Våld i samkönade parrelationer - det osynliga våldet

(1)

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp, Termin 6 Höstterminen 2019

Våld i samkönade parrelationer - det osynliga våldet

En kvalitativ studie om stödverksamheter för våldsutsatta i samkönade parrelationer och hur stödverksamheter kan samverka med varandra

Violence in same-sex relationships – the invisible violence

A qualitative study of support organisations for abused people in same-sex relationships and how support organisations may cooperate

Handledare: Författare:

Ove Grape Elin Hansen

Ebba Sverke

(2)

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete, 15 hp

Termin 6, HT -19

Författare: Elin Hansen och Ebba Sverke Handledare: Ove Grape

En kvalitativ studie om stödverksamheter för våldsutsatta i samkönade parrelationer och hur stödverksamheter kan samverka med varandra

A qualitative study of support organisations for abused people in same-sex relationships and how support organisations may cooperate

Sammanfattning

Våld mot HBTQ-personer är ett allvarligt samhällsproblem och en kränkning av mänskliga rättigheter. Det finns alldeles för begränsad forskning gällande HBTQ-personers situation i Sverige och därmed krävs ytterligare forskning för att utveckla den hjälp och stöd samhället kan erbjuda (NCK, 2018). Detta har föranlett till studiens tvådelade syfte och dess sammanlänkande frågeställningar. Studiens första syfte var att kartlägga hur stödverksamheter kan arbeta för att stödja personer som upplever eller upplevt våld i samkönade parrelationer.

Det andra syftet var att få en ökad förståelse för hur stödverksamheter kan samverka samt deras kunskaper gällande våldsutsatta HBTQ-personer i parrelationer. Inhämtandet av empirin har skett genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma från sex olika lokala stödverksamheter i en stad i Norrland samt en intervju med en nationell stödverksamhet. Empirin har därefter analyserats genom en tematisk analys med en hermeneutisk tolkning där fyra teman tagits fram: normer i samhället, våld inom samkönade parrelationer, HBTQ-kompetens och stödverksamheters bemötande samt samverkan mellan stödverksamheter. Denna studie bidrar till en ökad kunskap om hur stödverksamheter kan arbeta med våldsutsatta HBTQ-personer samt hur samverkan har en betydande roll i arbetet med våld i nära relationer. Ett särskilt viktigt resultat är att enbart en stödverksamhet som deltagit i denna studie har en HBTQ-certifiering. De sex resterande stödverksamheterna har ingen särskild HBTQ-kompetens eller motsvarande som kan bidra till ökad kompetens i bemötandet med våldsutsatta i samkönade parrelationer. Sammantaget innebär studiens resultat att våld inom samkönade parrelationer behöver belysas mer inom den politiska agendan för att stödverksamheter ska ges möjlighet att utveckla kompetensen inom detta område.

Nyckelord: Våld i samkönade parrelationer, samverkan, HBTQ-kompetens, heteronormen Engelska sökord: Same-sex violence, Abuse, Cooperation, LGBTQ, stigmatization

(3)

Författarnas tack

Vi vill först och främst tacka vår handledare Ove Grape som varit väldigt engagerad genom hela processen i denna studie. Du har utmanat våra tankebanor samtidigt som du har trott på vår förmåga och alltid varit positivt inställd till det valda ämnet. Vi vill även rikta ett stort tack till alla våra informanter som har tagit sig tid att delta i denna studie och bidragit med god och relevant kunskap. Utan er hade studien inte kunnat vara genomförbar. HBTQ-frågor är något vi är intresserade av och därför har det varit lärorikt att synliggöra våld i samkönade parrelationer. Vi har haft väldigt roligt under den här tiden och hoppas att studien ska tillföra ytterligare kunskap för dig som läser.

Elin Hansen och Ebba Sverke

(4)

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

2. Syfte och frågeställningar 3

3. Kunskapsöversikt 4

3.1 Våld i samkönade parrelationer 4

3.2 HBTQ-kompetens och stödverksamheters bemötande 5

3.3 Heteronormen 6

3.4 Minoritetsstress 7

3.5 Samverkan mellan stödverksamheter 7

4. Metod 9

4.1 Vetenskapsteoretiska utgångspunkter 9

4.2 Urval 10

4.3 Datainsamling 11

4.4 Induktivt angreppssätt 11

4.5 Etiska ställningstaganden 12

4.6 Analysmetod, tillförlitlighet och överförbarhet 13

4.7 Ansvarsfördelning 14

5. Resultat 15

5.1 Normer i samhället 16

6. Analys och diskussion 22

6.1 Normer i samhället 23

7. Slutsatser 30

Referenslista 32

Intervjuguide (Bilaga 1) Informationsbrev (Bilaga 2) Samtyckesblankett (Bilaga 3)

(5)

1. Inledning

Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem i Sverige, där även våld i samkönade parrelationer är en samhällsfråga som bör belysas (SOU 2014:49). Socialstyrelsen (2016) skriver att våld, oavsett vilken parrelation det sker inom, tar sig uttryck på liknande sätt, men det finns samtidigt en del olikheter. Holmberg och Stjernqvist (2008) förklarar att en olikhet kan vara hur omgivningen uppfattar våldet, vilket kan grunda sig i de normativa föreställningar som finns i samhället gällande vad som är kvinnligt respektive manligt. En annan olikhet är de ökade konsekvenser våldsutsatta i samkönade parrelationer kan uppleva.

Dessa olikheter kan påverka den utsattas benägenhet att polisanmäla samt tillgången till hjälp och stöd. För att motverka detta och förbättra insatserna för våldsutsatta i samkönade parrelationer behövs det särskild HBTQ-kompetens inom stödverksamheter för att bemöta utsatta HBTQ-personer. Våld inom samkönade parrelationer har förmågan att osynliggöras och det kan därför vara svårare att uppmärksamma, förstå och hantera våldet. BRÅ (2009:12) menar att få våldsutsatta i nära parrelationer anmäler sin partner, detta på grund av att en polisanmälan kan vara ett stort steg att ta för den enskilde. Detta kan i sin tur leda till att mörkertalet är stort, oavsett vilken parrelation våldet sker inom.

Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, (2009) har i deras rapport sammanställt internationell samt svensk forskning där de funnit att samkönade par är en särskilt utsatt grupp. En orsak till HBTQ-personer särskilda utsatthet kan vara samhällets strukturer och normer, varav en norm är heteronormen. Heteronormen kan ligga till grund för den samhälleliga isolering HBTQ-personer kan utsättas för men även varför de kan drabbas av social stigmatisering av omgivningen. Social stigmatisering kan innebära att den våldsutsatta måste berätta om sin sexuella läggning i mötet med stödverksamheter, men kan även innebära en rädsla för att bli bemött av okunskap eller homofobiskt. Denna rädsla för att bli felaktigt bemött kan i sig leda till att den våldsutsatta undviker att söka stöd och hjälp. Att vara våldsutsatt men samtidigt utsättas för social stigmatisering kan tyda på en dubbel stigmatisering och dessa personer kan även i vissa fall sakna det sociala skyddsnätet som normativa personer ofta har tillgång till. Vidare konstaterar NCK (2009) att det finns en kunskapsbrist gällande både våld i samkönade parrelationer och den särskilda utsattheten HBTQ-personer kan uppleva. NCK redogör även för det stereotypa bemötandet inom bland annat sjukvården och socialtjänsten. Tidigare forskning som bedrivits har enbart fokuserat på lesbiska kvinnors våldsutsatthet och det finns därför stora brister gällande utsatthet för våld i andra grupper, såsom män i samkönade parrelationer eller bisexuella personer.

Darj (2017) förklarar att våld inom samkönade parrelationer inte har forskats om i samma utsträckning som våld inom olikkönade parrelationer. En orsak kan vara att HBTQ-personer är en relativt liten grupp i jämförelse med andra samhällsgrupper och vid undersökningar ställs det sällan frågor som tar hänsyn till individers sexuella läggning eller könsidentitet. På grund av detta är det därför svårt att mäta förekomsten av våld inom samkönade parrelationer och generalisera forskning gällande fenomenet.

(6)

Våld i nära relationer definierar Socialstyrelsen (2019) som våld eller andra övergrepp av eller mot en närstående. “Närstående” syftar på en person som den våldsutsatta har en förtroendefull relation till, detta kan vara en partner, tidigare partner eller en familjemedlem.

Våld i nära relationer kan ta sig i uttryck på olika sätt och handlingarna ses ofta utifrån ett mönster. World Health Organization, WHO, (2012) definierar våld i nära relationer som handlingar som orsakar fysisk, psykologisk eller sexuell skada i en parrelation. Fysiskt våld innebär att förövaren utsätter sin närstående för kroppslig skada såsom sparkar eller slag.

Psykiskt våld innebär att förövaren förolämpar, förminskar, hotar att skada eller hotar med att ta ens barn. Sexuellt våld innebär sexuellt påtvingade handlingar eller andra former av sexuellt tvång. Slutligen förklaras kontrollerande beteende, vilket är när förövaren isolerar den utsatta från sina vänner och familj samt övervakar rörelser och begränsar den våldsutsattas ekonomiska resurser.

Holmberg och Stjernqvist (2008) förklarar att våld inom samkönade parrelationer anses som ett lika stort samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor i Sverige. Regeringen har därför understrukit vikten att synliggöra HBTQ-personers våldsutsatthet i parrelationer och möjligheten att ge dem korrekt hjälp och stöd. Holmberg och Stjernqvist (2008) förklarar vidare att få HBTQ-personer polisanmäler det partnervåld som de har erfarit på grund av att de kan ha blivit bemötta av en okunskap. Kunskapsbristen och begränsningarna inom forskningen gällande våld i samkönade parrelationer ledde till studiens första syfte som fokuserar på hur stödverksamheter kan arbeta för att stödja personer som blivit utsatta för våld i samkönade parrelationer. Vidare formulerades studiens andra syfte gällande hur stödverksamheter kan samverka med varandra samt deras kunskaper och bemötande gentemot våldsutsatta i samkönade parrelationer.

Mäns våld mot kvinnor är i fokus medan våld inom samkönade parrelationer istället osynliggörs. Studien är därför relevant för att öka samhällets kunskap gällande våldsutsatta i samkönade parrelationer och hur HBTQ-personer kan bli bemötta av stödverksamheter. Som blivande socionomer kan vi komma att arbeta med våld i nära relationer och då är kunskaperna vi fått från detta arbete ytterst relevanta. Det är viktigt att ha en medvetenhet om hur samhället genomsyras av heteronormen och hur HBTQ-personer kan vara särskilt utsatta i samhället.

(7)

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie består av två delar. Det första syftet är att kartlägga hur olika stödverksamheter kan arbeta för att stödja personer som upplevt eller upplever våld i samkönade parrelationer. Utifrån den inledande kartläggningen utgörs det andra syftet av en analys för att öka förståelsen för hur stödverksamheter kan samverka med varandra samt deras kunskaper och bemötande gentemot våldsutsatta i samkönade parrelationer.

- Hur kan stödverksamheter arbeta för att stödja personer som upplevt/har upplevt våld i samkönade parrelationer och vilken HBTQ-kompetens besitter stödverksamheter enligt informanterna?

- Hur beskrivs och kännetecknas våld i samkönade parrelationer enligt informanterna?

- Hur kan stödverksamheters samverkan se ut och vad kan det finnas för eventuella styrkor och svagheter med deras samarbete enligt informanterna?

(8)

3. Kunskapsöversikt

I denna studie definieras våld i samkönade parrelationer som att två eller fler personer av samma kön lever tillsammans. Både homosexuella och bisexuella kan leva i en samkönad parrelation. Två eller fler personer som av olika kön lever tillsammans förklaras parrelationen som olikkönad. Heterosexuella personer och bisexuella personer kan leva i en olikkönad parrelation. Något att vara medveten om är att en sexuell läggning kan variera över tid och personerna i fråga behöver inte definiera sig som exempelvis homosexuella även om de lever i en samkönad parrelation.

3.1 Våld i samkönade parrelationer

Definitionen våld i nära relationer har länge enbart syftat på mäns våld mot kvinnor, vilket är ett allvarligt samhällsproblem som har varit en del av den politiska agendan sedan 1990-talet.

Denna definition av våld i nära relationer bygger på en syn att mannen är överordnad kvinnan och utesluter därmed icke-heterosexuella personer som lever i våldsamma parrelationer (Knöfel Magnusson, 2010). Våld i nära relationer beskrivs ofta som något som sker inom olikkönade parrelationer, där mäns våld mot kvinnor är ett sätt att uttrycka könsmaktsordningen där mannen ses som förövaren och kvinnan ses som den utsatta. Våldet handlar om att utöva makt och kontroll över en annan människa och i dagens samhälle är våldet det yttersta verktyget för att uppnå makt genom olika kontrollerande handlingar. Våld inom samkönade parrelationer har däremot länge varit ett dolt samhällsfenomen men erkänns numera som ett lika allvarligt samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor. Det finns både likheter och olikheter gällande våld inom samkönade parrelationer och våld inom olikkönade parrelationer. Likhet kan vara våldets mönster och metoder, vilket kan förklaras som hur våldet tar sig i uttryck. Olikheter kan istället vara de djupt rotade föreställningarna och värderingarna i samhället gällande vad som är manligt och kvinnligt och att män är förövare medan kvinnor är offer har stor betydelse på hur omgivningen ser på våldet. Även konsekvenser av våldet skiljer sig åt beroende på vilken relation den våldsutsatta lever i, exempelvis kan homofobiska värderingar och attityder leda till ökad isolering för den utsatta (Holmberg & Stjernqvist, 2008).

Knöfel Magnusson (2010) beskriver också likheter mellan våld i samkönade och olikkönade parrelationer. De menar att normaliseringsprocessen existerar i både samkönade och olikkönade parrelationer. Normaliseringsprocessen är ett mönster där förövaren varvar makt och kontroll med ömhet och kärlek. NCK (2009) förklarar att personer som blir utsatta för våld i en samkönad parrelation har omgivningen svårt att förstå och att samhällelig isolering kan vara en olikhet som våldsutsatta i samkönade parrelationer kan utsättas för. RFSL (2018) hävdar att denna samhälleliga isolering grundar sig i att det finns andra faktorer, såsom makt, som den heterosexuella majoriteten inte behöver möta. Attityder gällande homosexualitet och homofobiska värderingar medför en påfrestning för HBTQ-personer, framförallt social och kulturell påfrestning men det kan även påverka levnadsvillkoren. Att den våldsutsattas

(9)

omgivning inte alltid accepterar personens sätt att leva samt förövarens psykologiska isolering kan leda till en ökad isolering och utsatthet i samhället.

3.2 HBTQ-kompetens och stödverksamheters bemötande

RFSL (2018) menar att en del HBTQ-personer som blivit utsatta för våld i samkönade parrelationer har en negativ erfarenhet i mötet med stödverksamheter. Generellt förväntar sig HBTQ-personer att de kan bli bemötta homofobiskt av stödverksamheter på grund av samhällets snäva föreställningar och att de kan därför ha en mindre benägenhet för att söka stöd. RFSL menar att ytterligare en orsak som kan leda till att våldsutsatta HBTQ-personer avstår från att söka hjälp kan vara uteslutande språk och strukturer, exempelvis genom stödverksamheters benämningar såsom ”Kvinnofridsmottagning” eller ”Mansmottagning”.

Stödverksamheters val av namn kan leda till exkludering på strukturell nivå redan innan stödverksamheten får chans att möta dessa våldsutsatta. Män som är utsatta för våld kan uppleva att de inte är välkomna till en stödverksamhet som benämner sig som

”Kvinnofridsmottagning” och icke-binära personer eller transpersoner kan ha en rädsla att inte anses som ”riktiga kvinnor” och kan därmed välja att inte söka stöd. Slutligen menar RFSL att stödverksamheter som istället har ett könsneutralt namn har större chans att inkluderade alla våldsutsatta, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Holmberg och Stjernqvist (2008) menar att det krävs insikt i människors olikheter för att kunna ge ett korrekt och professionellt bemötande. I mötet med våldsutsatta HBTQ-personer gäller det som professionell att vara lyhörd i hur den våldsutsatta själv tolkar våldet samt hur föreställningarna om makt, kön och sexuell läggning spelar in i tolkningen. RFSL (2016) förklarar att en möjlighet för stödverksamheter att öka kunskapen gällande HBTQ-personer särskilda utsatthet och samhällets normer kan vara att utföra HBTQ-certifiering via RFSL. En sådan certifiering pågår under ungefär fem månaders tid och målet är att verksamheten ska skapa en mer öppen och inkluderande arbetsmiljö samt utveckla bemötandet av verksamhetens målgrupp utifrån ett HBTQ-perspektiv.

Kerosuo och Nilsson Lööv (2017) menar att individer ibland väljer att undanhålla sin sexuella läggning eftersom det finns en risk för att bli stigmatiserad och framställas som avvikande i möte med omgivningen. Vidare menar författarna att yrkesverksamma inom myndigheter eller andra stödverksamheter ibland kan bemöta HBTQ-personer på ett heteronormativt sätt.

Bristen av förståelsen gällande HBTQ-personers utsatthet kan föranleda att den yrkesverksammas frågor och tankesätt kan få individen att känna sig stigmatiserad och avvikande gentemot den heteronormativa majoriteten. NCK (2018) redogör för att stigmatiseringen och tidigare erfarenheter där en person blivit utsatt för diskriminering kan leda till varför personen väljer att inte söka hjälp. Precis som NCK redogjort för förklarar även Carvalho, Lewis, Derlega, Winstead och Viggiano (2011) att det är nödvändigt för den våldsutsatta att vända sig stödverksamheter för att ha möjlighet att lämna ett destruktivt förhållande. För personer som inte har yttrat sig för sin omgivning om sin könsidentitet eller sexuella läggning kan det vara ännu svårare att söka professionell hjälp samt vända sig tills

(10)

sina familjemedlemmar. Denna form av isolering och hjälplöshet för personer som blivit våldsutsatta i en samkönad parrelation kan ofta förvärras i en sexuell minoritetspopulation.

3.3 Heteronormen

NCK (2010) förklarar att heteronormen genomsyrar hela samhället på såväl strukturell nivå som på individnivå. Heteronormen syftar på vad som anses vara “normalt” och att det ligger en förväntan i att människor ska vara heterosexuella. Denna förväntan sätter prägel på dagens lagstiftning men även organisationers och människors sätt att tänka, värdera och arbeta.

Heteronormen kan tänkas vara en orsak till den diskriminering som HBTQ-personer kan uppleva och kan vara den bakomliggande orsaken till varför de förväntas eller behöver

“komma ut” med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Detta kan bidra till att HBTQ- personer osynliggörs i samhället och kan även påverka HBTQ-personers bemötande av samhället och bland myndigheter, sjukvården och andra stödverksamheter.

Kerosuo och Nilsson Lööv (2017) förklarar att heteronormen inte märks av förrän den bryts.

Denna norm innebär att en person som inte är heterosexuell kan känna sig begränsad och att den sexuella läggningen styr människors uppfattning om personen eller hur den förväntas leva. Det ligger således en förväntan i att vi människor ska sträva efter att vara heterosexuella och på så sätt följa normen. Knöfel Magnusson (2010) menar att heterosexuella personer sällan behöver reflektera över sin egen eller andras sexuella läggning. Det är först när en homosexuell eller bisexuell person berättar att den bryter mot normen som andra uppfattar den som icke-heterosexuell.

NCK (2018) beskriver att det inte finns tillräckligt med kunskap i samhället eller inom myndigheter, sjukvården och andra stödverksamheter gällande våld i samkönade parrelationer. Detta bidrar till att bemötandet riskerar att vara heteronormativt och det är därför av stor vikt att utöka en normkritisk kompetens, exempelvis HBTQ-certifiering. NCK redogör även för begreppet HBTQ som är en förkortning för homosexuella-, bisexuella-, trans- samt queera personer.

Ett exempel på brister i bemötandet av våldsutsatta i samkönade parrelationer illustreras i filmen ”Blott du mig älskar” av NCK (2010). Filmen handlar om Katja och Lo som lever i en samkönad parrelation där Katja blir våldsutsatt av Lo, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Våldet tar sin början när de bor de i en gemensam lägenhet och även om deras grannar uppmärksammar våldet och ringer polisen är det ingen som tar våldet på allvar. När polisen kommer till deras lägenhet frågar polisen vem mannen är som utsatt Katja för våld och när då Lo kommer in i hallen bestämmer sig polisen för att gå därifrån, utan att göra något med den informationen som de fått. Därefter flyttar Katja och Lo in i en ny lägenhet, som Lo har betalat för. De möter deras nya grannar som reagerar på att de lever i en samkönad parrelation och vad som går att utläsa är att de blir förvånade över att de är HBTQ-personer, vilket tyder på den heteronorm som finns i samhället. Våldet blir värre, Lo utsätter Katja för ännu grövre fysiskt våld och hon börjar samtidigt kontrollera Katjas ekonomi och sociala liv. En dag behöver Katja läkarvård för de fysiska skador Lo har utsatt henne för. I mötet med vården får sjuksköterskan en misstanke att Katja blivit våldsutsatt och ifrågasätter vad som hänt. När

(11)

Katja börjar få mod till sig att berätta ställer sjuksköterskan frågan om Katja kan få stöd från hennes väninna som sitter i väntrummet. Denna “väninna” är Lo, som inte är Katjas väninna utan hennes förövare. Katjas tillit till sjuksköterskan försvinner, heteronormen träder fram och Katja känner sig än en gång osynliggjord, likväl som hon kände med poliserna. Det går även att se den normaliseringsprocess som alla våldsutsatta går igenom, som innebär att det är svårt att lämna någon som pendlar mellan kärlek och kontroll. Till slut lämnar Katja Lo och där slutar filmen.

3.4 Minoritetsstress

Wurm och Hanner (2017) förklarar att minoritetsstress är de förhöjda stressnivåer som normbrytande individer kan uppleva. Stressen är relaterad till de fördomar och förväntningar som minoritetsgrupper kan erfara och även den diskriminering som kan komma till följd av att inte tillhöra samhällets majoritetsnormer. Individer som upplever minoritetsstress kan drabbas hårdare av fysisk och psykisk ohälsa jämfört med de som tillhör normen. HBTQ- personer är ett exempel på en minoritetsgrupp som på gruppnivå mår sämre än heterosexuella personer och cispersoner. Cisperson förklarar Socialstyrelsen (2018) är motsatsen till transperson och innebär att det biologiska könet stämmer överens med det juridiska, sociala och upplevda könet. Vidare menar Wurm och Hanner (2017) att alla HBTQ-personer inte mår dåligt på grund av minoritetsstress, utan de flesta mår bra och har en god levnadsnivå. Den andel HBTQ-personer som mår dåligt mår sämre i jämförelse med normativa personer.

“Att synliggöra normer i socialtjänsten - med ett HBTQ-perspektiv” är Socialstyrelsens normkritiska webbutbildning (Socialstyrelsen, 2018). Där förklaras det vilka påföljder det kan finnas för personer som bryter mot samhällets normer, såsom heteronormen. Det kan bland annat innefatta att homosexuella behöver “komma ut” eller förklara sig för att undvika att bli missförstådda. En person som bryter mot heteronormen behöver upprepade gånger “komma ut” genom hela livet. Om personen väljer att inte förklara sin sexuella läggning kan det antas att den är en del av normen och på så sätt vara något som den inte är. Om en HBTQ-person haft negativa erfarenheter och blivit bemött av okunskap kan det leda till att personen behöver vara beredd att ta emot omedvetna eller medvetna kränkningar, vilket kan resultera i att personen väljer att inte söka hjälp. Socialstyrelsens utbildning (2018) menar vidare att en HBTQ-person som växer upp i heteronormativt samhälle kan ha upplevt utanförskap sedan barndomen. Det är därför av yttersta vikt att myndigheter och stödverksamheter har ett normkritiskt tankesätt i bemötandet av klienter, brukare eller patienter och anpassar sig efter den de möter.

3.5 Samverkan mellan stödverksamheter

NCK (2018) redogör för att oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck ska alla våldsutsatta personer ha samma rätt till stöd och hjälp samt få ett respektfullt och professionellt bemötande. Vidare behövs det mer forskning gällande HBTQ-personers situation i Sverige för att öka kunskapen samt förbättra samhällets stöd.

(12)

Regeringen redogjorde år 2007 för en handlingsplan (2007/08:39) som syftar till att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade parrelationer.

I sin handlingsplan beslutade Regeringen att inkludera våld i samkönade parrelationer och fokusera på den utsattas behov av stöd och inte den våldsutsattas val av partner eller sexuella läggning. Vidare redogjorde Regeringen för att våld och övergrepp är en kränkning av mänskliga rättigheter och att alla ska ha tillgång till likvärdigt stöd och hjälp. Regeringen menade även att det måste ske en ökad samverkan inom och mellan aktörer som kommer i kontakt med personer som blir utsatta för våld, både kontakter inom det offentliga och de ideella stödverksamheter som finns. Vidare menar Regeringens handlingsplan (2007/08:39) att en långtgående samverkan mellan berörda myndigheter och andra aktörer, såsom ideella föreningar, har en avgörande betydelse för att de våldsutsatta ska ges möjlighet att få hjälp samt uppnå så goda resultat som möjligt.

Danermark (2000) menar att samverkan är en arbetsform där yrkesverksamma arbetar mot gemensamma mål tillsammans med personer från andra organisationer, som kan vara i en annan organisatorisk position och styrda av annat regelverk. Danermark skriver vidare att samverka är ”medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte” (Danermark, 2000, s.15).

Danermark (2000) förklarar vidare att samverkan inte är något aktörerna kan ha som ett valbart alternativ utan det är en nödvändighet och behövs. Danermark redogör även för att samarbete/samverkan kan delas in i fyra olika kategorier beroende på hur verksamheten har byggts upp. Den första kategorin är samverkan/kollaboration, där samverkan mellan myndigheter sker inom specifika frågor som är avgränsade. Den andra kategorin är koordination eller samordning vilket menas med att för att uppnå bästa resultat sammansätts myndigheternas olika insatser. Den näst sista kategorin är konsultation, där en yrkesgrupp från en verksamhet gör tillfälliga insatser inom en annan verksamhet. Den fjärde och sista kategorin är integration eller sammansmältning vilket är när två verksamheter slås samman och uppgifterna blir gemensamma.

I rapporten ”Våld – Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer” skriver Socialstyrelsen (2019) om samverkan gällande våld i nära relation.

Det krävs att många samverkar i arbetet med våld i nära relation eftersom det är ett mångsidigt problem, samverkan bör ske både på en övergripande nivå såväl som i enskilda ärenden. För att komma i kontakt med personer som upplevt eller upplever våld, där både barn och vuxna inräknas, anses samverkan vara nödvändigt för att ge dem det stöd och hjälp som de har rätt till. Samverkan behövs även för att utveckla verksamheter som kommer i kontakt med dessa målgrupper.

Socialstyrelsen (2019) redogör vidare för socialtjänstens samverkan internt samt med andra externa aktörer gällande våld i nära relation. På en övergripande nivå samverkar socialtjänsten med polismyndigheten, hälso- och sjukvården, ideella föreningar samt övriga myndigheter såsom Försäkringskassan och Barnahus. Kvinnojourer och brottsofferjourer redogörs i rapporten som ideella föreningar som besitter värdefull kompetens och erfarenheter gällande våld i nära relation. De ideella föreningarna har kommunerna historiskt varit beroende av inom detta område.

(13)

4. Metod

Detta avsnitt innehåller en beskrivning om hur forskningsprocessen sett ut gällande studiens urval och datainsamling. Det induktiva angreppssättet, vetenskapliga utgångspunkter, forskningsetiska ställningstaganden samt studiens trovärdighet och överförbarhet berörs även i detta avsnitt och ligger till grund för studien som helhet. Det ligger även till grund för hur empirin har behandlats samt hur de val som gjorts påverkat studiens resultat.

4.1 Vetenskapsteoretiska utgångspunkter

Studien har även präglats av en hermeneutisk ansats som innebär att forskaren genom tolkning och förståelse av sitt inhämtade datamaterial ska försöka ta fram innehållets innebörd (Bryman, 2011). Hermeneutik handlar om att tolka, förstå samt förmedla olika upplever av ett fenomen. En sådan tolkningsprocess beskrivs ofta som en spiral där det inhämtas ny information under arbetets gång samtidigt som forskaren gräver sig djupare i förståelsen av fenomenet som undersöks (Fejes & Thornberg, 2019). Alvesson och Sköldberg (2017) menar att inom den hermeneutiska spiralen kan delen endast förstås ur helheten och helheten kan endast förstås ur delarna. Tanken bakom den hermeneutiska spiralen är att tolkningar ska växa fram genom en pendling mellan det forskaren redan vet och den nya insikten forskaren får genom erfarenheter och observationer (Hjerm, Lindgren & Nilsson, 2014). Denna studie har präglats av den hermeneutiska spiralen då vi under analysprocessen ständigt pendlat mellan helheten och delarna av vårt material. Genom denna spiral har vi genomfört en djupare analys av materialet vilket har gjort att det framkommit flera perspektiv samt att vi fått en ökad förståelse för ämnet.

Vid analys och tolkningsprocessen av det inhämtade materialet finns ingen särskild arbetsmodell inom hermeneutiken. Det beror således på att forskare har olika infallsvinklar och förståelse kring fenomenet och därav kan välja olika angreppssätt för att förstå och tolka empirin (Fejes & Thornberg, 2019). Som blivande socionomer finns en förförståelse gällande våld i nära relationer samt tidigare kunskap om utsattheten hos HBTQ-personer. Detta kan i sin tur ha påverkat tolkningen och förståelsen av det inhämtade datamaterialet samt eventuellt haft en inverkan på hur intervjuerna har genomförts och valet av följdfrågor som ställts.

Vidare är en av oss aktiv inom RFSL:s styrelse i en av städerna i Norrland, vilket även det kan ha påverkat val av ämne som undersökts samt inhämtade av tidigare forskning. Alvesson och Sköldberg (2017) menar att forskarens förförståelse kan skapa begränsningar och möjligheter i tolkningen av det inhämtade datamaterialet. En möjlighet i tolkningen av studiens datamaterial kan ha varit att vi besitter tidigare kunskap om ämnet, vilket kan ha föranlett till att vi uppmärksammat företeelser i analysprocessen som för andra kan ha varit osynliga. Begränsningen med förförståelse för ämnet förklarar Alvesson och Sköldberg (2017) kan vara att forskaren endast söker efter bekräftelse på de egna uppfattningarna samt att kunskapssökandet minskar. På grund av den förförståelse och medvetenhet kring ämnet har det varit av extra vikt att lyfta fram informanternas egna berättelser i resultatdelen för att redogöra för tolkningsprocessen.

(14)

4.2 Urval

Urvalsprocessen har skett i två steg. Inledningsvis riktades fokus på en stad i Norrland med anledning av att en samverkansöverenskommelse grundades år 2017 mellan staden och den lokala föreningen RFSL. Denna samverkan hade till syfte att öka HBTQ-kompetens inom den lokala individ- och familjenämnden under två års tid (RFSL, 2017). Ett målstyrt urval är en vanlig urvalsmetod inom kvalitativ forskning. Ett sådant urval innebär att forskaren väljer ut informanter utifrån de forskningsfrågor som valts för att besvara studiens syfte samt vara relevanta för studiens problemformulering (Bryman, 2011). Valet av urvalsmetod samt fokusera på en specifik stad i Norrland var för att smalna av studiens tvådelade syfte.

Efter att det målstyrda urvalet gjorts startade den andra urvalsprocessen som hade till syfte att hitta lämpliga informanter som aktivt arbetar med våldsutsatta i nära relationer. Ett snöbollsurval kan användas inom kvalitativ forskning och innebär att forskaren initialt tar kontakt med en eller flera informanter som besitter relevant kunskap för studiens syfte.

Informanterna tillfrågades därefter om de vet någon ytterligare respondent som är väsentlig för studien. Forskaren tar sedan kontakt med respondenten för att fråga om delaktighet i studien. På grund av urvalsmetoden kan det finnas svårigheter med att generalisera studiens resultat och i vilken mån resultatet är representativt för samhället (Bryman, 2011). Denna studie syftar inte till att generalisera resultatet utan skapa en ökad förståelse, därmed var snöbollsurval ett lämpligt urval. Inledningsvis efterforskades olika stödverksamheter på relevanta hemsidor, såsom stadens kommunala hemsida och stödverksamheters egna hemsidor. Genom detta tog vi kontakt med en av studiens informanter som sedan hänvisade oss vidare till ytterligare stödverksamheter som kunde tänkas vara bidragande för denna studie. På liknande sätt har vi fått kontakt med samtliga informanter som är delaktiga i denna studie. Till följd av en medvetenhet om att ett snöbollsurval kan bli alltför riktat valde vi att undersöka varje rekommenderad stödverksamhet för att se om de kunde tillföra något till denna studie för att därefter ta kontakt med dem. Bryman (2011) menar att bortfall är när personer som skulle vara delaktiga i studien inte längre är tillgängliga, exempelvis flyttar eller väljer att avbryta medverkan. Ingen av de stödverksamheter som har varit delaktiga i denna studie har fått förhinder eller valt att avbryta sin medverkan, vilket betyder att studien inte har något bortfall.

De sju stödverksamheter som varit delaktiga och tillfört all empiri i denna studie har alla arbetat för att stödja våldsutsatta i nära relationer. Sex av informanterna har arbetat på lokal nivå medan en har arbetat på nationell nivå. Initialt var tanken att intervjua socialtjänsten samt kvinno- eller tjejjourer, däremot fanns det inte tillräckligt med resurser för dem att vara delaktiga i denna forskningsprocess. Ingen avgränsning har skett gällande kön, utan fokus har enbart varit på samkönade parrelationer. Det har dock skett en avgränsning gällande att studien inte redogör för alla HBTQ-personer som blivit utsatta för våld i nära relationer, såsom transpersoner, utan fokus har enbart varit på det våld som sker inom samkönade parrelationer. Anledningen till denna avgränsning var för att smalna av och specificera syftet för att göra studien genomförbar. En av författarna är ordförande för RFSL i studiens valda stad och därför togs det kontakt med RFSL stödmottagning på en nationell nivå. Detta för att

(15)

inte vara jäviga samt förhålla oss till etiska principer. Den nationella stödverksamheten har även sitt huvudfokus på våldsutsatta HBTQ-personer vilket ökade relevansen för att ta kontakt med stödverksamheten.

4.3 Datainsamling

Datainsamlingen har skett genom intervjuer med yrkesverksamma från sju olika stödverksamheter som valts ut i denna studie. Inledningsvis sammanställdes en intervjuguide (bilaga 1) där intervjufrågorna valdes ut för att besvara studiens syfte samt beröra relevanta ämnen. Sammantaget pågick majoriteten av intervjuerna mellan 45–60 minuter, däremot var den initiala tanken att varje intervju skulle pågå i 30 minuter. Intervjuerna som genomfördes beskrivs som semistrukturerade intervjuer där forskaren ställer öppna frågor utifrån valda huvudområden (Bryman, 2011). De huvudområden som valdes ut för studiens intervjuguide var: bakgrund, arbetet kring våld, samverkan och framtid. I en semistrukturerad intervju har forskaren möjlighet att ställa följdfrågor samt bekräfta det som informanten säger, detta för att undvika missförstånd och feltolkningar (Bryman, 2011). Samtliga informanter har själva valt plats och datum för när intervjun skulle genomföras. Majoriteten av de sju intervjuerna har skett på fysiska platser medan resterande intervjuer har skett över telefon. Detta på grund av att informanterna antingen befunnit sig i andra städer eller att det varit smidigare för informanterna att ta intervjun över telefon.

4.4 Induktivt angreppssätt

Alvesson och Sköldberg (2017) menar att det finns tre ansatser inom vetenskaplig forskning:

induktiv, deduktiv och abduktiv. Bryman (2011) menar att forskare som har en deduktiv ansats utgår från en teori samt har tidigare kunskap om det valda ämnet. Utifrån teorin tar forskaren fram en eller ett flertal hypoteser som ska innefatta forskningsbara fenomen.

Forskarens teori och hypoteser kommer sedan att styra datainsamlingsprocessen som syftar till att antingen förkasta eller bekräfta hypotesen. Alvesson och Sköldberg (2017) menar att forskare som har en induktiv ansats istället utgår från enskilda fall och hävdar att i samtliga fall har ett samband observerats. Utifrån dessa observationer drar forskaren generella

slutsatser och skapar sedan en teori vilket beskrivs som en allmän regel. Holme och Solvang (1997) menar att induktion och deduktion brukar förklaras som varandras motsatser då induktion beskrivs som upptäckandets väg och deduktion som bevisandets väg.

Den abduktiva metoden är även ett angreppssätt forskare kan använda sig av och som är en kombination mellan induktion och deduktion. Den abduktiva metoden används när forskare utgår från sitt empiriska material samtidigt som forskaren inte avvisar tidigare teoretiska föreställningar. Vid analys av datamaterialet växlar forskaren mellan tidigare teori och empiri för att upptäcka mönster som ger förståelse (Alvesson & Sköldberg, 2017).

Denna studie har utgått från en induktiv ansats som enligt Bryman (2011) ofta förknippas med kvalitativa metoder. Som tidigare redogjorts för är den induktiva ansatsen upptäckandets väg,

(16)

bildas efter att forskaren gått igenom det inhämtade materialet och därmed är teorin ett resultat av studien inom den induktiva ansatsen. Vårt inhämtade material har inte analyserats utifrån teorier och hypoteser har inte heller styrt datainsamlingsprocessen. Fokus har istället varit på vad informanterna redogjort för och utifrån detta har det dragits slutsatser.

Inhämtandet av tidigare forskning har skett genom att vi främst sökt efter relevanta vetenskapliga artiklar på Umeå universitets databaser, såsom SocINDEX och PubMed, men även på Google Scholar. På Umeå universitetsbibliotek, Umeå stadsbibliotek samt Ålidhemsbiblioteket har väsentliga böcker och annan litteratur lånats.

4.5 Etiska ställningstaganden

Studien har utgått från fyra etiska principer som forskare bör ta hänsyn till i genomförande av sin studie (Vetenskapsrådet, 2017). I enlighet med informationskravet har informanterna noggrant blivit informerade om att studiens syfte, tillvägagångssätt samt att delaktighet i studien är helt frivilligt. Innan genomförande av intervju skickades informationsbrev (bilaga 2) och samtyckesblankett (bilaga 3) till informanterna där de själva kunde läsa om informationen gällande studien samt behandlingen av deras personuppgifter. I enlighet med samtyckeskravet fick informanterna även information om att de hade rätt att avböja sin medverkan fram tills den 31/10–2019. Informanterna gavs ett angivet datum fram till att de kunde avböja sin medverkan för att vid behov ges möjlighet att söka efter nya informanter för studien. I samtyckesblanketten fick även informanterna information om att vid deras samtycke skulle intervjun att spelas in samt att de kunde välja att förbli anonym om de önskade. Denna studie syftar inte på att utvärdera de delaktiga stödverksamheterna i denna studie utan fokus har istället varit att få en ökad förståelse för hur stödverksamheter kan arbeta för att stödja våldsutsatta i samkönade parrelationer. Fokus var även att ta reda på hur stödverksamheter kan samverka och stödverksamheters HBTQ-kompetens. Med anledning till detta har informanternas och det geografiska området anonymiserats. Namnen på de ideella föreningarna och den hälsoorganisation som deltagit i denna studie har även anonymiserats i enlighet med konfidentialitetskravet, som redogörs för senare i detta avsnitt.

I enlighet med nyttjandekravet har även samtliga informanter blivit informerade om att alla personuppgifter samt det inhämtade materialet endast kommer att användas till denna studie.

Informanterna har även fått information om att efter nyttjandet av materialet samt ett godkänt betyg kommer detta att förstöras. Vetenskapsrådet (2017) redogör även för begreppet konfidentialitetskravet som forskare är skyldiga att förhålla sig till gällande det inhämtade materialet. Konfidentialitet innebär att obehöriga inte ska få ta del av de uppgifter som har lämnats till forskaren i förtroende. Även detta har informanterna informerats om.

Initialt var tanken att kontakta våldsutsatta i samkönade parrelationer och deras erfarenheter av stödverksamheters bemötande. I och med det känsliga ämnet lades fokus istället på hur stödverksamheter kan arbeta med våld i samkönade parrelationer samt hur samverkan mellan stödverksamheter kan se ut. Stödverksamheter har tystnadsplikt gentemot de klienter som de möter, därav har det inhämtade datamaterialet varit på en generell nivå. Studiens nytta har vägts gentemot studiens potentiella risker som beskrivs av Lövgren och Kalman (2012). De

(17)

risker som finns är att personer kan komma till skada när känsliga ämnen berörs medan nyttan är att forskningen som bedrivits kan ha ett större värde samt att det kan sättas i en större kontext. Denna studie har inte berört någon särskild individ som blivit utsatt för våld i samkönade parrelationer utan endast tagit del av hur stödverksamheter kan arbeta och deras syn på arbetet. Utifrån detta har det framkommit att studiens resultat kommer komplettera den nuvarande forskningen som är alldeles för begränsad. Det är ett relativt obeforskat ämne och i de forskningsstudier och böcker som tagits del av förklaras det att våld i samkönade parrelationer är ett ämne som behöver forskas mer om.

4.6 Analysmetod, tillförlitlighet och överförbarhet

Det inhämtade datamaterialet har analyserats utifrån en tematisk analys. Tematisk analys beskrivs som att forskaren identifierar meningsbärande enheter i bearbetningen av det inhämtade datamaterialet för att kunna urskilja återkommande teman och subteman.

Forskaren identifierar dessa teman genom noggrann bearbetning av datamaterialet och söker efter vanligt förekommande särdrag i de olika intervjuerna. Forskaren strävar samtidigt efter att hitta skillnader och likheter i informanternas beskrivningar eller svar på frågor som ställts.

Teman och subteman är därmed resultatet av noggrann läsning som forskaren gjort ett flertal gånger (Bryman, 2011). För att analysera datamaterialet har empirin i denna studie tematiserats utefter fyra teman: Normer i samhället, våld i samkönade parrelationer, HBTQ- kompetens och stödverksamheters bemötande, samverkan mellan stödverksamheter. Dessa fyra teman formulerades även i utformningen av studiens intervjuguide vilket kan ha haft en påverkan på hur tematiseringen genomfördes. Temana var även relevanta för att uppfylla studiens tvådelade syfte och dess sammanlänkande frågeställningar. Efter att de meningsbärande enheterna sorterats ut lästes materialet igenom ytterligare ett flertal gånger för att urskilja subteman. De subteman som tagits fram i denna studie har genomförts på liknande sätt som med studiens fyra huvudsakliga teman. Subtemana blev: beskrivningen av våld i samkönade parrelationer samt arbetet kring våld i samkönade parrelationer.

Hur forskaren analyserar materialet i en tematisk analys kan ses utifrån två abstraktionsnivåer, semantisk analys eller latent analys. Den semantiska abstraktionsnivån innebär att forskaren identifierar teman genom att endast fokusera på vad intervjupersonen uttryckligen sagt. Den latenta abstraktionsnivån beskrivs istället som när forskaren går förbi det semantiska innehållet och fokuserar på de bakomliggande orsakerna av svaren (Braun & Clarke, 2006).

Graneheim, Lundman och Lindberg (2017) beskriver även abstraktionsnivåerna inom tematisk analys men benämner dem istället som manifest och latent innehåll. Författarna menar att både manifest och latent innehåll kräver tolkning av forskaren. Under analysen av datamaterialet börjar forskaren söka efter det manifesta innehållet som kategoriseras samt söker vidare efter det latenta innehållet som är en djupare analys av vad som sägs. Initialt i denna studie var fokus endast på hur informanterna beskrev deras arbete med våld i samkönade parrelationer. Däremot vidare in i forskningsprocessen påbörjades en djupare analys för att skapa en ökad förståelse till varför alla påpekade liknande fenomen som i slutändan genomsyrade hela denna studie.

(18)

Trost (2010) menar att begreppen reliabilitet och validitet inom kvalitativ forskning inte är lika användbara som vid kvantitativ forskning. Kvalitativ forskning är svårare att standardisera och två mer användbara begrepp är istället trovärdighet och överförbarhet.

Bryman (2011) menar att trovärdighet, som är motsvarigheten till intern validitet, är hur troliga eller sannolika forskarens resultat är. Trovärdighet kan skapas genom att forskaren säkerställer att forskningen har utförts i enlighet med de regler som finns samt att forskaren rapporterar resultaten till de personer som varit delaktiga i studien för att säkerställa att forskaren uppfattat det som sagts på rätt sätt. Som vi redogjort för tidigare inhämtade vi empiri genom semistrukturerade intervjuer, detta för att kunna ställa öppna frågor samtidigt som det gav oss möjlighet att ställa följdfrågor för att säkerställa att vi uppfattat de informanterna sagt rätt. Om vi hade uppfattat vad som sades fel gavs det möjlighet för informanten att tydliggöra vad hen menade. På detta sätt kunde vi skapa en trygghet i att vi hade förstått innebörden av informanternas svar. Studiens informanter godkände alla inspelning och efter varje genomförd intervju transkriberades intervjuerna. Detta har lett till en ökad trovärdighet i och med att vi kunde gå tillbaka till datamaterialet för att se vad informanterna sagt och redogjort för. Som det står i samtyckesblanketten har informanternas personliga uppgifter anonymiserats i redovisningen av resultatet samt att deras personuppgifter och materialet som inhämtats förstörs efter att examensarbetet blivit godkänt.

Slutligen har alla informanter även blivit tillfrågade om de vill ta del av studien.

Överförbarhet förklaras enligt Bryman (2011) i vilken mån resultatet går att applicera till andra situationer eller sammanhang. Författaren menar vidare att kvalitativ forskning handlar om att hitta ett djup snarare än en bredd och det går att göra genom att studera en mindre grupp. I denna studie har en relativt liten grupp på sju informanter deltagit. Som tidigare redogjorts för har urvalsmetoden i denna studie varit snöbollsurval, vilket enligt Bryman (2011) gör resultatet svårt att generalisera då det är osannolikt att urvalet kommer att vara representativt för populationen. Valet av urvalsmetod, antalet intervjupersoner samt avgränsningen av geografiskt område gör det svårt att överföra resultaten i denna studie till andra kontext eller miljöer. Vi är medvetna om att det är svårt att generalisera kvalitativ forskning, men syftet med studien var inte att generalisera resultatet, utan det var att få en ökad kunskap gällande ämnet som undersökts. Med kriteriet överförbarhet i åtanke har vi under forskningsprocessen strävat efter att hålla god kvalité samt ge tydliga beskrivningar av hur forskningsprocessen genomförts.

4.7 Ansvarsfördelning

Genomgående under arbetet har ansvarsfördelningen varit jämn och rättvis. Det har varit ett gott samarbete och samtliga intervjuer har skett gemensamt där båda har varit närvarande.

Efter två genomförda intervjuer har vi transkriberat varsin för att sedan läsa igenom varandras. Vi valde tillsammans ut de fyra temana och de meningsbärande enheterna samt tolkade datamaterialet tillsammans. Vid några tillfällen har några av studiens punkter delats upp för att effektivisera arbetet, men då har vi läst igenom varandras delar för att ge varandra feedback samt att båda ska vara eniga om vad som skrivits. Vi kompletterar varandra väl och

(19)

är vana vid att skriva arbeten tillsammans, vilket har bidragit till att vi är samspelta som skrivpartners.

5. Resultat

I detta avsnitt redogörs för det inhämtade datamaterialet som framställts under de sju intervjuerna. Det första temat som skapades var normer i samhället, som innefattar informanternas syn på de normer och strukturer som finns i dagens samhälle. Det andra temat våld i samkönade parrelationer, innefattar en kartläggning av informanternas syn på våld i samkönade parrelationer samt hur stödverksamheter kan arbeta för att stödja våldsutsatta.

HBTQ-kompetens och stödverksamheters bemötande var tema nummer tre, där det normkritiska bemötandet utläses. Det tredje och sista temat var samverkan mellan stödverksamheter, där en redogörelse görs för hur stödverksamheter kan samverka mot samma mål. Under varje tema i detta resultatavsnitt redogörs citat som inhämtats från samtliga intervjutillfällen.

Den första stödverksamheten som deltagit i denna studie är en mansjour i den norrländska staden, men som dessvärre behövt läggas ner. Denna mansjour arbetade med relationsvåld och hade en öppen mottagning för män som befann sig i våldsutsatta parrelationer.

Stödverksamheten bedrev samtalsstöd för män som blivit utsatta för någon form av våld.

Även om det var en mansjour kunde kvinnor vända sig dit gällande sin parrelation eller om det fanns barn med i bilden. Kvinnor kunde själva ta kontakt med denna mansjour gällande sin parrelation. Sedan denna Mansjour lagts ner har det dessvärre inte varit någon ny mansjour som har tagit över arbetet i staden.

Den andra stödverksamheten är en ideell förening för män som är en del av en större nationell verksamhet. Föreningen arbetar främst med att minska det våld som män kan utsättas för eller utsätta andra för, men strävar samtidigt efter att uppnå jämställdhet. Det finns en chattjour kopplat till föreningen dit unga män och killar kan söka sig med funderingar kring manlighet, sex, kärlek, vänskap, psykisk ohälsa etc. Chattjouren startades med syfte att få fler män att prata om känsliga ämnen och bryta tystnadskulturen. Föreningen försöker även motarbeta samhälleliga strukturer och destruktiva normer. Hädanefter kommer denna förening att benämnas som ”Grupp för män”.

Den tredje stödverksamheten är polisen. Polisen har olika arbetsuppgifter, där en avdelning arbetar med brott i nära relationer. De fallen som de arbetar med inom området ”brott i nära relationer” är ofta misshandel, olaga hot, grov kvinnofridskränkning och sexualbrott.

Den fjärde stödverksamheten är Centrum mot våld som samverkar med socialtjänsten, andra myndigheter och andra stödverksamheter. Centrum mot våld är ett kompetenscentrum och består av tre olika avdelningar. Samtliga avdelningar arbetar med hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution, köp av sexuella tjänster samt våld i nära relationer.

(20)

Den femte stödverksamheten är en hälsoorganisation som har olika arbetsuppgifter. De två informanterna som deltagit i denna studie arbetar med folkhälsa och är hälsoutvecklare.

Hälsoorganisationen arbetar för att skapa bra och jämlik hälsa utifrån olika aspekter. En av informanterna arbetar främst med sexuell och reproduktiv hälsa, mänskliga rättigheter samt HBTQ-frågor. Den andra informantens huvudfokus är våld i nära relationer och stöttar verksamheter med kompetensutveckling.

Den sjätte stödverksamheten är RFSL:s nationella stödmottagning. På RFSL:s stödmottagning arbetar socionomer som kuratorer. Huvudfokus ligger på att stödja våldsutsatta HBTQ-personer som sökt sig dit för att få hjälp på olika sätt, framförallt genom samtalsstöd men även för att få kontakt med målsägarbiträden. RFSL kan följa med en våldsutsatt till polisen i samband med att personen ska göra en polisanmälan.

Stödverksamheten är även en referensgrupp dit myndigheter eller andra stödverksamheter kan vända sig som kan arbeta med att stödja HBTQ-personer som blivit utsatta för våld, hot, hedersrelaterat våld eller liknande.

Den sjunde och sista stödverksamheten är en ideell förening för brottsoffer som finns både lokalt och nationellt, där den lokala verksamheten deltog i denna studie. På föreningen arbetar stödpersoner och vittnesstödjare där samtliga kan stödja brottsoffer i utsatta situationer.

Hädanefter kommer denna förening att benämnas för “Grupp för brottsoffer”.

5.1 Normer i samhället

De flesta av informanterna har under intervjutillfällena redogjort för att det existerar normer i dagens samhälle. Frågor gällande normer har uttryckligen inte ställts, däremot har informanterna ofta påpekat vilka föreställningar det finns gällande vem som är förövare och därmed utsätter sin partner för våld. En del av informanterna menade att det är viktigt med en medvetenhet gällande normer i arbetet med våld i nära relationer samt att våld förekommer i andra konstellationer än enbart mäns våld mot kvinnor. Informanterna har även tagit upp att det är viktigt att stödverksamheter är normkritiska i förhållande till olika aspekter på arbetsplatsen. Bland annat kan sådana aspekter vara att införa normkritiska strukturer och en normkritisk arbetsmiljö, bortse från normer gentemot stödverksamheters målgrupp samt hur stödverksamheter annonserar sig. Citaten nedan är exempel på hur normer har nämnts under intervjutillfällena och hur olika normer kan ha en påverkan på samhället.

I 1, Hälsoorganisationen:

Jag tänker också att man bör jobba normkritiskt, att jobba med normer kring kön och sexualitet är ju både för att lättare upptäcka våld i samkönade parrelationer men det kan även vara våldsförebyggande i sig att vi jobbar med kön och normer såsom maktstrukturer som ger upphov till mäns våld mot kvinnor på strukturell

nivå.

(21)

I 2, polisen:

Jag tror fortfarande att det finns i samhället att männen ska vara stora och starka och de anmäler inte våldet då det är skämmigt tror jag…

I 3, Mansjouren:

Man pratar om att män är överordnad kvinnan och det är mannen som är utövare och kvinnan som är offer. Vi ser ju en helt annan bild som jobbar med män, då det är jättemånga män som kommer till oss när kvinnan har misshandlat och slagits…

5.2 Våld i samkönade parrelationer

Informanternas beskrivning av våld i samkönade parrelationer

I frågan gällande hur stödverksamheter beskriver våld i samkönade parrelationer och hur de ser på våldet förklarade samtliga informanter att det inte spelar någon roll vad för typ av våld det är eller vem förövaren är. Stödverksamheter finns till för alla som blivit utsatta för våld i nära relationer och det är ingen skillnad på vilket stöd som erbjuds beroende på den våldsutsattas parrelation. Informanterna beskrev samtidigt våld i samkönade parrelationer på ett likartat sätt. De flesta redogjorde för att det finns likheter mellan mäns våld mot kvinnor och våld inom samkönade parrelationer och att våldet därför borde hanteras på samma sätt.

Likheterna som beskrevs var hur våldet kan utspela sig, i form av förövarens handlingar och den utsattas känslor kring våldet. Samtliga informanter ansåg att våld i samkönade parrelationer är ett allt för outforskat ämne och att det därför finns brister i kunskapen gällande våldsutsatta HBTQ-personer.

I 3, Mansjouren:

Ja det är som vilket våld som helst, våld är våld. Det är ju så, men jag har alltid hävdat att våld i samkönade relationer är snäppet jävligare. Av den anledningen

att jag har mött på en del som inte törs träda fram.

I 4, Centrum mot våld:

...Hur jag ser på det, så är ju det är lika viktigt. De brottsoffren är som andra brottsoffer för vi hanterar ju inte det på något annat sätt. Det ska vi ju inte göra

för som jag sa vi som arbetar här jobbar ju med en objektiv utredning...

(22)

I 5, RFSL:

...Vi pratar om den här dubbla isoleringen, både att man blir isolerad av sin partner... Beroende på hur mycket man har fått jobba för den här relationen, det kan ju vara så att det har varit jättemycket motstånd. Att man inte alls har några förstående föräldrar eller familj och sådär, för då har man fått kämpa och nu har de äntligen accepterat den här partnern. Då är det ju rätt mycket som ska till innan

man dessutom också beskriver att man är utsatt för våld. Det blir också en isolering, man kanske inte alls har något nätverk eller det nätverket man är ju helt

själaglada att äntligen gör ni slut för vi har inte tyckt om det här att du är i en samkönad relation.

Gemensamt för informanternas beskrivning av våld var att alla redogjorde för likheterna mellan våld i samkönade och i olikkönade parrelationer. Det var däremot få som beskrev de olikheter som finns för våldsutsatta i samkönade parrelationer. I citatet ovan förklarar informanten från RFSL en del av de olikheter som våldsutsatta i samkönade parrelationer kan behöva möta. Sådana olikheter kan innebära de konsekvenser våldet i samkönade parrelationer kan medföra för den våldsutsatta, bland annat ytterligare isolering, dubbelstigmatisering samt brist på sociala nätverk.

Arbetet med våld i samkönade parrelationer

I frågan gällande hur verksamheterna kan arbeta med våld i samkönade parrelationer angav flera informanter att de sällan möter våldsutsatta HBTQ-personer. Informanterna beskrev däremot att om de hypotetiskt skulle bemöta, eller vid de enstaka tillfällen de bemöter våldsutsatta i samkönade parrelationer, sker bemötandet på liknande sätt som när de bemöter våldsutsatta i olikkönade parrelationer. De förklarade att de ser objektivt på våld och att de erbjuder samma insatser oavsett vem som söker hjälp. I citatet från RFSL beskriver informanten hur stödverksamheters namn kan ha en påverkan på vilka våldsutsatta stödverksamheter kan bemöta. Valet av verksamheters namn kan vara en bakomliggande orsak till varför en del våldsutsatta, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, väljer att inte söka hjälp.

I 4, Centrum mot våld:

Det är jättesvårt att beskriva det eftersom vi inte varit med om det, men utifrån hur jag tänker, personligen, så har jag svårt att se… Våld är våld, har det någon

betydelse? Alltså jag vet inte, i så fall får ni berätta för mig. Jag ser bara människor, jag bryr mig inte om det är någon som har kvinnokläder, det är mitt,

min utgångspunkt. Jag ser inte det där, att det ska vara skillnad… Man är ju på något vis är dubbelt utsatt hursomhelst om man är i ett samhälle där normen är så

och så tillhör du en annan grupp. Såklart att det är så att det blir ju dubbla.

(23)

I 5, RFSL:

... Till exempel om jag identifierar mig som man och jag ska till ett kvinnofridsteam så blir det också ska jag söka hjälp för våld här när namnet gör

att man inte blir inkluderad.

5.3 HBTQ-kompetens och stödverksamheters bemötande

Majoriteten av informanterna i denna studie har redogjort för att de inte har någon särskild HBTQ-kompetens i form av HBTQ-certifiering eller motsvarande. Som nämnts tidigare i resultatavsnittet har samtliga stödverksamheter däremot hävdat att de är objektiva och välkomnar alla våldsutsatta, oavsett vilken parrelation de är i. En del informanter har ställt sig frågande till om det är nödvändigt med särskild HBTQ-kompetens i och med att de möter alla på ett likvärdigt sätt och erbjuder liknande insatser oberoende individens sexuella läggning eller könsidentitet. Andra informanter har redogjort för att HBTQ-kompetens är relevant i arbetet med våldsutsatta individer, även i andra människoyrken, men att de däremot inte har tillräckligt med resurser för att tillgodose detta. Några informanter menar att HBTQ- kompetens är en arbetsmiljöfråga och att ökad kunskap bidrar till ett bättre klimat på arbetsplatsen. Under intervjun med Hälsoorganisationen redogjorde de två informanterna för att det är viktigt att besitta HBTQ-kompetens och sträva efter att vara normkritisk i bemötandet av människor samt i sitt agerande, både på strukturell nivå men även på individnivå. I citatet från Hälsoorganisationen argumenterar informanten för att det inte enbart är viktigt med HBTQ-kompetens i bemötandet av våldsutsatta utan att det även krävs kunskap gällande hur hetero- och cisnormen kan påverka samhället i stort. Dessa normer kan ha en inverkan på hur yrkesverksamma tolkar våldets karaktär samt i vilken utsträckning de kan uppmärksamma våldet.

I 1, Hälsoorganisationen:

Det är en utmaning i det här att dels få personer att se att det finns ett strukturellt perspektiv och det individuella. Och båda är viktiga att vara medveten om, hur det

ser ut på strukturell nivå att vanligaste är att män utsätter kvinnor som grupp, men när en möter individer inom sjukvården kan vi vara medveten om det strukturella men också vara öppen för att våld kan förekomma i alla typer av konstellationer, att komma ihåg det men att det inte betyder att det osynliggör det strukturella. Att hela tiden hålla de här två tankarna i huvudet... Jag tänker för att

ge ett bra bemötande när en möter en person som är våldsutsatt i en samkönad relation, eller en HBTQ-relation eller queer-relation, krävs det dels kunskap om

det, men det krävs också kunskap om hetero- och cisnormen, hur de verkar och påverkar, oavsett våldet. Och jag tänker att det är en del, att om jag möter en person som lever i en samkönad relation faller jag ändå in i heteronormen och

(24)

tänker att ”ja du är lite mer maskulin och du är nog mannen, och du är nog kvinnan”.

I 5, RFSL:

HBTQ-certifiering är ju mer, det är ju för arbetsplatser där man på något sätt vill inkludera fler i sin målgrupp … Eftersom vi är en del av RFSL:s arbete jobbar vi

normkritiskt i vår grupp hela tiden… Vi är så många organisationer i civilsamhället att vi är mer referenser, att de efterfrågar våra perspektiv på en

fråga… Jag tänker att om man ska lära sig någonting om våld idag finns det universitetskurser i mäns våld mot kvinnor och det tänker jag är en väldigt bra grund... men du behöver också ha kunskap inom hur HBTQ-personers villkor ser

ut för du vet du vad du ska lyssna efter... Och för att kunna ge ett bra bemötande så tänker jag att man behöver veta ungefär, på en statistiknivå, hur ser det ut för

den här gruppen…

5.4 Samverkan mellan stödverksamheter

Vid frågan gällande hur informanterna beskrev hur stödverksamheters samverkan kan se ut redogjordes olika svar beroende på vilket sätt stödverksamheterna arbetar med våld i nära relationer. Samverkan skiljde sig även åt beroende på stödverksamheternas riktlinjer att förhålla sig till, exempelvis uppmärksammades en skillnad mellan myndigheters samverkan med andra stödverksamheter och ideella föreningars samverkan. Samtliga stödverksamheter som varit delaktiga i denna studie förklarade att de har någon form av samverkan med andra myndigheter eller andra stödverksamheter. Ingen påpekade heller någon skillnad i samverkan beroende på våld i samkönad parrelation eller olikkönad parrelation. En del av stödverksamheterna samverkar med varandra medan vissa samverkar med andra stödverksamheter inom studiens geografiskt avgränsade område.

Gruppen för män har inte något aktiv samverkan med stödverksamheter, men de samarbetar med andra stödverksamheter genom att utbyta information och ibland närvara på varandras möten. Innan den mansjour som deltagit i denna studie lades ner skapades det en samverkansöverenskommelse mellan den mansjouren, socialtjänsten och Kvinnojouren i den norrländska staden, men som däremot inte genomfördes.

Centrum mot våld är en samverkansmyndighet och är en del av socialtjänsten, de förhåller sig till samma riktlinjer som socialtjänsten som de samverkar med. De har också en samverkansöverenskommelse med polisen, BUP, åklagare och rättsmedicin. Polisen i den norrländska staden har även ett samverkansavtal med andra myndigheter och verksamheter inom området, såsom kvinnojourer och socialtjänsten. Den hälsoorganisation som varit delaktig i denna studie redogjorde för att de samverkar både på intern och extern nivå. Den interna samverkan strävar efter att insatser inte ska motverka varandra. Inom den externa