• •
Metriska Ofversättningar från Sanscrit.
Med Vidtberömda Philosophiska Facultetens
Samtycke
t i l l o f f e n t l i g g r a n s k n i n g f r a m s t ä l l d a af M a g .C a r l F r e d r i k 15 e r g - s t e d t
D o c e n a i G r e k is k a L i tt e r a t u r e n och • V o h a u B o s e l l a f V e s tg ö th a L a n d s k a p . K o n g l. S tip e n d i a i P å G u s ta v ia n s k a A u d ito r iu m d e n 1 0 A p r i l 1 8 4 3 p . v . t. f. m. I I I . U P S AX. A w a h l s t r ö m A lÅs t b o m.K O N G L . M A î : T S
TROMAN, Ö FV ERSTEN OCH CHEFEN FÖ R DESS YESTGÖTHA R EG EM EN TE, RID D A R EN A F K . SVÄRDS-ORDEN
V Ä L B O R N E
med djupaste vördnad oeh tacksamhet
t i l l e g n a d t
af
Yerldsvaktariie, de högvise, inottogo honom vördnadsfullt, Den frågande, och gemnälte: ”ined hästen vänder du igen.” När dessas tal lian h ö r t , lände den lättfotade sist derhän, Der vandlade i askhopar farbrödren lågo, Itaglm -sonl
Men då af sm ärtans magt kufvad bief À sa m a n d sch n ’s ädle s o n ,
Och öfver deras missöde han många bittra tå ra r gjöt. Offerhästen jemväl såg h a n , som vandrade ej långt ifrån, Mannatigern, af d ju p s m ä rta betagen öfver fädrens fall. Begärlig att med dryckoffer konungssönerna hedra der, Vatten sökte den h u g sto re, men fann ej llodbädd eller sjö. Men, med sin skarpa blick fjerran spanande, G a m d n han såg, Morbrodren sin, den berghöge, konungen ibland låglars här. Till honoin då den högsta rke F iuata-sonen ordade:
”Du tiger ibland m ä n , sörj ej! För verlden deras död var god;
T y lia p ila med ljungelden, den obesegrade, dem slog. Ej jordiskt v a t te n , högvise, du dorför gjuta må på dem :
G anges, som verldens skuld so n ar, Ilim a v a t's äldsta dotter
skön, Må skölja de till askhopar förvandlade, du hjelte stor! Om af henne, som all verlden älskar, begjutes detta sto ft, I paradiset då ingår de sextio tusen söners tal.
Led Gangesfloden h it, -t- Hell dig! — till jorden ifrån gu dars verld, Om du förm å r, så u t r ä t t a , att Ganges går till jorden ner. Men nu tag hästen fort ined dig, och vandra samma väg
du kom , Och offret åt din farfader bringa till s lu t, o hjelte stor! N är .d n su m a t, den högstarke, den skönfjädrades tal förnam, Skyndsamt hästen han g rep ; derpå återvände han ärofull.
Till fursten han sin gäng ställde, som var i förinvigning sta dd, Och berättade omständligt saken och fågelfurstens ord. Men när konungen h ö r t hade hans förfärliga tal, o prins, L ä t han offret till slut bringa, såsom det r ä t t och öfligt var. Se’n till sin egen stad vände den sälle, n ä r han offret lö st, Men ingen utväg fann fursten att bringa G anges’ böljor ned. Och då ett råd ej fanns, fu rsten , den s to re, efter långan tid, När trettio tusen å r rik et han s t y r t hade, till himlen gick.
B h a g i r a t h a s B ö n h ö r e l s e .
I V ä r Sagava. åt verldslagen sin gärd betalt, till konung då Undersäterna utvalde A n s u m a t, uti fromhet stor.
Och A n s u m a t, den pligttrogne, han var en stor och väldig kung; Af honom bief e n son alstrad, — D ilipa var den sonens namn. Ät denne uppdrog riksvården kung A n su m a t, och sjelf han gick A tt på H im a v a t's topp öfva en sträng och öfvermensklig hot.
G a n g es, den r e n a , nedbringa ville fursten, den herrlige,
De himmelske i m ag t je m lik, men nådde ej önskans mål. N är tv å och tre ttio årtu sen hänsvunnit, se’n till skogen drog Den ä ro rik e , undlfick han paradiset som botens lön.
Men D ilip a , den glansrike, när han förfädrens öde h ö r t, Fast han af b itte r sorg qvaldes, kunde ej finna något råd. ” H u r skall jag G anges nedbringa? h u r skall jag fukta deras stoft, Och dem till paradis h je lp a ? ” — så öfverlade han alltjemt. Ät ho n o m , som med pligttroget sinne betänkte saken städs,
U h a giratha benäm nd, föddes en so n, med alla dygder prydd.
Men D ilip a , den g lorrike, månget offer fullbordade,
Och trettio tusen å r sty rd e den fursten konungadömet sitt; Men utan att e t t råd finna, h u r fädren kunde frälsta bli, Mannatigern af k ro p p sk ran k h et hembar sin gärd åt ödets lag: Och så till I n d r a 's verld gick han, som han med fromhet å t
sig vann, Den höge, se’n till riksväldet U hagiratha var festligt smord.
U h a g ira th a , den kungsvise, väl bevandrad i pligtens bud,
I hopp att Ganges nedbringa, åt råd e t sitt lian öfverlät Sitt rike, och en sträng späkning vid G ökarna han företog. Han stod emellan fem eldar, arm arna sträckta emot skyil, All sinneslust var strängt kufvad; en gång hvar månad blott han åt, Om vintren uti flodvattnet, regntiden han på marken låg. N är under månget årtu sen han denna stränga bot b estått, Blef B ra h m a honom huld, guden, som alla väsens upphof är. Till honom trädde Urfadren med hela gudaskaran d å ,
Och talte till den hugstore, botöfvande B h a g ira th a :
”B h a g ira th a , du glorrike! du gör mig fröjd, o inannadrott; F ö r boten, som du här u t s t å t t , en nåd d u , tr ogne, välja m å ! ” Då talade den glorrike till honom , so;n all verlden gjort,
B h a g ira th a , den arm starke, med knäppta händer andaktsfullt:
”Om Du med mig är nöjd , Höge, och boten bringar någon f ru k t , Må genom mig ett dryckoffer alla S a g a ra ’s söner få:
Och se’n med Ganges' våg askan af de tappre befuktad ä r , Gånge då alla förfädren till himlen, den oändliga!
Gif mig, o Gud, en afkornma, att ej min ätt må slockna u t ; E n sådan herrlig nåd visa, Du Höge, å t I x v a k u s ä t t ! ” När konungen sitt tal ly k ta t, all verldens store skapare Med ljuflig stämma genmälde ett skönt och oförgängligt o rd : ”Din bön förvisst ä r d j e r f , konung, B harjirata, som spannet k ö r ; Den uppfylld blifva skall — Hell dig — Ix v a k u -ä ttc n s stöd
och hopp! Dig tillhörer den förstfödda 1/iniavat’s dotter, G anga sk ön;
Dock måste Siva först blidkas, at t han mottager hennes fall; T y Ganges' fall, du h u g sto re, förm år ej jorden a t t f ö rd ra , Och ingen utom Blixtsvingarn ser ja g, som dertill mägtig ä r . ” N är så till fursten Urfadren talt, och G anges sin vilja s a g t, Med gudar och med vindskaran till himlens boningar han gick.
G a u g e s ’ n e d s t i g a n d e .
I V ä r
försvunnen var Urfadren, stod fursten hela åre t om ,SS still, att af hans tåspetsar jorden blef ömmande och qvald. Med sträckta a r m a r, b art h ufvud, af vinden m a tad, utan t i k , Liksom en stubbe orörlig, stod han büd’ natt och dag alltjemt. Men n ä r året till slut lidit, till honom Urnas make k o m . Som af all verlden högt ä ra s , boskapsfursten, och talte sS: ”Jag ä r med dig tillfreds, gode; din önskan jag fullborda vill, Och pä mitt hufvud bergfurstens dotter jag emottaga skall.” D erpå till högsta bergstoppen af I lim a v a t steg guden o p p ,
Och ro p te: ” G a n g es, fall n e d e r l ” till himlaregionens flod. Men n ä r Ilim a v a t’s förstfödda dotter G anges det talet h ö rt Af Uina’s m a n , den tillbedde, blef nymfen m äkta vred dervid. Och öfvermåttan sto r gjorde sig Ganges och tog väldig fart, Och ned u r luften föll floden på S iv a ’s helga hufvud då. T y således himlamön tä n k te , som y tte rst svår a tt mots tå var: ”Med min störtflod till afgrunden rycker jag S iv a med mig
ned.”
Men hennes öfverinod m ärkte den höge I la r a , och blef vred, Och häm d beslöt den 'freögde, en hånande, ä t G anges' nymf. Och G anges föll, den syndrena, på lia d r g ’s helga hufvud
ned,
Men snärjdes i hans hårfläta, oländig såsom skogens snår. D e r u r, fastän med ansträngning, hon ej förmådde lösa sig, Ocli ström m a ned på jordytan; fångad var hon i h å re ts garn.
5S
B e r lion irrade är många, den himmelska, tilldess en gäng
B h a g ira th a fick se henne, och ny botöfning företog.
Med furstens bot blef nu S iv a sä öfvermåttan väl föriöjd, Och tillät G anges omsider att störta sig i V in d u s sjc. S itt upphop fingo sju ström m ar dä af henne, när fri lon blef;
H la d in i, P a v a n i, dertill N a lin i, den förträffliga: —
Mot östan dessa tre flöto, helga ström m ar med vatten k l a r t , Och andra trenne, S u ts c h a x u , S ita och S in d h u s stolta flod, Med herrligt vattenlopp vände sig hän till verldens v e s t n tra k t: Men den sjunde af d em , G anges, följde konung B hagiratha. På Siva 's hufvud först föll hon u r luften, se’n på jorcen ned , Och der med mägtigt dån ledde i många bugter hon sin ström. Af fiskar och af sköldpaddor, och af delfiners flock jemväl, Som fallit och som nedföllo, strålade jorden allestäds.
Då kommo alla Gudsvise, G andharver, J a x e r , Siddha's o t k , Och sågo den u r luftrymden till jorden fallna flodens lopp. P å sina vagnar, borglika, dragna af sköna hästars spann. Och elefanter, ditkommo gudarne i förvåning stor.
A tt underverket åskåda, som G anges' fall åt jorden bjöd, Skaror af gudar ditström ma, de ojemförlige i glans.
Af gudarne, som nedstego, och deras smycken luftens rymd Så molnfri och så klar lyste, som om den hundra solar bar. Af orm ar och af delfmer och fiskar sprittande, jemväl, Som flögo liksom ljungeldar, var hela himlarymden full. I tusen bubblor flög sku m m et, det skimrande, kring luftens
fält, Likt skyarna på hösthimlen, af Hansaflockar hvimlande. Än brusar floden vildt fram åt, än slingrar den i mången b u g t: An mot höjden dess våg häfves, än flyter den så sagta
fram; — Och åter ser man svallvågen sig bryta mot en annan våg , . Och högt mot himlen u p p b r u s a , och se’n till jorden sjunka ned.
Mot S iv a s hjessa först b ru tet, sedan brutet mot jordens grund, Tindrade herrligt flodvattnet; ty klar och fläcktri var dess v5g. (iudavise och C a n d h a r v e r, och de som jorden djup bebo, Bestänkte sig u r flodvågen, som genom S iv n helgad var. Dem som fordom et t bann stö rta t ifrån himlen tili jorden ned, I G anges' böljor rentvagne till himlen återvände de.
Högligt fröjdad var all verlden öfver vattnet, det glänsande; T y skärade från synd blefvo alla väsen af G anges' våg.
B h a g ira th a , den kungsvise, besteg sin himlasköna vagn;
I spetsen gick den h u g sto re, och G anges följde honom åt. Alla gudar och Högvise, D a itje r , D a n a v e r, R a x a s e r ,
Höge J a x e r och G a n d h a rv e r, de store ormar, R in n a r a s : — Kung B h a g ira th a ’s vagn följde de alla jemte nymfers flock, Och glada gingo floddjuren samfäldt i Gnngres-nymfens spår. H v art B h a g ira th a drog, följde honom G anges, den herrliga, Den främsta ibland flodnymfer, som alla synder plånar ut. F ö r DschaJmu d å , den h u g s to re , undergörarn, af Ganges’ våg, När han e t t ofler fullbragte, blef oflerstaden öfversköljd. Af hennes öfvermod väcktes D schahnu’s vrede, o R a g h u -son! Och i et t enda drag utdrack han hela Gaujes-flodens ström. Då bragtes gudar, G a n d h a rve r och Rischis i bestörtning stor, Och ärade den h u g s to re , D sch a h n u , kronan bland menskors ätt. De tillbödo den glansrike a t t Ganges såsom dotter lä:
Då blef han nöjd, och utsläppte u r sina öron G anges’ ström. Som D sch a h n u ’s dotter binamnet D schahnavi erhöll Ganges så: Och troget följde städs nymfen B h a g ira th a ’s , den stores, vagn. När hafvet hon till slut hu n n it, den yppersta bland floders mör, Då steg hon ned till afgrunden, att fullborda sitt soningsvärf. Till oceanen gick också konungen, följd af G anges’ flod,
Och ned i jordens djup trädde, der vägen var af fädren gräfd. Och då han G anges bragt neder till afgrundsdjupet, konungen. Vederqvickte han förfädrens aska med helga flodens våg.
Och se, af G anges' Ilod fuktad S a g a vù lern a s hop med ens, B y tt i hindagostalt, uppsteg till himmelen med glädje stor. När B ra h m a süg den hugstore, hur han befuktat lädrens stoft, Till B h a g ira th a sä talte den H öge, följd af gudars hop: ”Du tiger ibland män! frälste till himlen, liksom gudar, gå Kung S a h a ra ’s , den hugstores, sextio tusen söner nu. Så länge omkring jordrunden hafvet rullar sin våg, o k u n g , Så länge skola ock desse i himle.f liksom gudar bo.
Och G anges h är skall städs vara din äldsta dotter, store kung, Och ibland menskor högt prisad och med ditt namn nppkallad
bli.
T r e d e l a d nämnas skall G a n g es, den helga, och B liagiratlii; Emedan i de t r e verldar hon vandrat nämns T r e d e l a d hon. Men nu åt alla förlad ren, menniskofurste, stor i glans, Fullborde du ditt d rvckoller, och löse löftet, som du gjort.
Din ärorike ättfader, den högt berö m d e, herrlige,
Den stö rste bland de pligttrogne, ej denna önskan uppfylld säg. Och A n s u m a t, o son., äfven, ojemförlig i kraft och mod, Som ville Ganges nedbringa, kunde ej lösa löftet sitt. Och fursten, som d e Högvise var jemlik uti magt och glans, Ojemförlig i botöfning och trogen A'nf>vr-pligten städs, —
D iliga sjelf, den glansrike, han som dig a l s tra t, salige,
Förm ådde ej med ali sträfvan att bringa Grtn</es-lloden ned. Men utaf dig blef fullbordadt löftet, du starkaste bland m ä n , Och dermed vann du stor ära bland gudar och bland menskors
ätt. Af dig från himlen nedbragtes G u n g a , fiendekufvarel Dermed et t dygdens bögaltar, o konung, liar du dig beredt. Nti, h errlige, dig sjelf bada i vågen, som all synd f ö rta r, Och renad s å , o mannatiger, du skörde dina dygders lön! F.jut se’n åt alla förfädren det helga dryckesoffret u t:
När så den höge Urfadren till B h a g ira th a talet ställt, Med alla gudar gick B ra h m a till sin eviga himmel hem.
B h a g ir a lh a , den kungsvise, sedan ä t fädrens andar han
Fullbragt det helga drycksolTret, som sig borde och öfligt var, Och sig i flodens väg badat, gick så hem till sin egen stad: Och lycksalig och rik fu rs t e n , den ädle, sty räe riket sitt. Men allt hans folk med fröjd mottog den återvände fursten då, Och blomstrade i stor sällhet, förutan sorger och besvär. Rikdom, ära och lång lefnad, rening från s y n d , och himlen
sist,
n a
. !.,:> > i:v i.;:* IWffläl • 11'jf) i‘,<: -r.v;
'■■■.i •. ."iu
?
'
’ - ■ ■
■ it-} gfjnH" : - l ■<-; i-',; i l i' 'Of J M m au - !:> a;;l/ . i - - J - k , v - ; r v i t .h ti v i . î >.!H«s lo i» « ü c ik i.; t ifoO
i;i i!,!.- , u n fa OMf g a i t m , Ju v;inu i,*»-» »r.ii
IV.
SAGAK
on
K A N D U.
• vf I
,g s vc > :
»<>
■
V jasa sade:
I detta land, J Högvise! som alla väsen lyckliggör,
Der V is c h n u s tempelhärd sk änker dygd, rikdom , glädje, sa lighet: —
I)er bodde K a n d u , pligttrogen, en vis i magt och fromhet stor, Sannfärdig, mild och ren h jertad , som fann i allas väl sin
fröjd.
Med späkta sinnen, späkt v red e , i fredas och V edangas väl Bevandrad, vann han sto r sällhet, se’n han förvärfvat V is c h n u s
nåd. Och andre vise der bodde je m v ä l, med qväfda lidelser, Som alla väsens fröjd gladde: ej egen nytta rörde dem. De Vise sade:
Hvem var då denne m a n , K a n d u ? H u r vann han högsta m å let väl ?
Vi gerna höra hans vandel; b erä tta oss, du ädle, den!
V ja sa sade:
Så hören d å , J m anntigrar, hjertefröjdande sagan hans. I korthet vill jag framställa lör eder h ä r den vises dåd: Vid C a u ta m i, på flodstranden, i ljuf och helig enslighet, AX örter full och vildfrukter och dam mar och af k u s a - g r ä s , — Der Kansas, kråk o r, sköldpaddor, och änder och Karandavas, Och andra v attendjur frodas i ym nighe t, af alla slag; — Dar stod i fordna dar K a n d u s botüfnings'und, J vise män! Bevävt med inånga tr ädarter, och rik på djur a f alla slag.
4C,
D er üfvade den högvise en bot s i sträng ocii underbar, Med fastor och med had, k y s k h e t, och oafbruten tystnad städs. Sommarn stod han i fem eldar, regntiden han i vattnet låg; O m vintern bar han vät klädnad: — så späkte Munin sig
alltjemt.
Men när gudar och G a n d h a rv e r, ocli S id d h a s och V idjadharas F ö rm ä rk t e Munins b o tsträ n g h e t, då bragtes de i häpnad stor. Med botens kraft den högvise uppglödgade de verldar tre , All jordens rund och lu ftk rets en , och himlaverlden ock dertill. ”Hvad outtröttlig sjelfspäkning och öfver alla gränsor s t r ä n g ! ” Så ropte hela härskaran af g u d a r, n ä r hans bot de sett. Och bäfvande till råds gingo med I n d r a då de himmelske, Och betagne af sto r frukta n de ville stö ra Munins bot. F u rsten öfver de tre verldar, när deras rådslag han förm ärkt. Till P ra m lo tsc h a , den höftfagra, af ungdom och af fägring
stolt,
Den skönmidjade, tandfagra, med bröst och höfter yppiga, Med alla gratier u t r u s t a d , — till henne ställde han sitt tal:
I n d r a sade:
P ra m lo tsch a ! gå i hast, hulda, till Munin d e r , i boten stadd:
Till att b r y ta sin sjelfspäkning bedåra honom på allt visl
P ram lotscha sade:
Du Gudafurstel d i n vilja fullgör jag villigt hvarje stu nd; Men h ä r betar mig stor bäfvan, och för m itt lif jag fru k ta r
nu.
Jag rädes denne högvise, som håller kyskhetslöftet s tr ä n g t , Som flammar lik en solstråle, och mägtig såsom blixten är. E rfor han b lo tt, a tt jag kommit a t t störa honom i hans bot, Helt visst m ot mig en bannstråle han slungar, svår att
U rva si, M e nakà , Fiambha, G h rita tsc h i} S u in ta jcriwäl, F isva tsc h i och S a h a d sclia n m a , P u rv a tsc h itti, Tilottama, A la m b u sch a , M isra k esi, Sasilekha och V am ana,
Ocli andra nymfer h ä r finnas, stolta af ungdom och behag, Skönmidjade, med skönt anlet, och svallande och yppigt b rö st, I tjusningskonster fullärda: — å t dessa du ditt uppdrag gif.
Vjnsa sade:
När hennes tal han h ö r t , SatschC s m ake nymfen till gensvar gaf:
In d ra sade:
De andra h ä r m å qvarstadna; d u ä r ju s t den, som passar bäst; Till sällskap jag dig ger vinden, och kärleken och vårens gud, Med dem du van d re, höftfagra, dit der den vise Munin dväljs.
Fjasa sade:
När gudens tal den skönögda förnum m it, hon på vägen straxt Begaf sig genom luftrymden med dem till Munins hydda då. När dit hon h u n n it, framtedde sig den vise för nymfens blick, I helgonskimmer, Högvise! der han uti sin hydda satt. Och se'n med sina hjelptroppar såg hon den vises andaktslund, Af lotus full och djurslägten, lik I n d ia 's lustgård ren och
skon.
Och alla träd en , uppfyllda af fåglars q vitter, der hon såg, Än dignande af fru ktbördor, än prunkande med blommors
mängd.
Och vatten der hon såg, klara, som fyllde allas bröst med fröjd, Der lotus och der hvitliljan yppigt blomstrade här och der. När så med sina hjelptroppar hon skådat skogen, u nderskön,— Af I n d r a sänd a t t högmunins bot förstöra, som dvaldes
der, —
Till kärleksguden hon talte, och till vinden och vårens gud: ”Nu vill jag eder hjelp pröfva: enhvar nu gripe verket an!”'
P8 hennes tal ”välan!” svartes af dessa gudar på en gång, Ocli så hon fortfor: ”Nu går jag dit der den höge Munin
dväljs.
T y honom , som sin kropp späker och länkar sinnets spann med k raft, Gör jag i dag till slem k ö r s v e n , a t t tygeln vacklar i hans
hand.
Och vore han en gud äfven, V isc h n u , S iv a , j a , B ra h m a sjelf, Skall ändock jag hans bröst såra med K am a's blomsterpil i
dag.”
Så talte hon och framträdde till p a rk e n , der den vise satt, Omgifven af en mängd vilddjur, som han täm t genom botens
kraft.
Hon stadnade på flodstranden, och sjöng som Kokila så Ijuft, Och derpå sköna lofsånger uppstämde himlanymfen der. Emellertid lät vårguden uppblomstra vår i allsköns h a s t, Och herrlig fågelsång hö rd es, som fyllde allas b rö st med
fröjd :
Och fläktar sände Doftbringarn, som på Malaja'<t höjder bor, Som skogens toppar liitt b ö jd e, och skakade dess blomsterskrud. I Munins närhet gick äfven g u d en , som blomsterpilar b ä r ,
K a m a , och i den högvises hjerta bragte förvirring han.
När Munin sångens ton h ö rd e, beundran strax t betog hans s jä l,
Och utaf K am a's pil tr ä f l a d , gick han dit der den sköna Yar. Vid hennes åsyn glad log h a n , med ögon spärrade af fröjd, Och från hans skuldror föll manteln; en rysning genornflög
hans bröst. Den vise sade:
Hvem ä r vä) d u , o höftfagra, hvems d o tte r , du som huld-rik t 1er?
