Institutionen för arkeologi och antik historia
Gravarna från Domkyrkoplan – livet och tandhälsan i det tidigmoderna Uppsala
Lina Sjöblom
Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi med inriktning mot osteologi VT 2020 Handledare: Sabine Sten Bihandledare: Joakim Wehlin Campus Gotland
2
Abstract
Sjöblom, L. 2020. Gravarna från Domkyrkoplan – livet och tandhälsan i det tidigmoderna Uppsala.
Sjöblom, L. 2020. The graves of Domkyrkoplan – life and dental health in early modern Uppsala.
This essay is a study of the dental health and cranial pathologies of five individuals buried in Domkyrkoplan cemetery, Uppsala, in the 17th and 18th century. Domkyrkoplan was the only cemetery in Uppsala city during the 200-year time period. The cemetery was placed in the immediate surroundings of Uppsala cathedral. The 17th century is a breaking point between the late medieval society and the early modern era in Sweden as well as in Europe, and this was a period of change for the inhabitants of Uppsala city.
The purpose of this paper is to provide a deeper insight into the inhabitants’ health and life, as well as an overview of the town’s development over the course of the time period. The theoretical framework used in this essay is microarchaeology, and the results from the analysis apply only to the analyzed individuals. Although no attempt will be made to draw conclusions about the entire population of Uppsala during the early modern times, the results will be placed in a historical context. The historical context provided in this essay is the result of a literary analysis with three major focal points: demography and city planning, Uppsala cathedral and the cemetery, diet and health.
The results of the osteological analysis have shown that the five individuals all suffered from malnutrition and/or iron deficiency at some point during their childhood. The individuals are believed to have belonged to the middle class in the early modern society, however, they seem to have lived through some sort of hardship which caused the malnutrition. The literary analysis concludes that Uppsala was subjected to a starvation catastrophe during the last years of the 17th century, as well as the plague shortly thereafter, in 1710.
The osteological material analyzed in this essay is part of an ongoing archaeological investigation, which means that the dating and results used or concluded in this essay is preliminary and may differ from the final archaeological report, which will be released in 2021.
Keywords: Uppsala, Domkyrkoplan, Osteologi, Paleopatologi, Tandhälsa, 1600- och 1700- talet.
Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi, 15 hp. Handledare: Sabine Sten.
Ventilerad och godkänd 2020-06-15.
© Lina Sjöblom.
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sverige.
3
Tack
Jag vill tacka min huvudhandledare Sabine Sten, professor i osteologi vid Uppsala universitet Campus Gotland, för all hjälp, allt engagemang och stöd, alla goda råd och idéer hon bidragit med under mitt uppsatsarbete.
Tack till min bihandledare Joakim Wehlin, Fil. dr. i arkeologi vid Uppsala universitet, som hjälpt mig med den arkeologiska delen av uppsatsen och föreslagit relevant litteratur för mitt uppsatsämne.
Ett varmt tack riktas till Emma Sjöling, osteolog och arkeolog, och Anneli Sundkvist, verksamhetschef vid SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis), som givit mig den
fantastiska möjligheten att få sitta vid SAU och arbeta med det osteologiska materialet från Domkyrkoplan. Jag har känt mig otroligt välkommen och inkluderad i arbetslaget, samt fått möjlighet att bolla tankar och idéer under arbetets gång. Det har varit helt ovärderligt.
Utan inbördes ordning vill jag också tacka de som på ett eller annat sätt hjälpt mig under arbetes gång:
Sofia Prata, osteolog och arkeolog vid SAU, som föreslog gravarna från Domkyrkoplan som ämne för min uppsats och som har hjälpt mig med identifiering av patologier, samt att hitta relevant litteratur.
Anna Öhlund, avdelningschef för arkeologi vid Upplandsmuseet, som hjälpte mig att upprätta kontakten med SAU.
Linda Qviström, arkeolog vid Upplandsmuseet och ansvarig för den arkeologiska utgrävningen av Domkyrkoplan 2019, som tagit sig tid att svara på mina frågor och funderingar kring projektet.
Joakim Kjellberg, doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet, som med engagemang och intresse i mitt uppsatsämne svarat på frågor, bollat idéer och föreslagit litteratur som lett mig in på rätt spår.
Johan Anund, arkeolog och regionchef för Arkeologerna i Stockholm/Uppsala, som hjälpt mig med att hitta relevant litteratur.
Björn Lundgren, Leg. Tandläkare vid Tandläkarpraktiken Adelsgatan 48 i Visby, som tagit sig tid att svara på mina frågor rörande tandhälsa.
John Worley, antikvarie vid museum Gustavianum i Uppsala, som hjälpt mig med korrekturläsning.
Mina kurskamrater, lärare och andra ej här namngivna vid institutionen för arkeologi och antik historia i Visby och Uppsala, samt vänner och familj.
4
Ordlista
Nedan listas de latinska/medicinska ord och begrepp som används i uppsatsen. Latinska benämningar på benelement kommer i analysen att finnas inom parentes efter att det svenska ordet skrivs ut första gången i varje nytt stycke. Därefter kommer benelement och
sidobenämning att skrivas ut på svenska.
Tänder:
Framtänder: Incisiv 1 och 2, förkortas I1 och I2 Hörntänder: Canin, förkortas C
Främre (mindre) kindtänder: Premolar 1 och 2, förkortas PM1 och PM2 Bakre (större) kindtänder: Molar 1 och 2, förkortas M1 och M2.
Visdomständer: Molar 3, förkortas M3.
Riktningar:
Dexter (förkortning: dx) = höger Sinistra (förkortning: sin) = vänster Tändernas riktningar:
Apikalt = vid roten
Approximalt = mellan tänderna Buccalt = mot kinden, mot läppen Cervikalt = vid tandhalsen Distalt = bakåt/från mittlinjen Lingualt = mot tungan
Mesialt = framåt/mot mittlinjen Ocklusalt = mot tuggytan Åldersgrupper:
Adultus = ung vuxen (20–35 år) Maturus = vuxen (35–50 år) Senilis = äldre vuxen (50+ år)
Övrigt:
Ante mortem = före döden
AMTL = ante mortem tooth loss, tänder som förlorats före döden med observerbar läkning i alveolerna.
EH = emaljhypoplasi Post mortem = efter döden
Striae = observerbara veck eller linjer i ben och emalj. Kan även benämnas striering (singular) eller strieringar (plural).
5
Innehåll
1. Inledning ... 8
1.1. Syfte och frågeställning ... 8
1.2. Teori ... 9
1.3. Metod ... 9
1.3.1. Könsbedömning 1.3.2. Åldersbedömning 1.3.3. Tandstatus och kraniala patologier 1.3.4. Litteraturstudie 1.4. Forskningsbakgrund ... 11
1.4.1. Domkyrkan 1.4.2. Kyrkogårdar i Uppsala 1.4.3. Tandhälsa 1.5. Material ... 12
1.6. Källkritiska aspekter ... 12
1.7. Avgränsningar ... 14
2. 1600- och 1700-talets Uppsala ... 15
2.1. Demografi och stadsplanering ... 15
2.2. Domkyrkan och kyrkogården ... 16
2.3. Kost och hälsa ... 17
3. Osteologisk analys och resultat ... 18
3.1. Gravarnas placering och gravskick ... 19
3.2. Grav nr. 31 ... 19
3.2.1. Kranium 3.2.2. Överkäke och tänder 3.2.2. Underkäke och tänder 3.3. Grav nr. 38 ... 21
6 3.3.1. Kranium
3.3.2. Överkäke och tänder 3.3.2. Underkäke och tänder
3.4. Grav nr. 61 ... 24 3.4.1. Kranium
3.4.2. Överkäke och tänder 3.4.2. Underkäke och tänder
3.5. Grav nr. 70 ... 26 3.5.1. Kranium
3.5.2. Överkäke och tänder 3.5.2. Underkäke och tänder
3.6. Grav nr. 76 ... 28 3.6.1. Kranium
3.6.2. Överkäke och tänder 3.6.2. Underkäke och tänder
4. Diskussion ... 30 4.1. Uppvisar kranierna och tänderna några sjukliga skelettala förändringar? ... 30
4.1.1. Individ nr. 2153 i grav nr. 31 4.1.2. Individ nr. 2421 i grav nr. 38 4.1.3. Individ nr. 3120 i grav nr. 61 4.1.4. Individ nr. 3356 i grav nr. 70 4.1.5. Individ nr. 3589 i grav nr. 76
4.2. Hur kan kost- respektive icke-kostrelaterade spår i kranier och tänder kopplas till livet i det tidigmoderna Uppsala? ... 31
4.2.1. Kostrelaterade spår i tänder och käkar 4.2.2. Icke-kostrelaterade spår i tänder och käkar 4.2.3. Övriga spår i tänder och käkar
4.2.4. Spår av bristsjukdomar 4.2.5. Spår av trauma
5. Slutsats och sammanfattning ... 35 6. Referenser ... 36 6.1. Tryckta källor ... 36
7
6.2. Otryckta källor ... 38
6.3. Meddelanden ... 39
6.4. Figurförteckning ... 39
7. Bilaga 1: Ben- och tandlistor ... 40
8
1. Inledning
Uppsala domkyrka har sedan invigningen i början av 1400-talet varit stadens stolthet, med sina vackra torn och rika historia. Inne i domkyrkan ligger många av de senaste
århundradenas absoluta storheter begravda, och kyrkobyggnaden har genom flertalet stilbyten och restaurationer efter stora stadsbränder varit en dynamisk del av stadssilhuetten. Fram tills slutet av 1700-talet var kyrkan även omgärdad av en kyrkogård, där stadens döda gravlades.
Under våren 2019 utfördes en arkeologisk schaktningsövervakning vid Domkyrkoplan i Uppsala. Det undersökta området, en 20x20 meter stor yta belägen utanför Domkyrkans västra ingång, är en del av den kyrkogård som under nära två århundraden var Uppsalas enda kyrkogård, och som togs ur bruk år 1794 (Carlsson 2010 a: 170ff). Domkyrkan och dess omgivningar har varit föremål för åtskilliga arkeologiska undersökningar, men utgrävningen av Domkyrkoplan 2019 är den enda som utförts med en osteologisk analys av gravar från kyrkogården. Utgrävningen, som utfördes på grund av att ett betongfundament för en lyftkran skulle placeras på området, resulterade i upptagandet av cirka 140 gravlagda individer.
Individerna ska under år 2020 genomgå en osteologisk analys, för att sedan återbegravas.
1.1. Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka tandhälsa och kraniala patologier hos några utvalda individer från Domkyrkoplan. Eftersom få osteologiska undersökningar gjorts på gravar från kyrkogårdar i Uppsala, kan denna analys bidra till att bredda bilden av hur livet kan ha sett ut för människorna som levde här under 1600- och 1700-talet. Det arkeologiska intresset för den tidigmoderna historien i Uppsala har minst sagt varit ljummet, och när utgrävningar och analyser utförts i och runt domkyrkan har syftet ofta varit byggnadshistoriskt. Förhoppningen är att denna uppsats ska kunna bredda bilden av Uppsalas befolkning under tidsperioden, och hur invånarnas kostvanor och hälsostatus kan ha lämnat observerbara spår i kranier och tänder.
Den stora analysen av det osteologiska materialet från Domkyrkoplan, som utförs av Emma Sjöling och Sofia Prata vid SAU, kommer att ge en god helhetsbild av samtliga individer, som huvudsakligen är daterade till 1600–1700-tal. Efter den stora analysen och rapportarbetet, som beräknas vara klart år 2021, ska de mänskliga kvarlevorna återbegravas.
Den osteologiska analys som utförs i denna uppsats kommer, förutom tandstatus och kraniala patologier, att ge indikationer på individernas kön och ålder, och resultaten kommer att kopplas till dess historiska kontext. Urvalet är baserat på bevaringsgrad, och kranier från fem individer kommer att undersökas. Tandstatus är en mycket god indikator på allmänhälsa hos en individ. Såväl näringsbrist och sjukdomar under barndomen, som slitagemönster och diet kan utläsas genom att studera tänder och käkar. Genom att placera in resultaten av analysen i en historisk kontext, kan en god helhetsbild av hur en människas liv kan ha sett ut växa fram.
Eftersom denna studie endast kommer att behandla en liten del av de individer som påträffats under utgrävningen, kommer resultatet inte vara statistiskt signifikant, men det kan ge en fördjupad inblick i enskilda individers livssituation. Denna information kan sedan sättas in i kontext mot forskares förförståelse om tidsperioden.
9 Frågeställningar:
• Uppvisar kranierna och tänderna några sjukliga skelettala förändringar?
• Hur kan kost- respektive icke-kostrelaterade spår i kranier och tänder kopplas till livet i det tidigmoderna Uppsala?
1.2. Teori
Studiens teoretiska utgångspunkt är att undersöka det osteologiska materialet ur ett mikroarkeologiskt perspektiv. Därmed kommer materialet att undersökas och analysen presenteras för varje enskild individ, utan något försök till att dra några större slutsatser om någon åldersgrupp eller hela populationen.
Cornell och Fahlander (2002) beskriver mikroarkeologi som studiet av upprepade
mönster på en given lokal. En lokal kan exempelvis vara en begravningsplats, där en viss typ av beteende, i detta fall begravningsritualer, upprepats av människor över tid. Det
mikroarkeologiska perspektivet är fokuserat på att studera just detta upprepade mönster.
Således är resultaten, de observerade mönstren, av den mikroarkeologiska undersökningen endast relevanta för just den undersökta lokalen. Vidare kan jämförelser göras med andra lokaler, och mer utbredda beteendemönster kan observeras (Cornell & Fahlander 2002: 33ff).
Tankesättet kan appliceras på osteologiskt material genom att vissa konsumtions- och beteendemönster lämnar spår i skelettet, exempelvis rörelsemönster som resulterar i extra kraftiga muskelfästen, och användandet av tänder som verktyg eller en tredje hand, som orsakar slitage. I ett större perspektiv innebär det också att resultaten av analysen inte kommer att ge svar på frågor om samhället i stort, utan bara just om de enskilda individer som
undersöks i denna studie.
1.3. Metod
Genom att analysera skelettmaterialet kommer frågeställningar kring individernas hälsa att besvaras och diskuteras. Urvalet av de individer som analyserats i denna studie är baserat på käkarnas och tändernas bevaringsgrad och individernas ålder. För att kranierna skulle kunna könsbedömas på ett tillförlitligt sätt valdes endast vuxna individer ut för denna fördjupade analys. För anatomisk terminologi har Petrén (1976) använts som referens.
1.3.1. Könsbedömning
Könsbedömning av det osteologiska materialet har utförts genom att okulärt bedöma kraniets olika könsdiskriminerande drag. Könsbedömning av kranium görs endast på vuxna individer, eftersom de könsdiskriminerande dragen framträder först under puberteten, då individer av manligt kön bland annat utvecklar kraftigare haka (Protuberantia mentalis), ögonbrynsbåge (Margo supraorbitalis), näsrot (Glabella), samt att vårtutskottet/muskelfästet (Processus mastoideus) bakom örat och nackutskottet (Protuberantia occipitalis externa) framträder tydligare. Individer av kvinnligt kön behåller snarare en del gracila, juvenila drag hos kraniet, som på alla de markörer som hos män är kraftiga, hos kvinnor vanligen är tunna och mindre framträdande. Könsmarkörerna på kraniet har graderats och tolkats enligt Buikstra &
Uberlaker (1994: 19ff).
1.3.2. Åldersbedömning
Åldersbedömning har utförts genom att studera kraniesuturer, även kallat skallsömmar.
Kraniet består vid födseln av olika ossifikationscentra, alltså ben som länkas samman med
10 brosk och membran, även kallat fontaneller. Benen i kraniet växer ihop inom givna intervall i takt med att individen åldras, och det är fusioneringsgraden mellan skallens olika delar, sömmarna, som bedöms. Fusioneringsgraden, alltså hur öppen eller sluten sömmen är, bedöms genom att studera ett antal specifika punkter på kraniet där åldersintervallet är välkänt. Fusioneringsgraden klassificeras och tolkas till ett åldersintervall enligt Meindl och Lovejoys tolkningsschema beskrivet i Buikstra och Uberlaker (1994: 32–38).
I samma stund som tänderna bryter fram i käkarna och börjar användas för att tugga med, börjar också ett slitage av tuggytorna. Tandslitage, även kallat attrition, beror på att det i maten vi äter finns små slipande ämnen. Idag är maten vi äter ofta mycket väl bearbetad, mjuk och lätt att tugga, fri från hårt slipande ämnen. Innan den industriella revolutionen var
däremot mycket av maten som åts seg och innehöll partiklar av sand och grus från de stenkvarnar som användes för att exempelvis bearbeta råg och säd. Detta gjorde att tänderna slets ned snabbt, och även att tänderna fick små skador av enstaka större gruskorn och andra hårda ämnen i maten (Syse et al. 2003: 118ff; Vretemark & Borrman 2010: 67f). Därmed lämpar sig tandslitage som åldersbedömningsmetod för arkeologiska material.
Åldersbedömning av tandslitage har utförts genom att okulärt bedöma graden av slitage på första och andra kindtanden (Molar 1 och Molar 2) samt visdomstanden (Molar 3). Varje kindtand bedömdes och placerades därefter in i ett åldersintervall enligt Brothwell
(1981:71ff).
Åldersintervallen som användes i denna uppsats är enligt Buikstra och Uberlaker 1994 beskrivet i White et al. (2012: 384f):
Adultus = Ung vuxen (20–35 år) Maturus = Vuxen (35–50 år) Senilis = Äldre vuxen (över 50 år)
1.3.3. Tandstatus och kraniala patologier
Tandhälsa är en indikation på hur en människa har levt, då såväl eventuell näringsbrist i tandutvecklingsfasen, som konsumtionsmönster och huruvida tänderna använts som verktyg eller en ”tredje hand”, kan observeras (Molnar 2008: 429f, Vretemark & Borrman 2010: 56–
92). Den odontologiska analysen har utförts genom att okulärt, med hjälp av förstoringsglas och starkt lampsken, bedöma tändernas och käkarnas utseende. Osteologisk referenssamling, handböcker i paleopatologi och vetenskapliga böcker och uppsatser med tandstatus i fokus har använts för identifiering av patologiska förändringar. Icke-metriska särdrag, även kallat anatomiska variationer, har dokumenterats enligt White et al. (2012: 97f), men diskuteras inte vidare i uppsatsen då de inte anses påverka en individs hälsa. Skador och patologiska
förändringar i tänder, käkar och på kranier har registrerats under analysen, och tolkats i diskussionen.
1.3.4. Litteraturstudie
I denna studie ingår, förutom en analys av osteologiskt material, även en litteraturstudie.
Bakgrundsinformation om kyrkogården och samhället i Uppsala under den tidigmoderna tidsperioden har sammanställts genom studie av rapporter från tidigare utgrävningar, såväl som vetenskapliga böcker och artiklar med fokus på ämnet. Därmed skrivs uppsatsen i två delar; en analysdel och en historisk del. I diskussionen tolkas resultatet av analysen mot bakgrund av det tidigmoderna samhället i Uppsala.
11
1.4. Forskningsbakgrund
Nedan presenteras tidigare forskning inom de områden som uppsatsen berör; Utgrävningar i och kring Uppsala domkyrka, osteologiska undersökningar av kyrkogårdsmaterial, och studier med fokus på tandhälsa och kraniala patologier. Listan kan förstås göras mycket längre, men här listas de studier som är mest relevanta för just denna undersökning.
1.4.1. Domkyrkan
Uppsala domkyrka och dess omgivningar har varit föremål för ett flertal arkeologiska undersökningar, och framförallt är det schaktningsövervakningar inför ingrepp i
konstruktionen eller direkt anslutande markområde som utförts (Carlsson 2010 b: 399, 402ff;
Kjellberg 2011: 21–28). En av de mer omfattande arkeologiska undersökningarna som utförts vid domkyrkan på senare tid är den av det norra transeptet, som utfördes 2007.
Undersökningen utfördes på liknande grunder som den aktuella undersökningen av
Domkyrkoplan (våren 2019). Ett pelarfundament skulle gjutas och därmed riskerade gravar, konstruktioner och artefakter inne i kyrkan att förstöras vid byggnadsarbetet (Kjellberg 2011:
5). Skelettmaterialet som påträffades inne i kyrkans norra transept var främst övre klassens medborgare, som kunde betala för en gravplats inne i kyrkan. Totalt påträffades 16 kompletta skelett med välbevarade kistor, varpå stratigrafiska dateringar kunde göras, men till stor del var det omrörda ben i fyllnadsmassorna som utgjorde massmaterialet (Bäckström 2011: 59).
De tidigaste gravarna i denna del av kyrkan är daterade till år 1445–1600, men de omrörda benen i fyllnadsmassorna kan komma från gravar som fanns på platsen innan kyrkan byggdes och togs i bruk (Kjellberg 2011: 29–38).
Även Domkyrkoplan har undersökts i olika omgångar, den senaste stora utgrävningen utfördes år 1992 på markområdet direkt norr om kyrkans långhus. Utgrävningen var, precis som den av norra transeptet 2007 och den aktuella undersökningen av Domkyrkoplan 2019, en schaktningsövervakning inför ett större ingrepp i markytan. Undersökningen bidrog till att bredda bilden av domkyrkans byggnadshistoria, men tyvärr kunde inte de gravar som
påträffades under utgrävningen tillvaratas eller undersökas osteologiskt, då skelettmaterialet till stor del var omrört (Anund 1992: 6).
1.4.2. Kyrkogårdar i Uppsala
I underlaget som låg till grund för Länsstyrelsens Beslut om tillstånd för ingrepp i
fornlämning Uppsala 88:1 (diarienummer: 431-2770-2019) uppges att endast två tidigare osteologiska undersökningar har utförts på gravmaterial från kyrkogårdar i Uppsala. Den ena av de två tidigare undersökningarna är från Vårfrukyrkan, vars funktion som
stadsförsamlingens kyrkogård ersattes av domkyrkans kyrkogård efter en stadsbrand år 1543 (Sigvallius 1991; Zerpe 1996). Efter stadsbranden togs beslut om att ta alla Uppsalas
kyrkogårdar ur bruk och fortsatt gravlägga stadens döda vid domkyrkan istället. Detta innebär att rapporten från Vårfrukyrkan och kvarteret Kroken (Sigvallius 1991) kan ligga till grund för en framtida jämförelse av materialet. Dessvärre har de ca 100 undersökta individernas tandstatus endast översiktligt dokumenterats, vilket innebär att en jämförelse inte är relevant i just denna uppsats.
1.4.3. Tandhälsa
Det finns ett flertal tidigare osteologiska och arkeologiska undersökningar med särskilt fokus på tandhälsa, ett mycket väl utfört svenskt exempel är utgrävningen av medeltidsstaden och kyrkan S:t Per i Skara (Vretemark & Borrman 2010). Analys av tandhälsa kan ge mycket information om levnadsvillkor och konsumtionsvanor, såväl som vardagsliv (exempelvis om tänderna användes som verktyg). I undersökningen ges ett väl dokumenterat och samlat
12 resultat av tandhälsa hos de 173 individer som analyserades. Kyrkogården vid S:t Per tros ha använts som gravplats för människor ur olika samhällsskikt (Vretemark & Borrman 2010:
25f), vilket ger information om människor från samhällets olika delar. Detta kan liknas vid kyrkogården runt Uppsala domkyrka, som under två århundraden var Uppsala stads enda kyrkogård, och således begravningsplats för samtliga invånare i staden.
Två tidigare undersökningar, på kandidat- respektive mastersnivå, av kraniala patologier och tandhälsa, har utförts på ett material från Uppsala (Nyström 2018; Papamargariti 2019).
Dessa uppsatser behandlar skallarna från Östra Ågatan, som tros ha varit begravda vid den gamla Vårfrukyrkans begravningsplats. Dessa uppsatser visar att mycket information om hälsa kan utvinnas genom enbart analys av en människas kranium. Däremot är kontexten för det osteologiska materialet i de båda uppsatserna diskuterbar. En datering har utförts med hjälp av 14C-metoden, vilket visar att materialet är medeltida (Papamargariti 2019: 23), men efter utgrävningen i början på 1900-talet har mycket av dokumentationen kring utgrävningen gått förlorad.
Ett mycket omfattande analysarbete med tydlig och noggrann dokumentation presenteras i Carola Liebe-Harkorts (2010) avhandling med fokus på tandhälsa och kraniala patologier i ett järnåldersmaterial från Smörkullen, Alvastra. Totalt undersöktes 169 individer, och skelettala patologier och tandstatus dokumenterades för att få en överblick av hur tandhälsan såg ut hos invånarna (Liebe-Harkort 2010: 15f, 35). Ytterligare en viktig undersökning med fokus på tandhälsa är den av ett mellanneolitiskt material från den gropkeramiska kulturen på Ajvide, Gotland (Molnar 2008). Analysen är utförd med fokus på två olika typer av tillstånd när det gäller tandhälsa: orala patologier och tandförslitning. Vidare delas dessa upp i tre respektive fem typer av spår som observerats i käkar och tänder hos ett litet antal individer som undersökts. Spåren kan sedan härledas till olika typer av ”habitual use” eller
”extramasticatory wear”, det vill säga förslitningar och skador som orsakas av annat än tuggning av mat (Molnar 2008: 425).
1.5. Material
Materialet som analyserats för denna uppsats består av fem individer från Domkyrkoplan (fornlämning Uppsala 88:1, Domkyrkoplan, fastighet Fjärdingen 22:1, Uppsala kommun. Dnr 431-2770-2019), som grävdes ut under ledning av Upplandsmuseet våren 2019. Individerna som undersökts är: nr. 2153 i grav nr. 31, nr. 2421 i grav nr. 38, nr. 3120 i grav nr. 61, nr.
3356 i grav nr. 70 och nr. 3589 i grav nr. 76. Materialet har under uppsatsarbetets gång förvarats på SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis). Det totala individantalet som tagits upp för analys är ca 140. Ett exakt individantal är i nuläget inte möjligt att ange, då
analysarbetet som utförs under ledning av Emma Sjöling vid SAU fortfarande är pågående.
Eftersom schaktarbetet hade en specifik, förutbestämd yta som skulle undersökas, är några skelett i materialet endast delvis upptagna ur schaktet. Ett femtontal av skeletten låg i
schaktkanten och kunde därmed inte undersökas i sin helhet. En del av skeletten är dessutom skadade, dels har skelett blivit avgrävda då nya gravar anlades på de gamla, dels efter sentida utschaktningar som skett under 1900-talet (Emma Sjöling, skriftligt meddelande, 2020-05- 20).
1.6. Källkritiska aspekter
Vid tolkning av det osteologiska materialet finns en del källkritiska aspekter att ha i åtanke.
Den osteologiska paradoxen har revolutionerat synsättet på osteologiskt material sedan uttrycket myntades för nära 30 år sedan, och idag är det en vedertagen del av diskussionen i osteologiska undersökningar. Den osteologiska paradoxen, som beskrivs i Wood et al. (1992) innebär att spår efter patologiska förändringar eller trauma i skelettala lämningar inte kan
13 anses vara representativa för ett samhälle, en åldersgrupp eller en tidsperiod. Ett till synes friskt och ungt skelett kan mycket väl ha tillhört en individ med mycket låg motståndskraft mot infektioner. Individen har kanske dött av någonting som de flesta överlever. Patologiska förändringar i skelettet tar tid att utvecklas. Därmed kan ett till synes gammalt och skört skelett med många patologiska förändringar i själva verket hört till en mycket stark och frisk individ, som överlevt alla sjukdomar som skapat spår i skelettet. Här måste begreppet hälsa problematiseras och även de fundamentala problem som den osteologiska paradoxen bygger på; selektiv mortalitet, demografisk icke-statiskhet och dold heterogenitet vad gäller
mottaglighet för sjukdom och död (Wood et al. 1992: passim; Cohen et al. 1994: 632–636;
DeWitte & Stojanowski 2015: 405–408).
Vid analys och tolkning av patologiska förändringar bör nämnas att varierande
bevaringsgrad kan påverka vilka förändringar som kan observeras. När ett kranium är helt är det svårt att studera insidan av skalltaket, vilket kan innebära att eventuella förtjockningar och ojämnheter förblir odokumenterade. Detta innebär att kranier med sämre bevaringsgrad kan bedömas som mer sjukliga än de som är bättre bevarade, vilket kan vara missvisande.
Ytterligare en aspekt som kan påverka tolkningen av resultatet är tillförlitligheten i de metoder som används för köns- och åldersbedömning. Då analysen endast utförts på kranier och tänder, kan inte ålders- eller könsbedömningen ses som definitiv, även om samtliga undersökta köns- och åldersmarkörer skulle ha gett ett enhetligt resultat. Då varken
kroppslängd, eller för ålders- och könsbedömning lämpliga ben som bäckenben (Coxae), har undersökts finns en risk för ofullständigt resultat.
Brothwell (1981: 71) menar att tandslitage är en väl beprövad åldersbedömningsmetod som går att applicera på arkeologiska material, men inte på moderna material, då de slipande ämnena i maten minskade när matproduktionen moderniserades. Tidsperioden, till vilken individerna är daterade, kan räknas till brytpunkten mellan det historiska och det tidigmoderna samhället. Trots detta kan tandslitaget ändå vara relevant, då en stor del av befolkningen fortsatte leva på i stort sett samma kost som de redan gjort i århundraden, fram tills den industriella revolutionen i mitten av 1800-talet. Eftersom kyrkogården brukades av flera samhällsskikt, bortsett från de allra högst stående, kan antas att en stor del av dessa fortfarande levde på spannmål och bröd bakat av råg och säd som malts i stenkvarnar (Eriksson 2019: 16f).
Som tidigare nämnts är det arkeologiska intresset för den tidigmoderna tidsperioden relativt lågt. Det framgår i vetenskapliga artiklar och rapporter att tidigmoderna och medeltida kulturlager på flera ställen helt sonika grävts bort utan vidare dokumentation under 1970-talet, vilket innebär att många kontexter blivit helt förstörda. Många arkeologiska utgrävningar är fokuserade på byggnadshistoria, även kring domkyrkan; och då en osteologisk analys innebär en merkostnad, har osteologiska analyser i många fall helt uteblivit. I flera fall har de gravar som påträffats bara dokumenterats översiktligt in situ och sedan grävts igen. Detta innebär att det saknas en enhetlig bild av 1600- och 1700-talet i arkeologiska undersökningar i Uppsala (Anund 1992: 6, Anund 2008: 352ff; Kjellberg 2011: 9f, Hållans Stenholm 2014: 32; Sabine Sten, muntligt meddelande, 2020-05-20).
Materialet som analyserats i denna uppsats är en del av en pågående arkeologisk undersökning, och den fullständiga rapporten för utgrävningen av Domkyrkoplan ska publiceras först år 2021. Därmed är dateringar, såväl stratigrafiska som naturvetenskapliga, preliminära. Slutligen bör det faktum att materialet ska återbegravas ses som en källkritisk aspekt, eftersom det inte kommer att finnas tillgängligt för andra forskare att kontrollera resultatet av denna analys, eller arbeta med materialet utifrån nya frågeställningar. Några naturvetenskapliga metoder kommer heller ej att kunna appliceras på materialet efter återbegravningen.
14
1.7. Avgränsningar
Uppsatsens syfte är att ge en fördjupad bild av kraniala patologier och tandhälsa på
individnivå, för att sedan göra kopplingar till tidsperioden i vilken individerna tros ha levt.
Tolkningen kommer alltså endast att beröra de individer som undersöks. Därmed kan inte resultaten i denna uppsats ses som representativa för samhället i Uppsala under den undersökta tidsperioden, utan resultaten ska snarare tolkas som ett stickprov.
Kyrkogården som omgärdade Uppsala domkyrka var i bruk under en lång tidsperiod, men under 1600- och 1700-talet var Domkyrkoplan Uppsalas enda stadskyrkogård. I materialet, som togs upp vid utgrävningen år 2019, påträffades även individer som bedöms vara begravda före år 1600. Då en stor del av uppsatsens syfte utgår ifrån att bredda bilden av Uppsalas tidigmoderna historia, har dessa äldre individer valts bort i urvalsprocessen.
Urvalet av individer är baserat på bevaringsgrad, endast relativt hela kranier där både över- och underkäke samt tänder finns representerade har varit aktuella för undersökningen.
Således har kranier som saknar tänder helt, vare sig det beror på tandlossning före döden eller att tänderna av annan anledning inte har varit möjliga att undersöka, valts bort under
urvalsprocessen. För att könsbedömning ska kunna utföras på ett tillförlitligt sätt har endast kranier som bedömts ha tillhört vuxna individer varit aktuella för undersökningen. Kranier som bedömts tillhöra prepubertala individer har därmed valts bort under urvalsprocessen.
Antal undersökta individer har medvetet hållits lågt, dels på grund av tidsbegränsningen för uppsatsarbetet, dels för att analysen av individerna ska kunna göras så fördjupad som möjligt.
15
2. 1600- och 1700-talets Uppsala
I följande kapitel ges kortfattade redogörelser för tre aspekter av staden och människorna under den tidigmoderna tidsperioden. Detta görs för att ge en bakgrund och historisk kontext till de individer som undersökts.
2.1. Demografi och stadsplanering
Från år 1629 till år 1700 var mellan 1195 och 1399 personer mantalsskrivna i Uppsala.
Mantalslängderna räknade dock inte med alla invånare, exempelvis registrerades inte samhällets fattigaste, yngsta eller äldsta. Ordentlig statistik över befolkningsmängd började föras först år 1765, då hade Uppsala ca 4000 registrerade invånare. Den dryga stigningen förklaras enligt Petré (1958: 137ff) med att antalet inflyttade studenter stadigt ökade under denna tid, sammantaget med det faktum att registreringen nu gällde så gott som alla invånare.
Befolkningsmängden fluktuerade sedan något, men höll sig kring siffran 4000 till 1700-talets slut.
Bland människorna som levde i staden var under 1700-talets sista hälft ca 6,5–8,6%
burskapsägande borgare, det vill säga borgare med bestämmanderätt i samhället och med rätt att bedriva affärsverksamhet. Burskapsägande borgare var under 1700-talet ofta de som bedrev hantverksskrån och ägde mästartiteln inom sitt skrå i Uppsala. Inräknat
familjemedlemmar uppskattas att ca 30% av befolkningen utgjordes av borgerskapet. Övriga samhället bestod av ståndspersoner, akademiker, studenter, tjänstefolk och det som kallades
”försvarsfolk”. Med försvarsfolk åsyftades de som tjänstgjorde som soldater, men också småhandlare och murardrängar, och de utgjorde tillsammans med tjänstefolket nära 60% av Uppsalas befolkning år 1784. Stora krig plågade Sverige under den tidigmoderna
tidsperioden, och många änkor och ensamstående kvinnor fanns i Uppsala till följd av att många män skickats ut i strid (Petré 1958: 136–145; Harnesk & Oscarsson 1977: 74, 83).
Uppsala var under 1600- och 1700-talet en jordbruksstad, där många hantverkare och markägare bedrev jordbruk och boskapsskötsel som bisyssla. Även icke-jordbrukande invånare hade ofta minst en ko och en gris, som huserade i fähus intill bostadshuset inne i staden. Förutom bönder fanns här även många olika typer av hantverkare, som exempelvis skräddare, skomakare, smeder och krukmakare. Till dessa hantverksskrån hörde även lärlingar, gesäller och tjänstefolk, och i borgerskapets och böndernas hushåll arbetade också tjänstefolk i form av pigor och drängar. Någon större industriverksamhet förekom inte i Uppsala under den tidigmoderna tidsperioden, bortsett från ett tegelbruk och ett par mindre, kortlivade textilverksamheter (Petré 1958: 149, 164f; Harnesk & Oscarsson 1977: 79f, 83ff;
Elfwenfdahl 1999: 77f).
I mitten av 1600-talet beslutades att stadens gatunät skulle regleras. Syftet med
regleringen av stadsnätet var att modernisera och flytta ut de lador och fähus som tidigare stått inne i staden, till stadens utkant, och på så vis skapa en markering mellan staden och
landsbygden. Den gamla, medeltida stadsplanen byttes mot ett modernt, linjärt stadsnät där samtliga byggnader och gator följer samma spikraka mönster. Det nuvarande Stora torget anlades enligt renässansidealen, och fortfarande idag finns det tidstypiska, fyrkantiga torget kvar, där gatorna från stadens fyra stadsdelar möts i mitten. Problem uppstod naturligtvis då det nya gatunätet skulle dras rakt igenom redan existerande bostadshus och gårdar. Detta avhjälptes delvis genom skattelättnader och skadestånd till de som gick med på att flytta och
16 bygga upp nya hus i sten. Sten var dock ett mycket dyrt byggnadsmaterial som endast några få hade råd med, vilket ledde till att de flesta nya hus ändå uppfördes i trä. När så en stor
stadsbrand bröt ut år 1702, närapå totalförstördes tre fjärdedelar av staden, inklusive domkyrkan och slottet (Petré 1958: 9–22, 52ff; Harnesk & Oscarsson 1977: 58–76;
Elfwendahl 1999: Anund et al. 2001: 88–94 154f; Lambert & Harnesk 2016: 47).
2.2. Domkyrkan och kyrkogården
Uppsala domkyrka, som började byggas år 1270 och stod färdig år 1435, är Sveriges största kyrka och gravplats för många av Sveriges storheter som Gustav Vasa, hans tre drottningar och Erik den heliges reliker. Kyrkan är av typen basilika, med ett långhus, ett kor och två korsarmar riktade mot norr respektive söder. Domkyrkan har genomgått många restaureringar och stilmässiga förändringar, varav det mest omfattande utfördes efter den stora stadsbranden 1702, som nästan totalt förstörde kyrkan. Återuppbyggnaden av kyrkan gick förhållandevis snabbt, och år 1707 invigdes domkyrkan på nytt (Harnesk & Oscarsson 1977: 26ff, 42; Lovén 2010: 9ff; Lambert & Harnesk 2016: 15f, 46f).
Under sen medeltid och början av den tidigmoderna tidsperioden var det vanligt att högrestånden begravde sina döda inne i kyrkan, ju närmare koret och därmed heligheten man kom, desto finare och bättre. Gravkammare köptes och färdigställdes ofta långt i förväg, och kunde husera allt ifrån en person till en hel familj. Att begrava människor inne i kyrkan var dock inte hållbart på lång sikt, då begränsat utrymme och sanitära förhållanden snart blev ett påtagligt problem. Detta ledde så småningom till ett förbud mot begravning inne i kyrkan utom i särskilda fall, och fenomenet fasades ut under 1700-talets andra hälft (Kjellberg 2011:
38–49; Wilander & di Zazzo 2014: 8ff).
Kyrkogården som omgärdade domkyrkan låg inom det område som idag kallas Domkyrkoplan. Under medeltiden fanns i Uppsala tre större församlingskyrkogårdar;
Våfrukyrkans, Sankt Pers och franiskankonventets kyrkogårdar. Efter en stor stadsbrand 1543 förstördes de tre kyrkorna, varpå det beslutades att domkyrkogården skulle bli Uppsalas enda stadskyrkogård. Det dröjde dock några årtionden innan domkyrkogården faktiskt fungerade som hela domkyrkoförsamlingens begravningsplats. Under 1600- och 1700-talen verkar den dock ha varit Uppsalas enda kyrkogård. Domkyrkogården omgärdades av en bogårdsmur, där byggnader var inbyggda i själva muren. Syftet med muren var dels att hålla djur ute, dels att särskilja den vigda jorden på kyrkogården från den profana omgivningen. Vid 1700-talets slut upphörde användandet av domkyrkogården, och de döda gravlades istället på Hospitalets kyrkogård, som idag kallas Gamla kyrkogården. Det finns belägg för att denna nya plats mellan 1676 och 1774 varit en fattigkyrkogård (Carlsson 2010 a: 170–176; Wilander & di Zazzo 2014: 7ff).
Vad gäller placering på kyrkogården var det förstås dyrast och förbehållet de mest privilegierade i samhället att begravas nära kyrkan. Domkyrkogården var uppdelad i olika
”kostnadsnivåer”, där en gravplats på den västra och södra sidan om kyrkan var dyrast och på den norra och östra sidan av kyrkogården var billigare. Nordsidan av kyrkogårdar var
generellt sett minst eftertraktad som gravplats, eftersom kyrkomurarna enligt den kristna traditionen på domens dag skulle falla åt norr. Således blev ofta samhällets fattigaste och mest utsatta begravda på kyrkogårdens norra sida. Gravskicket under den tidigmoderna
tidsperioden var relativt enkelt, med svepning och gravläggning i öst-västlig riktning i träkistor, utan gravgåvor. Utsmyckning av den gravlagde var dock relativt vanligt hos borgerskapet, framför allt barn och unga fick ofta någon form av prydnad som en
metallblomma, en vacker svepnål eller krans, en tradition som fortsatte långt in på 1800-talet (Liby 2001: 53; Carlsson 2010 a: 171; Wilander & di Zazzo 2014: 7ff; Engström 2019: 51ff;
Linda Qviström, skriftligt meddelande, 2020-05-05 samt 2020-05-12).
17
2.3. Kost och hälsa
Under 1600- och 1700-talen utvecklades och förändrades svensk matkultur, och som med så många andra strömningar inom kultur började förändringen i samhällets översta skikt. Från att ha det tyska köket som ideal, gick svenskarna mot att under 1700-talets början ha det franska köket som största influens. Under de två århundradena gjordes många handelsresor från Sverige till utlandet, och ett kulturutbyte påbörjades. Under den tidigmoderna tidsperioden hölls de olika samhällsstånden isär, och människor umgicks i princip enbart med sina likar.
Då måltider var en högst social aktivitet, var det kring matborden människorna förstärkte sin gemenskap och utvecklade liknande smaker och kultur. Här förstärktes också separationen mellan de olika skikten. Detta innebär att trender inom mat och kultur sipprade nedåt i leden mycket långsamt jämfört med idag, men det var stora kliv framåt för den tidigmoderna
människan när avstånden mellan eliten och de övriga minskade. Antalet högutbildade i staden ökade också under tidsperioden, och när kokböcker började tryckas kunde stadens många läskunniga ta del av den nya matkulturen (Elfwendahl 1999: 136, 141ff, 154f).
Intresset för att arkeologiskt undersöka den tidigmoderna historien har som nämnt varit relativt lågt. En anledning kan vara att förförståelsen anses vara hög då många skriftliga källor finns bevarade, inte minst kokböcker och recept från 1600- och 1700-talet. Men som är väl bekant för oss som studerar historia, glöms ofta gemene man bort i historieskrivningen. Det är samhällets mest prominenta personer vars historia finns bevarad, mer sällan änkans eller bonddrängens. I Uppsala har få arkeologiska undersökningar med fokus på tidigmodern matkultur utförts, men det finns rapporter med inslag av osteologiska analyser och
makrofossilanalyser från samtida städer, bland annat Lödöse, Falun och Jönköping. I dessa rapporter framgår att kött från svin, fågel och fisk var vanligt att äta, samt att råg, korn, vete, malt, humle och kål var bland de mest frekvent odlade matväxterna. Även frukter och bär var vanligt att odla inne i städerna. Uppsala är ju ingen kuststad, men det framgår av historiska källor att handel av fisk flitigt bedrivits i staden. Svensk matkultur präglas i mångt och mycket av det salta, det lagrade, det torkade och på annat vis konserverade. Sill och strömming är återkommande inslag i recept från såväl medeltiden som den tidigmoderna perioden, liksom salt fläsk, kål och rovor. Under 1700-talet förfinades dessutom tekniken vid malning av råg, vete och säd, vilket gjorde att fler fick tillgång till finare råvaror (Petré 1958:
181f, 210f; Liby & Nelander 1994: 79ff; Gadd 2000: 161ff; Heimdahl & Vestbö Franzén 2009: 22–36; Vretemark & Borrman 2010: 77; Heimdahl 2018: 25ff; Axelsson Karlqvist 2019: 46f; Wehlin 2019: 130ff).
Alkoholhaltiga drycker har icke att förglömma också varit en stor influens i svensk matkultur. En sup, en öl och kanske lite vin om man hade råd. Innan potatisen började odlas i Sverige under sent 1700-tal, brändes sprit på spannmål som råg och korn i var mans hem.
Humle odlades också i stor utsträckning, och av humle, jäst och malt blir det öl, som länge var den vanliga måltidsdrycken (Gadd 2000: 259ff; Heimdahl & Vestbö Franzén 2009: 35;
Vretemark & Borrman 2010: 77).
Sekelskiftet 1600–1700 tycks ha varit en mörk tid för den svenska folkhälsan.
Hungersnöd och svält drabbade folket när flera missväxtår kom på rad, och bland de värst drabbade var Uppsala, med mycket hög dödlighet som följd. En tid efter missväxtåren utsattes svenskarna för nästa stora katastrof: pesten bröt ut i Stockholm år 1710 och drabbade
sedermera även Uppsala mycket hårt. Det finns indikationer på att sjukdomsepidemier som pesten, dysenteri och tyfus har större benägenhet att slå hårt mot samhällen som nyligen lidit av svält, då motståndskraften för sjukdomar blir låg av ett dåligt näringsintag. I mätningar som gjorts på soldater finns antydan till att kroppslängden hos de soldater som föddes åren som följde efter svältkatastrofen och pesten var betydligt kortare än hos soldater från senare år (Harnesk & Oscarsson 1977: 74f; Gadd 2000: 341ff; Lilja 2008: 62–68).
18
3. Osteologisk analys och resultat
I detta kapitel presenteras information om gravskick och placering, samt resultaten av den osteologiska analysen som utförts på varje individ, uppdelat i kranium, överkäken och överkäkens tänder, samt underkäken och underkäkens tänder. Icke-metriska särdrag dokumenteras här enligt White et al. (2012: 97f).
Figur 1: Schaktkarta från Domkyrkoplan, med individernas placering i sina gravar utmärkt i grönt. På kartan är även en del av bogårdsmuren, som påträffades under utgrävningen, utmärkt.
19
3.1. Gravarnas placering och gravskick
De fem individer som analyserats i denna undersökning är från grav 31, 38, 61, 70 och 76.
Samtliga gravar tillhör det första, och därmed yngsta, kulturlagret som grävdes ut under den arkeologiska utgrävningen 2019. Då rapportarbetet ännu är pågående, är inte den relativa dateringen av gravarna helt klar, men preliminärt kan sägas att gravarna med nummer 71 och 76 troligtvis är äldre än övriga, nummer 31, 38 och 61. Av dessa gravar ligger nr. 31 och 76 närmast kyrkan (se fig. 1). De tomma ytor som syns på kartan är tidigare utschaktade områden.
De fem undersökta individerna har haft sin gravplats på kyrkogårdens västra sida, i nära anslutning till kyrkans västportal (se fig. 2). Individerna har blivit svepta i tyg, och gravlagts i träkistor med utsmyckade handtag, i öst-västlig riktning. En av individerna, nr. 3120 i grav nr.
61, hade fått en gravgåva i form av ett mynt. Myntet är preliminärt daterat till år 1720–1750, och har sannolikt legat i en dosa av organiskt material (Linda Qviström, skriftligt meddelande, 2020-05-12).
Figur 2: Den röda pilen visar det utgrävda området Domkyrkoplan i relation till Uppsala domkyrka.
3.2. Grav nr. 31
Individ nr. 2153. Man? Adultus.
3.2.1. Kranium
Hjässbenets (Os parietale) yta är porotisk, och det finns en cirka 5 mm djup fördjupning med benpålagring vid sidan om, mitt på sömmen där de båda hjässbenen möts (se fig. 3).
Tvärgående striae observeras på hjässbenet bilateralt (se fig. 6). Okbenet (Os zygomaticum) har en porotisk, nästan svampartad yta på båda sidorna (se fig. 5). En cirka 1 cm lång fåra observeras över höger ögonbrynsbåge (Arcus superciliaris) (se fig. 4), sannolikt en naturlig formation i skallbenets yttersta skikt (Tabula externa). Ögonbrynsbågarna har en porotisk yta,
20 även ögonhålornas tak (Pars orbitalis) är något porotiska, men ej anmärkningsvärt jämfört med de andra undersökta individerna.
3.2.2. Överkäke och tänder
Överkäken (Maxilla) och gommen (Os palatinum) är något bredare än underkäken
(Mandibula). Framtänderna (Incisiv 1dx och sin, samt Incisiv 2 sin) har lossnat post mortem, resten sitter kvar i käken. Hörntänder (Canin) och främre kindtänder (Premolar 1) på båda sidor uppvisar emaljhypoplasi, horisontella ”veck” i emaljen (se fig. 7). Tandsten förekommer på så gott som hela tandraden (se tandlista i appendix). Slitage med blottat dentin observeras på samtliga tänder. Höger visdomstand (Molar 3 dx) har en liten vit ”pärla” av dentin distalt på kronan (se fig. 8).
3.2.3. Underkäke och tänder
Underkäken (Mandibula) har kraftiga muskelfästen (Tuberositas masseterica) vid
underkäksvinkeln (Angulus mandibulae). Bakre kindtänderna (Molar 1 dx och sin) har troliga kariesangrepp buccalt/ocklusalt bilateralt (se fig. 9 och 10). Höger bakre kindtand (Molar 2 dx) har två troliga kariesangrepp buccalt. Vänster bakre kindtand (Molar 2 sin) har ett troligt kariesangrepp buccalt/ocklusalt. Framtänder (Incisiv) och hörntänder (Canin) har stor mängd tandsten lingualt, lite mindre mängd buccalt. Slitage på framtänder och hörntänder med blottat dentin. Främre mindre kindtänder (Premolar 1 och 2) är relativt oslitna.
Figur 3: Individ 2153. Pilen visar en grop vid suturen mellan hjässbenen.
Figur 4: Individ 2153. Naturlig formation. Pilen visar en ca 1 cm lång fåra över vänster ögonbrynsbåge.
Figur 5: Individ 2153. Närbild på vänster okben. Pilen visar en porotisk, svampartad yta.
Figur 6: Individ 2153. Höger hjässben. Pilarna visar tvärgående fåror samt en porotisk yta i skallbenet.
21 Figur 7: Individ 2153. Pilarna visar horisontella striae i hörntandens och främre kindtandens emalj, överkäkens vänstra sida.
Figur 8: Individ 2153. Överkäken sedd bakifrån. Pilen visar en dentinpärla distalt på höger visdomstand.
Figur 9 och 10: Individ 2153. Underkäken sedd från höger respektive vänster sida. Pilarna visar på likartade kariesangrepp buccalt på de bakre större kindtänderna bilateralt.
3.3. Grav nr. 38
Individ nr. 2421. Man? Maturus/senilis.
3.3.1. Kranium
Skallen (Os cranium) har ett generellt ojämnt utseende, med striae och skrovligheter över hela utsidan av hjärnskålen (Calvarium) (se fig. 11). Hjässbenen (Os parietale) och pannbenet (Os frontale) har en porotisk, svampartad yta. Suturen mellan hjässbenen har en hålighet vid obelion, ett icke-metriskt särdrag kallat obelionic foramen (se fig. 12). En ca 3 cm lång fåra på pannbenets högra sida, är sannolikt en naturlig formation i skallbenets yttersta skikt (Tabula externa) (se fig. 13).
22
3.3.2. Överkäke och tänder
I överkäken (Maxilla) observeras mycket grunda alveoler för framtänderna (Incisiv 1 dx och sin) och visdomständerna (Molar 3 dx och sin). Tandsten förekommer kraftigt på alla tänder, såväl buccalt som lingualt. Samtliga tänder i överkäken uppvisar ett kraftigt slitage.
Emaljhypoplasi observeras på framtänder (se fig. 14) och hörntänder (Canin) samt främre kindtänder (Premolar 1) och bakre kindtänder (Molar 2) bilateralt. Benpålagringar observeras i käkbenet lingualt vid alveolerna för visdomständer och bakre kindtänder bilateralt.
Framtänderna har ett snett slitage lingualt, som speglas av antagonisterna i underkäken (Mandibula) (se fig. 15). Kraftigt kariesangrepp cervikalt/approximalt mellan kindtänderna (Molar 1 och 2 sin) på vänster sida.
3.3.3. Underkäke och tänder
Framtänderna (Incisiv) i underkäken (Mandibula) har ett snett slitage buccalt, som speglas av antagonisterna i överkäken (Maxilla) (se fig. 16). Kraftiga benpålagringar buccalt vid
alveolerna för framtänderna (se fig. 16). Tandsten finns på samtliga tänder, buccalt och lingualt. Början till parodontit, tandlossning, syns vid alveolernas benkanter kring
kindtänderna (Molar), där käkbenet har börjat dra sig tillbaka och tändernas rötter är synliga.
Nedsänkt benkant observeras buccalt vid vänster bakre kindtand (Molar 2 sin) (se fig. 17).
Grunda alveoler för visdomständerna (Molar 3 dx och sin). Karies observeras ocklusalt på de bakre kindtänderna (Molar 2 dx och Molar 1 sin) på höger respektive vänster sida.
Figur 11: Individ 2421. Pilarna visar en skrovlig, veckad och porotisk yta på höger hjässben.
23 Figur 12: Individ 2421. Icke-metriska särdrag. Pilen visar en hålighet i sömmen mellan hjässbenen, obelion.
Figur 13: Individ 2421. Naturlig formation. Pilen visar en ca 3 cm lång fåra på pannbenets högra sida.
Figur 14: Individ 2421. Överkäken sedd framifrån. Pilarna visar linjär emaljhypoplasi på framtänderna.
Figur 15: Individ 2421. Pilen visar ett snett slitage lingualt på framtänderna i överkäken.
Figur 16: Individ 2421. Pilarna visar ett snett slitage buccalt på framtänderna i underkäken, samt benpålagringar i tandbenet vid framtändernas rötter.
24 Figur 17: Pilen visar en nedsänkt benkant vid bakre kindtandens (Molar 2) alveol.
3.4. Grav nr. 61
Individ nr. 3120. Kvinna? Adultus.
3.4.1. Kranium
Skallen (Os cranium) uppvisar generellt en porotisk yta. Pannbenet (Os frontale) har en porotisk/perforerad yta ovan näsroten (Glabella) (se fig. 18). En perforerad, svampartad yta observeras i ögonhålornas tak (Pars orbitalis) bilateralt, ett tillstånd som kallas cribra orbitalia (se fig. 19 och 20). Vänster ögonhåla har en fördjupning i ögonbrynsbågen (Margo supraorbitalis), ett icke metriskt särdrag kallat supraorbital notch.
3.4.1. Överkäke och tänder
Överkäkens (Maxilla) tänder uppvisar emaljhypoplasier på framtänder (Incisiv 1 dx och sin, Incisiv 2 dx), främre kindtänder (Premolar 1 dx och sin) samt på vänster bakre kindtand (Molar 2 sin). Höger framtand (Incisv 2 sin) har en extra rot, riktad in mot gommen (Os palatinum). Kariesangrepp observeras ocklusalt på höger bakre kindtand (Molar 2 dx) samt vänster bakre kindtand (Molar 1 sin). Höger bakre kindtand (Molar 1 dx) har ocklusalt någon form av missbildning i emaljen, som är gropig och perforerad. Kraftigt slitage med blottat dentin observeras på framtänderna.
3.4.3. Underkäke och tänder
Framtänder (Incisiv) och hörntänder (Canin) har fallit ur underkäken (Mandibula) post mortem, och är isatta i käken under analysen. Utrymmet i tandraden förefaller vara begränsat, och en ojämn tandrad observeras (se fig. 21). Tandsten finns lingualt på alla framtänder, hörntänder och främre kindtänder (Premolar 1). Buccalt finns striae i emaljen på framtänder, hörntänder och främre kindtänder (se fig. 22). Höger visdomstand (Molar 3 dx) är ej
fullständigt frambruten (se fig. 23). Omfattande slitage observeras på tändernas tuggytor.
25 Kariesangrepp finns ocklusalt på bakre kindtänderna (Molar 2) bilateralt. Stort kariesangrepp observeras ocklusalt på vänster bakre kindtand (Molar 1 sin) (se fig. 23).
Figur 18: Individ 3120. Pilen visar en porotisk yta ovanför näsroten.
Figur 19 och 20: Individ 3120. Pilarna visar cribra orbitalia i höger respektive vänster ögonhålas tak.
26 Figur 21: Individ 3120. Pilen visar den ojämna tandraden i underkäken.
Figur 22: Individ 3120. Underkäken sedd framifrån. Pilen visar horisontella striae i emaljen på vänster hörntand.
Figur 23: Individ 3120. Underkäken sedd bakifrån. Pilarna visar kariesangrepp i kindtänderna (Molar 1 sin, Molar 2 dx) samt den ej helt frambrutna visdomstanden (Molar 3 dx) på höger sida.
3.5. Grav nr. 70
Individ nr. 3356. Man? Maturus/senilis.
3.5.1. Kranium
Skallen (Os cranium) har en porotisk yta på hjässbenen (Os parietale). En ofusionerad sutur delar pannbenet (Os frontale), ett icke-metriskt särdrag kallat sutura metopica (se fig. 24). Ett mycket brett och platt näsben (Os nasale) observeras, såväl som djupa ögonhålor.
3.5.2. Överkäke och tänder
I överkäken (Maxilla) observeras ett kraftigt sadelformat slitage på vänster framtand (Incisiv 2 sin) (se fig. 25). En abscess/nedsänkning observeras i käkbenet mellan kindtänderna (Molar 1 och Molar 2 sin) på vänster sida. Det saknas en skiljevägg (Septa interalveolaria) mellan
27 alveolerna för bakre kindtanden (Molar 2 dx) och visdomstanden (Molar 3 dx) på höger sida.
Kariesangrepp observeras ocklusalt på visdomständer bilateralt och bakre kindtand (Molar 2 dx) på höger sida. Emaljhypoplasier förekommer på framtänder (Incisiv 1 dx, Incisiv 2 sin), samt hörntänder (Canin), främre kindtänder (Premolar 1 och 2), bakre kindtänder och visdomständer bilateralt (se fig. 26).
3.5.3. Underkäke och tänder
Vänster framtand (Incisiv 1 sin) är mycket sliten, och en rotabscess kan observeras buccalt i käkbenet (se fig. 27). Kraftigt slitage med blottat dentin observeras på framtänder samt hörntänder (Canin) och främre kindtänder (Premolar). Bakre kindtanden (Molar 2 sin) och visdomstanden (Molar 3 sin) på vänster sida saknas, alveolerna har påbörjad läkning. Bakre kindtanden (Molar 1 dx) på höger sida är helt nedsliten, endast en tandrot finns i käken, alveolen har påbörjad läkning (se fig. 28). Höger visdomstand (Molar 3 dx) sitter snett och har ett snett slitage (se fig. 28) samt ett kariesangrepp ocklusalt. Vänster kindtand (Molar 2) har ett troligt kariesangrepp ocklusalt. Vänster hörntand har snett slitage och en djup tvärgående fåra buccalt. Samtliga tänder i underkäken (Mandibula) har mer eller mindre striae och/eller ojämnheter i tändernas emalj. Framtänder, hörntänder och främre kindtänder är hårt angripna av tandsten.
Figur 24: Individ 3356. Icke-metriskt särdrag. Pilen visar en ofusionerad sutur som delar pannbenet, en metopisk sutur.
Figur 25: Individ 3356. Överkäkens vänstra sida. Pilen visar andra framtandens (Incisiv 2) sadelformade slitage.
Figur 26: Individ 3356. Överkäkens högra sida. Pilarna visar striae i främre mindre kindtandens (Premolar 1) och andra framtandens (Incisiv 1) emalj.
28 Figur 27: Individ 3356. Pilen visar en abscess i underkäkens käkben där roten för vänster framtand (Incisiv 1) är synlig.
Figur 28: Individ 3356. Underkäkens högra sida. Pilarna visar det sneda slitaget på visdomstanden, samt den nedsänkta benkanten och den kvarvarande roten av bakre kindtanden (Molar 1) i alveolen.
3.6. Grav nr. 76
Individ nr. 3589. Man? Adultus
3.6.1. Kranium
Skallen (Os cranium) är något deformerad. Pannbenet (Os frontale) är svagt plogformat och har en ojämn yta. En ca 2 cm lång horisontell fördjupning observeras över vänster tuber frontale (se fig. 29). Pannbenet har en porotisk yta ovan näsroten (Glabella) och över
ögonbrynsbenen (Arcus superciliaris) (se fig. 30). Hjässbenen (Os parietale) har ett obelionic foramen på var sida om suturen vid obelion, ett icke-metriskt särdrag.
3.6.2. Överkäke och tänder
Överkäken (Maxilla) har två foramen infraorbitale på vänster sida, ett icke-metriskt särdrag.
Samtliga framtänder (Incisiv) har lossnat post mortem, och är isatta i käken under
undersökningen. Vänster framtands (Incisiv 2 sin) krona har fragmenterats post mortem och kan därför inte bedömas. Höger hörntand (Canin dx) har ett trubbigt vinkelformat slitage som speglas av antagonisten i underkäken (Mandibula) (se fig. 31). I överkäkens vänstra kvadrant observeras ett snett bett, där hörntanden i överkäken har främre kindtanden (Premolar 1) i underkäken som antagonist (se fig. 32). Vänster framtand (Incisiv 1 sin) har ett vågformat slitage. Emaljhypoplasier och/eller opacitet observeras på samtliga tänder i överkäken.
3.6.3. Underkäke och tänder
I underkäken (Mandibula) observeras ett mycket kraftigt hakparti (Tuberculum mentale).
Samtliga tänder i underkäken är angripna av tandsten, såväl lingualt som buccalt. Kraftigt tandslitage kan observeras på de bakre kindtänderna (Molar 1) bilateralt. Höger hörntand (Canin dx) har ett trubbigt vinkelformat slitage som speglas av antagonisten i överkäken (Maxilla) (se fig. 31). Karies observeras ocklusalt på höger bakre kindtand (Molar 2 dx).
Emaljhypoplasier och/eller opacitet i emaljen observeras på samtliga tänder utom vänster framtand (Incisiv 2 sin), som ej kunde bedömas då tandsten täcker en stor del av tandens buccala sida.
29 Figur 29: Individ 3589. Pilen visar en fördjupning i pannbenets vänstra sida.
Figur 30: Individ 3589. Pilarna visar en porotisk yta på pannbenet kring ögonbrynsbågarna.
Figur 31: Individ 3589. Pilen visar slitaget i överkäkens respektive underkäkens högra hörntand.
Figur 32: Individ 3589. Pilen visar det sneda bettet, där överkäkens vänstra hörntand möter underkäkens främre mindre kindtand (Premolar 1 sin).
30
4. Diskussion
I detta kapitel diskuteras frågeställningarna. För att tolkningen av analysen ska bli tydlig listas först patologiska förändringar i kranier och tänder individuellt under rubrik 4.1., sedan
diskuteras sjukliga förändringar och dess orsak och påverkan på människornas hälsa under rubrik 4.2.
4.1. Uppvisar kranierna och tänderna några sjukliga skelettala förändringar?
De undersökta kranierna och tänderna uppvisar olika typer av patologiska förändringar och skador, men också en del icke-metriska anatomiska variationer som inte kan kopplas till sjukdom, kost eller trauma. I detta avsnitt sammanfattas tolkningar av analysresultaten enskilt för varje undersökt individ.
4.1.1. Individ nr. 2153 i grav nr. 31
Individen är troligen en man som dött mellan 25 och 40 års ålder. Den porotiska ytan på hjässben, pannben och okben, kan vara utläkt porotisk hyperostos.
Individen har ett läkt trauma på hjässan, troligen efter någon typ av kraftigt våld mot huvudet, då skadan trängt igenom skallbenets yttersta skikt. Skadan verkar dock ha läkt fint långt före döden, då inga skarpa benkanter runt själva skadan kunde observeras (Ortner 2003:
221).
Individen uppvisar såväl emaljhypoplasier som tandsten och kraftigt tandslitage.
Likartade kariesangrepp i underkäkens två bakre kindtänder på höger respektive vänster sida, kan bero på att det ocklusala fissursystemet har en utsträckning till tandens buccala yta. Detta innebär att dessa ytor har större benägenhet att utveckla karies och kan alltså sägas vara ärftligt betingat, enligt tandläkare Björn Lundberg (skriftligt meddelande, 2020-05-12).
4.1.2. Individ nr. 2421 i grav nr. 38
Individen är troligen en man som dött mellan 35 och 60 års ålder. Skallen uppvisar genomgående en skrovlig, ojämn och svampartad yta som kan bero på pågående eller läkt porotisk hyperostos.
Framtänderna i över- respektive underkäken har ett speglat snett slitage, som om något föremål satt spår efter att ha dragits fram och tillbaka mellan tänderna. Emaljhypoplasier observerades på överkäkens framtänder. Flera av tänderna har mycket grunda alveoler och under analysen observerades även nedsänkta benkanter och blottade tandhalsar. Detta tolkas som påbörjad parodontit, tandlossning. I underkäken observerades även benutväxter vid framtändernas rötter, dessa kallas buccal exostos och kan uppstå på grund av yttre påfrestning på tänderna, men kan också vara genetiskt och åldersrelaterat (Jainkittivong & Langlais 2000:
51f). Ett stort kariesangrepp mellan de bakre kindtänderna i överkäkens vänstra kvadrant kan ha orsakat den kraftiga infektion som lämnat spår i form av en nedsänkning av käkbenet.
Tandsten förekommer över hela tandraden, både i över- och underkäken. Extra kraftigt angripet är underkäkens framtänder buccalt.
31
4.1.3. Individ nr. 3120 i grav nr. 61
Individen är troligen en kvinna som dött mellan 20 och 40 års ålder. Kraniet uppvisar en porotisk yta på pannbenet mellan ögonbrynsbenen, och generell porositet i skallbenets yttersta skikt. Detta kan vara en mild, utläkt porotisk hyperostos. Cribra orbitalia påträffades i båda ögonhålornas tak.
Kraftigt slitage och kariesangrepp har observerats i såväl över- som underkäkens kindtänder. En ej fullt erupterad visdomstand i underkäken kan indikera att individen tillhör den yngre halvan av det tillskrivna åldersspannet, men kan också bero på det begränsade utrymmet i underkäkens tandrad (Vretemark och Borrman 2010: 61–66). Emaljhypoplasi har observerats på framtänder, hörntänder och främre kindtänder.
4.1.4. Individ nr. 3356 i grav nr. 70
Individen är troligen en man som dött mellan 35 och 60 års ålder. Förutom icke-metriska särdrag ger skallen ett relativt friskt intryck, med endast lite porositet i hjässbenens yttersta skikt. Tänderna och käkarna är däremot av sämre kvalitet. I överkäken observerades en framtand med kraftigt sadelformat slitage. I underkäken påträffades en mycket nedsliten framtand med rotabscess, samt en kindtand som slitits ned tills endast en rot återstått i alveolen. Ante mortem tooth loss (AMTL) har skett på underkäkens vänstra sida, där visdomstanden och bakre större kindtanden saknas. Kariesangrepp observeras i kindtänder och visdomständer såväl i över- som underkäken. Så gott som alla tänder har någon form av deformation i emaljen, såväl linjär emaljhypoplasi som opacitet och andra ojämnheter observerades under analysen.
4.1.5. Individ nr. 3589 i grav nr. 76
Individen är troligen en man som dött mellan 20 och 40 års ålder. Det är svårt att avgöra huruvida skallens ojämna form beror på tafonomiska processer eller en deformation i skallens skelett. En fördjupning i pannbenet tolkas som läkt trauma, som trängt genom skallens yttersta skikt. Emaljhypoplasier finns på så gott som alla tänder i över- och underkäken. Ett snett bett kan ha orsakat det vinkelformade slitage som påträffades på de högra hörntänderna i över- respektive underkäken. Tandsten observerades på samtliga tänder, och karies påträffades i en kindtand i underkäken.
4.2. Hur kan kost- respektive icke-kostrelaterade spår i kranier och tänder kopplas till livet i det tidigmoderna Uppsala?
4.2.1. Kostrelaterade spår i tänder och käkar
Som ovan nämnts har arkeologisk forskning med fokus på matkultur i det tidigmoderna Uppsala inte gjorts i någon större utsträckning tidigare. Det finns dock indikationer på att mycket av medeltidens matkultur levde kvar en längre tid, då kosten till stor del fortfarande under 1600-talet bestod av rotfrukter och torkat eller saltat kött. Uppsalas befolkning odlade i stor utsträckning olika typer av sädesslag för konsumtion, och förutom att brygga öl tillagades även gröt, välling och bröd av råvarorna (Arcini 1999: 84f; Vretemark & Borrman 2010: 77).
Sädesslagen bearbetades och maldes till mjöl i stenkvarnar, och det var inte ovanligt att små gruspartiklar lossnade och hamnade i mjölet (Syse et al. 2003: 118f; Eriksson 2019: 16f).
Detta innebär att maten som åts ofta var seg och innehöll slipande ämnen, som ledde till att tänderna slipades ner mycket snabbt. Detta syns i det undersökta osteologiska materialet, där fyra av fem individer uppvisar ett mycket kraftigt tandslitage. Även kraftiga muskelfästen i
