Högskolan i Halmstad
Sektionen för hälsa och samhälle Arbetsvetenskapligt program Arbetsvetenskap C 61-90 hp 2008
Samverkansarbete/Collaboration work
En studie av två enheter på Högskolan i Halmstad A study of two units at Halmstad University College
Andreas Börjesson Pontus Engberg
Handledare: Roland Ahlstrand
Sammanfattning
Samverkansarbete har under det senaste decenniet genomgående förändrats bland svenska högskolor på grund av bland annat lagändringar, samhällsförändringar och internationell påverkan. År 1997 instiftades en samverkanslag i högskolelagen vid namn den tredje
uppgiften. Den tredje uppgiften är idag en naturlig del bland svenska högskolor och syftar till samverkan av utbildning och forskning med det omgivande samhället. Diskussionen har varit omfattande när det gäller hur samhället och högskolan tjänar på att samverka, på vilket sätt det ska ske och hur man på ett konkret sätt kan påvisa de bästa tillvägagångssätten.
Samverkan är ett brett och komplext ämne. Vi har i denna uppsats valt att beröra två enheter vid Högskolan i Halmstad. Enheterna är Centrum för Arbetsutveckling, CAU, som är en nerlagd forskningsorganisation och Enheten för Kontakter och Samverkan, EKS, som är en paraplyorganisation för samverkan. Syftet med uppsatsen är att beskriva och analysera olika uppfattningar om samverkansarbetet på Högskolan i Halmstad och att studera tidigare befintliga erfarenheter. Studien baseras på berättelser kring CAU:s och EKS:s arbetssätt och syftar till att beskriva inställningar, erfarenheter och idéer kring samverkan bland personal vid Högskolan.
Vi har intervjuat personal som arbetar eller har arbetat inom någon av de två organisationerna.
Intervjuerna resulterade i berättelser kring olika arbetssätt, inställningar, erfarenheter samt idéer kring hur samverkan kan organiseras och integreras med det omgivande näringslivet. De teoretiska verktygen vi använt oss av är ”Mode 1” & ”Mode 2” samt Trippelhelixmodellen.
Resultatet indikerar att CAU var en organisation som i hög grad arbetade i enlighet med Mode 2 medan EKS strävar mot en kombination av både Mode 1 & Mode 2. Trippelhelixmodellen förklarar samtidigt varför det fanns vissa svårigheter att integrera CAU i högskolans
verksamhet och hur EKS är uppbyggt och anpassat för att främja ett starkt samverkansorganisatoriskt arbete.
Slutsatsen är att det finns centrala skillnader mellan CAU och EKS när det gäller på vilket sätt dessa enheter kan beskrivas utifrån tidsperspektiv, acceptans och arbetssätt. I denna uppsats framgår till exempel att ett kortsiktigt samverkansarbete, baserat på projektverksamhet, kan skapa oroligheter och hämma acceptansen bland personal i högskolans övriga verksamheter.
Bygger verksamheten, å andra sidan, på en mer långsiktig och hög grad av både intern och extern samverkan så uppfattas den som mer dynamisk och snabb på att svara mot förändrade yttre omständigheter.
Vi vill till sist tacka vår handledare Roland Ahlstrand.
Abstract
Collaboration work has during the last decade been changed among Swedish Universities, this because of new laws, social changes and international impacts. In years 1997 were a new university law founded in Sweden and got the name as the third task. The third task is today a natural part among Swedish Universities and aims to collaboration of education and research with the ambient society. It has been discussed how the society and the universities serve on interacting, on which way it should be implemented and how one on a concrete way can to demonstrate the best procedures.
Collaboration is a broad and complex matter. We have in this essay select to concern two units of Halmstad University. The units are center for work development, CAU, which is a former research organization and the unit for contacts and collaboration, EKS, which is an active umbrella organization for collaboration with the society. This essay aims to describe and analyze various views about the collaboration work at the university in Halmstad and to study earlier experiences. The study is based on statements around CAU: s and EKS
approaches and describes attitudes, experiences and ideas around collaboration among personnel the wide college.
We have interviewed personnel that work or has worked at the two organizations. The
interviews resulted in statements around different approaches, attitudes, experiences and ideas around how collaboration can be organized and is integrated with the ambient business community. The theoretical tools we used us of are Mode 1& Mode 2 and trippelhelix. The result indicates that CAU was an organization that largely worked in accordance with Mode 2 while EKS strives against a combination of both Mode 1 & Mode 2. Trippelhelix explains why it was certain difficulties to integrate CAU in the college's activity and how EKS is edified and tailored for promoting a strong collaboration organizational work.
The conclusion is that there are central differences between CAU and EKS when it comes to on which way these units can be described on the basis of time perspectives, acceptance and approaches. In this essay shows for example that a short-term collaboration work, based on project work, can to create disturbance and to hamper acceptance among personnel in the universities other activities. Builds the activity on a more long-term and high degree of both internal and external collaboration so to be considered it that more dynamic and fast on replying against other circumstances.
At last will thank our tutor, Roland Ahlstrand.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 5
Högskolan i Halmstad ... 7
Syfte och frågeställningar... 8
Disposition ... 9
2. Bakgrund ... 10
Debatt kring samverkan... 12
3. Metod ... 14
Förhållningssätt ... 14
Urval av respondenter ... 14
Tillvägagångssätt... 14
Intervjuerna ... 15
Sammanställning av intervjumaterial ... 15
Tillförlitlighet ... 16
3. Teoretiska modeller... 17
Mode 1 och Mode 2... 17
Organisering ... 17
Nätverk ... 18
Forskningen fokuseras till problemen ... 18
Trippelhelix ... 20
Trippelhelixmodellen ... 20
Aktörerna... 20
4. Resultat och analys... 22
CAU ... 22
CAU:s samverkansarbete vid Högskolan i Halmstad... 22
5. Slutdiskussion... 30
Referenser... 33
Bilagor... 35
1. Inledning
Samverkan mellan högskolor och näringsliv har länge varit ett viktigt inslag i Sverige under industrisamhällets utveckling och industrialisering. Sverige var innan 1975 en av världens rikaste nationer med hög ekonomisk tillväxt. Sverige under första delen av 1800-talet har haft en svag tillväxt men att tillväxten ökade från 1890 framåt för att uppnå mellan 1930 och 1975 till 3,2% per capita (Schön, 2000 sid 13). Den följande tabellen ger den årliga tillväxten av BNP per capita i Sverige 1800-1995 i fasta priser.
Tabell 1. En modern svensk ekonomisk historia (Schön, 2000, sid 13)
År Årlig tillväxt i procent
1800-1850 0,4
1850-1890 1,5
1890-1930 2,1
1930-1975 3,2
1975-1995 1,3
1800-1995 1,8
Tillväxten har i första hand baserats på naturresurser som exempelvis järnmalm och skog men är också ett resultat av samverkan mellan industrierna och forskning. Exempel på samverkan är LM Ericsson som tillsammans med KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) utvecklade telefonsystemet. I analysen av hur man åstadkommer ekonomisk tillväxt brukar man fokusera kring tre faktorer: investeringar, innovationer och institutioner. Investeringar har historiskt förflyttats från materiella resurser till immateriella investeringar som utbildning,
kompetensutveckling och för företagens del investeringar i ny kunskap om nya produkter.
Nya produkter och tjänster har varit en central del i tillväxten och därmed också en satsning för framtiden och har efter 1975 mer än tidigare fokuserats kring forskning och utveckling inom såväl högskolor 1 som företag vilket gjort innovationsprocessen mer kunskapsintensiv och formaliserad. Institutioner är normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående beteendemönster. De blir i sin tur formaliserade genom exempelvis
utbildningssystemet, som innehåller olika skolor. Kunskap och kompetens har under senare år fått mer utrymme när ekonomisk tillväxt analyseras. På grund av samhällsförändring har samverkan mellan högskola och näringsliv under den senare delen av 1900- talet intensifierat.
Under 1980- talet växte nya kunskapsintensiva industrier fram inom exempelvis läkemedel och elektronik. Samverkan mellan industrier och högskolan har sedan länge varit ett naturligt inslag (Schön, 2000).
Innan 1977 var samverkan mellan näringslivet och högskolor inte lagstiftat vilket den blev
detta år genom en högskolereform. Genom reformens fördelades och ökades
resulterade i att fler lärosäten fick möjlighet att satsa på forskning, utbildning och samverkan med det omgivande samhället. Förutom att forskningsmedlen spreds mer än tidigare blev nu också samverkan mellan högskola och näringsliv, som också kan benämnas som högskolans tredje uppgift, lagstadgat. Den tredje uppgiften innebar att högskolan förutom att bedriva utbildning och forskning även aktivt skulle samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet till allmänheten (SFS 1996:1392). Idag anses den tredje uppgiften vara väl integrerad i både utbildning och forskning och går numera under benämningen samverkan mellan högskola och näringsliv. Det är därmed inte längre bara utbildning och forskning och utveckling (FoU), som är högskolans uppgift (Högskoleverket, 2008).
Förändringen var en del av en utveckling mot ett ökat och differentierat utbildningsutbud samt utsträckt hänsyn till arbetsmarknadens förändrade krav och förnyelsen av arbetslivet. Under 1980-talet fokuserades ytterligare på aktiviteter för att öka högskolans nytta för det
omkringliggande samhället som genom dess nationella spridning av nya lärosäten omfattade större delar av Sverige. Under 1990- talet fortsatte denna utveckling och efterhand skapades olika stödstrukturer som exempelvis kontaktenheter, holdingbolag m.m. som förbättrade högskolans möjligheter att samverka med omgivande samhälle. Ett holdingbolag är
exempelvis ett företag som ägs av högskolan och som i sin tur äger delar av andra företag som går under benämningen dotterbolag. Holdingbolagen med dotterbolag blev en vanlig del av många högskolor och bidrog till att de fick större förmåga att samverka med näringslivet.
Under 1970- talet och början av 1980- talet var löntagarfonder en het politisk debatt i Sverige.
Syftet med fonderna var att göra löntagarna mer delaktiga i kapitalbildningen, denna fråga drevs främst av LO med stöd av det socialdemokratiska partiet. Löntagarna hade under en tid varit återhållsamma i sina lönekrav och därmed bidragit till att vinsterna hos företagen hade blivit allt större. Därmed hotades också en hög och jämn löneutveckling för löntagarna och i förlängningen den fulla sysselsättningen. För att motverka denna utveckling föreslog utredningen att man skulle inrätta ett antal s.k. löntagarfonder där övervinster av företagen kunde placeras i form av riktade emissioner av aktier. I dessa fonder skulle löntagarna ha majoritet. I förslaget som LO kongressen 1976 ställde sig bakom, modifierade man det ursprungliga förslaget och föreslog senare att företagen skulle bidra med arbetsgivaravgifter som skulle användas för att köpa aktier på börsen. 1983 togs ett riksdagsbeslut om inrättandet av fem regionala löntagarfonder. Dessa fonders livstid blev inte långvariga på grund av att den borgerliga regeringen avvecklade fondsystemet 1992 och då fanns det plötsligt pengar som behövde investeras någonstans (Meidner, 2005).
Den dåvarande borgerliga regeringens mål var att medlen skulle komma forskningen till nytta
via oberoende forskningsstiftelser. Ett antal stiftelser med olika ändamål skapades och fick
sammanlagt nästan 20 miljarder kronor från löntagarfonderna. En av dessa var KK-stiftelsen
som bildades 1994 och fick ett startkapital på 3,6 miljarder kronor (KK-stiftelsen, 2009).
KK- stiftelsen är den viktigaste för mindre och medelstora högskolor eftersom det är bestämt att stiftelsen ska vända sig direkt till dessa. Stiftelsens uppgift var att höja kompetensen i näringslivet och att förbättra utbildnings- och forskningsstrukturers förmåga att främja näringslivets konkurrenskraft. Detta innebar bland annat stöd till kunskaps- och
kompetensutbyte mellan högskolor och näringsliv som främjas av ökad information och samverkan mellan forskning och företag samt forskning till företag vid mindre och medelstora högskolor. Under de senaste tio åren har KK-stiftelsen bidragit med sex miljarder kronor till totalt 1500 olika projekt. Verksamheten är organiserad för att i huvudsak stödja ett
profilerande av forskningsmiljöer, omstrukturering av industriforskningsinstituten, kompetensutveckling för näringslivet samt IT-utveckling av skolan och vården. (KK- stiftelsen, 2004).
Forskningsfinansiering i Sverige sker annars genom ett antal myndigheter som har sin uppgift att finansiera universitets- och högskoleforskning. Bland dessa finns Vetenskapsrådet som är en statlig myndighet som ger stöd till grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet inom alla vetenskapsområden (Vetenskapsrådet, 2009). En annan myndighet är FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, som lyder under Socialdepartementet och har koppling till Utbildningsdepartementet, och har ansvaret för forskningsfrågor inom dessa områden (FAS, 2009). En ytterligare myndighet är Forskningsrådet FORMAS som stödjer grundforskning och behovsstyrd forskning inom områdena miljö, areella näringar och samhällsbyggnad (FORMAS, 2009).
År 2001 organiserade man om ett antal myndigheter som hade vissa finansierings- och utvecklingsuppgifter med avseende på teknikutveckling, innovationsfrågor och regionala frågor. Resultatet av omorganisationen blev VINNOVA, NUTEK och ITBS. VINNOVA är en statlig myndighet vars huvudfokus ligger inom forskningspolitik och näringspolitik men även politikområdena Arbetslivs-, Energi-, Transport samt Regional utvecklingspolitik (VINNOVA, 2009). NUTEK, som idag 2009 bytt namn till ”Tillväxtverket”, har tidigare också hetat verket för näringslivsutveckling och bidrar med att skapa fler nya företag, fler växande företag och fler starka regioner, ( Tillväxtverket , 2009). ITPS eller Institutet för tillväxtpolitiska studier har i uppdrag att publicera och analysera statistik ur ett
tillväxtpolitiskt perspektiv, genom att stå för kunskapsunderlag hjälper de olika aktörer i vårt samhälle att fatta rätt beslut (ITPS, 2009).
Högskolan i Halmstad
År 1983 var det formella startåret för Högskolan i Halmstad. Två år senare, 1985, startade arbetslivsforskningen vid Högskolan som ett projekt som tog på sig rollen att samverka med näringslivet och offentliga organisationer och kom senare att ingå i den statliga
Arbetsmiljöfondens nationella LOM-program (Ledning, Organisation och Medbestämmande).
Arbetslivsforskning, Arbetslivsfonden och olika EU-program. CAU omfattades av forskare, projektledare och administrativ personal med olika ämnesbakgrunder och erfarenheter.
Centrumbildningar var vid den här tiden ett sätt för lärosäten att i anslutning till ordinarie utbildningsverksamhet skapa forskningsplattformar med möjligheter att anpassa och profilera sig utåt (Nutek, 2007). I samband med en genomgripande organisationsförändring vid
Högskolan i Halmstad vid slutet av 1990-talet beslutades att Högskolans forskning skulle organiseras inom ramen för sektioner istället för i centrumbildningar. Som en följd av detta avvecklades CAU år 2000, vilket bland annat ledde till att dess personal kom att skingras på olika sektioner och avdelningar inom Högskolan.
Organisationsförändringen vid Högskolan fick betydelse för högskolans samverkansarbete med omvärldskontakter, uppdragsutbildningar och näringslivsservice. Under denna tid fanns det ingen enskild organisation som arbetade med samverkan utan snarare enskilda personer som var mer intresserade av samverkan med näringslivet. Vid den kommande
organisationsförändringen bildades en ny enhet, som efter olika namnbyten kom att kallas för Enheten för kontakter och samverkan (EKS). EKS består av samverkansspecialister och är idag den del av Högskolan som ansvarar för samverkansarbetet vid Högskolan i Halmstad (Högskolan i Halmstads årsredovisning, 2007).
EKS är organiserad enligt en matris och är högskoleövergripande. Minst en person från varje högskolesektion är kopplad till EKS och arbetar med samverkan. Dessa personer har i uppgift att bevaka och väcka frågor rörande samverkan på respektive sektion. Sektionernas arbete med omvärldskontakter syftar till att hjälpa till att skapa bättre förutsättningar för personal och studenter att samverka. Exempel på detta är bland annat gäst- och
inspirationsföreläsningar. Samverkansarbete inom EKS innebär även bland annat samverkan i grundutbildning kopplat med forskning, strategisk samverkan för kommande utbildningar och kunskaps- och idéutbyte med näringslivet. EKS arbetar för att säkra kvalité och att följa upp högskolans samverkansarbete med externa aktörer (Ibid.).
Enligt Högskolan i Halmstads årsredovisning (2007) ska Högskolan samverka och lära av andra lärosäten. I en rapport från Högskoleverket (2002) framgår det att Högskolan i Halmstad gjort sig känd som en högskola som medvetet och framgångsrikt har satsat på en stark och konstruktiv relation till regionen och närsamhället.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att beskriva och analysera samverkansarbetet vid Högskolan i
Halmstad. Vår mening var inte att göra jämförelser mellan CAU och EKS utan snarare att
jämföra två typer av samverkansarbeten under två olika tidsepoker, båda med olika
förutsättningar. Vi vill även påpeka att de interna diskussioner som finns angående CAU:s
nedläggning år 2000 kan ha påverkat berättelserna om denna enhet. Att det är åtta år sedan
CAU avvecklades kan även ha betydelse för synen på hur arbetet faktiskt bedrevs.
Studien baseras på berättelser om CAU:s och dagens arbetssätt inom EKS, samt inställningar, erfarenheter och idéer kring samverkansarbete bland högskolans personal. Vi ställer oss följande frågor:
Hur har samverkansarbetet bedrivits av CAU och EKS?
Vilka uppfattningar om samverkan finns bland personal vid Högskolan?
På vilket sätt kan personalens erfarenheter bidra till att utveckla samverkansarbetet idag?
Disposition
I kapitel 2 ges en bakgrund till utvecklingen av den tredje uppgiften och vilka förändringar och diskussioner som den gett upphov till. Här ges också en beskrivning av olika sätt att se på samverkan och hur samverkan kan mätas och generera tillväxt. Vidare diskuteras åsikter och synpunkter från näringsliv och högskolerepresentanter samt hur samverkansarbete hanteras bland olika högskolor. I kapitel 3, Metod, beskrivs hur vi gått tillväga för att besvara våra frågeställningar. Kapitlet handlar bland annat om urval av intervjupersoner och tillförlitlighet.
I kapitel 4 görs sedan en genomgång av två teoretiska modeller, dels trippelhelix-modellen
och dels Mode 1 och Mode 2 förklaringsmodellerna. Därefter presenteras i kapitel 5 resultat
och analyser av intervjuundersökningen. Uppsatsen avslutas i kapitel 6 med en diskussion av
våra frågeställningar, teoretiska modeller, resultat och analyser, samt funderingar kring
samverkansarbetet vid Högskolan i Halmstad.
2. Bakgrund
Föregångare till dagens samverkansarbete mellan högskolor och näringsliv uppstod i början av 1970-talet då näringsliv, högskola och offentlig sektor insåg att ett fördjupat, utökat kunnande inom tekniska områden var nödvändig för fortsatt stark tillväxt inom svenskt näringsliv. Man fann en positiv dynamik i att kunskap och teknik tillsammans kunde generera i vinster för både samhället och det enskilda företaget. För en utökad distribution av elektrisk energi och en ökad produktionskapacitet samverkade exempelvis dåvarande Kgl.
Vattenfallsstyrelse, KTH och ASEA genom att öka spetskunskaper inom högspänningsteknik.
Detta ledde till att företagen och då speciellt ASEA fick en konkurrenskraftig fördel på den globala marknaden samtidigt som högskolevärlden fick en ökad kunskapsplattform inom avancerad elektroteknik. Samverkansformerna gav även den svenska modellen kraft att fortsätta utvecklas vilket på sikt gynnande den svenska staten och det svenska samhället (Schön, 2000).
Samverkansformerna var vid denna tid ännu inte organiserade och det fanns heller ingen lagstiftning kring hur högskolor aktivt skulle arbeta och utveckla samarbetet med det omkringliggande samhället (Ibid.). Samverkansprojekt var främst representerade inom tekniska utbildningar och det var upp till enskilda högskolor och personer att utveckla samverkansmodeller. Samverkan innebar till exempel att högskolor bjöd in föreläsare från näringslivet, att man anordnade praktikperioder eller genom att studenter genomförde examensarbeten där de med hjälp akademisk högskolekompetens kunde bidra med teoretiska modeller och nya forskningsresultat åt företagen.
Under åren 1975-1995 omvandlades Sverige från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle vilket innebar att kunskap blev en allt viktigare faktor för företagen och dess framgångar (Ibid.). År 1992 insåg man vikten av att lagstifta om samverkan och den svenska riksdagen gjorde därför ett förtydligade genom att man i högskolelagen införde nedanstående lagtext:
”I forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verksamheten samt om hur sådana kunskaper och erfarenheter som har vunnits i verksamheten skall kunna tillämpas.”
(SFS 1992:1434)
Sedan dess utvecklades samverkansarbeten bland högskolor och näringsliv och man ville i takt med intensifieringen av de ökade samarbeten att högskolor förutom att informera även aktivt skulle samverka med det omgivande samhället. Det ledde till att högskolelagen år 1997 förändrades till följande lagtext:
”Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.” (SFS 1996:1392)
Utifrån dessa lagändringar har högskolornas och universitetens generella uppgift om
samverkan förändrats. Innan den nya lagen tillkom år 1997 fanns det inga direkta krav på att aktivt samverka för svenska högskolor. De utbildningar som traditionellt sett tidigare varit bra på att samverka var tekniska, lärar-, medicin- och en del utredningsbaserade utbildningar.
Men efter lagförändringen 1997 skulle generellt sett alla utbildningar aktivt arbeta med den
tredje uppgiften, vilket konkret innebär att samarbeta med näringslivet. Den tredje uppgiften har dock inte setts vara tillräckligt integrerad i högskolans övriga verksamhet vilket
resulterade i att man numera, sedan år 2000, strävar efter att utveckla samverkan med
näringslivet som en självklar del av både utbildning och forskning. Högskoleverket fokuserar just nu på att utveckla och genomföra mätningar för att undersöka på vilket sätt samverkan bidrar till resultat både för näringsliv och för högskola (Nutek, 2007).
Inom högskolor i Sverige finns idag olika former av samverkan och samverkansarbeten. Man kan fråga sig vad den egentliga innebörden av samverkan är och vad det egentliga syftet med samverkan är. Samverkans språkliga betydelse enligt Nationalencyklopedin (2008) är ”ett gemensamt handlande för visst syfte”. Syftet med att samverka är enligt Sörlin och Törnqvist (2000) att utbildning och forskning skall leda till kunskap och framsteg som på något sätt leder till mervärde åt det omgivande samhället. Samverkan kan leda till tillväxt genom att företag med hjälp av forskningsresultat utvecklar och kommersialiserar akademisk kunskap men även att företag finansierar och bidrar med praktisk nytta åt studier och forskning.
Frågan om hur samverkan mellan högskola och näringsliv leder till ekonomisk tillväxt är komplicerad. Att vissa områden har en stark ekonomisk tillväxt behöver inte nödvändigtvis bero på att högskola och näringsliv samverkar. Inte heller behöver det bero på en speciell typ av lokala miljöer eller arbetsmetoder. En märkbart positiv ekonomisk utveckling av till exempel tjänster, produkter och företagsutveckling skulle dock kunna vara tecken på en sådan samverkan. Det kan handla om att lokalt anpassade lösningar bygger på ömsesidig förståelse, nätverk och tillit (Sörlin & Törnqvist, 2000).
Ett annat stort problem är hur man mäter samverkan och dess inverkan på tillväxt. Det finns bl.a. svårigheter med att göra en internationell standardisering av olika tillvägagångssätt för hur samverkan mellan högskola och näringsliv leder till tillväxt. Mätningar utförs både kvantitativt och kvalitativt. Kvantitativt mäts variabler som till exempel tillkomst av nya företag i inkubationsmiljöer, patentering av nya produkter eller utbildningsnivåer bland kvinnor. Kvalitativa och kvantitativa undersökningar genomförs då man till exempel mäter och fastställer hur mål, prestationer och effekter bidragit till publikationer av olika slag. Andra exempel är då man mäter hur resultat och kompetenser utnyttjats industriellt genom att man tittar på antalet utmärkelser och utnämningar som baserats på samverkansprojekt . Man studerar även hur tidigare satsningar från KK-stiftelsens löntagarfondpengar legat till grund för framgångar genom samverkan (UNT 27/8, 2004).
Via SCB, som är en förvaltningsmyndighet vars uppgift är att förse kunder med statistik för
beslutsfattande-, debatt- och forsknings forum (SCB, 2009) finns möjligheter att hitta
bakgrundsdata och uppgifter om hur till exempel övergångar till högskolestudier,
utbildningsnivåer och högskoleutbildades rörlighet in och ut ur högskoleregioner sett ut
(Ibid.). Sådana data kan användas för att studera samverkan och därmed sammanhängande
frågor.
Debatt kring samverkan
I Sverige har det under de senaste femton åren uppstått debatt kring hur investeringar skall satsas på samverkan och på vilket sätt de påverkat trender kring tillväxt och
samhällsutveckling. Debatten om samverkan förs främst mellan politiker, forskare och näringslivsrepresentanter. En grundläggande punkt i debatterna är i vilken grad forskning skall bedrivas utifrån vad industrin och näringslivet efterfrågar samt vilken kvalité universitet och forskare är beredda att acceptera. I Vetenskapsrådets nättidning Tentakel (2008 nr 3) menar exempelvis universitetskansler Anders Flodström att dialogen främst syftar till att fastställa vem som bär ansvaret för vad som skall prioriteras och hur forskningen ska bedrivas på ett effektivt sätt.
I en rapport från NUTEK (2007) framgår att det råder stora skillnader mellan hur högskolor arbetar för att förankra utbildning med företag och offentliga organisationer. De mest positiva resultaten fann man bland de mindre utbildningsorterna där ungefär en fjärdedel av de
tekniska utbildningarna uppgav att de på något sätt förmedlat arbete eller projekt åt sina studenter. Inom teknik och samhällsorienterade ämnen är uppdragsutbildningar som är direkt kopplade till företag eller offentlig sektor nästan dubbelt så stor i jämförelse med medicin eller hälsorelaterade utbildningar. Driftiga personer och eldsjälar som förespråkar samverkan har även visat sig avgörande för hur samverkansarbetet utvecklats på olika högskolor (Ibid.).
Svenskt Näringsliv hävdar i en artikel från 2004 att samverkan måste ske som en del av högskolans kärnverksamhet och inte som en tredje uppgift som ligger vid sidan av den ordinarie verksamheten. Man är övertygad om att Sverige måste bli bättre på att ta hand om kunskap och forskning till nya företag och innovationer för att tillhöra toppen av OECD- länderna. Svenskt Näringsliv berör också svårigheterna för hur små och medelstora företag skall ta del av den akademiska kompetensen. De påpekar att denna uppgift ligger främst hos högskolorna och ju mer samverkan hanteras som en integrerad del desto lättare blir det för de mindre företagen att ta till sig kunskap. De menar även att graden av hur forskning och utbildning är kopplat till belöningssystem och kommersialisering av resultat påverkar den vetenskapliga produktiviteten bland forskare. Att öka nätverk, kontaktytor och broar kring kunskap om entreprenörskap, patentering och management är nödvändigt för ökad ”vinning”
av den akademiska kunskapen (UNT, 8/9 2004).
Bengt Hansson, professor och huvudsekreterare vid Vetenskapsrådet med ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap, påpekar att samverkan i högre grad måste ske utifrån satsningar från näringslivet (UNT 27/8, 2004). Han menar att kunskapsöverföring inte enbart kan baseras på uppdragsforskning eftersom kunskapsbildningen inom akademin utgörs av en lång process och resulterar i många fall i förståelsen av komplexa områden och inte i renodlad kunskap som kan användas i kommersiella sammanhang. Däremot menar han att är det viktigt att utbildningar är välanpassade till näringslivet och att forskningen ligger i fas med
arbetsmarknaden. Han påpekar att den kunskap som högskolan producerar måste öka förståelsen och kompetensen i näringslivet samt bearbetas mer aktivt än idag.
Patentfrekvensen bland forskning i Sverige ligger högt i jämförelse med andra länder men vi
ligger fortfarande lågt i tillväxt i relationen till satsade pengar. Det är också viktigt att näringslivet tar sitt ansvar kring samverkansarbetet (Ibid.).
Sverige satsar näst mest pengar i världen på forskning men trots stora satsningar på forskning och utveckling är som nämndes i förgående stycke produktionen av forskningsintensiva produkter i Sverige relativt låg. Denna motsägelsefulla kombination har sedan 1991 blivit kallad den ”Den svenska paradoxen” efter att Charles Edquist, professor vid Centre for Innovation, Research and Competence in the Learning Economy (CIRCLE) vid Lunds universitet, och Maureen McKelvey i en bilaga till en statlig rapport beskrev och namngav denna problematik (Naturvetarna, 2009).
Till skillnad från USA och Japan, eller mer närliggande Storbritannien och Finland, är vi dåliga på att kommersialisera våra forskningsresultat (Forskning och framsteg, 2009). Åsa Lindholm Dahlstrand, professor i företagsekonomi med inriktning mot entreprenörskap vid Högskolan i Halmstad, menar dock att det som saknas är varken goda idéer eller någon som kan göra något med dem. Hon menar snarare att det som saknas är arenor där forskare och entreprenörer kan mötas. Olof Ejermo, forskare vid CIRCLE i Lund anser att mätning av antalet nystartade företag kan vara missvisande då det helt och hållet beror på vilken typ av företag som startas i samband med akademisk samverkan. Han menar att intresset för hur samverkansarbetet ska bedrivas avgörs i hög grad av högskolornas inställning till samverkan (Ibid.).
I en intervjustudie vid universitet och högskolor i Lund, Linköping, Umeå, KTH, Karlskrona och Örebro visade det sig att inställningen till samverkan inom högskolevärlden bland anställd personal var negativt laddad. Högskolornas forskare ansåg att tiden är den största anledningen till att man inte vill engagera sig i samverkansfrågor, det framkom också en allmän uppfattning om att erfarenheter inom näringslivet inte är en merit i den akademiska karriären. Paradoxalt nog råder en gemensam tro på att de bästa lärarna är de som har någon anknytning till näringslivet (Sörlin & Törnqvist, 2000).
I en annan studie utryckte en forskare följande:
”Att skapa ny kunskap i samverkan med praktiker har inte haft något starkare fäste eller status i det svenska universitetsväsendet. Tvärtom har de gärna framhävt universitetets rätt till eget fritt sökande efter kunskap – utan sidoblickar på kortsiktiga mål eller eventuell nytta – som en nödvändig förutsättning för god kvalitet på forskningen. Även de som motiverar satsningar på forskning med att det ger positiva resultat för samhället, t.ex. ökad ekonomisk tillväxt, har ofta utgått från att forskning mår bäst av så lite inblandning från omvärlden som möjligt.” (citerat efter Jonsson 2001:15-16).
I samband med regeringens budgetproposition 2007, angavs en ny inriktning för högskolorna
angående samverkan. Den pekade på att lärosätena i högre grad än tidigare borde vara
på att omsätta forskning och patent till nya kunskapsintensiva företag (Regeringens budgetproposition, 2007).
3. Metod
Förhållningssätt
I syfte att beskriva och analysera samverkansarbetet på Högskolan i Halmstad valde vi ett fenomenografiskt förhållningssätt. Den fenomenografiska undersökningen handlar om att identifiera uppfattningar och att beskriva variationer av uppfattningar (Starrin & Svensson, 1994). Mot bakgrund av våra frågeställningar valde vi att identifiera vilken personal som är eller på något sätt har varit involverad i samverkansarbetet på Högskolan i Halmstad. Därefter valde vi totalt tio personer som vi menade skulle vara intressanta att intervjua. Dessa hade arbetat inom CAU eller med samverkan i den nu aktuella samverkansorganisationen EKS. Vi försökte vidare att ta hänsyn till att dessa bägge enheter utvecklats under olika tidsskeden och att lagar, regler och förutsättningar i övrigt varit olika.
Vi använde oss av intervjuer eftersom vi ville få fram uppfattningar och erfarenheter kring samverkan. Intervjumaterialet har analyserats genom meningskoncentrering, vars resultat presenteras i kapitel 4, resultat och analys. Då det fenomenografiska förhållningssättet som undersökningsmetod är avsedd för att komma åt uppfattningar och erfarenheter av till exempel arbetsledning, informationsstruktur, ansvarsfördelning, inflytande och samarbete ansåg vi detta vara en passande metod. Vår avsikt var inte att på förhand fastställa några kriterier av indelningar eller avgränsningar av de uppfattningar som framkom i våra intervjuer. Vår avsikt var snarare att skapa förståelse för samverkansarbetets
helhetsegenskaper från de olika organisationerna. Intervjuerna var öppna i bemärkelsen att vi tillät respondenterna berätta fritt om sina tankar och erfarenheter kring samverkan i respektive tidsepok och organisation (se intervjuguiderna i bilaga 1 och 2).
Urval av respondenter
Fenomenografi handlar inte om att skatta hur stor andel av en population som har en viss uppfattning om en företeelse eller ett objekt. Det handlar om att identifiera kvalitativa uppfattningar och att försöka täcka större delar av de variationer som finns i en population (ibid.). Vi har genomfört tio intervjuer med personer som arbetar eller har arbetat på någon av de organisationer vi valt att begränsa uppsatsen till. Vi har intervjuat lika många personer i varje enhet. Starrin & Svensson (1994) hävdar att om datainsamlingen koncentreras till en allt för homogen undersökningsgrupp finns det risk för att de nyanser och variationer som kan vara av intresse inte framträder. Vi ansåg att fem personer från respektive organisation skulle vara en tillräckligt för att få variation tillräckligt med information för att besvara våra frågor.
Tillvägagångssätt
När vi utarbetat vår intervjuguide tog vi kontakt med före detta medarbetare i CAU.
Kontakten togs per telefon där vi bad den tillfrågade att föreslå en tid för ett intervjumöte på
den plats som passade denne bäst. Detta för att vi ville visa respekt och ta hänsyn till
personens arbetstider. Under telefonsamtalet beskrev vi ämnesområdet i korthet för att ge en uppfattning om intervjuns inriktning. Platsen för våra intervjuer bestämdes, på initiativ av den vi kontaktade, till dennes kontor eller i anslutande konferenssal. Vår tanke var att vi ville göra intervjuerna i en ostörd miljö, utan åhörare eller andra störande moment, som till exempel ringande telefoner eller oönskade åhörare. Vi ville också att intervjupersonerna skulle känna sig trygga i den miljö där intervjun gjordes (jfr Trost, 2005). Vi är osäkra på hur väl vi lyckades med detta men vi anser att förutsättningarna för en avslappnad dialog fanns.
Intervjuerna
Vi använde oss av en öppen semistrukturerad intervjuteknik. Vi var medvetna om vilka områden som skulle täckas och kunde lätt ställa frågorna där vi ansåg de bäst passade i samtalet. Intervjuer enligt det fenomenografiska förhållningssättet formuleras inte som att ett svar kan vara rätt eller fel. Även om den här typen av intervju är relativt öppen syftar den alltid på att nå fram till innehållet i det som berättas (Starrin & Svensson, 1994).
Frågornas innehåll formulerades för att inte missförstås samt för att med större sannolikhet ge relevanta svar till studiens ämnesområde. Som ett komplement till intervjuguiden har vi förberett frågor med hög intern konsistens, vilket innebär att vi har flera frågor som belyser samma sak just för att undvika missförstånd (Dyer, 2004). Vid intervjutillfället förklarade vi vår bakgrund, studiens syfte, tid och tillvägagångssätt för intervjuns genomförande.
Enligt Trost (2005) ska man om möjligt låta den intervjupersonen styra ordningsföljden i samtalsämnet. Frågeguiden kan varieras från den ena intervjuaren till den andra. Dock skall de vara jämförbara. Våra intervjuguider utvecklades och anpassades efter hand som vi genomförde intervjuerna. Vi hade dock samma grundfrågor och områden till samtliga respondenter i de situationer då sidospåren blev alltför avlägsna. När vi genomförde våra intervjuer valde vi att medverka båda två och vid behov ställa följdfrågor till respondentens svar under intervjuns gång. Vi anser att det på så vis blev lättare att få igång ett avslappnat samtal med respondenten och att informationsmängden och förståelsen blev större än om vi utfört intervjuerna ensamma.
Vi valde att spela in alla intervjuer vilket vi tycker var viktigt eftersom det gav oss
möjligheten att fokusera på respondentens svar utan att vara oroliga för att gå miste om viktig information. Den ena av oss noterade klockslag då särskilt intressanta områden togs upp. Vi ansåg också att det var viktigt att kunna lyssna på inspelningarna flera gånger för att undvika missförstånd i informationshanteringen. Efter avslutad intervju lyssnade vi under samma dag igenom inspelningarna och skrev ner tankar och övergripande uppfattningar. Anledningen till detta var att vi inte ville glömma några detaljer från våra egna reflektioner.
Sammanställning av intervjumaterial
De bandinspelade intervjuerna skrevs ut i text och analyserades. Vi började med att dela in
till direkta reflektioner. Med hjälp av sammandragen fick vi ihop en översikt av det inspelade materialet och kunde plocka ut citat som var särskilt beskrivande. Vi samlade information kring organisationerna och sammanställde uppfattningar från personalen. I och med att CAU inte längre finns är vi medvetna om att berättelserna om CAU i jämförelse med EKS kan skilja sig då ”tiden” kan ha påverkat beskrivningarna. Eriksson och Wiederheim-Paul (2001) menar att det är viktigt att skilja mellan verklighet och perspektiv i en undersökning på grund av att varje individ har olika perspektiv och därför beskriver olika företeelser på olika sätt.
Tillförlitlighet
Begreppet tillförlitlighet har i samband med kvalitativa metoder definierats av Starrin och
Svensson (1994) som förmågan att upptäcka företeelser och att tolka, förstå och beskriva
uppfattningar. De menar vidare att strävan efter god tillförlitlighet bör genomsyra hela
undersökningsprocessen och att ett tecken på detta är om forskaren lyckats fånga det som är
mångtydigt och i vissa fall motsägelsefullt. Vi menar att vår undersökning har uppnått en
rimlig grad av tillförlitlighet. Alla intervjuer har spelats in och skrivits ut i text och efter varje
intervju har vi skrivit ner våra reflektioner för att så långt möjligt inte glömma några detaljer
och samtidigt försöka fånga det motsägelsefulla. Vi har dessutom försökt väga in en rad
övriga aspekter som kan tänkas påverka resultatet, till exempel att det gått en tid sedan CAU
lades ner. Vi ville dock inte jämföra de två organisationerna vilket gör att tiden inte är
avgörande för resultatet.
3. Teoretiska modeller
Samverkan mellan forskning och näringslivet har tidigare inte varit i fokus vad det gäller skapandet av teoretiska modeller. Dessa har kommit på senare tid och ger en beskrivande och förklarande bild kring hur samverkan kan se ut. Samverkan är ett komplext område, främst på grund av att samverkan och samverkansprocesser kan utformas olika utifrån högskolors perspektiv beroende av hur vetenskap och forskning uppfattas och bedrivs bland olika ämnesgrupper och sammanhang.
Vi har valt ut två modeller för att försöka ge klarhet i hur samverkan kan beskrivas. Den första är Mode 1 och Mode 2-modellerna och den andra modellen är trippelhelix. Mode I och Mode 2 belyser hur organiseringen och syftet med forskning och utveckling (FoU) kan särskiljas vid en högskola. Gibbons m.fl (1994) anser att en ny typ av kunskapsproduktion startade i mitten av 1900- talet (Mode 2) som är mer sammanhangsbunden, problemfokuserad och tvärvetenskaplig än vad som enligt dem benämns som traditionell forskning (Mode 1).
Trippelhelix-modellen fokuserar på samverkan mellan främst tre sfärer som är staten, näringslivet och högskolan och kan förknippas med en bestämd uppfattning av på att samverkan mellan dessa aktörer leder till ekonomisk tillväxt och regional utveckling.
Etzkowitz (2005) menar att högskolan måste förändra sig eftersom den traditionella samverkan inte längre räcker till, ett svar på denna utveckling är enligt honom den entreprenöriella högskolan.
Dessa teoretiska modeller kommer sedan att vara till stöd för analysen av undersökningen för upplevelserna kring samverkan vid Högskolan i Halmstad.
Mode 1 och Mode 2
Gibbons m.fl. (1994) likställer Mode 1 med kunskapsproduktion som finns enligt den traditionella mallen för vetenskapligt verksamhet. Det innebär bland annat att
forskningsfrågor formuleras ur ämnets perspektiv och att kriterier för framgång definieras av ämnets och akademins traditionella sätt. Mode 2 har växt fram ur det traditionella arbetssättet och representerar den ”nya kunskapsproduktionen” där flera aktörer antas delta i den
gemensamma kunskapsbildningen. Modellen Mode 1 och Mode 2 kan skiljas åt på flera olika sätt. Vi har valt att fokusera och utgå ifrån rubrikerna organisering, nätverk och forskning fokuserat på problemen.
Organisering
Enligt Gibbons m.fl. (1994) har kunskapsproduktionen flyttat från universiteten och
högskolorna till mer tillämpningsnära miljöer. Exempel på sådana miljöer är bland annat
kunskapsparker och forskningscenter. Den strukturella skillnaden leder till att den kunskap
som tidigare var lokaliserad inom högskolans väggar som är representativt för Mode 1 nu
m.fl., 2002). Ett forskningsprojekt eller organisation med stort inslag av Mode 2 samverkar och producerar sin kunskap tillsammans med beställaren. Detta är enligt Gibbons m.fl. (1994) en konsekvens av utvecklingen där forskare tvingas finna nya strategier för att överleva i en konkurrensutsatt bransch. När en högskola tillämpar sin forskning enligt Mode 2 förlorar institutionerna sin traditionella betydelse eftersom forskningen då i större utsträckning än tidigare sker över ämnesgränser (ibid.).
Nätverk
När forskarna samverkar över ämnesdisciplinerna suddas gränserna ut och högskolorna övergår i riktning mot en organisering likt Mode 2 blir nätverkandet mer betydelsefullt (Ibid.).
Det är inte enbart forskarnas samverkan med andra ämnen som ensamt bidragit till ett förändrat sätt att producera kunskap, globaliseringen är exempelvis också en viktig faktor för utvecklingen. Internet och andra utvecklade tekniker har gjort det lättare för forskare att dela med sig av kunskap världen över, nya upptäckter sprider sig också allt snabbare. Svensson m.fl. (2002) ser utvecklingen från Mode 1 till Mode 2 som en naturlig process som fört med sig bättre förutsättningar för ett jämlikt samarbete mellan högskola och samhället där näringslivet också är representerat.
Forskningen fokuseras till problemen
Mode 2 är en konsekvens av att kunskapsproduktionen antar nya former samt att forskningen blir centrerad kring problem som ska lösas och forskningen uppstår i nya och mer
föränderliga skepnader (Gibbons m.fl, 1994). Den kunskapen som produceras enligt Mode 2 blir i större utsträckning bunden till det specifika problemet där målet med forskningen är mer inriktat på användbarheten, detta till skillnad ifrån en tidigare forskning efter Mode 1 där resultatet är mer generellt och målet är teoretisk förståelse (Svensson m.fl., 2002). Enligt Gibbons m.fl. (1994) uppstår nya riktlinjer för hur forskningen ska bedrivas i ett sammanhang som medför större dynamik och sätter problemlösningskapaciteten i rörelse. Denna utveckling följs av att forskare samverkar över ämnesgränser för att uppnå resultat.
Högskolorna följer med i utvecklingen när de skapar forskningscentra och andra mötesplatser där nätverk kan knytas och kunskap spridas, kontakterna kan vara såväl formella som
informella och förflyttar kunskapsproduktionen till nya sociala sammanhang (Ibid.)
Planeringen för att lösa ett problem enligt Mode 1 är förutbestämt medan problemlösningen idag vid högskolor ofta är mer föränderlig enligt Mode 2; arbetssättet är också idag mer kopplat till vad som händer och är lättare att förändra (Svensson m.fl., 2002). Svenska högskolor anpassar sig till marknaden samtidigt som kvalitetssäkringen sköts av det
traditionella akademiska systemet som hindrar forskningen till att bli helt styrd av marknaden.
Det är numera viktigt för högskolorna att marknadsföra sig för att attrahera studenter tillika som forskarna måste ägna mycket tid åt att söka finansiering. Förändringen från den
traditionellt högskolan har tvingat forskare och högskoleledningar att finna nya strategier för
att överleva.
Här följer en tabell hämtad ur Svensson m.fl., (2002) som illustrerar skillnader mellan mode 1 och mode 2.
Tabell 2. Mode 1 & 2 (Svensson m fl, 2002, sid 5 ).
Mode 1 Mode2
Relationer: Hierarkiska Jämlika
Styrning: (Det akademiska) ämnet Problembaserad, gemensam handling
Mål: Teoretisk förståelse Användbarhet
Form: Institutionaliserad Flexibel
Tidsperspektiv: Långsiktigt Kortsiktigt
Förhållningssätt: Distanserat Interaktivt
Ansvar: Mot vetenskapssamhället Lokalt, socialt ansvar
Aktörer: Forskare Forskare- praktiker
Typ av kunskap: Generell Specifik, kontextbunden
Fokus: Teoriutveckling Utveckling, nytta
Planering: Förutbestämt Dynamiskt
Tillgänglighet: Slutet Öppet
Arbetssätt: Upptäckt - förändring Samtidighet upptäckt - förändring
Auktorisation: Professionella regler Internt
Trippelhelix
Trippelhelix-modellen bygger på att tre centrala aktörer; staten, näringslivet och högskolan samverkar för att skapa goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt i ett land eller en region (Etzkowitz, 2005). Trippelhelix-modellen bygger på att aktörerna är intresserade av varandras verksamheter och att de har en stark vilja att utvecklas genom samverkan. Modellen fungerar inte om var och en ”sköter sitt”. Vi ska nedan ge en beskrivning av modellen och de olika aktörernas roller samt inbördes skillnader.
Trippelhelixmodellen
Modellen beskriver samverkan mellan staten, näringslivet och högskolan. Det är samspelet mellan dessa aktörer som anses kunna förbättra möjligheterna för att innovation och ekonomisk tillväxt ska utvecklas. De olika sfärerna förväntas samverka så dynamiskt att de själva tar över delar av varandras roller (Ibid.). Tanken är även att samtliga aktörer ska diskutera och satsa resurser på vad som är bäst för just deras region. Etzkowitz (2005) menar att exempelvis högskolorna och staten inte ska styras av näringslivet utan betonar vikten av att alla aktörer lär av varandra och på så sätt också stödjer varandras utveckling. Det kan för en högskola handla om att anpassa sitt utbildningsutbud till den berörda regionens näringsliv eller att högskolan tar på sig rollen som riskkapitalist och hjälper högskolestudenter som vill starta egna företag. Hybridorganisationer och nätverk uppstår mellan de olika sfärerna. Steget efter hybridorganisationer är att de överlappar varandra och övertar varandras roller.
Figur 1. Trippelhelix (Etzkowitz & Leydesdorf, 2001, sid 111).
Aktörerna
Etzkowitz och Leydesdorff (2001) beskriver två olika stater, centralstyrda och ”laissez faire”- stater. I en centralstyrd stat är det staten dvs. regering och riksdagen som tar initiativet och styr utvecklingen av FoU. En ”laissez- faire”- stat har en decentraliserad styrning som innebär att initiativet till FoU kommer från andra aktörer (Etzkowitz, 2005). Denna stat är betydligt vanligare bland västvärldens industriläder, USA är det tydligaste exemplet över hur en svag stat överlämnar styrningen och kontrollen av FoU till externa aktörer såsom näringslivet i
Hybridorganisation er och nätverk: ex.
vetenskapsparker, centrumbildning &
samverkansenheter
form av företag. I en ”laissez- faire”- stat sker utvecklingen exempelvis genom att en student upptäcker något nytt, högskolan hjälper till att utveckla produkten och sen hjälper staten till att underlätta produktionen av produkten vilket förhoppningsvis leder till ekonomisk tillväxt.
Eftersom näringslivet efterfrågar ny kunskap till produkter och tjänster stimulerar de
högskolorna och staten till att utvecklas i trippelhelix- modellen. Företagen har en betydande roll som kravställare i en konkurrensutsatt värld och spelar en betydande roll i en regions utveckling. Det är näringslivet som genom samverkan styr i vilken takt utvecklingen ska ske och i vilken grad som FoU skall efterfrågas. Etzkowitz (2005) anser att det finns två
kännetecken för vad han anser är ett trippelhelix-företag. Det ena kännetecknet är den typ av företag som ofta får hjälp med finansieringen av offentliga organisationer och är beroende av akademisk forskning. Den andra typen är företag som har kopplingar till den akademiska världen, bland annat genom sin utbildade personal. Dessa kännetecken är bra exempel för vad modellen går ut på, dvs. samverkan över gränser mellan de tre olika sfärerna. Men enligt författaren är det inte enbart samverkansstrukturer som påverkar samarbetet, nätverk och personliga kompetenser anses nog så viktiga. Andra faktorer som är viktiga för samverkan är bland annat en regions förutsättningar för ekonomisk tillväxt och innovation. Regionens placering, infrastruktur, högskolans tillgänglighet och inställning är också avgörande. Om företagen t.ex. får möjlighet att använda en högskolas befintliga resurser och blir positivt bemötta ökar chansen till ett framtida samarbete (Ibid.).
Den entreprenöriella högskolan delar Etzkowitz in i två olika typer, europeiska och
amerikanska. Den europeiska har sitt ursprung i undervisningen och bygger bland annat på att studenter stimuleras till att starta egna företag under studietiden. De största skillnaderna beror enligt Etzkowitz på att högskolorna i Europa har tradition av att vara mer beroende av det offentliga samhället eller staten. Dessutom menar han att europeiska forskare mindre benägna att äventyra sin egen framtid genom att ta risker. Ska en högskola klara av att utveckla sin entreprenöriella sida bör den vara beredd att ändra sina grundläggande normer. Normerna handlar om kapitalisering, ömsesidigt beroende, oberoende, återspegling och hybridbildning.
Med kapitalisering menar han att högskolorna behöver producera och använda sig av kunskap på ett nytt sätt. Ömsesidigt beroende står för samverkan med det offentliga samhället och näringslivet. Oberoende gentemot de andra sfärerna är viktigt om högskolan på egen hand ska kunna bidra till utveckling. Återspegling sker när staten tar efter förändringar som sker på högskolan och utvecklingen får gehör och därigenom accepteras. Hybridbildning uppstår när till exempel ett nytt forskningscentra skapas av aktörerna, dvs. staten (det offentliga
samhället), näringslivet och högskolan (jfr figur 1).
4. Resultat och analys
I detta kapitel presenteras och analyseras resultaten av intervjustudien från de anställdas inställningar, erfarenheter och idéer kring samverkan på Högskolan i Halmstad. Kapitlet är uppdelat i två huvudavsnitt, CAU och EKS.
CAU
För att kunna besvara vår första frågeställning om hur samverkansarbetet har bedrivits på högskolan kommer vi först att presentera intervjuresultaten inom detta område. Vi kommer att visa på vilket sätt CAU genom sitt samverkansfokus på många sätt arbetade enligt vad
Gibbons m.fl. (1994) skulle betrakta som en form av Mode 2 och Etzkowitz (2005) som en gränsöverskridande trippelhelix.
Först bad vi våra intervjupersoner som arbetat eller haft någon relation med CAU att fritt beskriva dess verksamhet.
CAU:s samverkansarbete vid Högskolan i Halmstad
Relationerna inom enheten beskrivs av intervjupersonerna som relativt jämlika. Dialog och delaktighet var centrala ledord som organisationen och dess medlemmar försökte leva upp till.
I jämförelse med Högskolan i övrigt tycker intervjupersonerna att enheten var mer jämlik och platt än den i övrigt hierarkiska struktureringen på Högskolan i Halmstad. Att personer utan akademiska meriter också deltog i arbetet var något som flera medarbetare själva ansåg som ett tecken för en jämlik struktur.
Här följer ett uttalande som enligt oss författare är talande för hur våra intervjupersoner generellt upplevde sitt inflyttande och att se på organisationen som frigjord från den resterande högskolan:
”Personer utan akademisk bakgrund blev accepterade och personens andra kompetenser uppskattades. Organisationen anpassade arbetssätten efter personer så att man tog vara på varandra, detta skiljer sig från hur man upplever lärosätet i övrigt där man har sina revir och sektioner avskilt ifrån varandra.” 2
Jämlika relationer särskiljer Mode 2 från mer hierarkiska Mode 1 enligt modellen från Svensson m.fl. (2002). Samverkan inom organisationen där även personer utan akademisk bakgrund är med och försöker lösa det aktuella problemet är ett tecken på problemfokusering som enligt Gibbons m.fl. (1994) skulle känneteckna en organisation med stora inslag av Mode 2.
2
Alla citat i resultatredovisningarna är anonymiserade. Detta betyder att vi inte har angivit namn, befattning eller något annat
för att markera vem som sagt vad. Vi menar att det annars hade varit för lätt att avläsa vem det är som sagt vad.
CAU försökte lösa problem utan revirtänkande som enligt intervjupersonerna var signifikativt för den övriga högskolan. Det var ett nytt sätt att bedriva forskning på Högskolan i Halmstad och är för oss författare ett tydligt exempel på att organisationen hade stora inslag av Mode 2.
Den övriga högskolan var fortfarande strukturerad och uppbyggd enligt det traditionella Mode 1. Att CAU anpassade sitt sätt att arbeta inom organisationen och friställde sig från den traditionella strukturen som var likt Mode 1 är ett tydligt tecken på att organisationen karaktäriseras med stora inslag av Mode 2.
Samtliga intervjupersoner är eniga om att CAU:s arbete var fokuserat på samverkan och då inte bara med det omgivande samhället utan även med olika akademiska ämnen som exempelvis samhällsvetenskap, ekonomi och teknik.
Gibbons m.fl. (1994) argumenterar tydligt för att en organisation med stora inslag av Mode 2 samverkar över ämnesgränser. Svensson m.fl. (2002) visar i tabell 1 en klar distinktion mellan Mode 1 där styrningen av projektet är ämnesbaserat samtidigt som en organisation med stora inslag av Mode 2 är gränsöverskridande.
Nedan presenteras två upplevelser av denna typ av samverkan och är representativa exempel på svårigheter utifrån våra genomförda intervjuer som uppstod när samverkan inträffade:
”Ett problem var att CAU spände över så många olika områden att de ibland klampade in på någon annans revir. Ska ni syssla med ekonomi får ni vara här med oss ekonomer, det var känslan.”
”CAU var inne på ny mark och kritiserade därmed indirekt den traditionella vetenskapssynen där man producerar för producerandets skull och skriver för att det ska skrivas. Detta är ett problem och det ansågs ju inte som den rätta vägen att gå.”
Vi författare förstår problemen som uppstod med bakgrund mot att högskolan i sig var styrd enligt Mode 1 samtidigt som CAU representerade något nytt i form av tvärvetenskaplig forskning i en mer föränderlig miljö likt Mode 2. Styrningen av projekten följde inte den traditionella synen som är förhärskande i Mode 1 modellen utan snarare enligt mer fasta principer styrt utav Mode 1. Att det uppstod en konflikt som vi kan utläsa ur de ovanstående citaten bekräftas enligt oss som en naturlig konsekvens. CAU:s arbetsmetoder var nya för sin tid vid Högskolan i Halmstad och förändring möter alltid motstånd.
Här följer ett citat som beskriver hur verksamheten bedrevs på vardaglig basis:
”…tre projekt i luften hela tiden, där ett var huvudprojektet. Samverkanspartners kunde vara kommunen eller företag. Det var som att arbeta i en gryta och vi bedrev forskningen i nära kontakt med samarbetspartners, detta kan även kallas aktionsforskning.”
Intervjupersonerna är entydiga i sina berättelser om att den uppdragsforskning de bedrev
genomförde förändringar på arbetsplatserna som till exempel kunde innebära att forskare från enheten gav aktivt stöd till en utvecklingsprocess på ett företag. Intervjupersonerna nämner också att vissa projekt gick in i varandra och att visa resultat kunde sammanlänkas till flera olika projekt, sådana typer av samverkan sparade både tid och resurser enligt dem.
Intervjupersonerna menar att CAU samverkade med företag och kommuner vilket ansågs ha gjort enheten till en viktig aktör för utvecklingen i Halland.
Enligt modellen om Mode 1 och Mode 2 från Svensson m.fl. (2002) sker forskningen genom samarbete mellan forskare och praktiker i en organisation med stort inslag av Mode 2, likaså särskiljer modellen mellan arbetssätten där samtidig upptäckt och förändring som
kännetecknas av ett stort inslag av Mode 2. Etzkowitz (2005) menar att det samspelet som uppstår mellan de olika sfärerna när de stödjer varandras utveckling ackumuleras.
Vi ser att CAU:s förhållningssätt inte verkar ha varit lika distanserat till näringslivet som den övriga högskolevärlden. Enheten gick en ”mellanväg” till företagen, vilket kan ha framkallat känslan av att man på ett okomplicerat sätt kunde skapa samarbete. Detta tog sig ofta uttryck i lokala projekt om till exempel kvinnligt företagande på landsbygden. En organisation med stort inslag av Mode 1 skulle förmodligen ha bedrivit forskning som var mer fokuserad på att lösa teoretiska och generella problem. CAU bedrev ett samverkansarbete som ofta verkar ha fått ett positivt bemötande från Högskolans omvärld utefter våra intervjuer. Personalen arbetade enligt den tredje uppgiften, att samverka med det omgivande samhället, redan innan detta blev lagstadgat år 1997 och kan därmed anses som en föregångare när det gäller
samverkan. CAU var inne och hjälpte till vid uppstartandet av olika projekt som befann sig mellan högskolan, näringslivet och det omkringliggande samhället. Flera av våra
intervjupersoner upplevde ändå att Högskolans inställning gentemot CAU ibland var ganska negativ. Detta tror vi kan ha grundat sig i olika vetenskapssyner kring exempelvis skapandet av kunskap där CAU likt en organisation med stort inslag av Mode 2 forskade tillsammans med uppdragsgivaren. Från resterande högskolan sågs detta ligga utanför ramen högskolans traditionella lagar och regler.
Vidare menar intervjupersonerna att CAU:s sätt att arbeta resulterade istället i att enheten närmade sig omvärlden samtidigt som det distanserade densamma från Högskolans
verksamhet. De organisationer som samverkade med CAU upplevde utifrån våra intervjuer att de egentligen inte samverkade med högskolan utan med CAU, vilket inte var syftet när enheten bildades.
”Vi kände oss inte riktigt som kolleger med högskolans personal ute på sektionerna, detta kan delvis bero på placering i höghuset”
För att en högskola ska klara av att utvecklas entreprenöriellt bör den enligt Etzkowitz (2005) vara beredd att ändra sina grundläggande normer. Under CAU:s tid var inte Högskolan i Halmstad inte beredd att ändra sina strukturer för att följa CAU:s arbetssätt.
Vi ser att CAU bjöd in staten och näringslivet i högskolans sfär, där man i samverkan
finansierade olika projekt och försökte bidra till den gemensamma nyttan. Organisationens
relativt lösa struktur skapade förutsättningar för att samverka på ett ganska okomplicerat sätt.
I intervjuerna nämns att företag hade lättare att förstå sig på CAU:s verksamhet än vad Högskolan i övrigt sysslade med vilket vi tror bland annat kan ha berott på högskolans och därmed den akademiska verksamhetens normer som antagligen kändes främmande.
Utifrån våra intervjuer har styrningen av uppdragen utvecklats i samarbete med företagen och det fanns inga förutbestämda mönster för hur projekten skulle genomföras. Detta formades från fall till fall. Arbetsklimatet beskrivs som kaotiskt ur positiv bemärkelse, vilket är resultatet av en sådan dynamisk organisation då arbetsformer skapas utifrån uppdragens karaktär. Flera projekt var alltid igång samtidigt med olika uppdragsgivare i nära kontakt.
Trots att projekten i många fall varade upp till ett par år bedöms de som kortsiktiga och avhängda av dåtidens aktuella behov. Med tyngdpunkt på vad som kallas uppdragsforskning.
Att utbildningsprogram som till exempel det arbetsvetenskapliga programmet skulle vara direkt kopplat till denna typ av ”kortsiktig” uppdragsforskning ses ibland som en risk.
”Vad händer den dag vi befinner oss i lågkonjunktur, och kanske utan uppdrag från
näringslivet? Att säkerställa utbildningsprogrammen och skapa trygghet bland studenterna är en minst lika viktig del som att samverka med det omgivande samhället.”
Enligt Gibbons m.fl. (1994) är en högskola med stort inslag av Mode 2 beroende av samarbete vilket betyder att exempelvis undervisningen sker i ett närmare samarbete mellan studenter och näringsliv. En högskola med högt inslag av Mode 1 har ett mer långsiktigt och inte lika interaktivt eller kontextbundet arbetssätt. Detta resulterar i att risken för att förändringar i omvärlden inte står i direkt (och kortsiktig) relation till utbildning eller forskning, vilket enligt Gibbons m fl (1994) skapar en tryggare och mer förutbestämd tillvaro bland forskare och studenter.
Vi anser att ett samarbete av denna karaktär möjligen leder till ett uppskattat resultat för både näringsliv och studenter. Vi ser också en risk i att studenterna till exempel utför en ”kanske ytlig” undersökning som leder till att de får en begränsad kunskap om ett akademiskt ämne.
De kan i ett sådant samarbete missa viktiga lärdomar som de kunde ha fått genom en mer generellt inriktad undervisning enligt en högskola med stort inslag av Mode 1. Utifrån Gibbons resonemang tror vi att en utbildning med lösa tyglar och med stort inslag av Mode 2 försvårar en mätning och utvärdering av en utbildning. Det borde exempelvis vara lättare att mäta kunskap genom en tenta än genom en arbetsplatsundersökning. Tentan särskiljer
eleverna genom poäng medan å andra sidan en arbetsplatsundersökning kan få ge erfarenheter som inte ens läraren är medveten om. Att skapa kontakter med företag kan exempelvis var ovärderligt för en student den dagen hon söker arbete.
En annan komplikation som framkom från intervjuerna var att Högskolan som myndighet var i behov av att säkerställa kvaliteten inom forskningen. Enligt flera intervjupersoner är
forskningen, vad vi ser, skapad och anpassad efter Mode 1 och högskolans sätt att skapa
inte befinner sig i harmoni med varandra. Medarbetare som är skolade i en traditionell universitets- och högskolestruktur kan uppleva en organisation med högt inslag av Mode 2 som otrygg. Eller som en av våra intervjupersoner uttrycker det:
”En högskola och dess studenter vill ha ordning och reda vilket skiljer sig mot projektverksamhet… mer osäker verksamhet.”
EKS
För att beskriva hur samverkansarbetet har bedrivits på EKS har vi intervjuat personer som idag är verksamma inom enheten. EKS samverkansarbete är enligt vad Gibbons m fl (1994) skulle benämna som en organisation med inslag av både Mode 1 och Mode 2. Dessutom kopplar större delen av organisationens verksamhet samman staten, högskolan och näringslivet enligt Etzkowitz (2005) trippelhelix-modellan. EKS sträcker sig över flertalet områden och vi avser därför att enbart presentera några av dessa.
EKS samverkansarbete vid Högskolan i Halmstad
Enligt våra intervjupersoner smälter EKS väl in i Högskolan i Halmstads organisatoriska struktur och är allmänt respekterad. Enheten arbetar över hela Högskolan och sysslar med näringslivssamverkan och uppdragsutbildningar samt omfattar även Innovationsgruppen, NTG Jämställdhet Argus 3 och Witec 4 . Relationerna är på ett övergripande plan hierarkiska, men mer eller mindre jämlika på lägre nivåer. EKS bedriver inte forskning och är heller inte kopplad till ett specifikt akademiskt ämne. Arbetet beskrivs vidare i termer av dynamik och flexibilitet, eftersom det bland annat anpassas till efterfrågan och behov. Personalen har också enligt dem själva stor frihet att besluta om arbetets genomförande och planering.
Enligt personalen är tidsperspektivet för EKS verksamhet långsiktigt och syftar till att på sikt utveckla samverkansarbetet vid Högskolan. Personalen förhåller sig dessutom distanserad till den forskning som bedrivs på sektionerna och ser ingen möjlighet att på eget initiativ knyta samman forskning, utbildning och samverkan.
”Möjligt med nya arbetssätt om de hittar fram i ämnesgrupperna. Samverkansprojekt i sig är möjligt men … de organisatoriska förutsättningarna vid högskolan. Vad är förresten moroten för lärare och forskares egen vinning? Akademisk befordran bygger idag på artiklar.”
Enligt Svensson m.fl. (2002) arbetar en organisation som i högre grad är styrd av Mode 1 mer långsiktigt, hierarkiskt och ämnescentrerat. En organisation som har inslag av att likna Mode 2 arbetar enligt Svensson m.fl. (2002) flexibelt och öppet strävar efter utveckling och nytta mot vad Etzkowitz (2005) benämner som trippelhelix.
3
NTG jämställdhet Argus arbetar med forskning och utveckling med inriktning mot arbetsliv, genusrelationer och jämställdhet.
4
