Metriska Öfversättningar från Sanscrit.
Med V idtberöm da P lu losop liisk a F acu lteten s
Sam tycke
t i l l o f f e n t l i g g r a n s k n i n g f r a m s t ä l l d a afM ag.
' C a r l F r e t i r i k B e r g s t e d t
D o c e n s i G r e k is k a L itt e r a t u r e n o c h S v e n A d o l f H e d l u n d a f S to c k h o lm s N a tio n P ä G u s t a v i a n s k a A u d i t o r i u m d e n 8 M a r « 1 8 4 3 p. v. t. ©. n».I.
U P S A L A W A U L S T O M & L A ä T n O M.I
s a Ci a sr
OM
S U N D A
o c hU P A S U N D A .
Ä å förnim m då af mig denna gamla fabel, o Jftmfi-son! Med dina b rö d er u tfö rlig t, som den tim at i fordom tid:
H iranjakasipu nämndes en hög Å s u r ; i dennes ä tt
N ikum ba, sto r i glans, föddes, konung öfver de Daitjers stam. D enne alstrade tv å sö n e r, sto ra i hjeltem od och k ra ft,
S u nda och Vyasund näm nde, fulle af g ry m h e t, skräcklige. Enigt höllo de tv å sam m an, så i rådslag som ock i värf; F rå n hvarandra de ej v ek o , båda delande nöd och lust. E j de åto och ej gingo de förutan h v ara n n , de tv å ,
Öfvade m ot hvarann k ä rle k , talte med huldhet till hvarann. E n s i ly n n e, i bragd en se, liksom voro de tv å blott en, — Så det väldiga par v ä x te , enigt äfven för fra m tid sv ärf: A tt eröfra de tr e v erldar togo de sig i sinnet för.
F ö rs t de offrade, se’n drogo de till V in d h ja, och gjorde der
Väldig b o t, och en lång tidrym d de vid späkelsen stodo fast. H å re t tofvadt, i bark klädde, hunger och tö rst de ledo då, Späkande med förnuft k ro p p en , lefde u ta f den tom m a vind; O ffrande af sitt k ö tt, stodo de på spetsen af u tsträ c k t fo t, S trä c k ta arm ar och spändt öga, sta rk a i lö fte t, långan tid.
D eras väldiga botöfning genomglödgade Findhja’s berg,
A tt d e t hvirflar af rö k sände: det v ar e tt underverk a tt se. Men n ä r de dessas bot sk å d at, af sk räc k betogos gudarncs A tt stö ra sådan sjelfspäkning försökte de på många vis. D e med qvinnor och d y rb ara perlor frestade brödren städs; D esse b röto dock ej b o te n , höllo tro g e t vid löftet fast.
O ch på n y tt åt de hugstore skapte gudarne irrsk en jtm t: M ödrar, sy stra r och husqvinnor, anförvandter, för deras blick, Af en je tte med lans väpnad skräm da och jag ad e, sig te , Utan smycken och h årp ry d n ad , klädren slitna från deras kropp. Och till brödren sin bön stä lla : ”fräls oss, fräls oss”, med
enigt rop. Dessa bröto dock ej bo ten , höllo tro g et vid löftet fast. O ch n är ingen af dem stö rd es, eller blef i förvirring b rag t, D å försvunno ined ens qvin n o r, och hela u n derverket strax t.
«
Nu i kroppslig gestalt trädde U rfadren till det brö d rap ar, Ville dem med en nåd hugna — han som all verlden skapat har.
S u n d a och Upnsund båda — b rö d rap aret af väldig kraft — N är de varsnade U rfadren, stodo med knäppta händer d å , Och till guden sitt tal stä lld e ,-till den hö g e, de båda tv å : ”Med v år späkning, o U rfader, om belåten och nöjd Du ä r , Trolldom skloke och stridskloke, s ta rk e , g esta|tförändrande,
Odödlige oss gör båda, om Du ä r ■ oss, o. F ad er, h u ld !”
■ 1
Brahm a sade: Allt skall E der till dels vard a, b lo tt odödlighetsgåfvan e j; Y äljen an n a t, — jemväl d ö d ssä tt, som E r h öjer till gudars
rang.
”H errsk a vilja vi”, — så tänkten J , a tt väldigt J Öftat b o t, Ju st derföre till dels blifver ej åt E d e r odödlighet.
A tt eröfra de tre verldar hafven J denna bot b e s tå tt,
D nit ja-furst ar, och ju st derför fyller jag eder önskan ej. i’
S u n d a och Upasunda sade: Ingenting i de tre verldar, både hvad fast och rörligt ä r , Må oss kunna förfång g ö ra, b lo tt-v i sjellva em ot hvarann.
B rahm a sade: - liv a d af E der begärd t blifvit och b etin g ad t, beviljar ja g , Och det äskade dödssättet E der skänkes i lika del.
N är de tvenne af Urfadren blifvit hugnade så med nåd, Och han hoten åt dem häm m at, gick han till Brahmahimlen
hem . Men då de gåfvan m ottagit, /hufjVi-furstarnes bröd rap ar, O sårbare af all verlden, gingo de till sin boning hem. N är beskänkte de sig funno, all deras önskan nu var fylld, Och ibland deras vänskaror blef det glädje och fröjd med magt. Nu de löste sitt h års flätor, spridde det uti lockars svall, H öljde sig ock med praktsm ycken, klädde sig uti herrlig drägt. F ester höllo de ock stän d ig t, tillfredställande hvart begär; Afvenledes till fröjd stäm da voro vännernas skaror nu. ”H ä r skall frossas och högt lefvas, gåfvor delas, och qvinnogunst Med musik och med vin k ry d d as!” så ljöd ropet från hvarje hus. Ofverailt u taf högt fröjdskri och handklappningars dån jemväl D m t/n -stad en med m agt genljöd; drucken var den af fröjd
och lust. Men för b rö d ren, de der bytte efter behag g estalt, förflöt, Under lekar och skäm t ständigt, å re t liksom en enda dag.
«
IV I e n när festen till slu t lid it, a tt eröfra de verldar tre
E n här drogo de då sam m an, togo befälet öfver den.
Och n är vänner och rå d sh e rra r och de gamle farväl de bragt, U nder gynnande stjernbilder b rö to de u ti natten upp.
Med en väldig och pligtkunnig D a ifja -s k a ra åstad de g å , V äl beväpnad med sp ju t, lansar, klubbor, pilar och svärd jemväl: Och med herrliga lofsånger, segersiande, jublande,
H ö g t besjungna af luftandar, drogo de hän med lustigt mod. Upp i luften de sig svungo, — öfverallt var dem vägen fri — O ch m ot gudarnas borg drogo, fulla af dårligt stridsbegär.
Men då gudarne m ä rk t deras a n tåg , och B rahm a’s nådeskänk,
F lydde de från de tres him m el, och drogo hän till Brahm a’s verld.
In d r a ’s him m el de tv å vunno; — J a x e r och Raxaser jem v ä l,
Och dertill alla luftandar, slog det väldiga par ihjel. Men då hjeltarne re ’n kufvat alla orm ar i jordens d ju p ,
Betvungo de vid hafsstranden alla stam m ar af M letcha's ro t.
D å , i uppsåt a tt all jorden u n d erk u fv a, de strän g a två L äto kalla sin h ä r sam m an, talte till den de sk a rp a o rd : ”Genom offer de K ungsvise, med dryckoffer de p reste rs m ängd O ka gudarnes m agt stä n d ig t, deras ära och salighet.
Medan ständigt de så h an d la, m ot ^/sM r-stammen h ätsk e stä d s, D erfö r låtom oss nu döda hela skaran, med enigt m o d !” D erpå till ö stra hafsstranden sam m anstäm de de all sin h ä r , Med sitt grym m a beslut fa tta d t, och drogo hän å t alla led.
E n h v a r, som offer fullbragte, h varje p rest som till offer böd, Alla dessa till döds slogo de tv å h je lta r, och drogo bort. D e andaktsfulles eldoffer, som på heliga h ärd a r b rau n , G rep med rånande hand hären, och vrok det uti hafvets dju p ; Och hv arh elst af de hugstore botöfvarne em ot de två
Blef slungad u t en ban n stråle, föll den för undergåfvans kraft. N är bannet ingen k raft hade, liksom pilen m ot klippan sä n d , Ö fvergåfvo sin sjelfspäkning B rahm anerne, och flydde b o r t,
A f bäfvan för de tv å b rö d re n , liksom orm en för Fisclinus örn.
F ö rstö rd a voro bothydöor, sönderslagna de helga k ä rl; Tom och öde v ar all jo rd en , liksom d räp t u taf tidens magt. F örintade de Kungsvise och an d ra vise vore n u ;
Men de grym m e å t m ordlustan gåfvo e tt aldrig hejdadt lopp. Än de lånte af brunst vilda elefanter gestalt och k ra ft,
O ch bragte u ti vildm arken Ja m a s rike, det göm da, in:
Än i lejongestalt, ömsom tig ra r, och än osynlige,
P re ste rn e de med list d rä p te , hvarhelst de sågo en af dem. T om på offer och skriftläsning, tom på p reste r och konungar, Utan heliga festdagar, var all jorden a tt skåda nu:
T ry c k t af ångst och af sorg uppfylld, handel och köpenskap förödd,
Utan offer å t gudom en, utan heliga äktenskap,
Utan h erd a r och plogm änner, stä d er och hyddor uti g ru s, A f knotor full och benrangel, v a r jorden gräslig till a tt se: Och fasansfull var all verlden, och all dess åsyn fruktansvärd. Sol och m åne och fix stje m o r, planeter och all himlens h ä r
Förtviflade, såsn art Sunda's och Upasunda's bragd de sett.
Men när de alla v erld stra k ter k u fv a t, det grym m a D aitja-par,
s
N u de sam tlige G ndsvise, Siddhas, de Höge vise ock,
K ände alla en djup sm ä rta , n ä r de så g'o det djerfva dåd. Med späkt vrede och späkt anda och späkta sinneslustar, gå Til! Urfadrens palats dessa, af ömkan öfver verldens ve. D er de skådade U rfadren, d er han hland Gudaskaran s a tt, A f SUltUins och af Brahm vise på alla håll omgifven tä tt.
D er var A g n i och V in d h errsk arn , Mahadeva v ar ock tillstads,
Sol och Måne och H ög-Im lra, Brahma’s drabanter äfvenleds,
Tallösa slag af luftandar, helga M avis i strålgestalt.
Då fram trädde de Högvise sam tlige, uti djupt b e try c k ,
Ocli berättade fullständigt S unda's och tJjtasunda's dåd,
H v ad , och h u ru det allt tillg å tt, och med hvad k raft det u t-fördt v ar: A llt de sade för U rfadren, och ingenting förtego de. G udaskarorne då sam fäldt, och alla Höge vise d e r, D jupt på h je rtat den sak lade, och Urfadren de manade. D e försam lades tal hörde han, som all verlden a lstra t h a r , Och sinnade en stund efter, hvad i saken att göra var.
Död beslöt han å t våldsm ännen och ropte Visvakarm an d i t ;
N är Allbildarn han såg för sig, honom Brahm a befallte s å :
”Skapa cn underskön q v in n a !” så den Höges befallning ljöd. klen denne tillbad U rfadren, och behjertade stra x t hans ta l, Och ej på egen lust tä n k te , b lo tt på him m elska mön alltjem t. A llt hvad finns i de tr e verldar, livad som ä r fast och livad
sig r ö r ,
H undratusendetals sm ycken fogar lian uti m öns gestalt: Sädan perlegestalt bildar h an , af gudomlig fägring full.
Men n är med väldig ansträngning hon af Allhildarn skapad var, Bland qvinnor i de tr e v erld a r, i skönhet ej dess like fanns.
E j e tt grand pä dess kropp gafs det — sä fulländad gestal ten var — D er den him m elska härskarans blick ej dröjde helagen qvar.
Skön som L a xm i g tt se var hon, väckte längtan i allas b rö s t:
Alla varelsers blick drog hon, och allas tan k ar ock, till sig. Skapt af allt hvad det gifs skönast af qvinnors fägring, p
er-lors glans,
F ö rlän te henne U rfadren perlenam net Tilottama.
Tillbedjande till U rfadren med knäppta hän d er trädde hon, Och sade: ”hvad skall af mig göras, o H erre! hv arfö r skaptes ja g ?”
Brahm a sade:
”G ä , Tilottama, väck häftigt kärleksbegär i S tin da's b rö s t,
Och Upnsnnda’s, g lan srik a, med magten af din skönhet s to r!" Hon bejakade U rfadrens ta l, och tillbad hans gudom dä, Och derpä hon en rund gjorde ibland gudarne högerleds.
I södra himlen s a tt Siva, med anletet m ot östern vänd,
U ndergudarne n ordledes, och Ilischis su to öfverallt.
Medan nymfen sin rund gjorde bland gudaskaran högerleds,
Mot henne vändes I/iig -ln d ra ’s och Siva's blickar dä alltjem t.
N är på sidan hon gick, erhöll Siva, den skädelystne gud.
E tt lotus-ögadt n y tt anlet — vändt m ot sunnan det anlet v ar —
Och n är bakom hon gick, fick han e tt vestligt anlet äfvenleds, Och när nordligt hon se’n trädde, fick han e tt nordligt anlet ock.
T usen ögon bekom In d r a , pä ryggen, sidan, fram m antill,
Med röda ögonvrår, s to ra , på alla sidor rundtom kring.
F yradubbladt blef sålunda Siva’s an lete, fordom dags,
(Judaskaroruas anleten, Iiischis, d« högcs, äfvenleds,
O afb ru te t sig hänvände, h varhelst Tilottama gick fram .
Alla gudarnes blick ständigt var fästad uppä m öns gestalt,
De försam lade hugstores, utom Brahm a’s, U rfadrens, blick.
N är lion till jorden gick, tä n k te gudar och höge Rischis sä :
"Nu fullbordad ä r d e n saken”, för hennes stora fägrings skull.
N är Tilottama re ’n b o rtg å tt, böd all verldens b eh e rrsk a re
H
F J E R D E S À N G E N .
IV är
jorden af de två D aitjer bet vungen var, oeh allt var fred, Och ej de m otvärn m er sp o rd e, då trodde slutadt de sitt värf.F rå n gudar, J a x e r , Gandliarver, orm ar, jä tta r och konungar,
De hade h v ar klenod rö fv a t; deröfver gladde de sig nu. Och då ej m er m ot dem trädde till m otvärn rustad någon fram , D e ej m era b esty r h ad e, och som gudar sig fröjdade.
A f qvinnor, k ran sar, v ällu k te r, och kräslig spis af många slag, Och många ljufva d ry ck sa rter, en sto r förnöjelse dem gafs. Uti lundar och lu s tp a rk e r, uppå bergen, i skogens djup, Och sköna nejder lu stv an d ra, liksom odödlige, de två.
E ngång på F in d h ja ’s högslätter, der jem n och kal ä r bergets
topp, O ch Salaträd i full blom ning, de gingo a tt förlusta sig. P å undersköna h v ilb ä n k ar, främjande all slags lust och fröjd, H im lasäten, med gladt lijerta bland sina qvinnor suto de. D å med dans och m usik nalkas qvinnoskaran det brödrapar, Och med sånger och Iofqväden och jubel träd er dem emot.
Men se! med sakta steg vandrar Tilotlatna vid skogens bryn,
Höljd i en enda röd m antel, som tä tt sig slöt kring liennes lif,
Plockar blom m or på flodstranden — Kurniknra var blommans
namn — O ch nalkas långsam t hög slätten , der hjelteparet satt sig ned. Dessa, af ädel dryck vilda, med rödskim rande ögonpar, N är de sågo den höftfagra, blefvo utom sig båda två. F rå n sina säten stra x t ru sa de u p p , och ila mön em ot, O ch d ru ck n a af begär båda, de fordra henne hvar för »ig;
Vid högra handen grep S m id a den sköna med sin jä tte h a n d , Och Upasunda strax t v en stra handen fattar af gudamön. Af undergåfvans kraft dru ck n a, af egen k raft berusade, Af rikedom ens ru s vilda, och gudadryckens ru s jem väl, — B erusade af allt d e tta , ilsket blicka de på h varann,
Af samma kärleksqval d ru c k m , och tala till hvarandra så :
”M in som m aka och d in svägra” ; Snn d a sade till brödren först ;
”M in som maka och d i n svägra”, gaf Upasunda ock till svar.
”E j^ d ig hon tillh ö r, m i n ä r hon”, — så de brunno af vrede stor, Och betagne af möns skönhet de glömde tro och huldhet all. De fruktansvärda stridsklubbor fatta de två, för hennes skull j B erusade af möns kärlek de svungo klubborna med m agt: ”J a g kom före”, — ”n ej, j a g var det”, — så de slogo h v a
r-ann ihjel. Så af klubborna dödsslagne till jorden föll det stark a p a r , B lodbestänkte, likt två solar, fallna från him lahvalfvets rym d. Men nu flydde med sto r bäfvan och ångest qvinnoskaran all, -Drufjfl-hopen jem väl flydde till afgrundsboningarne då. Då med g udar och Högvise till vägs firfadren sig begaf,
Den R en h jertad e, H u g sto re, a tt beprisa Tiloltama.
H enne då med en nåd hugnar all verldens höge upphofsm an: A tt dväljas u ti ljusrym der och ren eth er hon valde sig, Och nöjd med valet Urfadren tilltaltc henne nådigt så: ”Solbeglänsta och månljusa rym der skall Du bebo alltjem t. Och ingen skall Dig r ä tt skönja för glansen af din herrlig h et.” N är han så hennes bön uppfyllt, han, som ä r verldens u p p
hofsm an,
II
JA D SC H N A D A T T A S DÖD.
E N E P I S O I ) U R R A M A J A N A.. ■ t v
•
T ■
'
■ ■ Ti'-* ■! ■>' V *> **, > ■IM
är Ram a gått i vildm arken, m annatigern, med brödren gin,Dâ af en m ägta djup sm ä rta betogs konung Dasaratha.
N är m ed Laxm ana landsflyktig R am a v a n d ra t, i d y ster natt
In d ra 's like var h ö ljd , liksom solen fångad i Rahu's gap.
I sex dagar den g lorrike begrät Ram a : — vid m iddnattsstund
V akar han vid en tung hågkom st af deu illbrand, han sjelf begått.
Till sin m aka, den högborna Kausalja, ställde han sitt ta l:
”Om d u ä r vaken, Iiausalja, så lyssna noga till m itt ord:
Du h e rrlig a , hvadhelst m enskan godt eller syndigt än beg år, Tiden bringar till s lu t fru k te n , oundviklig och säker städs. Den som icke med Hit v äg e r, i hvarje rådslag, ondt och godt, Hvad o rä tt ä r , hvad r ä t t , — denne af de vise en dåre näm ns. L ik den , som A m raskog lem nar och ilar till Palasaskog, Af blomm an lockad, fru k tsn ik en , vid bergsningstiden lottlos
blir; — Så ja g , från Am raskog flyktad och gången till P alasaskog,
B egråter nu min själs b lindhet, a tt jag Rama ifrån mig lät.
R a u s a lj a, n ä r som ung fordom min pil jag efter ljudet s k ö t, O ch m ålet nådde, sto r blodskuld uppå m itt hufvud samkad blef. D etta öde mig n u d rab b a r, som ja g , d ro ttn in g , mig sjelf b eredt, L iksom b a rn e t, som gift d ru c k it, af barnsligt oförstånd förledt. L ik en m enska, som gift dricker, oförvetet och ej med flit,
O förvetet också denna synden fordom af mig begicks.
D u , o d ro ttn in g , var d å ungm ö, och jag var k ronprins då ä n n u ; S e , då nalkades regntiden, som lu st och k ä rle k väcka plär.
I ß
T y solen], soin all saft druckit u r jo rd e n , och dess y ta bränt, På nordlig fä rd , sig nu vände till skuggolandet oin igen: Och helsosam ma m olnskaror breddes u t öfver alla lan d , Och högt jublade påfoglar, och h ä g ra rs och Saranga’s tropp. Floderna voro bräddfyllda, men k la rt v ar deras vatten dock, Och öfverstego strö m fåran ; ty molnen skockade sig nu. Af regnllcdet, del m olnfödda, var jorden ymnigt vederqvickt, Och prunkade i frisk grönska, af fogelskarors jubel full. Under e tt sådant tidskifte jag två koger på skuldran band,
O ch med bågen i hand styrde till floden S arnju min gång,
A tt i n a tte n , — o vansinne! — en buffel eller elefant, E ller e tt annat djur döda, som a tt dricka till stranden gått. Då jag h örde med ens bullret af e tt k ä r l, som med vatten fylls, Liksom en elefants rossling; men m ö rk re t hindrade min blick. E n väl fjädrad och skarpuddig pil jag lade på bågen s tr a x t, Och efter ljudet sk ö t pilen, af ödet rubbad i min själ.
Men då pilen från bågsträngen sprungit, och träffade sitt m å l, Jag en m enskoröst hörde klagligt qvida: ”0 , ve! jag dör. — H u ru kunde väl jag träffas, botö fv arn , u ta f pilens u dd? H vem var rån arn , den gudlöse, som honom sk ö t em ot m itt b rö st? A tt v atten h ein ta kom nattligt jag till ensliga flodens stran d , — H vem s hamj sände mig dödspilen? H vem b ar jag fö ro rä tta t h ä r?
1 blinda gubbens brö st tränger, den jem m erfulla M unins b röst,
Som dväljes h ä r i vildm arken, med sonens m ord en pil jem väl. D enna dårliga våldsgerning, som ingen n y tta bringa k an , Ä r lik det m o rd , som lärjungen m ot m ästarn öfvar, sannerlig. Icke öfver mig sjelf klagar ja g , a tt döden mig trälfat h ä r ; Jag beklagar de fvå blinda g am la, fader och m oder min. D et gamla blinda par, länge n ärd t och v årdadt af mig med flit, N är jag. v andrat till u p p lö sn in g ,— .hvad öde vän tar väl dem då? Mig.;.och dem ,>som med skogsfrukter och vilda ö rte r lifyet n ärt, En enda pil med ens dödar; — hvem var den grym m e, som
