den enhet variabeln är mätt i till exempel meter,
sekunder, kronor eller aktier. De standardiserade betakoefficienterna jämförs inbördes för att fastställa hur mycket de olika variablerna påverkar den beroende variabeln relativt varandra (Saunders et al., 2012, s. 525ff). Till varje betakoefficient beräknas även ett t-värde som används till att bedömma sannolikheten att sambandet mellan variabeln och den beroende variabeln är slumpartad (Saunders et al., 2012, s. 525). Det tillkommer även en regressionskonstant, benämnd alfa, konstanten behövs för regressionsanalysen men är inte av vidare intresse för studiens syfte. Modellernas justerade förklaringsgrad, benämnd justerat R2, beräknas för var och en av modellerna.
Värdet beskriver hur stor del av den beroende variabelns varians som modellen förklarar (Saunders et al., 2012, s. 525). Huruvida de totala sannolikheten att samtliga variablers samband med den beroende variabeln beror på slumpen analyseras från F- värdet och dess signifikans, det motsvarar alltså variablernas t-värde fast F-värdet är för modellen som helhet. Modellen ser ut på följande sätt för socialt ansvar avseende miljö:
Socialt ansvarstagande avseendemiljö=α+βm1(Största ägare) +βm2(ägarkoncentration)+βm3(ägande av finansiella institutioner) +βm4(logaritmen av omsättningen)+βm5(Finansiell prestanda) +βm5(Skuldsättningsgrad )+βm6−m13(Branschtillhörighet)
och för socialt ansvar avseende mänskliga rättigheter:
Socialt ansvarstagande avseendemännskliga rättigheter=α+βh1(Största ägare) +βh2(ägarkoncentration)+βh3(ägande av finansiella institutioner)
+βh4(logaritmen av omsättningen)+βh5(Finansiell prestanda) +βh5(Skuldsättningsgrad )+βh6−h13(Branschtillhörighet)
De båda modellerna kommer att analyseras på konfidensnivåerna 10 %, 5 % och 1 % där skillnader mellan dessa kommer diskuteras. Hypoteserna kommer testas enskilt mot varje modell, där hypoteserna antas om minst en av modellerna uppfyller respektive hypotes med en konfidensnivå på 10 %, annars förkastas hypotesen. På detta sätt kan vi se hur de två typerna av socialt ansvarstagande uppfyller respektive hypotes. På samma sätt som Oh et al. 2010 menar vi att variabler som endast uppfyller 10 % konfidensnivå är marginellt signifikanta men tillräckligt signifikant för att anta hypoteser.
4 Resultat och analys
I tabell 1 presenteras förklarande statistik från de 55 observationerna för alla variabler och tabell 2 presenterar deras inbördes korrelation. Från tabell 2 framgår att det inte finns någon oroväckande hög korrelation mellan någon av de oberoende variablerna.
Variablernas VIF-värden (en: variance inflation factor), som anger till vilken grad variabler är korrelerade (Saunders et al., 2012, s. 666), visar även de på att det inte är något problem med kollinearitet då samtliga värden är under gränsvärdet tre. Nämnvärt är att de beroende variablerna, socialt ansvarstagande avseende miljö och socialt ansvarstagande avseende mänskliga rättigheter har en stark negativ korrelation på -0,756. Det innebär att företag med stort socialt ansvarstagande avseende miljö tenderar att ha litet socialt ansvarstagande avseende mänskliga rättigheter och tvärt om.
Vi kan därför vänta oss att se motsägelsefulla resultat från de två beroende variablerna.
Variabler Minimum Maximum Medelvärde Standard-
avvikelse
Varians
Socialt ansvarstagande avseende miljö 0.680 6.560 3.605 1.473 2.170
Socialt ansvarstagande avseende mänskliga rättigheter
0.880 5.010 3.225 1.080 1.166
Största ägare 0 1 0.618 0.490 0.240
Ägande av finansiella institutioner 0.036 0.895 0.343 0.231 0.054
Ägarkoncentration 0.005 0.992 0.591 0.304 0.093
Finansiell prestanda -0.038 0.409 0.096 0.085 0.007
Storlek 13.202 20.428 17.134 1.396 1.948
Skuldsättningsgrad 0.155 29.579 2.934 6.198 38.419
Bransch dagligvaror 0 1 0.073 0.262 0.069
Bransch energi 0 1 0.036 0.189 0.036
Bransch finans och fastighet 0 1 0.255 0.440 0.193
Bransch hälsovård 0 1 0.073 0.262 0.069
Bransch industrivaror och tjänster 0 1 0.291 0.458 0.210
Bransch informationsteknik 0 1 0.018 0.135 0.018
Bransch material 0 1 0.091 0.290 0.084
Bransch sällanköpsvaror och tjänster 0 1 0.109 0.315 0.099
Bransch telekomoperatörer 0 1 0.055 0.229 0.053
Tabell 1: Beskrivande statistik för studiens alla variabler. Totalt ingick 55 observationer i studien.
Variablernas betavärden samt standardiserade betavärden med konfidensnivåerna 90
%, 95 % och 99 % till de båda beroende variablerna finns listade i tabell 3. Det är få variabler som visar signifikans, anmärkningsvärt är att av de variabler som visar signifikans i respektive modell är det ingen variabel som visar signifikans i båda modellerna med signifikansnivån 0,05, och endast en variabel, storlek, som visar signifikans i båda modellerna med signifikansnivån 0,1. Det kan vara en följd av att de två beroende variablerna är negativt korrelerade. De variabler som visar signifikans för den beroende variabeln socialt ansvarstagande avseende miljö är ägande finansiella institutioner (P ≤ 0,05), finansiell prestanda (P ≤ 0,05), storlek (P ≤ 0,1) samt branscherna energi (P ≤ 0,05) och finans och fastigheter (P ≤ 0,1). För den andra beroende variabeln, socialt ansvarstagande avseende mänskliga rättigheter, finns endast signifikans för variablerna största ägare (P ≤ 0,1) och storlek (P ≤ 0,01).
