STENAR I ARV

(1)

STENAR

I ARV

av Christine Hansen Min gammelfaster iakttog mig när jag plockade upp stenen ur askkoppen. Den var perfekt äggformad, bara något större än min hand, med den smalare änden fint formad till en trubbig kant. Stenen var polerad med rött ockra- pigment så att ytan som en gång varit småskrovlig nu var alldeles slät och blank. ”Den där kommer du inte att få”

hävde hon plötsligt ur sig. ”Jag har sparat den åt Len”.

Stenen var uppenbarligen värdefull för henne. Men så var den också ett av få föremål som hade fått följa med i flytten till vårdhemmet. Och det var också uppenbart att hon såg mig som en lycksökare, det egentliga motivet bakom alla mina frågor om släktens historia. Hon hade inte behövt oroa sig. Jag var ute efter berättelser, inte pengar, och inte fanns här förresten något arv. Men hon hade rätt att vara misstänksam. Detta föremål, det enda som fortfarande fanns kvar från min gammelfarfar, band samman minnen med materia och kunde på så sätt berätta vår släkts historia.

”Vad är det för något?” frågade jag lurigt, fullt medveten om vad det var. ”Det är en sten att krossa och mala frön med. Den har tillhört en lubra.” Hon använde den ålder- domliga och nu nedsättande benämningen på en aborigin- kvinna. ”Din gammelfarfar fick upp den en dag när han var ute och satte upp stängsel med pojkarna, då när dom började bereda marken. Han grävde ett stolphål och råkade stöta emot ett skelett med spaden, och så öppnade han upp graven för att ta sig en titt. Sen täckte han över skelettet igen men behöll stenen. Fin, eller hur?” Fin var det sista jag kunde tänka. När jag höll detta så laddade föremål i min hand, och plötsligt insåg berättelsens fulla vidd, kände jag hur historien skapade en förskjutning i stenen – ett svall av betydelser som nu löstes upp och formades om.

Gammelfarfadern hon talade om var Christian Hansen, som hade kommit som illegal invandrare från Köpenhamn till Australien år 1864. Som ung konditor i handelsflot- tan hade han smitit från skeppet för att istället söka lyckan på guldfälten i den nya världen (att vara lycksökare ver- kar vara ett tema i släkten). Danska bakverk, 1800-talets Köpenhamn, drömmar om rikedom, eftersökt av polisen – det fanns många spännande element i den här familje- berättelsen, och tidigare hade jag tyckt om att träffas för att dricka te och för att ännu en gång få lyssna på de välbekanta

berättelserna. Men idag var det som om jag fastnade och rev mig på orden som kom ur min gammelfasters mun.

”Bereda marken”, hade hon sagt. Detta var det vedertag- na och omsorgsfullt avvägda sättet att släta över historien, en språklig manöver för att frammana idylliska bilder av hårt arbetande nybyggare, samtidigt som man kunde undvika att bli obehagligt påmind om alla människor som vid denna tid blev tvångsförflyttade (ofta mördade).

Jag lade snabbt tillbaka stenen i den Australien-formade souvenirskålen. Det spelade nu ingen roll att min gammelfarfar var ihågkommen som en hjälpsam och glad man med en grov dansk brytning och fickorna fyllda med kola. Han hade spänt upp stängseltråden som förvandlade marken till privat egendom. Han hade varit med om att stycka upp ett sammanhängande landskap bebott och förvaltat av förfäderna till kvinnan vars grav han dessutom hade plundrat. Utestängda, instängda, skilja av, bereda mark; ord för att minnas och ord för att glömma.

Det är inte ovanligt att lantbrukare och stenverktyg förekommer i samma berättelser. Ute på markerna dagar- na i ända blir lantbrukaren som ett med sin omgivning, och gamla stenar som skapats och brukats av människan förmedlar dessutom sina historier med överraskande direkthet. En utjämnad slät yta, en slipad kant, en fram- hackad spets; tydliga spår av hantverkarens avsikter och användarens bruk. Och mycket riktigt var det också en lantbrukare som hade hittat nästa malsten jag kom att hålla i min hand. Han måste ha upptäckt den på åkern en dag, blottlagd av trampande klövar, en skärande plog eller väder och vind. Även den här stenen var perfekt rundad, med en formad kant i ena änden, men den lyckades inte över- föra sin berättelse på ett lika levande och vibrerande sätt som min gammelfasters sten hade gjort. Kanske för att jag hade tagit den ur en plastlåda där den låg tillsammans med åttio eller nittio nästan identiska stenar. Kanske berodde det på arkiveringsnumret som var inristat på stenens yta, vilket förvandlade den till ett intetsägande studieobjekt utan sälta och smak. Den förvarades i ett skåp fyllt med plastlådor, sorterade och uppmärkta utifrån stensorter – kvarts, flinta, blandningar. En gång hade alla dessa stenar tillhört en livaktig kultur, men i detta tillstånd var deras framtid som torra och intetsägande kvarlevor nu säkrad.

Intendenterna som förvaltar dessa ”skatter” är ofta lika os- äkra på vad de ska göra med dem som de som hittar stenarna. Det finns museer som har hela byggnader fyllda. Eller så skickas de till hembygdsgårdar. Nationalparker, uppenbarligen, förvarar dem i källarskåp likt det jag nu hade framför mig. Vad skulle de annars göra med dem? Och deras samlingar bara fortsätter att växa. Efter 200 år skulle man kunna tro att alla stenarna var funna, men icke. Jag ser framför mig hur det kan gå till: bonden hoppar ner från sin traktor och lunkar bak för att koppla loss slåttermaski-

(2)

nen/plogen/balpressen. Han stöter emot en sten med sin känga. Stenen rullar undan och han lägger märke till dess alldeles jämna form. Innan han hinner tänka ordet ”verktyg” vet hans händer redan att den kan användas till något.

Och innan han hinner fundera över hur och till vad vilar den tillfredsställande i handflatan. Väl i hans eget grepp upphör plötsligt tidsavståndet mellan den egna levande kroppen och stenens förra ägare; han kan känna hur den varit med under samlande, rensande, malande och hur den blivit buren. Han hör samtal om den gemensamma maten och skvaller om tvister – detta är vardagens sånger och ryt- mer. Men om han lever sig in för starkt kan det förflutna komma att genljuda i hans kropp och söka sig ner genom fötterna, ner till jorden han nyss plöjt. Marken svarar, ta- lar olustigt om rötter, om att höra hemma. Han kan inte kasta bort stenen; den är alldeles för…vad? Levande? Så han väljer att tänka på den som ”intressant”, som ”his- torisk”, och ”donerar” den till närmsta myndighet. Och sen hamnar de där, i låda efter låda, sorterade och uppmärkta för all framtid, ”arvet” från Australalperna.

Jag säger Australalperna, eftersom det var där, i nationalparken, som jag befann mig vid tidpunkten, men namnet kräver en förklaring. Jämfört med de europeiska alperna skulle de här bara räknas som småberg. Men till deras för- svar ska sägas att bergen i Australien mäts i ålder och inte i höjd. De snöklädda platåerna som uppstod när den australiska kontinenten splittrades från Gondwanaland har under sina 350 miljoner år både hunnit resa sig höga och nötas ner. Det högsta berget heter Mount Kosciuszko (och är med sina 2228 meter över havet också Australiens hög- sta punkt). År 1840 fick det sitt namn av äventyraren Paul Strzelicki som ville hedra den polska landsmannen och hjälten i det amerikanska frihetskriget, general Tadeusz Kościuszko. Inte att förvånas över hade denne general aldrig satt sin fot i Australien. Under tjugoentusen år dessförin- nan kände det lokala Ngarigo-folket berget som Jagungal.

Men på 1800-talets kartor skrevs de gamla orden över med nya och det dunkelt förgångna fick ge plats för en framtid som var förankrad någon annanstans. Det australiska landskapet är nedskräpat med språkliga märkligheter som denna.

Jag kom att tänka på Ngarigo-folket, deras stenverktyg och långa historia i trakten då jag befann mig i källarvåningen till nationalparkens utbildningsbyggnad, inte minst för att ett tiotal av dem stod bredvid mig. Vi var där för att närvara vid det årliga helgmötet mellan nationalparkens ledning och den grupp av Ngarigo-äldsten som tillsammans fat- tar beslut om områdets förvaltning. Dessa möten innebär även ett tillfälle för Ngarigo-personer att träffas och umgås med varandra – för somliga är detta enda gången under året som de har möjlighet att träffa vissa släktingar. Det är mycket som ska uppdateras, och utbyten av familjenyheter har hög prioritet. Så, om den inledande visningen av stensam- lingen där i källaren uppfattades som lite, ja,

ovidkommande, så berodde inte detta på expertens grundliga redogörelse över verktygen. Och det berodde inte heller på att stenarna är ointressanta. Men stenar är stenar, och de överträffar inte nyheter om födslar, döds- fall och giftermål, inte heller skvaller om skilsmässor, finanser och politiskt mygel. Röstnivån därbak i rummet vittnade om graden av uppmärksamhet som ägnades åt de detaljerade Excel-arken med typologi/fyndplats/

proveniens. Jag lade tillbaka malstenen i lådan som i all hast packades in i skåpet. Det var dags att gå vidare.

Ett av nationalparkens uppdrag är att berätta för skolklasser om bergens historia, och som hjälp för att illustrera denna har man ställt upp skärmar i informationsbyggnadens entré som visar exempel på regionens fantastiska flora och fauna. Mitt bland skärmarna finns också ett glasskåp med aborigin-föremål från området: bumeranger, grävpinnar, spjutspetsar, yxor och malstenar. Det är ett konstigt litet skåp som jag förmodar är placerat där för att besökar- en ska få sig en glimt av den förkoloniala världen, samtidigt som det innebär en möjlighet för nationalparken att få visa upp några av alla de föremål som är förvarade i källaren. Men det är inte direkt någon komplex berättelse som föremålen bakom glaset illustrerar; snarare visas ett förflutet upp som framstår som både oskuldsfullt och evigt, som är både mystiskt försvunnet och på samma gång ständigt närvarande. Det finns dock ett annat mer stilla- tigande historiskt spår att följa för den som vill. Detta leder bort från glasskåpet, ut i det omgivande landskapet, hela vägen tillbaka till 1820-talet då de första immigranterna anlände för att ”bereda marken”. Snart kom nybyggarnas väldiga boskapshjordar att röra sig över de gräsbevuxna bergsslänterna. Dessa tunga klövdjur, som var så annor- lunda jämfört med de inhemska pungdjuren med sina mjuka trampdynor, förorenade vattnet och betade ner växtligheten. Det dröjde inte länge förrän Ngarigo-folket betraktades som främlingar på sin egen mark – det vid- sträckta sammanhängande landskapet som de obehindrat hade kunnat röra sig över och leva av i samklang med årstidernas växlingar. Änder och fisk, pungråttor och känguruer, frön, nötter, örter och rötter – det som varit deras föda under tusentals år – drevs ihop, mejades ner, hägnades in, gjordes oåtkomligt. Människorna tvingades bo på missionsstationer (som i den här regionen främst drevs av herrnhutare) och efterhand förflyttades familj efter familj ner från bergen och ut mot kusten. Det är nu mer än nittio år sedan som någon från Ngarigo-folket har bott på sin egen mark, och detta hade kunnat vara slutet på historien – förutom att Ngarigo-folket, mot alla odds och tvärtemot myndigheternas förväntningar, faktiskt aldrig försvann. De skapade sig nya hem, höll familjerna samman så mycket som staten tillät, och slutade aldrig att älska sitt hemland. Nästan alla som var med på det här helgmötet i nationalparken bodde högst två-tre timmars bilkörning från Kosciuszko, deras älskade Jagungal.

(3)

Förbi entréhallen och de illustrerade skärmarna för- beredde man nu något lockande; i personalrummet dukades förmiddagsfikat upp. Men innan vi kunde hänge oss åt godsakerna var det inlagt en ”programpunkt”. En ärad gäst, en av Australiens mest kända arkeologer och den främste auktoriteten på regionens långa historia, hade blivit inbjuden att föreläsa. Hans bok, den abso- lut viktigaste om australisk arkeologi, hade precis släppts i en ny upplaga som innehöll de allra senaste rönen om bergstrakten vi befann oss i. Han gjorde en intressant powerpoint-presentation om stenverktyg, och pratade detaljerat om stenbrott, om kvarts och om stenars inre.

Jag satt och lyssnade med min Ngarigo-vän och forskningsmedarbetare Aunty D., som också var den som hade bju- dit in mig till mötet (bland aboriginer används benämningarna aunty och uncle för att respekt- fullt titulera äldre personer, och då inte enbart släktingar). Aunty D. och jag hade tillbringat månader tillsammans, ständigt på väg för att grä-

va i det förflutna. Under våra långa bilturer i det böljande landskapet hade hon underhållit mig med berät- telser och skvaller om sin ungdom, sina föräldrar och om äldre släktingar. Undangömda i arkiv och bland gamla minnen hittade vi också nya berättelser att lägga till. Vi hade besökt begravningar, kyrkomöten, miljödemonstra- tioner, välgörenhetsinsamlingar, hembygdsföreningar och deltagit i ett oräkneligt antal familjeträffar och grillfester.

Hon hade lärt mig allt om hur hon var släkt med de äldre men också delat med sig av de ibland känsliga historierna som band dem samman. Idag skulle jag bli presenterad för ytterligare släktingar i hennes stora Ngarigo-familj, och för hennes vänner och kollegor som skötte nationalparken.

Efter föreläsningen erbjöd sig arkeologen att visa hur man gör när man knackar fram den vassa eggen på ett sådant där enkelt engångsverktyg som för länge sedan tillverkades och användes när man var på språng. Ett enda perfekt rik- tat slag mot stenens mitt, förklarade han, kunde räcka för att skapa en vass egg. Det ser lätt ut, men att slå till med exakt rätt kraft på exakt rätt ställe, på den exakt rätta sort- ens sten, är en färdighet som kräver år av träning. Efter att ha visat (och misslyckats) var deltagarna nu ivriga att själva få pröva. Medan gruppen av äldre Ngarigo-personer och nationalparkens anställda strömmade ut på gården, rörde sig Aunty D. i motsatt riktning, mot teet och kakorna. ”Ska du inte vara med?” frågade jag. ”Farsan kunde sånt där. Jag behöver inte höra det från nån gubbe”, svarade hon med en förlöjligande min och smet sedan in i personalrummet.

På samma sätt som min gammelfasters prat om att ”bereda marken” plötsligt hade fått mig att uppleva en förskjut-

ning, en brottyta på malstenen, fick nu Aunty D.’s rappa svar ett nytt svall av betydelser att lösas upp och formas om. Hon hade berättat historier om sin pappa, gamle B., många gånger, och vi hade besökt speciella platser i hans liv: det nu övergivna sjukhuset där han i veckor hade behandlats för en idrottsskada (och där han hade mött D.’s Ngarigo-mamma som var sjukvårdsbiträde, så det var ju ändå inte så dåligt); den gamla handelsboden i Bega med stans enda jukebox, stängd för aborigin- ungar – no blacks allowed; den gamla missionsstationen vid Wallaga Lake med den mystiska ön där man högtidligt och i smyg viskade den traditionella kunskapen mellan sig; och Jervis Bay, där lodräta och dramatiska sandstensklippor

reser sig 75 meter upp ur det gnistrande turkosa vattnet, en favoritplats för valar under de-

ras årliga vandring mot norr och platsen där gamle B. en gång i tiden hade

tjänat bra med pengar på sitt fiske.

Aunty D.’s pappa var en Yuin-man (nära grannar till Ngarigo-folket) från kusten söder om Sydney. Yuins land, idag känt som Safirkusten, har enormt vacker natur och några av världens bästa stränder för surfing och bad. Gamle B. var uppvuxen på sitt folks mark och visste ett och annat om konsten att överleva. Han hade varit en listig rackare, respektingivande och skicklig i både kort- och hästspel. Enligt berättelsen hade han en gång vun- nit en ansenlig summa pengar på hästar, pengar som sedan investerades i en fiskebåt. Tack vare pengarna han tjänade med hjälp av sin lilla båt lyckades han hålla familjen borta från missionsstationen; och han kunde även anställa några av sina vänner. Att kunna hålla sig borta från missions- stationerna vid den här tiden var en bedrift. Barnen be- hövde naturligtvis mat och tak över huvudet, men trots alla svårigheter och hinder, sanktionerade av staten, fick man inte dra uppmärksamheten till sig. Detta krävde en särskild sorts talang, och gamle B. hade verkligen haft talang.

Jag hade hört talas om livet i Jervis Bay mer än en gång; om tältläger med familjerna och kvällar med storslaget kortspe- lande; om dykandet efter ätliga havssnäckor, och brödet som gräddades på glöden; om ungar och båtar, snutar och fisk. Och för att bekosta uppehället hade jag föreställt mig hur gamle B. hade använt sin charm på fiskmarknaden i Sydney, där det krävdes en rapp käft och en historia att berätta för att överhuvudtaget räknas. Han hade varit begåvad, den saken var klar. Men aldrig hade jag hört talas om att han också kunde konsten att tillverka verktyg av sten.

Arkeologen som nyss föreläst hade pratat om stenbrott vid kusten. ”Lager av söndervittrad flintsten, på sina ställen upp till 5 meter tjocka” enligt boken, ”med spår som visar att aboriginer brutit och bearbetat sten där… vid friliggan- de större stenblock längs stranden norr om Bendalong.”

Jag kände till området väl men hade överhuvudtaget aldrig

(4)

Översättning och form: Thomas Laurien (2015)

Christine Hansen kommer från Melbourne, Australien, och bor sedan 2011 i Göteborg där hon arbetar som historiker på Göteborgs universitet.

I sitt nuvarande forskningsprojekt undersöker hon vilken roll ursprungsbefolkningens kunskap kan spela i områden som drabbats hårt av klimatförändringar.

lagt märke till dessa formationer och ansamlingar. I och för sig hade jag ändå inte vetat vad jag skulle leta efter.

Men Aunty D.’s kommentar fick tioöringen att trilla ner.

Stenbrott på stranden! I bukten som gränsade till Jervis Bay! Självklart hade det brutits och bearbetats sten på stranden. Det var en kunskap och en färdighet som måste ha varit bra att ha för en fiskare. Om du bara visste var du skulle dra upp din båt för att komma nära platserna där det fanns gott om sten av den rätta sorten, så hade du en vass egg närhelst du behövde en – vilket måste ha varit ganska ofta om ditt arbete inbegrep nät, metrev och linor. Plöt- sligt frammanade det förflutna ännu en oåterkallelig för- skjutning, vilken blottade föreställningen om startpunkten för nationens historia: den så kallade koloniala

skiljelinjen. Det blev med ens tydligt vilken illusion det var, det ”före och efter”, som aboriginer tvingas på. Gamle B.

hade inte gjort någon skillnad mellan att byta oljefilter på sin motor eller att tillverka en kniv av sten. Han stannade aldrig upp för att reflektera över hur han i sitt arbete överskred tekno- logi – det han gjorde var bara sådant som

tillhörde en vanlig arbetsdag. Och mycket i aborig- inernas liv var på detta sätt. Den stora berättelsen om världsseglingarna och upptäckterna, den som definier- ar den moderna tiden och som innebar att den ”nya världen” plötsligt fanns där, var inte huvudberättelsen för de människor vars liv och samhällen ofta kom att splittras och lösas upp på grund av förändringarna. Trots alla hinder, allt kvävande förtryck, alla tvångsförflyttningar som aboriginerna utsattes för i och med ”upptäckten”, fortsatte de ändå att göra allt det som de gjort sedan länge;

gifta sig, fiska, leka, skämta, slå vad, skvallra, äta, samla, rensa, mala, sjunga, dansa, mötas, jaga, älska, slåss och att försöka undvika att drunkna under den framvällande flod- vågen. Gamle B.’s folk hade använt stenbrottet på stranden i alla tider och det spelade mindre roll om de hade rott iland med träkanoter eller lagt till med dieseldrivna båtar.

Då jag tittade ut genom fönstret kände jag hur händelsen utanför fick Aunty D.’s kommentar att genljuda.

Arkeologen, nationalparkens anställda och de äldre Ngarigo-personerna skrattade och trängdes med varandra, alla lika förtjusta över att få leka stenhuggare.

Men underliggande krafter, som handlar om makt och kunskap, påverkade dem alla omedvetet. Vem här var egentligen experten och vem här hörde hemma? Till skill- nad från det komplicerade växelspelet med historiska och politiska dimensioner, som utspelade sig därute, var berät- telsen om Aunty D.’s pappa enkel. Den handlade bara om en man som hade levt och arbetat hemma, som hade befunnit sig på en plats där han hörde hemma – ett odokumenterat liv ihågkommit endast av en dotter som

nu var till åren kommen. Och hon behövde för tusan inte någon viktig arkeolog som berättade saker hon redan visste.

***

Det var när jag flyttade till Sverige för flera år sedan som jag på nytt kom att fundera över innebörden av ”att höra hemma”. Jag hade lämnat mitt gamla hem bakom mig och utöver min stora iver efter att få göra nya upptäckter var flytten också färgad av en längtan efter att kunna komma mitt ursprung närmare. Men vilket ursprung? Min egen histo-

ria är sammanvävd med det nutida Australiens historia och politik, och börjar med den där röda stenen som låg ovanpå min gammelfasters teve. Det förflut-

na kan inte göras ogjort, men ändå…frågan om vems hem jag egentligen längtar efter väcks.

Det där lagret av flintsten tillhör inte mig. Men leder det utspädda genetiska spåret från min olagligt in- vandrade gammelfarfar hemåt? Det råder ingen tvivel om att jag är en främling här i Sverige:

min dagliga förvirring – språkmässigt, matmässigt, myndighetsmässigt – bekräftar detta. Fast mitt namn och min hudfärg signalerar inte omedelbart att jag är

”invandrare”. Jag kan obemärkt resa runt i Skandi- navien (så länge jag inte öppnar munnen) och livet som australisk utvandrare är såklart lättare än vad det är för många andra nyinflyttade. Och ändå, ibland läng- tar jag efter att bli sedd som den främling jag är. Men ännu mer, jag längtar efter att få känna mig ”hemma”.

Min gammelfasters instinktiva tanke om mig och den där stenen var helt rätt: visst skulle jag ha skickat den till första bästa nationalpark utan att blinka, och utan att bry mig om att jag då också skulle ha skjutit över problemet på någon annan. Hon dog för några år sedan och jag antar att Len har stenen nu. Jag undrar vad han har gjort med den? Kanske har han lagt den i en plastlåda? Precis som vi är den intrasslad i en stängseltråd som spänts mellan två historier; vi är utestängda, vi är instängda, vi ska minnas och vi ska glömma.