Tid, vatten, medium

STAFFAN ERICSON

I det sjätte kapitlet av Being with the Dead slår Hans Ruin följe med Odysseus, i dennes besök till de dödas land. Tanken bakom läsningen är att Homeros här anger en ”ursprunglig plats”

för, en ”poetisk förebådan”

av, den föreställningsförmåga som med tiden ska komma att kallas historisk.

För Odysseus framstår det förflutnas landskap som starkt lockande, men också dödligt hotfullt. I de dödas land, som omsluts av världsströmmen Okeanos, råder ”tryckande natt”.

De hädangångnas själar lösgör sig ur ett

”töcknigt dunkel”,

likt en vimlande, gnyende ”massa”.

Odysseus vet att döda bara talar till levande efter att ha druckit offerblod. Han bereder en offergrop, ställer sig att vakta blodet med sitt svärd, och släpper sedan fram de döda, en efter en. Efter att ha druckit, intygar siaren Teiresias, kommer de att berätta ”sanningen”:

Vad hände med hjältarna under det Trojanska kriget, hur och varför dog Odysseus mor, kommer han någonsin att återse sin hemö? Odysseus ska föra deras berättelser vidare, till gästabudet i Alcinoos palats, där åhörarna lyssnar i ”andlös tystnad”:

Den som besökt underjorden och återvänt har ju auktoriteten hos ett vittne, någon som själv såg och hörde, men också hos ett medium, någon som talat med de döda.

Men Odysseus vittnar också om upplevelsens bedräglighet – kanske var återseendet av hans mors ”älskade hamn” en ”skenbild”:

”Trenne gånger jag störtade fram, betagen av längtan, trenne gånger tillbaka hon vek som en dröm eller skugga undan min famn, och än bittrare då mig sargade sorgen.”

1

Hans Ruin, Being with the Dead: Burial, Ancestral Politics, and the Roots of Historical Consciousness (Stanford California: Stanford University Press, 2018), s. 151.

2

Hans Ruin, Being with the Dead, s.160.

3

Elfte sången, rad 19. Citat från Lagerlöfs Homeros. Odysséen. Erland Lagerlöfs klassiska översättning utgiven och kommenterad av Jan Stolpe och med inledning av Jesper Svenbro (Stockholm: Svenska Akademin/Atlantis, 2012), www.litteraturbanken.se.

4

Ibid., r. 155.

5

Ibid., r. 36.

6

Ibid., r. 148.

7

Ibid., r. 333

8

Ibid., r. 213.

9

Ibid., r. 204.

Odysseus övermannas till slut av ”blek förfäran”

inför den växande skaran av vålnader. Han flyr tillbaka till sitt skepp, beordrar besättningen att lossa akterlinorna, och färdas vidare utmed ”Okeanos’ flöde”.

Hans noterar hur historien som lockelse och fara återkommer i nästa prövning på Odysseus seglats. När havet plötsligt blir ”spegellugnt”

vet Odysseus vad som väntar: Farkosten närmar sig sirenernas ö. Deras trollbindande sång utgör ett dödligt hot för alla sjömän. Den som avbryter sin färd för att stiga i land, lockad av sångens löften, tar sig aldrig vidare; öns blommande ängar kantas av förmultnade benrester. Gudinnan Kirke har i förväg rått Odysseus att stoppa vax i roddarnas öron, för att säkra färdens framåtskridande, men att låta sig själv bli surrad vid masten, för att avnjuta sången. Som förutspått visar sig sångens dragningskraft så stark att Odysseus bönar besättningen om att bli lossad. De har i förväg instruerats att surra honom hårdare.

Vilken slags sång kan väcka en sådan oresonlig längtan? Odysseus hör hur sirenerna sjunger om en ”rikare kunskap”: ”Allting känna vi väl, som argiver och troer ha utstått borta på Trojas rymliga slätt efter gudarnas vilja, intet för oss är fördolt som har timat på bördiga jorden.”

Likt vålnaderna i de dödas land, lockar sirenerna med kunskap om vad som egentligen hände.

Det erbjudandet måste Odysseus på något sätt bemästra, för att fortsätta sin resa bland de levande. Inför de dödas gnyende massa krävdes en offerhandling (blod från de levande), därtill svärdets disciplinering.

Inför sirenerna krävdes distans och självkontroll, därtill manskapets understöd. I det följande antas att Odysseus efter dessa två prövningar ställs inför en tredje, som också den berör överlevnadens villkor inför ett dödligt hot, som också den förebådar en föreställning om historia. Efter att ha passerat sirenerna, seglar Odysseus och hans mannar vidare mot ett sund, från vilket anas rök och brottsjöar. Kirke har förvarnat: Bland klippor på den ena sidan av sundet lurar Skylla, ett sexhövdat, fiskande monster, som tuggar i sig delfiner, havsvidunder och människor på passerande skepp. På den andra sidan, en än värre fara:

Där är ett fikonträd med höga och lummiga grenar;

under dess rot har Charybdis sitt bo, där hon suger upp vattnet.

10

Ibid., r. 633.

11

Ibid., r. 22.

12

Ibid., tolfte sången, r. 169.

13

Ibid., r. 189f.

14

Jfr. Ruin, Being with the Dead, s. 158–160.

Trenne gånger var dag hon det suger och trenne det utspyr, rysligt, och måtte du dit ej komma, när sugningen pågår;

ej jordskakaren själv kunde frälsa dig då från fördärvet.

Därför styr hellre tätt intill Skyllas klippa och färdas hastigt med skeppet förbi; långt bättre det är ju att mista sex av ditt manskap ombord, än att hela besättningen dödas.

Numera betecknar namnet Charybdis vad som antas vara denna mytiska figurs verklighetsunderlag: en tidvattenvirvel i Messinasundet, mellan Italien och Sicilien.

*

Som medieforskare fick jag häromåret uppdraget att på ett symposium säga något om ”digital temporalitet”, i synnerhet den föreställning av real time som antas styra vår uppkopplade tillvaro. Under förberedande sökningar slant jag på datorns tangentbord, och hamnade i demonstrationen av en mobilapp: ”Real Tide”. Med denna, visade det sig, förvandlades mobilen i fickan till en apparat som synkroniserade klocka och kalender med solens och månens positioner, därmed med tidvattnets förskjutning av havsytans höjd, vid varje geografisk position och tidpunkt. Allt visualiserat till ett ögonkast på skärmen, med fingrets beröring försköts data om vattnets nivå, strömstyrka och riktning; svajpa höger för förutsägelse, svajpa vänster för historik. Sådan information kan tyckas vara av begränsat intresse för andra än bröd- och fritidsseglare. Men appens bedrift får ändå sägas vara remark- abel, med tanke på mödan som genom vetenskapshistorien ägnats förklaring och förutsägelse av tidvattnets rörelser; av namn som Aristoteles, Galileo, Kepler, Descartes, Newton, Kant, Darwin. Appen har förmodligen lånat sitt namn, och sin metod att bearbeta data, från så kallad real tide theory. Några av dess grundantaganden härstammar från matematikern och astronomen Laplace, som vid slutet av 1700-talet identifierade tre rytmer i tidvattnets rörelser: halvdagliga, dagliga, och lång-periodiska. Han utgick från ekva- tioner som tog hänsyn till förekomsten av djupa havsbassänger, vattnets möte med kontinentala landmassor, och jordens rotation. Tidigare, inom den så kallade ekvivalensteorin med bas hos Newton, hade månens och solens graviterande krafter projicerats till rörelsen av en hypotetisk våg över ett jordklot helt täckt av vatten, med konstant djup. Åskådligt som förklar-

15

Ibid., r. 103f.

ing, till mindre nytta för sjöfart och havsnära bosättningar. 1868 intro- ducerade engelsmannen Lord Kelvin (William Thomson) så kallad harmon- isk analys i tidvattenteorin: ett sätt att matematiskt beräkna fysikalisk oscilla- tion (likt hos de svängningar som framkallar ljud) utifrån tidvattnets mest relevanta ”konstituenter”. Månens och solens dragningskraft förblev vikti- gast, men vetenskapen upptäckte ständigt fler. Till de mer långsamt verk- ande hör så kallad tidvattenfriktion, ett fenomen som förbinder vattnets tid med klockans: Månens och solens kontinuerliga rörelse av jordens hav, får planetens rotation att sakta ner. Varje århundrade förlängs därför dagens tid med tre millisekunder.

Först när tillräckligt många harmoniska konstituenter har tillförts ekva- tionen (Thomson räknade med 10, dagens beräkningar använder runt 70), och kombineras med minst 20 års lokala mätningar av tidvattnets variation, producerar real tide theory önskvärt resultat: tillräckligt precisa förutsägelser av vattenstånd, för varje given tidpunkt och lokalitet. Så komplexa beräk- ningar kräver maskiner. Lord Kelvins självbyggda mekaniska Real tide pre- dictor från 1872 brukar anges som ett tidigt exempel på en ”analog dator”.

Mobilappens kalkyler är snarlika, men har tillgång till växande datamängder via GPS, och kapacitet att processa ekvationer digitalt. I praktiken blir teorin om tidvatten ”verklig” först genom digitalisering.

*

Och vad säger då detta om vår digitala, ”verkliga” tid? Inte mycket, om man får tro aktuell litteratur i ämnet. Enligt sådan bör vi nämligen snarare tala om realtime-ness, en egenskap som konstrueras utifrån digitala plattformars interna arkitektur och vardagliga användning. Vi bör alltså inte förväxla digital real time med den levda tidens fenomenologi, eller tidsformer som kan observeras i verkliga, naturliga, förlopp. Och ändå liknas det digitala nuet förr eller senare, också inom sådan litteratur, med just ett sådant för- lopp: naturligt vatten i rörelse. Till exempel så här:

En ström är det levande flödet av digital information. Den är dynamisk (inte

”statisk”, eller enkelriktad), som en flod eller en verklig ström. En dynamisk ström av information, i realtid – vi kan delta, bara observera, vi utgör […] en del av detta flöde.

16

”The Internet dictionary”, https://www.netlingo.com/word/stream-or-streaming.php (hämtad

2020-01-05).

Det är en sak att föreställa sig Internet som öppnandet av en portal till ett gränslöst bibliotek, en annan som äntrandet av en kollektiv färd utmed en ström. Den senare metaforiken tycks utgå från att information i sig är plats- lös, till och med trådlös. Lokalitet underordnas en temporalitet (liveness, realtime-ness) vars flödeslika rörelse är mjukt framåtskridande, vars grund- element – data – utgör en oändlig resurs. Så rör sig nu varken naturens vatt- en eller digitala data. När Nicole Starosielski i The Undersea Network kart- lägger de digitala signalernas faktiska transport genom vatten – 99% av våra transoceaniska mails, telefonsamtal, strömmade filmer och hemsidor, rör sig nu genom kablar på havets botten – färdas dataströmmar framför allt genom

”turbulenta ekologier”.

Turbulens, definierat som oregelbundna temporala och spatiala förskjutningar av flöden, som i strömvirvlar eller bakvatten, är regel snarare än undantag för fluider som vatten, blod, eller luft. Tidvatten orsakar turbulens, i synnerhet inom så kallade tidvattenzoner, där land möter hav över grunda bottennivåer. Sådana zoner är också landningsplatser för signaltrafikens undervattenskablar: utmed den franska, brittiska och norska Atlantkusten, eller Newfoundlands kustlinjer.

*

En tidvattenzon är en märklig plats. Rumsliga referenspunkter försvinner och återuppstår, kustlinjer skiftar, morgondagens tidvatten är inte går- dagens. Temporalitet och topografi glider samman: tidvatten placerar tidens gång, och transporterar platsens material (sand, lera, sediment). Ontologiskt uppvisar tidvatten en egenhet som brukar tillskrivas infrastrukturer (som undervattenskablar): ting som både är ”saker och relationen mellan saker”,

materia som möjliggör rörelse av annan materia. Tidvatten kan också tjäna som medium; det lyfter och förflyttar båtar och människor, det distribuerar marinekologins viktigaste komponenter: värme, fysisk energi, organismer, färskvatten.

Tidvattnets tid är också märklig. I engelskans tide och time markeras ett etymologiskt samband, men också en gradvis, historisk separation, mellan vattnets och klockans rörelse: Ur en avgränsad tidsrymd (tide), lösgörs en tid (time) som är abstrakt, tom, framåtriktad. Tidvatten är ju något som inträffar i nuet, en händelse, alltid ny, alltid övergående (Glad tidings syftar på goda nyheter). Men till skillnad från udden på tidens pil, kommer tidvatten alltid

17

Nicole Starosielski, The Undersea Network (Durham: Duke University Press, 2015), s. 17.

18

Brian Larkin, ”The Politics and Poetics of Infrastructure”, Annual Review of Anthropology, vol. 42

(2013), s. 329.

tillbaka: dess tideräkning är också cyklisk (Yuletide syftar på en återkommande högtid). Ur cyklers frekvenser kan växter, djur och människor urskilja livsviktiga perioder (det är inte minst oregelbundenheten i dessa som har frustrerat vetenskapen). Tidvattnet kan också utgöra fond för den ursprungliga händelsen: Charles Darwin gissade att organiskt liv på planeten hade uppstått i en ”varm liten damm”. Marinbiologen Rachel Carson förtrollades av tidvat- tenbassänger utmed Amerikas östkust, där hon antog att ”livets drama spelade upp sin första scen, kanske också sitt preludium”.

Modern vetenskap har bekräftat tidvattnets betydelse för biodiversitet, och spekulerar fortsatt om dess länk till alltings början: hur tidvattenscykler för fyra biljoner år sedan kan ha bidragit till DNA-molekylens utveckling, hur landgående djur kan ha haft förfäder i fisk som strandsatts i tidvattenszoner.

Men livet kan också ta slut i tidvatten. Under engelsk medeltid avrättades pirater vid Themsens inlopp: Vid lågvatten surrades de till pålar i floden, när kroppen tre gånger hade dränkts av stigande tidvatten, var den offentliga föreställningen över. Åtminstone sedan Homeros har mytologin åskådliggjort människans kamp för överlevnad i bemästrandet av tidvattnets mest dramatiska virvlar och strömmar.

*

När Odysseus ska passera Charybdis, är vattnets virvlar så starka att under- jorden blottas:

In genom sundet vi styrde nu kurs, betagna av ångest.

Här oss hotade Skylla, och där den hemska Charybdis sväljde med ryslig sug det salta vattnet ur havet.

När hon det kastade upp, då sjöd och frusade virveln liksom en kittel på blossande eld, och skummet då skyhögt stänkte och regnade ner uppå bägge klippornas toppar;

men när hon sörplade in det salta vattnet ur havet, såg man det virvla i svalgets djup, och runtom ur berget dånande genljud steg, och havets botten i dagen

tedde sig, svart av slam, och mitt folk var blekt av förfäran.

Medan vi alla nu stirrade dit i vår ångest för döden, Skylla oss överföll och snappade bort ifrån skeppet sex mina kämpar, de yppersta män till krafter och armar.

19

Rachel Carson, The Edge of the Sea (Boston: Houghton Mifflin, 1955/1998), s. 7.

20

Op cit., tolfte sången, r. 234f.

Den som befinner sig ”mellan Scylla och Charybdis” ställs enligt uttrycket inför ett val av det minst onda. Kirke har redan kalkylerat valet åt Odysseus:

överlevnad kräver människooffer, besättningen beordras styra undan från Charybdis, mot Scylla. Nu visar det sig att Odysseus ändå ska förlora hela sitt manskap, och att han snart tvingas möta Charybdis igen. Strax efter att sundet passerats sänder gudarna en fruktansvärd storm, som bryter sönder farkosten och lämnar Odysseus som ensam överlevande. Han lyckas surra båtens köl med masten och driver vidare, utan styrförmåga.

Natten igenom jag drev, och i soluppgången ånyo

lände till Skyllas klippa jag fram och den hemska Charybdis, just som hon sörplade in det salta vattnet ur havet.

Då med ett väldigt språng jag vid resliga fikonaträdet klängde mig fast som en flädermus, ty det icke var möjligt varken att finna för foten ett stöd eller klättra i trädet;

allt för djupt det till rötterna var, och de långa och stora grenarna sutto för högt, som beskuggade hemska Charybdis.

Tåligt jag höll mig nu fast, till dess hon till slut skulle utspy masten och kölen igen, och långt det blev för min väntan.

Först vid den tiden, då domarn går hem ifrån torget till

kvällsvard, sedan han mängden av mål åt de tvistande ynglingar avdömt, kastades bjälkarna ut ur Charybdis och kommo till synes.

Uppifrån höjden jag tog då ett språng med händer och fötter, plumsade neder i sjön vid de långa bjälkarnas sida,

satte på dessa mig upp och rodde med händerna framåt.

Varför driver gudarna – eller berättelsen – Odysseus tillbaka mot sundet?

Denna gång tvingas han agera utan vägledning från gudar, och utan under- stöd från manskap. Charybdis kan inte besegras i strid, och inte heller blid- kas genom offer. Odysseus överlevnad säkras inte genom något förkalkylerat val, inte heller genom betvingandet av inre impulser. Ändå tycks Odysseus andra möte med Charybdis relativt befriat från fruktan och rationell överläggning; han utför instinktivt den operation som krävs för ”överlevnad genom anpassning”.

Ställd inför människans ständiga val mellan ”att böja sig själva efter naturen eller naturen efter sig själva”,

underkastar sig Odys- seus det omedelbart givna, naturen. Han överlever genom att anpassa sin tid till vattnets tid, att invänta ögonblicket då virvelns krafter återbördar båtens

21

Ibid., r. 429f.

22

Theodor Adorno & Max Horkheimer, Upplysningens dialektik (Göteborg: Röda Bokförlaget, 1944/1981), s. 27.

23

Ibid., s 48.

delar från djupet till ytan. I detta agerar han som berättaren i Edgar Allan Poes novell A Descent into the Maelstrom (1841).

*

Ordet malström betecknar en virvelrörelse i vattnet, en vortex, ofta orsakad av tidvattnets strömmar. Den roterande rörelsen är spiralformad och stark- ast i mitten; inkommande objekt sugs in mot centrum och dras nedåt, för att släppas av utåt och uppåt. Ordet, som lär härstamma från holländskan, får internationell spridning först under 1800-talet, inte minst till följd av genomslagskraften i Poes berättelse, och brukas sedan gärna i översättningar av Homeros skildring av Charybdis. Poes novell handlar om världens mest beryktade malström: Moskenstraumen, strax utanför Lofoten. Åtminstone sedan medeltid antogs denna ha kraft att svälja och förinta valfiskar och större fartyg. Olaus Magnus Carta Marina från 1539, en startpunkt för nordisk kartografi, ritade in en jättelik virvel på Moskenstraumens ungefär- liga läge i Atlanten, och försåg den med en inskription: Hec est Horrenda Caribdis.

Poes novell handlar om en norsk fiskare vars båt dras in i denna malström.

Hans bröder omkommer men berättaren överlever, och kan vittna om sin nedstigning mot ”tidens slut” vid havets botten. Fastklamrad i sin båt, i virvelns vakuumartade öga, resignerar han snart inför sin obönhörliga färd mot ”förfärlig undergång”. Med delirisk, närmast road fascination börjar han då granska dynamiken i vattnets rörelser: de komplexa mönstren i virvelns fart, riktning, friktion, hur objekt som nyss försvann oväntat dyker upp igen.

Han inser plötsligt hur han kan återvända till ytan: genom att surra sin kropp till ett föremål med rätt form, och vid rätt ögonblick kasta sig ut i virveln.

Den turist som idag besöker Messinasundet eller Moskenstraumen, med

Homeros eller Poes skildringar i bakhuvudet, lär bli besviken. Från ytan syns

den norska malströmmens rotation mest som utspridda system av mindre

virvlar. I Messinasundet, liksom Medelhavet i stort, är tidvattnets höjning och

sänkning av havsnivån knappt märkbar. Någon dånande och rykande

Charybdis ger sig aldrig till känna. Icke desto mindre är detta platser där real

tide theory förklarar vattnets rörelser: Här finns öar som klyver eller om-

dirigerar strömmar, skiften i vattendjup som ökar eller sänker deras fart, smala

passager som skapar eller intensifierar turbulens. Siciliens landmassa inverkar

på förhållandet mellan ebb och flod i de Joniska och Tyrrenska haven; i

Messina-sundet möter flodströmmar från det Joniska ebbströmmar från det

Tyrrenska, i rakt motsatt riktning. Enligt samtida oceanografi inträffar sådana

möten var sjätte timme, alltså ungefär enligt den rytm som Homeros tillskrev Charybdis sugande. För övrigt kan real tide theory bekräfta förekomsten av havsvidunder i Messinasundet: Just här kan tidvattnets strömmar driva stora undervattensvarelser med groteskt utseende, utvecklat på mer än 1000 meters djup, in i fiskares nät. Möjligen finns också en naturlig förklaring till Charybdis beskedliga uppträdande i vår tid: En jordbävning 1783 försköt sundets djup och bredd, när Scyllas klippor sjönk i havet försvagades också turbulensens krafter.

*

Poes novell sänder svallvågor in i 1900-talets medieteori: Marshall McLuhan hänvisar till den i förordet till sin första publikation, The Mechanical Bride (1951), och återkommer till den i sin sista föreläsning, nära 30 år senare. För McLuhan illustrerar berättelsen hur den ”industriella människans” överlev- nad förutsätter bemästrandet av en ”virvlande fantasmagori”.

Allegorin fångar några av McLuhans återkommande teman: hur vår natur, landskap, miljö, ”ekologi”, innefattar teknologier och medier, hur dessa medier utgör en ”osynlig, allestädes närvarande vortex” ,

i vilken ”fysiska, psykiska och sociala processer möts, i ständig förnyelse och upprepning”.

Hos McLuhan formar medier inte någon stadigt framåtglidande ström, de är ”levande, mäktiga virvlar som kommer att upprätta nya miljöer, och verka destruktivt på gamla kulturer”.

Han förblir därför envist avvisande till varje historie- uppfattning som drar raka linjer mellan dåtid, nutid och framtid, till varje förklaringsmodell som måste placera orsak före verkan. McLuhan vill surfa med strömmarna, läsa av världen som Poes fiskare, genom pattern recogni- tion: ”Jag har inga teorier alls om någonting. Jag bara observerar, upptäcker linjer, krafter, tryck”.

Den som ändå vill förankra sådana observationer i en historisk teori, kan vända sig till en annan av 1900-talets mediefilosofer: Walter Benjamin. När Benjamin först introducerar en av sina viktigaste historiska kategorier, der

24

Marshall McLuhan, The Mechanical Bride: Folklore of Industrial Man (Corte Madera: Gingko Press, 1951) s. v.

25

Marshall McLuhan & Eric McLuhan, Media and Formal Cause (Houston: Neopoiesis Press, 2011), s. 129.

26

Ibid., s. 43.

27

Marshall McLuhan, ”Canada: The Border Line Case”, The Canadian Imagination: Dimensions of Literary Culture, red. David Staines (Cambridge MA: Harvard University Press, 1972), s. v.

28

Marshall McLuhan, brev 6/12 1971, Letters of Marshall McLuhan, red. Matie Molinaro m. fl.

(Toronto: Oxford University Press, 1987), s. 448.

Ursprung, i förordet till boken om barockens sorgespel (1928), så placeras denna i en Strudel, en virvel eller malström:

Trots att det är en alltigenom historisk kategori, har ursprung inget att göra med tillkomst [Entstehung]. Med ursprung avses inte hur det som framkom- mit blir till [Werden des Entsprungenen], utan istället det som framkommer ur tillblivelsen och försvinnandet [dem Werden und Vergehen Entspring- endes]. Ursprunget är en malström [Strudel] i tillblivandets ström, och i sin rytm rycker det med sig det material det uppkommer ur. […] Alltså ger ursprunget sig inte tillkänna i det faktiskt förefintliga, utan hänför sig till dess för- och efterhistoria [Vor- und Nachgeschichte]. […] Det autentiska – detta ursprunglighetens signum bland fenomenen – är å ena sidan föremål för en upptäckt, som å andra sidan, på ett unikt sätt, är kopplad till ett återigenkän- nande.

Benjamins historiska kategori vill inte erbjuda fäste för framstegets kontinu- um, men inte heller förstärka lockrop från det förflutna. Malströmmens rytm är en roterande svängdörr till utplåning och överlevnad, upprepning och ursprung – ”det som framkommer ur tillblivelsen och försvinnandet”.

Om Odysseus möte med Charybdis ”förebådar” en sådan historieform, så förblir den i högsta grad både farlig och lockande. Men är då detta en mytisk eller verklig historieform? Lite av varje, kunde man tänka, med stöd i Adorno och Horkheimers Upplysningens dialektik (1944). Den bokens grundtanke är ju att vetenskaplig naturbehärskning inte kan separeras från mytisk förhistoria: Myten är redan upplysning, upplysning föder ny myto- logi. Bokens inledande illustration hämtas just från Odysseus passage förbi sirenerna: Här säkras det upplysta framåtskridandet, herraväldet över naturen, avvisandet av ett sagolikt förflutet, när arbetsledaren befaller besätt- ningen att ro på med pluggade öron, samtidigt som han surrar sig vid masten och njuter det förgångnas myt som konst. Om vi, som ovan, följer Odysseus vidare till Charybdis virvel, så framträder varianter av dialektiken: Här tycks naturen själv, i form av ett sagoväsen, tvinga människan till ”självbevarelse genom anpassning”. Upplysningen kommer med tiden att göra tidvattnets sagoliknande kraft verklig, som matematisk ekvation av fysikaliska konstituenter (real tide theory). Detta är helt enligt Adorno & Horkheimers syn på vetenskapens utveckling: Naturens objektivering till matematisk formel syftar till att driva ut mytologi och trolldom. Men, och detta är

29

Walter Benjamin, Ursprung des deutschen Trauerspiels/Gesammelte Schriften vol. 1 (Frankfurt am

Main: Suhrkamp, 1928/1974), s. 226.

upplysningens dialektiska twist: I sista hand handlar vetenskaplig naturbehärskning ändå om ändamålsenlighet för ”det blotta överlevandet”.

Talens abstraktioner bekräftar, precis som myten, evighetskaraktären hos något faktiskt bestående och omedelbart givet. Allt ”nytt” kan också framstå som ”förutbestämt”, kalla det öde, kretslopp eller sannolikhet. Även de som föreställer sig historien i en avförtrollad, teknikdominerad värld kan, likt Benjamin eller McLuhan, peka på tidvattenvirvlar som en gång varit myto- logi. Ur sådana virvlar framträder, om inte annat, glimtar av den verkliga tidens ”för-historia” (Charybdis tidvattenmonster) och ”efter-historia”

(digitala dataströmmar).

30

Adorno & Horkheimer, Upplysningens dialektik, s. 42.