Varför finns basår?

(1)

5:e Utvecklingskonferensen för Sveriges ingenjörsutbildningar, Uppsala universitet, 18 – 19 november 2015



Abstract— Sedan tidigt 90-tal har behörighetsgivande förutbildning, eller basårsutbildning, varit en självklar del av tekniska högskolors utbildningar. Idag är det på många lärosäten en av de mest sökta utbildningarna. Men i ljuset av bl.a. allmänt minskade takbelopp och relativt gott söktryck till ingenjörsutbildningar börjar flera lärosäten att ifrågasätta sin basårsverksamhet.

Strax innan millenniumskiftet gjordes ett antal studier om basåret inom ramen för NOT-projektet, men därefter verkar ingen ha gjort någon övergripande studie om basårsverksamheten i Sverige. Med hjälp av statistik och faktafrågor har den här studien undersökt hur utbudet av basårsutbildning inom natur- och teknikvetenskap ser ut vid svenska lärosäten. Intervjuer på utvalda lärosäten har därefter genomförts för att svara på huvudfrågan vilka strategier man har för sin basårsverksamhet.

Varför erbjuder man basår? Hur är basårsutbildningen organiserad och hur har den utvecklats?

Ett resultat från studien är att basår arrangeras av olika anledningar vid olika lärosäten i Sverige, att det finns motsättningar mellan hur lagtexten är formulerad och hur utbildningar bedrivs samt att basårsverksamheten är ett område som fram tills nyligen fått mycket liten uppmärksamhet.

Index Terms—Tekniskt basår, behörighetsgivande förutbildning, rekrytering

I. BEHÖRIGHETGIVANDE FÖRUTBILDNING AKA BASÅRSUTBILDNING

EHÖRIGHETSGIVANDE förutbildning till utbildningar inom högskolan har funnits i många år, i många former och med olika utbildningsanordnare. Det finns behörighetsgivande förutbildning i form av basår och basterminer, med sikte på exempelvis naturvetenskapliga/tekniska och teologiska högskoleutbildningar. Det finns också förutbildningar i form av språkkurser exempelvis för utländska studenter. Den här studien fokuserar på behörighetsgivande förutbildningar som leder till fortsatta studier inom det naturvetenskapliga/tekniska området. I den fortsatta texten kallas dessa för basår eller basårsutbildning oavsett längd och inriktning.

Verksamheten bedrivs på universitet och högskolor och regleras i en särskild förordning, SFS 2007:432 Förordning om behörighetsgivande förutbildning vid universitet och högskolor [1]. Utbildningen kan sägas ligga i gränslandet mellan gymnasieskola och högskola; den ger inga högskolepoäng men följer i många fall ett högskolepedagogiskt upplägg, den ger inte gymnasiebetyg men är på gymnasial nivå. Detta faktum gör

Per-Viktor Bryntesson, KTH (e-mail: pvbr@kth.se).

Tom Cederborg Wincent, KTH (e-mail:tomc@kth.se).

Per Fagrell, Teknikföretagen/KTH (corresponding author phone: +46 8 782 09 86; e-mail: perfag@kth.se).

även att verksamheten hamnar mellan olika myndigheters ansvarsområden; varken Skolverket/Skolinspektionen eller Universitetskanslersämbetet (UKÄ, f.d. Högskoleverket) har gjort någon uppföljning av basårsutbildning efter att det gemensamma NOT-projektet avslutades i början på 2000-talet.

Denna studie avser inte att vara en fullständig utvärdering av basårsutbildning, men den ger en ökad förståelse för högskolornas skäl att bedriva denna form av utbildning.

II. BAKGRUND

A. Basårsutbildningarnas tillkomst och historia

Idén med basårsutbildning startades på Högskolan i Luleå 1973. Målet var då “att personer med examen från samhällsvetenskaplig och ekonomisk linje på gymnasiet ska kunna söka Mlinjen” [2]. Liknande verksamhet genomfördes under en tid i Uppsala från 1976 [3]. I slutet på 1980-talet ökade oron för brist på sökande till tekniska utbildningar vilket gjorde att även andra universitet genomförde försök med basårsutbildningar. Möjligheten att komplettera högskole- behörighet via fristående kurser fanns även under denna tid via Komvux.

I juni 1992 beslutade regeringen att anta förordningen om behörighetsgivande förutbildning (SFS 1992:819) [4] och samma hösttermin arrangerade 26 lärosäten basårsutbildningar med totalt 1 200 platser [5]. Tanken var att knyta utbildningen närmare högskolan genom att låta högskolorna genomföra utbildningen samtidigt som studenterna skulle bli antagna till en ordinarie utbildningsplats. Tidiga problem som kom fram genom frågor till studenterna var oklarheter om platsgaranti samt vilka andra högskolor basåret ger behörighet till.

Från HT97 har högskolorna inte längre fått särskild tilldelning av resurser. [6]. Lärosätena har fått avsätta medel för sina basårsutbildningar inom ramen för utbildningsuppdraget, även kallat takbeloppet.

Artikeln bygger på ett ännu ej publicerat examensarbete på KTH som genomförts på uppdrag av Teknikföretagen.

Varför finns basår?

Per-Viktor Bryntesson, KTH, Tom Cederborg Wincent, KTH & Per Fagrell, Teknikföretagen/KTH

B

(2)

Utvecklingen av antalet studenter på basår utvecklades snabbt från de ca 1 200 som fanns vid starten 1992. Redan 1996/97 fanns nära 3 600 platser på basår inom högskolan, dessutom fanns det ca 4 000 platser inom Komvux [Ibid.].

Därefter har antalet utbildningsplatser på basår inom högskolan varit tämligen konstant i många år för att i slutet av 00-talet återigen öka. Den senaste ökningen kan förklaras av tillfälligt ökade takbelopp i samband med finanskrisen 2008-09. Se figur 1.

B. Basår idag

En ögonblicksbild från den centrala antagningen till höstterminen 2015 visar att basårsutbildningar hade 6 873 förstahandssökande och 3 459 antogs (i Urval 2). Av de antagna var 59 procent män och 78 procent var 24 år eller yngre [7].

Under läsåret tillkommer de som påbörjar en bastermin under vårterminen 2016. Som jämförelse hade 5 209 personer en högskoleingenjörsutbildning som sitt förstahandsval inför hösten 2015 och ca 4 600 antogs [Ibid.].

De senaste åren har antalet antagna studenter till basåret minskat, trots att antalet förstahandssökande har fortsatt att öka.

Den förklaring som har getts i diskussioner med olika högskolor är att basåret konkurrerar internt med andra högskole- utbildningar och att när takbeloppet inte ökar eller t.o.m.

minskas så prioriteras dessa till nackdel för basåret.

Generellt krävs grundläggande högskolebehörighet med tillägget matematik 2 alt. matematik B för att kunna söka till en basårsutbildning. Basårsutbildningar kan något förenklat delas in i tre olika grupper:

 Tekniskt basår, med tydlig koppling till ingenjörs- utbildningar både vad gäller platsgaranti och kurser.

 Naturvetenskapligt basår, ger bredare behörigheter utan koppling till ingenjörsutbildningar.

 Tekniskt/Naturvetenskapligt basår, ger platsgaranti till ingenjörsutbildningar men ger en bredare behörighet.

Innehållet i basårsutbildningarna har i princip inte förändrats sedan starten. De förändringar som gjorts är följder av förändringar i gymnasieskolan och/eller förändringar av behörighetskrav till högskoleutbildningar.

Förordningen (SFS 2007:432) anger att ”Antagningen till förutbildningen och den därpå följande högskoleutbildningen skall göras samtidigt.”. Detta tolkas på olika sätt av olika

högskolor. Vissa tolkar det som att studenten i samband med antagningen till basåret även ska antas till en specifik högskoleutbildning. Andra tolkar det som att högskolan garanterar en plats på den utbildning som studenten söker sig till efter fullgjord basårsutbildning (med vissa lärosätes- specifika begränsningar).

En annan fråga där förordningen uppenbarligen kan tolkas på olika sätt är antagningen. Ett antal högskolor antar endast studenter som inte redan är behöriga till en efterföljande högskoleutbildning. Andra högskolor hävdar att denna särskiljning inte är tillåten enligt förordningen och låter därmed redan behöriga studenter att påbörja en basårsutbildning. Varför en student som redan är behörig att söka till en högskoleutbildning väljer att förlänga sin totala utbildningstid med ett basår är en annan fråga. Två möjliga svar på den frågan återfinns i de två sista punkterna i det efterföljande textavsnittet.

Denna studie ger inte något svar på vad som är rätt eller fel i någon av dessa frågor, men konstaterar att regelverket skulle behöva en översyn och/eller att högskolorna skulle behöva hjälp att tolka förordningstexten.

C. Varför söker sig studenter till basår?

Studien har avgränsats till att handla om basårsutbildningar sett ur högskolornas perspektiv. Det går dock inte att helt avhålla sig från studenternas perspektiv vad gäller basårsutbildningar. Litteraturgenomgången och intervjuerna visar att studenterna i huvudsak har ett (eller en kombination) av följande syften för att börja en basårsutbildning:

 Studenten behöver basårsutbildningen för att få rätt behörighet till en högskoleutbildning.

 Studenten är osäker på sin studieförmåga efter exempelvis ett längre eller kortare studieuppehåll.

 Studenten vill öka sina möjligheter att komma in på en önskad högskoleutbildning genom att höja sina betyg och/eller använda garantiplats.

III. METOD

Studiens resultat grundar sig på statistik i form av tillgänglig offentlig statistik kompletterad med en enkätstudie. Dessutom har intervjuer genomförts på tre högskolor som har basårsverksamhet. Enkätstudien gjordes för att komplettera och delvis även bekräfta den offentliga statistiken från främst UHR.

Alla högskolor som enligt antagningsstatistiken anordnar basårsverksamhet deltog i enkätundersökningen.

I syfte att noggrannare studera vissa utvalda lärosäten har intervjuer genomförts med representanter från tre högskolor:

Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Linköpings Universitet (LiU) och Högskolan Väst (HV). Urvalet gjordes för att kunna exemplifiera och kontrastera snarare än att försöka generalisera.

KTH valdes bl.a. för att det är Sveriges största basår i form av antal studenter. LiU har i sin tur ett medelstort basår som inte förändrats nämnvärt i storlek under de senaste åren och har valt att inte anta studenter som redan har den behörighet som erbjuds via basåret. HV har ett förhållandevis litet basår, är en mindre högskola och har de senaste åren samarbetat med lokala Komvux för att kunna anordna basårsutbildning på fler orter.

Som bakgrundsmaterial har ett stort antal rapporter och Fig. 1. Utveckling av antalet antagna basårsstudenter 1992-2015 [HSV &

UKÄ]. Könsfördelningen för de tre blå staplarna går inte att få fram via central statistik.

(3)

tidigare undersökningar utnyttjats, i synnerhet årsrapporter från Högskoleverket/Universitetskanslersämbetet och från NOT- projektet.

IV. RESULTAT

A. Basårsverksamheten på tre olika högskolor

Nedan följer en kort beskrivning av basårsverksamheten på de tre högskolor som har specialstuderats i studien.

HV: Högskolan Väst i Trollhättan antog HT15 116 personer till basårsutbildningar [7]. Lärosätet arrangerar basårs- utbildning både i egen regi och tillsammans med Komvux i Uddevalla och Lysekil. Ett samarbete där Komvux håller i merparten av utbildningen men där studenten efter avklarat basår får en garantiplats till högskoleingenjörsutbildningar med lägre söktryck. Högskolan Väst använder sig av något som kan definieras som absoluta garantiplatser, där studenter väljer sin fortsatta högskoleutbildning utan inbördes konkurrens bland de valbara utbildningarna.

KTH: Kungliga Tekniska Högskolan har Sveriges största basårsverksamhet och HT15 antogs 855 studenter till basårsutbildningar [7]. KTH erbjuder studenter garantiplatser som erbjuds till samtliga ingenjörsutbildningar. Dessa fördelas i konkurrens mellan studenterna. KTH har också gjort en omfattande sammanställning av studenters prestationer över tid och kan verifiera att basårsstudenter klarar sig minst lika bra på efterföljande utbildning som studenter från andra intagningskvoter. Basårsverksamheten bedrivs på tre olika campus; KTH Campus, KTH Södertälje och KTH Haninge.

LiU: Linköpings Universitet arrangerar basår i Linköping och i Norrköping och HT15 antogs 125 studenter till basårsutbildningar [7]. LiU antar inte överbehöriga studenter med motiveringen att det inte går i linje med utbildningens syfte. Studenter konkurrerar om garantiplatser till civilingenjör, högskoleingenjör och ett antal naturvetenskapliga kandidat- program. Garantiplatserna är till en början få men om efterfrågan är stor görs plats på utbildningar med lågt söktryck.

B. Hur hanteras frågan om garantiplatser?

Som redan nämnts kan förordningen tolkas olika med avseende på antagning till den efterföljande utbildningen, dvs.

de s.k. garantiplatserna. Med anledning av en anmälan mot Karlstads universitet fick UKÄ anledning att 2015 göra en juridisk tolkning av förordningen [8]. UKÄ gick i huvudsak på studentens linje, dvs. studenten hade rätt att börja den högskoleutbildning som hen hade som målbild redan när hen sökte basårsutbildningen. Detta trots att Karlstads universitet under det läsåret bestämde att lägga ner den högskole- utbildningen. UKÄ menade med andra ord att det var fel av Karlstads universitet att anta studenter till en basårsutbildning utan att samtidigt anta dessa studenter till en specifik efterföljande högskoleutbildning. Vår undersökning klarlägger dock att garantiplatssystem av den typ som ärendet gällde har existerat åtminstone sedan mitten av 90-talet och är idag den i särklass vanligaste metoden för att hantera studenternas antagning till den påföljande högskoleutbildningen.

KTH och LiU har på många sätt mycket snarlika sätt att

hantera antagningen till den påföljande högskoleutbildningen.

Basåret erbjuder studenterna garantiplatser på ett brett utbud av högskolans olika ingenjörsutbildningar och dessa platser fördelas efter avslutat basår på studentgruppen utefter studieresultat under basåret dvs. studenterna med bäst resultat får ”välja först”.

HV har i sin tur tillämpat vad vi valt att benämna absoluta garantiplatser – dvs. att basåret har garantiplatser på ett utbud av olika utbildningar men studenterna konkurrerar inte om dessa utan alla elever erbjuds en plats på sitt förstahandsval.

Vid diskussioner med lärosätesföreträdare har ett system med garantiplatser, dvs. den förstnämnda varianten framhållits som en bra lösning, både för lärosäte och studenter. För lärosätet innebär det dels administrativa fördelar genom att tillåta basåret att enbart ha en antagningskod men även en möjlighet att ”sälja in” mindre populära utbildningar under basårets gång för att på så sätt förhoppningsvis få fler studenter att söka sig till dessa efter avslutat basår. För studenterna innebär det en möjlighet att skjuta upp valet av högskoleutbildning och under basåret få information om de olika valmöjligheterna.

C. Varför anordnar en högskola basår?

Studien visar att det primärt finns fem anledningar för ett lärosäte att arrangera behörighetsgivande förutbildning. Tre av dessa har i detta arbete kopplats till någon form av rekrytering.

Breddad rekrytering

Första formen är breddad rekrytering som syftar till att bredda det urval av studenter som lärosätet kan rekrytera ifrån med fokus på minoriteter. Ett exempel är kvinnor till många civilingenjörsutbildningar.

Stärkt rekrytering

Stärkt rekrytering är rekrytering med fokus på att fylla de studieplatser lärosätet har med behöriga studenter utan hänsyn till vilka studenter som antas.

Sötad rekrytering

Rekrytering via basår med syfte att ta in studenter med så stor studiekapacitet som möjligt, trots att man kan in behöriga studenter via andra antagningskvoter. I detta fall handlar det inte om att ta in studenter till utbildningar med lågt söktryck.

Flexibel ekonomi

Som regelverket ser ut för högskoleutbildning idag så måste ett lärosäte som tar in studenter till en utbildning garantera dessa studenter möjligheten att få läsa hela sin utbildning. Detta gör att varje utbildning ett lärosäte erbjuder binder upp en mängd pengar i det antal år utbildningen är. För en civilingenjörsutbildning betyder det att lärosätet binder upp medel i minst 5 år.

Behörighetsgivande förutbildning får inte vara längre än ett år och kommer därför inte att binda upp medel i mer än ett år.

Ett lärosäte kan då välja att använda basåret som en typ av buffert då man har medel över men inte vet om detta överskott finns kvar nästa år.

Samhällsansvar

En sista anledning som studien har identifierat handlar om en känsla om samhällsansvar, att det är viktigt att möjligheten för studenter att ”välja om” finns och att basårsutbildning erbjuder

(4)

denna möjlighet. Detta har möjligen varit en bidragande anledning till att vissa högskolor fortsatt att bedriva basårs- utbildning trots att en hög andel av studenterna efter avslutat basår sökt sig vidare till en annan högskola.

V. SLUTSATSER

Sammanfattningsvis visar studien att basåret är en bra verksamhet, primärt för att det stärker rekryteringen till lärosätena. Studenter som klarar sig genom basåret är förberedda för fortsatta studier och det öppnar möjligheten för medborgare att ändra inriktning. Ett behov som till viss del kan påvisas genom ett ständigt stigande söktryck.

Under lång tid har basårsutbildning lämnats utan utvärdering då det hamnat mellan Skolverket och HSV/UKÄ. Detta har skapat ett hålrum där högskolor kunnat utveckla basåret efter eget tycke och smak. Trots detta har basårsutbildning i stort inte ändrats. Tekniska och naturvetenskapliga basår är fortfarande det största inslaget.

Garantiplatssystem är det vanligaste sättet att hantera antagning till efterföljande utbildning och i hög grad accepterar lärosäten varandras basårsutbildningar för behörighet till högre utbildning. Men rättsfallet på Karlstads universitet har visat på problem med dagens system och att förordningen om behörig- hetsgivande förutbildning behöver både uppmärksamhet och uppfräschning.

REFERENCES

[1] SFS 2007:432. Förordning om behörighetsgivande förutbildning vid universitet och högskolor. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

[2] LTU - Luleå Tekniska universitet (retrieved 2015-09-18) http://www.ltu.se/ltu/Organisation/LTU-historik/1970

[3] Skolverket & Verket för högskoleservice (1995). Tekniskt naturvetenskapligt basår, Nothäfte nr 4/1995.

[4] SFS 1992:819. Förordning om behörighetsgivande förutbildning vid universitet och högskolor. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

[5] Skolverket & Verket för högskoleservice (1994). Tekniskt naturvetenskapligt basår, Nothäfte nr 1/1994.

[6] Högskoleverket (1997). Högskoleverkets årsrapport 1997, årsrapport för universitet och högskolor 1997. Stockholm: Högskoleverket.

[7] Universitets- och högskolerådet. http://statistik.uhr.se/ (retrieved 2015- 10-26)

[8] Universitetskanslersämbetet (2015). Anmälan mot Karlstads universitet angående antagning till receptarieutbildningen. Reg.nr. 31-372-14.

Stockholm: Universitetskanslersämbetet.