Arkeologiska synpunkter på livisk bosättning i Lettland Balodis, Francis Fornvännen 1944(39), s. 146-157 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_146 Ingår i: samla.raa.se

Arkeologiska synpunkter på livisk bosättning i Lettland

Balodis, Francis

Fornvännen 1944(39), s. 146-157 : ill.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_146

Ingår i: samla.raa.se

ARKEOLOGISKA SYNPUNKTER PÅ L1V1SK

ROSÄTTNING I LETTLAND

AV

F R A N C I S B A L O D I S

O

A

r 1935 levde i tolv b y a r i n o r r a K u r l a n d ä n n u 944 liver,1 som livnärde sig n ä s t a n uteslutande av j a k t och fiske. Det liviska språket,2 som efter vad vetenskapen k u n n a t påvisa, en g å n g varit uppdelat i två dialekter, r ä k n a s till de väst-finska, d. v. s. finska och e s t n i s k a s p r å k e n ; bland de finsk-ugriska s p r å k e n s t å r vepsiskan (s. k. »västfinsk s a n s k r i t » ) u r fonetisk syn-punkt n ä r m a s t det liviska s p r å k e t . L i k v ä l k a n detla sistnämnda, vid sidan av m å n g a ord, som det h a r gemensamt med finskan och est-n i s k a est-n eller med ettdera av dem, äveest-n uppvisa s å d a est-n a , som icke förekomma i de v ä s t f i n s k a s p r å k e n men väl ä r o b e s l ä k t a d e med V o l g a -finska, t. ex. salaji (tjuv) — mordviniskt salams (stjäla), estniskt och finskt — v a r a s ; u m a r (äpple) — mordv. u m a r , estn. öun, finskt omena m. fl. V i d a r e framgår frändskapen med det u n g e r s k a s p r å k e t av s å d a n a liviska ord som t. ex. k e i ( h a n d ) — u n g . kéz, ver (blod) —• ung. vér, j e j (is) — u n g . jég m. fl. Även i övrigt äger det liviska språket, som nämnt, m å n g a s ä r d r a g , varigenom detta »västfinska s p r å k » skiljer sig från finska och estniska, och man h a r t. o. m. anta-git, att de b å d a liviska dialekterna en g å n g utgjorde en självständig västfinsk s p r å k g r u p p , v a r s förhållande t. ex. till det estniska språket n ä r m a s t vore j ä m f ö r b a r t med relationen mellan lettiska och gammal-p r e u s s i s k a . H ä r t i l l komma låneord från de i r a n s k a s gammal-p r å k e n , t. ex. sada ( h u n d r a ) , och s å d a n a , som vittna om u r å l d r i g a förbindelser med de indoeuropeiska s p r å k e n , t. ex. Uv. met ( h o n u n g ) , gen. mied, — ieur. *medh-, liv. nim ( n a m n ) — lat. nomen m. fl. I det liviska s p r å k e t ingå vidare lånord från u r s l a v i s k a , u r b a l t i s k a , lettiska (sär-skilt k u r i s k a ) , liksom från g a m m a l g e r m a n s k a , svenska, låg- och hög-1 M. S k u j e n i e k s , Atlas statistique de la Lettonie, Riga 1938, s. 13. * Jfr J. A. S j ö g r e n , Livische Grammatik nebst Sprachproben, 1861; L. K e t t u n e n , Untersuohungen iiber die livische Sprache, 1925; och S u o -m e n I l e i -m o - P ä i v ä 1930.

L I V I S K B O S Ä T T N I N G I L E T T L Ä N D 1 4 7

tyska, och det ä r alltså ett u r g a m m a l t s p r å k och därjämte u r såväl språkvetenskaplig som historisk s y n p u n k t av sällsynt stort värde.

Det ä r därför förståeligt, att framför allt de f i n s k - u g r i s k a och de baltiska f o r s k a r n a g ä r n a i n t r e s s e r a t sig för liviskt s p r å k3 och histo-ria.4 Själv h a r j a g sökt att på g r u n d v a l av arkeologiskt material klar-lägga l i v e m a s förhistoria ;8 j a g h a r antagit, att den österifrån kom-mande liviska invasionen i Lettland ägt r u m s a n n o l i k t redan u n d e r 1100-talet f. K r .

L i v e r n a h a erövrat D u n a - d a l e n och befäst de nybesatta områdena med b o r g a r , t. ex. K l a n g u k a l n s6 vid D u n a ( k a r t a I, 2), där K. S n ö r e k o n s t a t e r a d e förekomsten av en ringvall av jord och sten, eldstäder och stolphål, samt frilade rester av väldiga r u n d a a n l ä g g n i n g a r , ut-f ö r d a i s t a v v e r k s t e k n i k och u r s p r u n g l i g e n med ut-förmodligen k o n i s k t a k k o n s t r u k t i o n och försedda med »bord och b ä n k » av s t o r a s t e n a r inom byggnaden. Mitt emot borgen i Réznas, på n o r r a s t r a n d e n av Diina ( k a r t a I, 1), u n d e r s ö k t e E. S t u r m s7 två g r a v h ö g a r , tillhörande s a m m a k u l t u r som Klangu k a l n s . I den ena, m i n d r e högen konstate-r a d e s endast en s t e n k i s t a med skelottbegkonstate-ravning, medan e n b a konstate-r t i 2/3 av den större, 3 m h ö g a ooh 20 m vida högen påträffades, tätt s a m m a n -t r ä n g d a , 310 g r a v a r från 12:e -till 8:e å r h u n d r a d e -t f. K r . ; l ä n g s -t ned fanns en stenkista med skelett (utan g r a v g o d s ) , över denna 69 ske-lettgravar u t a n kistor, däröver 182 b r a n d g r a v a r u t a n kistor och

slut-3 Utöver de i not 2 citerade arbetena jfr också: V. T h o m s e n , Bereringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, 1890, och J. M i k k o 1 a, Beriihrungen zwischen den westfinnischen und slavischen Sprachen, 1894.

4 Jfr J. K r o d z n i e k s , Kura cilts senäk apdzivojusi Baltijas juras piekrasti, vai Latvju, vai Sorau? >Austrums> 1891; A. B i e l e n s t e i n , Die Grenzen des lettischen Volksstammes, 1892, s. 348, exkurs 2: Welches Volk hat an den Kusten des Rigaschen Meerbusens und in Westkurland die historische Priorität, die indogermanischen Letten öder die uralaltaischen Finnen?; J. B a h r , Die Gräber der Liven, 1850; R. H a u s m a n n , Ein-leitung zum Katalog des X archäologischen Kongresses, Riga 18%; E. § t u r ra s, Talsu novada aizvésture, 1935.

5 F. B a 1 o d i s, Die baltische — finnisoh-ugrische Grenze in Lettland in vorgeschichtlicher Zeit. Mémoires do la Société Finno-ougrienne 67, 1933; F. B a l o d i s , Ethnische Problome und dio archäologischen Untersuchungen der letzten Jahre in Lettland, Acta Univ. Latv., filol. un filos. fak. serija, III, 2, 1935; F. B a l o d i s , Det äldsta Lettland, Stockholm 1940, s. 54—62, 75. 92—93, 147, 149.

6 R. S n ö r e , Izrakumi Doles pagasta Klangu pilskalnä. Senatne un Mäksla 1936 I, s. 57 ff.

7 E. S t u r m s , Pirmäs bronzas laikmeta kapenes Latvijä, Senatne un Mäksla 1936, I. s. 70 ff.

148 /•' Ii AN C I S B A L O D I S

Karta I

o io 1,0 60_ so ny. UULAHD F i n s k - u g r i s k a ( u r l l v i s k a ) b o p l a t s e r fr. b r o n s ä l d e r n o. törkristcn j ä r n å l d e r . S t e n k i s t e g r a v a r . _ = : 12 (13?) s k a n d i n a v i s k a s k e p p s s ä t t -n l -n g a r .

Urgo-Iiiinische (urlivische) Siedlnn-gen der Bronze- u n d vorchristl-ichen Eisenzeit. S t e i n k i s t e n g r ä b e r . 12 (13?) S k a n d i n a v i s c h e Sehiffset-: = s - z u n g e n . R é z n a s S a l a s p i l s s n . K l a n g i , b o r g b e r g .

^ . D e n väg, som den urliviska i m m i g r a -'"•'C "'"' tioncn u n d e r b r o n s ä l d e r n förmodli-gen följt. £ _ F ö r m o d a d , k o r t v a r i g expansion cn-\ " " d a s l u n d e r förkristen j ä r n å l d e r . g < _ V e r m u l l i c h e r W e g der urlivischen "% I m m i g r a t i o n in der Bronzezeit. j ' . ... ... V e r m u t l i c h e kurzzeilige E x p a n s i o n S n u r in d e r v o r c h r i s t l . Eisenzeit.

3. Säruate, U_ava sn, boplats.

4. Dignäja, horgberg.

ligen 59 stenkistor med skelett- och brandgravar. Genom

skamlina-viska importföremål i de senare gravarna möjliggjordes cn datering

av den första stenkistan till ungefär 12:e århundradet och de första

brandgravarna till tiden omkr. 1 000 f. Kr. Påfallande var det i

samt-liga skikt förekommande bruket att offra hästtänder. Sådana offer

konstaterades på 128 platser i högen och överensstämde väl med

fyn-den av stora mängder hästben på Klangu kalns. Fornsakerna,

fram-för allt från Klangu kalns, hade i stor utsträckning sina

motsvarig-heter i fynden från Dignäja d d Duna (karta I, 4) i östra Lettland,

13

från Iru

8

och Asva

9

i Estland, samt bland några dylika från Hovi i

8

M u i s t s e E e s t i L i n n u s e d , Tartu 1939, s. 53 ff., särskilt s. 79,

fig. 44.

• M u i s t s e E e s t i L i n n u s e d , Tartu 1939, s. 17 ff., särskilt s. 46,

fig. 20; även R. I n d r e k o , Pronksiaja asulaleid Asvas, »Uliöpilaslehb, nr

II, Tartu 1934, s. 9 fig. 4: 1—5, 8, 9, s. 16 fig. 8, s. 19 fig. 10: 4, 5.

L I V I S K B O S Ä T T N I N G I L E T T L A N D 149

Karelen.

10

Do övriga fynden från bronsåldern och även från

för-kristen järnålder i Klangi liksom också från borgbergel i Dignäja

12

uppvisade inånga paralleller till den östeuropeiska s. k.

»gorodisze-kulturcn».

Av intresse var dot kraftiga skelettet i den äldsta stenkistcgraven i

Rcznas; det hade fullkomligt samma antropologiska karaktär som

kännetecknar de nu lovande liverna (liksom också karelare och

mord-viner). Enligt undersökningar på detta område

11

ha också de

nuva-rande liverna en kroppslängd av upp till 174.2 cm; kranieindex är i

medeltal 80,2 hos män och 81,9 hos kvinnor. Brachycefala äro 47 % av

alla män, 59 % av alla kvinnor; mesocef ala 42 % av männen, 34 %

av kvinnorna, dolikocefala ondast 11 % av männen och 7 % av

kvin-norna. Ansiktet är kort och brett med starkt utvecklade kindknotor.

Tilläggas kan, att livernas hårfärg mestadels (70 %) är brun och

mörk, alldeles som fallet är hos de nu levande mordvinerna, vilkas

fornsaker från yngro järnåldern, särskilt ifråga om textilierna, för

övrigt erinra om samtidiga liviska fynd.

Mot slutet av bronsåldern och under den förkristna järnåldern

förekomma stenkistor, som tillhörde folket såsom i Röznas, Klangi

Dignäja, och äro anlagda på markytan och under rosen, i större antal

i Lettland (jfr karta 1), nämligen i västra Livland och i norra

Kur-land (fram till Venta och Abava), dessutom också i EstKur-land, i

syn-nerhet på öarna och längs kusten av Finska viken;

1

"' de innehålla

skelett- och brandgravar. Enligt professor H. Moora

14

ha dock

esterna invandrat till Baltikum »icko långt före Kr. f.», där de

»åt-minstone delvis med sig assimilerat» den tidigare befolkningen på

området mellan Diina och Finska viken.

Endast i norra Kurland (som nämnt norr om Venta och Abava)

för-blovo ättlingarna till folket från Klangi och Reznas, liverna, även i

fortsättningen oblandade; detta framgår t. ex. av deras gravar från

romersk järnålder

15

i Avotini (Renda sn), i Reinas (Kändava sn) och

10

A. M. T a l l g r e n , Eräitä epäselviä muinaislöytöjä, Suomen Museo

XLI, 1934, Helsinki 1935, s. 43, fig. 3.

11

J. V i 1 d o, Material! par libiosu antropologiju, Acta Univ. Latv. XIII,

1924.

12

E. Snor c, Dignajas pilskalns, Senatne un Mäksla 1939, IV, s. 46 ff„

särskilt s. 58 fig. 14: 1—6, s. 60 fig. 16.

ls

E. S n ö r e , Dignajas pilskalns, Senatne un Mäksla, 1939, IV, s. 46 ff.,

särskilt s. 58 fig. 14: 3.

" H . M o o r a, Die Vorzeit Estlands, Tartu 1932, s. 47.

K a r t a II

u n

LAW Liviska gravar: _. frän romersk järnälder. • från mcllanjärnåldern. • frän yngre järnäldcrn. -. der Römiseben Eisenzeit • der Mittleren Eisenzeit • der JUngeren Eisenzeit Romersk järnålder: 1. Avotini, Renda sn. 2. Reinas, K a n d a v a sn. 3. Lazdini, Laidze sn. Mcllanjärnåldern: 4. Reinas, K a n d a v a sn. 5. Lazdini, Laidze su. G. OSbirzes, Dundaga sn. 7. Véde, Pope sn. Yngre järnåldern: 8. Talsi. 9. Reinas, K a n d a v a sn. 10. Péci, Laidze sn. 11. Kalnenieki, Libagi sn. 12. Kili, Libagi sn, 13. J u n n a s , Virbi sn. 14. T u k u m s .

15. Dzirkli, Piltene su. 16. Gésis.

17. Puricas, Lielstraupe sn. 18. Alzkraukle, pastoratet. 20. Atvasites, Allazi sn. 21. Ciekuri, Birini sn.

I Område för livisk bosältning under mc-I deltid (fr. o. m. 900 e. Kr.).

v Tvä vägar för folkförskjutningcn omkr -> 900 e. Kr.

ii Livisehcs Siedlungsgebiet im Mitlelalter il (seit 900 nach Chr. Geb.).

v Zwei Wege der Vcrschiebuug nm 900 n. ^> Chr. Geb. 22. Vampcniesi, Dole sn. 23. Freimani, Ikskile sn. t 24. Käbeles, Ikskile sn. 25. Tinuzl, Ikskile sn. 26. Zarini, Ikskile sn. » J 27. Briduli, Krimulda sn. t 28. Krimulda, kyrkan. 29. Liepenes, Krimulda sn. 30. Priedes, Krimulda sn. 31. Krimulda, sanatorium. 32. Talens, Krimulda sn. 33. Mazpéci, Liclvärde sn. 34. Lielpéöi, Liclvärde sn. 35. Idini, Mälpils sn. 36. Salaspils, läkarboställe. 37. Jaunzemji, Salaspils sn. 38. Laukskolas, Salaspils sn. 39. Reznas, Salaspils sn. 40. Kapukalns, Sigulda. 41. Skriveri. 42. Lielrutuli, Skriveri sn. 43. Nariuas, Torne sn. 44. Pfltcli, Turaida sn. 45. Zviedrukalns, Vainlii sn.

L I V I S K B O S Ä T T N I N G I L E T T L A N D 1 5 1

i Lazdini (Laidze sn), jfr karta II, 1, 2, 3, samt vidare av gravar från

folkvandringstiden,

15

också dessa i Reinas och Lazdini men även i

Osbirzes (Dundaga sn) och Véde (Pope sn), jfr karta II, 4, 5, 6

och 7. Dessa bestå av flacka stensättningar, som under första

år-hundradet f. Kr. utvecklat sig ur rösena — till en början med

brand-och skolettgravar, sedermera, under folkvandringstiden, nästan

en-bart med skelottgravar.

På 800-talet c. Kr. tränga emellertid kurerna över Venta ooh Abava,

tydligen under trycket av ett krigståg, som konung Olof företog till

södra Kurland omkring 855 e. Kr. De erövra norra Kurland eller del

liviska »Wannema» (senare i skriftliga källor känt under namnet

»Vredecuronia»), som delvis får en rent kurisk prägel, delvis dock

efter vad som framgår av gravmaterialet förblir liviskt (jfr karta II),

detta senare gäller området i öster och en liten landsträcka utmed

Venta (där senare den lettiska »tämnieki» dialekten med starkt

liviskt inslag uppstår). Därjämte överflytta en del av liverna

om-kring 900 e. Kr. till Västlivland och området om-kring nedre Diina (Jfr

karta II), där också Henriks av Lettland krönika nämner »Livones»

och »terra livonum»; även den ryska Nestorkrönikan vet att berätta

om folket „JiHt»b",som av allt att döma var bosalt vid Diina.

I norra Kurland och västra Livland, Duna-området inberäknat,

äro liviska gravar från yngro Järnåldern för närvarande kända på

38 platser;

13

de utgöras av gravar i hög eller under flat mark, en del

äro försedda med små stensättningar och alla äro skelettgravar.

Un-der tiUn-dernas lopp ha sedan liverna i Livland helt uppgått i det lettiska

folket och för närvarande talas liviska endast i de nordkuriska

byarna Mustanum (lett Melnsils), Kuolka (Kolka), Vaidkyla (Vaide),

Sänag (Saunags), Pytrog (Pitrags), Kuostrog (Kosrags), Irai

(Magirve), Sikrog (Sikrags), Uzkyla (Jaunciems), Ira kyla (Lielirbe),

Piza kyla (Mikeltornis) oeh Luuzkyla (Luzna).

Därmed har jag i korthet givit huvuddragen av det liviska folkets

öde i Lettland under forntid och nutid. Alltjämt står frågan öppen,

varifrån liverna närmast kommit till Ivcttland på sin vandring från

öster, från Asien, de uralaltaiska folkens urhem.

Visserligen fruktar jag, att det ännu icke är möjligt att slutgiltigt

ge ett svar på denna fråga, men Jag vill dock i det följande göra några

påpekanden, som måhända skola kunna ge några antydningar. Redan

lånorden ur de iranska språken och från urslaviskan (när direkta lån

1 5 2 F R A N C I S B A L O D I S

från ryska icke kunna påvisas!), ävensom don påvisbara frändskapen

med Volga-finnarna, särskilt med mordvinerna, skulle kunna

fram-tvinga vissa slutsatser. Därtill komma do inånga fynden av hästlicn

och -tänder på de äldsta fyndplatserna i Ijettland, vilka möjligen låta

förmoda, att ett område på stäppen åtminstone för någon tid varit

livernas uppehållsort, innan de bosatte sig i Duna-området.

1 detta sammanhang måste nian också hålla i minnet, att

stäpphäs-len, närbesläktad med Equus Przewalskii, i Baltikum uppträder

först under bronsåldern

10

och här ersätter den tidigare, neolitiska

hästen; redan därigenom blir det antagligt, att den liviska invasionen

i Baltikum, som bäst konstaterats i Klangi och Reznas men också

påvisats i Asva och Iru (i Estland), kommit från sydliga eller

syd-östliga områden av den östeuropeiska slätten. Här konstaterar också

V. A. Gorodzov

17

— i ett fall i trakten av Isjum och vid upprepade

tillfällen i området kring floderna Bachinut, Donelz och Kalmius —

sporadiskt förekommande gravhögar med stenkistor på markytan,

som i viss mån erinra om den äldsta stenkistan i Reznas och vilka

G-orodzov daterar till liden omkring eller omedelbart efter 1200 f. Kr.

Liksom i Reznas saknades också i dessa gravar den annars i

syd-ryska bronsåldcrsgravar vanliga röda färgen; likaså anträffades i

dessa gravar endast ett fåtal föremål av brons, endast en liten

brons-ring, som utgjort prydnad vid tinningen, däremot förekommo lerkärl

av dåligt gods i samtliga gravar; också dessa fynd erinra om fynden

i Reznas och Klangi. Vidare förefaller det, som om det folk, som en

gång gravlagts i dessa sydryska stenkistegravar, möjligen

tillsam-mans med kimmerierna österifrån inträngt i Sydryssland omkring

1200 f. Kr. Eftersom man i kimmeriernus gravar ofta finner

hund-ben,

18

förtjänar det slutligen att ihågkommas, att t. o. m. Henrik av

Lettland, författare till »Chronicon Livoniao Vctus» (avslutad 1225—

27), talar om liviska hundoffcr, och dessutom kan tilläggas, att hund?

offer vid sidan av hästoffer också äro konstaterade i liviska gravar

från yngro järnåldern, däremot icke i lettiska gravar. Det är likaså

betecknande, alt stäpphästcn ofta förekommer i do sydryska

träkam-" Jfr E. B o h m, i Svensk Veterinäräkrift 1942, s. 10.

17

V. A. G o r o d z o v , Rezultaty archeologiceskich izsledovanij v

Bacb-mulskom ujezde, Trudy XIII sjezda, I, Moskva 1907, s. 237—239.

18

V. A. G o r o d z o v , Rezultaty archeologiceskich izsledovanij v

Izjumskom ujezde, Charkovskoj gubernii, Trudy XII arch. sjezda, I, Moskva

1905, s. 207 och 209.

L I V I S K B O S Ä T T N I N G I L E T T L A N D 1 5 3

m a r g r a v a r n a från förkimmerisk tid (enligt Gorodzov u n g e f ä r 1700— 1200 f. K r . ) , " och Jämt att i k i m m e r i s k a g r a v a r (1200—900 f. K r . ) delar av b r o n s till remtyg anträffats tillsammans med hästben.2 0

Av s ä r s k i l t intresse ä r det vidare, att på en träskboplats,2 1 som synes tillhöra tiden o m k r i n g 1 000 f. K r . och ä r belägen i Lettland vid Särnate (Jfr k a r t a I, 3), Uzava sn, 3 km från östersjökusten och icke långt från Venta, anträffats flera skikt av k o r s och t v ä r s lagda s t o c k a r till h y d d o r och att m a n d ä r funnit olika t r ä r e d s k a p i bety-dande antal, även s å d a n a med plastiska d j u r f r a m s t ä l l n i n g a r (t. ex. två s k e d a r med a n k h u v u d s k a f t ooh en fågelkropp). De på denna plats funna föremålen l i k n a fullkomligt dem, som anträffats i torvmossen G o r b u n o v o2 2 i ö s t r a Uralområdet och d a t e r a s till slutet av elfte å r -h u n d r a d e t f. K r . D e s s a s e n a r e -h a också tolkats såsom t i l l -h ö r a n d e ett förstadium till den Ananjino-kulttir, som förekommer i de övre skik-ten av s a m m a mosse. V i d a r e h a r man funnit l i k a r t a d e föremål i torv-m o s s a n Sigirskoje,2 3 g'1 v. Sverdlovsk; i N o r d k a r e l c n däremot2 4 och i finska L a p p l a n d2 5 visa sig l i k n a n d e föremål v a r a s k u r n a i cedcrträ ( P i n u s c e m b r a ) , något som k a n s k e t a l a r för att de importerats från Asien. M å h ä n d a skulle också dessa fynd k u n n a bekräfta antagandet, att liverna u r s p r u n g l i g e n utflyttat från Asien.

Som bekant k a n vidare a n t a g a s , att de möjligen genom K a s p i s k a porten kommande, f i n s k - u g r i s k a b ä r a r n a av b r o n s å l d e r n s s. k. Seima-k u l t u r2 0 vid Oka och vid V o l g a s övre lopp skulle ha t r ä n g t in på den östeuropeiska slätten från V ä s t s i b i r i c n u n g e f ä r 1200 f. K r . eller något tidigare och d ä r på sin n y a hemort orsakat, att s i b i r i s k a och mellan-a s i mellan-a t i s k mellan-a inflytelser fått fotfäste. P å ett b mellan-a r n k r mellan-a n i u m i Seimmellan-a mellan- anträf-fades t. o. m. fragment av ett p a n n b a n d av c y l i n d r i s k a b r o n s r ö r , enligt Gorodzov ett förstadium till den också s e n a r e bland f i n n a r n a

van-'» G o r o d z o v, i Trudy XII, I, s. 204.

s» G o r o d z o v, i Trudy XII, I, s. 207, Pl. XII I.

21 E. S t u r m s , Sarnates purva mltnes, Senatne un Mäksla 1940, I, s. 41 ff.

22 D. N. E d i n g, Novyje nachodki na Gorbunovskom torfjanike, Archeo-logiéeskije pamjatniki Urala i Prikamja, Leningrad 1940, s. 41—57.

23 V. T o 1 m a c c v, Drevnosti Urala, II, Zapiski Uralskago Obséestva Ljubitelej Jestestvoznanija, Band 34, Heft. 8, 1914, s. 151 ff.; S u o m e n M u s e o XXXVI, 1929, s. 84 fig. 3.

24 S u o m e n M u s e o XXXVI, 1929, s. 82 ff., fig. 2.

25 S u o m e n M u s e o XLII, 1935, s. 8 ff., fig. 1—3; Finska Fornminnes-föreningens tidskrift XXVI, s. 266.

20 G o r o d z o v , Kuljtury bronzovoj epochi v Srednej Rossii, Otcet Imp. Ross. Istor. Muzeja za 1914 god, Moskva 1915, s. 179 ff.

154 F R A N C I S B A L O D I S

liga, kvinnliga huvudprydnaden. Man skulle därför kunna antaga, atl

omkring 1200 f. Kr. en folkförflyttning från Asien till Europa ägt

rum, vilken också dragit med sig urliverna och via ett stäppområde,

där Equus Przewalskii förekom, fört dem till Baltikum. På denna

vandring skulle liverna också kunna ha upptagit sina iranska och

urslaviska lånord och lärt känna det sodan c. 1700 f. Kr. i östra,

mel-lersta och norra Ryssland vanliga borgbyggandet, därjämte lånat

eller tillsammans med andra själva medfört den s. k. »gorodisce

kul-turen», sådan vi senare kunna iakttaga den också i de finsk-ugriska

områdena i Baltikum ända fram till den romerska Järnålderns början.

Härvid må dock även nämnas, att invandringen i Sydryssland av

den förkimmeriska träkammargravkulturens folk omkring 1700 f. Kr.

sammanfaller med hyksos-invasionen i Egypten och likaså med

kos-säerinvasionen i Babylon omkring 1760 f. Kr. och att även

träkam-margravfolket synes ha kommit från Iran eller dess närmaste

grannskap.

Den sydryska kulturen uppvisar vid denna tid, vid sidan av cn

stark egeisk, också hettitisk påverkan, särskilt i storkurgangruppen

i Maikop i Kubanområdet,

27

och den måste från Orienten ha medfört

stäpphästen. Vid samma tid uppträder hästen i Egypten (samtidigt

med hyksos); i Babylon förekommer den redan tidigare, omkring

2 000 f. Kr. Dess ursprung är att söka på de ariska områdena öster

om Kaspiska havet och Aralsjön. Även de »sibiriska inflytelser»,

som göra sig gällande i Seimakulturen, förefaller ursprungligen ha

förmedlats från Mesopotamien till Sibirien genom Iran samt genom

Turan- och Altaiområdet.

28

Också de iranska lånorden i det liviska

språket torde därför finna sin förklaring, om vi utgå från att liverna

tillsammans med kimmerierna varit arvtagare, även om det skett efter

krigiska förvecklingar, till träkammargravfolket. Det skulle ej

hel-ler vara uteslutet, att också do hettitiska och kaukasiska

bronsfigu-rerna i Sydbaltikum

28a

kunna ha förmedlats genom den liviska

folk-förflyttningen.

27

A. M. T a l l g r e n , Die Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und

Ostruss-land, I, Helsingfors 1911, s. 201 ff.; J. W. G o t j e , Ocerki po istorii

matc-rialjnoj kuljtury Wostoénoj Jevropy, I, Leningrad 1925, s. 94 ff.

28

G o r o d z o v, i Otcet 1914, s. 206—224.

2S

a Jfr A. M. T a l l g r e n , A Bronze Statuette from Lithuania, Senatne un

Mäksla, 1938, II, s. 56 ff., och M a x E b e r t , Siidrussland im Altertum,

Bonn & Leipzig 1921, s. 78—79.

L I V I S K B O S Ä T T N I N G I L E T T L A N D 1 5 5

E n m o d e m r y s k h i s t o r i k e r S. N. BykovskiJ2 0 ville å r 1931 bevisa, alt k i m m e r i e r n a voro o s t s l a v e r n a s »Japhetitiska förfäder» liksom till s l a v e r n a över h u v u d taget; om B y k o v s k i j s påståenden motsvarades av h i s t o r i s k a fakta, s k u l l e också de u r s l a v i s k a lånorden i det liviska s p r å k e t finna sin f ö r k l a r i n g u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g alt liverna samtidigt med k i m m e r i e r n a kommit till S y d r y s s l a n d österifrån. T y v ä r r innehål-ler dock B y k o v s k i j s arbolo mycket f a n t a s t e r i ; enligt honom ä r o kim-meriorna samtidigt förfäder också till åtskilliga f i n s k - u g r i s k a folk.30

L i k v ä l skulle dock de u r s l a v i s k a lånen i liviska s p r å k e t k u n n a h a upptagits u n d e r livernas v a n d r i n g a r genom del östeuropeiska låg-landet, om det voro möjligt bevisa, att »die älteste Heimat der 81awen» varit beläget i de forna r y s k a guvernementen Volhynien, P o -dolicn, Minsk (delvis), Mohilev, Kiev, Cernigov, Poltava, K u r s k och Orel, som prof. M. V a s m e r vill g ö r a gällande.3 1 J u s t genom n å g r a av de n ä m n d a r y s k a guvernementen ooh utmed m o r d v i n e r n a s n u v a -r a n d e om-råde måste den väg ha gått, som fö-rde live-rna f-rån om-rådet vid floderna Baohmut, Donetz ooh K a l m i u s till D i m a s s t r ä n d e r .

Men det s y n e s också förekomma en viss a n k n y l n i n g lill den äldsta l i v i s k a k u l t u r e n på den f i n s k - u g r i s k a K a m a k u l t u r e n s3 2 A n a n j i n o -s l a d i u m (c. 800—200 f. K r . ) , v i l k e n -som b e k a n t r e d a n u p p v i -s a r en be-t y d a n d e s k y be-t i s k i m p o r be-t f r å n S y d r y s s l a n d vid s i d a n av lån f r å n sibi-r i s k t omsibi-råde. G sibi-r a v a sibi-r n a bestå i detta fall av f l a t m a sibi-r k s g sibi-r a v a sibi-r ellesibi-r låga h ö g a r med skelett- och b r a n d g r a v s k i c k . I A n a n j i n o förekommo också g r a v a r mellan h ö g a r n a och hela gravfältet liknade egentligen en enda kolossal hög, som uppstått genom att n y Jord skottats upp och som i viss m å n e r i n r a d e om den s t ö r r e högen (med m å n g a be-g r a v n i n be-g a r ) i Reznas; även s t e n a n h o p n i n be-g a r k r i n be-g be-g r a v a r n a före-kommo. Man m å ej heller glömma, att också på Klangu k a l n s en, som det förefaller skytisk pilspets av b r o n s anträffats.

I övrigt ä r A n a n j i n o - k u l t u r e n oerhört mycket r i k a r e än den liviska u n d e r tiden fram till K r . f. och i viss m å n a n n o r l u n d a till sin k a r a k -t ä r ; endas-t borgbergen i Kama-område-t l i k n a med sin »gorodisce

28 S. N. B y k o v s k i j , Jafetiéeskij predok voslocnych slavjan-kimmerijzy, Izvestija Gos. Akad. Istor. Mat. Kuljt., Band VIII, Heft 8—10, 1931, särskilt s 93

»° S. N. B y k o v s k i j , a. a. s. 94.

" M. V a s m e r, Die ältesten Bevölkerungsverbältnisse Russlands im Liohte der Spraohforschnng, Forschungen und Fortschritte, 18. Jahrgang, nr 33—34, Berlin 20/11—1/12 1942, s. 329.

S2 Jfr A. M. T a l l g r e n , L'époque dite d'Ananino dans la Russie orien-tale, Helsinki 1919, s. 5 ff., även s. 26 fig. 30 och 31.

15(5 P R A N C l S B A L O D I S

k u l t u r » alltigenom de liviska. M. G. Ghudjakov3 3 framhåller A n a n -Jino-folkets betydande handelsförbindelser ooh anför följande berät-telse h o s H e r o d o t o s (IV, 23, 2 4 ) : ». . . på a n d r a sidan svartjordsom-rådet följer ett stenigt och k u p e r a t land. N ä r m a n g e n o m v a n d r a t en avsevärd del av detta k u p e r a d e område, kommer man till ett folk, som bor vid foten av höga b o r g . . . Männen och k v i n n o r n a h ä r . . . h a platt n ä s a och s t o r a k i n d k n o t o r ; d e r a s s p r å k ä r egendomligt; men mod av-seende på klädodräkten l i k n a de s k y t e r n a . . . Till dem k o m m a skyt e r . . . De skyler, som besöka dom, a n v ä n d a dock vid h a n d e l s u p p -g ö r o l s e r n a sju tolkar och sju t u n -g o m å l . ..»

I R y s s l a n d fram till Volgaområdet h a emellertid anträffats holk-y x o r av m ä l a r d a l s t holk-y p , niodan i U p p l a n d ävensom i L a p p l a n d hittats d y l i k a av A n a n j i n o - t y p .3 4 H ä r t i l l k u n n a l ä g g a s en h o l k y x a a v m ä l a r -d a l s t y p från K r . P o n e w e s h i L i t a u e n och -de s k a n -d i n a v i s k a import-f ö r e m å l e n i Höznas och Klangi import-f r å n b r o n s å l d e r n s import-fjärde t. o. m. sjätte period3 3 liksom do s k a n d i n a v i s k a s k e p p s s ä t t n i n g a r n a från femte pe-rioden i N o r d k u r l a n d .3 0 Även u n d e r de följande å r h u n d r a d e n a , s ä r -skilt u n d e r folkvandringstiden och den y n g r e J ä r n å l d e r n uppvisa de liviska områdena en allt mor ökad s k a n d i n a v i s k import och ett utom-ordentligt s t a r k t s k a n d i n a v i s k t inflytande.3 7 Till följd av de livliga handelsförbindelserna mod S k a n d i n a v i e n ä r också antalet gammal-g e r m a n s k a och s e n a r e s v e n s k a l å n o r d i det l i v i s k a s p r å k e t så be-tydande.

I varje fall voro liverna, som n u ä r o ott fattigt ooh utdöende fiskar-folk, on g å n g i l i k h e t med Ananjino-folket v a n a och r i k a k ö p m ä n , nå-got som också framgår av fynd, liksom troligen även goda s j ö f a r a r e . De d r a b b a d e s dock av ett h å r t öde redan på 1200-talet e. Kr., genom biskop A l b e r t s förtryck ooh genom den av främmande t y s k a i n k r ä k -tare förblandade livisko k o n u n g e n K a u p o , som till och med över-l ä m n a d e sitt över-land åt den k a t o över-l s k a k y r k a n .

J a g vill ä n n u cn g å n g betona, att Jag icko tilltror mig att k u n n a M Drevnosti Kamy po raskopkam A. A. Spizyna v 1898 g., Materialy Gos. Akad. Ist. Mat. Kultj., Leningrad 1933.

34 G. E k h o l m , Forntid och fornforskning i Skandinavien, Stockholm 1935, s. 132.

« S e n a t n e u n M ii. k s 1 a 1936, I, s. 65, 68, 75 och 83.

86 Jfr E. S t u r m s , Die bronzezeitlichen Funde in Lettland, Congressus Secundus Arch, Balt., Riga 1931, s. I I I ff.

87 Jfr B. N e r m a n , Die Verbindungen zwischen Skandinavien und dem Ostbaltikum, Stockholm 1929, Kap. II och IV.

L I V I S K B O S Ä T T N I N G I L E T T L A N D 157

slutgiltigt lösa frågan om livernas u r s p r u n g , dock skulle m a n k a n s k e redan n u k u n n a påstå, att liverna kommit från sydost och d r a g i t fram gonom ett område, d ä r s t ä p p h ä s t e n förekom, varefter de till att börja med nått D i i n a och s e d a n sökt sig vidare mot n o r r l ä n g s s t r ä n d e r n a av R i g a b u k t e n och kommit fram till de estniska ö a r n a och F i n s k a viken; i do i n r e d e l a r n a av E s t l a n d förekomma stenkislegra-\ a r , såvitt känt, endast i r i n g a u t s t r ä c k n i n g . Det förefaller som om de första liverna redan före sin ankomst till B a l t i k u m levat vid en farbar flod och som det s ä r s k i l t varit Diina, som utövat d r a g n i n g s -kraft på dem; av allt alt döma måsto Diina redan u n d e r b r o n s å l d e r n , om icke rentav tidigare, ha varit vida k ä n d som en god handelsväg mellan öster ooh väster.

F ö r f ä d e r n a till do baltiska liverna k u n n a k n a p p a s t vara att söka i S e i m a - k u l t u r e n s folk, ej heller i Kama-området, men väl k u n n a de v a r a identiska med de b ä r a r e av stenkislekultiiren, som efter vad Gorodzov k o n s t a t e r a t levat i området k r i n g floderna Machiuul, D o n e t s och K a l m i u s vid tiden o m k r i n g 1200 f. K r . ; denna hypotes s y n e s mig v a r a den mest a n t a g b a r a och genom denna skulle också den n ä r a frändskapen mellan liver och mordviner i s y d ö s t r a delarna av det n u v a r a n d e e u r o p e i s k a R y s s l a n d finna cn bättre förklaring.

Z U S A M M E N F A S S U N G

F R . B A L 0 D I S : Archäologisches z u r L i v e n f r a g e in L e t t l a n d Mit allem Vorbehalt versucht der Verfasser, eliemals Reicbsantiquar in Lettland, die liviscben vorgeschichtlichen Verscliiebungon zeitlich und terri-torial näher zu bestimmen. Auf Grund von linguistischen und archäologi-schen Angaben, sowie von baltiarchäologi-schen, bronzezeitlichen KnoelienJunden des Steppenpferdea (nah dem Equus Przowalskii) glaubt der Verfasser dio Immigration der Liven ira Baltikum (vergl. Karte I) um 1200 vor Chr. Geb. annehmen zu können und zwar, vielleicht, aus dem Gebiete der Fliisse liachmut, Donez und Kalmius, wohin die Urliven zugleich mit den Kira-inoriern aus dem Osten kommend gedrungen wäron. Um Chr. Geb. stellt dann der Verfasser dio Liven nur noch ira Nordkurland (Lettland) fest, und beweist, schliesslich, eine weitere Verschiebung derselben um 900 nach Obr. Geb. nach Westlivland (Lettland, vergl. Karte I I ) .

In Livland sind die Liven später lettisiert wordon; in Nordkurland lobten noch im Jahre 1935 in 12 Dörfern 944 Liven. Im September 1943 haben die heutigen deutschen Okkupationsbehörden Lettlands die Bevölkerung des Gebietes Mazirbe—Domesnäs—Röja—Dundaga (Nordkurland) zwangsweise fortevakuiert, wodurch auch die letzten Reste des Livenvolkes schwer ge-schädigt wordon sind, und ebenfalls die ganze Livenfrage wieder ein grös-seres Interesse verdient.