Rapport
Sammanfattande och reflekterande diskussion utifrån litteraturen
Inledning
Den litteratur som ingått i kursen ”Design för lärande” har varit bred men ändå haft tydliga länkar som håller dem samman. Genom kursens upplägg med publikationer och gensvar har jag också fått ta del av övriga kursdeltagares reflektioner och därigenom deras förståelse kring litteraturen och detta har i sig varit oerhört intressant. Trots att litteraturen vi läser är exakt densamma är våra upplevelser/vår förståelse vitt skilda, eller åtminstone törs jag säga att vi i våra ”svar” väljer att fokusera på olika delar. På ett sätt ringar detta på ett väldigt konkret och stiligt sätt in essensen av hela kursen, tycker jag – lärande är något komplext och fascinerande och många är de faktorer som påverkar vår förståelse.
Frihet och begränsning
Under arbetet med litteraturen har jag förundrats och kanske till viss del också förfasats över den känsla av begränsning som flera av mina kollegor
1ger uttryck för och min första
reflektion handlar om detta. En pedagog i Sverige idag har, enligt mig, alla förutsättningar att designa en undervisning som möter det som kursen ”Design för lärande” lyfter fram så som viktigt.
Selander och Kress presenterar i sin bok modeller för design av en lärsekvens som bl a innefattar en fokusering på det de kallar transformering (eller egentligen hela
transformationscykeln). När jag tar del av modellen ser jag den som ett hjälpverktyg för att underlätta för pedagogen i det vi ständigt ägnar oss åt – att designa lärsituationer. Genom att utgå från en modell kan vi medvetandegöra för oss själva vad vi gör och kanske kan modellen också vara ett stöd vid en utvärderande analys. Jag ser inte modellen som ett tillägg, något extra som tillkommer utöver det vi redan gör i vår vardag. Min uppfattning är att många pedagoger har denna senare uppfattning. Vad som är ”rätt eller fel” är inte så viktigt, som att se till vad som är givande. För att en modell ska vara givande måste den utgöra en hjälp och ett stöd, inte en pålaga. Jag upplever att jag vid oändligt många tillfällen möter skepsis till pedagogiska utvecklingsidéer eller teorier, där kritiken går i stil med ”Det skulle vara bra, men det går inte på grund av för lite tid/för lite resurser.”
I boken New Directions in the Analysis of Multimodal Discourse lyfter både Len Unsworth och Terry D Royce i sina respektive kapitel vikten av att tillsammans med studenter och elever arbeta med frågor på ett metaplan, för att utveckla en förståelse för hur vi lär, hur vi kommunicerar, hur vi påverkas av bilder osv. Om det är så att professorer och forskare menar att detta är viktigt, och om jag som pedagog själv håller med, då måste jag i min
yrkesutövning känna mig fri att arbeta så. Den osäkerhet som många pedagoger känner i fråga om huruvida något ryms inom kursplanen är många gånger hämmande för den pedagogiska utvecklingen, tror jag, och det är på tiden att vi som arbetar med lärande själva tar ansvar för att injicera oss med en stor dos självtillit, för det är vi som är de professionella och de som
1
Jag avser här dels några av de övriga kursdeltagarna, vilka ju också är kollegor i någon form, men också
kollegor jag mött i många andra sammanhang under mina verksamma år.
borde sätta ramarna för det optimerade lärandet, så att detta mandat inte hamnar i orätta händer.
Texten som norm
En stor del av kursens litteratur har handlat om kommunikation. Jewitt beskriver i sin sammanfattande rapport hur vi gått från en textfokuserad kommunikation till en multimodal.
En aspekt som lyfts är vårt sätt att värdera olika ”modes”
2. Det här tycker jag är intressant och därför utgör det utgångspunkt för min andra reflektion.
Vid en historisk tillbakablick kan vi konstatera att kommunikation, inte minst i
undervisningssammanhang, haft stort fokus på den skrivna texten. Idag talar mycket för att det visuella har en enorm effekt för vår förståelse vilket talar för att det visuella bör få mer utrymme. Ändå tycks det som att vi har en lång väg att vandra innan vi är där. Och jag funderar på varför.
Jewitt tar också upp Howard Gardners idé om multipla intelligenser (MI) och skriver att en kritik som uppkommit mot tanken på MI är att det uppstår en värderande åtskillnad mellan olika typer av intelligenser, där t ex personer som föredrar visuellt lärande skulle vara lågpresterande.
Jewitt skriver vidare om vikten av att ta barns visuella uttryckssätt på allvar, och att vi i de erkännandekulturer vi skapar respekterar barns (och vuxnas, ja alla lärande människors) uttryckssätt.
Det är uppenbart, tycker jag, att vi idag i svenskt utbildningsväsende värderar den skrivna texten betydligt högre än andra ”modes” t ex det visuella. Jewitt skriver att bilder förr användes mer för att ”lätta upp” texter, medan vi idag vet att bilderna många gånger kommunicerar lika bra eller bättre. Då låter det ju också som att vi idag kommunicerar så, men icke. Jag tycker att bilder fortfarande används precis så… som uppiggande avbrott i en textmassa. Tittar vi på läromedel från 50 år tillbaka i tiden, som i Jewitts exempel, så kan jag naturligtvis se att en utveckling skett, men om vi talar om den värdering vi gör av olika
”modes” så talar mycket för att vi har svårt för förändring. Det material vi använt i kursen har bestått av flera typer, littertur, filmklipp, inspelade föreläsningar. Den del som väger tyngst är ändå absolut texterna, där alla nya begrepp diskuteras osv. Jag skulle vilja vara med om att en professor håller en föreläsning som är helt textfri, och att en doktorand lägger fram sin
avhandling, som består av massor med intressanta analyser och slutsatser, och som presenteras på andra sätt än med ord.
Texten utgör fortfarande normen för hur vi anser att man bör kommunicera, särskilt i de högre utbildningarna och jag tror att det är just i dessa kretsar som en förändring måste starta, för att sedan sprida sig genom utbildningens alla nivåer.
2
