Handledare:
Liv Zetterberg
Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp, Termin 6
Socionomprogrammet
Vårterminen 2021
Barn och socialsekreterare i utredningsprocessen
En systematisk litteraturöversikt över kvalitativa studier där barns och utredande socialsekreterares upplevelser studeras
Children and social workers in the investigation process
A systematic literature review of qualitive studies where the experiences of children and investigative social workers are studied
Camilla Lundsten & Emelie Tampio
ABSTRAKT
Socialtjänsten har ett ansvar för att barn ska växa upp under trygga och goda förhållanden och en skyldighet att erbjuda det hjälp och stöd som familjer och barn behöver. Syftet med vår litteraturstudie är att belysa både barns och socialsekreterares perspektiv av en
utredningsprocess då barnen har varit aktuella hos socialtjänsten för misstanke om våld i hemmet. Genom att integrera två separata perspektiv syftar vi att uppnå en belysande del i arbetet med upptäckten av våldsutsatta barn samt hur arbetet kan vidareutvecklas och
förbättras. I empirin framkommer flera gemensamma teman som barnen betonade var av stor vikt; processen innan avslöjandet, relation, maktlöshet och deltagande. Socialsekreterarna belyste ur sitt perspektiv komplexiteten kopplat till organisatoriska aspekter och
överväganden, samt maktförhållande och rättigheter. Vidare har vi applicerat
barnkonventionen samt en operationalisering av begreppet barnets bästa vid analysen, där vi ser att delaktighet, individuella bedömningar av barnet samt kompetens i bemötandet
gentemot barn är av särskild vikt. Trots att principen om barnets bästa är lagstadgad i socialtjänstlagen samt i barnkonventionen framkommer en problematik kring hur principen ska tolkas och implementeras i det praktiska arbetet med barn. Barnen upplever till stor del ett bristande bemötande av socialsekreterarna, där de inte ges möjlighet till delaktighet. Ur socialsekreterarnas perspektiv framkommer en komplexitet kring att sammanföra de organisatoriska aspekterna med en individuell bedömning av barnen. Socialsekreterarna önskar en vidare kunskap inom området och vi kan se att barnen besitter mycket kunskap att ta hänsyn till, vilket visar på vikten av integreringen av de två olika perspektiven.
Nyckelord: Våldsutsatta barn, Socialsekreterare, Utredningsprocess, Litteraturstudie, Socialt arbete
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... Fel! Bokmärket är inte definierat. 1.2 Problemformulering ... 3
1.3 Syfte och frågeställningar ... 4
1.4 Relevans för socialt arbete ... 4
1.5 Disposition av studien ... 4
2. Förankring i lagen ... 5
2.1 Lagstiftning ... 5
2.2 Utredningsprocess ... 5
3. Metod ... 7
3.1 Litteratursökning ... 7
3.2 Urvalsprocess ... 8
3.3 Inklusion och exklusion ... 9
3.3.1 Inklusionskriterier... 9
3.3.2 Exklusionskriterier ... 9
3.4 Bearbetning av insamlat material ... 9
3.5 Barnets bästa som teoretisk referensram ... 10
3.6 Uppsatsens tillförlitlighet ... 12
3.7 Forskningsetiska överväganden ... 13
4. Resultat ... 14
4.1 Barnens perspektiv ... 14
4.1.1 Processen innan avslöjandet ... 14
4.1.2 Relation ... 14
4.1.3 Maktlöshet ... 15
4.1.4 Deltagande ... 16
4.2 Socialsekreterarnas perspektiv ... 18
4.2.1 Organisatoriska aspekter ... 18
4.2.2 Maktförhållande och barnets rättigheter ... 19
5. Analys utifrån begreppet barnets bästa ... 22
5.1 Barnets åsikter ska tas i beaktande ... 22
5.1.1 Barnens perspektiv ... 22
5.1.2 Socialsekreterarnas perspektiv ... 23
5.2 Individuell bedömning av varje barns situation ... 24
5.2.1 Barnens perspektiv ... 24
5.2.2 Socialsekreterarnas perspektiv ... 25
5.3 Kunskap och barnkompetens ... 26
5.3.1 Barnens perspektiv ... 26
5.3.2 Socialsekreterarnas perspektiv ... 27
6. Diskussion ... 28
6.1 Metoddiskussion ... 28
6.2 Resultatdiskussion ... 29
7. Slutsatser ... 31
7.1 Förslag till vidare forskning ... 32
Referenslista ... 33
Bilagor ... 36
Bilaga 1 ... 36
Bilaga 2 ... 37
Bilaga 3 ... 41
Förord
Först och främst vill vi tacka vår handledare Liv Zetterberg för vägledning, stöd och inspiration under hela arbetet med kandidatuppsatsen. Vi har båda tagit lika stor del i hela arbetsprocessen från uppstart med utformning av syfte, frågeställningar samt den
verkställande delen av uppsatsen. Således har vi båda medverkat och bidragit likvärdigt genom diskussioner, stöd, ärlighet samt kontinuerliga samtal med varandra. Med hjälp av handledning har vi möjliggjort en slutprodukt som vi har framställt tillsammans som även var utgångspunkten för oss genom hela arbetsprocessen, med fokus på ett likvärdigt och givande samarbete.
1. Inledning
Barn är en särskilt sårbar grupp som lever i en beroendeställning till vuxna, och är på så sätt beroende av socialtjänstens skydd när de far illa (Stiftelsen Allmänna Barnhuset, 2017a).
Samtidigt betonar Socialstyrelsen (2016) att våldshandlingar som barn iakttar och själv blir utsatta för i stor utsträckning sker i hemmet vilket innebär att det saknas externa vittnen till våldet. När våldsutsatta barn berättar om sin utsatthet upplevs ett bristande stöd och avsaknad av lyhördhet. Vissa barn avstår från att berätta om våldet som en reaktion på utsattheten och andra barn har lättare att öppna upp sig om sin situation. En bidragande faktor till att
upptäckten av våldet är problematiskt är barnets relation till föräldrar gällande bristande stöd.
Reaktionerna på utsattheten kan manifestera sig på olika sätt för barnen och avvikelser i barnets beteende till följd av utsattheten kan visa sig genom ett plötsligt ändrat uppförande, nedstämdhet eller självskadan. Fysiska åkommor som återkommande huvudvärk, buksmärtor eller fysiska skador som inte kan förknippas med barnens vardagliga aktivitet kan även vara symtom som barnen uppvisar i anslutning till våldet (Stiftelsen Allmänna Barnhuset, 2017a).
När familjer blir aktuella för en utredning hos socialtjänsten kan det vara påfrestande och uppfattas som förolämpande. Det kan finnas föreställningar om socialtjänstens funktion sedan tidigare som förknippas med negativa upplevelser, samt oklarheter kring socialtjänstens arbetsuppdrag. Otillräckligt informationsutbyte samt en bristfällig dialog kan leda till mer missnöje och oro kring situationen (UNICEF, 2019). Socialsekreterare skulle gynnas av mer djupgående kunskap avseende barn som utsätts för våld, samtidigt framkommer det ett behov av fler hjälpmedel för att kunna uppskatta barnets behov av skydd samt vilka risker som finns, som ett stöd i arbetet med individuella bedömningar (Åkerman & Jonsson, 2017).
Den aktuella studien avser att undersöka socialsekreterarnas perspektiv i en utredningsprocess för barn i Sverige där det förekommit våld i hemmet kopplat till den svenska lagstiftningen, samt att undersöka hur barnets perspektiv tillvaratas i utredningen. Genom att integrera två separata perspektiv syftar vi att uppnå en belysande del i arbetet med barnen som kan fortsätta tillämpas med stöd av barnkonventionen. Studien motiveras av att öka förståelsen för
respektive perspektiv och hur kunskapen kan utvecklas vidare för att upptäcka våldsutsatta barn samt hur socialsekreterare i Sverige kan vidareutveckla sitt arbetssätt.
1.1 Bakgrund
Sverige var det första landet i världen att införa ett förbud mot barnaga år 1979.
Implementeringen av barnagaförbudet i Sverige verkställdes för att poängtera att barn i likhet med vuxna individer har samma rättigheter att beskyddas mot våld (UNICEF, 2019). Sedan 1 januari 2020 är även barnkonventionen lag i Sverige, och genom inkorporeringen av
barnkonventionen i svensk lag har man vidareutvecklat förbudet mot barnaga genom att ge barnet ett särskilt skydd, menar Unicef (2019). Innehållet i barnkonventionen behandlar barnets mänskliga rättigheter och innefattar ett perspektiv som utgår från barnets rättigheter som egen individ. Det kommer dock dröja innan barnkonventionen helt har implementerats i arbetet med barn då processen kräver en vidare förståelse av lagen.
Trots ett lagstadgat förbud mot barnaga visar tidigare forskning att våld mot barn är vanligt förekommande i Sverige. Våld förekommer i flertalet olika former och begreppet har en vid definition. De olika typerna av våld gentemot barn inkluderar fysiskt, psykiskt, sexuellt, försummelse samt att bevittna våld. Stiftelsen Allmänna Barnhuset (2017b) menar att olika typer av barnmisshandel överlappar varandra och de barn som riskerar att fara mest illa är de som utsätts för flera olika typer av våld eller återkommande våld, så kallade multiutsatthet eller polyviktimisering. Definitionen av fysiskt våld innebär exempelvis att bli dragen i håret/örat, bli slagen, sparkad, bränd, skållad eller klämd över strupen. Psykiskt våld innebär exempelvis att bli förolämpad många gånger, att bli behandlad som att inte finnas, att bli inlåst, att bli utelåst från hemmet eller att utsättas för hot om fysiskt våld. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK, 2021) nämner att våld av sexuell form kan yttra sig genom övergrepp och förolämpningar som har sexuella kännetecken, vilket inkluderar trakasserier, kränkningar samt sex utan samtycke. Våld av sexuell form innefattar även sexuella handlingar som är påtvingade. Definitioner av fysisk och psykisk försummelse är exempelvis att barnet inte får tillräckligt med mat, tvingas ha smutsiga kläder, att föräldrarna är påverkade av alkohol eller droger och därmed brister i sin omsorg, att barnet inte känner sig älskad eller inte har något stöd i familjen (Stiftelsen Allmänna Barnhuset, 2017b).
Artikel 2 i barnkonventionen betonar att varken barn eller föräldrar ska diskrimineras samtidigt som en utredning av socialtjänsten ska uppmärksamma barnets situation i
förhållande till föräldraförmågan, anpassningen i samhället, andra sårbarheter samt familjens socioekonomiska status. Utgångspunkten ligger i barnets situation och aspekter kring barnets tillvaro som ska tas i beaktande i bedömningen av barnets behov av skyddsaspekter och stöd (UNICEF, 2019). Enligt Åkerman och Jonsson (2017) saknas ett förhållningssätt i samhället som utgår från barnets synvinkel vilket även inkluderar socialsekreterares utredningsarbete kring misstanke om våldsutsatta barn. Trots socialsekreterares önskemål om vidareutbildning och behov av ökad kunskap i arbetet med våldsutsatta barn finns det en oro att
vidareutbildning ska medföra en nedprioritering av arbetet med barn och familjer på grund av tidsbrist (Åkerman & Jonsson, 2017). UNICEF (2019) betonar att föräldrar och barn som befinner sig i utredningsprocessen ska ses som deltagande och medaktörer vilket även inkluderar samarbete med familjen som en viktig ambition i utredningen. Socialsekreterare ansvarar för att föräldraperspektivet inte tar större utrymme än barnets upplevelser, vilket i vissa situationer kan vara problematiskt genom ambitioner om enighet med föräldrar.
Socialsekreterarens förbindelser med föräldrarna ska inte riskera att påverka beaktandet av barnets bästa och socialsekreterarens relation till barnet.
Mörkertalet vad gäller barnmisshandel är stort vilket UNICEF (2018) menar beror på att våldet ofta inte anmäls till polis eller socialtjänst och därför relativt sällan kommer till myndigheternas kännedom. I en kartläggning i Sverige under hösten 2016 framkommer att mer än vart tionde barn uppger att de blivit slagna eller utsatta för annat våld i hemmet under det senaste året (UNICEF, 2018). I studien har 4741 barn i årskurs 9 och årskurs 2 på
gymnasiet fått svara anonymt på frågor angående våldsutsatthet under hela sin uppväxt. Det framkommer att 44 % av eleverna har upplevt någon form av barnmisshandel under sin uppväxt, och 9% av alla eleverna hade upplevt tre eller fler olika former av misshandel vilka dessutom i större utsträckning var utsatta för grövre och upprepande våld (Stiftelsen
Allmänna Barnhuset, 2017b).
I samma undersökning hade 14% av eleverna bevittnat våld mot sin förälder och i majoriteten av fallen var förövaren pappa och offret mamma. Barn med en förälder som utsätts för
misshandel undgår endast i undantagsfall att märka vad som händer, menar Hindberg (2006).
Detta förklaras genom att även om barnen varken är närvarande vid våldet och bevittnar eller hör när det sker, så kan de se våldets konsekvenser efteråt som exempelvis att föräldern är skadad eller hemmet sönderslaget. Socialstyrelsen (2019) lyfter fram att barn som bevittnat våld i hemmet måste synliggöras för att skyddsinsatser och hjälp ska kunna erbjudas. Barn som bevittnar våld påverkas lika mycket som att utsättas för direkt våld och utvecklar i högre grad posttraumatiskt stressyndrom jämfört med barn utsatta för andra trauman (UNICEF, 2018). Socialsekreterare anser att det behövs en enhetlig syn på våldsutsatta barn samt att det finns kunskapsskillnader inom socialtjänstens olika avdelningar om fenomenet (Åkerman &
Jonsson, 2017).
1.2 Problemformulering
Konsekvenserna för barn som utsätts för våld i hemmet kan leda till långsiktig påverkan på barnet, skriver NCK (2021). Även barn som är omedvetna om att våld förekommer i hemmet kan påverkas negativt då våldet kan leda till ett dysfunktionellt familjeförhållande och
svårigheter kring föräldrarnas samspel med barnet. UNICEF (2018) beskriver att definitionen av våld är starkt associerad med fysisk påverkan samtidigt som de belyser att det är
betydelsefullt att synliggöra följderna av det psykiska lidande barnet kan uppleva i samband med våldet, indirekta faktorer som att barnet bevittnar våld kan ha stor påverkan. Barn som utsätts för våld kan få flertalet konsekvenser som oro, depression, sömnproblem, svårigheter i sociala relationer, förseningar i sin psykiska och emotionella utveckling samt
tillväxthämningar. Det finns även en risk att barnet normaliserar våldet och själv börjar utöva våld. På längre sikt kan det åskådliggöras kopplingar mellan utsatthet i barndomen och en fortsatt utsatthet som vuxen (UNICEF, 2018). Enligt Åkerman och Jonsson (2017) finns ett önskat behov av socialsekreterare om ökad fördjupning inom specifika områden i
utredningsprocessen. Områden som innefattar upptäckt av våld, bemötande gentemot
föräldrar till våldsutsatta barn samt fördjupning kring hantering av situationer där berättelser bland föräldrar och barn skiljer sig åt och det saknas fullständigt underlag för ett
omhändertagande enligt LVU.
Utifrån den här bakgrunden anser vi att det är viktigt att undersöka barnens perspektiv av en utredningsprocess avseende våld i hemmet då barnens upplevelser av utredningsprocessen kan påverka barnets välmående både under och efter utredningens tid, samt påverka hur mottagliga barnen är för det stöd och hjälp som erbjuds. Det är även viktigt att undersöka socialsekreterarnas syn på sitt arbete inom området för att få en helhetsbild kring
utredningsprocessen samt eventuella förbättringsområden. Även hur utredningsprocessen kopplas till den svenska lagstiftningen och det nuvarande arbetssättet inom socialtjänsten.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med vår studie är att genom en litteraturöversikt undersöka tidigare forskning om barns samt socialsekreterares perspektiv av utredningsprocessen inom Sverige då barnen varit aktuella hos socialtjänsten för misstanke om våld i hemmet. Vi kommer endast använda oss av definitionen av fysiskt våld i vår kandidatuppsats. Frågeställningarna vi utgår ifrån är:
• Hur beskriver barnen kontakten med socialsekreterarna under utredningstiden?
• Hur beskriver socialsekreterare sitt arbete med barn som är utsatta för våld?
1.4 Relevans för socialt arbete
Studien är av betydelse för det sociala arbetet eftersom utredningsprocessen enligt tidigare forskning kan ha en stor inverkan på barnets liv i ett senare skede. Delaktighet är en viktig aspekt i socialsekreterarnas utformning av stödinsatser och hjälp. Med barnkonventionen inkorporerad i svensk lagstiftning blir socialsekreterarnas arbetssätt centralt för att vidareutveckla arbetet med barnen under utredningsprocessen.
1.5 Disposition av studien
Studiens disposition omfattas av sju kapitel. Det första kapitlet består av studiens inledning, bakgrund till forskningen, problemformulering samt studiens syfte och frågeställningar vilket är den centrala delen av studiens uppbyggnad. Efterföljande del; kapitel två, redogör studiens förankring i lagen och relevans för det sociala arbetet. Kapitel tre innehåller en introduktion av studiens teoretiska referensram samt hur vi gått till väga med operationalisering av
begreppet “Barnets bästa”. Kapitel fyra utgörs av en kort introduktion till metodkapitlet som innefattar studiens litteratursökning och urvalsprocess. Efterföljande del består av studiens inklusion-och exklusionskriterier, bearbetning av insamlat material, studiens tillförlitlighet och forskningsetiska överväganden. Kapitel fem innehåller en introduktion till resultatkapitlet samt studiens empiriska material. Resultatet är uppdelat i två separata perspektiv, barnens och socialsekreterarnas, för att skapa en överskådlig bild av vår empiri. Kapitel sex utgörs av vår
analys av det empiriska materialet vilket behandlas med applicering av vårt operationaliserade begrepp barnets bästa på både barnens och socialsekreterarnas perspektiv. Det avslutande kapitlet utgörs av kapitel sju, vilket innehåller studiens diskussionsavsnitt där diskussioner om den valda metoden görs, diskussioner om vårt resultat, våra slutsatser samt förslag till vidare forskning inom området.
2. Förankring i lagen
2.1 Lagstiftning
Vårdnadshavarna har det yttersta ansvaret för sina barn men ibland kan de av olika
anledningar behöva hjälp och stöd, och en av de instanser i samhället som har till uppgift att stötta föräldrar är socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2016). I 5 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SoL) poängteras det att socialnämnden ska verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämndens uppgift och ansvar för ett barn som utsatts för brott och dennes närstående statueras vidare i 5 kap. 11 § SoL. Socialnämndens ansvar är att ge det stöd och hjälp familjen behöver samt särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott, och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver. Socialnämnden är även enligt 5 kap. 1 a § SoL skyldiga att samverka med andra som berörs när barn far illa eller riskerar att fara illa.
Vidare betonas det i 1 kap. 2 § SoL att vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas och vid beslut eller andra åtgärder som rör vård eller behandling för barn ska barnets bästa vara avgörande. Barnens rättighet att få relevant information och möjlighet att framföra sina åsikter statueras i 11 kap. 10 § SoL, vilket ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Socialstyrelsen (2016) betonar vikten av att barnet får relevant information om sin situation, vad som sker och vad som planeras framöver, dessutom är det viktigt att klargöra att barnet har tillgodogjort sig informationen och förstått dess innebörd. För att kunna göra det krävs att samtalsmiljön upplevs trygg för barnet, att personen som ger information lyssnar på barnet, anpassar informationen utifrån barnets ålder och mognad samt upprepar informationen vid flera tillfällen under handläggningsprocessen (Socialstyrelsen, 2016).
2.2 Utredningsprocess
En utredning inom socialtjänsten vid misstanke om när barn är utsatta för våld innebär att socialnämnden ska undersöka barnets situation och behov tillsammans med vårdnadshavarna och barnen själva, och utifrån det besluta om det ska sättas in stödinsatser (Socialstyrelsen, 2016). Under processen samlar socialnämnden in information både från berörda parter och närstående samt ibland även från andra myndigheter som exempelvis skola eller sjukvård, som känner barnet och familjen (Socialstyrelsen, 2016). Ett exempel på en utredningsmetod som används är BBIC - Barns behov i centrum. Denna metod utgår ifrån tre olika områden för
att kartlägga barnets situation och behov; familj och miljö, barnets utveckling och föräldrarnas förmåga.
I Sverige är det lagstadgat i 14 kap. 1 § SoL att vissa myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Dessa myndigheter innefattar till exempel myndigheter vars verksamhet berör barn och unga, verksamma inom familjerådgivning, andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, kriminalvården, polismyndigheten och säkerhetspolisen. Dessutom anger 14 kap. 1 c § SoL att var och en som får kännedom eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden.
11 kap. SoL statuerar socialnämndens ansvar under handläggning av ärenden och i 11 kap. 1 § SoL står att socialnämnden utan dröjsmål ska inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Dessutom ska det när det rör en anmälan enligt 11 kap. 1 § SoL om barn eller unga göras en bedömning av om barnet eller den unge är i behov av omedelbart skydd.
Utredningen ska enligt 11 kap. 2 § SoL bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet och utredningen ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.
3. Metod
I metodavsnittet presenteras studiens tillvägagångssätt, urvalsmetod, studiens kvalitét samt forskningsetiska överväganden. Litteraturstudier finns i olika varianter och kan betecknas bland annat som forskningsöversikt eller litteraturgenomgång. Den här studien är en
systematisk litteraturstudie som skillnad från den allmänna litteraturstudien syftar att använda sig av sökningar med ett systematiskt tillvägagångssätt, samtidigt som forskaren noga
undersöker och gör en litteratursammanställning. Forsberg och Wengström (2003) betonar att litteraturstudier av systematisk form avser att producera en slutsats med hjälp av data som baseras på föregående studier av empiriskt innehåll, vilket genomförs i vår studie.
3.1 Litteratursökning
Enligt Forsberg och Wengström (2003) handlar databassökningar om att utforma lämpliga frågor, bestämma vilken typ av studier som är av intresse, samt aspekter som handlar om val av språk och tidsspann på studierna. Ämnet vi ville undersöka handlar om barnen och socialsekreterarnas perspektiv i utredningsprocessen. För att hitta relevanta studier och artiklar i det valda ämnet har vi tillämpat oss av databaserna Socindex och Swepub. I vår sökning har vi använt oss av kombinerade sökord som utgörs av “social workers or social services or social work AND domestic violence or domestic abuse or intimate partner
violence AND children or kids or youth or child AND sweden or swedish”, “social work child violence in sweden” samt “social service* sweden child abuse”.
Användningen av fritext i sökningarna är ett vanligt förekommande tillvägagångssätt och innebär bland annat att sökningens utgångspunkt koncentreras på frågeställningen. Vidare plockas särskilda ord ut i sökprocessen eller en blandning av sökord i databaser.
Sammansättning av sökord görs med stöd av de ”booleska operatorerna” som tas i uttryck av OR, NOT och AND (Forsberg & Wengström, 2003). I studiens start av sökprocessen använde vi oss av olika kombinationer för att få ett bredare resultat av forskningsmaterial. Forsberg och Wengström (2003) betonar att användningen av operatorn OR innebär att sökningen expanderas och resultatet blir omfångsrikt. Genom att kombinera AND som operator reduceras sökningen och resultatet avgränsas till referenser som Forsberg och Wengström (2003) benämner som A och B. Vi har använt oss av kombinationer för att finna artiklar som innehåller både socialsekreterare/socialtjänst samt barn utsatta för våld i Sverige. Vårt syfte innefattar även utredningsprocessen vilket dock var svårt att få med som sökord så den sorteringen gjorde vi när vi läste artiklarna.
3.2 Urvalsprocess
Urvalsprocessen utgörs av sökningar i olika etapper till följd av en specifik ordning. De första etapperna som Forsberg och Wengström (2003) beskriver handlar om att särskilja området som ska undersökas samt precisera sökord. Därefter ska kriterier beslutas vad gäller
språkmässiga aspekter samt studiernas tidsskede. Sista delarna av etapperna som författarna beskriver innebär en genomgång av tillämpbara titlar och granskning av studiernas abstrakt.
En litteraturgenomgång ska sedan göras av valda studier och undersökas vidare. Den avslutande etappen behandlar en genomläsning av valda artiklar samt en slutgiltig
kvalitetsbedömning. Genom att följa de olika stegen som Forsberg och Wengström (2003) benämner i urvalsprocessen har våra sökningar varit systematiska genom studiens gång.
För att rekonstruera studiens sökprocess presenteras en illustrerad bild av den övergripande sökprocessen som benämns som Bilaga 1. Den totala sökningen utgjordes av 131 sökresultat varav 98 artiklar var unika. 74 artiklar exkluderades sedan på abstraktsnivå då de inte
behandlade studiens syfte. Resterande 24 artiklar lästes igenom i fulltext för att avgöra om artiklarna korresponderar med studiens valda syfte. Fem artiklar innehöll barnens perspektiv i utredningsprocessen och tre artiklar socialsekreterarnas perspektiv om arbetet med barnen under utredningen. Det totala antalet artiklar som kvarstår efter avslutad sökprocess är åtta artiklar som utgör studiens empiri.
Bilaga 1.
3.3 Inklusion och exklusion
Nedanstående avsnitt behandlar studiens kriterier av inklusion och exklusion av det empiriska materialet i studien. Kriterierna för respektive del korresponderar med studiens valda syfte och frågeställningar.
3.3.1 Inklusionskriterier
• Vetenskapliga artiklar som behandlar barns eller socialsekreterares perspektiv av deltagandet i en utredningsprocess avseende barnets utsatthet för våld i hemmet.
• Endast svensk forskning för att få en övergripande bild av barnets och socialsekreterarnas upplevelser kopplat till den svenska lagstiftningen, barnkonventionen samt arbetssätt inom svensk socialtjänst.
• Svensk- och engelskspråkiga artiklar.
• Artiklar som helt eller delvis använder en kvalitativ ansats för att fånga barnens och socialsekreterarnas upplevelser vilket är syftet med vår studie.
• Artiklarna är peer-reviewed för att säkerställa vetenskaplig relevans.
• Artiklarna är etiskt godkända samt har följt de grundläggande etiska principerna som innefattar frivillighet, integritet, konfidentialitet och anonymitet.
• Barn upp till 19 år är inkluderade.
3.3.2 Exklusionskriterier
• Litteraturstudier då vi utifrån vårt syfte valt att endast använda primärkällor.
• Metod av enbart kvantitativa ansatser eftersom det inte överensstämmer med valda syfte och frågeställningar.
• Studier som gjorts i flera länder för att undvika juridiska samt organisatoriska tveksamheter i resultatet.
• Artiklarna är tidsbegränsade till 10 år tillbaka i tiden för att resultatet ska vara relevant för forskning i nutid.
• Artiklar som enbart fokuserade på barnens syn av behandling och stöd efter utredningstiden.
• Socialsekreterarnas perspektiv på arbetet med barn i utredningsprocessen som inte inkluderar våld.
3.4 Bearbetning av insamlat material
Under litteratursökningarna i respektive databas har vi antecknat hur många sökträffar vi fått, antal citeringar i artiklarna samt återkommande nyckelord. När litteratursökningen slutfördes
återstod åtta artiklar som sammanställdes genom korta sammanfattningar i ett gemensamt dokument för att få en översikt av vårt insamlade material. Utifrån översikten har vi sedan kategoriserat och tematiserat artiklarnas innehåll för att hitta gemensamma nämnare. Bryman (2008) menar att en sådan “tematisk kodning” kännetecknas av sökningar av ett latent
innehåll, det vill säga det som inte ses på ytan utan det som upptäcks när en tolkning görs av innehållet. Genomgående under processen har vi diskuterat och analyserat vårt insamlade material för att undvika att vi snävar in oss i ett visst kunskapsområde samt får med olika synsätt och begrepp kopplat till studiens syfte. Att förhålla sig kritisk till litteraturen vid insamling av material är något som ska eftersträvas av forskaren enligt Bryman (2008), vilket även innebär att reflektera över kopplingen till annan läsning.
Resultaten för studien baseras på det empiriska materialet i Bilaga 2 som utgörs av de åtta artiklarna som kvarstod efter sökningsprocessen och urvalsprocessen var genomförd. Nedan visas ett exempel på tabellen som framkommer av Bilaga 2 där mer ingående information av det valda materialet presenteras.
Bilaga 2.
3.5 Barnets bästa som teoretisk referensram
Barnets bästa ska enligt barnkonventionens artikel 3 alltid beaktas vid alla beslut som rör barn. Innehållet av artikel 3 poängterar barnets rätt att komma till tals samt att barnets egna upplevelser och åsikter ska tas i beaktande. Begreppet barnets bästa finns även lagstadgat i 1 kap. 2§ SoL när det gäller åtgärder som rör barn, samt i föräldrabalken när en bedömning ska
göras avseende umgänge, vårdnad och boende. Det finns trots detta ingen entydig definition vad begreppet innebär utan är snarare ett flytande begrepp där en individuell bedömning måste göras i varje enskilt fall.
Genom att tillämpa begreppet barnets bästa i vår litteraturöversikt kommer studien ta utgångspunkt i ett operationaliserat synsätt av begreppet. Operationalisering innebär att transformera en teoretisk och övergripande definition till ett konkret och tydliggörande
begrepp (Sohlberg, 2013). Vi har definierat begreppet utifrån barnkonventionen samt SoL och sedan applicerat definitionen i vår analys. Vidare har vi studerat empirins centrala delar och utgått från aspekter som barnen och socialsekreterarna lyft fram är av betydelse i
utredningsprocessen för att ha ett empiriskt stöd i reflektionerna.
Det finns totalt 54 olika artiklar i barnkonventionen som UNICEF (2020) betonar alla har en stark koppling till varandra. Fyra av artiklarna anses vara grundläggande och sammanfattar barnkonventionen: 2, 3, 6 och 12. För att kunna bedöma barnets bästa enligt artikel 3 behövs artikel 12 tas i beaktande, vilken avser barnets rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som rör barnet. För att kunna beakta barnets åsikter ska det tas hänsyn till barnets ålder och mognad och med en utgångspunkt att barn kan uttrycka sig redan från tidig ålder utan tal och skrift, exempelvis genom känslor. Det krävs en individuell bedömning av varje barns förutsättningar och behov samt en kompetens hos de vuxna att kunna ta till sig och förankra barnets åsikter och känslor (UNICEF, 2020).
Barnets rätt till information och att framföra sina åsikter statueras även i 11 kap. 10 § SoL.
Det är av största vikt att betona att barnen har en rättighet att yttra sig och delta, samtidigt som vuxna har en skyldighet att lyssna och beakta barnets åsikter. (Barnombudsmannen, 2021). Delaktighet är något som inkluderas i artikel 12 och kompletterar rätten att uttrycka sin åsikt, vilket innebär att barnet utifrån ett rättighetsperspektiv har rätt till information, att komma till tals och bli lyssnad på samt rätt till inflytande utifrån ålder och mognad
(Barnombudsmannen, 2021). För att möjliggöra barnets deltagande finns det krav av FN:s barnrättskommitté för processer där barn hörs eller deltar (UNICEF, 2020). Ett av kraven är att barnen har rätt till fullständig information avseende deras rätt till att uttrycka sina åsikter, syfte med deltagande, hur deltagandet ska genomföras och vilka konsekvenser som kan bli.
Informationen ska även vara åldersanpassad och ska ges på ett sådant sätt att barnet förstår information. Ytterligare krav är bland annat att barnen ska delta frivilligt och aldrig tvingas att yttra sin åsikt, barnen ska bemötas med respekt och barnanpassade och individuella metoder ska användas (UNICEF, 2020).
Sammanfattningsvis operationaliseras alltså begreppet barnets bästa genom följande aspekter:
barnets åsikter ska tas i beaktande, individuella bedömningar av barnet samt kompetens i bemötandet gentemot barn inom socialtjänsten.
3.6 Uppsatsens tillförlitlighet
Tillförlitlighet innefattar fyra kriterier inom kvalitativ forskning; trovärdighet,
överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman, 2008).
• Trovärdighet behandlar hur trovärdig forskarens beskrivning är och innebär bland annat att forskaren har rapporterat resultaten till deltagande personer för att de ska kunna bekräfta att forskaren uppfattat deras perspektiv korrekt (Bryman, 2008). Vi har medvetet valt att inte diskutera studiens validitet eller reliabilitet genom att i stället utgå från Brymans (2008) kriterier för tillförlitligheten. Fejes och Thornberg (2009) visar att forskare inom det kvalitativa området är tveksamma till användningen av begreppet validitet och lyfter fram tillförlitlighet och trovärdighet som mer tillämpbara begrepp inom den kvalitativa forskningen.
• Överförbarhet inom kvalitativ forskning innebär att göra en utförlig beskrivning som hjälper andra att avgöra till vilken grad resultaten kan överföras till en annan miljö (Bryman, 2008). Studiens aspekter gällande överförbarhet kan vi se är genomförbart inom Sverige då vi presenterat resultatet tydligt utifrån Sveriges socialtjänst samt svensk lagstiftning. Vi kan även se en överförbarhet till andra myndigheter som exempelvis skolan då vi i vårt resultat sett en vinst i att skolpersonal besitter samma kunskap som socialsekreterare vad gäller att upptäcka våldsutsatta barn.
Generaliserbarheten kan upplevas svår att tillämpa i andra kontexter som inte är organisatoriskt bundna och faller utanför ramen av lagstiftning, samt i andra länder där socialtjänsten har ett annat tillvägagångssätt.
• Pålitlighet innebär bland annat att forskaren gör en utförlig redogörelse av hela forskningsprocessens faser för att studien ska kunna granskas kritiskt (Bryman, 2008).
Under hela processen i vårt arbete med studien har det framkommit en tydlig
redovisning av valda tillvägagångssätt för att möjliggöra en kritisk granskning. Genom att vi stegvis har presenterat studiens litteratursökning, urvalsprocess samt bearbetning av materialet har vi möjliggjort en kritisk granskning samt tagit hänsyn till
pålitligheten som Bryman (2008) beskriver.
• För att kunna styrka och konfirmera forskningen ska det vara tydligt att forskarens egna värderingar och val av teoretisk inriktning inte medvetet har påverkat resultatet (Bryman, 2008). Vi har genomgående under processen varit medvetna om att inte inkludera våra värderingar så att det ska påverka resultatet. Valet av teoretisk inriktning är tydligt beskrivet och är ett begrepp utifrån svensk lagstiftning och specifikt barnkonventionen, och anses därför relevant och neutralt i sammanhanget.
3.7 Forskningsetiska överväganden
De grundläggande principerna inom god forskningssed är tillförlitlighet, ärlighet, respekt och ansvarighet (All European Academies, 2018). Genom att inte följa de grundläggande
principerna riskerar forskaren bland annat att underminera och skada tilliten till forskning samt riskerar att utsätta samhället, miljön eller deltagarna för onödig skada. All European Academies (2018) förklarar oredlighet inom forskning och ett brott mot yrkesansvaret som fabricering, förfalskning och plagiering. För att säkerställa att vi har följt den goda
forskningsseden har vi:
• varit transparenta med den empiri vi funnit och hur vi funnit den,
• presenterat empirin utan egna tolkningar och förvrängningar,
• inkluderat all empiri vi funnit inom ämnet och ej uteslutit utan motivering och
• varit tydliga med vad som är andra källor och vad som är vår egen analys.
Vidare har vi även säkerställt att de empiriska studier vi valt är etiskt godkända samt har följt de grundläggande etiska principerna som innefattar frivillighet, integritet, konfidentialitet och anonymitet (Bryman, 2008). Eftersom vissa av studierna består av intervjuer med barn om ett känsligt ämne är det extra viktigt att säkerställa de etiska aspekterna i vår empiri.
4. Resultat
Wengberg och Forsberg (2003) betonar att resultatavsnittet ska introduceras på ett
lättbegripligt sätt samt att resultatet överensstämmer med studiens syfte och frågeställningar.
De teman som framträder utgår ifrån barnets upplevelser å ena sidan, och å andra sidan socialsekreterarnas synsätt i arbetet med våldsutsatta barn i utredningsprocessen. För att disponera resultatet på ett övergripande sätt kommer resultatavsnittet presenteras genom en uppdelning av barnens och socialsekreterarnas berättelser. Första avsnittet av resultatavsnittet behandlar vår första frågeställning om barnens upplevelser av kontakten med socialtjänsten under utredningstiden. Det andra avsnittet behandlar vår andra frågeställning om
socialsekreterarnas beskrivning av sitt arbete med barn som är utsatta för våld.
4.1 Barnens perspektiv
Vi kan se fyra återkommande teman som benämns som särskilt viktiga faktorer för barnen när de får komma till tals om sin syn på utredningsprocessen: processen innan avslöjandet, relation, maktlöshet och deltagande. Dessa områden vävs in och påverkar varandra till stor del.
4.1.1 Processen innan avslöjandet
När barn får beskriva tiden före de kom till socialtjänstens kännedom för misstanke om våld i hemmet beskriver de perioden som en lång process med flera väl genomtänkta beslut innan de slutligen berättat (Thulin, Kjellgren & Nilsson, 2019). Innan de berättade upplevde barnen en eskalering av våldet och de vägde rädslan över sin situation mot rädslan för att berätta och vad som då skulle hända. Även Linell (2017) beskriver hur tiden fram till avslöjandet var kantad av en ökad rädsla för barnen själva eller för någon annan samt en avsaknad av trygghet.
Barnen hade även tappat hoppet om att situationen skulle förändras, en känsla av att
situationen var outhärdlig eller andra konsekvenser i livet socialt, känslomässigt eller fysiskt.
Barnen hade kommit långt i sin känslomässiga process fram till tidpunkten för sitt avslöjande och hade samtidigt en vilja att lämna hemmet. Linell (2017) menar att detta liknar processen våldsutsatta vuxna går igenom i liknande situationer men betonar att barnen är i en annan situation då de är beroende av sina föräldrar, både känslomässigt och lagmässigt, och på så sätt är beroende av socialtjänstens skydd. Socialtjänsten hade enligt Linell (2017) till en betydligt lägre grad skyddat barn som inte själva hade sökt hjälp från myndigheter.
4.1.2 Relation
Det finns flera faktorer som påverkar barnens vilja att prata om våldet med den professionella och Cater (2014) visar hur relationen mellan barnet och den professionella har en inverkan.
Faktorer barnen nämnde som ökade deras vilja att öppna upp sig var exempelvis att personen inte var en familjemedlem, flexibiliteten hos personen att anpassa mötena efter barnets vilja
och att barnet kunde känna tillit och förtroende för personen. Vissa av barnen ansåg att det var att den professionella ställde specifika frågor angående våldet till barnet som gjorde att de kunde öppna upp sig. Många av barnen berättade att trots att det var svårt att prata om våldet så var det viktigt, vilket Cater (2014) menar kan komma från barnen själv men även från vuxna som intalat barnen att det är viktigt att prata om det. Ytterligare en positiv faktor som barn har beskrivit är att det känns positivt och välkomnande när socialsekreterarna erbjuder fika eller ordnar kreativa aktiviteter (Eriksson, 2012).
Det framkommer att även valet av vem barnen berättade för var noggrant genomtänkt vilket visar på vikten av relationen mellan barnet och den vuxne (Thulin, Kjellgren & Nilsson, 2019). Barnen kände att det viktigaste var att de kunde lita på personen, att den var snäll, tålmodig och hade tid att lyssna. Författarna uppger att det oftast handlade om skolpersonal som exempelvis en lärare eller skolsköterska medan en del av barnen valde att berätta för sin andra förälder som inte använde våld, vilken dock oftast inte kunde ge något stöd till barnet.
Linell (2017) bekräftar att de flesta av barnen berättade om sin våldsutsatthet för en lärare, skolsköterska eller mentor i skolan. Andra personer barnen valde att berätta för var
exempelvis socialtjänsten, polisen, vuxna inom hälso- och sjukvård, vänner, en granne eller släkting. Thulin, Kjellgren & Nilsson (2019) skriver att vissa av barnen uppgav att de fick upprepa sig till den vuxne om sin allvarliga situation för att den skulle agera.
Eriksson (2012) har undersökt barnens perspektiv av bemötandet av socialsekreterare under en utredningsprocess kopplat till att barnen upplevt pappas våld mot mamma. Bemötande i detta fall innebär hur socialsekreterarna ser på barnen, barnens möjligheter till delaktighet i situationen samt i vilken utsträckning socialsekreterarna fokuserar på barnet. Enligt Eriksson (2012) finns det finns två inriktningar i bemötandet där den ena handlar om till vilken grad mötet mellan barnet och socialsekreteraren har varit barnanpassat och haft ett barnperspektiv och där motpolen är att bemöta barnen som vuxna. Socialsekreterarnas bemötande skapar olika möjligheter för bekräftelse av barnets erfarenheter av våldet. Ur barnens perspektiv framkommer det samtidigt att dessa socialsekreterare hade stora svårigheter i bemötandet gentemot dem. Flera av barnen upplevde att socialsekreterarna bemötte dem som vuxna och förväntade sig att barnen skulle sitta stilla, vara fokuserade och inte leka för mycket.
Samtidigt behandlades de som barn i form av att inte bli tillfrågade var, när och hur dessa samtal skulle ske och barnen gavs inte heller möjlighet att vara delaktiga. Detta benämner Eriksson (2012) som att bli bemött som en inkompetent vuxen.
4.1.3 Maktlöshet
Även relationen till barnets anhöriga är en viktig aspekt att ta hänsyn till. Anledningar varför barn hade avvaktat med att berätta var rädsla för vad våldsutövaren skulle göra, rädsla för att inte bli trodd på, att inte bli skyddad, känsla att inte vara gammal nog, rädsla för att släktingar skulle bli anklagade samt en rädsla för att förlora kontakten med familjemedlemmar (Linell, 2017). Detta bekräftar även Thulin, Kjellgren och Nilsson (2019) då de skriver att barnens beskrivningar kantades av rädsla, skuld och maktlöshet. Avslöjande av våldet kunde leda till
en större rädsla för hur föräldrarna skulle reagera, släktingar kunde kontakta barnet och be hen ta tillbaka sitt yttrande, vissa föräldrar skuldbelade barnet och flera av barnen var rädda för en separation inom familjen. Linell (2017) betonar att det för majoriteten av barnen under
utredningsprocessen fanns ett förnekande från förövaren, den andra föräldern, syskon och andra släktingar. Av de barnen som medvetet hade berättat om våldet var det 86% som blev skuldbelagda av släktingar, anklagade för att ljuga samt pressade att ta tillbaka anklagelsen.
Thulin, Kjellgren och Nilsson (2019) skriver att barnen beskrev att de saknade kontroll över situationen, de kunde exempelvis plötsligt bli hämtade från skolan för samtal med polis eller socialtjänst vilket orsakade en stress för dem. Författarna menar att socialsekreterarna i det här fallet inte ser barnen som tillräckligt kompetenta för att konsultera med kring barnens situation.
“When the care under the CYPA [LVU] was initiated, she didn’t want the protection. This was due to the strong feelings of guilt that she then had. Deep down, however, she recognizes that she has not actually done something wrong, but she still feels terribly guilty that she has shattered the family. (Flicka, 17 år)”
Citatet ovan ger ett exempel på den komplicerade process när avslöjandet har gjorts och där vissa av barnen reflekterade över sin ambivalens under utredningen (Linell, 2017). Flera av barnen blev lidande efter avslöjandet och påverkades av rädsla och skuld och Linell (2017) menar att det är ytterst viktigt för socialtjänsten att uppmärksamma det som sker efter själva avslöjandet och en förståelse för hur komplicerat det är för barnen. Konsekvenserna kan annars bli att barnen skadas och traumatiseras samt avstår från myndigheternas utredning och beslut om insatser. En viktig faktor att beakta inledningsvis i utredningar samt beslut om alternativ vård menar Linell (2017) är ifall barnen medvetet har berättat om sin situation och varit aktiva i avslöjandet om våldet samt i utredningen.
4.1.4 Deltagande
Delaktighet innebär enligt Eriksson (2012) information, konsultation, att barnet får vara en del i besluten och att det finns utrymme för barnets egna initiativ. Deltagandet kan ses som något centralt för sårbara och utsatta barn vilket familjerättssekreterare i Sverige har svårigheter med i en utredningsprocess anser författaren. Under utredningstiden upplevde barn att socialsekreterare agerade på uppgifterna om våld i hemmet men att de inte informerade barnen om vad som hände, de frågade inte heller vad barnen ansåg om en insats som gjordes (Thulin, Kjellgren & Nilsson, 2019). Barnen betonade även vikten av att de professionella påminde dem om hur duktiga de var och att det inte var deras fel att de var utsatta för våld.
Thulin, Kjellgren och Nilsson (2019) anser att bristen på kommunikation kan ha påverkat barnen allvarligt och att information bör ges till barn i dessa situationer på ett lättförståeligt sätt. De anser även att socialtjänsten bör implementera rutiner för att låta barnen komma till tals om vad som ska ske.
Det som framkommer som mest problematiskt är när barnen varken får vara deltagande eller
får ett vuxet omhändertagande och Eriksson (2012) kan se att barnen inte tenderar att prata om sig själva som deltagande vilket är något som eftersträvas i Sverige. Eriksson (2012) menar att det finns en roll som det deltagande barnet vilket innebär att ett barn blir bemött som ett barn men får vara delaktig i processen. Vissa av barnen kritiserar öppet hur de
uteslutits att delta i processen, till exempel genom att inte bli tillfrågade om hur och när de ska träffa socialsekreterarna. Det vore möjligt att bemöta barnen som deltagande barn men
Eriksson (2012) ser inga sådana exempel i sin studie.
Cater (2014) menar att anledningen till att vissa barn inte får vara delaktiga i besluten beror på deras ålder och mognad bedömd av vuxna, vilket leder till att dessa barn inte kan påverka stödets utformning utan endast har det drastiska valet att delta eller avstå. Det finns dock exempel på barn som inte var nöjda men ändå accepterade att de inte hade några
valmöjligheter och att de vuxna skulle bestämma, skriver Eriksson (2012). Detta menar författaren kan bero på en protest av barnet att bli tillfrågad att prata med socialsekreterarna men samtidigt inte ha möjlighet att påverka situationen, vilket ledde till att barnen blev passiva eller vägrade delta i utredningen.
Det starkaste mönstret Eriksson (2012) såg i sin studie var det skyddade barnet och där socialsekreterarna hade begränsat möjligheterna för barnen att vara delaktiga. När socialsekreterarna agerar för skyddande kan det leda till att barnet utesluts från att delta.
Barnen beskrev att de socialsekreterare de mötte var känsliga och empatiska men att barnen hade väldigt begränsade möjligheter att påverka tid och utförande för mötet och fick väldigt lite information om syftet och resultaten med mötena (Eriksson, 2012). En 13-årig tjej i studien av Eriksson (2012) förklarade att metoden socialsekreteraren använde sig av var barnslig men att de ändå hade en positiv relation. Hon fick, till skillnad från en stor andel av de andra barnen i studien, ta del av mycket information och dokumentation under processen.
Samma mönster såg Åkerlund och Sandberg (2016) där barn som upplevs vara kompetenta unga vuxna inte upplevs som offer då de klarar av att ingripa. Därmed får de heller inte ett omedelbart stöd och skydd, samtidigt som barnen uttryckt att de hade önskat mer stöd. I de fall barnen gavs skydd resulterade det i att de i stället inte fick möjlighet att påverka sin situation, och dessutom gjordes en reflektion av två barn i studien att de inte heller fick information om vad som skedde under tiden efter våldet. Åkerlund och Sandberg (2016) menar att det kan bero på att de vuxna antingen ville skydda dem eller inte hade förtroende för dem och betonar att det även finns barn som upplevs både kompetenta och utsatta vilket beror på deras förmåga att kommunicera.
Om barnet inte får möjlighet att medverka i beslut som barnet själv anser är av värde kan det leda till att barnet inte tillgodogör sig av hjälpinsatser som ges, skriver Cater (2014). Det kan dessutom ge upplevelser av att barnet blivit ignorerad vilket i sin tur kan påverka tilliten till vuxna eller professionella negativt. Författaren har analyserat intervjuer med barn som varit utsatta för att bevittna våld mot sin mamma av hennes partner och som deltagit i
Trappanmodellen, vilket är en insats för barn från 4 år och äldre som bevittnat våld inom familjen där syftet är att prata om våldet och bearbeta upplevelserna (Socialstyrelsen, 2019).
Det vanligaste var att det var en förälder som inlett kontakten för stödprogrammet och inte barnen själva, vilket de flesta av barnen förklarade att de tänkte att det var för att den vuxne brydde sig om barnet. Cater (2014) menar att även om detta ger en förutsättning för barnet att delta kan det även begränsa barnets möjligheter till delaktighet.
Eriksson (2012) har analyserat barnens beskrivningar av deras egna handlingar och icke- handlingar. Vad gäller barnens strategier i mötet med socialsekreteraren både agerar och inte agerar barnen av en anledning, som exempelvis att öka deltagandet eller visa missnöje mot socialsekreterarnas jobb. Vi kan se två inriktningar där den första handlar om i vilken utsträckning barnen beskriver att de accepterat hur utredningsprocessen gått till, och den andra handlar om huruvida barnen aktivt har försökt att öka sitt deltagande. Att vilja delta kan bero på att barnen vill låta rätten veta till exempel var de vill bo och om de vill träffa den våldsutövande föräldern, men det kan också handla om mer långsiktiga mål som relationen till den våldsutövande föräldern (Eriksson, 2012). Vissa av barnen beskrev att de accepterade att delta i utredningen och samtidigt hade en hög nivå av deltagande. Det finns även barn som var nöjda med att ha ett lågt deltagande och samtidigt har en positiv syn på utredningen och bemötandet av socialsekreterarna. Båda dessa roller menar Eriksson (2012) kan skapas av lojalitet till de vuxnas syn på situationen.
4.2 Socialsekreterarnas perspektiv
Det går att urskilja två återkommande teman när det gäller socialsekreterarnas syn på arbetet med våldsutsatta barn. Vid barnutredningar uppkommer komplexitet som kopplas till
organisatoriska aspekter och överväganden, samt maktförhållande och rättigheter.
4.2.1 Organisatoriska aspekter
Socialsekreterarnas upplevelser om arbete med barn bygger på komplexitet runt olika faktorer som bland annat organisatoriska ramar, handlingsutrymme samt prioriteringar (Gümüscü, Nygren & Khoo 2018). Socialsekreterarnas arbetsuppgift är att bedöma barnets behov samtidigt som föräldraförmågan ska utredas i relation till om barnets behov kan uppfyllas. I likhet med Gümüscü, Nygren och Khoo (2018) beskriver Heimer, Näsman och Palme (2018) att socialtjänstens inriktning på familjer och behovet av samarbete med föräldrar i
barnutredningar gör att det kan uppkomma problematik. Svårigheter som barn upplever kan omkonstrueras genom föräldraperspektivet, samtidigt som beskrivningar av problematiken kan visa på olikheter genom utredningen när det handlar om socialsekreterarnas synsätt och barnets. Författarna bekräftar i likhet med studien av Gümüscü, Nygren och Khoo (2018) att våld mot barn är ett fenomen med komplexitet kring olika aspekter. Heimer, Näsman och Palmes (2018) studie visar att barnet blir centralt i den initierande delen av utredningen när det fokuseras på barnets bedömning av omedelbart skydd, samtidigt som barnets
ställningstagande växlar i utredningsskedet och reduceras i utredningens slutfas.
Gümüscü, Nygren och Khoo (2018) nämner att utrednings- och bedömningsfasen socialsekreterarna går igenom i processen med barnet bygger på förväntningar.
Socialsekreteraren ska uppskatta vilka risker som finns för barnet i förhållande till bristande omsorg eller missbruk. Riskanalysen ska sedan grunda sig på en motivering av beslutet eller ett upphävande av potentiell risk.
Heimer, Näsman och Palme (2018) lyfter fram socialsekreterarnas perspektiv om arbetet med barn som blivit utsatt för våld och hur inramningen av problematiken kan se ut. En deltagande socialsekreterare i studien nämner att svåra dilemman som uppkommer med våldsutsatta barn formuleras om till problematik med ordningsmönster som fokuserar på att sätta gränser.
Anledningen till omkonstruktionen är att försöka kringgå förolämpningar och
skuldbeläggning av föräldrar för att undvika att föräldrarna inte längre samtycker till
stödjande insatser och hjälp. Författarna betonar att omkonstruktionen av problematiken kan leda till att uppgifterna om föräldrarnas bristfällighet avtar under vägen. Den typen av omkonstruktion har inte att göra med aspekter som socialsekreterarens kompetens eller avsaknad av tid, utan handlar om socialsekreterarnas ambitioner att utforma tillvägagångssätt för att bemästra rådande lagstiftning och verkställigheten av den.
Det övergripande syftet med omkonstruktionen är att socialsekreterare i slutskedet önskar föräldrarnas samtycke till stödjande insatser vilket innebär att föräldrarna involveras under utredningen. Annerbäck Svedin och Gustafsson (2010) betonar att samverkan mellan olika verksamheter som möter familjer och barn i olika sammanhang är behövligt både i ett
förebyggande syfte för att trygga uppföljningen av fallen samt att nya riskbedömningar utförs.
När Gümüscü, Nygren och Khoo (2018) undersöker socialsekreterarnas perspektiv av komplexiteten i familjesituationen är det centrala ett helhetsperspektiv som fokuserar på bredare problem i familjen och familjemedlemmarnas behov. Samtidigt visar författarna att omplacering av barn som är utsatta för våld är en akut utgång som handlar om att beskydda barnet vilket även kan vara en oförutsägbar utväg på lång sikt för barnet. Likaså kan utvägen med omplacering av barn vara förmånligt ur ett perspektiv som utgår från familjen.
4.2.2 Maktförhållande och barnets rättigheter
Vems röst är starkast?
Bakomliggande faktorer till varför föräldrar utsätter sina barn för våld kan enligt Annerbäck, Svedin och Gustafsson (2010) endast ge förståelse genom underbyggda modeller som
fokuserar på psykologiska, samhälleliga och sociologiska aspekter. Författarna nämner att olika aktörer som socialtjänsten samt barn- och vuxenpsykiatri som föräldrar och barn kommer i kontakt med besitter olikartad kunskap och insikter om familjerna och deras
levnadsförhållanden. Olika aktörer har upplysningar som koncentreras på verksamhetens egna ändamål och målsättningar. Inom vuxenpsykiatrin blir barnets situation sällan taget i
beaktande samtidigt som det upplevs saknas information om föräldraproblematiken inom barnpsykiatrin. Annerbäck, Svedin och Gustafsson (2010) lyfter fram att det även finns
liknande skiljaktigheter inom socialtjänsten inom barnets och föräldrarnas akter.
När Heimer, Näsman och Palme (2018) undersöker utredningsprocessens alla delar
uppkommer ett upprepande mönster som visar på att barnets ställningstagande reduceras allt eftersom utredningsprocessen fortlöper. Författarna menar att socialsekreterarnas strategier i samarbetet med familjen kan generera lyckade insatser samtidigt som det finns risk att föräldrar som inte samtycker till deltagande kan motarbeta barnets behov av hjälp och skydd.
Om det ges möjlighet att barn får förmedla sina egna meningar kring sin situation kan det inverka på socialsekreterarnas erbjudna insatser samt skyddsåtgärder. Samtidigt visar studien av Annerbäck, Svedin och Gustafsson (2010) att barnets rättigheter nedprioriteras då erbjudna insatser koncentreras på familjens brister och föräldrarnas befogenheter snarare än riktade insatser på barnets rättigheter och eventuella skyddsbehov.
Det finns skillnader i hur inramningar av problematiken yttrar sig i barnutredningar (Heimer, Näsman & Palme, 2018). Författarna nämner att inramningen som socialsekreterarna utför grundar sig i barnets uppförande, föräldraförmåga samt strukturer. Ett exempel som författarna lyfter fram handlar om ökad uppmärksamhet mot en förälder där den utredande socialsekreteraren upplever ett alltför stort fokus på barnets diagnos. Nedanstående citat visar att socialsekreterarens huvudfokus av inramningen inriktas på föräldraförmågan i relation till barnet.
"It has been difficult to talk to the mother about the difficulties Benjamin is experiencing and what role the mother's own abilities play in the situation." (Heimer, Näsman & Palme, 2018).
Det finns även situationer där barnets utrymme i utredningen är grundläggande för
problematikens inramning genom att barnets egna uppfattningar kring situationen framhävs.
Ett exempel är när misshandel av fysisk form uppstår och det finns beskrivningar mellan barnet och föräldern som visar på likheter trots att föräldrarna förnekar misshandel (Heimer, Näsman & Palme, 2018).
"Katarina is a quiet girl who in itself does not possess any risky behavior ... and the fact that the parents have crossed the line and resorted to violence and verbal insults is in any case unacceptable and this way of resolving conflicts or raising children must end" (Heimer, Näsman & Palme, 2018).
Inramningen som socialsekreteraren använder sig av i citatet utmärks av evaluering av barnets skyddsbehov, samtidigt sker en utvärdering av barnets egna beteende och en markering på föräldrarnas omsorgssvikt.
Genom socialsekreterarnas arbete med familjer kan barnets uppfattning reduceras när
föräldrarna beskriver problematiken på ett annat sätt (Heimer, Näsman & Palme, 2018). Barns medverkan i formuleringen av problematiken visar på ett starkt samband till utformningen av passande insatser för barnet. Skillnaden i barnets och föräldrarnas formuleringar av
problematiken betonas när föräldrar skuldbelägger barnet trots att utredningen grundar sig i
föräldrarnas bristfällighet. Problematiken runt barnets utsatthet präglas ofta av våld, missbruk och dispyter mellan barn och förälder. I fall där barn blir involverade i en rättsprocess betonar Annerbäck, Svedin och Gustafsson (2010) att bristande bevismaterial i barnutredningar i många fall inte är tillräckliga för ett domstolsbeslut. Skyddande insatser skulle gynnas av en ökad inriktning på barnen i utredningen vilket även inkluderar barnets medverkan i processen.
Genom att integrera barnets medverkan finns möjligheter att insatserna blir mer passande för barnet samtidigt som barnets frånvaro kan medföra ökad sårbarhet samt brist på skydd (Heimer, Näsman & Palme, 2018).
5. Analys utifrån begreppet barnets bästa
I nedanstående avsnitt presenteras studiens analyskapitel utifrån begreppet barnets bästa som teoretiskt ramverk. Genom att bryta ner definitionen av begreppet barnets bästa i mindre delar och olika teman har vi operationaliserat perspektivets kärnaspekter när det gäller beaktandet av barnets bästa. Innehållet i analysen struktureras enligt följande tre teman: barnets åsikter ska tas i beaktande, individuella bedömningar av barnet samt kompetens i bemötandet gentemot barn inom socialtjänsten. Under varje tema presenteras först en analys utifrån de studier som bygger på intervjuer med barn, sedan utifrån de studier som bygger på intervjuer med socialsekreterare.
Hindberg (2006) anser att bedömningen av vad som är barns bästa måste grundas dels i kunskap och barnkompetens hos socialtjänsten och förvaltningsrätten, dels på vad barnet verbalt eller på annat sätt förmedlar utifrån dess ålder. Ju yngre barnet är och ju mindre förmåga barnet har av att uttrycka sig, desto större ansvar läggs på den vuxne att ha förmågan att förstå vad barnet säger (Hindberg, 2006). Detta är något Socialstyrelsen (2018) bekräftar när det betonas att det är av stor vikt att i samtal med barn tas hänsyn till barnet som individ med olika förutsättningar och livssituationer, samt tas hänsyn till ålder och mognad och utifrån det gör en individuell bedömning. För att kunna göra detta krävs det man har kunskap, är lyhörd och flexibel, vilket utvecklas genom reflektion över sitt agerande och reflektion av sina erfarenheter (Socialstyrelsen, 2018). Detta visar att det finns en komplexitet kring att samtala med barn, men att det samtidigt finns goda möjligheter för delaktighet genom rätt kunskap hos socialsekreterarna.
5.1 Barnets åsikter ska tas i beaktande 5.1.1 Barnens perspektiv
Delaktighet och inflytande är kopplade till varandra, där delaktighet innebär att involvera barnen i processen och höra deras åsikter, och inflytande innebär att dessa åsikter även ska påverka besluten (UNICEF, 2020). Deltagande var ett återkommande ämne i samtliga studier i vår empiri som involverade barn. Förutom att barnen har en rättighet till deltagande kan vi även se att det i många fall är något barnen önskat och har saknat under en utredningsprocess hos socialtjänsten (se t.ex. Thulin, Kjellgren & Nilsson, 2019; Eriksson, 2012). UNICEF (2018) betonar att barnen undermineras i beslutstaganden och inte lyssnas på tillräckligt mycket, dessutom känner sig barnen misstrodda av de vuxna och kan inte heller delta på lika villkor. Barnen har en rättighet att få möjlighet till deltagande men har samtidigt inte en skyldighet att delta och ska informeras om rättigheten att avstå (Socialstyrelsen, 2018).
Ett mönster som urskiljs i resultatet är att barn placeras i olika fack som exempelvis motpolerna det skyddade barnet eller en kompetent ung vuxen. Det framkommer att vilket
fack barnet placeras i till hög grad påverkar hur delaktiga de får vara i processen. Det skyddade barnet har av vuxna antingen bedömts inte vara tillräckligt mogen för att kunna delta eller så hade de vuxna en vilja att skydda barnet (Åkerlund & Sandberg, 2016; Eriksson, 2012). En kompetent ung vuxen får inte skydd och stöd på samma sätt som barn som upplevs vara offer då de bedöms vara tillräckligt mogna för att kunna ingripa i situationer där det förekommer våld, menar Åkerlund och Sandberg (2016). I de här fallen framkommer det dock att barnen önskat få mer stöd och utifrån barnets bästa tyder detta på att det i de här fallen inte tagits någon hänsyn till barnets ålder och mognad, och därmed inte gjorts någon individuell bedömning för barnen. Det finns en tredje roll som vore det optimala enligt Eriksson (2012) vilket är det deltagande barnet. Detta skulle innebära att samtidigt som barnet ses som ett offer som behöver skydd, ses barnet även som kompetent nog att kunna delta utifrån barnets ålder och mognad. Genom kunskap och erfarenhet kan det möjliggöras ett deltagande för varje barn utifrån deras situation och mognad. För att kunna förbättra barnens deltagande menar UNICEF (2018) att det behövs en förstärkning i lagstiftningen och en barnanpassning i rättsprocessen. För att kunna låta barnens synpunkter vägas in i beslut och möjliggöra deras deltagande behövs det information anpassad efter barnets mognad och ålder samt att den vuxne bekräftar att barnet förstått (UNICEF, 2018), vilket är helt i linje med barnets bästa och barnkonventionen.
Det finns önskemål från barn att få lämplig information kring vad en utredning medför för barnet samt innebörden av vad en utredning är och efterföljande händelser när barnet
beskriver situationen barnet befinner sig i (Socialstyrelsen, 2018). Detta är något som visar sig i vår empiri (se t.ex. Thulin, Kjellgren & Nilsson, 2019; Eriksson, 2012; Åkerlund &
Sandberg, 2016) där många barn har en upplevelse av att inte blivit informerade under utredningsprocessen, varken om vad som skedde eller vad barnen ansåg om beslut som togs angående dem. Betydelsen av information framkommer i studien av Eriksson (2012) då det fanns barn som kände att det var tillräckligt att få ta del av information under processen och samtidigt hade en positiv upplevelse i relationen till socialsekreteraren, trots att metoden som användes inte var åldersanpassad.
5.1.2 Socialsekreterarnas perspektiv
Socialstyrelsen (2018) betonar vikten av att inkludera vårdnadshavarens och barnets
inflytande kring hur insatser konstrueras och tillämpas för att den ska bli lyckad, där barnets uppfattning kring insatsen är en betydelsefull aspekt. Vårt resultat pekar på att det finns en komplexitet kring utredningsprocessen, dels utifrån organisatoriska aspekter som bygger på strävan efter vårdnadshavarens samtycke samtidigt som arbetssättet präglas av ett
familjeperspektiv som utgår från barnets behov i relation till omedelbart skydd. Det finns ett tydligt mönster i socialsekreterarnas strategier som utmärks av övervägningar kring hur barnets bästa ska uppnås och att helheten av familjen är en utmärkande målsättning genom hela utredningsprocessen när det handlar om samtycke (Gümüscü, Nygren & Khoo, 2018;
Heimer, Näsman & Palme, 2018).
Enligt Socialstyrelsen (2018) finns ingen skyldighet för barns deltagande trots att det är barnets rättighet, samtidigt som Heimer, Näsman och Palme (2018) i vårt material betonar att avsaknad av barnets medverkan kan leda till ökad sårbarhet och bristande skydd. Genom att informera barnet om möjlighet till medverkan innebär det att barnet själv får valet att besluta om sitt eget deltagande i processen. Det är betydelsefullt att barnet inte ska pressas till medverkan vilket kräver en förståelse gentemot barnet. Barnets medverkan präglas av ett kontinuum vilket innebär att önskemål om deltagande växlar individuellt och kan visa på skillnader under hela utredningsprocessen (Socialstyrelsen, 2018). Även Annerbäck, Svedin och Gustafssons (2010) studie visar att nedprioritering av barnets rättigheter kan ske i fall där fokuset på insatserna genereras efter föräldrarnas brister snarare än barnets rättigheter och eventuella skyddsbehov.
Empirin visar på att socialsekreterare vill bibehålla familjeperspektivet så långt det går genom att överväga insatserna utifrån en “helhet” i relation till både kortsiktiga och långsiktiga mål. I studien av Heimer, Näsman och Palme (2017) skiftar barnets ställningstagande i
utredningsprocessen och reduceras fortlöpande tills processen är över. Helhetsbilden av familjen som socialsekreterarna arbetar utifrån kan dels ses som en rättssäker strategi för att uppfylla barnets och föräldrarnas rättighet till deltagande samtidigt som det finns nödvändiga skyddsinsatser för barnet om det anses oundvikligt för barnets välmående. Trots att
deltagandet ska involvera både barnet och vårdnadshavaren visar Åkerman och Jonsson (2017) att det kan uppkomma problematik i utredningsprocessen när skillnader finns i barnet och vårdnadshavarens berättelser. I likhet med studien av Annerbäck, Svedin och Gustafsson (2010) problematiseras barnets position i en rättsprocess där större hänseende tas till
föräldrarnas berättelser. Resultatet visar på att barnet både i utredningssynpunkt och i en rättsprocess kan uppleva svårigheter kopplat till sitt deltagande.
5.2 Individuell bedömning av varje barns situation 5.2.1 Barnens perspektiv
Vi kan i vår empiri se att egenskapen snäll var en viktig faktor för barnen, samt att tillit och förtroende gentemot den vuxne var av stor vikt (Thulin, Kjellgren & Nilsson, 2019; Cater, 2014). Detta är även något som bekräftas av Socialstyrelsen (2018) som menar att det finns forskning som visar att relationen är viktig för att kunna samtala förtroligt med barn, samt att barn har beskrivit egenskapen ”snäll” som den viktigaste i ett samtal med en vuxen. Det tar oftast tid att bygga upp en relation av förtroende vilket inte alltid är möjligt i samtal med socialsekreterare under den begränsade tid de har i en utredningsprocess vilket försvårar denna faktor. Socialstyrelsen (2018) betonar vikten av att fokusera på det positiva vilket även är något som framkommit i samtal med barn. Barnen beskriver att när de pratar om situationer som är tunga och jobbiga är det särskilt viktig med en glad och lättsam ton, till exempel med hjälp av humor. Samtidigt ger Cater (2014) exempel på hur barn ansåg att det var bra att den professionella ställde specifika, raka frågor angående våldet och att det var därför de kunde prata om det. Cater (2014) beskriver fortsättningsvis en annan slags relation där barnen ansåg
