Examensarbete 15 hp – Journalistik
När fotbollsfesten
förvandlades till en krigszon
En kvalitativ studie av kvällspressens rapportering kring supporterskandalerna i samband med
fotbolls-EM i Frankrike 2016
Författare: Viktor Andersson Författare: André Eriksson Handledare:Maria Elliot
Examinator:Renaud de La Brosse
Abstract
Author: Viktor Andersson, André Eriksson
Title: When the football fest turned into a war zone Location: Linnaeus University
Language: Swedish Number of pages: 37
The aim of our study was to examine how the Swedish tabloid press portrayed the supporter scandals and violence which occurred during the soccer tournament Uefa Euro 2016 in France. Our belief was that this study would increase the knowledge of how the media deals with the phenomenon football violence and its’ perpetrators; to expand on the previous science that exists on the subject to gain an increased understanding of how the media and the arguably stigmatized, exposed social group football hooligans correlate with each other. To examine this we have used Faircloughs critical discourse analysis method together with relevant theoretical frameworks as tools to create a text analysis, which is a qualitative method. Our empirical material consists of all the news articles and opinion- based articles published in Aftonbladet and Expressen (Sweden’s two biggest tabloid newspapers) about the events of football hooliganism that occurred during the Euros 2016.
The results of the study show, among other angles of incidence, that the tabloid press’
reports from the events are influenced by the sensationalist journalistic way of thinking.
Condemnation without problematizing the events and the people involved in the violence is a popular theme throughout the reporting and this can arguably lead to a stigmatization of the social group of football hooligans and lead to an increased barrier between the social group and the rest of the society.
Keywords : hooligan journalism, football, sports, Euros 2016, journalism, tabloid press,
critical discourse analysis, CDA, Fairclough
Innehåll
1 Inledning ____________________________________________________________ 1 2 Syfte och frågeställningar ______________________________________________ 2
2.1 Syfte ___________________________________________________________ 2 2.2 Frågeställningar __________________________________________________ 3 3 Bakgrund ___________________________________________________________ 3 3.1 Vem är en fotbollshuligan?__________________________________________ 3 3.2 Fotbollshuliganism genom historien __________________________________ 4 3.3 Kravallerna under fotbolls-EM i Frankrike 2016 _________________________ 5 4 Tidigare forskning ____________________________________________________ 6 4.1 Mediers konstruktioner av fotbollshuliganism ___________________________ 6 5 Teoretiska utgångspunkter _____________________________________________ 8
5.1 Sensationsjournalistik ______________________________________________ 8 5.2 Gestaltningsteorin ________________________________________________ 10
5.3 Narrativ och dramaturgi ___________________________________________ 12 5.4 Stigmatiseringsteorin _____________________________________________ 14 6 Material och metod __________________________________________________ 16
6.1 Textanalys ______________________________________________________ 16 6.2 Kritisk diskursanalys _____________________________________________ 17
6.3 Urval och tillvägagångssätt ________________________________________ 18 6.3.1 Urval ______________________________________________________ 18 6.3.2 Analysfrågor ________________________________________________ 19 6.4 Metodkritik och tillförlitlighet ______________________________________ 22 6.5 Forskningsetik __________________________________________________ 23 7 Analys _____________________________________________________________ 24
7.1 Fördömelse, nedlåtelse & uppgivenhet _______________________________ 24 7.2 Konsten att vinkla nyheter & “de onda mot de goda” ____________________ 26
7.3 Stigmatisering & “vi-mot-dem” ____________________________________ 28
7.4 “Ryska huliganer” vs “brittiska supportrar” ____________________________ 29
7.5 Krigsmetaforer, stilistiska grepp & hjälten vs antagonisten ________________ 30
8 Slutdiskussion ______________________________________________________ 33
9 Förslag till vidare forskning ___________________________________________ 37
Referenser ____________________________________________________________ I
Bilagor ______________________________________________________________ II
Bilaga 1 ____________________________________________________________ II
1 Inledning
2016 års sommarmästerskap i fotboll gick av stapeln i Frankrike. Det var
Europamästerskapet som skulle spelas i landet som drygt ett halvår tidigare drabbats av en serie förödande terrordåd orsakade av den islamistiska terrorgruppen ISIS. Terrordåd riktade mot den franska demokratins liberala folksjäl. Snacket inför EM handlade om just det. Låg sommarens fest i riskzonen för ytterligare dåd? Oron var påtaglig och Frankrike hade förberett sig minutiöst för att säkerheten skulle hålla. Armén fanns på plats och aldrig förr hade ett mästerskap präglats av ett sådant säkerhetstänk. Men Frankrike drabbades inte av några terrorhandlingar från organisationen ISIS. Terrorn skulle i stället komma från annat håll och efter EM handlade inte längre snacket om ISIS och eventuella terrorhot. Det handlade om supportervåld. Våld mellan olika nationer, stormade läktare, bengaliska eldar och om hot om uteslutning för
fotbollsnationer. Från svensk press ropades det om en krigszon, fotbollssupportrar liknades vid terrorister och om huruvida franska armén skulle kallas in eller inte.
För de två stora svenska kvällstidningarna skulle detta visa sig vara rena drömlotten. Att ett mästerskap är omhuldat är en sak men när det dessutom fanns en mängd våldsamma upplopp relaterade till fotbollen gjorde det att den månad som mästerskapet drog in över Frankrike blev rena rama buffén för nyhetsjagande journalister. Någon sommartorka var det aldrig något tal om. Just de inledande dagarna av EM var också den våldstätaste.
Både Aftonbladet och Expressen slog på stora trumman med målande och grafiska rubriker, artiklar med tydlig dramaturgi och en skildring av supportrarna som en hop vandrande kriminella – människor som man (oftast elitpersoner) kraftigt tog avstånd från. De fördjupade och förklarande skildringarna av supportrarnas beteende och varför de kanske gjorde som de gjorde lyste med sin frånvaro. Hela spektaklet fick vi från sidan följa från ett tydligt västorienterat perspektiv, (ett perpsektiv som bygger på ett tydligt västeuropeiskt perspektiv, alltså länder i först och främst den västra delen av Europa). vilken kom att prägla vår bild av mästerskapet.
Just rapporteringen när huliganer och våldsdåd fanns inblandat var den rapportering
som vi ville undersöka. Vi inspirerades av andra uppsatser, så som Radmanns Vad är
huliganism? (2015), som rörde rapporteringen av huliganer och våldsamma fans ochtog fasta i dem. Vi märkte att ingen sådan forskning existerade kring det ändå relativt
färska EM-slutspelet. Vår tanke var att ta reda på om det fanns tydliga mönster i den
dagliga rapporteringen och vad sådana mönster i så fall skulle kunna innebära för läsarnas syn på huliganer och våldsamma situationer relaterade till fotboll. När vi läste andra rapporter och skrifter där forskning om fotbollshuliganism hade bedrivits fann vi en del linjer (Radmann, 2015). Som att de ofta klumpas ihop till en stor massa, att de tydligt fördöms med hjälp utav sensationella påståenden och med värdeladdade epiteter.
Även teorier om en överdriven bevakning av dessa händelser och en dystopiskt
spekulerande form av journalistik fanns med i den tidigare forskningen som vi kartlade.
Vad kunde vi då bidra med för nytt till redan publicerad forskning? Vi tror, som vi har varit inne på, att tidsaspekten är en viktig del i det. Vårt behandlade ämne ligger inte mer än dryga halvåret tillbaka i tiden och sätter därmed en modern prägel på vår uppsats. Världen och fotbollsvärlden i synnerhet är i ständig utveckling. Vi har också sett att det rent antalsmässigt finns ett behov av det här ämnet eftersom vi i vår övergripande research på ämnet inte fann så många avhandlingar på ämnet. När
dessutom supporterkulturen, framförallt i Sverige, är extremt debatterad känner vi att vi ligger rätt i tiden och kan bidra med nya insikter och aspekter.
För att göra vår studie har vi tagit hjälp av den kritiska diskursanalysen, där Norman Fairclough (1992) har fått fungera som vår ledstjärna. Det är en metod som passar vår forskning eftersom den grundar sig i det mänskliga språket vilket vår kvalitativa textanalys också gör. Vi har analyserat 19 artiklar från Aftonbladet och Expressen om de supporterrelaterade skandalerna i samband med EM utifrån ett noggrant utvalt batteri analysfrågor.
2 Syfte och frågeställningar
2.1 Syfte
Vi vill undersöka hur den svenska kvällspressens rapportering om våldsamma
supportrar tillämpas utifrån EM-kravallerna 2016 som exempel. Det kommer vi att göra genom en kvalitativ textanalys. Målet är att få en större förståelse för svensk
huliganjournalistik och att resultatet av vår uppsats ska kunna bidra till en nyanserad
bild av hur fotbollshuliganism konstrueras i den svenska kvällspressen (Aftonbladet och
Expressen). Vårt empiriska material består av kvällspressens nyhetsartiklar om EM-
kravallerna 2016, som kommer att analyseras med hjälp av teorier från
sensationsjournalistik, gestaltningsteorin och utifrån ett dramaturgiskt berättarperspektiv.
Fotbollshuliganer är en minoritet och subkultur i samhället som det finns ett stigma kring och som det dessutom flitigt rapporteras negativt om i medier. Därför är det intressant att undersöka hur Aftonbladet och Expressen rapporterar om
fotbollshuliganism, och sedan diskutera kring varför rapporteringen ser ut som den gör.
Det blir särskilt intressant när man tar hänsyn till fotbollssupportrar och kvällspressens problematiska förhållningssätt till varandra. Tidigare forskning pekar på att den brittiska tabloidpressen i synnerhet har ett entusiastiskt förhållningssätt till att fördöma
fotbollshuliganer (Frosdick & Marsh, 2005). Fungerar det på samma sätt i den svenska motsvarigheten av brittisk tabloidpress, Aftonbladet och Expressen?
En extra bonus är att även om det finns tidigare forskning som behandlar
fotbollshuliganism så har det inte hunnits göras någon forskning kring mediernas skildringar av just kravallerna i samband med fotbolls-EM 2016, ur ett journalistiskt perspektiv. Vår uppsats kommer således att bidra med ett nytt och fräscht perspektiv på området huliganjournalistik.
2.2 Frågeställningar
• Hur beskrivs kravallernas händelseförlopp?
• Hur gestaltas de inblandade aktörerna?
3 Bakgrund
3.1 Vem är en fotbollshuligan?
För att göra en kvalitativ studie tillförlitlig och trovärdig anser Yin (2013) att
forskningsprocedurerna ska vara transparenta. För att göra den här kandidatuppsatsen tydlig och transparent är det viktigt att vi tidigt förklarar och förtydligar innebörden av vad som menas med begreppet “fotbollshuligan”. Ett begrepp som av förklarliga skäl kommer att förekomma en hel del. En utförligare förklaring av vad det innebär att vara en fotbollshuligan förtydligas under kapitel 3.2 “Fotbollshuliganism genom historien”.
Det här kapitlet syftar endast till att reda ut olika begrepp och termer.
Epiteten “fotbollshuligan” används frekvent av medier och tilldelas de supportrar som på något sätt agerar våldsamt eller hotfullt i samband med fotbollsarrangemang (Frosdick & Marsh, 2005). Samtidigt förstår vi att definitionen av vad en
fotbollshuligan är kan skilja sig beroende på vem man frågar och att det är långt ifrån oproblematiskt att dela in fotbollssupportrar i “fack”, särskilt eftersom det kan
argumenteras för att det råder ett stigma kring fotbollshuliganism. Forskaren Aage Radmann, känd för sina studier kring fotbollshuliganism, resonerar så här kring begreppet “fotbollshuligan” i sin avhandling “Huliganlandskapet” (2013):
“Begreppet huliganism kan innefatta våld mot både privatperson och tjänsteman, egendomsbrott och vandalism, rasistiska tillrop eller våldsamt upplopp. Det finns ingen konsensus om huruvida greppet enbart ska användas då det handlar om brott mot lagen eller även inkludera beteenden som fylleri, svordomar och annat som
förekommer på planen, läktaren eller till och från idrottsarrangemang”
(Radmann, 2013).
Vi kommer att klassificera de människor som benämns av Aftonbladet och Expressen som “inblandade supportrar”, “våldsamma supportrar” eller
“huliganer” som huliganer. “Supportrar” går även att bytas ut mot synonymen
“fans” eller människans nationalitet, exempelvis ryssar eller britter. Vi kommer alltså i grund och botten att låta de berörda medierna (Aftonbladet och Expressen) få bestämma vem som är en “huligan” i den här
kandidatuppsatsen.
3.2 Fotbollshuliganism genom historien
Åskådares beteende kring sportevenemang har i många år varit ett problem i Europa. De våldsamma supportrarna som härjat på fotbollsmatcher har tilldelats epiteten
“fotbollshuliganer” av medier och politiker. Dessa människor är tillgivna olika fotbollslag, eller fotbollsnationer, över hela världen och kännetecknas framför allt genom att de är våldsamma mot andra fotbollssupportrar i samband med
fotbollsmatcher (Frosdick & Marsh, 2005). Detta gör de i ett försök att “fly vardagen”,
bortom skol- och jobbrutiner. Att skapa kaos kring fotbollsmatcher ger en känsla av fara
hos huliganen, såväl som en känsla av samhörighet gentemot sina jämlikar (Armstrong,
1998).
Enligt en undersökning som gjordes 1980 av forskaren Eugene Trivizas är fotbollshuliganer nästan uteslutande unga män. 68.1 procent av dömda för
fotbollshuliganism utövade även fysiskt arbete i sitt yrke. Fotbollshuliganer härstammar ofta från arbetarklassbakgrunder (Frosdick & Marsh, 2005). Fotbollshuliganismen växte fram i Storbritannien under mitten av 1960-talet, men våld mellan åskådare går mycket längre bak i tiden än så (Frosdick & Marsh, 2005). Frosdick & Marsh (2005) menar att man kan hitta spår av åskådarvåld redan under antikens Roms idrottsevenemang.
Oroligheter skapade av fotbollshuliganer kring internationella nationsmästerskap har också varit vanligt förekommande genom historien. Även om det senaste mästerskapet i Brasilien 2014 var fritt från supporterrelaterade skandaler behöver man bara gå tillbaka två år till i tiden för att hitta det senaste mästerskapet då fotbollshuliganer skapade mörka rubriker i tidningar runt om i världen. Under EM 2012 drabbade ryska och polska supportrar samman i en serie slagsmål, med 183 gripna och 15 allvarligt skadade som efterföljd (The Telegraph, 2012-06-12, Euro 2012: Hundreds of fans go on
rampage through Warsaw ahead of Poland-Russia match).
3.3 Kravallerna under fotbolls-EM i Frankrike 2016
9 juni. I Frankrike rapporterade flera medier om att oroligheter relaterade till fotbollssupportrar hade ägt rum. Först och främst var det brittiska supportrar och lokalbefolkningen i Marseille som hade kommit i konflikt med varandra. Polisen uppges ha fått använda tårgas för att stoppa våldet. Dagen efter fortsatte oroligheterna.
De händelserna var startskottet för ett mästerskap fyllt av kravaller, supporterbråk och oroligheter (Expressen, 2016-06-10, Flera slagsmål mellan fans i Marseille).
11 juni. I samband med England och Rysslands respektive premiärmatch kulminerade våldsamheterna. Redan före matchen greps flera personer och efter matchen störtade ryska fans engelska sektioner på Stade Velodrome i Marseille. Oroligheterna fortsatte under kvällen, där en person drogs med livshotande skador och två andra uppgavs allvarligt skadade. Senare uppdagades det att 35 personer skadats. Fyra personer greps.
även i Nice rapporterades det om bråk mellan polska, nordirländska och franska
supportrar (Aftonbladet, 2016-06-11, Kravaller i samband med Englands premiär).
Under dagarna som följde efter den matchen vidtogs en rad åtgärder:
12 Juni. Både Ryssland och England hotas med avstängning - något som dock inte sker (Dagens Nyheter, 2016-06-12, Uefa: Ryssland och England kan uteslutas ur EM).
13 juni. Den franska inrikesministern berättar att den franska regeringen beslutat om alkoholförbud på känsliga platser inför matcherna (Yle Nyheter, 2016-06-13,
Alkoholförbud vid EM ska stävja fotbollshuliganer).
14 juni. Ryssland får den stora skulden för kravallerna vid Stade Velodrome och åläggs att betala 150 000 euro. Får också en varning att om det sker igen kommer uteslutning att ske (Aftonbladet, 2016-06-14, Ryssland straffas av Uefa för kravallerna).
15 juni. Nya oroligheter och bråk. Den här gången i Lille, där främst engelska men också walesiska fans skingrades med hjälp av tårgas. Fyra ryska supportrar ska ha gripits. En person av okänd nationalitet skadades allvarligt. Den veckan var den mest intensiva när det kommer till kravaller och upplopp och främst handlade det om bråk mellan ryska och engelska fans. Senare under EM rapporterades det även om kroatiska fans som kastade in både knallskott och bengaler på planen och som landade precis intill en funktionär. Kroatiens förbund fick senare böta 100 000 euro (Aftonbladet, 2016-06-17, Skandalen: Kastade in bengaler och knallskott).
16 juni. Återigen på Stade Velodrome i Marseille, försökte ett hundratal ungerska supportrar ta sig över en läktarsektion för att slå sig samman med andra ungerska fans. I samband med det utbröt bråk mellan de anstormande ungerska fansen och polis som försökte hindra dem (Fotbollskanalen, 2016-06-18, Ungerska fans i läktarskandal).
Även polska fans greps (fyra personer) när “polska huliganer” drabbade samman med varandra (TT-AFP, 2016- 06-21, Tårgas mot polska huliganer i Marseille).
4 Tidigare forskning
4.1 Mediers konstruktioner av fotbollshuliganism
Tidigare forskning kring hur fotbollshuliganism ter sig i medier finns det gott om och
något som de alla är överens om är argumentet att medier har haft en stor påverkan på
fotbollshuliganismen och vice versa (Hall, 1978; Melnick, 1986; Murphy, 1988;
Armstrong, 1998; Frosdick & Marsh, 2005; Höglund, 2005; Dahlén, 2008; Radmann, 2012).
Frosdick & Marsh (2005) diskuterar hur normen i brittisk press är att öppet fördöma fotbollshuliganer och dess aktivitet. Tabloidpressen, alltså brittisk press motsvarighet till svensk kvällspress, har i synnerhet ett entusiastiskt förhållningssätt till att fördöma.
Detta kan ske genom exempelvis stora, sensationella rubriker som “Smash these thugs”, ett exempel som grovt översatt till svenska blir “Krossa ligisterna” (Frosdick & Marsh, 2005).
Frosdick & Marsh (2005) lyfter bland annat Stuart Halls “amplification theory”. Denna teori fokuserar främst på den brittiska pressens förhållningssätt till den inhemska fotbollshuliganismen och argumenterar för att överdriven rapportering och bevakning om fotbollshuliganers aktiviteter endast förvärrar problemet. Genom grafiska rubriker, krigsliknande bilder och fetstilade typsnitt sensationaliserar och överdriver man historien, och gör kulturen till “ett samhällsproblem”. Hall menar att det bidrar till en negativ spiral och ökar problematiken ytterligare (Hall, 1978).
Halls “amplification theory” fick tio år senare uppbackning av Patrick Murphy i “Soccer Crowd Disorder and the Press” som vidareutvecklade teorin och tog det ett steg längre (Murphy, 1988). Murphy hävdar att pressen, framför allt kvällspressen, har varit med och stimulerat samt format den brittiska fotbollshuliganismen. Exempelvis genom att kvällspressen i tidningarna spekulerar och försöker förutse krigsscenerna i förväg, bidrar också till att det händer och att profetian infrias. Spekulationerna gör också att journalister vallfärdar till fotbollsmatcher för att bevaka och då också plockar upp minsta lilla incident som inträffar (Murphy, 1998).
Vidare resonerar Murphy (1998) kring teorin att rapporteringen om fotbollshuliganism även varit med och påverkat beslutsfattandet bakom straffen för gärningsmän inom kategorin. Han menar också att bilden som läsarna av tabloidpressen erbjuds är en skev bild av fotbollshuliganer. Förklaringarna som erbjuds läsarna är, i stället för att
diskutera socioekonomiska anledningar till varför det ser ut som det gör, att avfärda
våldet som irrationellt, dumt och djuriskt. Socioekonomiska förklaringar till fotbollsvåld
utgör inte bra rubriker och det är sällsynt att rapporteringar kring fotbollsvåld innehåller
sådana insikter, och om det är det så ligger det begravt i en liten kommentar i slutet av
artikeln (Frosdick & Marsh 2005). Detta får allvarliga konsekvenser och skapar, enligt
Melnick (1986), den populistiska förklaringen: “Massmedier i allmänhet och den brittiska pressen i synnerhet är ansvariga för att allmänhetens syn på fotbollshuligan.
Som är att han är en blandning mellan en neandertalare och Conan barbaren” (Melnick, 1986).
Armstrong (1998) redogör för sina studier kring mediers rapportering och polisens statistik om fotbollsderbyn mellan rivalerna Sheffield Wednesday och Sheffield United i boken “Football Hooligans - Knowing the Score”. Genom att ställa
medierapporteringen mot polisens statistik om arresteringar och dylikt pekar Armstrong (1998) på den brittiska pressens motsägelsefullhet i rapporteringen. Han menar att tidningarnas skildrande växlar mellan positivt och negativt, oberoende av vad brottsstatistiken egentligen visar. Slutsatsen han kommer fram till är: “Frågan som uppstår då, hur kan fans både vara skötsamma och ökända huliganer, är lätt besvarad:
det beror helt på vilken tidning man läser” (Armstrong, 1998).
En stor del av tidigare forskning pekar även på att den sensationsinriktade
rapporteringen om fotbollshuliganer påverkar fotbollshuliganer genom att sporra dem till att fortsätta begå brott i samband med fotbollsmatcher (Hall, 1978; Murphy, 1988;
Armstrong, 1998; Frosdick & Marsh, 2005; Höglund, 2006; Radmann, 2012). Frosdick
& Marsh (2005) skriver att fotbollshuliganer i grund och botten är publicitetssökande och egentligen njuter av mediernas rapportering om dem. Eller som Johan Höglund beskriver hur det var under sin tid som fotbollshuligan i “En av grabbarna” (2006): “Vi gillade rubrikerna och uppskattade hur medier porträtterade oss som ett dödligt hot mot allmänheten. Folk respekterade och var rädda för oss, särskilt utanför Stockholm. De barrikerade sig själva inuti sina hus när Stockholmslagen skulle komma på besök”
(Höglund, 2006).
5 Teoretiska utgångspunkter
5.1 Sensationsjournalistik
Teorin om sensationalism använder vi för se om det finns sensationsjournalistiska drag i kvällspressens behandling av EM-kravallerna. Tidigare forskning, exempelvis
Ghersettis Sensationella berättelser (2000), innehåller en mängd kännetecken för
sensationsjournalistik som vi kan korsreferera till vårt empiriska material i vår analys.
Sensationella berättelser (2000) är en avhandling skriven av Marina Ghersetti. I den undersöker hon skillnader och likheter i medierapporteringen kring två olika fall:
prinsessan Dianas död 1997, och när tre svenska hjälparbetare kidnappades i Angola 1987, med fokus på de sensationsjournalistiska dragen i mediernas återskapande av berättelserna (Ghersetti, 2000).
Enligt Ghersetti (2000) pågår det en kommersialisering av mediemarknaden.
Nyhetsartiklar och inslag blir kortare och kortare, samtidigt som de blir mer och mer dramatiska. Viktiga och relevanta händelser för samhället ersätts med mer
sensationsbetonade nyheter. Till och med tunga ämnen som politik och ekonomi
“bearbetas dramaturgiskt och framställs som ett spel där kontrahenter ställs mot varandra”. Ghersetti (2000) menar att samhällsinriktad journalistik börjar ge vika för underhållningsjournalistik, alltså sensationsjournalistik. Detta fenomen har också mottagit kritik för att ge en förvrängd och felaktig bild av verkligheten ur både ett etiskt och demokratiskt perspektiv (Ghersetti, 2000).
“Många nyheter som publiceras är vare sig särskilt sakliga eller relevanta. Ändå väcker de publikens intresse. Inte sällan får de dessutom stor, ibland mycket stor, uppmärksamhet i medierna. Kännetecknande för denna typ av nyheter är att de ofta handlar om någon form av sensation” (Ghersetti, 2000: 11).
Kännetecken för sensationsjournalistiken är enligt Ghersetti (2000) att den prioriterar nyheter om sex, olyckor, rättsröta, kriser och sport framför nyheter om frågor och händelser av samhälleligt intresse. Sensationsjournalistik sägs vara populistisk, trivial, spekulativ och skandalinriktad. Nyheter om kändisar och kungligheter prioriteras, samt människor i oväntade, oförutsedda eller icke-vanliga situationer som avviker från normativt beteende (Ghersetti, 2000). Østgaard (1968) argumenterar för att händelser med negativa inslag eller konsekvenser har högre nyhetsvärde än händelser med positiva inslag eller konsekvenser. Därför är sensationella negativa meddelanden vanligare i medier än positiva sådana (Østgaard, 1968). Saklighet och relevans inom nyhetsvärdering är ofta motsatsen till sensation, men det finns också tillfällen då sensationella nyheter kan vara relevanta och dessutom presenteras på ett sakligt sätt (Ghersetti, 2000).
I Ghersettis (2000) avhandling Sensationella berättelser kom hon till slutsatsen att
kvällspressen, det vill säga Aftonbladet och Expressen, var betydligt mer dramatiskt och
sensationsinriktade än de andra medierna i sin rapportering kring prinsessan Dianas död och de svenska kidnappningarna i Angola. Spekulationerna var vanligare och
schabloniseringarna tydligare. “Human interest”-perspektiv förekom mer än i andra medier och konflikter “renodlades och tillspetsades”, samtidigt som relevant
bakgrundsmaterial prioriterades bort. Sammanfattningsvis var morgontidningarna och Ekot mer sakliga och relevanta i sin rapportering än diton kvällspressen och
nyhetsprogrammen i tv (Ghersetti, 2000).
Sigurd Allern (2012) lyfter tre vanliga sensationsjournalistiska knep för att göra en nyhet mer sensationell: tillspetsning, polarisering och personifering. Med “tillspetsning”
menas att journalisten väljer att fokusera på utvalda delar av nyheten för att kunna framställa den mer dramatisk. “Polarisering” innebär att journalisten aktivt skapar en konflikt genom att exempelvis ställa två oliktänkande människor emot varandra i ett ordkrig, det finns två “sidor” som är oense. “Personifiering” är när journalisten väljer att fokusera på en specifik inblandad person, eller ett fåtal personer, för att göra berättelsen mer personlig och “nära”, därmed berör den mottagaren mer och blir mer dramatisk (Allern, 2012). Andra kännetecken som Allern (2012) nämner för
sensationsjournalistik är att texten ska bestå av känsloframkallande ord, exempelvis
“kris”, “skandal”, “krigszon” eller “chock”, för att väcka känslor hos mottagaren.
Den sensationsjournalistiska teorin blir intressant eftersom vi vill undersöka hur kvällspressen, som till stor del sysslar med sensationsjournalistik, behandlar ämnet fotbollshuliganism. Därför behöver vi kunna urskilja de sensationella dragen och i sin tur förstå varför kvällspressen rapporterar som de gör.
5.2 Gestaltningsteorin
Gestaltningsteorin kommer till användning genom att vi undersöker hur de inblandade supportrarna gestaltas i kvällspressens texter, enligt gestaltningsteorins variabler. Vilka attribut tilldelas huliganerna och vad erbjuder kvällspressen läsaren för bild av de inblandade? De här frågorna är essentiella för vår kandidatuppsats och just därför blir gestaltningsteorin viktig.
Gestaltningsteorin angränsar till framing-teorin, en teori som formades av sociologen
Erving Goffmann. Tewksbury & Scheufele (2009) liknar framing-teorin vid hur
konstnärer använder ramar till sina tavlor. Konstnärer ramar in sina konstverk på ett
särskilt sätt, eftersom de vet att ramens egenskaper kan påverka hur mottagaren tolkar och reagerar på tavlan. Samma process går journalister genom - ofta omedvetet - när de exempelvis försöker beskriva den politiska världen. Men i stället för konstnärens ram så använder journalisten ord, vinklar och bilder som har makten att påverka hur
mottagaren tolkar och reagerar på problem och samhällsfrågor.
Med andra ord förklarar Strömbäck (2014) gestaltningsteorin så här:
“I en skepnad handlar den om hur mediernas gestaltningar av olika aspekter av verkligheten påverkar människors uppfattningar av samma aspekter av verkligheten. I en annan skepnad handlar gestaltningsteorin om hur medierna, genom att gestalta verkligheten på vissa sätt men inte andra, reproducerar och sprider olika maktcentras och ideologiers sätt att betrakta
verkligheten. I en tredje skepnad handlar gestaltningsteorin om mediernas innehåll och vad det representerar.” (Strömbäck, 2014: 113)
Eftersom mediernas format är begränsade, medan verkligheten är obegränsad, betyder det att all nyhetsförmedling påverkas av valen som görs av medierna i allmänhet, av redaktionerna och av enskilda journalister. Kriterier som val av ämne,
berättarperspektiv, attribut, källor och vad som betraktas som fakta påverkar den
“verklighet” som medier försöker förmedla. Strömbäck (2014) menar att en del av valen som journalister gör är medvetna, men en stor del är rutiniserade, alltså att valen inte känns som “val”, utan känns som “självklarheter”. Kort sammanfattat handlar gestaltningsteorin om att medierna inte beskriver verkligheten, utan konstruerar och gestaltar verkligheten. Konstruktioner och gestaltningar som i sin tur erbjuds läsaren.
Verkligheten och mediers bild av verkligheten är alltså inte samma sak (Strömbäck, 2014).
För att konkretisera ned gestaltningsteorin till en användbar teoretisk utgångspunkt för vår analys finns det en del kriterier som Strömbäck (2014) lyfter som man kan punkta upp till en lista:
•
Journalister väljer vissa aspekter när de utformar sina artiklar och inslag. På så sätt gestaltar de verkligheten på ett särskilt sätt, vilket samtidigt innebär att de framhäver vissa specifika problembeskrivningar, orsaksförklaringar, värderingar och/eller sätt att lösa problem.
•
Gestaltningar formas genom val av ord, fakta, perspektiv, källor och betoningar.
•
Och detta påverkar i sin tur läsaren genom att denne erbjuds den bild av verkligheten som journalisten förmedlar.
När vi analyserar hur EM-huliganerna gestaltas är det viktigt att ha gestaltningsteorin i åtanke för att kunna utkristallisera kvällspressens journalister potentiella, omedvetna bias och hur denna eventuella bias ter sig samt under vilka omständigheter.
5.3 Narrativ och dramaturgi
Journalistik är uppbyggt av berättelser som konstrueras på olika sätt beroende på vem det är som berättar. På det sättet som journalisten väljer att rama in sin historia,
journalistisk och dramaturgiskt. Ester Pollack och Sigurd Allern (2000) skriver att “en skandal är inte någon tidigare bevarad hemlighet som är färdig att publiceras, hur den vinklas, vilka källor som får träda fram och så vidare kräver ett journalistisk urval”.
Genom att analysera artiklarnas dramaturgiska uppbyggnad kan vi hitta mönster som ökar vår förståelse för hur kvällspressen rapporterar kring fotbollsrelaterade skandaler.
Ett exempel på ett journalistiskt dramaturgiskt grepp är när tidningar ställer aktörer som
“rasar” mot varandra (Allern och Pollack, 2000). Om vi konkretiserar med en parallell till vårt fall, alltså kravallerna under EM, kan man använda de nyhetsartiklar som vinklades på att ryska och brittiska aktörer (i form av ministrar) ställdes mot varandra i pressen och därmed skapade en konflikt som var dramaturgiskt intressant.
I sin bok Manus och dramaturgi för film skriver Thomas Granath om hur berättelsen har funnits sedan begynnelsen och med boktryckarkonstens uppkomst kunde dessa
berättelser sedan mångdubblas (2006). Ordet dramaturgi definierar han som
“vetenskapen om den sceniska handlingen och dess berättarkonst (2006, s 3).
Granath (2006) skriver också om hur dramaturgi är uppbyggt. Här sammanfattas det kortfattat: Ett dramas struktur är uppbyggt av fyra stycken delmoment (2006, s 104).
Presentationen, fördjupningen, konfliktupptrappningen och konfliktförlösningen.
“Presentationen” är som en ingång till själva berättelsen, till exempel med planteringar
för att locka in konsumenten. För “fördjupningen” krävs det att en av karaktärerna gör
någon typ av handling som för berättelsen vidare. I “konfliktupptrappningen” sätter
hjälten i berättelsen upp ett mål. Hon vet hur hon ska ta sig vidare. Och i
“konfliktförlösningen” avgörs sedan berättelsen (2006, s 104-114).
I en berättelse spelar också karaktärerna en viktig roll. De för budskapet framåt. Det finns några viktiga karaktärer som är värda att känna igen.
•
Schablonen: En typ av karaktär som alla känner igen och som det låter en schablonbild av en karaktär.
•
Antagonisten: En karaktär som skapar oreda och som får huvudkaraktären att agera.
•
Hjälten: Rättar till det kaos som antagonisten har skapat. Den karaktären som i allmänhet är omtyckt.
•
Biroll: Finns till för att lyfta fram de mer drivande karaktärerna.
•
Närmaste relation: Finns till för att huvudkaraktären ska öppna sig och dela med sig av sina tankar.
•
Skugg- och kontrastroller: Tydliggör karaktärsdrag hos de mer drivande karaktärerna.
Även om Granaths bok är en handbok för film tycker vi att de dramaturgiska grepp och begrepp som han använder och beskriver kan vara till nytta även i vår uppsats. Inom journalistiken används dramaturgiska grepp för att locka in läsare till texten och därför är de viktiga att förstå.
Narrativ teori inbäddar flera olika typer av teoretiska traditioner. Främst handlar det om studiet av berättande, men även mer allmänna kritiska teorier som strukturalism,
Michail Bachtins dialogism och diskursanalys (Johansson, 2005). Anna Johansson refererar till psykologen Elliot G. Mishler som skriver att “studiet av berättelser inte skall ses som en särskild disciplin utan snarare som ett “specifikt problemområde inom ett vidare forskningsfält”, och att det bör bedrivas utifrån en mängd olika perspektiv”
(Johansson, 2005). Hon tar också upp en modell stiftad av just Mishler för att sätta vetenskapen om narrativ i ett sammanhang (2005, s 20-21). Hon pratar till exempel om Referensramar och kronologiskt ordnande, om textens sammanhang och struktur och om berättelsens funktioner, sammanhang och konsekvenser.
Anna Johansson (2005, s 85) förklarar också den narrativa principen. Om hur
“berättelsen är den främsta form genom vilken mänsklig erfarenhet görs meningsfull”.
Hon skriver också om att människors uppfattning och föreställning av verkligheten görs i enlighet med narrativa strukturer. Hon kommer också fram till att den narrativa
intelligensen är viktig för att förstå mänskligheten. Denna formen ger i sin tur
människor mening i sitt handlande och individuella liv begripliga (Johansson, 2005, s 86).
Samtidigt förklarar Johansson att det än så länge inte finns någon tydlig definition på vad en narrativ berättelse är, utan att det handlar om att lyfta fram olika definitioner och förhållningssätt (2005, s 122). Ett sådant förhållningssätt har narratologen Gerard Genette, som Johansson (2005, s 131) refererar till. Genette beskriver det som att berättelsen - “är vad som behöver finnas i berättelsen för att kunna kalla sig berättelse”
och att diskurs i stället syftar till: “hur berättelsen förmedlar sitt innehåll”.
Den narrativa teorin handlar i korta drag om hur man väljer att berätta och varför människor berättar. Med stöd i den teorin tror vi därför att vi kommer få en djupare förståelse för hur kvällspressen väljer att konstruera berättelser.
5.4 Stigmatiseringsteorin
Som vi tidigare skrivit om i bakgrunden till den här uppsatsen vistas
fotbollshuliganismen i en stigmatiserad del av samhället. De har ofta likadan socioekonomisk bakgrund, är utstötta, är lågavlönade män och som Erwin Goffman (2014) förklarar: fysiskt, psykiskt och socialt avvikande mot vad som är “normalt”, men med en gemensam hållplats i vardagen. För att lättare kunna förstå huliganerna och beskrivningen utav dem tycker vi därför att teorier om stigmatisering kan vara på sin plats. I det här kapitlet ska vi därför övergripande redogöra för vad stigmatiseringsteorin säger och koppla den till vårt arbete.
Ordet stigma härstammar, som så mycket annat, från det antikens Grekland där det refererades till fysiska tecken som brändes in på folk för att visa att just den här
personen har gjort något ovanligt eller som ett sätt att nedvärdera en persons moraliska
status (Goffman, 2014). Goffman (2014) utgår från den sociala identiteten när han ska
beskriva hur stigma förklaras och definieras. Han förklarar att när en person har de
egenskaper som inte stämmer överens med hur övriga personer, som tillhör en viss
social kategori, blir han eller hon ingen vanlig människa utan en kastmärkt, utstött
människa. Att stämplas på det sättet innebär ett stigma. En stigmatiserad individs
livssituation kan beskrivas med ordet erkännande. En stigmatiserad person blir inte erkänd av de personer han har att göra med (Goffman 2014, s 16).
Enligt Goffman har den information som är mest relevant när det kommer till studiet av stigma vissa speciella egenskaper. Det handlar då om information om individen. Om hur individen har mer eller mindre karaktäristiska drag. Han kallar det social
information och det kan göras tydligt på olika sätt, till exempel genom symboler. En sådan symbol kan till exempel vara ett märke på ett rockuppslag, som visar att den här personen tillhör ett visst socialt sammanhang (Goffman, 2014). Sådana märken är vanliga inom huligankulturen, i det fallet kommer det till märken på kläder som då blir symboler för just den falangen. En intressant detalj för vår uppsats skulle kunna vara hur kvällspressen väljer att berätta om sådana här typer av symboler.
En del i hur man hanterar stigmatiserade personer kan vara viktigt för vår uppsats genom att den även på så sätt gäller för journalister. Hur man beter sig mot “annorlunda personer” kan te sig olika från fall till fall men att man beter sig annorlunda mot sådana personer är uppenbart enligt Goffman (2014, s. 51), som skriver att personer normalt brukar bete sig mot en “misskrediterad” person, som att man inte lagt märkte till hens misskreditering, man vill normalisera situationen vilket kan göra den laddad och osäker.
Särskilt för den stigmatiserade.
Enligt Goffman (2014) gör ofta stigmatiserade personer allt i sin väg för att undanhålla den egenskap som gör hen misskrediterad. Den informationen skulle kunna hjälpa oss förstå stigmatiserande personer sätt att handla i situationer som till exempel pressen skriver om och kanske även stigmatiserande personers relation till pressen.
Goffman skriver att “en stigmatiserad person betraktar sig själv som vilken person som helst men både hen och hens och omgivning behandlar hen olika” (Goffman, 2014). Det är visserligen en motsägelse men tittar man från omgivningens perspektiv och således också journalister är det ett bevis på att stigmatiserade personer behandlas annorlunda och att de därmed också behandlas olika i journalistiska texter. Det kan vara värt att ha i beaktning i vår analys.
Det som avslutningsvis och sammanfattningsvis går att utläsa av stigmas betydelse är att människor både tar hänsyn och agerar annorlunda gentemot personer med
misskrediterade förutsättningar. Som vi varit inne på, så också journalister, vilket borde
vara viktigt att beakta när vi läser de journalistiska texterna om den typ av stigmatiserad grupp som vi vill analysera.
6 Material och metod
För att genomföra vår uppsatsplan vill vi använda oss av en kvalitativa metod. Den kvalitativa innehållsanalysen ser till att hitta egenskaper och karaktärer i texterna, snarare än att mäta ut statistisk och data ur texten (Repstad, 2007). När vi har gått igenom tidigare forskning i ämnet ser vi att de ofta har använt kvalitativa
tillvägagångssätt och vi ser ingen anledning att ändra på det. Vi ser också att vår forskning mer handlar om svårtolkade mönster, såsom tidningarnas skildringar, språk och mer indirekta och kanske svårlästa åsikter snarare än analyser som är lätta att mäta i siffror och mål som är relativt tydliga (Repstad, 2007).
6.1 Textanalys
Som Bergström och Boréus (2012, s 15) skriver används en textanalys för att svara på frågor som vår uppsats letar svar på, de är vårt verktyg för att förstå vårt syfte. Exempel på faktorer att titta på i en textanalys är mönster i texten, språket, begrepp i historiskt perspektiv, berättelsens uppbyggnad, ordval och metaforer tillsammans med en mängd andra faktorer (Bergström och Boréus, 2012 s.17).
Texters vikt exemplifieras av Bergström och Boréus genom att de är en väldigt stor del av dagens informationssamhälle. De är resultatet av människor som vill förmedla något till andra och när texterna läses påverkar det hur andra människor tänker och agerar (2012, s.21). Författarna skiljer också mellan skriftliga texter och vad som kan kallas godtyckliga sammanställningar av bokstäver genom att texter är koherenta och
kommunikativa. Bergström och Boréus använder ordet tolkning som ett ord av vikt när det kommer till textanalyser och med tolkning menar de att texten måste ges mening, den måste få betydelse (2012, s.30).
I en tolkning av en text går det urskilja fem element:
1. Texten.
2. Det sociala sammanhang där texten produceras eller konsumeras.
3. Avsändaren.
4. Mottagaren.
5. Uttolkaren. (2012, s30.)
För att göra en textanalys används den hermeneutiska metoden. Hermeneutiken är läran om läsning och tolkning. Den hermeneutiska metoden kan delas upp i två kategorier där den ena avser uttolkaren och den andra användaren. Den som avser uttolkaren handlar om att vi ska vara medvetna om att vi antar alla texter med förförståelser (fördomar) och att vi aldrig kan tolka exakt vad författaren menar utan i stället ger den en ny innebörd med vår tolkning. Den kategori som avser användaren handlar om vad författaren eller författarna ansåg att den skulle betyda. I det hänseendet är språkhandlingen,
språkanvändningen och kontextkännedom viktiga aspekter (2012, s30-33).
I den metod vi ska använda, den kritiska diskursanalysen är det en annan typ av tolkningsmetod och riktar inte in sig på aktören utan snarare mot ett större sammanhang. Där delar tolkas utifrån helheten och helheten från delarna och där diksursen utgör helheten (2012, s.35.).
6.2 Kritisk diskursanalys
Den djupgående analysmetod vi kommer att använda oss är den av Norman Faircloughs stiftade inriktning av diskursanalys, nämligen den kritiska diskursanalysen (även kallad CDA). Den kritiska diskursanalysen begränsar diskurser till det språkliga, det vill säga hur man använder språket. Själva analysen handlar om hur texter fungerar praktiskt inom sociokulturella omständigheter (Bergström & Boréus, 2012).
Eftersom vi undersöker språkbruket, texters uppbyggnad, kontext och stilistiken i vårt empiriska material (kvällspressens nyhetsartiklar om EM-kravallerna 2016) för att studera teman i rapporteringen på djupet blir den kritiska diskursanalysen en lämplig analysform. Med hjälp av den kan vi plocka isär artiklarna och studera allt ifrån författarens ordval till textens dramaturgiska uppbyggnad.
Fairclough (1992) har tagit fram en tredimensionell modell som vi kommer att stödja
oss i och knyta an till under vår analys:
•
Text. Vilket är en produkt som består av tal, skrift, bild eller en kombination av språklig och visuell kommunikation.
•
Diskursiv praktik. Hur texter produceras, distribueras och konsumeras.
•
Social praktik. Diskursen sätts i ett större socialt sammanhang. Texten kopplas till de sociala förhållandena.
Eftersom Faircloughs kritiska diskursanalys i högre utsträckning använder sig av lingvistiska analysredskap på textnivå än de andra inriktningarna (Bergström & Boréus, 2012) känns det som att den kommer passa vår kandidatuppsats på bästa sätt. Med andra ord är det skrivna språket fokuset för analysen för Faircloughs kritiska diskursanalys jämfört med de andra inriktningarna.
6.3 Tillvägagångssätt och urval 6.3.1 Urval
Vårt empiriska material kommer att bestå av alla de relevanta artiklar för vår
undersökning från Aftonbladet och Expressen under tidsperioden 9 juni 2016 (dagen innan premiärmatchen av fotbolls-EM i Frankrike 2016 spelades, då de första
fotbollsrelaterade våldsamheterna utbröt) till den 10 juli 2016 (då finalen avgjordes och mästerskapet tog slut). Vi kommer inte att använda oss av några specifika sökord, utan i stället gå igenom papperstidningarna som trycktes mellan den 9 juni 2016 och 10 juli 2016 och plocka ut de artiklar som är relevanta för vårt ämne, alltså de
fotbollsrelaterade våldsamheter som utbröt under tidsperioden. Artiklarna kan vara både vanliga nyhetsartiklar eller “tycktexter” som ledare eller krönikor. Totalt blev vårt empiriska material 19 journalistiska texter, vilket innebär att vi hade tillgång till ett totalurval (även om vi gjorde en subjektiv bedömning). Urvalskriterierna för vårt empiriska material är att texten ska vara en journalistisk produkt som har en direkt koppling till någon av de supporterskandaler som skedde under Em i Frankrike 2016.
Texter där det bara nämns i förbifarten (till exempel bara i en bisats) har vi sållat bort.
Att vi kommer att utgå ifrån den svenska kvällspressen (Aftonbladet och Expressen) är på grund av att vi känner att studiens resultat kommer bli mest intressant då. Dels eftersom det är de två största kvällstidningarna i landet och når flest läsare
(http://www.aftonbladet.se/siffror/, https://sv.wikipedia.org/wiki/Expressen), men också
eftersom EM-kravallerna känns som ett typexempel på när kvällstidningars sensationsjournalistiska drag kan visa sig allra tydligast i form av exempelvis
värdeladdade ordval. Att då se hur kvällstidningarna applicerar sin sensationella stil av journalistik på ett sådant känsligt ämne som fotbollshuliganism är adderar en extra dimension till uppsatsen. Som tidigare nämnt i “tidigare forskning” diskuterar Frosdick
& Marsh (2005) hur tabloidpressen, alltså den brittiska pressens motsvarighet till Aftonbladet och Expressen, har i synnerhet ett entusiastiskt förhållningssätt till att fördöma fotbollshuliganism. Detta kan ske genom exempelvis stora, sensationella rubriker som “Smash these thugs”, ett exempel som grovt översatt till svenska blir
“Krossa ligisterna” (Frosdick & Marsh, 2005). Är det så även i Sverige?
Vi kommer att utgå från databasen mediearkivet/web retriever, en databas som erbjuder både Expressens och Aftonbladets papperstidningar i sin helhet. Anledningen till att vi väljer att analysera den version av nyhetsartiklarna som publicerats i papperstidningen är eftersom webbartiklar kan uppdateras och ändras i efterhand. Har en reporter exempelvis formulerat sig klumpigt efter nyhetsartikeln är publicerad på webben kan hen i efterhand formulera om sig i webbartikeln och den tidigare versionen går inte längre att hitta. Det som är tryckt i papperstidningen går inte att ändra på i efterhand.
Det är också mer lättillgängligt och lättöverskådligt att analysera Aftonbladets och Expressens papperstidningar via mediearkivet/web retriever.
Däremot måste vi ha i åtanke att textgenren har stor betydelse för hur analysenheten ska analyseras. En krönika kan inte analyseras på samma sätt som en vanlig nyhetsartikel utifrån exempelvis analysfrågan “lyser reporterns egna värderingar genom i
reportertexten?” eftersom det anses vara okej med fritt, subjektivt tyckande i en krönika och inte i en nyhetsartikel där reportern förutsätts ha en objektiv inställning och återge händelser på ett objektivt sätt.
6.3.2 Analysfrågor
Vi har arbetat fram två batterier analysfrågor som vi kommer att applicera på vårt empiriska material som stöd för vår analys. Dessa har vi delat upp efter vilka frågeställningar de är relevanta för och riktar sig till.
Frågeställning 1: Hur beskrivs kravallernas händelseförlopp?
Hur är artikeln uppbyggd dramaturgiskt?
För att nå en fördjupad kunskap om kvällspressens rapportering om huliganjournalistik är det viktigt att förstå hur dessa artiklar är uppbyggda rent berättarmässigt. Till den här analysfrågan kommer vi att till stor del knyta an teorin om narrativ och dramaturgi. När det kommer till berättandet kommer vi också ha Elliot G. Mishlers tredimensionella modell som sammanfattar vetenskapen om narrativ: Referensramar och kronologiskt ordnande, textens sammanhang och struktur samt berättelsens funktioner, sammanhang och konsekvenser) (Johansson, 2005). Vilka metoder använder författarna för att göra artikeln mer intressant och för att locka till läsning? Bygger hen exempelvis upp en konflikt mellan två parter eller används till exempel historiska återblickar? Kan man finna likheter eller skillnader mellan Tomas Granaths (2006) teorier om filmdramaturgi och hur journalisterna väljer att dramatisera sina artiklar?
Vilken specifik del av händelsen väljer journalisten att fokusera på?
Vad är huvudfokus i artikeln, vad är vinkeln? Är det hur många som blivit skadade i våldsamheterna som artikeln vinklas på eller är det kanske någon elitperson som fördömer händelserna? Det är intressant eftersom det bidrar till kunskapen om vad med händelsen som journalisten anser vara det mest spektakulära utifrån ett
nyhetsvärderingsperspektiv. Teorin om sensationsjournalistik kommer vi att applicera på den här analysfrågan och dess resultat. Det kommer vi att göra genom att titta på Allerns (2012) sensationsjournalistiska knep “tillspetsning”, vilket innebär att journalister framhäver vissa delar extra starkt av en händelse för att göra den mer underhållande. Att titta på vad puffrubriken och rubriken innehåller är en bra
fingervisning för vad en artikel vinklas på, samt vad som det mesta av ingressen och brödtexten handlar om.
Kan man urskilja sensationsjournalistiska drag i texterna?
Eftersom det är kvällspressens rapportering vi vill undersöka känns detta som en
lämplig analysfråga för att utkristallisera sensationsjournalistiska diskurser i vårt
empiriska material. De kriterier vi kommer utgå ifrån härstammar från teorin om
sensationsjournalistik, vilket är de tre vanliga sensationsjournalistiska knepen för att
göra en nyhet mer sensationell: tillspetsning, polarisering och personifering, som Allern
(2012) skriver om. Drag som kännetecknar sensationsjournalistik. Hur mycket märker
man av den svenska kvällspressens påstådda användning av sensationsjournalistik i
deras nyhetsrapportering om fotbollshuliganer?
Vilka får komma till tals?
Vilka källor får plats i texterna som skrivs? Är det personer som varit på plats eller inte?
Är det högt uppsatta personer, så kallade elitpersoner, eller vanliga civila? Vilka som får uttala sig är viktigt för att vi ska förstå hur huliganrapporteringen ser ut i kvällspressen och varför.
Frågeställning 2: Hur gestaltas de inblandade aktörerna?
Lyser reporterns egna värderingar igenom i reportertexten? I så fall, vad tycker reportern?
Går det att hitta diskurser i författarens sätt att skriva artikeln? Och vilken typ av åsikter är det i så fall som lyser igenom? Kan de värderingarna knytas till kvällspressens större fixering på sensationsjournalistik? Finns det exempel där tidningarna fördömer
supportrarna, som vi tidigare beskrivit att den brittiska journalistkåren gjort (Frosdick &
Marsh, 2005). Detta kommer vi att undersöka genom att försöka urskilja vad som är objektivt och subjektivt skrivet i vårt empiriska material. Förekommer egna åsikter eller värdeladdade formuleringar i vanliga nyhetsartiklar – som “ska” vara objektivt skrivna enligt god journalistisk sed – finns det subjektiva inslag i nyhetsrapporteringen, vilket blir intressant för vårt resultat. Den här analysfrågan kommer inte att appliceras på de krönikor, ledare eller blogginlägg som förekommer i vårt empiriska material, utan bara på de traditionella nyhetartiklarna.
Hur förklaras huliganernas beteende?
Ges det några förklaringar till varför huliganerna agerar som de gör? I så fall; vad för några? Det kan vara exempelvis på grund av att de är berusade, att de vill hämnas på ett annat lands supportrar, sportsliga anledningar eller socioekonomiska faktorer. Hit kommer vi att knyta an stigmatiseringsteorin, och till viss del gestaltningsteorin. Särskilt stigmatiseringsteorin eftersom den tar upp sociologiska aspekter och handlar om hur stigmatiserade människor (som fotbollshuliganer är) behandlas och varför. Kan man hitta drag av detta i nyhetsrapporteringen?
Förekommer det värdeladdade ord? I så fall vilka och hur?
Värdeladdade ord skulle kunna avslöja gömda diskurser och dolda premisser.
Värdeladdade ord är en signifikant del av sensationsjournalistiken och därför en viktig
detalj att titta efter. För våran del kan det handla om ord som exempelvis “krigszon”,
“skandal” eller “chock”, som Allern (2012) skriver är kännetecknande för
sensationjournalistiken. Vi kommer även att ta fasta på vilken kontext som eventuella värdeladdade formuleringarna används i, och i vilken textgenre det förekommer (åsiktstext eller objektivt skriven nyhetsartikel).
Hur gestaltas huliganerna? Vilka egenskaper och epiteter tilldelas dem?
Under denna analysfrågan kommer vi ta stöd i Strömbäcks gestaltningsteori.
Journalister väljer vissa aspekter när de utformar sina artiklar och inslag, och gestaltar då verkligheten på ett särskilt sätt vad gäller problembeskrivningar, orsaksförklaringar, värderingar och/eller sätt att lösa problem. Dessa gestaltningar formas delvis genom val av ord, enligt Strömbäck (2014), och påverkar i sin tur läsaren genom att denne erbjuds den bild av verkligheten som journalistien förmedlar. De val av epiteter och egenskaper som tilldelas huliganerna har alltså en viktig betydelse för hur mottagaren påverkas, och blir därför relevanta att undersöka i nyhetsrapporteringen kring EM-kravallerna 2016.
Epiteter kan vara exempelvis “huligan”, “bråkstake” eller “engelsmän”. Egenskaper kan vara exempelvis “provocerande”, “berusade” eller “hänynslösa”.
6.4 Metodkritik och tillförlitlighet
För att öka vår kandidatuppsats tillförlitlighet genomförde vi ett reliabilitetstest för att säkerställa att vi analyserat vårt empiriska material på samma sätt. Testet gick ut på att vi först analyserade de första tio artiklarna gemensamt utifrån våra frågebatterier.
Genom det samarbetet utformade vi en gemensam strategi för att analysera de
resterande nio artiklarna individuellt och efter det jämförde vi våra resultat. Däremot är vi medvetna om att det faktum att vi analyserade nästan hälften av vårt empiriska material separat kan vara problematiskt för resultatet eftersom det kan ha lett till att vi analyserade texterna på olika sätt, trots det reliabilitetstest vi utförde. En annan aspekt av vårt genomförande som kan vara föremål för kritik är att vi var tvungna att använda oss av subjektiv bedömning när vi valde ut vilka texter som vi ansåg vara relevanta för undersökningen.
Vi är också medvetna om att det faktum att vi båda har ett grundintresse för samhällsfenomenet fotbollshuliganism kan påverka vår inställning till
kandidatuppsatsen på så sätt att vi blir väldigt engagerade i ämnet. Detta har vi försökt
ha i åtanke under arbetsprocessen och som yrkesverksamma journalister har vi ändå
känt oss bekväma med att försöka bevara en neutral och därmed tillförlitlig approach till ämnet.
När det gäller den kritiska diskursanalysen är en vanlig kritisk uppfattning om den att görs i multipla steg och att den är beroende av forskarens subjektiva tolkningar. Det innebär att forskaren måste beakta sina subjektiva värderingar samt sina sociokulturella preferenser och vara tydlig med sina tolkningar (Bergström & Boréus, 2012).
6.5 Forskningsetik
I vetenskapsrådets rapport av Bengt Gustafsson, Göran Herméren och Bo Petersson från 2005 framgår det att det finns ett sammanfattande antal allmänna regler som gäller för vetenskapliga tillvägagångssätt. De är:
1. Du skall tala sanning om din forskning.
2. Du skall öppet redovisa metoder och resultat.
3. Du skall redovisa kommersiella intressen och andra bindningar.
4. Du skall medvetet granska och redovisa utgångspunkterna för dina studier.
5. Du skall inte stjäla forskningsresultat från andra.
6. Du skall hålla god ordning i din forskning (bl a genom dokumentation och arkivering).
7. Du skall inte bedriva forskning din forskning på sådant sätt att andra människor kommer till skada.
8. Du skall vara rättvis i din bedömning av andras forskning.
De här punkterna får fungera som utgångspunkt för hållbarheten i vår c-uppsats. Vi kan inte se att det är någon punkt som vi inte följt under vår process.
Vetenskapsrådet har även satt ut specifika riktlinjer när det kommer till vetenskap inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. Där handlar det först om forskningskravet
“utföra viktig och god kvalitativ forskning. Det handlar också om individskyddskravet,
vilket innebär att “deltagare, försökspersoner och informanter inte får komma till skada (Gustafsson, Herméren och Petersson, 2005).
Den förhållningen som handlar om “att utföra viktig och god kvalitativ forskning” är den punkt som är mest relevant för vår studie.
7 Analys
I den här delen kommer vi att använda oss av våra tidigare valda teorier som byggstenar för att bygga upp analyser utifrån den kritiska diskursanalysen som vald metod på de totalt 19 texterna som bildar vårt urval. Eftersom vi har använt den kritiska
diskursanalysen som metod kommer vi att dela upp vår analys i olika diskursiva teman.
Det kommer också att tydliggöra de teoretiska utgångspunkter som vi valt.
7.1 Fördömelse, nedlåtenhet & uppgivenhet
En noterbar diskurs som går att utläsa i artiklar som vi har undersökt är hur tidningar låter fördömelse komma till uttryck i texten; både i nyhetsartiklar men framförallt i åsiktstexter. Författarna tar tydligt ställning mot huliganerna och fördömer deras beteende genom att sätta rubriker som “Glädjen är borta” och “Fotbollen förlorade”
dagen efter en huliganincident och i artikeln kallas de inblandade aktörerna för
värdeladdade epiteter som “livsfarliga dårar” och “glädjedödare”. Detta är signifikativt för huliganjournalistiken. Frosdick & Marsh (2006) skriver att huliganjournalistiken i Storbritannien ofta använder sig av fördömande rubriker, och detta kan man alltså hitta även i de svenska tabloidtidningarna. Efter en läktarincident i samband med
fotbollsmatchen mellan Kroatien och Tjeckien fick en stor, svart citatrubrik pryda Sportbladets EM-uppslag (Aftonbladet, 2016-06-18, “‘ÄR TERRORISTER’”) som löd:
“‘ÄR TERRORISTER’”. Baserat på ett citat från Kroatiens förbundskapten där han kallade de kroatiska supportrarna för “sportterrorister”.
Ett annat inslag i de åsiktstexter som kvällspressen skrev i samband med EM-
kravallerna 2016 är en uttryckt uppgivenhet hos författarna. Denna uppgivenhet präglas
av deras åsikter om att de våldsamma supportrarnas beteende går ut över fotbollen och
skapar en negativ stämning över mästerskapet.
“Det känns som att EM-festen redan har förvandlats till EM-pesten. Jag känner att jag tappar glädjen. Fortsätter det så här är det lika bra att avbryta hela skiten och lägga ner EM” (Aftonbladet, 2016-06-12, Polisen sköt med tårgas).
När det gäller vilka förklaringar som erbjuds läsarna till huliganernas beteende, och varför huliganerna brukar våld i samband med fotbollsmatcher, är det inga djupgående analyser. Ett tema som vi kunnat utkristallisera är att kvällspressen ofta erbjuder läsaren förklaringen att kaoset skapas av människor “som inte har med fotboll att göra” och kvällspressen har en tendens att vilja beröva dessa människor på titeln
“fotbollssupporter”. I Expressens nyhetsartikel “Ryska EM-attacken” (Expressen, 2016- 06-12, “Ryska EM-attacken”) skriver författaren att “i tre dagar inför respektive nations EM-premiär hade engelska och ryska ‘fotbollssupportrar’ bråkat i Marseille”. När författaren sätter epiteten “fotbollssupportrar” inom citationstecken kan man tolka det som att författaren personligen inte anser att människorna i fråga inte är den
traditionella typen av fotbollssupporter, och därför inte förtjänar att tilldelas titeln. Det är också vanligt att personer som får komma till tals i artiklarna tillåts säga, exempelvis, Uefa i samma artikel: “personer som deltar i våldet inte har någonting med fotboll att göra”.
Vår undersökning pekar på att det även i Sverige är sällsynt med nyhetsartiklar eller krönikör som går in på djupet och försöker problematisera i stället för att endast
slentrianmässigt fördöma, även om det finns ett fåtal undantag som vi kommer behandla senare. En annan förklaring som erbjuds är berusning, framförallt när det gäller de stökiga brittiska supportrarna. Författaren till åsiktstexten “Glädjen är borta”
(Aftonbladet, 2016-06-12, “Glädjen är borta”) insinuerar detta när han skriver "de dyngfulla fansen" och att det bidrog till att han "kände sig skakad" i textens inledning.
“Sirénerna, blåljusen, de dyngfulla fansen, flocken, den vrålande pöbeln, allt det hotfulla som närmade sig arenan efter tre dar av våldsamma kravaller i hamnen i Marseille...det kröp in under skinnet. Jag kände mig skakad” (Aftonbladet, 2016- 06-12, “Glädjen är borta”).
Att läsarna sällan erbjuds någon förklaringen till varför de slåss och agerar som de gör
är ett genomgående tema genom flertalet av de texter vi har analyserat, med ett fåtal
undantag. Här följer ett exempel där det sker ett undantag sett till att läsarna faktiskt får
ta del av ett förslag till förklaring till varför supportrarna agerat på sitt våldsamma sätt.
Det är författaren till krönikan "Kroatien är på väg att tappa mer än två poäng"
(Aftonbladet, 2016-06-18) som väger in historiska perspektiv och problematiserar kring händelserna i samband med skandalerna runt Kroatien–Tjeckien där han bland annat skriver så här:
“Då började bengalerna regna in, då började kroatiska fans göra utfall mot varandra på läktaren. Det var förstås idioti, men det var ingen slump. Ingenting talar för att det var en tillfällighet eller ett par enskilda tokstollar som tappade fattningen. Det finns en historia. De har gjort det förut. Kroatien är ju inte bara fotbollslandet som är bäst i Europa på att forma små geniala mittfältsknattar. Det är också ett land som plågas av en djupt dysfunktionell, sönderkorrumperad fotbollsledning, som spänner från Zdravko Mamics maffiavälde i Dinamo (klubben som fostrar alla de där briljanta mittfältsknattarna), ända upp i förbundsledningen - och som negligerat grunderna i kroatisk fotboll för att istället roffa åt sig både makten och härligheten.” (Aftonbladet, 2016-06-18, Bank: Kroatien är på väg att tappa mer än två poäng).
Dessa teman går att knyta an till de analysfrågor som hör till frågeställningen “Hur gestaltas de inblandade aktörerna?” (reporterns egna värderingar, hur förklaras huliganernas beteende, om det förekommer värdeladdade ord och hur huliganerna gestaltas samt vilka egenskaper/epiteter de tilldelas).
7.2 Konsten att vinkla nyheter & “de onda mot de goda”
Tillspetsning, polarisering och personifiering är de tre vanliga sensationsjournalistiska knepen som Allern (2012) lyfter för att göra en nyhet mer sensationell. Tillspetsning innebär att journalisten väljer att fokusera på utvalda delar av nyheten för att kunna framställa den mer dramatisk. “Polarisering” innebär att journalisten aktivt skapar en konflikt genom att exempelvis ställa två oliktänkande människor emot varandra i ett ordkrig, det finns två “sidor” som är oense. “Personifiering” är när journalisten väljer att fokusera på en specifik inblandad person, eller ett fåtal personer, för att göra berättelsen mer personlig och “nära”, därmed berör den mottagaren mer och blir mer dramatisk (Allern, 2012).
Vad gäller det sensationsjournalistiska knepet “tillspetsning” kan man hitta en intressant
diskurs i att kvällspressen ofta “vinklade” sina matchtexter på huliganincidenten i de fall
det förekom under EM 2016. Exempelvis Aftonbladets nyhetsartikel “På väg mot
åttondel - då förstörde egna fansen för Kroatien” från den 18 juni. Det är den enda nyhetsartikeln i Aftonbladets papperstidning som handlar om fotbollsmatchen, och i den behandlas det sportsliga endast kortfattat. Författaren ger själva matchen begränsat med utrymme, till exempel beskrivs bara ett av de fyra målen. Artikeln hårdvinklas i stället på läktarskandalen, den får mest utrymme och den som rubrik och ingress handlar om. I enlighet med Østgaards (1968) teori om att de händelser med negativa inslag eller konsekvenser har högre nyhetsvärde än vad de händelser med positiva inslag eller konsekvenser har. Skandalen anses vara den del av händelsen fotbollsmatchen som hade högst nyhetsvärde.
Ett annat intressant tema är att den svenska kvällspressen ofta lockar läsaren med rubriker, nedryckare och ingresser om huliganincidenten, när artikeln handlar om både det sportsliga och det stökiga runt matchen. Ett exempel på detta är krönikan med rubriken “Glädjen är borta”, som skrevs efter en incident där Rysslands supportrar anfallit Englands supportrar under en fotbollsmatch. Rubriken “Glädjen är borta” är vinklad på läktarskandalen i stället för det sportsliga. Ingressen handlar också, mestadels, om huliganincidenten:
“Matchklockan stod på 90+2, Ryssland kvitterade till 1-1, slutsignalen gick - och sen hoppade de ryska fansen över till de engelska för att slåss. Exakt i det ögonblicket gick också min egen slutsignal. Nu får det räcka. Det här får bli mitt sista stora mästerskap i fotboll” (Aftonbladet, 2016-06-12, Glädjen är borta).
Artikeln är också vinklad på läktarskandalen. Samtidigt handlar ungefär hälften av brödtexten om det sportsliga. Detta är ett genomgående tema i rapporteringen kring EM-kravallerna 2016. Personifiering, alltså att man använder en människa eller ett fåtal människor för att väcka empati och skapa dramatik, förekommer också i rapporteringen.
Bland annat i en Expressen-krönika med rubriken “Lagen i våldets grepp”, skriven av Noa Bachner, används personifiering som ett stilistiskt grepp när han skriver:
“På fredagen anslöt fler ryssar till Marseille och våldet tilltog ytterligare. Andrew Bache, en 50-åring från Portsmouth, hamnade i koma. Videofilmer spreds där engelsmän blandade rasistiska ramsor med sånger om att man vill gå ur EU, samtidigt som fler och fler vittnesmål handlade om de ryska huliganernas oerhörda brutalitet“ (Expressen, 2016-06-15, Lagen i våldets grepp).
