Abstract
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur kommuner i sin fysiska planering genom trygghetsskapande åtgärder utifrån ett jämställdhetsperspektiv påverkar tryggheten för kvinnor. Det sker genom kvantitativa statistiska metoder i två delar: dels i en jämförande tidsserie som mäter skillnaden i upplevd otrygghet för kvinnor mellan kommuner som arbetat med trygghetsskapande åtgärder utifrån ett jämställdhetsperspektiv jämfört med kommuner som inte arbetat på detta sätt: dels via tvärsnittsdata undersöks vilka faktorer som påverkar otryggheten för kvinnor i olika kommuner.
Resultatet visar att kvinnor är mer otrygga i de kommuner som arbetat med
trygghetsskapande åtgärder utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Störst förklaring till varför kvinnor upplever otrygghet på kommunnivå är i tur och ordning andelen boende i
flerfamiljshus, andelen utländsk bakgrund, andel yngre kvinnor, kommunstorlek samt andelen ensamstående. Det kan dock finnas förklaringar till det delvis oväntade
undersökningsresultatet, vilket öppnar upp för framtida forskning om hur kommuner kan minska otryggheten för kvinnor.
