Obehörig användning av e-legitimation och läran om misstagsbetalning*
MARIANNE M. RØDVEI AAGAARD**
1. Inledning
Över 8,2 miljoner användare, inte färre än 6,3 miljarder användningstillfällen under år 2021, och 5000 olika aktörer att använda BankID hos.1 Siffrorna säger egentligen allt om man vill beskriva betydelsen av BankID som e-legitimation i det svenska samhället idag. Verktyget e-legitimation möjliggör för innehavaren att på digital väg identifiera sig, eller att elektroniskt skriva under handlingar hos de aktörer som accepterar förfarandet. Användningsområdet är brett och e-legitimationen möjliggör en snabb och enkel hantering av praktiskt viktiga ärenden som tidigare kunde kräva såväl kötider och tidsbokning som en eller flera resor till den aktuella aktörens kontor.
Ett av de vanligaste användningsområdena för gemene man av e-legitimation är banktjänster och andra betaltjänster, exempelvis vid inloggning till internet- banken eller för genomförandet av en betalning. Ett annat viktigt användnings- område, som också det har anknytning till finansiella tjänster, om än inte betal- tjänster, är kreditmarknaden. Många kreditgivare beviljar idag krediter efter ett rent elektroniskt förfarande, där kunden själv fyller i en digital ansökningsblan- kett och därefter skriver under ansökan med sin e-legitimation.2
En följd av digitaliseringen och e-legitimationens betydelse för hanteringen av personliga bankärenden, är att om någon lyckats komma åt en annans e-legi-
* Artikeln har genomgått vetenskaplig expertgranskning (peer review).
** Universitetslektor i civilrätt vid Uppsala universitet. Stort tack till forskningsamanuens jur.stud.
Hilla Alatalo för att ha inhämtat underinstanspraxis, till forskningsamanuens jur.stud. Ludwig Irveland för alltid noggrann korrekturläsning och till professor Torbjörn Ingvarsson för både animerade och ibland hetsiga, men alltid givande, diskussioner.
1 Årsstatistik för BankID år 2021. https://www.bankid.com/assets/bankid/stats/2021/statis- tik-2021-12.pdf (läst 9 februari 2022).
2 När ett kreditavtal slutits genom obehörig användning av e-legitimation, är det oftast ett Bank ID som använts. BankID är den vanligaste formen för e-legitimation på den svenska marknaden idag och kan användas som legitimeringsverktyg gentemot andra aktörer än den bank som utgett BankID:et. Den traditionella bankdosan har liknande funktion, men ett väsentligt mer begränsat användningsområde eftersom den bara kan användas hos den bank som tillhandahål- lit dosan.
timation blir konsekvenserna lätt mycket stora.3 Särskilt tydligt blir detta på det finansiella området. Obehörig användning av e-legitimation kan innebära inte bara att ett konto töms på medel,4 utan även att en ny e-legitimation eller en helt ny bankförbindelse upprättas,5 eller att kreditavtal sluts i den drabbades namn med en kreditgivare som e-legitimationens innehavare själv aldrig varit i kontakt med.6
Den som lyckats komma åt eller skapa en e-legitimation i någon annans namn, sluter gärna ett stort antal kreditavtal med olika kreditgivare inom mycket kort tid. Detta leder dels till att kreditprövningarna som normalt ska göras inte kommer att visa den totala skuldbördan som ”kunden” har, dels att totalt sett stora belopp kan komma att betalas ut till det av bedragaren anvisade kontot för att därefter föras vidare långt innan bedrägeriet upptäcks. Huruvida kon- tot tillhör innehavaren av e-legitimationen eller om även det har upprättats av bedragaren genom obehörig användning av innehavarens e-legitimation varie- rar. Gemensamt är emellertid att medlen normalt förts vidare inom minuter från det att krediten har betalats ut. Eftersom de allra flesta krediter har en amor- teringsfri period i början, upptäcks bedrägerierna ofta inte förrän efter det att kredit givarna sökt den hittills ovetande innehavaren av den e-legitimation som använts med hot om inkasso och utmätning.
I de fall då bedragarens användning av e-legitimationen verkligen varit obe- hörig är det sätt underskriften gjorts jämförlig med en underskriftsförfalskning.7 Det uppkommer därför inget bindande avtal, och innehavaren av den e-legiti-
3 Det är främst närstående eller andra som har tillträde till e-legitimationsinnehavarens hem eller arbetsplats som har möjlighet att komma åt en e-legitimation som upprättats av innehavaren.
Har innehavaren själv lämnat ut sin e-legitimation och de personliga behörighetsfunktionerna till någon annan, kommer de transaktioner och rättshandlingar som genomförs med e-legitima- tionen att kunna anses som behöriga, även om användaren inte haft innehavarens tillstånd att agera som den gjort, jfr HD:s avgörande 9 december 2021 i mål T 930-21 (”Låneavtalet med Svea Ekonomi”).
4 Vid obehöriga betaltransaktioner på innehavarens konto är regleringen i 5 a kap. lagen (2010:751) om betaltjänster, betaltjänstlagen, tillämplig. Det innebär att betaltjänstleverantören som huvud- regel ska återställa kontot, men att kunden kan bli ansvarig för en självrisk på mellan 400 och 12 000 kronor om den själv möjliggjort för den obehöriga transaktionen på närmare angivet sätt.
Har kunden varit särskilt klandervärd, är ansvaret obegränsat. Se 5 a kap. 2–6 §§ betaltjänst- lagen.
5 Huruvida 5 a kap. betaltjänstlagen alls är tillämpligt på obehöriga transaktioner som görs på ett konto som öppnats genom obehörig användning av innehavarens e-legitimation är i dagsläget osäkert.
6 5 a kap. betaltjänstlagen ger inget skydd för den kund vars e-legitimation används på detta sätt eftersom tillämpningsområdet är begränsat till obehöriga transaktioner från kontohavarens konto.
7 Jfr Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, 1981 [Hessler (1981)] som behandlar frågan om förfalskningens betydelse och riskfördelningen mellan den som löst in ett förfalskat värdepapper och den vars namn förfalskats. Den principiella utgångspunkten är i dessa fall att det är betalaren som får stå risken. Se Hessler s. 38.
mation som använts blir därför inte återbetalningsskyldig enligt avtalsrättsliga regler.8 Eftersom bedragaren oftast är okänd, och nog oavsett skulle sakna betal- ningsförmåga, är det inte konstigt att kreditgivarna i stället försöker identifiera andra rättsliga grunder än avtalsbundenhet för att rikta anspråk mot innehavaren av den obehörigen använda e-legitimationen.9
En sådan grund, vilken har åberopats i ett antal mål, är återbetalning med stöd i läran om misstagsbetalningar (condictio indebiti). Läran har emellertid visat sig svårtillämpad, och rättstillämpningen i underinstanserna är minst sagt spre- tig.10 Syfte med denna text är därför att reda ut huruvida, och eventuellt under vilka förutsättningar, läran om misstagsbetalningar kan tjäna som grund för att uppställa en återbetalningsskyldighet för den vars e-legitimation obehörigen använts för att sluta kreditavtal.11
2. Misstagsbetalningar och därmed jämförbara företeelser
2.1 Lärans tillämpningsområde
Traditionellt har läran om misstagsbetalningar inneburit att betalningar som gjorts av misstag som utgångspunkt ska gå åter, men mottagarens återbetal- ningsskyldighet kan begränsas om betalningen har mottagits i aktsam god tro, mottagaren inrättat sig efter betalningen i fortsatt god tro och att det enligt en sammanvägd helhetsbedömning framstår som rimligt att låta mottagaren und-
8 Se avsnitt 2.3 nedan. Förutsättningen för att kunden inte ska bli bunden är att det verkligen handlar om obehörig användning av e-legitimationen, vilket innebär att det inte får föreligga vare sig samtycke eller fullmakt som grund för den aktuella användningen. Som Hessler (1981) s. 71 f. framhåller, kan passivitet inför förfalskningen, alltså att personen trots kunskap om för- falskningen underlåter att meddela motparten detta, också tänkas leda till bundenhet, fastän det inte är väldigt praktiskt vid underskriftsförfalskning. En del av avgörandena från hovrätterna där läran om misstagsbetalning tillämpats, borde kanske ha hanterats efter fullmaktsspåret i stället, se ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”.
9 Obehörig användning av e-legitimation förutsätter oftast att innehavaren genom vårdslöshet brustit i sin skyldighet att skydda e-legitimationen och dess tillhörande behörighetsfunktio- ner. Eftersom kreditgivarens skada är en ren förmögenhetsskada kommer emellertid 2 kap. 2 § skade ståndslagen att innebära att kreditgivaren normalt inte får sin skada ersatt från innehavaren av den e-legitimation som obehörigen använts. Se närmare om frågan Aagaard, Kreditgivares ersättningsanspråk efter obehörig användning av bank-id, SvJT 2021 s. 235–250. Det är också osäkert huruvida innehavarens avtalsbrott enligt villkoren för utställandet av e-legitimationen kan åberopas av kreditgivaren, som i relation till detta avtal är att anse som tredje man.
10 Från 2015 och fram till i dag finns åtminstone tio hovrättsavgöranden av betydelse, och inget av dem verkar följa exakt samma spår. I tillägg finns åtminstone 13 fall från tingsrätterna från 2017 fram till idag vilka bekräftar intrycket av en spretig rättstillämpning.
11 Det är inte att personen är innehavare av e-legitimationen som använts som leder till att frågan om återkrav uppkommer, utan att kreditbeloppet har betalats ut till personens bankkonto.
slippa återbetalningsskyldighet.12 Klassiska exempel på misstag är att en betal- ning skett i den (felaktiga) tron att en skuld fanns, att den var högre än den verkligen var, eller att betalningen skett till fel mottagare.
I typfallet med kreditavtal slutet genom obehörig användning av e-legiti- mation är det inget misstag att medlen överförs. Inte heller med hänsyn till beloppets storlek eller till vilket konto överföringen sker finns något misstag i egentlig mening. Problemet är i stället att kreditavtalet, som ligger till grund för att kreditgivaren genomför överföringen, är ogiltigt till följd av en förfalsk- ning av kundens underskrift. Den egentliga mottagaren av medlen är alltså en annan person än den som kreditgivaren tror, fastän överföringen till synes sker dit kreditgivaren avser att överföra pengarna.13 Om något, handlar det alltså om ett misstag avseende vem den egentliga mottagaren är.14 En sådan beskriv- ning av misstaget torde leda till att återkravet måste göras gällande gentemot den felaktiga mottagaren, alltså bedragaren, vilket oftast är av föga intresse för kreditgivaren.15
Att identifiera ett misstag som kan motivera ett återkrav mot innehavaren av det konto till vilket betalningen gjorts, är betydligt svårare.16 Genom senare praxis har emellertid formuleringen av läran ändrats och dess tillämpnings- område utvidgats något, vilket gör att det numera inte nödvändigtvis behöver vara diskvalificerande att betalningen inte skett av misstag i traditionell mening.17 Av särskild betydelse i detta sammanhang är NJA 1999 s. 575.18 Omständigheterna
12 Det har skrivits så mycket om condictio indebiti i nordisk rätt att någon ambition att vara fullständig i alla hänvisningar som avser att stödja påståenden om innehållet i läran inte fram- står som befogad när syftet med texten inte är att göra ett omtag på läran om misstagsbetal- ningar som sådan. Se NJA 2015 s. 1072 ”Tryckerimomsen” p. 12–13 med referenser till ett axplock av den omfattande svenska doktrin och tidigare praxis om lärans grunddrag, NJA 2016 s. 1074 p. 13 och Torbjörn Ingvarsson, Condictio indebiti, 2016 [Ingvarsson (2016)].
13 Jfr NJA 2011 s. 739 och NJA 2016 s. 1074 där problemet på samma vis, men till följd av ett klassiskt misstag, var att pengarna hade betalats ut till fel persons (skatte)konto.
14 I Göta hovrätts avgörande i mål T 1115-20 (”Låneavtalet med Svea Ekonomi”) framhölls att den korrekta mottagaren istället vore den som obehörigt använt e-legitimationen, och att betal- ningen till kontohavaren därför skett utan rättsgrund. Detta görs utan att domstolen problema- tiserar vem som kunde anses som faktisk mottagare av beloppet.
15 Att bedragaren med stöd i skadeståndsrättsliga regler är ansvarig gentemot kreditgivaren är uppenbart.
16 Se exempelvis Svea hovrätts avgörande i mål T 13982-19 där hovrätten gjorde bedömningen att inget misstag förelåg. Även i hovrättspraxis då läran om misstagsbetalningar ansetts vara till- lämplig (om än kanske analogt), har framhållits att det inte handlar om en sådan typisk situation som principen om condictio indebiti tar sikte på, men att det trots detta inte finns något hinder mot att pröva frågan enligt läran. Se exempelvis Svea hovrätts avgörande i mål T 2412-17, Hovrätten för Västra Sverige avgörande i mål T 3583-17 och Svea hovrätts avgörande i mål T 11009-18.
17 Se Ingvarsson (2016) s. 26 ff.
18 Rättsfallet har kritiserats i doktrinen, särskilt på grund av dess sammanlänkning av condictio indebiti och obehörig vinst. Se exempelvis Hellner, Betalning av misstag, JT 1999–00 s. 409–
415 [Hellner (JT 1999–00)] på s. 413. Ingvarsson framstår som något mer nyanserad i sin kritik,
i fallet var i korta drag att en bank hade fört över pengar till en mottagare under det felaktiga antagandet att den för vars räkning överföringen gjordes hade ställt medel till bankens förfogande för att genomföra betalningen. I realiteten vilse- leddes emellertid banken till att genomföra överföringen utan att några medel fanns. Frågan var huruvida mottagaren, som bedömdes ha varit i god tro, haft en skyldighet att återbära betalningen till banken.
Högsta domstolen (HD) tog sin utgångspunkt i hur läran om misstags- betalningar traditionellt formulerats, och framhöll att återkravsrätt enligt äldre svensk praxis inte förelegat när någon betalat en annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären hade ställt medel till förfogande för betalningen.19 Därnäst anförde emellertid HD att denna praxis inte längre utan vidare skulle anses vara vägledande, utan att det avgörande i stället borde vara ”om omständigheterna är sådana att skäl av samma art som de som ligger till grund för återkravsrätt vid traditionella condictio indebiti-situationer är för handen.” HD konkretise- rade därefter två alternativa vägar för att uppställa en återkravsrätt utanför de klassiska misstagsfallen. Den första är kopplad till ett av de huvudargument som grundar den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti- situationer, nämligen att det i vissa fall skulle uppkomma en förmögenhetsför- skjutning till betalningsmottagarens förmån utan rättsgrund om beloppet inte skulle återgå. Den andra vägen är att mottagaren i vissa fall kan vara väl så insatt, eller även mer insatt, i omständigheterna under vilka betalningen skett.
Bägge dessa spår kan sägas vara välkända även vid hanteringen av klassiska misstagsbetalningssituationer, men då främst som del av en mer sammanvägd intresseavvägning, jfr exempelvis NJA 1994 s. 177.
Vad dessa alternativ egentligen innebär och hur lärans tillämpningsområde ska bestämmas i andra typfall då ett klassiskt misstag saknas, är emellertid något osäkert. Formuleringen ”betalning utan rättsgrund” har visserligen återkommit i lite olika sammanhang i ett antal senare avgöranden från HD, men utan att den principiella frågan om en eventuell utvidgning av lärans tillämpningsområde
men också han förordar att den sammanlänkning av condictio indebiti och obehörig vinst som gjordes i domskälen inte var nödvändig, jfr Ingvarsson (2016) s. 27–29. Se också Sandström, Obehörig vinst. Svensk privaträttsdogmatik mellan Skylla och Karybdis, Juridisk Publikation nr 2 2017 s. 221–243, som kritiserar avgörandet också utifrån en rättshistorisk och systema- tisk synvinkel. Schultz använder rättsfallet som exempel på obehörig vinst som motivering i sitt bidrag Hur skapas en allmän princip? Exemplet obehörig vinst i Festskrift till Kleineman s. 737–760 på s. 752 ff. Fastän kritiken är berättigad, är det svårt att bortse från att avgörandet fått betydelse och att läran om misstagsbetalningar på senare tid verkar ha tagit något av en ny riktning.
19 Det sägs inte i referatet, och är inte heller lätt att utläsa av justitierådet Sjögrens uttalande i NJA 1912 s. 512, men orsaken till denna traditionella hållning torde ha koppling till att villfarelsen är kopplad till ett underliggande förhållande och inte till att betalningen görs. Se närmare Ingvars- son (2016) s. 15.
har diskuterats uttryckligen, eller ens aktualiserats, i de flesta av målen.20 Den främsta källan för att närmare analysera frågan om lärans tillämpningsområde utanför de klassiska misstagsfallen verkar därför vara just NJA 1999 s. 575 och de två alternativen som konkretiserades där. De två alternativen kan givetvis inte uppfattas som någon uttömmande uppräkning av tänkbara utvidgningar av lärans tillämpningsområde. Eftersom det emellertid är dessa som verkar ha fått betydelse dels i senare HD praxis, dels i underinstanspraxis om återbetalning där orsaken till betalningen varit ett kreditavtal slutet genom obehörig användning av e-legitimation, framstår det emellertid som lämpligt att för denna framställ- nings vidkommande utgå från dem i det följande.
2.2 ”Betalning utan rättsgrund”: överföringen eller mottagandet?
I underinstanspraxis om kreditavtal slutna genom obehörig användning av e-legitimation verkar det finnas viss variation i hur domstolarna konkret förhål- lit sig till den standardmässiga formuleringen att betalningen ska ha gjorts utan rättsgrund. Fastän beskrivningen av lärans tillämpningsområde oftast görs på likartat sätt, skiljer sig avgörandena åt när det kommer till tillämpningen och om fokus är på själva överföringen eller mottagandet.21 I flera fall framstår det som att det skulle vara överföringen som sådan som skulle behöva sakna rättsgrund, och i andra att det inte spelar någon större roll vilken den konkreta orsaken till att överföringen skett är så länge som den inte anses som en disposition.22 En ofta rent allmän beskrivning av lärans tillämpningsområde anses då, gärna med
20 Se särskilt NJA 2011 s. 639, NJA 2015 s. 1072 och NJA 2016 s. 1074. I både NJA 2011 s. 639 och NJA 2016 s. 1074 förelåg mer klassiska misstagsbetalningssituationer. I NJA 2015 s. 1072 förelåg ingen klassisk misstagssituation, men resonemanget gällande lärans tillämpnings- område, belopp mottaget utan rättsgrund, jfr p. 10 läst tillsammans med p. 18, verkar ansluta till det första alternativet i NJA 1999 s. 575, trots att någon referens till målet inte finns med. Att resonemanget i NJA 2015 s. 1072 stödjs på just läran om misstagsbetalningar, och inte rentav obehörig vinst, kan emellertid med fog ifrågasättas. Se närmare Ingvarsson (2016) se s. 61 ff.
och särskilt s. 67–69.
21 I Göta hovrätts avgöranden i mål T 1591-19 och mål T 1115-20 framhåller domstolen i sin beskrivning av regeln att betalning utan rättsgrund är kopplad till mottagarens bristande rätt till medlen, men i båda fallen verkar domstolen göra en mycket grund analys av om kontohavaren faktiskt kan anses ha mottagit medlen. I Hovrätten för Västra Sveriges avgörande i mål T 2473- 18, Svea hovrätts avgörande i mål T 12567-19 och Svea hovrätts avgörande i mål T 11009-18 verkar fullgörelsen av ogiltiga avtal ha ansetts som betalningar gjorda utan rättsgrund, medan det att fullgöra ett ogiltigt avtal inte tycks ha ansetts jämförbart med misstagsbetalningar i Hovrätten för Västra Sveriges avgörande i mål T 3583-17 och Svea hovrätts avgörande i mål T 13982-19. Samtidigt är det i båda dessa två sist nämnda avgöranden tydligt att det är själva överföringen av medlen som hanteras inom ramen för ”utan rättsgrund”.
22 Det är inte utan att man av och till kan undra om den negativa avgränsningen av lärans till- lämpningsområde (att dispositioner faller utanför), istället hanteras som ett positivt rekvisit (är överföringen inte en disposition, är läran tillämplig).
hänvisning till NJA 2011 s. 739, NJA 2015 s. 1072 eller NJA 2016 s. 2074, vara tillräcklig för att med stöd i läran om misstagsbetalning uppställa åter- betalningsskyldighet som en utgångspunkt, varefter domstolarna i huvudsak går vidare till att diskutera om skyldigheten kan bortfalla i det konkreta fallet.
Att omständigheter kring utbetalningen av lånet kan spela roll är givet, men det gäller egentligen bara om man formulerar frågan om lärans tillämpnings- område på traditionellt vis: Om det föreligger ett misstag, och att överföringen inte är en disposition.23 När lärans klassiska tillämpningsområde behandlas är fokus alltså tydligare inställt på omständigheterna kring själva betalningshand- lingen. Utanför de klassiska misstagsfallen måste lärans närmare tillämpnings- område fastställas mot bakgrund av det som HD i NJA 1999 s. 575 tog fasta på, nämligen om omständigheterna är sådana att ”skäl av samma art” som i de klassiska misstagsbetalningssituationerna föreligger. Av sättet HD i fallet sedan använde orden ”utan rättsgrund” för att beskriva ett möjligt utvidgat till- lämpningsområde, framgår det tydligt att det handlar om att mottagaren måste sakna rättsgrund för att behålla medlen. Ett fokus på mottagaren, i stället för på omständigheterna kring betalningen eller betalaren, passar också väl med att önskemålet att undvika en obehörig vinst för mottagaren i målet lyfts fram av HD som ett av huvudskälen till återkravsrätt vid misstagsbetalningar, och något som då kan motivera en utvidgning av lärans tillämpningsområde.24
I vissa senare avgöranden är det emellertid otydligt om formuleringen ”betal- ning utan rättsgrund” i stället syftar på själva överföringen av medel.25 I NJA 2011 s. 739 verkar HD i p. 8 i domskälen använda formuleringen ”utan rätts- grund” som en motsättning till en disposition, vilket kan antyda att det hand- lar om själva överföringen mer än mottagarens (bristande) rättsgrund för att behålla pengarna. Formuleringen kan emellertid också förstås på motsatt vis, eftersom resultatet av en disposition trots allt är att mottagaren har rättsgrund för att behålla medlen, även om den inte hade en fordran mot betalaren.
23 Se Hult, Condictio indebiti, Juridisk debatt, 1952 [Hult (1952)] s. 72–73, Ingvarsson (2016) s. 30 ff. och Lindskog, Betalning, 2018 [Lindskog (2018)] s. 820. Se också Hellner i bidraget Om felaktiga utbetalningar och liknande misstag vid försäkring, i Minnesskrift till Phillips Hult 1960 s. 176–201 [Hellner (1960)], som på s. 179 f. utvecklar sin syn på dispositionsbegreppet i relation till betalarens vilja.
24 Eftersom omständigheterna i fallet var sådana att det faktiskt fanns en skuld vilken betalades genom bankens överföring, skulle enligt HD ingen obehörig vinst uppkomma om mottagaren fick behålla pengarna. Som Hellner (JT 1999–00) framhåller på s. 411 brukar man dock inte fråga efter betalningsmottagarens relationer till tredje man, vilket jag håller med om. En del av Hellners övriga kritik verkar dock bygga på att han anser att det i målet fanns en betalning som i princip skulle gå åter, och att det HD i realiteten gör är att begränsa lärans tillämpningsområde genom att uppställa ett vinstkrav. På denna punkt har jag, som torde framgå av brödtexten, en annan förståelse av målet.
25 Otydligheten kan antas ha sammanhang med att ordet betalning ofta används med två olika innebörder: dels för att beskriva resultatet av att en skuld reglerats, och dels själva handlingen att föra över medel. Se Ingvarsson (2016) s. 21 f.
I NJA 2015 s. 1072 används formuleringen i p. 10 i domskälen först på samma vis, och med hänvisning till NJA 2011 s. 739. Av den konkreta till- lämpningen framgår det emellertid tydligt att frågan handlar om mottagarens eventuella rätt att behålla ett belopp som ”han eller hon utan rättsgrund har mottagit”, jfr 2015 s. 1072 p. 18.26 Också i NJA 2016 s. 1074 användes formu- leringen ”betalning utan rättsgrund” för att beskriva lärans tillämpningsområde.
I den konkreta tillämpningen framgår emellertid att ett misstag inte alls behöver innebära att själva överföringen skett utan rättsgrund. I p. 9 framhölls nämligen att ”[d]et rör sig följaktligen inte om en betalning utan rättsgrund utan om en åsyftad betalning som av misstag har förenats med felaktig information och därför krediterats fel skattekonto.” Formuleringen i sig gör det otydligt vilka omständigheter det egentligen är som HD anser är av betydelse för att bedöma om betalningen varit utan rättsgrund, och den kan tolkas så att fokus är på själva överföringen. HD:s formulering öppnar emellertid också för att det kan före- ligga en misstagsbetalning utan att det behöver motiveras med formuleringen
”betalning utan rättsgrund”.
I senare praxis verkar formuleringen av lärans tillämpningsområde – betal- ning utan rättsgrund – ha blivit något av en standardfras som inte utvecklas närmare i domskälen och därför inte används med sådan precision som vore önskvärd. Med en standardanvändning som sedan inte prövas mot de konkreta omständigheterna i fallet, kan man fråga sig hur stort intentionsdjupet bakom formuleringen egentligen varit.27 Särskilt gäller det eftersom omständigheterna, särskilt i NJA 2011 s. 739 och NJA 2016 s. 1074, var sådana att ett klassiskt misstag trots allt förelåg. Fastän formuleringen upprepats i flera nya fall, finns det inte stöd för att hävda att HD genom dessa mål har avsett att flytta fokus bort från mottagandet (utan rättsgrund), såsom utvidgningen av lärans tillämpnings- område formulerades i NJA 1999 s. 575. Att det just är mottagandet som ska stå i fokus, framträder också tydligt i en enig doktrin när rättsläget analyseras.28 Det
26 Formuleringen i NJA 2015 s. 1072 p. 19 om att betalning av en faktura med för hög mervärdes- skatt inte innebär att kunden kan anses ha godtagit högre skatt än vad som följer av lag, varför kunden ”i princip har en återkravsrätt” är i sammanhanget mer problematisk, eftersom den antyder att läran ska kunna tillämpas oavsett om det finns ett misstag och även i fall mottagaren inte riskerar att göra en vinst utan rättsgrund, och att återbetalningsskyldigheten i dessa fall i stället kan bortfalla till följd av en bedömning av mottagarens goda tro, inrättande och en sam- manvägd intressebedömning.
27 Se om intentionsdjup som tolkningsfaktor vid både lag- och rättsfallstolkning, Lindskog, NJA 1997 s. 418 – Lagstiftarens intentionsdjup som lagtolkningsfaktor, JT 2001–02 s. 217.
28 Se Ingvarsson (2016) s. 26 om NJA 2011 s. 739: ”När nu betalningen sägs ske utan rätts- lig grund, blandas det resultat den som överför medlen förväntar skall inträda samman med mot tagarens rätt att inneha de överförda medlen. Det är mottagarens innehav av de överförda medlen som saknar rättsgrund, inte handlingen att försöka betala en skuld som inte finns.” Mot- svarande Lindskog (2018) som konsekvent formulerar frågan med utgångspunkt i mottagarens bristande rätt till medlen, se exempelvis s. 766 ”betalningen har mottagits utan rättsgrund”, s. 770 att det handlar om medel som utgör ”ett främmande värde i mottagarens hand” (s. 770) och not 2998 på s. 818.
är alltså när en förmögenhetsförskjutning som saknar rättsgrund uppkommer till mottagarens förmån, som skäl av samma art som i de klassiska misstagsbetal- ningssituationerna föreligger, och att en återkravsrätt kan uppställas fastän ett misstag i egentlig mening saknas.
I kreditfallen är det emellertid normalt så att kontohavaren inte får kunskap om betalningen förrän långt efter det att pengarna förts vidare. Fastän pengarna har passerat ett bankkonto i kundens namn, har kunden alltså i normalfallet inte själv haft någon realistisk möjlighet att tillgodogöra sig medlen. Även i de, i sammanhanget något udda, fall då kontohavaren blivit medveten om att betalningen gjorts innan medlen förts vidare, hör det till sällsyntheterna att det är kontohavaren själv som tillgodogjort sig medlen.29 Någon egentlig förmögen- hetsförskjutning till kontohavarens förmån uppkommer alltså regelmässigt inte.
Detta första alternativ till en utvidgning av tillämpningsområdet för läran om misstagsbetalningar kommer därför i normalfallet inte att ge stöd för att upp- ställa en utgångspunkt om återkravsrätt i typfallet.30
2.3 Om förhållandet mellan misstagsbetalningar och fullgörelse av ogiltiga avtal
Mot bakgrund av de rättskällor som behandlats i avsnitt 2.2 ovan är det tydligt att det alternativa sättet att beskriva läran om misstagsbetalningars tillämpnings- område som förekommer i nyare praxis, att betalningen ska vara utan rättsgrund, är kopplat till mottagarens bristande rätt till medlen, inte att överföringen i sig ska ha varit utan rättsgrund. Trots detta finns flera exempel i relativt ny hovrätts- praxis där de två inte verkar skiljas åt, och där de skäl som anförs för att läran om misstagsbetalning anses tillämplig ibland tyder på en missuppfattning om lärans tillämpningsområde, medan den i andra fall är så tunn att det inte går att utläsa varför läran ansetts tillämplig.31 Att motiveringen är bristfällig behöver givetvis
29 Endast i ett av de hovrättsfall jag tagit del av finns hållpunkter för att så kan ha skett, nämligen i Svea hovrätts avgörande i mål T 12567-19. Här hade kontohavaren vilseletts av sin sambo att tro att pengarna kom från en spelvinst. Det finns ytterligare fall där kontohavaren blivit medve- ten om betalningen innan pengarna förts vidare. Se exempelvis Svea hovrätts avgöranden i mål T 10781-15 och mål T 3618-21, men där kontohavaren inte själv inrättade sig enligt betalningen eller tillgodogjorde sig beloppet.
30 Skulle omständigheterna vara sådana att kontohavaren faktiskt blivit medveten om betalningen och haft möjlighet att tillgodogöra sig medlen, hamnar frågan genast i ett annat ljus, jfr avsnitt 3 nedan.
31 Lindskog (2018) i not 2998 på s. 818 framhåller som svar på Ingvarssons kritik mot formu- leringen att betalningen varit utan rättsgrund i NJA 2011 s. 739 att ”detta [att avsaknaden av rättsgrund avser mottagarens rätt till medlen, inte själva betalningsakten] förstår väl var och en och bör enligt min mening inte stå i vägen för att ett kort och pregnant (om än inte perfekt logiskt) uttryckssätt används”. Som hovrättspraxis i typfallet med kreditavtal slutna genom
inte innebära att slutsatsen om lärans tillämpbarhet eller att resultatet blir felak- tig, men det innebär en betydlig ökning av risken för felaktig rättstillämpning.
I svensk rätt finns ett antal regler som ger en part rätt att kräva åter hela eller delar av en fullgjord prestation. De flesta av dessa hör till avtals- eller kon- traktsrätten, och bygger på en förutsättning att fullgörelsen skett som ett led i att uppfylla en avtalsförpliktelse såsom den framstod för parten vid fullgörelsetid- punkten. Fullgörelse av en penningförpliktelse sker normalt genom betalning.
Misstag som görs vid det praktiska genomförandet av betalningen kan givetvis leda till att en misstagsbetalning utförs, exempelvis då två siffror byts om så att ett felaktigt högt belopp överförs. Det är emellertid inte detsamma som att varje situation där det i efterhand kan konstateras exempelvis att ett för högt belopp betalats är att anse som misstagsbetalningar.32 Att det senare visar sig att avtalet slutligen skulle leda till en lägre betalningsskyldighet än vad betalaren trott vid betalningstidpunkten, påverkar alltså inte den ursprungliga betalningens karak- tär av att ha varit en medveten disposition.33
Detta kan tyckas vara en banal poäng, men det framstår som att det är just här som en del underinstanser verkar ha hamnat snett när de tycks utgå ifrån att en betalning som gjorts till följd av ett avtal som inte är bindande automatiskt är att anse som en betalning utan rättsgrund som därmed – utan ytterligare motivering – kan hanteras inom ramen för läran om misstagsbetalningar.34
Att läran om misstagsbetalningar och ogiltighet är olika rättsgrunder framgår också tydligt av domskälen i NJA 1999 s. 575 genom att HD, efter att ha avvi- sat att en rätt till återkrav med stöd i läran om misstagsbetalningar fanns, gick vidare till att hantera betalarens yrkande om återgång med stöd i 30 § jfr 39 §
obehörig användning av e-legitimation visar, framstår det emellertid som formuleringen ändå har lyckats bidra till vissa utmaningar.
32 Se Hult (1952) s. 69. Flera exempel på detta som normalt inte hänförs till just läran om miss- tagsbetalning finns. Ogiltighet där prestationerna ska återgå, hävning eller prisavdrag till följd av fel i vara eller tjänst, att priset som fakturerades visat sig vara högre än det enligt lagstift- ningen skulle ha varit (jfr HD:s avgörande 11 januari 2022 i mål Ö 672-21) är några. Sådana betalningar har skett med rättsgrund, utan att det nödvändigtvis behöver utesluta ett återkrav.
Se Lindskog (2018) s. 766 ff. Se också Lindskog, Felaktig betalningsanvisning – några funde- ringar efter ”Tandvårdstödet”, SvJT 2021 s. 655–678, som på s. 658 f. framhåller att det, när en felaktig betalningsanvisning följs, inte föreligger något misstag på betalarens sida. Betalningen har ändock skett till fel mottagare till följd av ett klassiskt misstag, vilket gör att det passar rätt väl att, som HD gjorde i NJA 2020 s. 334 p. 7, hantera återkravsfrågan enligt de principer som gäller för läran om misstagsbetalningar.
33 Att man måste skilja mellan situationerna där betalningen sker utan rättsgrund och situatio- nerna där betalningen sker med rättsgrund, men att betalningens rättsgrund sedan faller, fram- går också uttryckligen av Lindskog (2018) s. 766 jfr s. 770 (avsnitt 15.1.2.2).
34 Detta är kanske inte så konstigt mot bakgrund av HD:s sätt att formulera lärans tillämpnings- område, vilket kan ge intrycket att alla betalningar som är gjorda utan full insyn om alla de rele- vanta omständigheter, eller avsett att göras oberoende av vilka de relevanta omständigheterna är, täcks. En sådan beskrivning innebär emellertid att både kontraktsrättsliga och avtalsrättsliga återkrav i princip skulle anses omfattade av läran om misstagsbetalningar.
avtalslagen. Det framstår alltså inte som att HD, vare sig i NJA 1999 s. 575 eller i senare fall, ansett att ”utan rättsgrund” är synonymt med ”ogiltigt avtal”, eller att man rent allmänt kan se det som att en betalning som genomförts på grund av ett ogiltigt avtal skulle vara utan rättsgrund, och därmed anses som en miss- tagsbetalning.35 Tvärtemot skulle en sådan uppfattning riskera att leda till såväl en väsentlig utvidgning av lärans tillämpningsområde, som ett tydligt ändrat rättsläge gällande återgångsverkan i ogiltighetsfallen.36 Principer för avtals åter- gång vid ogiltighet finns redan, och de innebär som utgångspunkt en ömsesidig skyldighet att lämna tillbaka vad som mottagits till följd av det ogiltiga avtalet.37 Det finns i ogiltighetsfallen inget stöd för att mottagaren av ett penningbelopp till följd av vare sig god tro eller inrättande skulle kunna behålla motpartens prestation.38
Urkundsförfalskning skiljer sig emellertid på flera punkter åt från de klas- siska förmögenhetsrättsliga ogiltighetsgrunderna, vilket innebär att det kan dis- kuteras om en tillämpning av läran om misstagsbetalningar i typfallet verkligen skulle innebära ett åsidosättande av annars tillämpliga regler. En viktig skillnad jämfört med vanliga fall av ogiltighet, är att urkundsförfalskningen innebär att den som ser ut att vara avtalspart, inte alls har varit involverad i avtalsslutet.39 Ser man situationen ur perspektivet från den vars namn blivit förfalskat (pseudo- avgivaren), finns ingen viljeförklaring alls, och det finns därför inte heller någon rättshandling som kan vara ogiltig. Det är mot denna bakgrund som urkunds- förfalskade rättshandlingar i nordisk doktrin ofta har ansetts vara en nullitet.40
35 En annan aspekt av förhållandet mellan misstagsbetalningar och ogiltighet behandlas av Hell- ner (1960) s. 181 ff. Hans poäng, om jag förstår honom rätt, är att fastän det föreligger en dis- position som avskär möjligheten att återkräva medlen med stöd i läran om misstagsbetalningar, kan återkrav (givetvis) fortsatt göras gällande med stöd i ogiltighetsgrunderna om rekvisiten för dessa är uppfyllda, åtminstone så länge som detta inte var känt för försäkringsgivaren när utbetalningen gjordes.
36 I Svea hovrätts avgörande i mål T 3618-21 verkar domstolen på fullt allvar mena att man kan tillämpa ogiltighets- eller jämkningsregler och läran om misstagsbetalningar samtidigt, alltså att den senare kan motivera ett återkrav efter att avtalet, vilket fullgjorts genom en betalning, bedömts vara ogiltigt eller bedömts vara bindande men ska jämkas. Ett sådant sätt att kombi- nera olika rättsgrunder är emellertid för svensk rätt främmande.
37 Se Aagaard, Restitusjon, 2019 [Aagaard (2019)], s. 206. Som Ingvarsson, Ogiltighet och rätts- följd [Ingvarsson (2012)], s. 245 ff. framhåller, finns emellertid också en del situationer där en mindre fyrkantig lösning aktualiseras, men utan att det innebär att principer för hur avveck- lingen ska hanteras saknas.
38 Utmaningar med att beräkna värdet på en prestation som inte kan återlämnas in natura och avgöra om ersättningskrav kan göras gällande kan visserligen uppkomma, men att det inte enligt ogiltighetsläran ska göras någon konkret bedömning huruvida återlämnande av den mot- tagna prestationen ska ske, är enligt min uppfattning uppenbart.
39 Övriga ogiltighetsregler förutsätter tvärtemot att det mellan parterna föreligger ett annars giltigt avtal, bortsett ifrån de omständigheter som grundar invändningen om ogiltighet.
40 Se exempelvis Mads Bryde Andersen, Grundlæggende aftaleret, 2013 [Bryde Andersen (2013)]
s. 364–365, Aagaard (2019) s. 27, och, något mer pragmatisk, Adlercreutz, Om nullitet och kompetensogiltighet, s. 1–18 i Festskrift till Anders Agell, 1995 [Adlercreutz Fs Agell (1995)]
Vid urkundsförfalskning kommer endast undantagsvis pseudoavgivaren ha involverats i fullgörelsen av det förfalskade löftet. Personen kommer i stället som huvudregel att avslöja förfalskningen när krav om fullgörelse framförs, och kan då genom att göra invändning om att underskriften är förfalskad helt undvika att behöva fullgöra förpliktelsen som påstås föreligga.41 På samma sätt torde pseudoavgivaren i normalfallet avslöja förfalskningen om motparten – mot förmodan – försöker fullgöra sin förpliktelse till pseudoavgivaren. Vid urkundsförfalskningar har det därför traditionellt varit mer praktiskt att se det som en trepartsrelation, där det dokument som förfalskas, exempelvis ett skul- debrev eller ett borgensåtagande, är en ensidig utfästelse som sedan används för att förmå en tredje man att sluta avtal med bedragaren. Detta andra avtal, och dess fullgörelse och eventuell återgång till följd av ogiltighet, är då pseudo- avgivaren ovidkommande.
När det handlar om kreditavtal slutna genom obehörig användning av e-legi- timation är det emellertid bara tal om ett enda avtal, som från båda parternas perspektiv är problematiskt. Pseudoavgivaren är ovetande om att något avtal alls slutits, medan kreditgivaren är ovetande om den omständighet som leder till att inget bindande avtal finns.42 Från pseudoavgivarens perspektiv har inget egentligen ändrats, och dennes ”rättshandling” är fortsatt att anse som en nul- litet. Fastän innehavaren av den obehörigt använda e-legitimationen kan ha involverats i kreditgivarens utbetalning av kreditbeloppet genom att summan sätts in på ett konto i personens namn, har innehavaren i normalfallet inte själv haft någon del av, eller kunskap om, att så skett. Att medlen passerar genom ett konto tillhörande innehavaren av e-legitimationen är givetvis inte att anse som ett godkännande, eller något som på annat sätt kan leda till att denne blir bunden av kreditavtalet.43
Från kreditgivarens perspektiv finns däremot en rättshandling som till sin karaktär kan vara bindande, men som har framkallats genom bedragarens (tredje
på s. 14–15. Hessler (1981) verkar däremot överlag inte anse ens underskriftsförfalskade rätts- handlingar som en nullitet, se s. 66 ff.
41 Se Hessler (1981) s. 40 om den principiella huvudregeln för värdepapper och s. 66 f. om undan- tag.
42 Såsom ogiltighetsgrunderna i 3 kap. avtalslagen utformats, förutsätts ett beteende hos motpar- ten som i någon mening utesluter att den är i befogad god tro om de omständigheter som leder till ogiltigheten, men mottagaren kan naturligtvis vara ovetande om att omständigheterna är av betydelse för avtalets giltighet. De flesta ogiltighetsgrunderna i svensk rätt är svaga, vilket innebär att någon invändning om ogiltighet inte uppkommer om omständigheterna som hade kunnat motivera ogiltigheten orsakats av tredje man och avtalsparten är i befogad god tro om omständigheterna.
43 Om förfalskade rättshandlingar alls kan ratihaberas är en omdiskuterad fråga. Se Hauge, Ugyl- dighet ved formuerettslige disposisjoner, 2009 [Hauge (2009)] s. 323 f. med ytterligare referen- ser. Se också Adlercreutz Fs Agell (1995) s. 15. Allmänt mer positiv till ratihabition i förfalsk- ningsfallen är Hessler (1981) s. 66 och s. 69 ff. Oavsett är det klart att kraven för att ratihabition ska anses föreligga är att jämföra med vad som krävs för en viljeförklaring. Se förutom Hessler på anfört ställe också Bryde Andersen (2013) s. 213 f.
mans) svek och därför kan vara ogiltig med stöd av 30 § avtalslagen.44 Ser man på situationen uteslutande ur kreditgivarens perspektiv, hade man alltså kunnat uppställa en rätt till återkrav för kreditgivaren för det fall att medkontrahenten bort inse att rättshandlingen framkallats genom svikligt förledande. Följden av medkontrahentens goda tro är i vanliga fall att ingen ogiltighet uppkommer, vil- ket då normalt leder till bundenhet för löftesgivaren (här kreditgivaren). Efter- som det till följd av urkundsförfalskningen inte finns någon löftesmottagare brister emellertid en annan grundläggande förutsättning för att ett bindande avtal ska kunna uppkomma i kreditfallet: Två motstående viljeförklaringar som täcker varandra. I förevarande typfall är det alltså till följd av urkundsförfalsk- ningen tydligt både att regelns subjektiva rekvisit inte uppfylls,45 och att ”med- kontrahenten” inte ens är att anse som part i avtalet.
Mot denna bakgrund står det klart att kreditgivaren inte kan göra gällande ett återkrav mot innehavaren av e-legitimationen med stöd i ogiltighetsreglerna. Att tillämpa läran om misstagsbetalning på typfallet kreditavtal slutna genom obe- hörig användning av e-legitimation, kommer alltså inte innebära ett åsidosät- tande av andra, annars tillämpliga, regler. Tvärtemot skulle läran om misstags- betalningar till följd av bristen på avtalsrelation mellan kreditgivare och mot- tagare passa rätt väl, under förutsättning att innehavaren av den e-legitimation som använts obehörigen faktiskt har mottagit medlen så att det, om personen fick behålla pengarna, skulle uppkomma en förmögenhetsförskjutning till inne- havarens förmån utan rättsgrund.46
2.4 Mottagarens möjlighet att överblicka de förhållanden som inverkat på betalningen
Tillämpningsområdet för läran om misstagsbetalningar kan också utvidgas på annat sätt än det i avsnitt 2.2 beskrivna. Även om betalningsmottagaren kan anses ha haft samma, eller till och med större, förutsättningar än kreditgivaren
44 Bestämmelsen är en svag ogiltighetsgrund och förutsätter därför att löftesmottagaren antingen själv är den som framkallat rättshandlingen genom svikligt förledande, eller att löftesmottaga- ren insett eller bort inse att löftesgivaren blivit svikligen förledd av annan till att företa rätts- handlingen.
45 Medkontrahentens goda tro var även i NJA 1999 s. 575 till hinder för ogiltighet med stöd i 30 § avtalslagen. Till skillnad från rättsfallet kommer re integra regeln i 39 § avtalslagen inte att kunna tillämpas i typfallet med kreditavtal slutna genom obehörig användning av e-legitima- tion. Dels kommer kreditgivaren inte avslöja problemet förrän efter – i sammanhanget – lång tid passerat, dels kommer innehavaren av kontot över lag vara ovetande om att någon betalning alls gjorts.
46 Se närmare i avsnitt 3 nedan om mottagskriteriet.
att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen kan en principiell återkravsrätt uppställas.47
Huruvida mottagaren agerat vårdslöst i hanteringen av sin e-legitimation har också bedömts av underinstanser i flera av de rättsfall som gällt frågan om åter- betalningsskyldighet vid obehörigt slutna kreditavtal, om än främst i samband med en mer övergripande intresseavvägning.48 Det framhålls då att innehavaren varit vårdslös i hanteringen av sin e-legitimation och brustit i sin skyldighet att skydda denna, vilket möjliggjort den obehöriga användningen.49 Sådana reso- nemang har stora likhetsdrag med den bedömning HD gjorde i NJA 1999 s. 575 då det konstaterades att läran kunde vara tillämplig även när något misstag i tra- ditionell mening inte förelåg. Eftersom ett gemensamt drag i underinstanspraxis är att domstolarna inte närmare redogör för varför läran om misstagsbetalningar alls anses tillämplig, kan man emellertid ana sig till att de utgår från att även tillämpningsområdet ska kunna bestämmas genom en fri intresseavvägning. Det är dock en väsentlig skillnad på att utvidga lärans tillämpningsområde genom en konkret intresseavvägning, och att göra en sammanvägd bedömning om åter- betalningsskyldigheten, som principiellt anses föreligga om läran är tillämplig, bör begränsas i det konkreta fallet.50
Frågan är därför om inte bedömningen av eventuell vårdslöshet måste vara kopplad till kundens möjlighet att i det konkreta fallet överblicka de omstän- digheter under vilka själva betalningen genomförts, och alltså hör samman med de omständigheter som gör att läran om misstagsbetalning alls blir tillämpbar.51 Vare sig i NJA 1999 s. 575 eller andra fall uppställer HD vårdslöshet på mot- tagarens sida som ett självständigt alternativ för att uppställa en principiell åter- kravsrätt, utan uttalandet om att ingen vårdslöshet fanns på mottagarens sida formulerades i samband med just frågan huruvida mottagaren haft samma, eller bättre, möjlighet att konstatera felet som betalaren. Detta har också samband
47 Jfr exempelvis NJA 1999 s. 575. I fallet fanns emellertid inga hållpunkter för att mottagaren haft överblick över de förhållandena som inverkade på bankens betalning och det förelåg inte heller någon oaktsamhet på mottagarens sida.
48 Se exempelvis Svea hovrätts avgöranden i mål T 2412-17 och T 12567-19.
49 Formuleringen ger associationer till Hessler (1981) s. 80 ff., när han behandlar frågan om det kan uppställas ett oaktsamhetsansvar (som leder till bundenhet) vid underskriftsförfalskning, vilket framstår vara aktuellt främst vid användning av checkar eftersom dessa i sig är värdepap- per som ska skyddas. Vissa paralleller torde kunde göras mellan checkar och e-legitimationer, men frågan ska inte utvecklas ytterligare här.
50 I tidigare praxis och doktrin har detta moment främst hanterats som del av den slutliga intresse- avvägningen, jfr exempelvis NJA 1994 s. 177 med vidare referenser på s. 184. I fallet hade det emellertid först konstaterats att principiell återkravsrätt förelåg och frågan som kvarstod var därför huruvida återkravsrätten i det konkreta fallet skulle bortfalla.
51 I Svea hovrätts avgörande T 10781-15 framgår denna koppling tydligare, om än även här i samband med en sammanvägd intressebedömning. Svea hovrätt kan även ha sett så på frågan i mål T 11009-18, men eftersom det där framhölls att det inte hade framkommit att kunden varit oaktsam vid hanteringen av ”bankkort eller pinkod” är det oklart hur mycket man kan läsa in i avgörandet i detta sammanhang.
med att det är kontoinnehavet som sådant som gör att personen alls riskerar att åläggas en återbetalningsskyldighet. Fastän omständigheterna kring betalningen såklart kan spela roll, vilket kommer utvecklas i det följande, kan bedömningen inte uteslutande fokusera på personens hantering av sin e-legitimation.
För att mottagaren ska kunna ha samma eller större förutsättningar för att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på ”betalningen”, måste det som utgångspunkt vara en förutsättning att kontohavaren vet om inbetal- ningen. I den underinstanspraxis där läran om misstagsbetalningar tillämpats har dock innehavaren av e-legitimationen nästan utan undantag ansetts ha varit aktsamt ovetande om såväl kreditavtalet som de därpå följande transaktionerna på kontot fram tills efter att medlen förts vidare. På denna punkt skiljer sig alltså typfallet tydligt åt från den situation som föreligger vid vanliga fall av misstags- betalningar, där mottagaren åtminstone fått vetskap om att inbetalningen gjorts.
Om kontohavaren skulle bli varse inbetalningen innan medlen förts vidare eller förbrukats, vilket enligt praxis verkar vara särskilt sannolikt när det är en närstående som står bakom den olovliga användningen av e-legitimationen, framstår möjligheten att uppställa en återkravsrätt som mer närliggande. Vet kontohavaren om inbetalningen, kan omständigheterna nämligen också vara sådana att ytterligare undersökningar bör göras, eller att inbetalningen även utan sådana framstår som så misstänkt att kontohavaren kan anses ha samma förut- sättningar till att överblicka omständigheterna.
Ovan framhölls att en förutsättning för att uppställa en återkravsrätt som byg- ger på mottagarens möjlighet att överblicka omständigheterna under vilka betal- ningen gjorts förutsätter kunskap om att inbetalningen skett. Det sätt på vilket bedrägerier med hjälp av obehörig användning av e-legitimation genomförs kan emellertid skilja sig från fall till fall, och dessutom brukar bedragarna försöka komma på nya sätt för att slippa bli upptäckta. Det kan därför inte uteslutas att en situation skulle kunna uppkomma där innehavaren haft en tillräcklig överblick över situationen på så vis att det i princip blir möjligt att uppställa en återkravs- rätt, trots att personen saknat positiv kunskap om att inbetalningen gjorts. Som exempel kan tänkas fall då kreditavtal har slutits medan det bedrägliga telefon- samtalet med innehavaren pågår, där det är innehavaren själv som godkänt en underskrift med sin e-legitimation. Det kommer då bero på vilken information som framgått av applikationen, om innehavaren har haft möjlighet att identifiera mer exakt vad som godkänts.52 Endast då texten som visas i applikationen är till- räckligt beskrivande kommer innehavaren kunna få så konkret kunskap om vad som försiggår att det kan leda till att innehavaren haft möjlighet att överblicka omständigheterna under vilka kreditavtalet slöts. Upptäcker innehavaren senare
52 I mål som gäller ansvar för obehöriga transaktioner (5 a kap. betaltjänstlagen) har ARN över lag ansett transaktionen som behörig om den information som kommit upp i innehavarens BankID har visat att det som godkänns är en betalning med visst belopp till viss mottagare. Att inne- havaren vilseletts att tro att godkännande gällt något annat, har då bedömts vara utan betydelse.
Se ARN 2019-11253, ARN 2019-14354 och ARN 2019-08258.
att ett belopp betalats in på kontot från samma aktör som denne legitimerat sig gentemot, torde det vara tydligt att denne också haft överblick över de förhål- landen som inverkat på betalningen.53
Vanligare förekommande är dock att bedragaren förmår innehavaren att legi- timera sig gentemot sin bankförbindelse vilket släpper in bedragaren i internet- banken, och att kunden därefter luras till att godkänna en beställning av en ny e-legitimation som bedragaren sedan förfogar över. Först efter att så har skett, sluter bedragaren kreditavtal genom användning av den nya e-legitimationen.54 Innehavaren har då ofta inte ens förstått att denne blivit utsatt för ett angrepp, och långt mindre att en obehörigt upprättad e-legitimation finns.55 Inte heller när det är en till innehavaren närstående som kommit åt en befintlig e-legitimation, eller lyckats upprätta en ny sådan, har innehavaren i normalfallet någon kunskap om bedragarens möjlighet att sluta kreditavtal i dennes namn.56 Kundens hante- ring av e-legitimationen kommer alltså bara helt undantagsvis kunna motivera en återkravsrätt för kreditgivaren.
I den situation som normalt föreligger när medel har betalats ut till följd av ett kreditavtal som slutits genom obehörig användning av e-legitimation, kom- mer kontohavaren, förutom möjligen i närståendefallen, därmed normalt inte ha en sådan överblick över omständigheterna att en principiell återkravsrätt kan uppställas.
2.5 God tro och inrättande
Fastän man enligt min uppfattning tydligt bör skilja frågan om lärans tillämp- ningsområde från rekvisiten för att en återbetalningsskyldighet med stöd i läran kan bortfalla, kan de senare tänkas kasta ljus över det förra. Hur undantag och begränsningar utformats kan i vissa fall ge ledning för att identifiera vilka för- utsättningar huvudregeln bygger på. Så är fallet när det gäller hanteringen av
53 Vilken information som dyker upp har ändrats över tid och skiljer sig också åt mellan olika aktörer som är anknutna till BankID-systemet, men över lag är det bara när e-legitimationen används för att godkänna betalningstransaktioner som detaljerad information om belopp m.m.
dyker upp.
54 Länge var det vanligt att endast betalningar identifierades mer konkret i BankID-applikationen, medan andra dispositioner bara angav gentemot vilken aktör legitimeringen eller underskriften skedde.
55 Under 2021 ändrade en del banker sina rutiner för upprättandet av ytterligare e-legitimationer på så vis att krav om scanning av QR-kod, mer detaljerad signeringstext och andra säkerhets- åtgärder lades till.
56 Se exempelvis Göta hovrätts avgörande i mål T 1591-19. Med stöd i HD:s avgörande i ”Låne- avtalet med Svea Ekonomi” kommer emellertid en del av dessa typfall framöver sannolikt hanteras enligt fullmaktsreglerna, åtminstone när det handlar om användning av innehavarens egen e-legitimation vilket möjliggjorts genom att innehavaren själv har gett användaren tillgång till de personliga behörighetsfunktionerna.
godtros- och inrättandefrågorna vid prövning om kontohavarens återbetalnings- skyldighet.
God tro inom ramen för läran om misstagsbetalningar förutsätter att mot- tagaren vet att denne har mottagit ett belopp, och är i befogad god tro om sin rätt till medlen.57 Detta hänger nära samman med rekvisitet om inrättande, som förutsätter att mottagaren åtminstone mentalt har anpassat sig i enlighet med att betalningen har varit korrekt.58 Att kontohavaren i typfallet med obehörigt slutna kreditavtal normalt inte haft någon kunskap om betalningen förrän långt efter det att pengarna förts vidare, innebär emellertid att det blir nära nog omöj- ligt att föra en diskussion om huruvida förutsättningarna är uppfyllda i linje med hur dessa normalt hanteras.
Exempelvis framgår det av Göta hovrätts avgörande i mål 1115-2059 att kun- den, eftersom han inte fått kännedom om lånet förrän omkring ett år efter att det hade utbetalats, ansågs vara i befogad god tro. Kunden hade inte insett, och hade inte heller bort inse, kreditgivarens misstag när betalningen gjordes. Eftersom kunden inte alls hade någon kunskap om att betalningen ägt rum, är det en rätt given bedömning. Av samma anledning, och med tanke på att pengarna fördes över till kundens sambo strax efter utbetalningen, ansågs kunden enligt hovrät- tens mening ha inrättat sig i fortsatt god tro efter utbetalningen.60
Att likställa en befogad faktisk god tro om rätt till vissa medel med en akt- sam ovetskap om att en betalning ens genomförts, är tydligt oförenligt med hur kravet annars hanteras inom läran om misstagsbetalningar. Det är likväl först i samband med inrättandekravet som resonemanget fullkomligt brister:
ett inrättande förutsätter trots allt kunskap om betalningen. Detta har också ett visst samband med de skäl som motiverar en begränsning av återbetalnings- skyldigheten, nämligen tilltron till gjorda betalningar (omsättningsintresset) och mottagarens ekonomi.61
Eftersom underinstanserna i dessa fall först utgått ifrån att det handlat om misstagsbetalningar, vilka alltså som huvudregel ska återbäras, är det förståeligt att domstolarna också tänjer på de förutsättningar som kan motivera att återbe- talningsskyldighet utesluts. Ett annat resultat skulle nämligen lätt kunna framstå som stötande, eftersom mottagaren i normalfallet inte ens haft möjlighet att till-
57 Se Hult (1952) s. 67. Ingvarsson (2016) skriver på s. 41: ”Först när mottagaren känner till att det finns medel tillgängliga, kan god tro om att det föreligger en rätt till medlen uppkomma.”
58 Se Ingvarsson (2016) s. 58–59 om förhållandet mellan faktiska handlingar och mentalt inrät- tande, samt s. 71. Hult (1952) s. 76 verkar utgå från samma förutsättning.
59 Tvisten har senare avgjorts av HD, men då enligt fullmaktsläran, se ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”. Innehavaren av kontot som medlen hade betalats ut till ansågs vara bunden enligt kreditavtalet på avtalsrättslig grund varför frågan om eventuell återbetalningsskyldighet till följd av läran om misstagsbetalningar föll bort. Hovrättens resonemang är emellertid beteck- nande för de problem som finns med att tillämpa läran om misstagsbetalningar på typfallet.
60 Motsvarande bedömning återfinns i Göta hovrätts avgörande i mål 1591-19 och i Svea hovrätts avgöranden i mål T 2412-17 och mål T 11009-18.
61 Ingvarsson (2016) s. 39.
godogöra sig medlen och därmed skulle hamna i ett väsentligt sämre läge än om betalningen aldrig hade skett.62 Att det överhuvudtaget föreligger ett behov för en sådan ansträngd tillämpning av undantagen, antyder emellertid att det finns anledning att i stället ifrågasätta lärans tillämplighet på typfallet.
Fastän det inte finns så mycket att invända mot resultatet i de flesta av dessa fall, framstår alltså rättstillämpningen som tydligt bristfällig. I vissa fall har tillämpningen av läran om misstagsbetalning också fått betydelse för utgången i målet. Av de hovrättsavgörandena jag undersökt, gäller detta tydligast Svea hovrätts avgörande i mål T 2412-17.63 Hovrätten konstaterar kort att pengarna har mottagits och förts vidare innan kunden fått kunskap om inbetalningen, var- för han ansågs ha varit i god tro vid mottagandet samt sedan i god tro inrättat sig. Som i övriga fall anser alltså hovrätten att det föreligger ett inrättande på kundens sida, trots att kunden överhuvudtaget inte har vetat om den inbetalning som skett och utan att något inrättande skett i relation till betalningen som sådan.
Det som tydligast särskiljer detta avgörande jämfört med övriga, är den slutliga intresseavvägning som hovrätten sedan gör. I denna ansåg nämligen hovrätten att behovet av att stävja missbruk utgör ett avgörande argument i kreditgivarens favör. Hovrätten anför i sammanhanget att ”för det fall en betalningsmottagare, i en situation som den nu aktuella, skulle undgå återbetalningsskyldighet med- för det risk för att principen om condictio indebiti skulle kunna utnyttjas vid bedrägerier.”
Det är emellertid svårt att se vari missbruksrisken egentligen skulle ligga om man beaktar att den grundläggande förutsättningen för att en betalningsmot- tagare ska kunna undkomma återbetalningsskyldighet vid en misstagsbetalning är att kunden varit i befogad god tro om sin rätt till medlen vid mottagandet och att mottagaren förväntas ha inrättat sig efter betalningen i fortsatt god tro.
Avgörandet i Svea hovrätts mål T 2412-17 kan i sammanhanget stå som ett sär- skilt tydligt exempel på att det faktiskt är betydelsefullt att en bedömning av om läran om misstagsbetalningar alls är tillämplig först görs, innan en bedömning av rekvisiten för att göra undantag och en mer sammanvägd intresseavvägning tar vid.
62 Mottagarens ekonomi skyddas givetvis om återbetalningsskyldigheten begränsas genom en ansträngd tillämpning av rekvisiten, men ser man till ett av de grundläggande skälen till att läran om misstagsbetalningar alls uppställer en återbetalningsskyldighet (att en förmögenhets- förskjutning annars uppkommer till mottagarens förmån) blir det tydligt att det inte är på detta sätt som hänsynen är tänkt att tillämpas.
63 Omständigheterna i målet var sådana att kontohavaren, om fallet i stället prövats idag, sannolikt hade ansetts bunden genom motsvarande fullmaktsresonemang som HD förde i mål 930-21.
Kontohavaren hade nämligen gett sonen tillgång till inloggningsuppgifter till e-legitimation, dator och telefon.
3. Mottagande och förfogandemöjlighet
3.1 Mottagande som förutsättning
Läran om misstagsbetalningar är tydligen mycket svårtillämpad på typfallet med kreditavtal slutna genom obehörig användning av e-legitimation. Ovan har undersökningen främst varit fokuserad på möjligheten att överhuvudtaget anse läran tillämplig på typfallet eftersom det saknas ett misstag i klassisk mening och att de utvidgningar av lärans tillämpningsområde som följer av praxis inte verkar träffa typfallet väl. Det finns emellertid även en annan grundläggande förutsättning för att återkrav med stöd i läran ska kunna uppställas, vilken i normalfallen aldrig uttryckligen nämns och som hittills mest bara har antytts, nämligen att återkrav kan göras gällande bara mot den som mottagit medlen.
En central skillnad mellan omständigheterna i mer ordinära fall av misstags- betalningar och de flesta, om än kanske inte alla, fall som gäller betalningar till följd av kreditavtal som slutits genom obehörig användning av e-legitimation, är att mottagaren i de senare i regel inte är medveten om att någon betalning genomförts förrän efter att medlen redan förts vidare. I underinstanspraxis om kreditfallen har denna omständighet, som visats i avsnitt 2.5 ovan, normalt han- terats inom ramen för bedömningen huruvida mottagaren varit i god tro och om ett inrättande har skett i fortsatt god tro. Enligt min uppfattning kan emellertid denna omständighet behöva beaktas redan i samband med frågan huruvida det föreligger en sådan situation att läran alls kan anses tillämplig. En grundläg- gande förutsättning för lärans tillämpning är trots allt att återkravet görs gäl- lande gentemot den som mottagit betalningen.
Vad som egentligen krävs för att en person ska anses ha mottagit en betal- ning på så sätt att återkrav med stöd i läran om misstagsbetalning kan göras gällande mot personen har inte avgjorts av HD, och efter vad jag kan finna har problematiken inte ens diskuterats i något av de rättsfall från högsta instans som gäller läran. Bristen på diskussion av frågan framstår som föga förvånande om man ser till de grundläggande hänsyn som läran bygger på och de situationer den normalt tillämpas på. I normalfallet är det just innehavaren av det konto till vilket beloppet överförts som också kommer att kunna (fortsätta) förfoga över medlen om återbetalning inte ska ske.
I typfallet med kreditavtal slutna genom obehörig användning av e-legitima- tion behöver frågan om vem som är att anse som mottagare emellertid beaktas.
För det första kan det i dessa fall variera om mottagarkontot alls disponeras av innehavaren av den e-legitimation som använts obehörigen, eller om även kontot har upprättats genom sådan obehörig användning. Har kontot upprättats genom obehörig användning av en e-legitimation, disponeras kontot inte alls av innehavaren av e-legitimationen, utan av bedragaren. Inbetalningar som görs till ett sådant konto kan därför inte anses ha mottagits av kunden, eftersom denne
