Wharfedale Super 60 restaurering
Av: Johan Lindgren - 2021
185 timmar senare så är äntligen mina Wharfedale Super 60 helt restaturerade. När jag köpte dessa för en billig peng förstod jag att det var ett mastodontprojekt som låg framför mig. Men jag kände vid första anblick att dessa gamla engelska klassiker måste försöka återställas till originalskick.
Jag fattade att det skulle bli ett skitigt hästjobb att får bort all vitfärg som de tidigare ägarna haft den dåliga smaken att kladda på. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi gissa mig till vilket jobb som krävdes. Jag har lärt mig otroligt mycket under denna process och samlat på mig en hel del knep och tekniker som jag kommer ha nytta av till framtida restaureringsprojekt.
Etapp 1 – Skraptest och planering
13/1 köper jag och fraktar de 17,5 kg tunga högtalarna på kontoret där jag ställer upp dem mot väggen för att betrakta dem och lite och känna in
omfattningen av restaureringen.
Förutom att det är en bedrövlig syn där det är målat med tjock vit färg överallt och där jag ser hur den ena dammkåpan på basen är bortriven och att det rivits upp en del flikar i det tunna yttersta papplagret.
Jag kan inte riktigt hålla mig från att ta en stållinjal och sakta börja skrapa på den vita färgen. Den stållinjalen ska sedan visa sig vara det bästa och mest använda
verktyget under hela restaureringen. Jag inser snabbt vid min granskning att det är väldigt varierande med tjocklek och svårighetsgrad att få bort färgen. Dessutom märker jag att de tidigare ägarna inte bara använt vit färg, utan även en granithård svart grundfärg som är riktigt knepig att skrapa bort på vissa ställen.
Jag har högtalarna någon vecka på kontoret och jag kommer på mig att ofta stå och skrapa på dem väntan på något möte, telefonsamtal eller någon fikarast. Jag inser att de måste fraktas hem till garaget där jag verkligen kan ge mig i kast med skrapandet. Innan jag fraktar hem dem så måttar jag och förbereder en 3d-modell för att senare kunna tillverka en ny dammkåpa med en 3D-skrivare.
Etapp 2 – Demontering hemma i garaget
Väl hemma i garaget fixar jag en ny arbetsplats med underlägg på ett bord som gör att jag kan stöka på med högtalarna utan att vara rädd för skrapmärken. Jag skruvar upp och löder lös alla
högtalarelement. Jag fotar och märker upp varje högtalartråd med tejp och skriver på dem så jag inte glömmer bort hur de suttit kopplade i ett senare skede.
Den bashögtalare som har en bortriven dammkåpa tejpar jag över talspolen så att det inte ska riskera leta sig ner damm eller skräp. Jag sorterar ut alla skruvar och lägger dem i ett kuvert för att de inte ska springa i väg som de flesta skruvar har en benägenhet att göra med tiden. När all dämpull är urplockad så granskar jag och fotar delningsfiltret för att sedan lättare kunna granska vilka komponenter som sitter där.
När jag sätter i gång och skrapar högtalarna med stållinjalen upptäcker jag att beroende på plats och tjocklek med färg så behöver jag en bredare skrapa som kan gå över större ytor och ta bort tunnare lager som inte sitter lika hårt. Det är då jag konstruerar min patenterade färgskrapa av en
barnskridsko. Ni kanske undrar varför jag inte använder en gammal hederlig färgskrapa (sickel). Men det är av den enkla anledningen att de sicklarna är sylvassa i kanterna och vid minsta felvinkling och för hårt tryck så har du skurit sönder fanéren. Det ville jag inte riskera, och kände att det var betydlig behagligare att ha en vass skrapa, men med rundade hörn. En skålslipad barnskridsko blev perfekt för ändamålet.
Att skrapa och slipa alla lådor runt om tillsammans med den fasade frontlisten var ett evighetsarbete men där jag dessutom insåg att det inte skulle räcka för att få bort all färg. När jag skrapat all vit och svart färg så finns det fortfarande ett lager med lack som sitter fast lite här och där. Men där det inte sitter lack kvar, där skrapandet tagit alla lager, märker jag att det finns svart och vit färg som letat sig ner i de grova träfibrerna. Min gissning är att dessa högtalare var redan lackslitna och fläckiga när de beslutade sig för att måla dem vita, och det var på de ytorna som färgen kröp ner djupare i träet.
Detta innebar att jag fick ge mig på att använda färgborttagningsmedel. Jag valde att köra på den variant som finns på Biltema och är i geléaktig form. Vilket är bra för då rinner det så lätt av ytorna.
Jag strök på ett lager med pensel och satte sedan täckplast över för att effekten skulle förstärkas.
Någon timme senare tog jag bort plasten, skrapade bort gelén och torkade bort de värsta resterna med trasa. Därefter gick jag över ytan med en mässingsborste för att kunna komma ner i träfibrerna.
Dessutom använde jag en grövre stålullskudde (Vileda, köpt på Ica Maxi) som jag skrubbade träfaneren efteråt. Därefter använde jag färgtvätt i ett tunt lager som jag sprejade på och torkade bort med grov trasa. Slutligen ett tunt lager vatten som torkades bort. Jag lät ytan torka och skyndade på processen lite med varmluftspistol. Därefter repeterade jag processen ännu en gång.
Detta genomfördes på samtliga åtta fanérade sidor på högtalaren. De svåraste fiberdjupen fick jag lov att gå över med skalpell för att försiktigt skrapa ur vita färgstrimmor.
Etapp 3 – Slipning och rengöring När färgen var bortskrapad så kom nästa steg. Att slipa ner faneren med sandpapper. Jag har valt att köra i fyra gradsteg, 80, 120, 180. Därefter avslutar jag med 3M slipsvamp, som också är praktisk att använda mellan olika lager av oljning.
Jag använde slipkloss och ibland små bitar för och slipade för hand metodiskt och
noggrant i fiberriktning. Dammsugning, vatten och avtorkning kontinuerligt mellan varven för att få träfibrerna att resa sig. Alla som slipat en fanérad högtalare vet att det är väldigt viktigt att inte köra med för hårt tryck och vara vaksam på hur mycket man slipar för att inte gå igenom fanerskiktet till limlager och trälåda. Därför använder jag sällan maskin för slipning, och om jag gör det så är det med finkornigt papper. Jag använde slipsuggan på undersidan högtalarna eftersom där fanns de djupaste reporna som var svårast att få
bort. Jag vet inte riktigt hur många varv jag gick över och slipade varje sida, men jag vet att det var minst två med alla fyra kornstorlekar.
När båda lådorna var nedslipade och helt trärena beslutade jag mig för att ge mig på frontgallren.
Detta beslut var början på en maratonbehandling som jag aldrig trodde skulle ta slut!
Etapp 4 – Test av färgborttagningsmedel
Jag börjar med att ta bort det faststiftade lakanstyget som de hade valt. Även detta var fastkletat med färg runt om. Jag tejpade sedan en ruta på ca 20 x 15 cm för att prova färgborttagningsmedlet på en avgränsad yta. Jag ruggade upp ytan försiktigt med sandpapper sedan penslade jag på ett riklig lager som jag även jobbade in i alla skrymslen och vrår på gallret. Vände på gallret och penslade från motsatt sida och in i mellan gallermönstret. Jag täckte med plast och lät medlet verka ca 1–2 timmar.
Därefter började jag att skrapa den ytliga färgen och geggan som bildats. Det visar sig då att den svarta grundfärgen sitter väldigt hårt på gallret så det är mest den vita färgen som släpper. Dessutom
går färggeggan ner i gallret och fastnar överallt. Då tvingas jag använda tandborste och
flaskborste i vartenda hål i gallret borsta som en besatt för att det inte skulle kladda igen helt i skarvarna. Denna process fick jag repetera fyra gånger på en ruta som var 20 x 15 cm! När det värsta av färgen var borstat i hålen fick det torka lite och sedan började det pillriga och tidskrävande arbetet med att använda skalpell för att skära och skrapa bort den vitfärg som fastnat i skarvarna. En liten vit fläck mot ett mörkt träslag lyser som neon! Detta moment tog en hel del tid och tålamod!
När jag gjorde andra gallret så hade jag förbättrat min teknik en del och delade i stället av fronten på tre lika stora delar i stället för ca sex rutor som jag hade på första. Det finns säkert några som tänker att ”- hade det inte varit bättre att bara lägga hela gallret i ett kar med färgborttagning?”
Men det hade inte varit en bra lösning kan jag meddela. Eftersom färgborttagningsmedlet även lyckades penetrera in i skarvar och limfogar på gallerfästen, så började alla delar sakteliga att släppa och separeras. Det insåg jag när jag försökte gå över en större yta med mer medel, och det släppte träbitar ur gallret på vissa delar. Dessa galler är vackra, men de är sköra och ska inte utsättas för mycket väta. Detta resulterade i att jag fick fotografera och märka upp alla lösa träbitar med siffror så jag sen kunde limma tillbaka dem på rätt plats.
Etapp 5 – målning av lådor
När jag äntligen hade fått gallren helt trärena så kände jag att jag behövde släppa dem ett tag, och i stället gå tillbaka till lådorna. Jag hade äntligen kommit fram till det behagliga och belönande arbetet med att måla front och baksida och inte minst olja in fanéren!
Men så enkelt skulle det inte visa sig vara…och här lärde jag mig mina läxor!
Jag har från tidigare renoveringar lärt mig att det är bäst att måla ytor FÖRE inoljning. Av den enkla anledningen att det är stört omöjligt att få maskeringstejp att fästa och täta riktigt på en oljad yta.
Det låter självklart, men det felet har jag i iver gjort mer än en gång!
Jag började med att plocka bort potentiometer vreden på filtren och maskera av hela
kontaktterminalen, för att slippa skruva lös hela filtret i lådan. Därefter skrapade jag bort etiketter och en massa vitt färgstänk. (De tidigare ägarna hade uppenbarligen inte brytt sig om att maskera någonting) Därefter slipade jag ner och ruggade upp den svarta baksidan så att det var en jämn och
bra yta för färgen att fästa på. Efter det maskerade jag med tejp runtom och avslutade med att rolla hela baksidan med skumgummiroller och mattsvart lack. Detta lager fick torka några timmar och därefter målade jag ett varv till. Framsidan på högtalarna var gjordes på nästan samma sätt med den skillnaden att där fanns det mer ojämnheter som behövde fyllas och slipas ner. Dessutom fanns en brun lackliknande färg som flagnat på vissa ställen och behövdes avlägsnas. Även frontbaffeln målades två varv.
När den svarta målningsproceduren var klar så var det dags att ge sig på det inoljning av lådorna.
Etapp 6 – Inoljning av lådor
Jag valde att blanda en 100 % ren kinesisk Tung olja med balasamterpentin. Detta hade jag studerat noga och läst på olika webbsidor sett instruerat på Youtube. Det skulle spädas i två steg 30 %, 50 % och sedan användas helt ospädd sista lagret. Detta hade jag testat på två andra högtalare innan och det hade funkat finfint.
Men nu visade det sig att så var inte riktigt fallet denna gång. Jag gjorde på samma sätt, drog på ett tunt lager med utspädd olja på alla sidor och lät högtalarna vila i ca 24 tim. Nästa dag upprepade jag processen med nästa spädning. Men när jag kom ut den tredje dagen upptäcker jag att högtalaren har mörknat, och den har mörknat rejält! Nästan svart på vissa ställen. I det läget förstår jag inte alls vad som hänt, men jag inser att det inte är läge att lägga på ett tredje lager. Jag börjar försiktigt ta sandpapper och slipa på ytan, och märker att det geggar igen på en gång! Även fast Tung olja är känd för att den ska penetrera träet bättre
än någon annan olja, så var det som att det låg ett segt lager på ytan. Slipa bort det var lönlöst för det fastnade för mycket. Så jag fick ge mig på en annan lite mer desperat lösning, att använda värmepistol och låta oljan värmas upp och ”svettas” i träet.
Lagom mycket värme utan att bränna träet. På så sätt så gick jag försiktigt över högtalarna decimeter för decimeter och värmde och torkade bort den överflödiga oljan. När högtalarna hade en mer normalfärgad yta igen så gick jag över allt med 180s sandpapper.
Jag pratade med en väldigt kunnig finsnickare på jobbet om problemet som uppstått och han var lite fundersam, men han visste att han själv nästan övergått helt till att använda Danish Oil för just den
egenskapen att det inte penetrerar så mycket och att det i stället får en ytligare och mer vaxliknande effekt på fanér.
När jag kommer hem tar jag i stället lite Danish Oil och stryker på båda lådorna ett varv på högtalarens undersida. Dagen efter går jag ut och inspekterar, och då ser ytan jättefin ut! Jag konstaterar utan att egentligen förstå riktigt vad som hänt, att vad det än är med Tungoljan så var den inte lämplig för just dessa högtalare. Jag upprepar processen med Danish tre tunna varv på högtalarens alla sidor och låter vardera varv torka och härda i 24 tim. Nu ser högtalarna ut som de ska, och fanéren har en härlig lyster.
Det jag senare har läst mig till och sett på nätet är att jag kan ha råkat ut för en kombination av två olika problem. Det ena är att Tungoljan och balsamterpentin blev ”för” penetrerande och gick igenom faneren och kom ner till limlagret och skapade det som kallas ”limsläpp” och det i sin tur tryckte igenom upp till ytan. Det andra som kanske är det mer troliga problemet, var att jag inte skulle ha spätt ut oljan alls eftersom det är så tunn fanér och den inte behöver mer penetrerande effekt. Men kanske det mest avgörande var att jag inte lät oljan härda nog länge. 24 timmar är inte alls tillräckligt. Tungolja behöver minst 3–4 dygn. Så mest troligt drabbades jag av en olycklig combo av tungoljeproblem. Nu vet jag till nästa gång!
Etapp 7 – Trävax-reparation
Nu gällde det att försöka laga de skador som fanns i fanér och låda som jag upptäckt efter jag skrapat bort all vitfärg. Det var absolut ingen katastrof, och över lag så var skicket i riktigt bra skick- Sånär som på några ställen där det fanns små sprickor i faneret. Det värsta dilemmat var att det ena hörnet på ovansidan ena högtalaren var rejält skadat. Där saknades en stor bit av både faner och låda. Där visste jag att det behövde lite extra arbete.
Jag började med att ta mitt vax trälagnings-kit och sakta värma och smälta fram en kulör av olika vaxtoner som jag kunde fylla upp sprickorna med. Jag har gjort detta jobb på några högtalare tidigare, och då har jag lärt mig att jag först måste vaxa olja in högtalarna klart så att det får sin slutgiltiga ton, och SEN lägga på vax. För det är helt meningslöst att försöka matcha färgen på en trären yta, och sen olja. Då suger träet upp oljan och blir mörkare, medan vaxet inte får mer än en lite glansigare yta.
När jag ska ge mig i kast med det skadade hörnet så inser jag att det inte räcker med bara vax, utan att jag behöver bygga upp hörnet inifrån med spackel först. Jag använder finkornigt snickerispackel och fyller upp så att jag lämnar ett par millimeter till ytan. Efter att det har härdat så målar jag över spacklet med mörkbrun färg ett par varv för att undvika att det ska lysa igenom vitt spackel. När det var klart så kunde jag börja att fylla med vax. Det var inte alls lätt att få till en matchande färgton på en så stor yta, och mitt i allt så började värme-mejsel- verktyget att strula och jag kunde nästan inte smälta vaxet på slutet. Jag kämpade tills det blev en
jämn och slät yta, och sedan gav jag upp. Även om det inte blev helt perfekt, så blev det ändå ett helt ok resultat.
Etapp 8 – Åter till frontgallren
Då var det dags att återigen ge sig på frontgallren igen. Dilemmat som jag nu stöter på att gallren ser trärena och fina ut, men de är alldeles för ljusa! När jag googlat runt på nätet ser jag att
originalgallren mest troligt varit lackade med en mörkbrun betslack av något slag. Jag inser att det kommer vara väldigt svårt att hitta samma typ av färg 52 år senare, så jag beslutar mig för att göra en egen oljebetsblandning och jobba fram rätt nyans. Jag börjar med att använda Herdins mellanbrun och löser upp den enligt instruktioner med varmvatten. Därefter låter jag den kallna och blandar sedan i kinesisk träolja och en skvätt balsamterpentin för att få det att tunnas ut ytterligare. Jag testar att stryka på en bräda av liknande träslag och låter det torka. När jag sätter upp den mot
högtalaren för att jämföra ser den ut att vara i rätt färgton, men lite för ljus.
Vilket jag tänker säkert kan bli lämpligt mörkt efter några strykningar. Jag vet att bets är förrädiskt och suger in i träet betydligt fortare än olja och att det lätt blir mörka fläckar om man jobbar för länge på samma plats. Så jag inser att det inte är läge att dela upp gallret i 15x15 rutor, utan att hela gallret behöver strykas i samma svep. Sagt och gjort så lägger jag upp gallret på pallar och skakar
betsoljeblandningen noga. Jag använder en natursvamp för att stryka på ett tunt lager och det ser förvånansvärt jämt och fint ut. Jag lägger gallret på tork över natten. Dagen efter tittar jag på gallret och ser att det ser bra ut, så jag repeterar processen och går även på det andra gallret för att sedan låta dem torka några dagar. När jag sedan går ut i garaget för att titta på gallren så tycker jag mig se att färgtonen dragit åt det ”röda” hållet. Jag ställer upp gallren mot högtalarlådan och upptäcker till min fasa att det är allt för stor skillnad i färg! Det som såg ”lagom brunt” ut vid min första test, hade nu reagerat med träet och i två lager och med torkningsprocessen ändrat karaktär. Vid detta tillfälle är inte mitt humör på topp det ska jag villigt erkänna. Jag beslutar mig för att ta några dagars paus från projektet för att inte göra något förhastat och ogenomtänkt.
Etapp 9 – Mera jobb på frontgallren
När jag väl lugnat mig några dagar ger jag mig ut i garaget igen för att jobba vidare med gallren. Jag gillade hur betsoljeblandningen hade trängt in i träet lagom mycket, så det var inte något fel på själva effekten. Det var färgtonen som blivit fel. Det jag nu fick lov att göra var att återigen gå över med värmepistol och låta oljan svettas och succesivt torka bort det som trängde upp. Därefter gick jag på med stålskrapa det översta lagret, för att sedan gå över med 120 och 180 sandpapper. Färgen som trängt in hålen på gallret var betydligt mörkare än på ovansidan, vilket var tur. Så det lät jag vara.
Slipandet på ovansidan visade sig fungera ganska bra, och även om gallret inte var lika ljust som när jag började, så hade det fått en helt acceptabelt naturlig ton som jag kunde jobba vidare med. Jag gav inte upp idén med min blandning av bets, men denna gång valde jag en helt annan brytning (som jag önskar jag valt från början) Valnöt!
Nu tänkte jag dock inte göra samma misstag som förra gången, utan valde i stället att slipa rent baksidan på gallret och göra mina teststrykningar där. Så om det skulle gå fel, så skulle det ändå inte synas
Jag upprepade processen med två varv och ett dygns torktid emellan. När det var klart ställde jag upp gallret mot högtalaren och konstaterade att det äntligen fått rätt mörkbruna färg! När jag sansat mig efter denna ofantliga framgång så var jag ivrig att fortsätta med framsidan på båda gallren. Men eftersom jag var osäker på hur den redan behandlade framsidan skulle reagera med ny strykning så lät jag första strykningen torka i tre dagar och med uppställning mot högtalarna för jämförelse, innan jag gick på med det andra varvet som
också fick torka i tre dagar. Denna gång hade de fått rätt färg. Det enda som störde mig var att det fanns vissa små områden på sargen där
betsblandningen inte riktigt velat tränga in och gav lite ljusare strimmor.
Jag använde 3M slipsvamp för att gå över gallret och rugga bort
småknoppar och grovhet. Därefter använde jag en väldigt liten pensel för att fylla i de ljusa strimmorna med betsblandning. Detta fick torka en dag, innan jag återigen gick över gallren med slipsvamp. Jag kunde konstatera att gallren inte hade en ”perfekt”
trästruktur med mina efterstrykingar, men ju mer jag tittade på det desto mer fick jag en känsla av att det hade fått en skön patina. De såg faktiskt gamla och använda ut. Jag gillade den looken och beslutade mig för att inte fortsätta slipa och måla.
Nästa steg var att fixa glansen på gallren. Högtalarlådorna är inga problem att polera och vaxa upp till fin glans, men dessa taggiga mönstergaller var inte ”polervänliga” på samma sätt. Så jag beslutade mig för att spraylacka dem tunt med halvblank klarlack. Men först så maskade jag av Wharfedale-
märket med tejp. Jag såg att den svarta färgen i märket hade släppt lite och jag visste att jag behövde åtgärda det. Men först så satte jag i gång att lacka gallren. Detta repeterades tre varv till de fick en fin sidenblank yta. Slipsvamp för att få bort grovhet, och juteväv för att avslutningsvis grovpolera gallret.
Sen gav jag mig på att måla Wharfedale-emblemen med svart färg mellan bokstäverna och det stora W:et. Med en pytteliten konstnärspensel och förstoringsglas så pillrade jag på till dess att jag fyllt med svartfärg överallt. Det fick torka några timmar innan jag gav mig på att polera upp den upphöjda metallen på emblemet så att det blänkte riktigt fint.
Etapp 10 – Nytt linnetyg till gallren
Nu skulle det monteras nytt tyg på baksidan gallret. De föregående ägarna hade använt ett väldigt tjockt bomullstyg, mest troligt ett gammalt lakan. Tätheten på tyget tillsammans med att det var kladd med vitfärg lite här och där, var nog inte det optimala för ljudgenomsläpp. Men å andra sidan så är jag inte säker på att de tänkte i de banorna alls när de valde att göra om högtalarna.
Jag hade lyckats få tag på ett gammalt grovmaskigt linnetyg av en kollega som kommit över några stuvbitar från en gammal museirensning. Linnetyget hade en naturbeige färg med en fin struktur.
Även om det kanske är något ljusare än vad originaltyget förmodligen var, gav det gallren en fräsch touch. Jag måttade upp och strök tyget, därefter fållade jag in ca en cm för att få lite stadga i kanten.
Jag använde en traditionell häftpistol och jobbade successivt med att stifta och spänna från mitten och ut mot hörnen. Jag alternerade sidor hela tiden för att inte tyget skulle dra snett och bli vågigt.
Etapp 11 – Nya dammkåpor och lagning av baskon
När momentet med tyget var färdigt så beslöt jag mig för att ge mig på att laga basarnas Dammkåpor och de tunna revorna i konen. Jag hade mycket väl kunnat beställa två färdiga dammkåpor på Ebay, Aliexpress eller liknande, men jag ville prova en annan teknik. Eftersom jag har tillgång till en rätt så bra 3D-skrivare på jobbet så hade beslutade jag mig för att de nya dammkåporna skulle skrivas i den i stället. Jag hade hittat en färdig STL-fil på Thingiverse som jag korrigerade lite. Varje dammkåpa tog
ca 6,5 timme att skriva ut. Jag testade en kåpa i ett tidigare skede redan när högtalarna stod på kontoret, och visste att det var en perfekt passform, men jag tyckte att de kändes för tjock i godset, och att de hade en vikt som kändes lite för klumpig. I stället för att ge mig på att modellera om nya modeller och skriva ut, beslutade jag mig för att slipa ner dem med sandpapper i stället. Alla som jobbat med 3d-skrivare vet att man allt som oftast ändå behöver putsa och slipa lite för att få bort grader och ränder.
Slipningen var både knepig och tidskrävande eftersom jag ville få ner tjockleken ganska mycket, utan att det skulle gå hål i kåpan. En hel massa timmar av slipande och vägande spenderades för att till slut komma fram till en vikt som jag kände var acceptabel. (Glömde dock att skriva ner vad vikten blev på slutet).
Så här i efterhand så skulle jag nog aldrig rekommendera att någon ger sig på att göra likadant. Det är inte värt jobbet med putsningen! Hur som helst så blev slutresultatet jättebra, och dessa kåpor kommer ingen någonsin se intryckta eller buckliga. Jag avslutade med att spraylacka kåporna två varv med mattsvart vilket gav dem en fin finish.
Därefter var det dags för att försöka laga revorna i baskonen. Jag hade läst en massa olika trådar på nätet om vilket lim som kunde vara lämpligt för detta ändamål, och det ar ofta 50/50 trälim och vatten som kommer upp som förslag, eller ”Elmers Glue”. Men jag kände att jag ville prova något annat lim. Jag ville ha ett transparant och flexibelt lim som inte drar ihop sig för mycket. Jag köpte en tub med Pattex lim på Panduro. Jag spädde ut den med några droppar handsprit och rörde om noga så att limmet fick en tunn nästan rinnande konsistens. Därefter tog jag en av barnens små
målarpenslar och målade försiktigt med limmet längs efter revorna samtidigt som jag tryckte lite.
Precis som jag hade önskat så sög den tunna revan fast i underlaget och fogade ihop väldigt fint. Jag lät limmet torka ett dygn och nästa dag hade det fått en transparent effekt. Självklart mörknade det lite där limmet strukits på, men det är fullt naturligt och definitivt något jag kan leva med. Det kommer dessutom inte påverka ljudet, vilket känns viktigare.
Nästa steg var att limma dit dammkåporna. Den ena basens originalkåpa såg vid första anblick ganska fräsch och oskadad ut men jag hade tidigare upptäckt att även den hade börjat släppa i limmet. Så jag beslutade mig för att ta en skalpell och lite aceton för att sakta peta och skrapa lös den kåpan
också. Ett ganska pillrigt jobb, speciellt på de platser där det gamla limmet faktisk satt hårt. När kåpan och allt restlim var borta så var det dags att limma dit de nya kåporna. Det var ganska enkelt att centrera dem eftersom randen från de gamla kåporna fortfarande syntes tydligt. Men jag kontrollmätte ändå runtom
för att säkerställa att de låg rätt. Jag drog bort den skyddande tejpen jag hade satt fast för talspolen, strök därefter på outspädd Pattex runtom kanten av. Jag satte fast en bit veckad tejp mitt på kåpan för att enklare kunna något grepp när jag förde ner den mot konen. Jag ville undvika att smeta ut limmet för mycket, och då var det skönt att ha något att hålla fast i. Jag satte ett försiktigt
tryck på kåpan och väntade ett litet tag tills jag kände att den sugit fast ordentligt. Därefter
repeterade jag processen på den andra högtalaren och lät dem sedan ligga över natten för att torka.
I detta läge så känner jag att jag behöver en liten paus från högtalarprojektet, men innan jag tar den pausen går jag över lådorna med några lager bivax. Bara för att få känna känslan av den härliga ytan och lukten. Det är få saker som är så tillfredställande som att stryka på och polera in vax på matta högtalare. Mycket riktigt…det funkade fint även denna gång!
Etapp 12 – Nya kondensatorer Ett par veckor senare kände jag att pausen hade blivit tillräckligt lång och suget efter att få färdigställa högtalarna hade tilltagit. Nu var det dags för att ge sig i kast med att testa filtren och kondingarna.
Under mina pausveckor hade jag ändå hunnit med att köpa en begagnad ESR-mätare som var trasig, samt en ny lödstation som också var trasig. Lite oflyt kan man tycka, men shit happens! Båda sakerna skickades tillbaka och jag beställde en ny ESR mätare på
Ebay och fick en annan lödstation som
ersättning. Nu funkade äntligen grejerna!
På filtren satt 6 uF och en 25 uF 50V Elcap
elektrolyter. Ingen av dem såg uppenbart svullna eller läckande ut, men eftersom högtalarna är 50+ år så misstänkte jag att de kunde ha
driftat i värde ändå. Även om jag vet att så inte behöver vara fallet, och att för det mesta så kan de ligga nog så bra i värde, så hade jag ändå en känsla av att tidens tand hade gjort sitt, och att det fanns en poäng att byta dem ändå för att framtidssäkra. Den ESR-mätare jag köpt var av den enklare sorten, en BESIDE ESR02. PRO. Det är definitivt inget proffsverktyg, men jag hade sett en hel del tester på nätet och den hade fått bra recensioner, och många kunniga som ansåg att trots att den inte gick att ändra i frekvens, mycket väl fyllde syftet som enklare komponenttestare. Åtminstone för att få lite grov koll på ESR värden osv.
Jag lödde lös kondingarna och laddade ur dem för säkerhets skull, även om högtalarna inte varit inkopplade på tre månader så vile jag inte chansa att det skulle poppa till och sabba även denna mätare.
Jag kunde inte någonstans hitta exakta ESR tabeller för dessa Elcap kondingar, så jag fick nöja mig med generiska tabeller för att se ungefär var värden på 50V bör ligga. Jag hittade dock inte i
dessa tabeller med varken 25uF eller 6uF, utan det närmaste var 22, 33 och 4.7 eller 10. Jag beslutade mig för att försöka se om mina mätvärden
åtminstone låg i närheten av dessa. Enligt tabellen skulle en 22 uF 50V ligga på ca 0.8Ω och en 33 uF på 0.6Ω. Så jag gissade mig till att en 25uF borde ligga på ca 0.7Ω. I tabellen skulle en 4.7uF ligga på 3.0Ω och en 10uF på 1.6Ω vilket fick mig at tro att en 6uf borde ligga där emellan.
Kanske ett ytterst felaktig och förenklat resonemang, men det var så jag tänkte i alla fall.
Efter att jag tagit lös båda kondingarna såg jag att den med 25uF egentligen mätte 21.3uF och hade ett ESR på 0.65. När jag mätte 6uF kondingen visade den 5.1uF och pendlade mellan 4-5 i ESR. Vilket verkade lite märkligt. Jag kontrollmätte mina nya MPT Dayton Audio 250V 5% kondingar också för att se hur de låg i jämförelse med de gamla.
Dessa uppvisade lite tajtare värden. 25uF kondingens kapacitans låg på 24.8uF och ett ESR på 0.11Ω, 6.2uF uppmätte kapacitans på 6.1uF och ESR på 0.65Ω. Efter att jag hittat andra ESR tabeller för elektrolyter på Internet som visade andra riktvärden så insåg jag att jag lika gärna kunde lägga ner amatörgissningarna och helt enkelt löda in de nya Dayton Audio kondingarna och köra ett A/B test.
Nu var det ju inte så lite storleksskillnad på de gamla elektrolyterna och de nya
filterkondingarna…det var löjligt stor skillnad! Jag insåg att det fysiska utrymmet på filtret var
begränsat, så jag fick försöka vara lite innovativ. 6.2uF visade sig kunna ganska sättas mellan spolarna och ledarna nådde enkelt ner. Så den lödde jag fast och smältlimmade fast. Men 25orna de var för stora och nådde inte ner till kortet. Det var dock bara ett par millimeter som saknades så jag beslutade mig för att tälja ur försiktigt på plasthöjet runt spolarna, vilket räckte precis för att få igenom ledarna och kunna lödas fast. Rejält med smältlim även på dessa för att undvika att de senare skulle skramlar lös av vibrationer.
Etapp 13 – Första provlyssning och A/B test
Det var med stor spänning som jag ställde upp högtalarna i vardagsrummet och kopplade in min lilla Optonica SM-1515b förstärkare. Den är fortfarande trots sin ringa storlek och blyga 2 X 40W, en av de förstärkare som låter kanonbra oavsett vilka högtalare jag kopplar in. Förmodligen den vintage förstärkare som jag aldrig kommer göra mig av med. Speciellt inte när jag inhandlat den för 80 kr!
När man jobbat med ett par högtalare ca 180 timmar är det nästan som julafton när man äntligen får koppla in dem för att testlyssna.
Jag valde att endast plugga in en
Chromecast Audio i förstärkaren för att enklare kunna köra testet. Jag satte mig i en hyffsat balanserad plats på golvet för att hitta en sweet spot position. När jag först startar ljudet och vrider upp volymen på förstärkare och sätter mig i lyssningsposition, så hör jag bara ett lågt surrigt och burkigt ljud av musiken som låter väldigt konstigt. Jag blir jag alldeles iskall och börjar på en gång tänka att jag kortslutit något i filtret eller med kablarna eller att förstärkaren har pajat. Tankarna går i 180 för att fatta vad som hänt. När jag stegar i väg mot förstärkaren för att slå av den hör jag plötsligt att ljudet inte alls kommer ifrån Wharfedale högtalarna, utan ljudet kommer svagt inifrån mitt kontor? Då slår det mig plötsligt att det inte alls är något fel på vare sig högtalarna eller förstärkaren. Det är jag som helt enkelt lyckats dra igång fel Chromecast Audio dongel och nu i stället spelar på en annan hemmasnickrad vintage högtalarkonstrution inne på kontoret.
Jag andas ut, kopplar om på telefonen, och sätter mig åter i lyssningsposition. Jag startar min favoritspellista för testmusik på Spotify, Official Audiophile High End Playlist och börjar med Mike Oldfield – Oceania. När musiken strömmar ur högtalarna är jag helt mållös. Det låter fantastiskt bra!
Rymd, luftighet, fyllighet och en underbar separation där mellan och diskant känns naturligt utan att vara vass eller påträngande.
Jag byter sen till My secret life med Leonard Cohen och känner hur den djupa basen kommer in och skapar ett underbart fylligt och varmt ljud. Röster och instrument gifter sig fint och även fast vardagsrummet är på nästan 60 kvm med ryggåstak, så fyller högtalarna rymden utan problem.
Leonard Cohens hesa röst känns som den nästan svävar omkring där inne.
Jag fortsätter spela igenom spellistan och testar en massa olika låtar och inser att jag faktiskt inte hittar någon genre i spellistan där högtalarna gör bort sig. De låter kanon på allt!
Sen var det dags att A/B testa om jag kunde höra någon skillnad mellan vänster och höger högtalare.
Jag grejade på med balans och förflyttningar nära och långt ifrån, och jag tyckte mig höra att det fanns en liten skillnad i klarhet på den vänstra högtalaren. Men den var absolut inte så stor som jag hade förväntat mig. Jag bad min fru vrida på balansen från vänster till höger flera gånger medan jag satt i sweet spot och lyssnade, och jag ska vara ärlig och säga att det var ytterst marginell skillnad.
Inte alls som jag hade trott. Tveksamt att jag skulle fixa ett blindtest. Hur som haver så känner jag att jag ändå tänker byta till nya kondingar både för att framtidssäkra högtalarna, och för det faktum att de nya förtjänar att få spela in sig över längre tid.
Etapp 14 – Fixa filtren på andra högtalaren
Dagen efter kan jag inte hålla mig utan upprepar processen med att löda bort de gamla kondingarna och ersätta med de nya. När jag mätte upp dessa så visade det sig märkligt nog att dessa uppvisade bättre värden. 25uF uppmätte 22.5uF och hade ett ESR på 0.61. När jag mätte 6uF visade den 5.4uF och ESR på 1.2Ω. Egentligen förstår jag inte vad som kan ha påverkat varför det var olika värden mellan lytarna på de olika högtalarna. Men jag gissar att det kanske är ett vanligt fenomen. Kanske kunde det bero på någon ojämnhet i kanalerna på förstärkaren som de tidigare ägarna spelat med.
Kanske var det även av denna anledning som jag hade så svårt att höra någon egentlig skillnad i mitt A/B test. I denna stund så bryr jag mig faktiskt inte, utan känner mig bara tillfreds att högtalarna snart är på väg att färdigställas.
Etapp 15 – Nya märken och färdigställande
Eftersom jag jobbat som grafiker och designer under många år så beslutade jag mig för att gå den enkla vägen med att återskapa Wharfedale
modellmärken på baksidan högtalaren, som ramlat bort vid något tillfälle innan jag köpt högtalarna. Som tur var så satt det ena märket kvar och det var jag noga med att plocka bort och lägga i en låda under renoveringens gång. Visst hade det varit kul att ha originalmärken
i metall, men att låta något företag specialdesigna en kopia hade blivit onödigt dyrt och lite over the top. Så i stället skannade jag in originalmärket och tog in bilden i Photoshop där jag återskapade en kopia. Därefter skrev jag ut det på ett tjockare papper av bra kvalitet och dubbellaminerade det för att få till rätt tjocklek och glans.
Slutresultatet blev riktigt bra, och det var en skön känsla att få limma dit de båda emblemet igen.
Sista momentet i projektet blev att skruva fast frontgallren. Jag tillverkade åtta remsor av vikt tjockt papper, precis så tjocka så att det gick att kila fast gallren med lika stor marginal på varje sida.
Därefter borrade jag försiktigt hål genom fästklossarna i hörnen på gallren och in i frontbaffeln bakom. Till sist var det bara att skruva fast gallren med små svarta träskruvar.
185 timmar senare var nu högtalarna färdigställda.
Helt klart värt det!
