Metriska öfversättningar från sanscrit. Med vidtberömda philosophiska facultetens samtycke till offentlig granskning framställda af mag. Carl Fredrik Bergstedt ... och Johan Laurentius Ekman af Smålands landskap. På gustavianska auditorium den 21 maj 1845

g

Metriska Öfversältningar från Sanscrit.

Med Vidtberöm da Philosopliiska F acu ltelens

Samtycke

t i l l o f f e n t l i g g r a n s k n i n g f r a m s t ä l l d a

af

Mag.

C a r l F r e d r i k B e r g s t e d t

och * J o i n t i i _{L a u r e n t i u s E k m a n} af Sm ålands L a n d s k a p . P ä G u s ta v i a n s k a A u d i t o r iu m den 2 1 M a j 1 8 4 3 p. v. t. e. m.

V.

J f

K O N U N G E N S T R O T J E N A R E K A P ITE N EN ,VIJ) KO NGL . UP LA ND S REGEMENTE

V Ä L B O R N E

herr

M A U R I T Z B. MALÎIIERFELDT

FBD C H A R L O T T E M A L N E R F E L D T

Gb

T y h o n , livars vägar K risch n a -brödren vandra, F ö ren a d e, på samma vagn, de båda, — Ej I n d r a sjelf förmår att henne röfva: H ur m ycket mindre usla, svaga m enskor! H ur A r d s c h u n a, som fiendehjeltar kufvar,

O ch bäfvan sänder i sin oväns hjerta, F ö r m ig skall störta sig på dina leder, L ik A g n i , när han härjar torra skogar!

D s c h a n a r d a ita , A n d h a k a - V rw c/m i-hjelten,

Och /»WåjVi-sönerne, de fruktansvärde: — J a , alla d essa furstesöner vandra

Så gladligt o ch så villigt mina vägar. Med åskans dån de snabba pilar flyga, S om blixtar, sända från GrtnthW-bagen, Från A r d s c h u n a is , den fruktansvärdes, båge: H u r olycksbådande och hem skt de sjungal P ilsk y a rn e, so m från G a n d iv a flyga, D e h astiga, lik t snabba fågelskaror,

A f K r is c h n a skickade, när dem du skådar, H elt v isst d itt öfverrnod du dd förbannar. N är m u ssel-b låsarn , han hvars pansar klingar, S om sk o tt på sk ott ifrån G a n d iva skickar, — N är han em ot ditt bröst sitt pilregn sänder, H ur blir du d å , o skändlige, till sinnes? N är B h im a se s med klubban mot dig rusa, Och J /n d r i-sö n e r n a , från jagten vända, S itt vredefödda g ift, det grym m a, spruta: — Då skall du råka i b etryck , du usle!

Så sannt jag aldrig än med m insta tanke Mot mina makar b r ö t, de vördnadsvärde: Så sannt skall kufvad jag i dag dig skåda Och omkringsläpad utaf K un t i s söner. Och derför kan jag ej i oro bringas, Om än. o skändlige, du bort m ig släpar: T y snart m ed Pan<fn-hjeltarne förenad Till skogen K a m ja k a jag återvänder.”

På d em , som ville henne gripa, sände H on skarpa blickar ur sitt sköna ög a , Och bannande ”berör m ig ej” hon ro p te, Och kallade förskräckt på presten D h a u m j a . D s c lia ja d ra th a vid manteln henne fattar,

Men honom slungar hon med kraft tillbaka; A f henne v r ä k t, den syndige till jorden F öll n ed er, lik ett träd med brustna rötter. Men åter greps af honom furstedottren

Med väldig kraft, och ryck tes b o r t, den hulda, Och steg på vagnen, under många tårar,

S e’n hon sig vördsam t böjt till D lia u m ja s fotter.

D h a u m ja sade:

”Ej kan du henne bortröfva, förrn du besegrat hjeltarnc: En krigarhöfdings pligt noga b etä n k , o kung D sc lia ja d ra th a '. A f b r o tte t, som du här ö fvat, ej frukten u teb lir, fö r v isst, N är P a n d u s hjeltar, anförde af ß /m o /in -s o n e n , m öta dig.” N är så han talat gick D h au m ja i höga furstedottrens sp år, D er hon på vagnen b ortfördes, midt uti S in d im -(u rsten s här.

I V ä r K u n tC s söner genoin skogen ströfvat, O ch dödat rådjur, vildsvin, liuffeloxar, P å livar sitt h å ll, de åter sig förente, B å g sk y tta rn e, de ypperste på jorden. D å hälsade J u d h is c h th ir a den stora A f rådjur och af ormar fyllda skogen, Genljudande af fågelsån g, och sade T ill brödren,, lyssande på djurens läten: ”Ä t solb elysta nejderna sig samla Båd’ djur o ch foglar, skriande förfärligt, F örk u n n an d e, att fara är å färde, A tt skogen u ta f fiender betränges.

N u nog m ed jagten ! vänden fort tillbaka, T y skakad är min själ och tärd af oro; O ch med bek ym m er skym m ande min tanke L ifsfursten i m itt bröst sig våldsamt häfver. E n s jö , hvars ormar G a ru d a förödde, E tt rike utan k u n g , af lyckan sviket; — Så syn s m ig K a m ja k a , liksom en urna, H vars vatten vilda elefanter druckit.” Med S iW /tu -h ä s ta r , snabbare än vinden, S å kraftiga och sto ra , P a n d u s lijeltar, P å sköna vagnar åkande, sin kosa

(iS

Men s e , från venster en scliakal sig närm ar, H ögt tjutande, till dem , som återvände: Begrundande hvad härmed månde bådas. Till A rd sc h u n a och B h im a talte K ungen • ”S e , hur från ven ster skriande oss nalkas E n olycksbådande schakal, o bröder!

H elt sä k e r t, oss till tr o ts, b lef här föröfvad En illbragd utaf K u r t i s slem m a söner.”

Från skogens d jup, der de på djurfångst vandrat, H em vändande till K a m ju k a , de sågo

E n qvinna, som gjöt bittra tårefloder: D et var den älskades förtrogna amma. D å rusade från vagnen I n d r a s e n a

Och skyndade med snabba steg m ot henne; Och djupt bedröfvad manna fursten ställde Till D r a n p a d is förtrogna så sin talan: ”Säg hvi du g r å ter, liggande på jorden? S äg, hvi förtorkas så ditt sköna anlet? Kanhända blef D r a u jja d i, konungsdottren, Med våld af fräcka nidingsmänner röfvad. Om jordens djup hon än b eträd t, den h ö g a , Om himlen hon bebor, om oceanen,

Skall Prt/u/H-ätten hennes vägar vandra: A f sådan sorg är D h a r m a s son betagen. Från så berömda hjeltar, som i striden Okufvade bestå och aldrig m a tta s, Hvad dåre vågar deras maka rö fv a , H o n , som är dyrare för dem än Iifvet? Ej denne v e t, att hon ett skyddsvärn e g e r , H o n , som är K u n fi’s söners andra hjerta:

tit)

Igenom livilkens bröst i dag skall pilen, D en skarpa, trängande, i jorden fästas? Ej mâ du sörja öfver henne, qvinna; T y v et: i dag skall Ixrischna återvända, O ch P a n d u ’s sö n e r , se’n i grund de slagit Sin oväns h ä r , med D r a u y a d i förenas." Aftorkade sitt sköna an let, amman T ill I n d r a s e n a , spännets körsven, sade: ”D e I n d r a -lik e fem till trots blef K risch n a A f kung D s c h a jn d r a th a ined våldsbragd röfvad. S e , än stå spåren efter honom friska,

Och träden v issn a , dem hans framfart brutit: O , vänden om i hast och följen henne; T y icke långt är konungsdottren borta. Ikläden h astigt edra pansarskrudar, D e tunga, h e rrlig a , I I n d r a - like, Och fatten b å g a rn e, de fruktansvärde, Och p ilarne, o ch dragen fort å färde: Förrn hon a f hotelser och våld förvirrad, Med rubbadt sinne och förtorkadt anlet, Till pris sig ger åt någon nedrig usling, Lik offeroljan, som förspills i askan: — Förrn i en riseld offersm öret brinner opp,

Förrn på en grafplats högtidskransen vissnar b ort; — Förrn hundar slick a , under offerprestens ru s,

Från altarstenen fallna Soma-plantans saft: — F örrn , jagande i skogens djup, schakalen Får sig fördjupa uti L otu s-fä ltet: — A tt ej den älskades månblida anlet, Det ögonfagra, herrliga och klara,

En skändlig usling fräckt beröra d ristar, Som bunden oljan uppå offerhällen: S3 dragen ut med hast på dessa v ä gar,

Och låten tiden fru k löst cj förrinna ! ”

J tid h is c h th ir a sade:

”Håll u p p , du herrliga, och häm m a talet: Ej inför oss det skändüga du säge!

Om konungar det g jo rt, om kungasöner, A f magten dru ck n e, — se de sig bedragne.’’ När så han talat, drogo de 3 färde

Med h a st, och följde sp 3 ren , som de s3 g o , Som ormar flämtande alltjem t, och svängde D e stora bågars fruktansvärda strängar. D å sågo de ett moln af damm sig höja, U pprördt af A iW /iu -h ären s gångarhofvar. Och D lia u m ja , vandrande i härens leder; ”0 skynda h it ! ” så ropte han till B h im a . Men konungssönerne till honom r o p te , H ugsvalande: ”var lu g n , och följ med tåget 1’' Och liksom falkar, vädrande ett hy te ,

Med hast de störtade m ot S indliti-W àren. Och hjeltarne i mandom I n d r a - lik e , Förgrym m ade för våldet mot sin m aka, A f vrede flam m ade, såsnart de sågo

D se lin ja d ra tlia med D r a u p a d i på vagnen.

B ågsk yttarn e, de fruk tan svärd e, ropte Till S in d h u -fu rsten , Å r d s c h u n a och B liim a , Och Konungen och tvillingarne båda: ålen fienden sin väg ej mera kände.

3 I e i i fasansfullt ett gny höjdes i skogen der, bland kämparne, D e v red e, när de sett Ith im a framstormande med A rdscliu n a.

Såsnart D s c lia ja d r n th a , den läge, varsnat Standarens toppar ifran Pawr/M-hären, Med sjunket mod till D v a u p a d i han ta lte„ D en strålande, der på hans vagn hon åkte: ”D er nalkas dessa hjeltar fem , de h öge, Ile lt v is st, o K ris c h n a } är det dina makar: S könlockiga, förtälj o s s , du som känner, E n hvar af P a n d u s ä tt, som spannet länkar!”

D r a u p a d i sade:

”Hvad båtar d ig , o dåre, dem att känna, Se’n d ådet, lifsförkortande, du öfvat? D e äro mina m akar, som sig närma: För eder gifves räddning ej i striden. Tillbörligt är att jag dig allt förkunnar, När du mig frågar, snart ett rof för döden! Ej kan du mig bedröfva eller skräm ma, När D h a rm a 's son jag ser med sina bröder: H an, på hvars fanor tvenne pukor ljuda,

N a n d a , den h errliga, och tJpa n a n d a , —

Han pligtens väsende i grunden känner, Pligttrogna menskor honom städse följa: — H an, som bär guldets rena h y , den h ö g e, Med stora ögon och Pratschanda-näsa,

D en ädlaste af alla P a n d ti-s ö n e r ,

Ar D h a rm n ’s s o n , J tid h is c h th ir a , mill m ake. Om än en ovän i hans skydd fortror s ig , Skall ädle hjelten skänka honom lifvet: Med knäppta händer och med sänkta vapen A nropa honom om ditt lif, o dåre!

Men den n e, som på vagnen der du sk åd ar, L iksom en vuxen S ala-fisk , den sta rk e, Med sam manbitna läppar, rynkad panna, Han är V r ik o d a r a benäm d, min m ake. E tt spann af kraftiga och ädla h ä sta r, Med om sorg täm da, drar den höge hjelten: Om öfverm ensklig kraft hans bragder vittn a, Och ” Ultima.” går hans namn kring jorderunden. Hans vedersakare ej räddning finna,

T y aldrig fiendskapen han förgäter: Med säker död sin ovän städs han n a lk a s, O ch aldrig låter han sig fullt försona. B ågsk ytten d er, den ärorike h jelten , S om q väfver lu sta n , hedrar ålderdom en,

J u d h is c h th ir a s lärjunge städs och brod er,

Han är D h a n a n d sch a ja benäm d, min m ak e, — Som ej af girig h et, begär och fruktan

F örlåter dygdens väg och b rottet öfvar: — I glans han A g n i liknar, K u n t i-so n e n , Och drabbar fienden med död och fasa: — Som nogsam t alla pligters väsen känner, Och tager fruktan bort från den betryck te. H an , hvars gestalt den skönsta nämns på jorden, Som alla P a n d u -s ö n e i högre sk atta,

Ä n deras eget lif , den löftestrogne, Han är den tappre N a h u la , min m ake, — Som svärd et for med öfvad hand i striden, D en s to r e , S a h a c le v a s tvillingsbroder, H vars bragder, d åre, du i dag skall skåda, L ik I n d r a , stridande med Z>a/fi«-härar: E n hjelte vapenlärd, och yis och fintlig, T jenstvillig u ti allt m ot D h a rm a -so n en , I glans han m äter sig med Sol och Måne, D en y n g ste , älsklingen hos K u n ti’s söner. Och h an, hvars like i förstånd ej finnes, V ältalande och skarpsynt bland de gode, E n hjelte s t o r , som hämnden aldrig glömmer, Han S a h a d e w a kallad är, min make.

Förr ger hani lifvet och i eldens lågor Sig stö rta r, än m ot dygdens hud han talar: T illgifven Ä « fr a -p ]ig te n städ s, den v ise. A f K u n ti h ö g re skattas han än lifvet. Liksom e tt sk e p p , med ädelstenar lastadt, Vid hafvets strand m ot hvalens rygg sig krossar: Så skall din h ä r, på sina kämpar blottad, A f P a n d u s söner du förintad skåda. Så har jag näm nt för dig de P a n d u -s ö m r , Som i ditt öfverm od du trotsa vågat: Om okränkt utaf dem du slipper undan, D å är fö rv isst pånyttfödd du i lifvet.” Men P a n d u s fem tal, lik en femfald I n d r a , F örlät sin h ä r, som stod med knäppta händer,

Och öfversväm m ade med regn af pilar V agn h ären , stormande från alla sidor.

G rån på, och gripen an tap p ert, omringen fienden ined hast! Till sina kämpar sä r o p te , uppm untrande, S u v ir a s drott. Men nu ett rysligt gny höjdes af krigarne, när A rd sc lin n a Och tvillingsbrödren sam t Iih im a de skådat, och J u d h isch tliira . Och häpnad öfverföll S in d h n s och S iv a 's och S u v ira 's folk , Som sågo dessa m an-tigrar, likt tigrar druckna af sin kraft. D en guldbeprydda stridskluhban, af jernet gju ten , svängande Sprang Iih im a fram m ot A’tW /t-fu r ste n , som drefs af ödets

hem ska magt.

Iiotika, stred vid hans sida och täckte honom med sitt svärd,

Från alla håll med vagnborgar omringande F rik o d a r a . Fast pilar, spjut och strid sk lu b b or, af hjeltearmar slungade, I skora skaror ncdslogo på I ih im a , darrade han ej.

En elefant med dess m anskap, och fjorton man till fots dertill Slog Iih im a ned med stridskluhban i S iW /m -h ä r e n s främ sta

led. Fem hundra tappre förkäm par, bergbebyggare, väldige, Slog A r d s c lm n a i slagtlinien, spanande efter S in d h n s drott. -Konungen sjelf i stridshvim let nedlade i ett ögonblick

E tt hundra tappre förkäm par, de yp perste i S in d h n s här. Med svärdet i sin hand såg man N a k u la , sprungen från sin

vagn:

Likt frön han sådde fotfolkets hufvuden öfver fältet jem t.

S a h a d eva sin vagn styrde d itå t, och för hans pilar föll

En skara elefantkäm par, likt påfåglar från trädens topp. Med bågen i sin hand nedsteg T r ig a r ta ’s fu rste från sin vagn, Och ‘dödade med stridskluhban för K onungen hans fyrspann då.

Men h o n o m , som till fots nalkas, straxl med en halfmiåntfor-111ig pil

I b rö stet R u n t i s son träffar, dygdefursten Judhisclithira. Med klufvet Jijerta föll denne, ur munnen frustande sitt blod, Mot D h a rm a -sonen v ä n d , hjelten, liksom ett träd med bru­

sten rot. A f I n d r a s e n a följd nedsteg från vagnen dä Judhisclithira, H vars hästar voro n edslagne, och steg på Saliadeva's vagn. N u m ot N a k u la fram ryckte X e m a u k a ra , illaliam ukha, Bestorm ande från två sidor hjelten med livassa pilars regn. Men d ein , som sände pilskyar, likt regnuppfyllda m oln, de två, Snart med on enda pil fällde till jorden M a d r is tappre son. Men fram till dennes vagntistel lopp Su ra t h a , T rign rta's drott, Och lät en elefant stjelpa vagnen, kunnig i sådan konst. Med svärd oeli sköld! i hand nedsprang från vagnen modigt

ISakula,

Och se’n han fattat foitfäste, orörlig lik ett berg han stod. Till N aknia's förderf sän de mot honom då kung S u ra th a En retad elefan t, väldlig, med lyftad snabel botande. Men ISakula med slagsvärdet på elefanten genast klöf Både snabel och huggtänder vid roten, när vände sig. E tt väldigt skrän han u tstö tte, elefanten ined ringar prydd, O ch föll till jord med sänkt hufvud, och krossade de ridande. N är denna bragd han fullbordat, han nådde lîhim asena's vagn, Den iV a d ri-b o ra e strid sh jeiten, och räddad var den tappre då. Men med sitt krum m a svärd afhögg Dhima körsvennens huf­

vud nu,

Som lurst h o tik a ’sr spann styrde, der han i striden ryckte fram. Ej fursten sag att körsvennen var dödad af den händige, Och hit och dit på slagfältet lopp spannet utan kusk omkring. Till honoin d å , den bortvände, utan körsven, sig närmade

Med sina skarpa skott sprängde A rd sc h u n a , lör de kämpar tolf Utaf S u v ir a ’s ä tt, bågar och hufvuden på samma gång. S e’n dödade den kam plyste T r ig a r ta s , S iv a s , S in d u e v , Och furstarne för Ix v a k u s , som inom skotthåll närmat sig. Elefanter i mängd sågos med sina flaggor störtade,

Och hjeltar, som standar b u ro , af I n d r a s e n a ’s starka arm. Och vida kring på slagfältet var jorden öfverallt betäckt A f hufvudlösa likhopar och hufvuden förutan kropp.

Hundar, gamar och korpskaror, schakalers, hägrars, falkars hop Sig mättade af blodbadet och hjeltarnes, de fallnes, kött. Vid sina hjeltars fall fylldes S iW /u t-fu rsten D sc lia ja d ra th a A f skräck, och släppte lö s K r is c h n a , och rustade sig sjelf till

dykt.

Kär slagen var hans här, lät han D r a u p a d i stiga från sin vagn, Och girig på sitt lif llydde mannafursten i djupan skog. Men D h a rm a -sonen såg K r is c h n a , der uti D h au m ja's spår hon

g ic k ,

Och lät af M a d r i s son henne på vagnen lyftas upp till sig. Med bittert h ot och pilskurar förföljde B liim a då alltjemt SiW /iK -hären, som up p löstes, se’n flyktad var D sc lia ja d ra th a . När A rd sch u n a förm ärkt hade, att S in d h u -fu rsten (lyktad var, Han hejdade den stridslystne B liim a , som S in d h u ’s kämpar slog.

A rd sc h u n a sade:

”Honom , hvars brott oss tillskyndat denna sm älek , o hjelte stor, Ej ser jag mer på slagfältet, S in d liu -fursten D sclia ja d ra th a . Gå du och honom sök — H ell dig! — hvad båtar oss väl hä­

rens fall?

Ej bringar sådan bragd ly ck a , eller livad tiö r du sjelf d e r o m ?” Af A r d sc h u n a , den h u g fu lle, förm anad, detta gensvar g a f, När D h a rm a ’s son han såg nalkas, den vältalige B liim a då: ”Fienden re’n förströdd fly k ta t, se ’n fallne äro hjcltarne: Tag D ra u p a d i, o k u n g, med dig, och vänd tillbaka härifrån.

Med tvillingsbrödren, drottfurste, och D h a u m ja , den högsinnade, B egif dig nu till skogshyddan, och der hugsvala D ra u p a d i! T y ej m ed lifvet undkom m er mig S in d h u ’s d ro tt, den dårlige, Om ock han stod vid afgrunden. om I n d r a styrd e sjelf hans

spann.”

J u d h isc h th ira sade:

”Ej dödas h ö r , o arm starke, S in d h u - îm s te n , fast slem han är : K om D u h sa la ih o g , fu rste, och G a n d h a ri, den herrliga!” På detta talet genm älte den förståndiga D r a u p a d i,

F ö rv irra d , vred och m odfallen, till A rd sc h u n a och B liim a så: ”Om I min önskan hörsam m en, så döden denne skändlige, V anbördingen, den lågsinte syndarn, en skamfläck för sin ätt. D en som qvinnor m ed våld röfvar, och dertill kungadömen stjäl, Ej denne bör i strid sparas, om än han om försköning ber.” När så hon talt, d e två hjeltar gingo att spana S in d h u ’s drott, Men D h a rm a -sonen hem förde oflerpresten och D ra u p a d i.

Och hemland såg han skogshyddan af brutna kärl och säten fu ll,

Och uppfylld af d e tv efö d d e, och M a rh a n d eja deribland. Till d essa, som i djup ångest på K risch n a tä n k te, nalkades, A f sina bröder om gifven , den vise nu med makan sin. Men dessa kände sto r glädje, när segrande ur striden kom A ter fu rsten , den h u g sto re, och bragte D r a u p a d i med sig. Och D h a rm a -so n e n , om gifven af d essa, satte der sig ned, Men D r a u p a d i i skogshyddan trädde med tvillingsbrödren in.

B h im a och Indra.'s son hörde, att fienden på afstånd var,

Och drefvo sina spann sjelfva med hastighet åt samma led. E n bragd så underbar gjorde derstädes hjelten A rd sc h u n a , A tt S in d h u -furstens spann nåddes, på krosa-afstånd, af hans pil. Med himlavapen utrustad, utan bäfvan i farans stu n d ,

J>å rusade de två lijeltar, B h im a sen a och A r d s c h u n a , M ot S in d h u s d ro tt, den spannlöse, som skräm d oeh

öfvergif-ven var.

N är sina hästar nedskjutne, af sm ärta djupt b etr y ck t, han sä g , Fursten till flykt sig ansträngde, och skyndade i skogen in. Men när A rd sch u n u såg honom brådstörtande på flykt sig ge, Till honom dessa ord ropte den arm starke, förföljande:

”Med sådan mandoin hem för du nied våld en maka väl åt dig?

Vänd om , o fursteson! stadna: ej så att fly det höfves dig: I dina fienders midt Iemnar du dina tjenare och fly r!” A f /ù m fi-son en så m anad, vände dock S in d la is drott ej om. ”Stadna, o stad n a!” skrek B liim a , m ot honom rusande med

h ast;

N ä r D s c lia ja d r a th a säg brödren med vapen lyftade till strid, N edslagen och bestört flydde lian, girig pä sitt lif, i bast. Men B h im a sprang från stridsvagnen, förföljande den llyk tige, O ch se ’n han honom upphunnit, vid håret grep han fursten

vred.

Och upplyftande vrok B h im a honom åter till jordens grund, Och vid hufvudet grep fursten och sönderpiskade hans kropp. F oten satte den arm starke på hans h u fvu d , som lefde än , Och sträfvade att u p p sp rin ga, och ville brista ut i gråt. M id sitt knä m ot hans b röst, stö tte B h im a konungen med

sin arm ,

T ills den n e, qvald a f stridshjelten, i vanmagt och förvirring föll. Men A r ih c h u n a m ed flit sökte att hejda B him a's vredesm od: ”B etänk hvad K ungen nyss talte om D u h s a la , o A u r u -so n !”

B h im a sade:

”Ej värd är h an, den elände, att lifvet vinna af min hand, Som D r a u p a d i, den skuldlösa, bar plågat s å , den skändlige. Men hvad kan jag väl uträtta, när Kungen jem t är m edlidsam , O ch du i barnslig fåvitsko oss alltid hindrar i vårt v ä r f? ” När så han ta la t, skar B him a alltmed en halfmånformig pil A f S in e lh u s drott fem hårflätor, som sade ingenting dertill. Och se’n m ed sm ädligt hån sade till konungen V r ik o d a r a i ”O m , dåre, du begär lefva, så hör betinget nu af mig: ’En slaf jag är 1’ du utrope i sam qväm och församlingar; Så skänker jag dig lifsgnistan : så är de öfvervunnes lott.”

so

Men fursten rop te: "sä ske d e t!” D s c h a ja d r a th a , so m släpad b lef,

T ill B h iu u isen a , m an -tigern , förrherrligarn af krigets värf. Och derpå Iiliitn a band h on om , fastän han spjernade em o t, Och honom på sin vagn sa tte , m edvetslös och af sto ft hetäckt. Derpå besteg han sjelf vagnen, beledsagad af A r d s c liu n a , Och när han hyddan nått, trädde han inför kung J u d h isch th ira . Derpå blef S in d liu ’s drott framförd af lt h im a , i det skick han

var :

Vid dennes åsyn log K ungen, och ropte: ”släppen honom lö s ! ” Till honom B hiinn då sade: ”må det förkunnas D r a u p a d i, A tt fallen är den syndfulle i P a n d n s söners träldom n u !” Till B h im a då den förstfödde talte e tt ord så hugnerikt: ”Om inför dig vårt ord gäller, så släpp den afskyvärde lö s !” På D lm rm a-son en såg lir is c h n a , och talte s e ’n till B h im a så: ”Må fursteslafven frigifvas, hvars ilätor fein du skurit a f ! ” Till fursteu gick den frigjorde, och böjde sig för D h a r m a s son, Och helsade i stum häpnad B rahm anerne, som der han såg. Till honom medlidsamt sade D h a rm n -sonen J u d h is c h th ir a , När af Å rd sc h u n a fasthållen konung D s c h a ja d r a th a han såg: ”G å , du är fri från träldom en; men handla aldrig mera så l D u qvinnolystne, b o r t, — V e dig! — med dina usle tjenare! H vem sk u lle, utom d ig, öfva en sådan bragd, o skändlige?" ålen då han såg att fullhringarn af oren dåd utom sig v a r , B lef D h arm a's so n , den förstfödde, intagen af m éd lid sam h et: ”Må ditt förstånd i dygd v ä x a , vänd ej till orätt mer din håg: Med fotfolk och med spann drage du lyckosam t, D s c h a ja d r n tlia l” Så tilltalad, af blygd uppfylld, med bortvändt an let, ty s t och

stu m ,

Gick denne, qvald af djup sm ärta, till G a n g a d v a ra 's nejder bort.