Presentatör: Bengt Emil Johnson Konserten spelas in för kommande sändningar.
Det är viktigt att inspelningen blir av högsta kvalitet även tekniskt. Här har du som konsertbesökare möjlighet att hjälpa till.
Försök undvik att hosta. Om det är nödvändigt gör det så diskret som möjligt.
Glöm inte att stänga av mobiltelefon, personsökare m.m!.
Pianistserien
Berwaldhallen fredag 17 oktober 2003 kl. 19.30
Beräknad sluttid 21.40
Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Bernt Lyselll
David Robertson, dirigent Garrick Ohlsson, piano Claude Debussy (1862-1918) Jeux (1912)
Poeme dansé för orkester Béla Bartók (1881-1945)
Konsert för piano och orkester nr 3 (1945)
-Allegretto -Adagio religioso -Allegro vivace
Paus
Béla Bartók (1881-1945) Danssvit (1923)
-Moderato -Allegro molto -Allegro vivace -Molto tranquillo -Comodo- -Allegro
Claude Debussy (1862-1918) La mer
Tre symfoniska skisser (1903-1905)
- De l’aube à midi sur la mer - Jeux de vagues
- Dialogue du vent et de la mer
Sveriges Radios Symfoniorkester
Orkester
”Bästa orkesterkonsert under 2001” skrev recensenten i Washington Post och talade vidare om ”musikska- pande som innefattade risktagning, sårbarhet och känslomässig utsatt- het… En konsert som denna återbör- dar lyssnaren till världen hänförd, och otålig vad gäller allting annat”.
Dessa uttalanden gällde orkesterns framförande av Verdis Requiem till- sammans med Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör. Ytterligare bevis på att orkestern hör till världens främ- sta har visat sig genom flera Grammy- och Grammisnomineringar, nu senast i klassen ”Best classical album” för skivan med Arvo Pärts Orient & occi- dent. Till de internationella framgång- arna hör också turnéframträdanden i Wien, Salzburg, Berlin och Wilhelms- hafen.
Samtidigt fortsätter orkestern att vara en ensemble för hela Sverige genom de regelbundna radiosänd- ningarna från Berwaldhallen, som ofta också når lyssnare i en mängd länder genom programutbytet inom Europe- iska Radiounionen (EBU). Orkestern har fortsatt ett särskilt ansvar för ny musik vilket avspeglas på flera sätt i programmen, inte minst genom en rad beställningar till svenska tonsättare.
Det är en lång utveckling som lett fram till orkesterns nuvarande
position. 1965 fick Sveriges Radio äntligen en fullt utbyggd symfonior- kester genom sammanslagningen av dåvarande Radioorkestern och Under- hållningsorkestern. Den legendariske dirigenten Sergiu Celibidache svarade fram till 1971 för ett intensivt utveck- lingsarbete och det var också under denna tid som orkestern började tur- nera utomlands. Herbert Blomstedt, som var chefdirigent 1977 – 1982 befäste ytterligare orkesterns interna- tionella renommé och samtidigt gjorde Stig Westerberg som kapellmästare stora insatser för svensk musik: han svarade för över 100 svenska urupp- föranden under åren 1958 – 1983.
Esa-Pekka Salonen var chefdirigent 1984 – 1995 och under denna period befästes orkesterns ställning ytter- ligare, inte minst genom bejublade turnéer utomlands. Han avlöstes av Evgenij Svetlanov 1997 och sedan tre år har Manfred Honeck som chefdiri- gent fört orkestern till nya framgångar.
Ett hundratal välutbildade musiker bildar tillsammans Sveriges Radios Symfoniorkester – musiker med den speciella lyhördhet som krävs för ensemblespel. Och den lyhördhet som är förutsättningen för att tolka de många olika typer av musik som står på repertoaren. Som orkestermusiker står man alltid inför nya utmaningar – Sveriges Radios Symfoniorkester är fortsatt en ensemble i utveckling.
Sveriges Radios Symfoniorkester
Orkester
David Robertson
Dirigent
David Robertson är den amerikan- ske dirigenten som har erövrat Europa:
Under hela 1990-talet var han både chefdirigent och konstnärlig ledare för Orchestre National de Lyon - en befatt- ning som ingen haft före honom. Nu gästar han Sveriges Radios Symfoni- orkester för första gången.
David Robertson är född i Santa Monica i Kalifornien men han fick sin utbildning vid Royal Academy i London vilket kan förklara varför han alltid har haft ett självklart förhållande till den europeiska musikscenen. Där studerade han horn, komposition och dirigering. 1985-87 var han chefdiri- gent för Jerusalems symfoniorkester vilket gav honom en gedigen reper- toar, inte minst inom den samtida musiken. Under åren 1992-2000 var han musikdirektör för Ensemble Con- temporain i Paris som skapades av Pierre Boulez.
David Robertson har med stor framgång dirigerat orkestrar världen över från London till Japan, via de flesta stora orkestrarna i Europa och USA. Han har etablerat sig inom den klassiska repertoaren såväl som inom den moderna. Bland de orkestrar han dirigerat märks Londons symfoni- orkester, BBC Symphony, Nordtyska Radions Symfoniorkester i Ham- burg, Santa Cecilia orkestern i Rom,
Orchestre de Paris, Rotterdams sym- foniorkester samt symfoniorkestrarna i Saint Louis, Atlanta och Houston.
David Robertson är också en mycket framstående operadirigent med 35 verk på sin repertoar och har dirigerat orkestrarna vid Metropolitan Opera, La Scala, bayerska stats- operan, Théâtre du Châtelet samt operorna i Hamburg och San Fransisco, för att nämna några få.
Under det senaste året avslutar han sin befattning i Lyon och återvänder till USA för att främst leda New York Philharmonic och Chicagos symfo- niorkester. Han är också inbjuden som gästdirigent till Los Angeles filharmoniska orkester och symfonior- kestrarna i Pittsburgh, Seattle och San Fransisco samt Carnegie Halls Zankel Auditorium.
I Europa har han nyligen haft enga- gemang för Oslofilharmonin BBC Symphony, RAI Orchestra i Torino och La Scalaorkestern samt Berlins filhar- moniska orkester och Royal Concert- gebouw Orchestra.
1997 fick David Robertson motta det ansedda Seaver/National Endow- ment for the Arts Conductors Award som delas ut till framstående ameri- kanska dirigenter. 1999 valdes han till Årets dirigent av Musical America.
Den amerikanske pianisten Garrick Ohlsson har tack vare sin elegans och imponerande repertoarkännedom tagit plats bland världens ledande konsertpianister. När han inledde en serie konserter med Chopins kom- pletta pianomusik skrev den franska pressen så här:
”Hans ansats är utsökt, hans legato förtrollande och hans frasering är exakt… han spelar med perfekt åter- hållen elegans – ända tills det nervkitt- lande slutet… ”
Garrick Ohlsson är född i New York och började spela piano när han var åtta år. Han kom in på den berömda Juilliard School of Music i New York när han var 13 och studerade för bland annat Claude Arrau.
1970 vann han det prestigefyllda Chopinpriset i Warszawa och har sedan dess räknats som en av de finaste pianisterna i sin generation.
Garrick Ohlsson är känd för att ha en ovanligt stor repertoar: Han är lika hemma hos de stora romantikerna som Beethoven, Chopin och Brahms, som i äldre musik av Händel och Haydn och nyare av Skrjabin, Barber och Copland.
Han har spelat med alla de stora orkestrarna i Europa och Nordamerika:
Dresden Staatskapelle, Leipzig Gewandhaus-Orchester, Nordtyska Radions Symfoniorkester, Tyska sym- foniorkestern, London Philharmonic och Londons filharmoniska orkester, Tonhalle-Orchester Zurich, Royal Con- certgebouw Orchestra, Helsingfors stadsorkester, franska nationalorkes- tern, Tjeckiens Filharmoniorkester, Roms Santa Cecilia-orkestern och RAI orkestrarna i Milano and Turin.
I USA och Kanada har Garrick Ohlsson framträtt med New Yorks filharmoniska orkester, Boston sym- foni-orkester, Philadelphia Orchestra, Chicagos symfoniorkester, Cleveland Orchestra, National Symphony i Washington samt symfoniorkestrarna i San Francisco, Los Angeles, Saint Louis, Montreal och Toronto.
Han har samarbetat med dirigen- ter som Daniele Gatti, Michael Tilson Thomas, sir Neville Marriner och David Robertson.
Chopin är en av Garrick Ohlssons favoriter och han är en av mycket få pianister som har hela Chopins pia- nomusik på sin repertoar. Dessutom odlar han ett mycket speciellt förhål- lande till Chopins hemland och allt sedan succén i Krakow 1970 har han varit regelbundet inbjuden som kon- sertpianist i Polen.
Garrick Ohlsson
Piano
Garrick Ohlsson har också gjort ett stort antal skivinspelningar och vunnit en rad priser, däribland Avery Fisher Prize 1994.
Under säsongen 2003-2004 har Garrick Ohsson engagemang runt om i världen, bland annat i New Yorks Avery Fisher Hall och med New Yorks filharmoniska orkester, Londons filhar- moniska orkester, franska national- orkestern, Tonhalle-Orchester Zürich, tjeckiska filharmonin samt symfoni- orkestrarna i San Fransisco, Boston och Philadelphia.
Garrick Ohlsson
Piano
Under loppet av fjorton dagar i maj 1913 kunde Ryska baletten i Paris annonsera inte mindre än två premiä- rer med specialkomponerad musik av ett par av tidens mest betydande tonsättare – en som stod i början av sin karriär och en väletablerad, som märkt av sjukdom kände livet närma sig sitt slut. Tonsättarna var Igor Stra- vinsky och Claude Debussy.
Den skandal som premiären på Våroffer orsakade en av de sista dagarna i maj är berömd. Om det i första hand var Stravinskys avance- rade musik eller Vaslav Nijinskijs kore- ografi som chockerade publiken är svårt att veta, men föreställningen har i vilket fall som helst gått till historien som den mest tumultartade under 1900-talet.
Någon succé gjorde inte heller baletten Jeux, som uruppfördes på samma tiljor, Théâtre des Champs Elysées, den 15 maj, två veckor före Våroffer. Även till Jeux hade Nijinskij gjort koreografin, och musiken var komponerad av Debussy. Denne torde f.ö. ha varit en av de första franska tonsättarna som skrev musik till Ryska baletten; tidigare hade truppens ledare Sergej Diaghilev föredragit att samarbeta med ryska landsmän.
Det var inte utan motvilja Debussy
Claude Debussy
Jeux
åtog sig att skriva musiken till Jeux.
Där fanns annat som han hellre hade velat ägna sin skaparkraft år. Eftersom Debussy var i behov av pengar accep- terade han emellertid beställningen sedan han lyckats förhandla sig till en fördubbling av arvodet. Idén till balet- ten kom från Nijinskij. Denne var en framstående dansare, men av många betraktad som en högst medelmåttig koreograf. Handlingen i baletten skulle enligt Nijinskij utgöras av en kärleks- historia mellan två flickor och en pojke och det hela var tänkt att tilldra sig under en tennismatch. Från början ingick också i Nijinskijs fantasier att en flygplanskrasch skulle avbryta spelet, men den katastrofen lyckades man få honom att avstå ifrån. En fördel med den innehållslösa libretton var att den gav tonsättaren förhållandevis fria händer.
Ett problem för Debussy var att han var tvungen att komponera mycket snabbt. Kontraktet med Diaghilev undertecknades på försommaren 1912. Redan några månader senare, i slutet av augusti, skulle enligt avtalet en klaverversion levereras, och i mars 1913 det fullständiga orkesterpartitu- ret. Debussy tyckte inte om att kom- ponera enligt ett uppgjort schema, men han var tvungen att foga sig i de uppställda villkoren. Under kompo-
sitionsarbetets gång hade Debussy en viss kontakt med sin yngre kol- lega Stravinsky. De båda lär ha känt varandras partitur innan verken hade premiär.
Det hjälpte inte att Pierre Monteux ledde orkestern vid uruppförandet av Jeux – repetitionsarbetet blev utan tvekan lidande av att Våroffer krävde så mycket förarbete – få recensenter fäste någon större uppmärksamhet vid musiken. De flesta inskränkte sig till att kritisera Nijinskijs koreografi och den triviala handlingen. Det hela blev inte bättre av att tonsättaren offentligt tog avstånd från den sceniska utform- ningen redan före premiären och att han mitt under uruppförandet lämnade salongen för att röka. Debussy fann dansen idiotisk och omusikalisk. Nijin- skij ”trampade mina stackars rytmer under fötterna som ogräs”, sa han vid ett senare tillfälle. Efter endast några få föreställningar lades baletten ner.
För lång tid framåt kom Jeux att stå helt i skuggan av Stravinskijs Våroffer.
Läser man äldre böcker eller artiklar om Debussy letar man förgäves efter upplysningar om Jeux. Balettmusiken avfärdas oftast på en eller ett par rader. Det skulle dröja en bra bit in på 1950-talet innan den uppmärksam- mades i någon större utsträckning.
Då var det de unga avantgardistiskt
inriktade tonsättarna som upptäckte Debussys verk och ägnade det ett ingående studium. Sålunda har exem- pelvis både Karlheinz Stockhausen och Pierre Boulez skrivit om musiken och pekat på de konstnärliga kvalite- ter och nyheter som finns i partituret.
Boulez menade att Jeux är ett av de viktigaste orkesterverken från 1900- talet. Visserligen har baletten satts upp på olika scener med ny handling och koreografi av Birgit Åkesson – med det är ändå främst i konsert- salarna den skimrande musiken har befäst sin ställning i historien.
Debussys musikaliska värld kan tyckas väsensskild från Wagners, och likväl tog fransmannen Debussy starka intryck från den urtyske ope- ratonsättaren. Mot slutet av 1800- talet besökte Debussy Bayreuth flera gånger. Wagners stora musikdramer gjorde starka och varaktiga intryck. I ett brev till dirigenten och tonsättaren André Caplet i slutet av augusti 1912, då pianoversionen av Jeux nyligen avslutats, berättar Debussy om sin koloritiska vision: ”Jag måste finna en orkester ’utan fötter’ för den här musi- ken. Tro inte att jag avser en orkester, som uteslutande består av benlösa krymplingar! Nej! Jag tänker på en orkestral färg, som tycks bara belyst bakifrån, som det finns underbara exempel på i Parsifal!”
Claude Debussy
Jeux
Debussy arbetar högst raffinerat med orkesterpaletten. Den rikt orna- menterade musiken har en mjukhet och elegans, som i grunden skiljer sig från Stravinskys våldsamma Våroffer.
Jeux börjar med ett drömlikt, endast några takter långt preludium, som återkommer efter ett kort scher- zando i 3/8-takt. Hela baletten är sammansatt av korta dansavsnitt.
Tempo och dynamik, liksom klangens täthet växlar oupphörligt. Men trots de snabba skiftningarna finns en homo- genitet i musiken. Det är som om Debussy komponerat hela verket som ett slags ständig variation, ett fanta- sifullt spel med ett mycket begränsat musikaliskt material.
Christina Tobeck
Claude Debussy
Jeux
Pierre Boulez ansåg att den ung- erske kompositören Béla Bartók var en av 1900-talets fem största kompo- sitörer. De andra i den illustra skaran var Stravinsky, Schönberg, Berg och Webern. Det som skiljer Bartók från de övriga är att han är den enda som tydligt förknippas med en nations musik. Bartók är den store ungerske kompositören - men vad är egentli- gen en nationalkompositör? Är det en kompositör som kan förknippas med en specifik geografisk plats där han levat och verkat? Eller är det en kompositör som själv väljer att skriva musik som kan hänföras till en viss nation?
I Béla Bartóks fall är det komplice- rat: De flesta av de platser som han växte upp och levde på – bortsett från åren i Budapest – tillhör inte Ungern längre. De delades upp redan efter första världskriget mellan Rumänien, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen.
Detsamma gäller även för mycket av den ungerska folkmusik som Bartók letade upp och transkriberade tillsam- mans med Zoltán Kodály: Bartóks ungerska själ var gränslös och uni- versell.
Béla Bartók föddes 1881 i Nagys- zentmiklós, en liten by som idag heter Sännicolau Mare och ligger i Rumä- nien. Hans far var föreståndare för
Béla Bartók
Pianokonsert nr 3
en lantbruksskola och hans mor var pianolärarinna. Fadern dog tidigt och modern tog Béla och hans syster Elsa och flyttade till Poznöny (nuvarande Bratislava) för att kunna försörja sin familj. Det var hon som gav den unge Bartók hans första pianolektioner och uppmuntrade honom att bli musiker.
Vid Musikakademien i Budapest studerar Bartók piano för Liszts elev Istvan Thoman och tar djupa intryck av Richard Strauss musik. Han träffar också kompositören när Also sprach Zarathustra har premiär i Budapest. I Strauss anda komponerar Bartók en symfonisk dikt, Kossuth, som under 1904 framförs både i Wien och i Man- chester.
Nästa viktiga möte i Bartóks liv är mötet med Kodály: Båda två delar en livslång passion för den ungerska folk- musiken och gör den till en betydande del av deras egen musik. 1905 börjar deras banbrytande arbete med att transkribera folksånger. Bartóks Stråk- kvartett nr 2 (1908) räknas som det verk då den ungerska folkmusiken får sitt genombrott inom konstmusiken.
1907 efterträder Bartók Thoman som lärare vid Musikakademien i Budapest och delar nu sitt liv mellan att undervisa, ge konserter och kom- ponera.
1911 skriver Bartók sin första opera, Riddar Blåskäggs borg. Det blir inga fler operor men två framgångs- rika baletter: Träprinsen (1917) och Den sällsamme mandarinen (1918-19).
I det senare verket märks tydliga influ- enser från Stravinsky och Schönberg.
Under 1920-talet når Bartók inter- nationell berömmelse både som konsertpianist och kompositör. 1926 kommer Mikrokosmos och 1929, Can- tata profana inspirerad av en gammal folksaga. Han experimenterar med nya klanger och rytmer bland annat genom att pröva pianot som slag- verksinstrument i Pianokonsert nr 2 (1931) och Pianosonat för två pianon och slagverk (1937).
Men Ungern faller för fascismen och av solidaritet med judarnas sak vägrar Bartók att hans musik spelas i Tyskland. Han förlägger premiären av flera av dem i neutrala Schweiz i stäl- let. När Anschluss genomförs lämnar Bartók sitt österrikiska förlag och slut- ligen inser han att han måste lämna Ungern och Europa.
1940 flyttar Béla Bartók till New York. Där ger han en rad uppmärk- sammade konserter och får ett forskningsstipendium som möjliggör fortsatta studier i slavisk folkmusik.
Men han vantrivs, och så blir han sjuk.
När han skriver Pianokonsert nr 3 är det för att försäkra en inkomst till sin unga hustru som också var pianist.
Här finns mycket lite av den radikale och experimentelle Bartók, men desto mer av Bartók nationalromantikern.
De folkmusikaliska dragen är relativt öppet redovisade. Andra inspira- tionskällor är Grieg och en fågel som Bartók hade hört i North Carolina.
In i det sista arbetar Bartók på sin pianokonsert men hinner inte blir klar. Béla Bartók dör i leukemi den 26 september 1945. Vännen Tibor Serly skriver de avslutande 17 takterna.
Bartók begravdes i New York. När hans kvarlevor fördes hem till Ungern 1988 hyllades han som den återbör- dade nationalkompositören.
Mikaela Kindblom
Béla Bartók
Pianokonsert nr 3
En intressant tanke när man närmar sig den ungerske Béla Bartóks verk är att stora delar av hans verk befinner sig i imaginära sfärer:
Hans pianostycken för barn, till exem- pel, är i själva verket inte alls för barn – varken som lyssnare eller utövare.
Det är en musik som kräver både sin erfarne pianist och sin tränade publik.
Och orkesterstycket Danssvit för orkester (1923), som Bartók skrev till 50-årsjubileet av staden Budapest var trots titeln aldrig tänkt som musik att bli dansad till.
Béla Bartók var en av de främsta av de 1900-tals kompositörer som gjorde konstmusik av folkmusik. Till- sammans med landsmannen Zoltán Kodály hade Bartók ägnat en stor del av sitt liv åt att dokumentera den öst- europeiska folkmusiken, den som fro- dades kring det som förr var Ungern och som idag är utspritt över Ungern, Tjeckien, Rumänien och Ryssland.
Bartók och Kodály träffades 1905 och i flera år for de runt på den ung- erska landsbygden och samlade in folksånger och skrev ner dem. Detta arbete, som småningom resulterade i uppsamlandet av flera hundra folk- sånger, blev banbrytande både för forskningen kring folkmusik och för deras egen musik – och andras.
Béla Bartók
Danssvit för orkester
När Bartók skrev Danssvit för orkester befann han sig mitt i ett nytt skede av livet: Han hade lämnat sin expressionistiska period bakom sig och gjort ett uppehåll i kompone- randet. Istället valde han att fördjupa sig i den folkmusikaliska forskningen tillsammans med Kodály. Karriären som konsertpianist hade dessutom tagit ny fart och han började bli inter- nationellt känd – både som pianist och kompositör. Och så hade han skiljt sig från sin första fru och gift om sig med Ditta Pásztory som födde honom en son sommaren 1924.
Danssvit för orkester har kallats för det första exemplet på ”folklore ima- ginaire”- det var ju trots allt en musik som aldrig var tänkt för ett musice- rande på åkern, vid skördefesten, bröllopet eller begravningen. Sviten består av sex stycken av fantiserad folkmusik, däribland ett första stycke med ”arabiska” influenser och ett tredje stycke som bland annat inne- håller en imitation av en säckpipa.
1949, när Bartók redan varit död ett antal åt, kom den inflytelserike tyske kulturkritikern Theodor Adorno ut med sin bok om den moderna musiken. En av hans poänger var att folkmusik aldrig kunde ge upphov till stor musik. Han hade tidigare berömt
Bartók vid ett tillfälle då han tyckt sig se att kompositören undertryckt sina nationella instinkterna. Musik kunde bara uppfattas som stor konst när den sökte efter sin sanna identitet bortom de folkloristiska influenserna, menade Adorno.
Själv var Bartók noga med att påpeka att den inspiration som han fått från folkmusiken inte alls bara handlade om ett lån av gamla melo- diska fragment. Han ogillade allt prat om plagiat och tyckte att romantikens idéer om det stora geniet som skapar ur tomma intet var förlegade.
Vad man än vill tro om den saken kanske det är allra bästa att bara lyssna till musiken utan att leta efter etiketter och vara så öppen som möjligt för den kommunikation som strömmar fram mellan den levande musiken och publiken.
Och så finns den fina lilla historien om hur Bartók började sin bana som kompositör: Bartók var nio år gammal och hade kommit på en melodi som han ville spela på familjens piano.
Men hans mamma – som var pia- nolärarinna och hade gett honom hans första pianolektioner – låg och vilade i rummet intill så han fick vänta.
När hon vaknade spelade han en valsmelodi som ingen av dem kände
igen och som hon genast skrev ned.
Sedan kom det fler dansmelodier som Bartóks mamma hjälpte honom att fästa på notpapper.
Mikaela Kindblom
Béla Bartók
Danssvit för orkester
När den impressionistiska stilen slog igenom i musikvärlden ställdes tidigare lagar och regler åt sidan.
Tonarterna försvann och blev i stället mycket svävande och de improvisato- riska formerna blev kännetecknande för stilen. Kompositörerna ”målade”
sina drömbilder med klangfärger inspirerade av minnesbilder, men hade lika ofta litterära verk eller målningar som grund för sina kompositioner.
Claude Debussy är den musikaliska impressionismens skapare, fullän- dare och avslutare, och sällan har en musikepok så dominerats av en enda person. Han var son till en sjöman och sedan barndomen starkt påverkad av havet, av dess oändlighet, dess snabba skiftningar. Bara åsynen av havet fascinerade honom så till den grad att han faktiskt fick svårt att arbeta. Därför skrev han större delen av Havet - La mer - i Bourgogne, långt i från havet.
Debussy hade länge haft en idé att skriva ett verk om havet, så det var ingen tillfällighet att han 1903 började skriva sina ”tre symfoniska skisser”, som han kallade sin komposition. En avgörande impuls för Debussy var en vådlig och mycket stormig båttur, vilken gav honom huvudet fullt med motiv. Han skrev snabbt ner dem när
han nådde fastlandet och fortsatte att utvecklade motiven långt ifrån havet. Till en vän och kollega skriver Debussy:
”Nu tycker du väl att havet inte precis sveper över de burgundiska klipporna och vad jag gör är som att måla landskapsbilder i en studio. Men jag har oräkneliga minnen i huvudet, och de är värda mer än verkligheten för mig...”
Debussy skrev ner sina minnen och verket fullbordades faktiskt vid den engelska kusten 1905. De tre symfo- niska skisserna fick titlarna:
På havet från gryning till middagstid Vågornas lek
Samtal mellan vinden och havet La mer är Debussys största orkesterverk och är en omsorgsfullt orkestrerad havsmålning. Satserna är skrivna i en fri form, snarare än traditionell. T.ex. avviker Debussy från de vanliga reglerna att repetera vissa avsnitt inom en sats. I stället utvecklas musiken hela tiden och olika partier växer fram ur varandra. Trots den fria formen är satserna så tätt knutna till varandra att verket snarare skulle kunna kallas en symfoni än tre symfo- niska skisser.
Claude Debussy
La Mer
La mer uruppfördes i Paris 1905 inför en kritisk publik. De som tidigare hade tagit avstånd från Debussys musik blev nu än mer övertygade motståndare, och hans beundrare blev besvikna och förvirrade inför alla nymodigheter i musiken. En kritiker skrev:
”Jag kan inte höra havet, jag ser det inte, jag känner det inte.”
Tre år efter det inte helt lyckade uruppförandet ledde Debussy själv två framföranden av verket i Paris. Den här gången blev det succé och La mer spreds snabbt till andra länder, där det togs emot av en entusiastisk publik.
Bengt Arwén
Claude Debussy
La Mer
VIOLIN I
Bernt Lysell 1:e konsertmästare Kjell Lysell 1:e konsertmästare Jannica Gustafsson Alt 1:e kon- sertmästare
Ulrika Jansson 2:e konsertmästare Ulf Forsberg
Lars Stegenberg Christian Bergqvist Per Sporrong Leander Belladestino Alexandra Kramer Aleksander Migdal Olle Markström Gunnar Eklund Torbjörn Bernhardsson Lena Röjder
Åsa Hallerbäck Thedéen Hanna Göran
Per Hammarström Stanka Simeonova Svein Harald Martinsen VIOLIN II
Per Sandklef Torsten Nilsson Per Öman Anders Nyman Eva Jonsson Bo Söderström Tomas Andersson Jan Isaksson Ann-Marie Lysell Veneta Zaharieva Blendulf Saara Nisonen Öman Roland Kress Renate Klavina Martin Stensson Paul Waltman Frida Hallén VIOLA Lars Arvinder Håkan Olsson Ingegerd Kierkegaard Mikael Sjögren Leopold Rapoport Håkan Roos Hans Åkesson Kristina Arvinder
Elisabeth Arnberg Ranmo Tony Bauer
Ann Christin Ward CELLO
Ola Karlsson, solocellist Jan-Erik Gustafsson, solocellist Ulrika Edström, Alt solocellist Helena Nilsson
Staffan Bergström Kjell Bjurling Peter Molander Per Blendulf Johanna Sjunnesson Jana Boutani Åsa Strid KONTRABAS Entcho Radoukanov Ingalill Hillerud Robert Röjder Maria Johansson Martin Bergstrand Jan Dahlkvist Carina Sporrong Peter Lysell FLÖJT Tobias Carron Susanne Hörberg Anu Jämsä (även piccolaflöjt*) Per-Olof Sköld (även altflöjt*) OBOE
Bengt Rosengren Ulf Bjurenhed Bo Eriksson (även engelskt horn*) Björn Uddén KLARINETT
Kjell-Inge Stevensson Niklas Andersson Dag Henriksson (även ess-klarinett*) Mats Wallin (även bas-klarinett*)
VALTHORN Hans Larsson Ivar Olsen Susan Sabin Tom Skog Rolf Nyquist Bengt Ny FAGOTT Henrik Blixt Fredrik Ekdahl Katarina Agnas (även kontrafagott*) Maj Widding TRUMPET Mark Schrello Joakim Agnas Mats-Olov Svantesson Torben Rehnberg TROMBON Mikael Oskarsson Christer Torgé Göran Brink BASTROMBON John Lingesjö TUBA Lennart Nord PUKA Tomas Nilsson Jan Huss (även slagverk) SLAGVERK
Seppo Asikainen Mats Nilsson HARPA Lisa Viguier
*Huvudansvarig för biinstrument
Sveriges Radios Symfoniorkester
Oktober 2003
Lö 18/10 Matinéserien
Sveriges Radios Symfoniorkester David Robertson, dirigent Garrick Ohlsson, piano Debussy: Jeux Bartók: Pianokonsert nr 3 Bartók: Danssvit Debussy: Havet
Lördag 18 oktober kl 15.00 Berwaldhallen
Biljetter 65-320 kr, från 29/9 To 23/10 Arton noll noll
Sveriges Radios Symfoniorkester Damkör ur Radiokören
Marin Alsop, dirigent Holst: Planeterna
Torsdag 23 oktober kl 18:00 Bewaldhallen
Biljetter 50-220 kr, från 6/10 Fr 24/10 Blandad konfekt
Sveriges Radios Symfoniorkester Damkör ur Radiokören
Marin Alsop, dirigent MacMillan: The Confession of Isobel Gowdie
Holst: Planeterna Fredag 24 oktober kl 19.30 Berwaldhallen
Biljetter 65-320 kr, från 6/10 Lö 25/10 The Eric Ericsons Award
Finalkonsert i den internationella dirigenttävlingen.
Radiokören bl.a. uruppförande av
Per Gunnar Petersson: ”Omnia tempus habent”
Lördag 25 oktober kl 15.00 Berwaldhallen
Fritt inträde, inga biljetter behövs
November 2003 On 5/11 Favoritserien
Sveriges Radios Symfoniorkester Josep Caballé-Domenech, dirigent Kristina Hammarström, mezzo Rossini: Uvertyr till “Barberaren i Sevilla”
Montsalvatge: ur “Cancionas negras”
Berio: Ritirata notturna di Madrid Bizet: Arior och orkesterstycken ur
“Carmen”
Onsdag 5 november kl 18:00 Berwaldhallen
Biljetter 50-220 kr, från 20/10 To 6/11 Torsdagsserien
Radiokören
Fredrik Malmberg, dirigent J Sandström: Biegga Luothe Mahler/Gottwald: Ich bin der Welt abhanden gekommen
Monteverdi: Lamento d´Arianna Mäntyjärvi: Kosijat (Friarna) Torsdag 6 november kl 18.00 Berwaldhallen
Biljetter 50-220 kr, från 20/10 Fre 14/11 Blandad konfekt
Sveriges Radios Symfoniorkester Manfred Honeck, dirigent Mendelssohn: Musiken till “En midsommarnattsdröm”
Musorgskij: Natt på Blåkulla Schnittke: (K)ein Sommernachtstraum J Strauss: Kejsarvalsen
Ravel: La Valse
Fredag 14 november kl 19.30 Berwaldhallen
Biljetter 65-320 kr, från 27/10
