EXAMENSARBETE
2004:09 HV
SJUKGYMNASTEXAMEN • C-NIVÅ Institutionen för Hälsovetenskap
HÄLSOVETENSKAPLIGA UTBILDNINGAR
EMMA ENGSTRÖM LISA SANDBERG
Höftrörlighet hos manliga
ishockeyspelare på elitnivå
Höftrörlighet hos manliga ishockeyspelare på elitnivå
C-uppsats 10p 2004 Emma Engström
Lisa Sandberg Handledare: Inger Jacobson
Abstrakt
Tidigare studier har visat att nedsatt rörlighet i höftextension verkar förekomma hos manliga ishockeyspelare på elitnivå. Syftet med denna undersökande studie var att se om det finns några skillnader i höftrörlighet gällande extension, inåtrotation och utåtrotation hos manliga
ishockeyspelare på elitnivå jämfört med aktiva män i samma ålder. I studien deltog 21 manliga ishockeyspelare samt 21 män i en kontrollgrupp, medelåldern var 25 år i båda grupperna.
Mätningarna av höftextensionen samt höftrotationerna utfördes med Myrin®mätare. Resultaten visade ingen skillnad i höftextensionen mellan grupperna, men båda låg under det som anses vara normalvärden. Ishockeyspelarna hade signifikant mindre rörlighet vad gäller höftrotationer än kontrollgruppen.
Nyckelord: artros, höft, m.iliopsoas, ROM, stretching.
Bakgrund
Ishockey är en idrott som väcker stort intresse och engagemang världen över. År 2003 hade
Internationella Ishockey Förbundet (IIHF) 63 medlemsländer. De senaste 15 åren har 14 nya länder gått med i IIHF. Sverige gick med i IIHF vid starten 1920. Bara i Sverige finns det drygt 23000 manliga licensierade seniorer och knappt 40000 licensierade juniorer. Förebilder som Peter Forsberg, Mats Sundin, Henrik Zetterberg med flera har betytt mycket för ishockeyn i Sverige.
Deras framgångar bidrar till att locka barn och ungdomar till sporten. I Björnligan provar ca 40000 barn på att spela ishockey varje säsong. Topplagen i Elitserien, högsta serien i svensk ishockey, får stort utrymme i media. Det går även att tippa utgången av matcher via Svenska Spel. Detta bidrar också till att bibehålla intresset för ishockeyn. Många av spelarna på elitnivå har ishockeyn som arbete och är därmed professionella (1).
I en studie av Lorentzen et al. har författarna funnit att skaderisken för den individuella
ishockeyspelaren är 1,4 skador /1000 träningstimmar (2). Vid matchtillfälle stiger denna siffra till 78,4 skador/1000 matchtimmar. De skador som inträffade under träning betraktades som små, endast 30% av skadorna ledde till frånvaro från träning/match mer än en vecka.
Största delen av skadorna på mjukvävnad, ben och leder beror till största delen på fysisk kontakt i hög hastighet (3). Lår, knä, vrist, fot och hand är de vanligaste kroppsdelarna som skadas i
ishockey. Frakturer lokaliserades till fingrar, tår, vrist, fot och käke. Överansträngningsskador var vanligast i adduktorerna och patellarsenan i form av tendiniter. Stukningar var mest vanliga i knä och acromioclavicularleden, sträckningar var vanligast förekommande i ljumske (2).
M.iliopsoas består av tre muskler, m.psoas minor och major samt m.iliacus (4), vars funktion är att flektera i höftleden samt inåt och utåtrotera femur. M.iliopsoas är den enda muskeln som fäster till femur, bäckenet och spina, vilket medför att den kan påverkas av och påverka rörelser i så väl höft som rygg (5).
I en studie har Tyler et al. (5) funnit att en korrelation mellan kort m.iliopsoas och ryggont inte existerar medan Jorgenson (6) funnit motsatsen. Jorgensen fann även en svag tendens att ländlordosen ökar om m.ilipsoas blir kortare.
I en Elektro Myographic (EMG) studie av m.iliacus och m.psoas har man funnit att det inte finns någon aktivitet i dessa vid normalt stående, inte heller vid stående med överkroppen böjd 30
grader (7). Vid sittande, med höften i 90 grader, fann man aktivitet i m.psoas. Aktiviteten ökade och man fann även stor aktivitet i m.iliacus när hållningen i sittande ändrades till hyperlordos och framåttippning av bäckenet.
Vid avvecklingsfasen vid gång behövs full höftextension, i annat fall kommer en kompensation att tas ut i andra segment över och under höftleden, det vill säga ländrygg och knä (8). Risken för skador i muskler är större om de är förkortade, dessutom kan det leda till felaktiga belastningar och andra symtom från rörelseapparaten (5, 9).
Hockeyspelaren är i sitt utövande tvungen att inta en ställning som innebär flekterade knän, framåt tippat bäcken, flektion i höft samt ökad ländlordos (5). Detta till följd av att klubbladet måste vara i kontakt med isen vid puckkontakt. Även vid spelarbyten intas en position med höften flekterad. Det är svårt för ishockeyspelaren att ta sig fram på isen med extension i höft och knä samt
plantarflektion i fotled. Plantarflektionen i foten hindras till följd av att skridskon är så styv att bara neutral position till dorsalflektion tillåts. Därför är det nödvändigt för spelarna att böja i knä och höft för att kunna transportera sig med bibehållen balans eftersom ”center of gravity” (COG) annars hamnar för långt fram (5, 10). Genom att ena benet tar all kroppstyngd och det andra benet flekteras i höft och knä samt förs framåt snett utåt undviks att COG kommer för långt fram (5). I en studie har man funnit att vid frånskjut kan kraften på höftleden vara upp till 2½ gånger så stor som kroppsvikten (3).
Obalans mellan agonist och antagonist vad gäller styrka och flexibilitet, har blivit associerad till skador i olika idrotter. I en studie fann Orchard et al. att svaghet i hamstringsmuskulaturen var en identifikationsrisk för hamstringssträckningar, flexibiliteten inverkade inte (11). I en annan studie fann Witvrouw et al.(12) att fotbollsspelare som drabbades av muskelskador på quadriceps eller hamstring under säsongen hade signifikant lägre flexibilitet i den skadade muskelgruppen innan säsongsstarten jämfört med de som inte drabbades av muskelskada.
Tyler et al. (13) undersökte i en prospektiv studie om styrka och flexibilitet i höftmuskulaturen inverkade på adduktor och m.iliopsoas sträckningar (bristningar) hos manliga ishockeyspelare i National Hockey Leauge (NHL). Resultatet visade att de spelare som ådrog sig en
adduktorsträckning under säsongen, på försäsongen hade 18% mindre styrka i adduktorerna jämfört med de spelare som inte ådrog sig en sträckning. Grupperna (skadade och icke skadade) hade dock under försäsongen ingen skillnad i flexibilitet i adduktorerna. En ishockeyspelare löpte 17 gånger
större risk att drabbas av en adduktorsträckning om dennes adduktormuskelstyrka var mindre än 80% av hans abduktormuskelstyrka. Adduktorsträckningar stod för 8% av skadorna vilket gav en skaderisk på 3,2/1000 matchtillfällen (13).
Adduktorer och höftflektorer stabiliserar höften och minskar accelerationen vid skridskoåkning (10). För att kunna åka baklänges sker en spänning i höftflektorerna för att spelarna skall kunna hålla balansen (5).
Abduktorerna är viktiga för balansen under glidfasen och arbetar som en stabilisator för stödbenet.
Höftabduktorer och höftextensorer är huvudmuskler för att åka framåt på isen (10). I en studie gjord av Tyler et al. (5) undersökte de om manliga professionella ishockeyspelare har ett nedsatt
rörelseomfång (”Range of motion”, ROM) i höft extension, i jämförelse med jämnåriga aktiva män.
Författarna fann att ishockeyspelarna hade signifikant mindre höftextension än kontrollgruppen (5).
En studie om höftextensionen är motiverad när detta verkar vara förekommande hos ishockeyspelare (5).
Syfte
Syftet med denna studie var att se om det fanns några skillnader i höftrörlighet gällande extension, inåtrotation och utåtrotation hos manliga ishockeyspelare på elitnivå jämfört med aktiva män i samma ålder. Ett annat syfte var att se om det fanns någon skillnad i höftrotationerna beroende på klubbfattning bland de manliga ishockeyspelarna på elitnivå.
Material och metod Försökspersoner
Via telefon och e-post tog författarna kontakt med fyra elitserieklubbar runt om i Sverige, för att få dem intresserade av att deltaga i studien.
Ett ishockeylag från elitserien tackade ja till att deltaga i studien. Laget som tackade ja till att deltaga i studien fick mer detaljerad information gällande syftet och upplägget av studien. De fick även information om mätningarna och hantering av uppgifter (bilaga 1). Vid undersökningstillfället gavs muntlig information till de berörda spelarna, det fanns då även tid för frågor och funderingar från de aktiva. De gav sitt muntliga samtycke till att deltaga i studien.
Ishockeylaget bestod av 21 spelare. För att deltaga i försöksgruppen skulle de vara manliga aktiva
ishockeyspelare på elitnivå, dock ej ishockeymålvakt.
Kontrollgruppen åldersmatchades (tabell 1) mot ishockeylaget och bestod av manliga studenter vid Luleå Tekniska Universitet, institutionen för hälsovetenskap i Boden samt manliga tränande vid ett träningscenter i Piteå. För att ingå i kontrollgruppen skulle de bedriva fysisk träning två till fyra gånger per vecka, dock ej vara ishockeyspelare. De gav sitt muntliga samtycke till att deltaga i studien.
För att deltaga i studien fick ingen ha en diagnostiserad höft- och eller ryggskada. Deltagarna i studien fick inte delta i någon annan medicinskstudie som handlade om rörelseapparaten innan mätningarna var utförda utan att först kontakta oss. Detta för att vi skulle kunna bedöma om det skulle komma att inverka på vår studie.
Det var frivilligt att deltaga i studien, och deltagarna fick när som helst avbryta utan orsak/anledning.
Tabell 1: Medelvärden, standardavvikelser samt range när det gäller ålder, längd, vikt för både försöksgruppen och kontrollgruppen. Denna tabell visar även BMI för båda grupperna.
Hockeylag (n=21) Kontrollgrupp (n=21)
Medelvärde ± SD Range Medelvärde ± SD Range p
Ålder (år) 25 ± 5 18-36 25 ±-5 17-33 ns
Längd (cm) 184 ± 4 176-192 181 ± 6 171-187 ns
Vikt (kg) 87 ± 6 75-98 84 ± 14 66-115 ns
BMI (kg/(m*m)) 25,7 ±1 25,8 ± 5 ns
ns= icke signifikant
Mätningar
En pilotstudie på sex personer genomfördes för att författarna till denna studie skulle känna sig säkra på metoden. En mätning av den passiva rörligheten i höftens extension, inåt- och utåtrotation utfördes en gång per deltagare. Att just dessa rörelseriktningar mättes beror på att de utgör höftens kapsulära mönster, det vill säga vid nedsatt rörlighet i höften tappas dessa först (14).
Vid mätningarna använde vi oss av Myrin®mätare eftersom denna mätmetod är såväl validitets- som reliabilitetstestad (15, 16) samt använd i ett flertal studier. Vi mätte både höger och vänster höft på samtliga deltagare i studien. Alla mätningar utfördes av en och samma person för att på så sätt minska felkällorna. Den andra personen agerade sekreterare och antecknade alla resultat (se bilaga 2), samtidigt som denna person även kontrollerade att ländlordosen planades ut genom palpation och observation. Vi beräknade att varje mätning skulle ta cirka fem minuter per testperson.
Samtliga mätningar skedde före ett träningspass för att vi skulle se vilken rörlighet de hade i vardagslivet, samt möjliggöra mätning av kontrollgruppen med samma förutsättningar.
Inåt- och utåtrotation
Varje mätningstillfälle inleddes med mätning av höftens inåt- och utåtrotation. Detta skedde i sittande med benen över britskanten och fötterna hängande rakt ner. Myrin®mätaren placerades vid försökspersonens vrist. Undersökaren förde sedan underbenet på benet som skulle testas passivt utåt det vill säga höften fördes i inåtrotation, respektive inåt, det vill säga höften i utåtrotation.
Myrin®mätaren lästes av i respektive ytterläge (15). Sekreteraren palperade cristakanterna samt observerade att försökspersonen satt med rak rygg, för att undvika kompensation. Deltagarna fick även instruktioner att sitta med lika mycket belastning på båda skinkorna, slappna av och låta undersökaren utföra rörelsen. De informerades om att sekreteraren palperade cristakanterna och observerade ryggen.
Extension
Efter mätningarna av rotationerna mättes höftextensionen. Myrin®mätaren placerades på femur, 5 cm proximalt lateralt om patella (6, 15, 16). Försökspersonen låg på rygg på britsen. Undersökaren sträckte ut försökspersonens båda ben för att se att de låg mot britsen. Försökspersonerna
uppmanades att slappna av i benmuskulaturen för att bandet till Myrin®mätaren skulle sitta fast.
Sedan nollställdes Myrin®mätaren.
Försökspersonen fick sedan flytta ner så att han låg med bäckenpartiet längst ut på britsen. Benet som undersöktes hängde utanför britsen för att rörligheten inte skulle hindras. Försökspersonen flekterade i höft och knä i det ben som inte mättes, de fick ta hjälp av sina händer för att bibehålla flektionen i höft och knä. Sekreteraren palperade och observerade samtidigt lumbalryggen för att känna att lordosen planats ut. Då man hittat den önskade kroppsställningen instruerades
försökspersonen att hålla kvar det ej testade benet i flexion i höft och knä med båda händerna och fick även hjälp med detta av sekreteraren. För att maximal avslappning i muskulaturen skulle uppnås fick försökspersonen ligga på detta sätt i 20 sek innan Myrin®mätaren lästes av (6).
Etiska överväganden
Ett etiskt problem som kunde föreligga var att deltagarna i studien vid mätningstillfället behövde undersökas i kalsonger eller shorts. Detta kanske för vissa upplevs som integritetskränkande. Risker för skador och obehag i samband med undersökningen av höftrörligheten bedömde vi som mycket små.
Statistik
Mätresultaten behandlades statistiskt med hjälp av SPSS (SPSS Inc., Chicago, USA, version 11.0).
Medelvärde, standardavvikelser samt range är presenterade. Skillnader mellan testgrupperna beräknades genom t-test. P-värdet sattes till 0,05.
Resultat
Undersökningsgruppen och kontrollgruppen utgjorde tillsammans 42 personer (tabell 1).
Vad gäller extensionen fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna (tabell 2), dock låg båda grupperna lägre än de 20-30 grader som Hoppenfeld anger som normalvärden (17).
Ishockeyspelarna hade signifikant lägre rotationer än kontrollgruppen i alla rotationer, även i den totala rotationen (tabell 2).
Tabell 2: Medelvärde, standard avvikelser samt range gällande extensionen, in- utåtrotationen i höften på såväl höger som vänster ben för både hockeylaget och kontrollgruppen.
Rörelse Hockeylag (n=21) Kontrollgrupp (n=21) p
Medelvärde ± SD Range Medelvärde ± SD Range
Höger extension (grader) 7 ± 6 -2-22 10 ± 11 -8-32 ns
Vänster extension (grader) 8 ± 8 -8-20 9 ± 10 -6-32 ns
Höger inåt rotation (grader) 26 ± 6 14-40 35 ± 7 22-46 ***
Vänster inåt rotation (grader) 24 ± 5 18-34 29 ± 5 20-40 **
Höger utåtrotation (grader) 29 ± 4 22-42 39 ± 6 28-50 ***
Vänster utåtrotation (grader) 30 ± 5 22-44 41 ± 8 18-56 ***
Höger totalrotation (grader) 55 ± 8 42-72 73 ± 10 54-94 ***
Vänster totalrotation (grader) 54 ± 9 42-78 70 ± 10 46-96 ***
ns= icke signifikant
* = p < 0,05
** = p < 0,01
*** = p < 0,001
Ishockeyspelarens höftrotationer beroende på klubbfattning gick inte att analysera statistiskt vad gäller signifikans eftersom den ena gruppen blev för liten. Endast fem av ishockeyspelarna spelade med högerfattning. Man kan dock se att spelarna med vänsterfattning hade större totalrotation på höger ben medan de högerfattade spelarna hade större totalrotation på vänster ben. (tabell 3).
Tabell 3: Medelvärde och standardavvikelser för ishockeyspelarnas höftrotationer uppdelade beroende på klubbfattning, vänster- respektive högerfattade spelare.
Höger inåtrotation (grader)
Vänsterfattade spelare (n=16)
Medelvärde ± SD 26 ± 6
Högerfattade spelare (n=5) Medelvärde ± SD
28 ± 7
Vänster inåtrotation (grader) 23 ± 5 28 ± 5
Höger utåtrotation (grader) 29 ± 3 29 ± 7
Vänster utåtrotation (grader) 29 ± 5 32 ± 7
Höger totalrotation (grader) 55 ± 8 57 ± 8
Vänster totalrotation (grader) 52 ± 8 60 ± 11
Diskussion
Resultat diskussion
Syftet med vår studie var att undersöka om det finns några skillnader i höftrörlighet hos manliga ishockeyspelare på elitnivå jämfört med aktiva män i samma ålder. Vi fann ingen signifikant skillnad i höftextensionen, men båda grupperna låg båda under de 20-30 grader som anses vara normalvärden för höftextensionen (17). Hoppenfelds mätningar har dock utförts med goniometer varför hans mätvärden inte är direkt överförbara på mätningar utförda med Myrin®mätare.
Vi hade förväntat oss att ishockeyspelarna skulle ha mindre extension i höften än kontrollgruppen, dock fann vi ingen signifikant skillnad grupperna emellan. Detta motsäger vad Tyler et al. (5) fann i sin studie. Att ishockeyspelarna i vår studie hade bättre extension i höften än vad Tyler et al. (5) fann i sin studie kan bero på många olika saker. En faktor kan vara att nya spelare mäts när de kommer till den aktuella elitserieklubben. Finner den ansvarige för mätningarna då muskulär
obalans och eller skillnad i flexibilitet, får spelaren ett individuellt utformat stretchingsprogram eller styrkeövningar för att komma åt de strama/svaga musklerna. Andra faktorer kan vara att Tyler et al.
(5) studie är publicerad 1996. Under dessa 7 år har utvecklingen gått framåt inom såväl idrott som medicin. I vår studie ingår ett ishockeylag i Tylers studie ett annat, skillnader kan finnas i
träningsupplägg, tränarens kunskaper och inställning till rörlighet, stretching osv. Båda studierna är för små för att kunna dra några slutsatser gällande alla ishockeyspelare.
Ishockeyspelarna är väl medvetna om att ishockey är en sport som nyttjar flexionsläget väldigt mycket vilket kan medföra att höftflektorerna blir korta och på så sätt kan leda till ändrat belastningsmönster och eventuella skador. Denna insikt tror vi bidrar till att de är noga med stretching för höftflektorerna. Ishockeyspelarna hade kanske haft mindre extension i höften utan individuellt utformade stretchingsprogram. Kontrollgruppens höftextension hade nog varit högre om de fått samma professionella hjälp som ishockeylaget.
Eftersom elitidrottaren eftersträvar varje möjlighet att bli bättre i sin idrott och att kunna prestera mer är det sannolikt att dessa spelare är positivt inställda till den hjälp de kan få t ex specifik träning och stretching. Ishockeylaget i vår studie har samarbete med läkare, naprapat och sjukgymnast. Vi tror att ett ishockeylag i exempelvis division 2 hade haft mindre extension i höften än det aktuella laget. Detta delvis beroende på att de inte har samma uppbackning av medicinsk expertis som laget i elitserien och får på så sätt inte samma kunskap om kroppen, muskler och träning.
Vi fann att ishockeyspelarna hade signifikant mindre rörlighet i höftrotationerna jämfört med kontrollgruppen.
Ishockeyspelarna har en väl utvecklad muskulatur kring bäckenet då abduktorer och
sätesmuskulatur spelar en stor roll för att de ska kunna ta sig fram och samtidigt hålla balansen på isen (3, 5, 10). I en studie fann man att ökning av den isometriska muskelstyrkan med 43% ger en minskning av muskelns flexibilitet med 25% (9). Detta tror vi kan påverka höftrotationerna i och med att ishockeyspelare på elitnivå idag har en välutvecklad muskulatur vilket enligt Gliem och McHugh (9) kan innebära att de därigenom är stelare än individer med mindre utvecklad
muskelstyrka. Frågan är om ishockeyspelarna har samma kunskap om sätesmuskulaturens funktioner som de har om höftflektorerna och om de lägger ner lika mycket tid på stretching av sätesmuskulaturen? Stretching är ett omtalat ämne i dagsläget och forskarna är inte helt säkra på vad som händer i muskulaturen vid stretching. De är inte heller ense om vilken stretchingsteknik som är den bästa för att öka ROM .
Är det funktionellt nödvändigt att ha 45 grader i inåtrotation och 35 grader i utåtrotation
(17)? Eller är det mer funktionellt som Gleim och McHugh (9) skriver att det för utövare i idrotter som inte använder ytterlägen av ROM kan vara bättre att inte ha så mycket flexibilitet i
muskulaturen. Författarna spekulerar i att muskulaturen då inte behöver göra lika många aktiva kontraktioner och på så sätt sparas energi. En annan teori de har är att en elastisk effekt kan
uppkomma i den strama muskeln från det föregående steget och att man på så sätt sparar energi (9).
Kettunen et al. (18) gjorde en studie på före detta elitidrottare och fann att lång tids belastning inte påverkar de passiva höftrotationerna.
Vi har inte hittat någon artikel som har undersökt rotationerna på manliga ishockeyspelare.
Studier har visat att idrottare på elitnivå i kontaktsporter har en ökad risk att utveckla artros i höften (19, 20). Kettunen et al. (18) fann att 75% av idrottarna med höftartros i deras studie inte upplever någon smärta. Roach och Miles (21) anser att en stor förlust av höftrörligheten innan 74 års ålder hos normalaktiva personer är att betrakta som onormalt. Det skulle kunna vara så att
ishockeyspelarna uppvisar symptom på begynnande artros, när inåtrotationen, extensionen och utåtrotationen är påverkade. Det första tecknet på artros i höften är nedsatt inåtrotation. Sedan
påverkas extensionen, utåtrotationen och sist abduktionen (14, 17).
Spelarunderlaget för att undersöka höftrotationerna beroende på klubbfattning var för litet för att kunna utföra en statistisk analys där man tittar på signifikansen för skillnader mellan grupperna.
Man kan dock se att spelarna med vänsterfattning hade större totalrotation på höger ben medan de högerfattade spelarna hade större totalrotation på vänster ben. Det skulle vara intressant att i en framtida större studie undersöka om det finns någon signifikant skillnad i höftrotationerna hos manliga ishockeyspelare på elitnivå beroende på klubbfattning.
Body Mass Index (BMI) anser vi är missvisande för hockeyspelarna eftersom den bara ser till kilona, inte vad dessa kilon består av. Muskler väger mer än fett. Ishockeyspelare på elitnivå har stor muskelmassa och lite fett. Därför visar BMI att de nästan är att betrakta som överviktiga.
Denna studie skulle kunna bidra till att ge spelarna en större inblick i rörlighet och därmed kroppens begränsningar. Ledare, tränare, sjukgymnaster med flera som har kontakt/arbetar med ishockeylag kan ta vara på studiens resultat och därefter göra adekvata åtgärder mot eventuella problem som synliggörs, till exempel förebygga skador som kan relateras till nedsatt höftrörlighet
Metod diskussion
Det kan ibland vara svårt att urskilja om minskad ROM beror på kort muskel, en snäv ledkapsel eller artrit i leden (9).
En person som har liten inåtrotation och stor utåtrotation i höften kan ha en liten anteversionsvinkel, en person med liten utåtrotation och stor inåtrotation kan ha en stor anteversionsvinkel. Är den totala rotationen lika stor på båda höfterna är rörligheten att betrakta som normal.
Anteversionsvinkeln kan dock påverka resultatet eftersom vi tittat på rotationerna var för sig. Därför valde vi att även titta på medelvärdet av den totala rotationen på höger och vänster ben (17).
Tyler et al. (5) utformade ett mätinstrument för att upptäcka eventuell kompensation i ländlordosen vid mätning av höftextensionen med Thomas test. Författarna fann att såväl höftextensionen som lumbosacrala ledvinkeln ökade när undersökarna i deras studie inte använde sig av mätinstrumentet.
Det vill säga att det skedde en kompensation i ländlordosen vid mätning av höftextensionen med Thomas test när undersökarna själva skulle bedöma om försökspersonen kompenserade i
ländlordosen. Skillnaden var dock inte signifikant. Vi anser att det visar vikten av att vara noggrann med att kontrollera så att försökspersonen inte kompenserar. Då vi inte använt detta mätinstrument kan det vara så att vi missat att man kompenserat med lordos vid mätning av extensionen. Detta kan medföra att vi uppmätt en större extension än vad vi skulle ha gjort annars. Dock har vi gått till väga på exakt samma sätt på alla försökspersoner så eventuell kompensation har i så fall varit lika på alla.
Slutsatser
Vi har funnit att det inte föreligger någon signifikant skillnad i höftextensionen mellan grupperna, dock låg båda grupperna under de normalvärden som Hoppenfeld (17) anger.
Vi fann att ishockeyspelarna hade signifikant mindre rörlighet i höftrotationerna på både höger och vänster ben jämfört med kontrollgruppen.
Det gick inte att göra en statistisk analys av rotationerna i förhållande till ishockeyspelarnas
klubbfattning på grund av att gruppen blev för liten, endast fem spelare i ishockeylaget spelade med högerfattning.
Erkännanden
Ett tack till vår handledare Inger Jacobson på Luleå Tekniska Universitet, Institutionen för hälsovetenskap.
Vi vill även tacka Institutionen för hälsovetenskap och Step In /Piteå sjukgymnastik AB för hjälp med lokaler och material.
Sist men inte minst vill vi rikta ett stort tack till spelare, tränare samt Per-Arne och Kicki;
medicinskt ansvariga i Timrå IK för visat intresse och trevligt bemötande.
Referenslista
1) Svenska Ishockeyförbundet. www.swehockey.se
2) Lorentzon, R., Wedren, H., & Pietilä, T. Incidence, nature, and causes of ice hockey injuries. A three-year prospective study of a Swedish elite ice hockey team. Am J Sp Med 1988;16(4):392-396 3) Sim, FH. & Chao EY. Injury potential in modern ice hockey. Am J Sp Med 1978; 6(6):378-384 4) Feneis, H. (1996) Anatomisk Bildordbok Tredje upplagan. Liber AB, Stockholm
5) Tyler, T., Zook, L., Brittis, D. & Gleim, G. A new pelvic tilt detection device: Roengenographic validation and application to assessment of hip motion in professional ice hockey players. JOSPT 1996; 24(5):303-308
6) Jorgensson, A. The Iliopsoas muscle and the lumbar spine. Aust J Physiother 1993; 39(2):125- 132
7) Andersson, E., Oddsson, H., Grundström, H. & Thortensson, A. The role of the psoas and iliacus muscles for stability and movement of the lumbar spine, pelvis and hip. Sc J Med Sci Sports 1995;
5:10-16
8) Godges, J., Macrae, H., Longdon, C., Tinberg, C. & Macrae, P. The effects of two stretching procedures on hip range of motion and gait economy. JOSPT March 1989; 350-357
9) Gliem,. G. & McHugh,. M. Flexibility and its effects on sports injury and performance. Sports Med November; 1997; 24(5):289-299
10) Minkoff, J. Evaluating parameters of professional hockey team. Am J Sp Med 1982; 10(5):285- 292
11) Orchard, J., Marsden, J., Lord, S. & Garlick, D. Preseason hamstring muscle weakness
associated with hamstring muscle injury in australian footballers. Am J Sp Med 1997; 25 (1):81-85.
12) Witvrouw, E., Danneels, L., Asselman, P., D’Have, T. & Cambier, D. Muscle Flexibility as a risk factor developing muscle injuries in male professional soccer players. A prospective study.
Am J Sp Med 2003; 31(1):41-46
13) Tyler, T., Nicholas, S., Campbell, R. & McHugh, M. The association of hip strength and flexibility with the incidence of adductor muscle strains in professional ice hockey players.
Am J Sp Med 2001; 29(2):124-128
14) Kron L. & Thörner C. (1988) Extremitetsleder. Undersökning-Behandlingskompendium.
Utgåva 2.
15 ) Ekstrand, J., Wiktorsson, M., Öberg, B. & Gillquist, J. Lower extremity goniometric measurements: A study to determine their reliability. Arch Phys Med Rehab 1982; 63:71-175 16) Dierf A., Gilensam K., Lundgren L. & Tegner Y. The relationship between internal and external hiprotation with unilateral knee, lower leg or footpain. Abstract Sjukgymnastdagarna 1997
17) Hoppenfeld S. Physical examination of the spine & extremities. Appleton–Century-Crofts Norwalk, Connecticut; 1976
18) Kettunen, JA., Kujala, UM., Räty, H., Viderman, T., Sarna, S., Impivaara, O. & Koskinen, S.
Factors associated with hip joint rotation in former elite athletes. Br J Sports Med 2000; 34:44-48 19) Klünder, KB., Rud, B. & Hansen, J. Osteoarthritis of the hip and knee joint in retired football players. Acta Orthop Scand 1980; 5:925-931
20) Lindberg,H., Roos, H. & Gärdsell, P. Prelevance of coxarthrosis in former soccer players. Acta Orthop Scand 1993; 64;165-171
21) Roach, KE. & Miles, TP. Normal hip and knee active range of motion; the realationship to age.
Phys Ther 1991; 71:656-656
Bilaga 1. Följebrev till medverkande
I en undersökning har man funnit att professionella ishockeyspelare har en nedsatt rörlighet vad gäller sträckningen i höften. Höftböjarmuskeln är den enda muskeln som fäster till lårbenet, bäckenet och ryggraden, vilket medför att den kan påverka och kan påverkas av rörelser i så väl höft som rygg. Studier har visat att skaderisken ökar när musklerna är för korta, dessutom kan det leda till felaktiga belastningar och andra symtom från rörelseapparaten.
Syftet med denna studie är att jämföra höftrörlighet hos spelare i ett ishockeylag på elitnivå med en kontrollgrupp för att upptäcka eventuell skillnad.
Vi kommer att undersöka spelare i ett ishockeylag på elitnivå och manliga aktiva som kontrollgrupp.
Mätningarna kommer att ske före en av era träningar och vi kommer ut till er
träningsanläggning. En mätning av höftrörligheten kommer att göras, denna beräknas ta ca 5 min. Registrering av ålder, längd och vikt kommer också att ske. Ingen
ersättning kommer att utgå för deltagande i studien.
Din medverkan är givetvis frivillig men det är viktigt för undersökningens kvalitet att så många som möjligt deltar. Vi kommer inte att behöva ta del av några namn eller personuppgifter.
Studien kommer att finnas tillgänglig via institutionens hemsida (www.luth.se) under länken ”Examensarbete” from februari 04.
Har du några frågor eller synpunkter kring mätningarna eller studien är du välkommen att kontakta oss för vidare information.
Med vänliga hälsningar
Emma Engström Lisa Sandberg Handledare: Inger Jacobson Mob. Tel: 070-314 07 01 Mob.tel: 0730-985250 Institutionen för hälsovetenskap Tel: 0911-200701 Tel: 0911-16416 Luleå Tekniska universitet E-mail:
emmeng-9@student.luth.se
E-mail:
lissan-0@student.luth.se
Bilaga 2. Registrering av resultat vid mätning av höft rörlighet
Ålder Längd Vikt Klubb- fattning
Höger Inåtrot
Höger Utåtrot
Vänster Inåtrot
Vänster
Utåtrot
Höger Extension
Vänster Extension
