J U R I D I C U M
”Men jag trodde ju att jag fick köra bil…”
- En analys av tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i mål om
olovlig körning, ur ett rättssäkerhets- och effektivitetsperspektiv
Azra Delkic
HT 2021
JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell
Handledare: Jacob Öberg
Förord
Tack till familj, vänner och min pojkvän som om och om igen orkat lyssna på mitt tjat om varför likgiltighetsuppsåtsbedömningar är så viktiga och vad de får för konsekvens. Tack till min handledare Jacob Öberg för värdefulla tankar och goda råd, det gav mig självförtroendet jag behövde för att ro detta i hamn. Tack till mig, som trots stress, ångest och depression tagit mig igenom utbildningen. Jag gjorde det!
Jag började på juristprogrammet som en förvirrad 19-åring, ovetandes om vad jag ville i livet eller vad jag skulle förvänta mig av framtiden.
Under utbildningen träffade jag mina bästa vänner, hade den bästa tiden i mitt liv och visste precis vad jag skulle göra i framtiden. Jag tog mig an varje möjlighet jag fick.
Jag avslutar utbildningen som en ännu mer förvirrad 23-åring, ovetandes om var jag vill börja för att mycket låter intressant och ovetandes vad jag ska förvänta mig av framtiden.
Vad jag än väljer att göra och var jag än hamnar, snälla framtiden var snäll mot mig.
Sammanfattning
Genom ett av riksdagen beslutat mål kallat Nollvisionen pågår ett långsiktigt arbete mot att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken. Av trafiksäkerhetsskäl ställs därför höga aktsamhetskrav på förare, ett sådant krav är att man måste ha körkort för att få köra olika typer av fordon. Av samma anledning är enbart ett utländskt körkort giltigt i Sverige i ett år efter att innehavaren folkbokfördes här. Det föreligger ett uppsåtskrav för olovlig körning som infördes genom en kodifiering av praxis. Sedan NJA 2004 s. 176 är likgiltighetsuppsåtet uppsåtets nedersta gräns och gäller alltså även vid olovlig körning. Uppsåtskravet har medfört vissa tillämpningsproblem vid mål om olovlig körning och det är inte sällan
uppsåtsinvändningar görs gällande i sådana mål. Å ena sidan kan
likgiltighetsuppsåtsbedömningen vara något knepig, medan det å andra sidan råder ett högt beviskrav vilket ibland resulterar i ett kryphål i lagen. Det har således varit av intresse att utreda hur likgiltighetsuppsåt ska tillämpas i mål om olovlig körning, i vilken utsträckning denna efterföljs av underrätterna med beaktande av kraven på effektivitet och rättssäkerhet samt vilka problem detta kan ha medfört.
Flera myndigheter har uppgett att uppsåtskravet har medfört tillämpningsproblem i mål om olovlig körning vilket också framgår de rättsfall som analyserats. Det verkar som att
domstolarna har haft svårigheter med att tillämpa bedömningen av likgiltighetsuppsåtet. Det tycks ofta vara korta och inte så utförliga redogörelser för hur uppsåtet tillämpats i målet och ofta används begrepp som påminner om mer kvalificerade uppsåtsformer än
likgiltighetsuppsåt. I dessa fall när uppsåt inte anses föreligga torde en korrekt tillämpning av likgiltighetsuppsåtet i vissa fal kunnat innebära att likgiltighetsuppsåt förelegat. Detta kan bero på att olovlig körning är ett brott med enbart gärningsomständigheter och att det inte krävs att en följd inträffar, vilket potentiellt kan innebära att kriterierna för likgiltighetsuppsåt inte är anpassade för olovlig körning. Vidare är det möjligt att domstolarna tycker att
likgiltighetsuppsåtet i förhållande till olovlig körning är svårtillämpat och att de därför skriver kortare och inte så utförliga domskäl.
Gällande kraven på rättssäkerhet har det genom analysen visat att det förekommer tendenser på att domstolarnas tillämpning inte helt är förenliga med dem. Avseende en effektiv
brottsbekämpning kan också sägas att rättsläget efter NJA 2019 s. 721 i samband med det tillämpningsproblem som uppsåtskravet i mål om olovlig körning medför tyder på att flera tilltalade i sådana mål frias. Rättsläget som nu finns och uppsåtsinvändningen som ofta verkar användas kan få en allt annat än avskräckande effekt.
Av ovan nämnda anledningar torde således en kriminalisering av oaktsam olovlig körning vara motiverad. Delvis för att underlätta för domstolarna i deras rättstillämpning, delvis ur ett effektivitetsperspektiv att täppa till luckan som kan tyckas finnas i lagen och se till att fler faktiskt döms för olovlig körning. Skyddsintresset bakom olovlig körning, att säkerställa trafiksäkerhet, torde även motivera en kriminalisering av ett oaktsamhetsansvar.
Förkortningar
BrB Brottsbalk (1962:700)
EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga r Rättigheterna och de grundläggande friheterna
HD Högsta domstolen JT Juridisk Tidskrift Körkortslagen Körkortslag (1998:488) NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition
RF Regeringsformen (1974:152) RB Rättegångsbalken (1945:740) RH Rättsfall från hovrätt
SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
TBL/ trafikbrottslagen Lag om straff för vissa trafikbrott (1951:649)
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 3
1.4 Metod och material ... 3
1.5 Avgränsning ... 6
1.6 Disposition ... 7
2. Straffrättsliga principer ... 8
2.1 Rättssäkerhet ... 8
2.2 Effektivitet... 10
3. Om uppsåt ... 13
3.1 Generellt om uppsåt och oaktsamhet ... 13
3.2 Likgiltighetsuppsåt ... 15
3.3 Hur bör likgiltighetsuppsåt tillämpas vid olovlig körning? ... 18
4. Likgiltighetsuppsåt i praktiken i mål om olovlig körning ... 24
4.1 RH 2018:30 ... 24
4.2 B 295-15 Lycksele tingsrätt ... 25
4.3 B 1577-14 Hovrätten över Skåne och Blekinge ... 26
4.4 B 1477-18 Svea hovrätt... 26
4.5 B 11698-15 Svea hovrätt ... 28
4.6 B 971-15 Uppsala tingsrätt ... 29
4.7 B 430-14 Hovrätten för övre Norrland ... 30
4.8 B 13292-20 Svea Hovrätt ... 32
4.9 B 2858- 19 Hovrätten för västra Sverige ... 33
4.10 B 10664-16 Svea hovrätt ... 34
4.11 B 1636-14 Hovrätten för Skåne och Blekinge ... 35
4.12 B 1094-14 Göta hovrätt ... 36
4.13 B 10098-13 Svea hovrätt ... 38
5.Avslutning ... 40
5.1 Slutsats ... 40
5.2 Reflektion ... 43
Källförteckning ... 46
1
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Det svenska trafiksäkerhetsarbetet bygger på den av riksdagen beslutade Nollvisionen, vars långsiktiga mål är att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken.1 I fjol satte regeringen upp ett nytt etappmål som bland annat innehåller en halvering av antalet omkomna i trafiken till år 2030. Av samtliga som omkom i motorcykelolyckor under åren 2011-2019 saknade nästan en tredjedel körkort. Det är ur ett trafiksäkerhetsperspektiv relevant att en förare har den kunskap och insikt som erfordras för att fordonet ska kunna föras på ett trafiksäkert sätt.2 Enligt 3 kap. körkortslagen gäller därför bland annat att körkortstillstånd enbart får meddelas till den som med hänsyn till personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare och att körkort endast kan utfärdas till den som avlagt godkänt förarprov. Utländska körkort gäller i regel ett år från och med innehavaren är folkbokförd i Sverige. Efter
tidsfristen har löpt ut måste ett svenskt körkort tas. För att motverka oönskade och obehöriga förare, alltså de som inte uppfyller körkortslagens behörighetskrav, är beteendet kriminaliserat genom bestämmelserna om olovlig körning. Det föreligger ett uppsåtskrav i bestämmelsen som infördes genom en kodifiering av praxis.3 Uppsåtskravet täcker samtliga
gärningsmoment, däribland att föraren fört fordonet utan att vara berättigad till det. Oftast är det likgiltighetsuppsåt som är aktuellt. Likgiltighetsuppsåtet utformades i doktrin men fastställdes av Högsta domstolen genom NJA 2004 s. 176 som uppsåtets nedre gräns. Dess bedömning och prövning är någorlunda komplicerad.
I rättstillämpningen förekommer det ofta uppsåtsinvändningar i förhållande till frågan om behörighet. Typsituationen är när den tilltalade kört bil med ett utländskt körkort i Sverige som inte längre är giltigt i landet. I enlighet med Högsta domstolens uttalande i NJA 2019 s.
721 som just var en sådan situation, krävs antingen insikts- eller likgiltighetsuppsåt för straffansvar. Den tilltalade måste således ha insett risken för avsaknaden av
förarbehörigheten. Att en person varit medveten om risken för avsaknaden av förarbehörigheten eller borde ha insett den risken men kört bil ändå räcker inte för straffansvar. Oaktsamhet vid olovlig körning är alltså inte straffbelagt.
Det är en viktig del i trafiksäkerhetsarbetet att minsta antalet trafikbrott i form av bland annat olovlig körning. För att minska trafikbrotten pågår insatser i flera myndigheter, bland annat Polismyndigheten och Folkhälsomyndigheten.4 Även i den dömande makten har det
tillkommit insatser. På regeringens uppdrag genomförs försöksverksamhet i form av ett snabbförfarande i brottmål. Över hälften av de anmälda fallen av olovlig körning i norra Stockholm har hanterats genom snabbspåret.5 Verksamheten har succesivt expanderat och används nu i hela polisregion Stockholm och även i andra delar av landet. Snabbspåren är en
1 Prop. 1996/97:137, Nollvisionen och det trafiksäkra samhället.
2 Utkast till lagrådsremiss, Skärpta straff för olovlig körning och rattfylleribrott, s. 9 ff.
3 Prop. 1997/98:124, Ny körkortslag m.m, s. 95, 163 och 164.
4 Prop. 2014/15:26, Skärpta regler om förverkande av fordon vid trafikbrott, s. 9.
5 Rapport 2020:3, Brå, Snabbare lagföring- utvärdering av en försöksverksamhet i norra Stockholm, s. 27 f.
2
del av det effektivitetskrav som finns på domstolarna. Idag genomförs kvantitativa mätningar på domstolarnas arbete. Omloppstider, målens åldersstruktur, förhandlingstider, hur mycket tid som läggs ned på olika typer av är bara några exempel på vad som idag kvantitativt mäts hos domstolarna.6 Arbetet på domstol och då i synnerhet tingsrätt innebär att ständigt förhålla sig till tidsfrister. Häktningar ska ske omgående, domar ska meddelas i tid och förhandlingar ska bokas ut snarast. Varje människa har emellertid rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid.7 Effektiviteten spelar en central roll i rättssamhället men brukar ställas mot kravet på rättssäkerhet.8
Praxis på området visar att underrätterna i mål där personer objektivt sett har kört olovligen, ofta med utländskt körkort, inte tillämpar bedömningen av likgiltighetsuppsåtet i enlighet med NJA 2004 s. 176 eller NJA 2019 s. 721. Det kan ifrågasättas om de strikta kraven på
likgiltighetsuppsåt och rättssäkerhet som uppställs av Högsta domstolen till fullo följs av underrätterna. 9 Kravet på uppsåt vid olovlig körning medför tillämpningsproblem vilket har resulterat i att flera tilltalade frikänts. 10 Det kryphål i lagstiftningen som synes finnas med å ena sidan det strikta kravet på uppsåt i enlighet med NJA 2019 s. 721 och å andra sidan den ofta använda uppsåtsinvändningen inför saknaden av förarbehörighet hjälper inte
trafiksäkerhetsarbetet att nå Nollvisionen. För att trafiksäkerheten ska kunna garanteras och Nollvisionen nås behöver underrätterna utföra en korrekt och rättssäker bedömning av
likgiltighetsuppsåtet, eftersom det idag avgör huruvida en gärningsperson ska frias eller fällas för olovlig körning. Därför är det relevant att utreda i vilken utsträckning domstolarna
tillämpar likgiltighetsuppsåtet i enlighet med straffrättsliga principer och hur det bör tillämpas inför gärningsomständigheter för att få svar på frågan hur rättstillämpningen och
lagstiftningen gällande olovlig körning bör se ut för att uppfylla bestämmelsens skyddsintresse att värna om trafiksäkerheten.
Svårigheterna med tillämpningen av likgiltighetsuppsåt har diskuterats och analyserats. Även frågan huruvida likgiltighetsuppsåt bör tillämpas i förhållande till gärningsomständigheter har diskuterats. Justitiedepartementet har skickat ett utkast till lagrådsremiss på remiss där det bland annat föreslås att ett oaktsamhetsansvar införs för olovlig körning eftersom
rättstillämpningen av likgiltighetsuppsåtet i sådana fall har medfört vissa problem.11 Däremot har inte frågan i vilken utsträckning tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i mål om olovlig körning fullt ut följs av underrätterna diskuterats i den straffrättsliga litteraturen. Vidare är det relevant att utröna hur rättstillämpningen förhåller sig till kraven på rättssäkerhet och
effektivitet, samt hur det kryphål som synes existera ska åtgärdas, kanske med hjälp av kriminalisering av oaktsam olovlig körning.
6 Petra Lundh, SvJT, 100 år (festskrift),3016 s. 313.
7 EKMR artikel 6.
8 Leijonhufvud, Madeleine, Wannberg, Suzanne, Ågren, Jack, Straffansvar, 9 u., Wolters Kluwer Sverige AB, Stockholm, 2015, [cit. Straffansvar], s. 27 f.
9 Se RH 2018:30, Svea hovrätts dom i mål B 1477-18, Lycksele tingsrätts dom i mål B 295-15 och Luleå tingsrätts dom meddelad 23 april 2014 i mål B 209-14.
10 Utkast till lagrådsremiss, Skärpta straff för olovlig körning och rattfylleribrott, s. 9 ff.
11 Utkast till lagrådsremiss, Skärpta straff för olovlig körning och rattfylleribrott, s. 9 ff.
3
Dennis Andreev har i Om likgiltighetsuppsåt till omständigheter analyserat frågan om
tillämpningen av likgiltighetsuppsåt vid brott med gärningsomständigheter, däribland olovlig körning och belyst de tillämpningsproblem som finns. Vidare har Martin Borgeke i
Likgiltighet i teori och praktik analyserat frågan om likgiltighetsuppsåtets tillämpning i praktiken. Frågan om i vilken utsträckning domstolarna tillämpar likgiltighetsuppsåt kommer analyseras detaljrikt i den här uppsatsen på vilket sätt uppsatsen bidrar till litteraturen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att utreda i vilken utsträckning domstolarnas tillämpning av likgiltighetsuppsåtet vid olovlig körning stämmer överens med gällande rätt och i vilken utsträckning domstolarnas tillämpning är förenlig med principer om rättssäkerhet, förutsägbarhet och effektiv brottsbekämpning.
För att kunna besvara den huvudsakliga frågeställningen kommer följande underfrågeställningar att behöva besvaras:
-Hur definieras likgiltighetsuppsåt?
-Hur bör likgiltighetsuppsåtet tillämpas i mål om olovlig körning enligt gällande rätt?
-I vilken utsträckning är domstolarnas tillämpning förenlig med principerna om rättssäkerhet, förutsägbarhet och effektiv brottsbekämpning?
-Vilka problem medför likgiltighetsuppsåtets konstruktion i praktiken?
1.4 Metod och material
För att kunna fastställa gällande rätt beträffande likgiltighetsuppsåt kommer den
rättsdogmatiska metoden att användas, vars huvudsakliga syfte är att tolka och systematisera gällande rätt.12 Gällande rätt kan förklaras som en skildring av rättsläget vid en viss tidpunkt.
Enklare förklarat är det en stillbild av en rättsutveckling13 som utgör svar på en rättslig fråga vid en bestämd tidpunkt.14 Som en del av den rättsdogmatiska metoden sammanvägs och analyseras rättskällorna för att fastställa vad som utgör gällande rätt vid tidpunkten för analysen.15 Vilka argument som kan föras inom ramen för den rättsdogmatiska metoden är omdiskuterat. Sandgren menar att den rättsdogmatiska metoden enbart bör fokusera på vad som utgör gällande rätt och inte personliga värderingar. I ett sådant perspektiv inkluderas inte kritiska analyser, vilket då enbart kan genomföras genom tillämpning av andra metoder, som den rättsanalytiska eller den rättspolitiska metoden. 16 Enligt Kleinemans mening är brukandet
12 Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, 1 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1995, [cit. Peczenik], s. 312.
13 Martinson, Claes, Litteratur, SvJT 2019 s. 979, s. 988 f.
14 Adestam, Johan, Den dokumentvillkorade garantin, Karnov Group, Lunds universitet 2014 [cit. Adestam], s. 16.
15 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, Nääv, Maria och Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 2 u., Studentlitteratur AB, Lund, 2018, s. 21–46 [cit. Kleineman], på s. 21.
16 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 4 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018 [cit. Sandgren], s. 44–48.
4
av en kritisk analys inom ramen för den rättsdogmatiska metoden inte bara möjlig utan också viktigt då den görs med stöd av doktrin vilket är en vedertagen rättskälla.17
I uppsatsen kommer det föras en analys över hur likgiltighetsuppsåtet tillämpas av domstolarna. En analys är behövlig för att på ett tillfredställande sätt besvara uppsatsens frågeställning. Således räcker det inte med enbart tillämpningen av den rättsdogmatiska metoden för att besvara uppsatsens frågeställning på ett tillfredsställande vis. Den rättsdogmatiska metoden är inte den enda metoden som finns att använda inom
rättsvetenskapen.18 Där den rättsdogmatiska metoden inte kan anses tillräcklig kan den
rättsanalytiska metoden användas. Uppsatsens syfte är bredare än att endast fastställa gällande rätt. I syfte att analysera rätten, kommer den rättsanalytiska metoden också att användas i uppsatsen. Uppsatsen kommer att analysera mål från underinstanserna och hur dessa förhåller sig till och huruvida de är förenliga med gällande rätt och straffrättsliga principer som
rättssäkerhet, förutsägbarhet och effektivitet, vilket blir en större analytisk prägel på uppsatsen. Därför är användningen av den rättsanalytiska metoden påkallad. Den
rättsanalytiska metoden tillåter ett friare förhållningssätt till de vedertagna rättskällorna och möjliggör genom detta en mer omfattande problematisering av rätten och dess tillämpning utifrån olika perspektiv.19
Oaktat dessa överväganden utgör den rättsdogmatiska metoden en stor del av uppsatsens beskrivande del. Den rättsdogmatiska metoden identifierar och beskriver gällande rätt med hjälp av tillämpning av de vedertagna rättskällorna,20 vilka är författning, praxis, förarbeten, allmänna rättsprinciper och doktrin.21 I Sverige är skriven grundlag, lag samt föreskrifter och förordningar de enda bindande rättskällorna. Trots det har de andra rättskällorna stor
auktoritet och bör, och ska i denna uppsats, därför i viss och olika stor mån tas i beaktande.22 Samtliga rättskällor kommer således att behandlas och analyseras i syfte att utröna gällande rätt.
Den svenska rättskälleläran är inte fastställd i lag, utöver den allmänna bestämmelsen i 1 kap.
1 § 3 st regeringsformen (1974:152) som stadgar att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Det råder en enighet i juridisk litteratur att författningar är en central och överordnad rättskälla.23 Om det finns information från flera olika rättskällor måste dessa i någon mån rangordnas. Om det råder motstridigheter i lag och doktrin, ska lagen av formella skäl ha företräde. Därefter kommer förarbeten och praxis. Idag skulle de flesta påstå att prejudikat har företräde framför förarbetsuttalanden.24 Även om svensk lag är en viktig och stark rättskälla
17 Kleineman, s. 35–36.
18 Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 22 f.
19 Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 45 f.
20 Se t.ex. Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 111, Juridisk metodlära, s. 21 och Praktisk juridisk metod, s. 207 ff.
21 Se t.ex. Juridisk metodlära, s. 21 och Rättsdogmatik som vetenskap, s. 8.
22 Rätten och förnuftet, s. 200 ff; Finna rätt, s. 31 f.
23 Ramberg, Christina, Rättskällor - en introduktion i kritiskt tänkande, 1 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018, [cit. Ramberg], s. 13.
24 Persson, Mats, Giertz, Magdalena, Hellstadius, Åsa, Nilsson, Mattias, Reichel, Jane, Sjödin, Erik, Ågren, Jack
& Åhman, Karin, Svensk juridik, 2 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020, [cit. Svensk juridik] s. 59.
5
betyder det inte att den alltid ska ses som bindande. Exempelvis kan det i vissa specifika fall att andra rättskällor bör betraktas så starka att det finns skäl att frångå lagtextens
ordalydelse.25 Prejudikat anses vara en central rättskälla och det finns i viss utsträckning en relativ bundenhet för domstolarna att följa prejudikaten och att det är tyngden i domskälen som är avgörande. Vissa menar att prejudikat kommer på en andra plats i rättskällehierarkin efter författning.26 Prejudikatets främsta funktion är att utgöra vägledning för
underinstanserna i syfte att rättsskipningen ska bli enhetlig och förutsebar, naturligt blir slutsatsen då att den följs av de underordnade domstolarna. Frångår man från den ordningen är risken stor att det blir en oförutsebar rättstillämpning.27 Både tingsrätts- och hovrätts kommer att användas för att klargöra hur domstolarnas tillämpning av likgiltighetsuppsåt ser ut. Även om hovrätts- och tingsrättsdomar inte är prejudicerande är det ändå aktuellt att analysera dessa då de kan påvisa hur tillämpningen av likgiltighetsuppsåtet i mål om olovlig körning går till och huruvida och i vilken utsträckning denna är enhetlig med principerna om rättssäkerhet och effektivitet. Undantagsvis kan vissa hovrättsfall ha ett prejudikatvärde.28 Underrättsdomar har inte ett betydande värde som rättskälla, däremot kommer de inte att användas för att fastställa gällande rätt utan i stället för att ge en inblick i tillämpningen av likgiltighetsuppsåtet. Det som sedan kan konstateras gällande underrätternas tillämpning av likgiltighetsuppsåtet kommer analyseras med de vedertagna rättskällorna. Lagstiftning och förarbeten kommer användas primärt.
Generellt sett är förarbeten inte bindande i samma utsträckning som lagtext och anses heller inte inneha samma tyngd som prejudikat från högsta instans.29 I Sverige läggs däremot stor vikt vid förarbeten. Domstolarna och praktiskt verksamma jurister kan sägas sträva efter att tolka författningstext i enlighet med lagens förarbeten, syften och ändamål. Det tycks utgöra en förutsebar rättstillämpning genom att allmänheten kan förvänta sig att domstolarna gör bedömningar i enlighet med förarbetsuttalandena. 30 I NJA 2016 s. 3 tillämpade Högsta domstolen en bestämmelse i dess nya lydelse. Syftet med bestämmelsen som angetts i förarbetena, ansågs inte ha kommit till uttryck i lagtexten. HD tillämpade i stället tidigare praxis. 31
Det är omdiskuterat om den straffrättsvetenskapliga doktrinen räknas till rättskällorna, men det är tydligt att den inte sällan har påtaglig betydelse för rättsutvecklingen.32 Det råder också viss oenighet om den juridiska doktrinen bör tillmätas samma betydelse som de resterande rättskällorna eller inte. 33 Den juridiska doktrinen betraktas som en kompletterande rättskälla,
25 Den dokumentvillkorade garantin, s. 24
26 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, 10 u., Iusté Aktiebolag, Uppsala, 2017, s. 169.
27 Warnling-Nerep, Wiweka, Vad är rätt?, 2 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, [Cit. Warnling-Nerep], s. 74.
28 Prop 2004/05:131, s. 173.
29 Ramberg, s. 50 f.
30 Ramberg, s. 48.
31 Sunnqvist, Martin, Mord, prejudikattolkning och lagtolkning, SvJT, 2016, på 541, s 541.
32 Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2013, [cit. kriminalrättens grunder], s. 20.
33 Se t.ex. Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 22 ff., Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 118 f., Rättsdogmatik som vetenskap, s. 8 och Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 320 f.
6
med förmåga att analysera situationer som inte kan besvaras av de andra rättskällorna.
Doktrinen ger också en samlad bedömning av rättens innehåll. 34 Även om den juridiska doktrinen i vissa fall inte anses som en rättskälla i konventionell mening, 35 kommer denna uppsats utgå ifrån att samtliga fyra rättskällor är accepterade och legitima att använda för att fastställa gällande rätt. Den juridiska doktrinen används i begränsad omfattning för att förstärka vissa argument och för att tolka primärkällorna.
Uppsåt är knappt reglerat i svensk lagstiftning. Därför kommer praxis och doktrin främst att användas för att fastställa gällande rätt avseende likgiltighetsuppsåt. NJA 2004 s. 176 kommer att användas i stor utsträckning för att beskriva gällande rätt avseende likgiltighetsuppsåtet.
NJA 2019 s. 721 används dels för att fastställa gällande rätt avseende likgiltighetsuppsåt vid olovlig körning, dels som referensmaterial gällande hur likgiltighetsuppsåtet bör tillämpas av domstolarna. Vidare har enbart rättsfall behandlats som berör likgiltighetsuppsåt.
Bearbetningen av samtliga källor kommer att läsas i ljuset av uppsatsens huvudsakliga frågeställning. Den information som finnes i dessa källor kommer således att verka som ett bollplank mot hur domstolarna tillämpar likgiltighetsuppsåtet. Uppsatsen kommer därför naturligt få en komparativ karaktär eftersom domstolarnas tillämpning av likgiltighetsuppsåtet ställs mot forskningen som finns på området.
1.5 Avgränsning
Arbetet kommer att begränsas på så sätt att processrätt inte kommer att beröras i någon vidare bemärkelse. Områden som berör bevisföring i domstol kommer ändå enbart ha fokus på den straffrättsliga aspekten av frågan. Det faller sig naturligt att beröra utfall i domstol för att kunna dra relevanta slutsatser. Frågan avser snarare domarens tillämpning och applicering av den straffrättsliga teorin än exempelvis åklagarens sakframställan i rätten. Således kommer enbart domstolens domskäl att beröras och inte tillämpningen av likgiltighetsuppsåtet i åklagarens stämningsansökan. Vidare kommer avsikts- och insiktsuppsåt inte heller beröras särskilt. De kommer beröras i den mån det är nödvändigt för att förstå uppsåtsläran i
allmänhet och likgiltighetsuppsåt i synnerhet. 36 För att konkretisera arbetet ytterligare kommer enbart mål om olovlig körning behandlas. Likgiltighetsuppsåtet fastställdes som uppsåtets nedre gräns i NJA 2004 s. 176, varför uppsatsen är avgränsad till att enbart behandla mål tillkomna efter målet. I undantagsfall kommer rättsfallet NJA 1986 s. 392 att beröras.
Uppsåtsformer som tidigare har diskuterats i doktrinen som uppsåtets nedre gräns lämnas av naturliga skäl därhän.
34 Bernitz, Ulf, Carlsson, Mia, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Sjöberg Magnusson, Cecilia, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka & Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt - Juristens källmaterial och arbetsmetoder, 15 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020, s. 203.
35 T.ex. Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 26 och Den dokumentvillkorade garantin, s. 25
36 För mer information se, kriminalrättensgrunder s. 287 f.
7
1.6 Disposition
Andra kapitlet behandlar rättssäkerhet, effektiv brottsbekämpning och allmänna straffrättsliga principer, där fokus kommer att ligga på förutsägbarhetsprincipen. Syftet med kapitlet är att redogöra för begreppen rättssäkerhet, förutsebarhet och effektiv brottsbekämpning som ska utgöra en grund för uppsatsens frågeställning som ska besvara i vilken utsträckning
domstolarnas tillämpning av likgiltighetsuppsåtet är rättssäker och effektiv. Tredje kapitlet redogör för gällande rätt avseende uppsåt i allmänhet och likgiltighetuppsåt i synnerhet. Det kommer också utredas hur likgiltighetsuppsåtet bör tillämpas vid mål om olovlig körning enligt gällande rätt. I fjärde kapitlet kommer flertalet mål att behandlas och analyseras.
Analysen kommer dels bestå i att undersöka hur domstolarna tillämpar likgiltighetsuppsåtet, dels i vilken utsträckning denna är förenlig med rättssäkerhet, förutsebarhet och effektiv brottsbekämpning. Vidare ska olika mål om olovlig körning analyseras för att se hur
bedömningen av likgiltighetsuppsåt hanteras i rättstillämpningen och undersöka huruvida det finns utrymme för andra utgångar i målen om en korrekt bedömning hade gjorts. Syftet med analysen är att få en uppfattning över hur rättstillämpningen ser ut och huruvida den är
godtycklig eller inte samt hur den bör gå till. I femte och sista kapitlet presenteras slutsatserna tillsammans med avslutande egna reflektioner. Här kommer också en lösning att presenteras.
8
2. Straffrättsliga principer
Följande kapitel syftar till att redogöra för begreppen rättssäkerhet och effektivitet, vilka är relevanta för att analysera i vilken utsträckning domstolarnas tillämpning av
likgiltighetsuppsåt är förenlig med principerna om rättssäkerhet, förutsägbarhet och effektiv brottsbekämpning.
2.1 Rättssäkerhet
Straffrätten signalerar ett repressivt synsätt genom straffets förtryckande funktion. Till följd av de integritetskränkande medel som den statliga maktutövningen kan ge upphov till, exempelvis fängelsestraff, är det av betydande intresse att verksamheten bedrivs rättssäkert och inte godtyckligt. Därav måste höga krav ställas på rättssäkerheten. Kravet på
rättssäkerheten syftar till att skydda den enskilde från att utsättas för missbruk av statens maktutövning. Straffsystemet måste således vara uppbyggt på ett sätt att det förhindrar statens utrymme att utöva maktmissbruk gentemot den enskilde.37
Rättssäkerhet delas in i formell och materiell säkerhet.38 Formell rättssäkerhet är den traditionella rättssäkerheten med krav på förutsebarhet och likhet inför den straffrättsliga lagstiftningen och rättstillämpningen. Kännetecknande för en rättsstat är att medborgarna ges rättsligt skydd mot både andra medborgare och staten. Därutöver att den offentliga makten utövas inom en rättslig ram. 39 Rawls menar att rättssäkerhet innebär att likartade fall ska behandlas lika, vilket tillåter enskilda att planera sina handlingar.40 Rättsstaten utmärks av att maktutövningen i stor omfattning följer rättsregler, på vilket sätt rättssäkerhet, rättslikhet (icke-diskriminering), rättstrygghet (skydd mot våld) och öppenhet (rättstillgänglighet) främjas.41 Rättsskipningen och maktutövningen i en rättsstat visar på en hög grad av förutsebarhet tillika formell rättssäkerhet. Formell rättssäkerhet torde okomplicerat uppnås medelst rättsregler med tydligt och exakta formulerade rekvisit.42 Det väsentliga stoffet i rättssäkerhetsbegreppet inkluderar kravet på att maktutövning och rättskipning kan förutses med stöd av rättsreglerna.43 Förutsebarheten föreligger enbart om domstolarna och
myndigheterna plikttroget tillämpar rättsreglerna. Dessa regler måste vara tillräckligt exakta, generella och stabila 44 för att medborgare ska kunna planera sina handlingar och förutse konsekvenser till dessa.45 Några principer som torde uppfyllas för att formell rättssäkerhet ska föreligga är följande: kraven på, legalitet, objektivitet, rätt till domstolsprövning, att få sin sak prövad inom skälig tid, och offentlighet.46
37 Leijonhufvud, Madeleine, Wannberg, Suzanne, Ågren, Jack, Straffansvar, 9 u., Wolters Kluwer Sverige AB, Stockholm, 2015, [cit. Straffansvar], s.27.
38 Leijonhufvud m.fl., s.27.
39 SOU 1995:85 s. 21.
40 Rawls, John, En teori om rättvisa, 1 u., Bokförlaget Daidalos AB, Uddevalla, 2000, [cit. Rawls], s.233 ff.
41 SOU 1995:85 s. 21, cit. Aleksander Peczenik.
42 Alexius & Hollander, Juridik och rättsvetenskap i social arbete, 1 u., 2009, Studentlitteratur, s. 201.
43 SOU 1995:85 s. 21.
44 SOU 1995:85 s. 22, cit. Aleksander Peczenik.
45 SOU 1995:85 s. 22.
46 SOU 2015:71 del A, s. 150.
9
Materiell rättssäkerhet innebär att rättstillämpningen är moraliskt och etiskt acceptabel.47 Den kan sägas kännetecknas av möjligheten att i det enskilda fallet uppnå rättvisa. Både lag och moral utmärker vad vi bör och inte bör göra mot varandra. Lagen är stiftad av någon slags beslutande politisk församling och kodifierad i lagtext medan moralens substans och status är mer abstrakt. Moraliska argument som utgörs av vad som är rätt och orätt, gott och ont, kan ha validitet oberoende av vad som sägs i lagen och oberoende av vad politiska samfund anser.
På moraliska grunder kan man kritisera exempelvis apartheidlagstiftningen och svenska lagar som kriminaliserar exempelvis innehav av mangateckningar. Det är också möjligt att försvara dessa regler på moraliska grunder. En argumentation av moralisk karaktär är inte tillräcklig med hänvisning till rådande lag eller allmän opinion. Det kräver också en diskussion om vad lagen borde vara och varför ett handlande ska anses vara rätt eller orätt.48
Det kan förklaras så att det formella rättssäkerhetsbegreppet är värdeneutralt medan det materiella rättssäkerhetsbegreppet är värdeladdat. Vissa menar att rättssäkerhetsbegreppet också bör omfatta rättens materiella innehåll, det argument som lyfts i sammanhanget är att trots att totalitära regimer, exempelvis nazi-Tyskland, kan uppfylla de formella kraven kan man inte påstå att de präglas av rättssäkerhet.49 Ett förekommande argument för det synsättet är att exempelvis totalitära regimer som Hitlers Tyskland präglas av rättssäkerhet eftersom de uppfyller de formella kraven. Ett aktuellare exempel knyter an till den pågående EU-rättsliga debatten om rättsväsendet i Polen. Rättsväsendet följer till viss del formella kriterier och regler men i praktiken undergräver det allvarligt rättsväsendet. Bland annat har frågorna om abortlagstiftningen varit på tapeten. Bland annat har Högsta domstolens disciplinnämnd i Polen befogenhet att upphäva domares åtalsimmunitet och sänka deras löner, som anses vara ett sätt för politiker att kontrollera domstolsväsendet.50 Det finns fler befogenheter som nämnden har som har ökat politikernas inflytande i domstolsväsendet, som klingar dåligt med principerna om oberoende domstolar och rättssäkerhet.51 Polens nya abortlagstiftning har också varit på tapeten i diskussionen om Polens överträdelser av rättsstatsprinciper.52 Axberger kan räknas till förespråkarna för det formella begreppet. Zila hyser å andra sidan skepsis mot att rätten inte är rätt därför att det är en dålig rätt.53 Rättssäkerhetsbegreppen kan således förenklas till att den formella rättssäkerheten innebär att en stat ska följa gällande lagstiftning medan den materiella rättssäkerheten innebär att gällande rätt i sig inte ska ändras eller åsidosättas godtyckligt och att gällande lagstiftning ska vara materiellt korrekt. 54 Legalitetsprincipen är en central beståndsdel i att säkerställa rättssäkerheten inom straffrätten.
Principen innebär bland annat att en handling endast är brottslig om den har kriminaliserats genom lag och straff bör enbart utdömas om det finns stöd i skriven lag. Legalitetsprincipens
47 Zila, Josef, Om rättssäkerhet, SvJT, 1990, s. 284, s. 285 f.
48 Bauhn, Per, Rätt och orätt i lag och moral: ett normativt perspektiv på svensk rättskipning, SvJT, 2012, s. 319, på s. 319.
49 Zila, s. 284 ff.
50Analys: ”Nu börjar taxametern ticka för Polens EU-trots” | SVT Nyheter
51Det nya polska rättssystemet | SVT Nyheter
52Abortfrågan i fokus när Polens rättssystem kritiserades | Nyhetssajten Europaportalen
53 Zila, Josef, Om rättssäkerhet, SVJT, 1990, s. 284, d. 301, [citat]. För fördjupning se, Festskrift till Olivecrona, Stockholm 1964, s. 497 ff.
54 Zila, s. 301.
10
syfte är att upprätthålla en förutsebarhet om att straff kan föregå på visst handlande. 55 Enklare förklarat brukar legalitetsprincipen förklaras som inget brott utan stöd av lag, crimen sin lege och inget straff utan stöd av lag, nulla poena sine lege. Det finns således ett krav på tydlighet och precishet gällande lagtext. Legalitetsprincipen inom straffrätten kommer i uttryck i 2 kap.
10 § 1 st RF, 1 kap. 1 § BrB och 5 § 1 st BrP. Kravet på legalitet framgår av art. 7 EKMR56 och art. 11 p. 2 FN:s konvention om mänskliga rättigheter. 57 Legalitetsprincipen utgörs av fyra delar vilka är föreskriftskravet, retroaktivitetsförbudet, analogiförbudet och
obestämdhetsförbudet. Kravet på förutsebarhet innebär att lagtexten ska vara tydligt
formulerad på så sätt att det är angivet i lag vilka konsekvenser som följer vilka handlingar, så att den enskilde kan förutse straffrättsliga konsekvenser av vissa handlingar.58 Inom ramen för den här uppsatsen aktualiseras frågan om en medborgare i tillräcklig utsträckning kan förutse när hen kan bli straffrättslig ansvarig för olovlig körning.
Om en rättsregel är svårtolkad eller innehåller termer som hänför sig till företeelser vars förekomst är särdeles svårbevisade blir rättstillämpningen oförutsägbar och kriminaliseringen kan uppfattas som orättvis. Detta genom att den innebär risk för att flera skyldiga frikänns och oskyldiga döms.59 Likgiltighetsuppsåtet är utformat för effektbrott, det vill säga brott där en gärningsperson kan vara likgiltig till en effekt av ett handlande, däremot tillämpas det även på gärningsomständigheter.60Att någon dör är en effekt av ett handlande som uppkommer vid exempelvis mord. Således kan en gärningsperson ha avsiktsuppsåt i fråga om ett mord. 61 Olovlig körning och våldtäkt är brott utan effekter, där gärningspersonen endast kan ha uppsåt gentemot omständigheter, som exempelvis att man saknar behörighet att köra bil på grund av ett ogiltigt körkort, eller att personen man har samlag med inte deltar frivilligt. Således kan dessa brott inte begås med avsiktsuppsåt utan endast insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. 62
2.2 Effektivitet
Kravet på rättssäkerhet inom straffrätten ställs ofta i motsats till kravet på effektivitet.63 Det finns ingen vedertagen definition på vad effektivitet innebär och det är således svårt att enkelt förklara dess innebörd. 64 Effektivitet kan däremot tolkas på olika sätt beroende på vad det ställes i relation till, mål eller medel. Exempelvis kan det röra sig om mål som ökad brottsprevention, ökad rättssäkerhet, fler fällande domar eller snabbare handläggning. Vad
55 Asp, Petter, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT, 1999, s 16, på s. 25.
56 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Rom 4 november 1950. Se även lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
57 Förenta Nationernas konvention om de mänskliga rättigheterna. Antagen den 10 december 1948.
58 Asp, s. 46.
59 Asp m.fl., s. 52.
60 NJA 2004 s. 176.
61 Asp m.fl., 288.
62 Asp m.fl., s. 288.
63 Leijonhufvud, Madeleine, Wannberg, Suzanne, Ågren, Jack, Straffansvar, 9 u., Wolters Kluwer Sverige AB, Stockholm, 2015, [cit. Straffansvar], s. 27 f.
64 Lundh, Petra, Kvalitetssäkrade domstolsavgöranden - några tankar om efektivitet och kvalitet i våra domstolar, SvJT 100 år (festskrift), 2016, s. 312, på s. 314 f.
11
gäller medel kan det röra sig om nya tekniska eller rättsliga möjligheter att utreda och beivra brott genom bland annat nya samarbetsformer eller nya tvångsmedel. Effektiviteten mäts utifrån hur kostnadseffektivt och arbetsbesparande metoderna är. Beroende på om det är mål eller medel i fråga kan effektiviteten således avse olika saker. 65 Inom ramen för Packers brottsbekämpningsmodell läggs en stor tyngd vid processens förmåga att upptäcka brott, finna misstänkta, avgöra skuldfrågan och besluta om straffåtgärder. Enligt Packer är effektivitet, brottmålsprocessens förmåga att utreda och beivra brott. Kvantitativ brottsbekämpning är här en fördel i och med målet att utreda och beivra så många brott som möjligt.
Brottsbekämpningsmodellen baseras på att samhällets resurser är begränsade, samtidigt som antalet brott som sker är många. Av den anledningen uppmuntras snabbhet och beslutsamhet i brottmålsprocessen. 66
Under den senare tiden har domstolar runtom i Sverige arbetat med en ny metod kallad snabbspår. Syftet med det så kallade snabbspåret är att åstadkomma en snabbare lagföring av vanliga mängdbrott, däribland olovlig körning både av normalgraden och grovt brott. 67 Detta initierades genom ett regeringsuppdrag 2018 om att effektivisera brottmålsprocessen i
samtliga led och korta ned handläggningstiderna för mindre allvarlig brottslighet. En
förändring i lagstiftningen har medfört att misstänkta kan delges information om utredningen och huvudförhandling redan på brottsplatsen. Snabbspåren har i praktiken lagts upp på så sätt att en avdelning på tingsrätten har snabbspår en bestämd dag i veckan och då är det flera mindre allvarliga mål den dagen. Oftast är det notarier som dömer i de målen. Tanken är att hela brottmålsrättegången ska ta från två till sex veckor. 68 Vissa av utgångspunkterna för en snabbare brottmålsprocess är omedelbara utredningsåtgärder, som exempelvis att förhör hålls i direkt anslutning till brottstillfället, tydlig information till den misstänkte som exempelvis bokning av tid för huvudförhandling som ska gå genom polisen, snabbare delgivning och att i tidigt skede i rättegången boka tid för huvudförhandling och inhämta personutredning.69 Förfarandet med snabbspår har nått goda resultat men också kritiserats för risker för bristande rättssäkerhet. 70
Straffrättens främsta syfte anses vara prevention.71 Den allmänpreventiva effekten bör hellre ses som moralbildande än avskräckande. 72 Straffsystemet som helhet bör ha ett visst mått av effektivitet och effektiviteten behöver inte uppnås av en enskild straffbestämmelse. 73 Det får antas att moralbildning sker med en längre startsträcka än avskräckning. Ett straffbud måste ges tid att internaliseras. 74 Bestraffning kan ses som ett moraliskt budskap. Det kan också
65 Ulväng, Magnus, Brottsbekämpning, rättssäkerhet och integritet - vad är det som har hänt och vad skall vi göra?, SvJT, 2007, [cit Brottsbekämpning], s. 1, på s. 8.
66 Packer, Herbert L., The limits of the criminal sanction, Stanford Univ. Press, Stanford, Calif., 1968, [Cit:
Packer], s. 158 f.
67 Ds 2017:36 , s. 12.
68 Ds 2017:36, s. 47.
69 Ds. 2017 s. 36, s. 54 f.
70 SOU 2021:46, Snabbare lagföring ett snabbförfarande i brottmål.
71 Asp m.fl., s. 34.
72 Lundstedt, A. V., Principinledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar, SvJT, Uppsala, 1920, s 219, på s 219.
73 Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 4 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014 s. 75.
74 Lernestedt, Claes, Kriminalisering - Problem och principer, Iustus förlag AB, Uppsala, 2003, s. 313 ff.
12
hävdas att straffrätten och straffet har en kommunicerande funktion. När en person straffas, kommuniceras det till hela samhället att ett visst beteende inte är acceptabelt. Straffet uttrycker ett moraliskt ogillande av gärningen, frågan kan uppkomma om strafföreläggande lyckas i det avseendet. 75 Tanken med avskräckning är att risken att drabbas av straff ska verka preventivt och förhindra individens skäl att handla på ett för andra eller samhället skadligt sätt. Straffhotets ineffektivitet kan grundas i medborgarnas okunnighet gällande deras skyldigheter.76
75 Ulväng, Magnus, Straffbegreppet, SvJT 100 år festskrift, s. 221, på s. 223 & 234.
76 Asp m.fl, Kriminalrättens grunder, s. 34.
13
3. Om uppsåt
Följande kapitel syftar till att redogöra övergripande för uppsåt och oaktsamhet samt hur likgiltighetsuppsåt bör definieras. De olika uppsåtsformerna och oaktsamhet redogörs kortfattat för gränsen mellan likgiltighetsuppsåt och oaktsamhet. Vidare är syftet att besvara frågan hur likgiltighetsuppsåtet bör tillämpas vid olovlig körning genom att redogöra för relevant praxis på området.
3.1 Generellt om uppsåt och oaktsamhet
En uppsåtlig handling kan förklaras som en medveten eller kontrollerad handling eller underlåtenhet. I den aspekten är alla gärningar uppsåtliga om gärningspersonen vet vad hen gör, det innebär dock inte att alla följder som orsakas av handlingen är uppsåtliga. 77 Någon exakt definition av uppsåt finns inte lagstadgat i svensk rätt, hur uppsåtskravet ska förstås har i stället definierats i praxis och doktrin.78 Däremot ska den enskilde, enligt skuldprincipen, enbart hållas straffrättsligt ansvarig för det brott denne har personlig skuld inför. Föreligger inte personlig skuld ska man i regel inte hållas straffrättsligt ansvarig. I svensk rätt föreligger skuld om man har begått en handling uppsåtligen eller av oaktsamhet. 79 Huvudregeln är att en gärning, om annat inte är föreskrivet, enbart ska anses som brott om den begåtts
uppsåtligen, 1 kap. 2 § första stycket BrB. En gärningspersons uppsåt ska således täcka samtliga gärningsomständigheter i straffbudet för en otillåten gärning. För vissa brott kan straffansvar uppkomma även när en gärning begåtts av oaktsamhet, detta framgår då av det aktuella straffbudet.80
Tidigare gällde täckningsprincipen i 1 kap. 2 § första stycket BrB endast brott som var föreskrivna i brottsbalken. Genom en ändring i bestämmelsen år 1994 utvidgades kravet på uppsåt att även gälla för brott föreskrivna i specialstraffrätten. Således föreligger det en presumtion för krav på uppsåt för straffrättsligt ansvar för brott även i specialstraffrätten. Om oaktsamhet är straffbart vid ett särskilt brott inom specialstraffrätten, måste det framgå av lagtexten.81 Däremot framgår det av praxis även före lagändringen att ansvar för brottet olovlig körning, som är en del av specialstraffrätten, förutsatte uppsåt inför omständigheterna att ha kört ett fordon utan att vara berättigad till det. 82 Utvidgningen av 1 kap. 2 § första stycket BrB i förhållande till olovlig körning och införandet av rekvisitet ”uppsåtligen” i bestämmelsen om olovlig körning synes vara en kodifiering av tidigare gällande rätt.
Problematiken med uppsåt uppstår när dess nedre gräns ska bestämmas, i andra ordalag när man kalla något uppsåtligt trots att en person inte har handlat med full vetskap. I svensk rätt finns det idag tre uppsåtsformer, avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt, vilket är uppsåtets nedre gräns. Avsiktsuppsåt är den mest kvalificerade uppsåtsformen. Avsiktsuppsåt
77 Asp m.fl., s. 285.
78 Berggren m.fl., Brottsbalken- En kommentar, kommentaren till 1 kap. 2 § under rubriken Begreppet uppsåt.
79 Asp m.fl., s. 269.
80 Jareborg, Nils, Ulväng, Magnus, Tanke och uppsåt, s. 61.
81 Prop. 1993/94:130 s. 20 ff. och 66 ff.
82 NJA 1986 s. 392.
14
föreligger när en person avsett att utföra en gärning med syfte att en viss, brottslig, följd ska inträffa. Gärningspersonen är i det fall medveten om vad hen gör och vill också uppfylla den särskilda effekten. Det rör sig således om en medveten och kontrollerad gärning.83 En person kan enbart ha avsiktsuppsåt inför en följd eller effekt och således inte inför andra
omständigheter som beskrivs i ett straffbud. 84 Olovlig körning är inte ett effektbrott, alltså att en följd uppnås, utan har i stället omständigheter i straffbudet, således kan inte en olovlig körning begås med avsiktsuppsåt.85 Insiktsuppsåt utgörs inte av att en person handlar i syfte att uppnå en särskild följd eller effekt, men i stället att hen ser risken för att följden eller effekten kan inträffa som mycket sannolikt. Gärningsmannen ska vara praktiskt taget säker på att en följd eller effekt kommer inträffa med anledning av ens egna handlande.
Gärningsmannen ska i praktiken inte hysa några tvivel om att en följd kommer inträffa, även om följden inte är anledningen till att gärningen begås. 86
Likgiltighetsuppsåtet är den nedersta gränsen för uppsåt. Likgiltighetsuppsåt föreligger när gärningspersonen misstänker att en viss följd kommer inträda men inte ser inträdandet av följden som ett skäl att avstå från handlingen. 87 Gärningspersonen ska inte endast vara likgiltig inför en risk utan även dess följd. Det är förlikningen med en viss följd som
avgränsar uppsåt och oaktsamhet.88 Vilken av uppsåtsformerna som aktualiseras är irrelevant för bedömningen om straffansvar, så länge någon form av uppsåt föreligger är den delen av brottsbegreppet täckt. Gränserna för uppsåten överlappar varandra, den som har insiktsuppsåt har också likgiltighetsuppsåt. 89 Uppdelningen av uppsåt fungerar som ett hjälpmedel för att fastställa att uppsåt föreligger, det skapas en urskiljningsmetod för att enklare kategorisera gärningspersonens attityd. Det har även juridisk relevans, vilken uppsåtsform som är aktuell kan vara relevant vid straffvärdet. 90
Oaktsamhet, även kallat culpa, förekommer i två former, medveten och omedveten
oaktsamhet. 91 Vid medveten oaktsamhet har gärningspersonen en misstanke eller insikt om risken för en följd. En gärningsperson som är medvetet oaktsam uppfyller första ledet i prövningen om likgiltighetsuppsåt. Den medvetet oaktsamme är endast likgiltig inför risken vilket skiljer denne från den som är uppsåtlig. 92 Vid omedveten oaktsamhet hade
gärningspersonen skälig anledning att anta att en viss följd torde inträffa eller att en viss omständighet förelåg. Ofta används ”borde ha förstått ” i sammanhang med omedveten oaktsamhet, vilket är en förkortning på vad gärningspersonen ”skulle ha förstått, om hen hade gjort vad hen borde ha gjort”. 93 För att fastställa huruvida någon är oaktsam kan följande frågor ställas: vad hade gärningspersonen över huvud taget kunnat göra för att komma till
83 Jareborg och Ulväng, s. 62.
84 Asp m.fl., s. 288
85 Martin Borgeke, Likgiltighet i teori och praktik, Svensk Juristtidning, 2015, s. 384.
86 Jareborg och Ulväng, s. 62.
87 M. Ulväng, SvJT 2005 s. 3.
88 Asp m.fl, s. 291.
89 Asp m.fl., s. 293.
90 Asp m.fl., s. 287.
91 Jareborg och Ulväng, s. 77 ff.
92 Asp m.fl., s. 314.
93 Jareborg och Ulväng, s. 79 ff.
15
insikt? Hade gärningspersonen förmåga eller tillfälle att göra det? Samt om det kan begäras av gärningspersonen. Den omedvetne oaktsamme anses vara mindre klandervärd än det medvetet oaktsamme.94
3.2 Likgiltighetsuppsåt
Uppsåtets nedre gräns och dess olika versioner har länge varit omdiskuterade. Gemensamt för dessa är en enighet om dess nödvändighet. Genom NJA 2004 s. 176 fastställdes
likgiltighetsuppsåtet som uppsåtets nedre gräns. Fallet gällde en HIV-infekterad man som åtalades för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan, för att ha haft samlag med tio målsäganden. Ingen av målsägandena blev smittad, då mannen
medicinerade och hade en nästintill obefintlig mängd av HIV- virus i blodet. HD konstaterade att mannens handlande, att ha oskyddat samlag vid HIV-smitta, inneburit ett otillåtet
risktagande. De objektiva omständigheterna förelåg för att döma mannen för både
framkallande av fara för annan, 3 kap. 9 § BrB och försök till grov misshandel, 3 kap. 5,6 och 11 §§ BrB. HD ansåg att trots att risken för smittöverföring från mannen vid varje enskilt samlag var synnerligen låg, var mannen medveten om risken för smittspridning vid oskyddade samlag. Mannen hade genomfört samlagen i tro om att någon smittöverföring inte skulle ske.
Det var heller inte visat att mannen vid vart och ett av samlagen eller något av de hade agerat med uppsåt att överföra smittan. Således krävdes det starka skäl för att kunna anse att mannen varit likgiltig inför risken för smittspridning.95 Att ha de oskyddade samlagen med insikten om att det förelåg en smittorisk ansågs utgöra ett sådant medvetet risktagande som innebar att mannen hade varit oaktsam. Han var således skyldig till brottet framkallande av fara för annan. Mannens insikt om att smittoöverföringen riskerade att ske vid samlagen var inte tillräckligt för att döma honom för uppsåtligt brott, vilket krävs vid försök till grov misshandel.
Genom NJA 2004 s. 176 införde HD en ny terminologi och preciserade de kriterier som ska användas vid gränsdragningen mellan uppsåtligt och oaktsamt handlande. För att likgiltighet ska föranleda uppsåtligt brott krävs utöver likgiltighet inför risken för en effekt också
likgiltighet inför förverkligandet av effekten. Däremot villkoras det inte av att gärningspersonen har lagt någon värdering i förverkligandet av effekten. Denne kan
exempelvis tycka det är beklagligt men ändå vara likgiltig inför förverkligandet av effekten.96 Enbart likgiltighet är inte tillräckligt för att dömas för uppsåtligt brott. Gärningspersonen måste ha uppfattat att det förelåg en risk för en viss följd och dennes likgiltighet måste täcka både risken och följden. Likgiltighet föreligger om följden inte utgjorde ett för
gärningspersonen relevant skäl att avstå från handlingen. I situationer då en gärningsperson har handlat i förlitan på att en viss följd inte skulle inträffa eller att en viss omständighet inte förelåg har hen således inte varit likgiltig i den meningen. Det relevanta är gärningspersonens insikt om risken samt attityd eller inställning till följden. Det kan sägas att uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningspersonens föreställning inte varit avsevärd.
94 Asp m.fl., s. 315.
95 NJA 2004 s. 176, s. 200.
96 NJA 2004 s. 176, s. 198.
16
Gällande den åtalade mannen med HIV-smitta ansåg HD att denne handlat i förlitan på att någon smittoöverföring inte skulle ske. Mannen kunde således inte anses ha handlat med uppsåt att överföra HIV-smittan.
Alltsedan NJA 2004 s. 176 görs prövningen av likgiltighetsuppsåt i två led och mot bakgrund i omständigheterna som föreligger vid gärningen. I det första ledet ska det klargöras huruvida gärningspersonen var medveten om eller insåg att det fanns en risk för att effekten skulle förverkligas eller att en viss gärningsomständighet förelåg och därigenom tagit ett medvetet risktagande. För sådan insikt är en misstanke hos gärningspersonen tillräcklig. Däremot är det inte tillräckligt att gärningspersonen borde ha insett risken eller att risktagandet i sig är
otillåtet. I NJA 2005 s. 732 hade exempelvis en person knuffat en annan så att denne ramlade och bröt armen. Den tilltalade som var busschaufför knuffade mannen, som hade varit stökig och inte ville flytta på sig utanför bussen, för att kunna fortsätta bussfärden och hålla
tidtabellen utan att köra på honom. Den tilltalade tänkte inte när han utdelade knuffen på risken att den kunde medföra sådan skada som mannen fick. Åtalet avseende misshandel ogillades eftersom det inte var styrkt att gärningspersonen varit medvetet oaktsam i förhållande till den brutna armen.
Konstateras det i första ledet att likgiltighet inte föreligger, behöver man inte pröva det andra ledet. Konstateras det däremot i det första ledet att uppsåt föreligger går man vidare till prövningen i andra ledet. I det andra ledet prövas huruvida gärningspersonens inställning vid tidpunkten för brottet var likgiltig inför förverkligandet av effekten eller att en viss
gärningsomständighet förelåg. För att uppsåt ska anses föreligga inför en effekt eller en viss omständighet krävs likgiltighet inför förverkligandet av risken. I NJA 2004 s. 479 stod en femtonåring åtalad för försök till mord för att ha utdelat tre knivhugg mot en annan. Enligt Högsta domstolen var det oklart hur stor sannolikheten var att knivhuggen skulle leda till döden och vilken uppfattning som femtonåringen hade om dödsrisken. Typiskt sett ansågs i alla fall ett av knivhuggen anses ha inneburit en avsevärd risk för målsägandes död.
Däremot ansåg HD att gärningspersonen saknade den grad av mognad för att förstå följderna av sitt handlande. Han ansågs således inte ha handlat likgiltigt. Gällande HDs slutsats torde gärningspersonen objektivt sett varit likgiltig, även en yngling bör veta att knivhugg kan leda till döden. HD ansåg att den unges mognad spelade en viktig roll i hans eventuella
likgiltighetsuppsåt, enligt min mening förelåg likgiltighet, men huruvida den unges mognad påverkar denne bedömning kan jag inte uttala mig om. Hade det däremot varit en vuxen gärningsman hade denne sannolikt dömts för likgiltighetsuppsåt.
I NJA 2004 s. 702 hade en man år 2003 mördat landets utrikesminister. Mannen led av en personlighetsstörning, som däremot inte vara en allvarlig psykisk störning i den mening att den kunde tala för att mannen skulle dömas för dråp i stället för mord eller som skulle förhindra fängelse som påföljd. Trots den psykiska störningen ansåg HD att mannen kunde inse risken som knivhuggen han utdelade utgjorde för offrets liv. Högsta domstolen menade att det inte fanns någon anledning att inte bedöma angreppet som uppsåtligt handlande samt att gärningsmannen uppgett att hans angrepp var menat för att skada utrikesministern. HD ansåg att mannen emellertid även med sin psykiska störning måste ha insett risken för att
17
knivhuggen kunde medföra utrikesministerns död. Angreppssättet tillsammans med gärningsmannens uppträdande efter överfallet medförde att han ansågs vara likgiltig.
I NJA 2016 s. 763 förtydligade HD vad som gällde kring likgiltighetsuppsåt sedan NJA 2004 s. 176. I målet hade den tilltalade knivhuggit en man i ryggen som senare avled av sina
skador. Tingsrätten och hovrätten menade att mannen hade agerat med likgiltighetsuppsåt och dömde mannen för mord. Rättsfrågan i HD var huruvida den tilltalade haft uppsåt till
mannens död. I domskälen gör HD vissa förtydligande av likgiltighetsuppsåtet i sig.
Domstolen förtydligar vad som anses med att gärningspersonens uppfattning om risken för att en viss effekt ska förverkligas ska vara avsevärd. Risken för att effekten ska inträffa bör framstå som avsevärd för gärningspersonen, för att likgiltighet ska anses föreligga.
Gärningspersonen ska således uppfatta risken som högst sannolik. Detta har varit tvetydigt och har försvårat i bedömningen av huruvida likgiltighetsuppsåt föreligger, vilket i sin tur orsakat en osäkerhet i rättstillämpningen.97 Det är av avgörande betydelse vad
gärningspersonen vid gärningstillfället tror om inträdandet av effekten. Likgiltighet föreligger inte endast när en gärningsperson insett att risken för en följd varit mycket hög, utan också när hen trott, antagit eller utgått ifrån att en effekt skulle inträda.98
Likgiltighetsuppsåtsbedömningen görs med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen.
Det kan exempelvis vara av betydelse om gärningspersonen haft något intresse i gärningen, varit i en upprörd sinnesstämning eller haft ett hänsynslöst beteende, dessa kan också kallas för likgiltighetsmarkörer. 99Dessa omständigheter utgör bevisfakta och bör ses på med försiktighet och tolkas utifrån det enskilda fallet. Vid impulsstyrda våldsbrott är det angreppssättet och effekten som detta i typiska fall är ägnat att orsaka vanligtvis en utgångspunkt. Knivhugg mot halsen, bröstet eller ryggen är typiskt sett förenade med
livsfara.100 Vad gäller bevisprövning är det av betydelse vad gärningspersonen med hänsyn till omständigheterna i målet rimligen hade anledning att räkna med.101 HD skriver att det av gärningsmannens egen berättelse får anses klarlagt att han varit medveten om vad han gjorde.
Det faktum att han handlade instinktivt eller utan eftertanke innebär inte i sig att hans handlande varit omedvetet. Det är inte påvisat att han hade för avsikt att döda målsägande eller hade insikt om att det var näst intill ofrånkomligt att knivhuggen skulle resultera i målsägandes död.
Objektivt sätt stod det klart, även med beaktande av den tilltalades psykiska störning och med hänsyn till knivhuggets kraft och placering, att han varit medveten om att det förelåg en risk för att målsäganden skulle dö till följd av hugget. Den avgörande frågan i målet var om det var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade trodde, antog eller utgick från att målsägande skulle dö. Högsta domstolen ansåg att mycket talade för det. Den tilltalade högg målsägande med en större kniv hårt i ryggen. Det är ett angrepp som typiskt sett kan sägas vara ägnat att
97 NJA 2016 s. 763, s. 77.
98 NJA 2016 s. 763, p. 17.
99 Borgeke, Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns, SvJT 2017 s. 93, s 99.
100 NJA 2011 s. 563.
101 NJA 2016 s. 763, s. p. 24.
18
orsaka en persons död. Högsta domstolen skrev att det inte gick att bortse från den tilltalades egen berättelse om bland annat att han inte hade någon tanke om att målsägande skulle dö och att det var först när han fick höra av poliserna på väg till arresten som han förstod hur
allvarligt det var. Mot bakgrund av det var det inte bevisat att den tilltalade i gärningsögonblicket trodde eller uppfattade att det förelåg en avsevärd risk för att
målsäganden skulle dö. Några omständigheter i övrigt som talade för att den tilltalade varit likgiltig till att målsägande skulle dö hade heller inte lagts fram. Det var således inte ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade hade likgiltighetsuppsåt till målsägandes död och kunde därför inte dömas för mord.
Ett justitieråd var skiljaktigt och ansåg att tillhygget och sättet den tilltalade angripit
målsägande på talade mycket starkt för att den tilltalade var likgiltig inför målsägandes död.
Oberoende av vad den tilltalade hade sagt, var han vid gärningstillfället fullt medveten om vad han gjorde. Att mannen hade tagit sats och knivhuggit målsäganden på kroppens största träffyta med en stor en kniv. Med beaktande av den tilltalades psykiska besvär vid
gärningstillfället och den tilltalades utsaga om sitt sinnestillstånd vid händelsen var det visat att han trodde att mannen skulle dö av hugget. Den skiljaktige ville således döma den tilltalade för mord.
Enligt min mening kan det ifrågasättas om domstolens majoritet här ställt upp högre krav än vad likgiltighetsuppsåt egentligen efterfrågar. Domstolen använder begrepp som exempelvis insikt, som härleds till insiktsuppsåt och inte likgiltighet. Frågan kan således ställas om inte domstolen använt ett mer kvalificerat uppsåtsbegrepp än nödvändigt och att mannen om en korrekt bedömningen av likgiltighetsuppsåtet hade genomförts kanske hade dömts.
Angreppsättet i målet torde innebära att mannen varit åtminstone likgiltig. Även om mannen led av psykiska sjukdomar torde han ändå kunna förstå risken som de knivhugg han utdelade hade. Även om han själv uppgett att han inte trodde att mannen skulle dö, var han medveten om de knivhugg han utdelade genom att han med en stor kniv knivhugg målsägande på nära håll och i ryggen. Jag håller således med det skiljaktiga justitierådet.
3.3 Hur bör likgiltighetsuppsåt tillämpas vid olovlig körning?
Syftet med följande avsnitt är att redogöra för gällande rätt och rekvisiten som återfinns i straffbestämmelsen för olovlig körning enligt trafikbrottslagen (1951:649). Kapitlet ska ge en grundlig förståelse för brottets uppbyggnad och skyddsintresse för att uppsatsens sedan ska analysera mål om olovlig körning där likgiltighetsuppsåtet aktualiseras.
Framför någon uppsåtligen ett körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad till det, döms denne för olovlig körning, 3 § trafikbrottslagen. Uppsåtet ska täcka samtliga rekvisit i straffbudet. Bland annat är personbil ett sådant körkortspliktigt fordon, 2 kap. 1 §
körkortslagen (1998:488). Oftast är det inte särskilt komplicerat att avgöra huruvida ett fordon har framförts. Ett förande av ett fordon anses föreligga när fordonet har förflyttats, oavsett hur
