Institutionen för arkeologi och antik historia
Mänskliga kvarlevor från Eldslandet
Arkeologisk biografi om tre selknam-individer
Marcela Vera Oliva
1
Abstract
Vera Oliva, Marcela 2020. Mänskliga kvarlevor av från Eldslandet. Arkeologisk biografi om tre selknam-individer. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.
Vera Oliva, Marcela 2020. Human remains from Tierra del Fuego. Archaeological biography of three Selknam-individuals. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
This work is an archaeological biography of three skeletons brought to Sweden from Tierra del Fuego in the late 1800s by scientist Otto Nordenskjöld and his Swedish expedition to the Magellan countries. These belonged to Selknam men killed by European farmers. In Sweden they were used in studies of comparative anatomy and as teaching and research material. They reflect the European colonial worldview of the 19th- and early 20th centuries, as well as a part of the colonial history of Patagonia and Tierra del Fuego.
Keywords: colonialism, First Nations, native-Americans, Selknam, Ona, skeletons, Patagonia, Magellan, Tierra del Fuego, Nordenskjöld
Kandidatuppsats i arkeologi 15 hp. Handledare: Carl-Gösta Ojala. Ventilerad och godkänd 2020-06-15. © Marcela Vera Oliva
2
TACK
3
Innehåll
1. INLEDNING ... 5
1.1.PROBLEMFORMULERING ...5
1.2.SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ...6
2. TEORI ... 7 2.1.ARKEOLOGISK BIOGRAFI ...7 2.2.INDIGENOUS ARCHAEOLOGY ...7 2.3.AVKOLONISERING ...8 3. METOD ... 9 4. KÄLLOR ... 10
4.1.NORDENSKJÖLD OCH HULTKRANTZ ...10
4.2.KATALOG-INFORMATION ...10 4.3.NUTIDENS SELKNAM ...10 5. TIDIGARE FORSKNING ... 12 5.1.LIKNANDE STUDIER ...12 5.2.OSTEOLOGISK MATERIALANALYS...12 6. KÄLLKRITIK ... 14 6.1.DE SKRIFTLIGA KÄLLORNA ...14 6.2.VÄRLDSKULTURMUSEERNAS KATALOG ...14 6.3.SELKNAM-ÄTTLINGAR ...14 7. ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 16 8. BAKGRUND... 17
8.1.ELDSLANDET OCH SELKNAM-FOLKET ...17
8.2.FARMEN SPRINGHILL ...17
9. DE MÄNSKLIGA KVARLEVORNAS BIOGRAFI ... 19
9.1.MAGALLANES, JULI ‒ DECEMBER 1895 ...19
9.2.SPRINGHILL, DECEMBER 1895 ...19
9.3.OM RÄTTSUNDERSÖKNINGEN I MAGALLANES ...20
9.4.FÖRSTA MÖTET MED DE MÄNSKLIGA KVARLEVORNA ...20
9.5.KAROLINSKA INSTITUTET, ANATOMISKA AVDELNINGEN ...21
9.6.GÖTEBORGS MUSEUM, ETNOGRAFISKA AVDELNINGEN ...22
9.7.STOCKHOLMS UNIVERSITET ‒FORSKNINGSLABORATORIET,INSTITUTIONEN FÖR ARKEOLOGI OCH ANTIK HISTORIA. ...22
9.8.MEDICINHISTORISKA MUSEET OCH DEPÅ MUNKHÄTTAN ...23
9.9.KAROLINSKA INSTITUTET, ENHETEN FÖR MEDICINENS HISTORIA OCH KULTURARV ...23
10. ANALYS ... 25
10.1.NATIONELLA IDENTITETER ...25
10.2.SKELETTSAMLINGEN ...25
10.3.DATUM OCH LOKAL ...26
10.4.SELKNAM-ÄTTLINGAR ...27
11. AVSLUTANDE DISKUSSION ... 29
11.1.EXPEDITIONENS MATERIALINSAMLING ...29
4
11.3.DE TRE INDIVIDERNA ...31
11.4.VETENSKAPSMÄN OCH URINVÅNARE ...32
5
1. Inledning
På 1800-talet och 1900-talets början, ägnade sig många vetenskapsmän i Europa åt studier av folkgrupper, från ett eurocentriskt perspektiv. Grupperna indelades i olika raser och många klassificerades som "vilda" och "ociviliserade", vilket var fallet med Amerikas urfolk. Charles Darwins sociala teorier var aktuella och dessa förstärkte idén om européernas
överlägsenhet inför andra etniska grupper. Människoutställningar var vanliga, där människor från fjärran länder uppvisades som exotiska, vilda varelser. Institut och universitet samlade kvarlevor från olika platser i världen och många gånger förvärvades dessa i samband med dödande eller plundring. Ofta togs de till vara med total avsaknad av etik. Från sin expedition till Magellanländerna förde Otto Nordenskjöld till Sverige mänskliga kvarlevor av fem urinvånare från Eldslandet, varav tre var från män. Länge trodde man att selknam-folket var utdött, men på senare tid har fler och fler personer som identifierar sig själva som selknam trätt fram. Dessa försöker rekonstruera sina förfäders historia och individerna som fördes till Sverige på 1800-talet är en del av den.
1.1. Problemformulering
På 1800-talet och 1900-talets början blev selknam-folket offer för ett folkmord utförd av huvudsakligen europeiska farmägare. Urinvånarnas identitet började gå förlorad när deras sätt att leva utplånades och deras familjer splittrades. Föräldralösa barn utbildades av missionärer som förbjöd dem att tala sitt modersmål (Rodríguez 2016: 10), eller fick jobba i farmerna, vilket gjorde att de glömde bort sitt eget språk (Bascopé 2011). De vuxna som blev kvar vid liv tvingades till assimilering och blev medborgare av den lägsta kategorin i den sociala
skalan. Diskriminering och stigmatiseringgjorde att många dolde sitt ursprung (Rodríguez
2016: 9) och lärde inte sina barn sitt modersmål (Zárraga 2016). Många gånger fick deras avkomma aldrig veta om sina förfäders etnicitet. Man suddade bort urbefolkningens historia och ättlingarna till dem fick lära sig bosättarnas egna, förvrängda, historia. Men dagens ättlingar till Eldslandets urbefolkningar befinner sig i en kulturell avkoloniseringsprocess och ägnar sig åt att rädda sin egen historia och identitet. De försöker återhämta och bevara sina traditioner, hantverk, språk och de gamlas muntliga berättelser om det förflutna.
Otto Nordenskjöld (1869–1928) var geograf och geolog vid Uppsala universitet. Till sin expedition till Magellanländerna fick han Byzantiska stipendiet av Uppsala universitet, Vega-stipendiet från det geografiska sällskapet i Stockholm, samt bidrag från privatpersoner (Nordenskjöld 1898). Syftet var att göra geografiska och biologiska undersökningar, men även antropologiska observationer gjordes. De mänskliga kvarlevorna som han förde till Sverige är viktiga p.g.a. de är en del av Patagoniens urfolks historia och deras ättlingars. De representerar en viktig del av Eldslandets koloniala historia och skotthålen på kranierna är ett bevis för våldet som urinvånare blev offer för. Det är spår efter kulor av samma typ som
farmägare använde (Martinic1989: 24). De mänskliga kvarlevorna hittades vid farmen
6
våldet mot urbefolkningen p.g.a. makten som farmägarna hade (Marchante 2019). Folkmordet på selknam erkändes inte av chilenska staten förrän år 2019 och många detaljer är fortfarande relativt okända för allmänheten, även om medierna i Chile och Argentina har börjat skriva mer och mer om ämnet på senare år.
1.2. Syfte och frågeställningar
Syftet är att skriva en arkeologisk biografi om tre manliga selknam-skelett som Nordenskjöld förde till Sverige år 1897. På detta sätt ska olika aspekter lyftas fram, så som den sociala och politiska kontexten i Eldslandet vid tiden då individerna hittades, den tidens idéer och människosyn bland svenska forskare, samt syftet med insamlingen av mänskliga kvarlevor. Biografin ska visa vilka institutioner som använde sig av materialet i Sverige och med vilka ändamål. Den ska ge svar på frågor kring materialet, kring Nordenskjölds berättelse, samt om uppgifter om materialet som finns tillgänglig i Världskulturmuseernas databas. Jag avser att undersöka följande frågeställningar: finns det spår på materialet som stämmer överens med Nordenskjölds berättelse om männens död? Kan det stämma att de hittades vid tiden som han anger? Dog de på platsen som anges i databasen? Hur ser skelettsamlingen ut idag?
7
2. Teori
2.1. Arkeologisk biografi
Tanken att föremål har ett socialt liv myntades 1986 av antropologen Arjun Appadurai, i en samling essäer med titeln The Social Life of Things. Han introducerade den arkeologiska biografins perspektiv, som handlar om att spåra artefakternas "livsberättelser”, från
föreställning till tillverkning, distribution och användning i alla succesiva sammanhang, till att bli arkeologiska föremål och därefter. Appadurai förklarar att sociala och politiska
mekanismer reglerar smak, handel och önskan; att människor finner värde i saker och saker ger värde till sociala relationer. Viktigt för honom är fokus på kulturellt definierade aspekter av utbyte och cirkulationsprocesser (Appadurai 1988). För honom är inte personer och ting helt olika kategorier, eftersom ting omges av transaktioner som utförs med egenskaper från sociala relationer (Appadurai 2006). I den här uppsatsen undersöks individer som
omvandlades till ett ting, de omvandlades till studieobjekt av forskare som hade vissa föreställningar om människor som kulturellt skiljde sig från de själva (de andra).
2.2. Indigenous archaeology
Indigenous archaeology strävar efter att göra arkeologin mer representativ, om att inkludera
urfolkens värderingar, kunskaper, praxis, etik och känslor genom samarbete och relaterade kulturella perspektiv. Inom arkeologins diskurs om konsekvenser av urfolkskulturernas överlevnad har fokus riktats mest på de sätt som urfolken motsatte sig kolonialism, men på senaste år har diskussionen utvecklats med hjälp av de så kallade shared histories, som har skapat plats för nya relationer (Murray 2011: 365). Frågor om identiteter ses idag på mer nyanserade sätt än tidigare. Arkeologen Chris Gosden föreslår att man gör en åtskillnad mellan allmän information av större relevans och lokal kunskap som är relevant för lokala samhällen och för urfolken. Berättelser som tidigare hade dolts, men som har stor betydelse för urfolkens identiteter kan möjliggöras genom att länka bevis från arkeologi, historia och muntlig historia (Gosden 2001).
Historiker och arkeologer är förvaltare av de flesta urfolkens förflutna tid och det finns en uppfattning om att dessa folk utgör en försvinnande etnisk grupp. Förespråkare för en mer inriktad form av Indigenous archaeology försöker att införliva icke-västerländska värderingar och perspektiv som källor och metoder för utredning. Arkeologins berättelser om urfolk förnekar ofta urfolkens egna åsikter om ämnet, till exempel tar arkeologin bort deras
8
2.3. Avkolonisering
Antropologen Sonya Atalay förespråkar en samarbetsstrategi som blandar västerländska arkeologiska kunskaper med ursprungsbefolkningens kunskaper och epistemologier, för att skapa en uppsättning teorier och metoder som möjliggör ett bra studie av det förflutna (Atalay 2006). Hon föreslår att avkolonisera arkeologin genom att försöka skapa en etisk och socialt rättvis utförande av arkeologisk forskning. Denna bör vara synkroniserad med och bidra till mål, hopp och nyfikenheter hos samhällen vars arv och förflutna studeras, samt använda sig av metoder och praxis som är välbalanserade med deras egen världsbild och traditionella kunskaper.
Arkeologen Marcia Bianchi Villelli uppmärksammar olika sätt på vilka latinamerikanska forskare arbetar med sina egna postkoloniala sammanhang. En del av sydamerikansk historisk arkeologi motsätter sig tillämpningen av anglosaxiska modeller på latinamerikanska processer och fokuserar på motståndet mot naturaliseringen av de politiska, ekonomiska och kulturella processerna som den amerikanska kontinenten har genomgått under de senaste fem
århundraden. Giro decolonial (“decolonized turn”), står för förskjutningen av eurocentriska uttalanden, det är ett "avkoloniserat tänkande" som bidrar till en kritisk bedömning av eurocentrism i den akademiska diskursen. Man ser inte moderniteten främst som ett
geografiskt fenomen och förklarar att det inte är Europa som skapade moderniteten, men att det är modernitetens kulturella dynamik som genererar en tvåfaldig representation: Europa och de andra (Bianchi Villelli 2011).
Urfolkens aktivism de senaste decennierna har spelat en viktig roll i åstadkommandet av lagstiftningsförändringar och lett till förändringar i arkeologisk praxis. Under de senaste åren har urbefolkningar visat mer och mer sin önskan att behålla kontroll över sitt eget kulturarv. Arkeologer har börjat tänka kritiskt om deras rätt till att kontrollera urfolkens materiella kultur från förfluten tid och börjat ägna större uppmärksamhet åt frågor om etik och socialt ansvar. Dessa förändringar inkluderar samråd och samarbete mellan arkeologer och grupper av ättlingar för att utveckla lagstiftning om repatriering av mänskliga kvarlevor. Debatter om vem som äger det förflutna, mänskliga kvarlevor och den materiella kulturen, samt vem som har makt att tala för och skriva historierna från det förflutna, spelar en framträdande roll inom
9
3. Metod
Som metod användes analysen av skriftliga källor, samt personliga kontakter. För att ta reda på mer om omständigheterna kring de tre individernas död och detaljer kring platsen där deras mänskliga kvarlevor hittades, analyserades Otto Nordenskjölds skildring av den svenska expeditionen till Magellanländerna, Vilhelm Hultkrantz analys av de mänskliga kvarlevorna och den befintliga informationen om dessa som finns i Världskulturmuseernas katalog. Personal på flera svenska institutioner kontaktades för att ta reda på fler uppgifter om de mänskliga kvarlevorna, om förvaringen av dem och användningen de gavs. Olof Ljungström, från Karolinska institutets enhet för medicinens historia och kulturarv och Denise Roos osteologiska undersökning, var viktiga för att få detaljerad information om materialet.
10
4. Källor
4.1. Nordenskjöld och Hultkrantz
Från sin expedition till Magellanländerna förde Otto Nordenskjöld till Sverige mänskliga kvarlevor från tre selknam-män som, enligt berättelsen som han fick höra, blev dödade i samband med att de rövade bort får från en utpost i farmen Springhill. Kropparna var förruttnade och låg direkt på marken, mitt i ett platåland. Nordenskjöld avlägsnade de
förruttnade mjukdelarna från skeletten genom att skrapa dessa med sin jaktkniv (Nordenskjöld 1898: 74). Inga uppgifter finns om eventuella föremål vid liken. Han fick veta att männen hade dödats i oktober 1894. En engelsman som var herde i Springhill berättade för honom att han själv hade varit med om att döda dem och beskrev hur det gick till: det var en grupp av fler än tre personer som var uppe på platån och försökte fly nedför branten mot en dal. Medan de tog sig till flykten träffades tre av dem av gevärsskott. En man träffades i benet och två andra män träffades troligen i underlivet (Nordenskjöld kommer inte ihåg exakt). När detta var över blev de tre individerna dödade genom var sitt skott genom huvudet, från nära håll (Nordenskjöld 1898: 74). Hultkrantz skriver att de mänskliga kvarlevorna bestod av halvt
mumifierade kroppar. Han berättar att rävar hade söndergnagtoch skingrat några av skelettens
ben, men trots det var skeletten i ganska komplett skick. Alla tre kranierna visar skottskador utförda på nära håll (Hultkrantz 1907:127). Bilder på två kranier bifogas i hans artikel (Hultkrantz 1898: 42, samt 1898: 79). Bilder på de tre kranierna finns i
Världskulturmuseernas databas för museisamlingar (Carlotta 2020, kranier IV B 121, IV B 123, IV B 124).
4.2. Katalog-information
I katalogen som finns i Världskulturmuseernas databas för museisamlingar (Carlotta) är de tre skelettens kranier klassificerade med följande ordningsnr.: IV B 121, IV B 123, IV B 124. Information om övriga ben saknas. Angiven fyndplats är ”Punta Delgada, Argentina”.
Angiven etnisk grupp: ”onawo; selknam; ona; selk´nam”. Om var och en av kranierna står att de tillhörde ”en skjuten indian”, dödad av kolonister "hösten 1894". Fotografierna togs i oktober 1931 av Gösta Jung, från Göteborgs museums etnologiska avdelning. Det gjordes förmodligen i själva museet, eftersom texten är följande: “Tidpunkt - förvärv till museet: 1931
- 10". Enligt katalogen tillhör kranierna Karolinska Institutets anatomiska avdelning och
inskriptionen på dem gjordes av Otto Nordenskjöld. Kraniet som fick ordningsnr. IV B 124 (kat.nr. 7431) är avsågad på pannans höjd, runt hela översta delen. Det finns även en angiven referens till sidorna 221‒222 i Martin Gusindes bok från 1939 “Anthropologie der Feuerland-Indianer”, utgiven i Wien av förlaget Mödling. Ingen specifik information om denna referens anges (Bilaga nr. 3).
4.3. Nutidens selknam
11
nationell folkräkning (Rodriguez 2016: 36). De har en organisation som heter Rafaela Ishton och en av medlemmarna är Margarita Maldonado. Hon är dotter till Rubén Darío Maldonado och Herminia Vera Illioyen. Herminia växte upp i salesianmissionen Candelaria, hon talade selknam-språket och dog 2014 vid 91 års ålder. Margarita ägnar sig åt återskapandet av selknam-folkets kunskaper och praxis, samt till att sprida dessa bland nya generationer. Hon har fått flera priser för sin undervisning om selknam-kulturen i skolor och bibliotek, samt workshops där hon lär ut selknam-hantverk. Att skriva egna berättelser är för henne ett sätt att återskapa kollektivt minne och odla den egna identiteten. Hon har skrivit en bok som
innehåller berättelser överförda av hennes mor och andra av sina förfäder, dessa satte hon ihop som ett pussel för att bygga upp deras historia (Radio UNTDF 2019, intervju). År 2016
återlämnade Argentinas naturhistoriska museum ‒ Museo de La Plata ‒ mänskliga kvarlevor av fyra selknam-individer, till selknam-ättlingarna i Argentina. En av de återlämnade
individerna hade hittats i farmen Springhill och hans kranium visade ett stort kulhål i tinningsbenet (temporale) (Marchante 2019).
Chiles selknam-organisation heter Comunidad Covadonga Ona och består av cirka 200 personer som identifierar sig själva som selknam. De har ett samfund kallad Corporación Selknam Chile, som definieras som "selknam-folkets samfund för den kulturella identitetens räddning och värdering". En av medlemmarna är Keyuk Yanten, vars morfar var från byn Cerro Sombrero, som ligger på området som tillhörde farmen Springhill (idag en kommun som heter Primavera). Hans mamma tillhör en generation som avbröt överföringen av kulturarvet och han fick inte veta att han var ättling till selknam förrän han var åtta år, därför att hans föräldrar försökte skydda honom från diskriminering. Även om hans familj levde enligt chilensk kultur, upprätthölls i hans hem vissa praxis som skiljde den från resten. Han lärde sig selknam-språket från sin morfars bror, som inte kom ihåg allt. När denne gick bort bestämde sig Yanten för att rädda språket och det gjorde han genom att rekonstruera det med hjälp av fonologiska skivor och ordböcker skrivna av bl.a. missionären José María de
Beauvoir. Idag är han den enda i Chile som talar selknam-språket. Genom kontakter med andra urinvånare lärde han sig att ta en social och politisk ställning till sin egen historia och identitet.
År 2019 blev folkmordet på selknam-befolkningen erkänt av den chilenska staten, med hänvisning till en rapport från Historiska sanningskommissionen om ursprungsbefolkningar, som definierade ockupationen av södra Patagonien och Tierra del Fuego som folkmord. Men några riksdagsmän föreslog att ersätta termen folkmord med utrotning (Chiles
12
5. Tidigare forskning
5.1. Liknande studier
Appadurais tanke att föremål har ett socialt liv befästes genom en publikation i tidskriften World Archaeology, 1999, nämligen "The Culture Biography of Objects" (Gosden & Marshall 1999). Den arkeologiska biografins perspektiv och metod förstärktes på 1990- och 2000-talet och det skrevs fler och fler biografier om föremål, landskap, platser, människor, varor,
tidsperioder. Utvecklingen av DNA-studier påverkade arkeologin och man utförde fler och fler bioarkeologiska biografier. I dessa används osteologiska och kemiska analyser för att ta reda på den levande människas biografi. Däremot hade jag svårt att hitta biografier av just mänskliga kvarlevor, med ett undantag som beskrivs nedan.
Forskarna Anne Gustavsson och Henrik Lindskoug skrev en kulturell biografi av en arkeologisk samling från Arica, i Chile, som involverar två museer i Göteborg, i Sverige (Gustavsson & Lindskoug 2015). Den ger en omfattande överblick över samlingens historia och hur betydelsen och sammanhanget för ett kranium som tillhör denna samling har
förändrats över tid. De använde den biografiska metoden som föreslogs av antropologen Igor Kopytoff, som betonar att det som är viktigt i anskaffandet av främmande föremål är hur ting omdefinieras kulturellt och hur de tas i bruk (Kopytoff 1988). Biografin som de konstruerade inkluderar fysisk och kulturell omvandling av en person till ett kulturellt laddat ting, något som Kopytoff inte tog hänsyn till. Det är en kulturell biografi av ett kranium som person och ting, den analyserar förändringen över tid av betydelsen och sammanhanget för kraniet och dess samling. Gustavsson och Lindskoug diskuterar förhållandet mellan insamling och behandling av mänskliga kvarlevor och vetenskapens historia i Sverige, samt samtida internationella exempel på förvaltning av mänskliga kvarlevor. De visar att följning av ett objekts förlopp tillåter undersökningen och dokumentationen av förändrade värdesystem i museernas historia.
5.2. Osteologisk materialanalys
2013 gjorde Denise Roos en osteologisk analys av skelettet som fick ordningsnr. IV B 121. Det var en examinationsuppgift (uppsats) för en kurs i osteologisk paleopatologi och gjordes på forskningslaboratoriet vid Stockholms universitets institution för arkeologi och antik historia. Den analyserade individen bedömdes som en man på 25 - 35 år. Kroppslängden beräknades till 158, 99 cm. (Roos 2013: 5). Skelettet visar två skotthålsskador och saknar
följande benelement: underkäken, båda händerna, vänster revben (nr. 12, sinister), höger
lateral kilformat ben och samtliga höger mellanfotsben. Kraniet har ett ingångshål i
13
14
6. Källkritik
6.1. De skriftliga källorna
Kontrasten kultur/natur framstår tydligt i Nordenskjöld skildring av sin expedition. Han ser sig själv som en ”kulturens man” från jordens nordligaste "kulturland”, i en överlägsen position gentemot andra människor som inte ses som en del av kulturen. T. ex. en grupp afrikaner som han träffar under sin resa ("negerpojkar"), som han beskriver som "ett stycke av
afrikansk natur" (Nordenskjöld 1898: 8). Nordenskjöld träffade aldrig fria urinvånare och han
hade ingen lång direkt kontakt med dem. Enligt hans egna ord, hade han många kontakter med ”talrika personer” som ”mer eller mindre haft med indianer att göra”. Han påstår att det var på det sättet som det blev möjligt för honom att framställa “en ganska fullständig bild av
urinvånarnas levnadssätt” (Nordenskjöld 1898:155‒156). Det gör att hans beskrivning av
urbefolkningen inte är helt att lita på. Dessutom återspeglar både hans och Hultkrantz diskurs 1800-talets koloniala syn på samlar-jägarfolk, som sågs som individer i ett lägre
utvecklingsstadium. Hultkrantz uppdelar människor i olika raser och skriver om “rena raser” och “blandningsfolk”. Han uttrycker sig etnocentriskt och rasistiskt om Eldslandets urfolk, samt om Sydamerikas invånare, som han kallar för “bastarder” (Hultkrantz 1898: 32).
6.2. Världskulturmuseernas katalog
I katalogen finns bara viss information om kranierna, men ingenting om skeletten. Det står att de dödades av kolonister från "Punta Delgada, Argentina", men Punta Delgada har aldrig tillhört Argentina. Det framgår inte tydligt om man menar att de dödades i Punta Delgada, men ingen annan specifik plats anges. Katalogen innehåller gammal information och gammalmodiga begrepp, t. ex. kallas individerna för “indianer”. Katalogkortet tillhörde Göteborgs museum. Det står att kranierna tillhör Karolinska institutets anatomiska avdelning
och att fotografierna gjordes “på avd. beställning”, men det är svårt att veta vilken avdelning
och institution man menar, eftersom ingen specifik information anges.
6.3. Selknam-ättlingar
Keyuk Yanten befinner sig för närvarande i huvudstaden Santiago, fast det var tänkt att han skulle vara i Eldslandet tillsammans med andra ättlingar till selknam. Där skulle han försöka ta reda på om det finns någon muntlig berättelse som kan vara förknippad med de tre
15
16
7. Etiska överväganden
17
8. Bakgrund
8.1. Eldslandet och selknam-folket
Enligt arkeologen Mauricio Massone befolkades Eldslandet mellan 10 000 och 11 000 år sedan (Massone 2004). Urfolket som bebodde Stora Eldslandsön innan 1800-talets
kolonisation var ett samlar- och jägarfolk som kallade sig själv för selknam, men var också känt under namnet ona. Man tror att vid tiden för kolonisationen fanns ca 4 000 selknam-individer (Gusinde 1982). Från och med självständigheten från Spanien i början av 1800-talet skapades nya nationalstater i Chile och Argentina, dessa två länder tog besittning av selknam- folkets territorier och 1881 fastställde de sina respektive gränser i Eldslandet (Rodríguez 1985: 51). 1867 startades den reguljära transporten mellan Europa och Stilla Havet via Magellansundet och europeiska bosättare i Magallanes-regionen fick stora förmåner
(Patagoniens södra del, där Eldslandet ingår). Bosättarna fick verktyg, föda och mark med ett
minimum av 48 hektar, befriades från skatt, tullavgifter och militärtjänst (Harambour2019).
År 1877 infördes får som skänktes till dem och två år senare flyttade gruvarbetare,
guldvaskare och havsdjurjägare till Stora Eldslandsön. De startade våldsamma handlingar mot urbefolkningen (Martinic 1979: 40). En av dem var Julius Popper, som mördade åtskilliga urinvånare och som dessutom gjorde ett album med fotografier på det (1881). Han bildade South Gold Laundering Company, hade sin egen milis och gav ut sina egna mynt och frimärken. Han kallades för "Eldslandets diktator" (Ansel 1970). Under den perioden fördes tiotals urinvånare från Eldslandet till Europa för att uppvisas på människoutställningar. Affärsmannen Maurice Maitre kidnappade en familj på elva selknam-invånare i Phillip Bay och förde dem till europeiska länder där de uppvisades som vilda kannibaler (Báez & Mason 2006; Mülchi 2010). Efter guldruschen bildades stora farmer för fåruppfödning och statens mark blev monopoliserad av följande storföretag: Wehrhahn & Hobbs Company, Tierra del Fuego Sheep Farming Company, The Phillip Bay Sheep Farming Company, Sociedad Explotadora de Tierra del Fuego. Dessa tog kontroll över all handel, krediter, mark, produktion, transport, samt marknad av ull och kött i hela Eldslandet och Patagonien
(Harambour2019).
8.2. Farmen Springhill
Selknam-folkets huvudföda var guanacon,men djurarten dödades massvis av européer för att
ge plats åt får och antalet guanaco minskade avsevärt. I augusti 1894 började urinvånare att
jaga får som hade införts i Springhill (Martinic 1979; Marchante 2019). Denna farm tillhörde
Tierra del Fuego Sheep Farming Company och bestod av 25 000 får på 180 000 hektar (Marchante 2014). Mauritz Brown var företagets direktör. P.g.a. han ville få guvernören att skicka dit soldater, ljög han för honom om antalet får som togs av urinvånarna (Martinic 1973: 43). Farmen kallades också för Punta Anegada, som udden där huvudanläggningen låg i början (Martinic 1973: 13). När den senare flyttades till Springhill bestod den av 29
byggnader och drevs av bröderna Ernest och Montague Wales. Jimmy Radburne var en av Springhills herdar och ingick i en grupp som kallades för indianjägare. De brukade få i
18
som möjligt och bevisa det genom att uppvisa de dödades bågar och pilar. Det var ett acceptabelt bevis p.g.a. en selknam-jägare skulle aldrig göra sig av med sin båge, eftersom han var beroende av den för att kunna livnära sig själv och sin familj. Sedan sålde herdarna dessa föremål på fartygen i Magellansundet, som souvenirer. De kunde även få ett brittiskt pund för en urinvånares kranium, från handelsmän som sålde dessa till antropologiska museet i London för upp till åtta pund (Gusinde 1951: 100‒102). Alexander McDonald var ledare för
indianjägarna och brukade hugga sina offer till döds med kniv, enligt Radburne. När han såg
en ung kvinna våldtog han henne först, innan hon halshöggs. Men det var vanligt att
administratörer i Brauns företag gav order att döda männen och tillfångata kvinnor och barn (Harambour 2017: 55‒56). Selknam-kvinnor och flickor blev offer för systematiska
kidnappningar och våldtäkter (Bascopé 2011). Andra sätt som farmägare och indianjägare använde för att döda urfolket var att släppa hundarna på dem, injicera dem med smittsamma virus och förgifta dem med stryknin (Gusinde 1951).
I Springhill dödades urbefolkningen öppet mellan 1894‒1895, innan den chilenska befolkningen i Magallanes bad myndigheterna att ingripa. Långt innan hade
19
9. De mänskliga kvarlevornas biografi
Det här kapitlet är en redovisning för de mänskliga kvarlevornas biografi. Först anges en beskrivning av händelser som skedde innan Nordenskjöld hittade kvarlevorna, som kan ha påverkat hans uppgifter om de tre individerna. Händelserna visar ett problematiskt politiskt klimat i Magallanes, samt möjliga omständigheter kring de tre individernas död.
9.1. Magallanes, juli
‒
december 1895
De mänskliga kvarlevorna hittades av Nordenskjöld i slutet av 1895, när flera farmägare blev
anklagade i rätten för våld mot urbefolkningenoch den svenska expeditionen hade varit på
Eldslandet i ca en månad. Direktören Mauritz Braun hade fått dåligt anseende p.g.a. sitt våld redan ett år innan, men 1895 var han och bröderna Wales inblandade i en rättslig process som pågick när Nordenskjöld hittade de döda individerna i deras farm. Denna farm och nästan alla farmer som den svenska expeditionen vistades i, tillhörde Brauns företag.
I juli 1895 blev 165 selknam-invånare tillfångatagna av Brauns anställdaAlexander Cameron
(Martinic 1979: 44; Harambour 2007: 54‒55). Guvernören bad om att befria dem och de skickades till staden Punta Arenas. Där blev de sålda som slavarbetare av tjänstemän och högt uppsatta medborgare, det var en ren auktion av barn som slets ifrån sina mödrar (Harambour 2007). Äldre individer blev tvingade till ett tiggarliv och de som gjorde motstånd straffades med 25 piskslag (Rättsdomstolen i Magallanes 1895, arkiv 549). Händelserna blev kända bortom Magallanes, dagstidningar i Santiago och Buenos Aires beskrev dessa som avskyvärda
brott (Martinic 1979: 44). I december-månaden inledes en rättsundersökning, åtskilliga
personer häktades och blev förhörda, bl.a. Cameron, Brown och Springhills administratörer - bröderna Wales (Martinic 1973: 43). Guvernören tog en hårdare attityd mot farmägarna, samtidigt som 158 vittnesmål om överträdelser mot urfolk samlades in (Rättsdomstolen i Magallanes 1895, arkiv 549).
9.2. Springhill, december 1895
Den 12 december 1895 kom Nordenskjöld och sina svenska kollegor fram till en byggnad tillhörig farmen Springhill och de slog sig ned med bekanta. Två timmar senare var de i farmens huvudbyggnader (Fig. 1), där de såg den stora fårflocken framför sig och Montague Wales bjöd dem att stiga in och slå sig ned i ro (Nordenskjöld 1898: 66‒67). Nästa dag red de
söderut och övernattade i en farm som tillhörde Ernest Wales, i Phillip Bay. Montague Wales
20
Fig. 1: Springhill, stall för fårklippning. Foto av Eugenio Garcés, Red Patagonia Futura.
Flera vittnen berättade i rätten att bröderna Wales betalade ett brittiskt pund för varje dödad vuxen selknam-man (Rättsdomstolen i Magallanes 1895, Arkiv: 57–61; 213–216). Ernest Wales häktades och förhördes den 28 december. Från hans uttalande framgick att dagarna runt den 13 december i Punta Anegada (Springhill), tog han själv och fyra av sina anställda sina vapen och förföljde en grupp urinvånare. Han påstod att männen flydde, men att kvinnorna och barnen blev kvar och blev tillfångatagna. Hans bror Montague Wales förde dem till Punta Arenas en vecka senare, men han nekade att det var med avsikten att sälja dem som slavar (Rättsdomstolen i Magallanes 1895, Arkiv 549: 95). Den 29 december fick Nordenskjöld veta att det fanns tre lik i brödernas farm (Nordenskjöld 1898: 69–73).
9.3. Om rättsundersökningen i Magallanes
Från rättsundersökningen framgick att åtskilliga urinvånare dödades mellan november och december 1895 i omgivningarna av Punta Anegada (Springhill), San Sebastian, Porvenir och Boquerón (Harambour 2017: 56). Undersökningen var öppen i många år, men till slut
avvisades anklagelserna. Man påstod att det inte fanns direkta vittnen och materiella bevis, ärendet avslutades och avslogs 1904. Garantidomstolen uppgav att misshandeln och morden på urinvånarna berodde på tron att dessa befann sig i ett "lägre utvecklingsstadium", samt på
försvaret av privat egendom (Rättsdomstolen i Magallanes 1895: 405–406). Via ett dekret och
antagligen på begäran av ministern i rättsprocessen, beordrade guvernören i februari 1896 överföringen av urinvånarna till salesianmissionen på Dawsonön. Där användes de som arbetskraft, tvingades att överge sina seder och bli kristna. Hundratals dog p.g.a. sjukdomarna som européer smittade dem med, bl.a. mässling, tuberkulös och syfilis (Martinic 1979: 44; Mülchi 2010; Harambour 2017: 54). På Eldslandets argentinska del fortsatte folkmordet öppet, där hade den lokala polisen den specifika uppgiften att utrota urbefolkningen (Martinic 1989: 25).
9.4. Första mötet med de mänskliga kvarlevorna
21
bland några buskar i ett landskap som beskrivs av Nordenskjöld som “av den mest ödsliga
karaktär”. Huvudvegetationen bestod av en art av släktet Azorella. I övrigt fanns lavar och
massor av en växt med röda bär, nästan identisk med “kråkris” (Empetrum nigrum, var.
rubrum). Här och där såg Nordenskjöld några få guanaco och en magellanräv. Liken täcktes
av en svart sörja av förruttnelse och kranierna hade sitt hår kvar, samt halvt tomma ögonhålor. Efter att Nordenskjöld skrapade rent benen inlindade han dessa i papper och gräs, inpackade dem i var sin säck och lastade dem på en mulåsna som hade medförts särskild för detta ändamål. Individerna hade varit döda i över 14 månader, enligt det datum som Nordenskjöld anger för deras död (Nordenskjöld 1898:75).
Fig. 2: Plats där O. Nordenskjöld hittade de tre männens mänskliga kvarlevor. Bild från Google Earth.
9.5. Karolinska institutet, anatomiska avdelningen
Karolinska institutet (KI) bildades 1810. År 1861 blev institutet jämställd med universiteten och man bedrev forskning inom ämnena i kemi och anatomi (Lindsten et al. 2011).
Anatomerna utförde sina forskningsuppgifter i dissektionssalen och som resultat uppstod samlingar som tjänade som undervisnings- och forskningsmaterial, främst av professor i anatomi Anders Retzius (senare institutets rektor), med början på 1840-talet. Den
kraniologiska samlingen var ett material inom den jämförande anatomin som byggdes upp i KI:s anatomiska museum. Under 1830‒1840 samlade Anders Retzius kranier från samer och från hela Europa. Hans kategorisering av människor i kort- och långskalliga (Edbom 2005: 45) blev en gren av rasforskningen som senare drevs av Statens institut för rasbiologi i Uppsala.
Det finns ingen dokumentation om exakt när selknam-individerna lämnades till KI:s anatomiska museum, men de fanns där redan när Nordenskjöld skrev sin skildring om expeditionen som publicerades 1898, enligt honom själv (Nordenskjöld 1898: 75). Branden i KI:s museum 1892 förstörde all katalogisering, efter den ordnades samlingen igen och
22
Ljungström (muntlig referens Olof Ljungström 2020-03-26), forskare på Medicinens historia och kulturarv vid KI (MHK), kan det konstateras av dokumentationen som finns att institutets osteologiska samling var aktiv fram t.o.m. år 1900, i den meningen att man fortfarande
förvärvade nya mänskliga kvarlevor. Efter 1900 upphörde detta, med ett enskilt undantag i form av ett sista ströintag 1922. Sedan verkar KI:s samling istället ha fungerat som en resurs från vilken man ibland överförde enskilda mänskliga kvarlevor till andra samlingar, särskilt under mellankrigstiden. Men KI:s dokumentation av samlingen från 1900-talet är i stort sett obefintlig.
Selknam-individerna var en del av KI:s anatomiska museums samling, de förvarades i museiflygeln i KI:s lokaler på Hantverkargatan i Stockholm. Museet var välkänt och relativt välbesökt av allmänheten (Svanberg, 2015: 152). Det omfattade nio rum klädda från golv till tak med fyllda vitriner. En av huvudattraktionerna var Retzius kraniesamling, som 1862 stod uppställd i tre stora dubbelmontrar i museet och var sorterad enligt hans system för
klassifikation av jordens folk, med långskallar, kortskallar och de olika varianterna av dessa för sig själva. Efter branden 1892 återöppnades museet 1896 och sedan rummen återställts var det öppet för allmänheten. I samband med första världskriget stängdes museerna på KI för besökare, det är inte helt klart när, exakt. Kring 1910 lade Vilhelm Hultkrantz och Herman Lundborg grunden för rashygien och rasbiologi i Sverige (Svanberg 2015: 92). I museet togs utrymmen i anspråk som undervisningssalar och det fanns en alltmer akut brist på lokaler 1912 och framåt.
År 1929 var bara det hygieniska museet på Karolinska öppet för allmänheten, men
verksamheten fortsatte fram till att det nya campuset i Solna gradvis byggdes och 1946 stod klar en ny gemensam byggnad för institutionerna i anatomi och histologi. Delar av de anatomiska museisamlingarna flyttades dit, men mycket måste ha magasinerats, enligt Olof Ljungström. Exakt huruvida selknam-individerna fanns uppställda i museirummet eller
ställdes i förråd vet man inte. Anatomiska institutionen hade ett museum även där, i anslutning till föreläsningssalen, vilket fanns kvar 1960 (Svanberg, 2015: 153).
9.6. Göteborgs museum, etnografiska avdelningen
I oktober 1931 fotograferades selknam-individernas kranier av Gösta Ljungh, som arbetade på Göteborgs museum. Intendent för museets etnografiska avdelning var Erland Nordenskiöld, som gav museet internationell standard, framförallt med Latinamerika som inriktning
(Carlotta 2020, Världskulturmuseets samlingar). Adriana Muñoz, intendent för samlingarna
vid Världskulturmuseet i Göteborg, letade efter mer information om selknam-individerna i det museet, men fann inga fler uppgifter (muntlig referens Adriana Muñoz 2020-04-24).
9.7. Stockholms universitet ‒ Forskningslaboratoriet, Institutionen för
arkeologi och antik historia.
KI:s samling av både mänskliga kvarlevor och djurskelett överlämnades som deposition till Stockholms universitet år 1968, till den nystartade osteologiska institutionen. Den låg från början i SU:s lokaler vid Brunnsviken, innan den flyttades i början av 2000-talet till sina nuvarande lokaler på SU:s campus. När de mänskliga kvarlevorna överlämnades från KI till Stockholms universitet, saknades individen som fick ordningsnumret IV B 124. Olof
23
samling började fungera som en resurs från vilken man ibland överförde enskilda mänskliga kvarlevor till andra samlingar, kan även den individen ha ingått i detta. Enligt Ljungström förefaller det rimligt att anta (muntlig referens Olof Ljungström 2020-03-26). Intendenten Adriana Muñoz konstaterade att skelettet inte finns på Världskulturmuseerna i Göteborg (muntlig referens Adriana Muñoz 2020-04-24).
Mellan 1968‒2005 förvarades samlingen i ett magasin i Ulriksdal, sedan flyttades den till Wallenberglaboratoriet tillsammans med en del andra kvarlevor som bedömdes kunde komma
att bli föremål för repatriering, enligt professor Jan Storå, anställd på SU:s Osteologiska
forskningslaboratoriet. Men allt blev kvar till 2015, när materialet flyttades till KI. Storå
kommer ihåg endast ett av selknam-skeletten och han såginte att det användes i
undervisningen under perioden när han var student eller doktorand/forskare på institutionen. Vad han vet är Denise Roos den enda som har studerat skelettet inom en paleopatologikurs (muntlig referens Jan Storå 2020-05-03). Det handlar om individen som fick ordningsnr. IV B 121, som analyserades av Roos år 2013. Vid denna tidpunkt var inte individen förvarad i en låda, utan var monterat, men utan kraniet. Den stod i ett av magasinen intill själva laboratoriet och saknade vissa skelettdelar (muntlig referens Denise Roos 2020-05-15). Det finns ingen information om var dessa delar kan finnas. Jan Storå vet inte om de saknades redan när skelettet kom till laboratoriet, eller om de avlägsnades senare (muntlig referens Jan Storå 2020-05-03).
9.8. Medicinhistoriska Museet och Depå Munkhättan
I samband med flytten av samlingen till SU, kom osteologen på universitetet fram till att samlingen snarare var en historisk samling än osteologisk. Som ett resultat av detta, överlämnades samlingen från SU år 2005, som en vidaredeposition till Stockholms Läns Landsting och det Medicinhistoriska Museet i Stockholm, på Karolinska Sjukhuset.
Medicinhistoriska museet bildades 1907 som Svenska Läkaresällskapets medicinsk-historiska sektion i avsikt att skapa ett svenskt forum för medicinhistoria och samla medicinhistoriskt intressanta föremål. Men 2005 stängde Landstinget museet av besparingsskäl
(Medicinhistoriska museet 2020). Samlingen kom att direkt magasineras i den stora Depå Munkhättan i Tumba (Alfa Lavals gamla industrilokaler), ett magasin som ägs av Svensk Museitjänst och drivs av Riksantikvarieämbetet. Samlingen var där under perioden 2005‒2015.
9.9. Karolinska institutet, Enheten för medicinens historia och kulturarv
2015 beslutade KI att återta samlingen, och därmed återkallades de ursprungliga
depositionerna i två steg: osteologerna på SU återtog sin deposition till Stockholms Läns Landsting, och KI återtog sin deposition till SU. Sedan 2015 har samlingen varit placerad i förråd hos Medicinens historia och kulturarv på KI. Där finns idag enbart två av de tre
individerna som Nordenskjöld förde till Sverige från expeditionen till Magellanländerna. Den saknade individens öde är fortfarande oklar.
Angående den saknade individen föreslog Adriana Muñoz att vända mig till Naturhistoriska museet i Göteborg (muntlig referens Adriana Muñoz 2020-04-24). Från information på internet fick jag veta att de mänskliga kvarlevorna som fanns på det museet fördes till förvaltningen Västarvet, som 2018 beslutade att de ska gallras, för att sedan antingen
24
25
10. Analys
I det här kapitlet görs en tematisk analys utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar. Först
tas den politiska kontexten på 1800-taletupp, sedan jämförs det osteologiska materialet med
de skriftliga källorna och uppgifter i katalogen. Slutligen behandlas idéer kring selknam-folket
och selknam-ättlingarnas identitet.
10.1. Nationella identiteter
Det ekonomiska koloniala arvet i Chile och Argentina efter självständigheten från Spanien gjorde att dessa länders ekonomi begränsades till produktion och export av primärvaror.
Landsegendomen var viktig och utvecklades via ett utbytesnätverkmellan de båda länderna
och Europa, huvudsakligen med Storbritannien, som hade monopol över den internationella handeln. Teknologisk utveckling och expansion av marknaden gav väg för uppväxten av en
europeisk oligarki somfick stöd i de nya ländernas byggande av hegemoni och
nationsskapande politik. Den använde en diskurs om ekonomisk uppväxt, civilisation och "framsteg", för att legitimera sitt våld mot ursprungsbefolkningen. Farmägarna fastställde monopol över jordmarken, tog kontroll över landsbygden och befolkade den genom att utrota "det vilda", dvs. indianer, flora och fauna (Marchante 2019).
Medan nya nationalstater byggdes i Sydamerika, förstärktes de redan existerande
nationalstaterna i Europa. Det ledde tilluppkomsten och utvecklingen av museer, där man
skapade nationella hjältar, traditioner och andra symboler som skulle lyfta fram
nationalistkänslor. Framställningar av främmande länder användes som ett sätt att konstruera en nationell identitet, dessa skulle tillåta det egna landets befolkning att se sig själv som mer civiliserad i kontrast mot andra. I Sverige fanns en massiv propaganda mot utvandring till Amerika, som använde en bild av Amerikas urinvånare som farliga, ociviliserade och vilda. Den bilden blev en stereotyp (Muñoz 2011). Insamling av föremål från fjärran länder blev viktig för museerna och mänskliga kvarlevor samlades av forskare för att ge stöd åt sina föreställningar och rasistiska teorier.
10.2. Skelettsamlingen
Den osteologiska analysen av skelettet som fick ordningsnr. IV B 121 visar att innan individen sköts i huvudet blev han skjuten i magen, framifrån. Detta stämmer inte riktigt överens med berättelsen som Nordenskjöld skriver att han fick höra. Det påstås i den skildring att mannen blev skjuten medan han försökte fly nedför branten mot en dal, men det är
osannolikt att han vände sig om med hela kroppen medan han gjorde det. Om han gjorde det med avsikten att hjälpa någon bakom sig (eller annan anledning), skulle projektilen
förmodligen inte ha kommit in i höjden den kom in (Bilaga nr. 2), eftersom han måste ha blivit skjuten uppifrån.
26
överensstämmer med Nordenskjölds berättelse om hur han renskrapade dessa med en kniv. Enligt Olof Ljungström har benen en mängd strieringar (ränder) efter någon form av
skrapande aktivitet som annars är oerhört svår att förklara, och rätt olik något som osteologer annars normalt ser (muntlig referens Olof Ljungström 2020-03-18).
Nykomna från Eldslandet användes selknam-individerna till studier grundade på rasistiska idéer och de placerades ännu en gång i en ovärdig och underlägsen position. Uppdraget att analysera dem gick till Vilhelm Hultkrantz, en forskare som sysslade med eugenik och som
senare blev viceordförande på Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Han beskrev
individernas liv som “ytterst primitiv” och mordet på dem kallade han för “lynchrättvissa” (Hultkrantz 1898: 39‒40). Individerna omvandlades till studieobjekt vid olika institutioner, de användes inom studier i jämförande anatomi, som undervisnings- och forskningsmaterial, samt till studier i paleopatologi (muntlig referens Jan Storå, 2020-05-03). De skildes från sin livshistoria och separerades från varandra. En av dem blev monterad i ett laboratorium, utan kraniet. Förvaringen av dem var bristfällig, i den meningen att flera delar av ett av skeletten saknas och det saknas även ett helt skelett från samlingen. De mänskliga kvarlevorna betraktades av svenska institutioner som osteologiskt material från 1897 fram till 2005, då man började se dem som museisamling och medicinhistorisk samling. Tio år senare började man betrakta dem som kulturarv. Det är oklart vad som hände med skelettdelarna och individen som saknas (IV B 124). Den kan finnas i ett av de 18 svenska museerna som har mänskliga kvarlevor från andra delar av världen, men även i någon annan institution. Totalt finns 66 museer i Sverige som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar (Drenzel et al. 2016).
10.3. Datum och lokal
Det finns en motsägelse i Nordenskjölds och Hultkrantz berättelser angående de mänskliga kvarlevorna. Den första skriver att kropparna var i ett tillstånd av förruttnelse, medan den andra skriver att kropparna var mumifierade. Det är svårt att avgöra om det verkligen hade gått 14 månader sedan döden på de tre individerna närde hittades, men det är ytterst tveksamt, p.g.a. Eldslandets klimat, vilda djur och naturens egenskaper på platsen där de låg.
Nordenskjöld berättar att han betraktade några benknotor i Bahía Inútil, som var det enda som rävar och fåglar lämnat efter vad en gång varit en urinvånares lik (Nordenskjöld 1898:106). Att undvika att djur åt upp kropparna var en anledning till att selknam-befolkningen inte lämnade synliga spår efter sina dödas begravningar (Gusinde 1982: 526). Klimatet i Eldslandet är mycket fuktigt och Gusinde berättar att det var omöjligt att bevara föda,
inklusive rökt eller grillat kött (Gusinde 1951: 173). Selknam-invånarna sparade endast några bitar av valkött och fett som konserverades genom förvaring i träskmarker (Gusinde 1986 och Guyot 1968: 14, i Clemente 1997). P.g.a. fuktigheten fick dem även gräva ner guanacoskinnet under marken i några dagar för att torka det (Clemente 1997). På Eldslandets norra del, där Springhill ligger, är fuktigheten 73,3 % i genomsnitt. Under tidsperioden 1901‒1988 var högsta medeltemperaturen 14, 1 °C och lägsta medeltemperaturen –1, 8 °C (Clemente 1997). Årlig nederbörd var 534, 7 mm. i genomsnitt (Bilaga nr.4). Flera års-meteorologiska
observationer gjorda på 1800-talet i Ushuaia (Eldslandets södra del), visar att Beagle kanalen hade en årlig medeltemperatur på över 0° (Lita 1887: 59).
27
Hultkrantz anger att individerna dödades i farmen Springhill, som låg och ligger i Chile. Nordenskjöld själv nämner att han befann sig på Chiles del av Eldslandet när han kom fram till Springhill (Nordenskjöld 1898: 64). Ingenting nämner han om Punta Delgada, som ligger på andra sidan Magellansundet och vars anläggning flyttades till Springhill 1892 (Martinic 1973: 13; Martinic 1982: 52). Farmen Punta Delgada har alltid tillhört Chile, inte Argentina, som det står i katalogen.
10.4. Selknam-ättlingar
Modersmålet var en huvudindikator som användes av forskare på 1960-talet för att definiera om en person var urinvånare eller inte. Det gjorde att vuxna urinvånare betraktades som "rasrena” och deras barn som "ättlingar till urinvånare" (Rodríguez 216: 10). Vissa urinvånare beskrevs av forskare som "den sista" av deras etniska grupp, som Lola Kiepja och Angela Loij, vilka beskrevs av antropologen Anne Chapman som "de sista selknam-kvinnorna", medan andra beskrevs som "de sista selknam-ättlingarna" (Chapman 1982). Forskare skapade även en bild av selknam-individen som en “fullblodig” samlar-jägare, till skillnad från de som tvingades till assimilering. Allt detta bidrog till en allmän uppfattning om att det inte finns några selknam-individer längre. Men även om folkmord och sjukdomar dödade största delen av dem, det fanns också de som överlevde och fick barn och barnbarn. Några lyckades överleva i salesianmissionerna, men andra fick livet i behåll på andra sätt: de överlämnades till nybyggarna för hushållstjänst eller arbete på farmerna, på arméns fartyg, på
salpetersgruvorna i norra landet, eller flydde från massakrerna och gömde sig i skogarna. Deras livs historier är inte kända p.g.a. de hölls dolda, tystnad var en överlevnadsstrategi som överfördes från generation till generation för att dölja selknam-bakgrunden och undgå
diskriminering.
Kriteriet som fastställs av Konventionen om ursprungsfolk (ILO:s konvention nr 169) för att definiera om en person är urinvånare eller inte, är individens egen identifiering som sådan. Men kriterierna för att definiera vem som kan vara medlem i varje urfolks organisation beror på varje enskild organisation (Rodriguez 2016: 11). Bland dagens selknam verkar det finnas två olika kriterier angående detta, ett som delas av Keyuk Yanten och en annan som delas av Margarita Maldonado. Hon tycker att etnicitet och genealogi är fundamentala för att kunna visa att man är selknam. Detta stämmer överens med kriteriet från Argentinas nationella institut för urbefolkningsfrågor som, för dem som vill erkännas som urinvånare, ställer kravet att visa ett väldokumenterat släktträd. Detta skulle vara svårt för de selknam som finns i Chile. Deras förfäder blev adopterade när de var barn och fördes bort från Eldslandet, de fick
spanska efternamn och blev assimilerade. Överföringen av kultur mellan generationerna avbröts och genealogin doldes avsiktligt eller glömdes bort. Ändå har Chiles
selknam-ättlingar lyckats samla uppgifter, dokument och muntliga berättelser som prov på att de tillhör selknam-folket. Tidigare i år godkändes dessa i Chiles kongress och nu väntar man på att de ska godkännas i senaten.
Keyuk Yanten ser inte sig själv som ättling till selkam, utan som selknam. Han vägrar att ta till sig den akademiska diskursen om selknam-folket och tycker att den handlar om
28
29
11. Avslutande diskussion
I det här avsnittet diskuteras den svenska expeditionens materialinsamling,katalogens
uppgifter om materialet och Nordenskjölds anteckningar om expeditionen. Nästsist behandlas några aspekter på de mänskliga kvarlevorna och slutligen vetenskapens påverkan på
urbefolkningen i Patagonien.
11.1. Expeditionens materialinsamling
Magallanes guvernör skrev att vetenskapliga expeditioner på Eldslandsön trakasserade
urinvånarna (Señoret 1896). Han angav ingen specifik information om detta, men den svenska expeditionen som befann sig på ön, var inget undantag. Otto Nordenskjöld såg expeditionen till Magellanländerna som ett tillfälle att för svensk forskning och svenska museer förvärva material (Nordenskjöld 1898: 1). I januari 1896 hade expeditionens forskare som mål att “påträffa någon indianläger”. De vandrade från salesianmissionen i Río Grande och kom fram till ett läger vars glödande kol talade om att individer hade varit där nyligen. De hade lämnat kvar sina guanacoskinn och andra tillhörigheter som Nordenskjöld stal och tog med sig till Sverige. Han visar en viss medvetenhet om att det handlar om stöld, men försöker rentvå sin handling (Nordenskjöld 1898: 84–85). Under expeditionen samlade han 123 föremål bara i Eldslandet (samlingsnr. 1897.07; Bilaga nr. 5), bland annat tre bågar från Eldslandets norra del. I katalogen är angivet ursprung för dessa föremål Argentina, trots att det står att många av dem är från Bahía Inútil, som tillhörde - och fortfarande tillhör - Chile (Fig. 3).
Mänskliga kvarlevor var något som Nordenskjöld hade som avsikt att samla redan från början av sin expedition och han fick hjälp med det från farmägare och deras anställda. Hans
skildring om hur insamlingen gick till ifrågasattes inte av de svenska institutionerna.
Förmodligen godkändes att den svenska expeditionen umgicks med människor som var kända som folkmördare och mottog deras hjälp, i vetenskapens tjänst. Nordenskjöld och sina
svenska kollegor bodde som gäster hos farmägare när dessa redan hade häktats och förhörts i Punta Arenas domstol och anklagelserna mot dem fortfarande var aktuella. Till sina
exkursioner fick de följeslagare som hjälpte dem att hitta föremål till sina samlingar och lik av människor som hade dödats av indianjägare. En av dessa följeslagare var Jakob Nielsen (Nordenskjöld 1898: 166), som arbetade som indianjägare för Alexander Cameron i en av Browns farmer (Harambour 2017: 55). Några dagar innan de tre selknam-männens kroppar hittades, firade den svenska expeditionen jul hos Ernest Hobbs (Nordenskjöld 1898:70), mannen som inledde den systematiska utrotningen av selknam-folket (Harambour 2012:164). Även han var anklagad i rätten vid denna tidpunkt. En av hans anställda var expeditionens
följeslagare och gav idén till en utflykt somNordenskjöld tyckte var ”ett utmärkt tillfälle att
erhålla ett indianskelett, såsom jag mycket önskat mig” (Nordenskjöld 1898: 71).
30
Dessa togs upp i rätten och var en del av anklagelserna mot Ernest Wales. Nordenskjöld skriver inte om händelserna, men berättar att vid tillfället såg han två flickor på 12 och 16 år som nyligen hade tagits till fånga (Nordenskjöld 1898: 107). Han utelämnar dock inte positiva kommentarer om Ernest Wales, som tillfångatog dem, han tycker att han var en ”högst bildad
man” som han hade intressanta samtal med. Strax därefter reste Nordenskjöld till Punta
Arenas och var där i flera dagar, samtidigt som Ernest Wales häktades och förhördes i
domstolen. Men angående sin vistelse där, säger han: ”Det är icke min avsikt att här fördröja
mig vid besöket i denna stad” (Nordenskjöld 1898: 69).
Fig. 3: O. Nordenskjölds exkursioner i norra och mellersta Eldslandet, 1895 ‒ 1897. Karta över Magellan-territorierna, skapad av Otto Nordenskjöld.
Anklagelserna mot farmägarna och deras anställda var kända i hela landet och Nordenskjöld nämner detta i sin skildring, men han utelämnar detaljer och namn på alla de inblandade (Nordenskjöld 1898: 120). Möjligtvis var han själv närvarande när urinvånare togs till fånga i farmerna och kanske även när de dödades. Men hans besatthet i att samla material till museer i vetenskapens namn vägde tyngre än någon etik- och moralkänsla.
Att hitta bra områden för europeisk kolonisering var också viktigt för Nordenskjöld, eftersom han arbetade för belgiska kolonialagenter medan han var i Patagonien (Nordin 2006: 61). För honom var inte kolonialism en moralfråga, utan en återspegling av kulturens seger över ett påstådd primitivt tillstånd. I sin föreläsning “Kolonisationen och naturfolken” (1914) säger han: "Man kan beklaga att så många grymheter begåtts mot de infödda (...), men ingen kan
betvivla att den utveckling som ägt rum betytt ett storartat framsteg för hela den mänskliga kulturen." (i Nordin 2006: 60).
11.2. Katalog-information i databasen för museisamlingar
31
men i katalogen står att de dödades av kolonister från Punta Delgada. Menas att herden var anställd av kolonister från Punta Delgada? Det är en möjlighet. Montague var medlem i företaget som 1890 hade ägd den farmen (Martinic 1982: 52), vilken två år senare överfördes till Browns företag (Martinic 1973: 13). Det är ändå underligt att det inte anges Springhill som plats för fyndet. Ännu mer underligt är att man anger landet Argentina, i stället för Chile. Inget land anges i det ursprungliga katalogkortet (Bilaga 3). Det är också oklart varför man anger Bahia Inutil som tillhörande Argentina. Som jag nämnde tidigare, fastställdes
Eldslandets landsgränser 1881 (Rodríguez 1985: 51).
I katalogen kallas selknam-folket som utrotat, vilket är oriktigt (Carlotta 2020, svenska expeditionen till Magellanländerna). I samma avsnitt påstås även att Nordenskjölds
anteckningar är “en viktig grund” för vår kunskap om selknam-folket, fast dessa innehåller begränsad information och uppenbara fördomar om urinvånare. Påståendet kommer från ett utdrag av en artikel i tidskriften Populär historia (Larsdotter & Nordin 2001), där det står att Nordenskjöld ”reagerade starkt emot de övergrepp som indianerna utsattes för". Texten grundar sig på Nordenskjölds berättelse, han skriver att han såg som sin plikt att skriva till Chiles myndigheter, missionärer, farmägare och massmedia för att framhålla sin önskan att missionärerna fick ta hand om urinvånarna (en åtgärd som redan var ett faktum). Men det framgår inte tydligt om han gjorde det eller bara tänkte göra det (Nordenskjöld 1898: 127). Han ser missionärerna som de enda som kan rädda urbefolkningen från utrotning. Att stoppa farmägarnas mord och stöld verkar inte vara så angeläget för honom, som att kidnappa urinvånarna och tvinga dem till assimilering. I samma avsnitt skriver han om sin sista resa till Punta Arenas, ombord på ett skepp: "Vi förde med oss 8 indianer, som nyligen blivit fångade”. Det är för mig underligt och märkligt att han inkluderar sig själv i gruppen som transporterar fångarna. Fångar som dessutom fördes till staden där man brukade sälja dem som slavar. Angående militären Ramón Listas mord på "en fredlig indianstam" som bestod av 28
personer, skriver han: "Det är troligen ej avsiktlig grymhet, som ligger till grund för ett sådant
handlingssätt" (Nordenskjöld 1898: 116). Det finns en vilja hos Nordenskjöld att förstå denna
handling, som inte alls visar en stark reaktion mot folkmordet på urinvånarna.
11.3. De tre individerna
Vad det gäller individen som fick ordningsnr. IV B 121, visar analysen att berättelsen om hans flykt är osannolik och det samma kan sägas om hans påstådda stöld. För selknam-folket fanns inget begrepp för privat egendom, dess uppdelning i olika territorier grundades på
jaktresurserna som möjliggjorde uppehället för varje familj (Bidaseca & Sierra 2012). Det som av kolonister sågs som stöld var egentligen en del av deras rättfärdiga motstånd mot inkräktandet av sina territorier (Marchante 2019).
32
förflyttats inåt landet p.g.a. kolonisationen, i synnerhet p.g.a. havsdjursjägarna.
De tre individerna var offer för ett folkmord utförd med avsikten att ta besittning över deras land och skapa ett monopol vars vinster sträckte sig bortom nationella gränser. Efter mordet på dem vanhelgades deras kroppar och man fick dessa att försvinna från Eldslandet.
Kropparna togs utan tillstånd från sina anhöriga, som aldrig fick veta vad som hände med dem. Individerna kunde inte få en begravningsceremoni och deras ättlingar ärvde ett tomrum i sina genealogier. Idag skulle de betraktas som desaparecidos, dvs. som personerna som försvann under 1970-talets militärdiktaturer i Chile och Argentina. Efter mordet på dem gömdes deras lik för att radera alla materiella spår av brottet och söka straffrihet för dem som begick det. Man kan säga att samma sak hände i det här fallet med de tre individerna. Även om den svenska expeditionens forskare hade andra prioriteringar, var de medbrottslingar
genom att dölja brottslingarnas identitet och undanröja bevis om brottet. Deras objektifiering
av individerna var en kränkning av varje människas rätt till en identitet och rätt till erkännande av hennes juridiska personlighet. Uppgiften om platsen där deras kroppar låg påstås ha kommit från en herde på farmen Springhill (Nordenskjöld 1898: 73). Det är känt att herdar tjänade extra pengar genom att sälja mänskliga kvarlevor till forskare och möjligen var det på det sättet som Nordenskjöld fick tag på skelettsamlingen, men det kan vi inte veta. Alternativet är att han fick kvarlevorna från någon som hade sympati för honom, eller som ville göra sig av med dem.
11.4. Vetenskapsmän och urinvånare
Under 108 år betraktade svenska institutioner selknam-individerna som studieobjekt och struntade i omständigheterna kring deras död och förvärv av materialet till institutionernas förfogande. Med vetenskapen i tanke, tänkte man förmodligen inte att den skottskadade individen som skildes från sitt kranium och monterades i ett laboratorium kunde vara någon levande människas anhörig. Förtrycket, förnedringen och folkmordet på Eldslandets
urbefolkning försiggick i skuggan av ett globalt handelssystem, med komplexitetfrån
regeringar, handelsmän och vetenskapsmän. Forskarnas hierarkiska indelning av människor i olika raser hade en direkt påverkan på urinvånarnas liv och död, vetenskap användes som en förevändning för att legitimera plundring och extremt våld. Rasificering gjorde att urinvånare som överlevde folkmordet fick sudda bort eller dölja sin identitet för att kunna fortsätta leva. Denna överlevnadsstrategi överfördes till deras avkomma och detta pågick i flera
generationer, fram till idag. Gamla rasklassificeringar är fortfarande synliga inom den
akademiska världen och utgör ett hinder för dagens urinvånare som försöker återuppbygga sin identitet.
Det finns fortfarande forskare som ser sig själva som förvaltare av urinvånarnas förflutna tid, samt med rätten att bestämma över deras identitet. Hermany Molina, ordförande för selknam-organisationen Comunidad Covadonga Ona, hävdar att forskarna förnekar selknam-folkets kulturella kontinuitet i nuet. Nutidens selknam-individer är ständigt åskådare av hyllningar, möten, samtal, analyser och studier om sig själva, men de själva exkluderas från dessa
aktiviteter (Awaska 2020). Selknam-ättlingar är bärare av sina förfäders dolda berättelser som talar om överlevnadsstrategier som överfördes under flera generationer och som är viktiga för ättlingarnas identiteter. Dessa är viktiga även för vår kunskap om selknam-folket, samt om sociala och historiska processer i Patagonien. Berättelserna kan möjliggöras genom att länka bevis från arkeologi, historia och muntlig historia, så som Gosden föreslår (2001).
33
processerna som ledde till urinvånarnas delegitimering, öppnar en väg för nya kunskaper som även kan vara till nytta för dem vars förflutna studeras. Mänskliga kvarlevor bör behandlas som individer med en egen livshistoria som är intimt kopplad till andra människors liv, inte bara i det förflutna, utan även i nutiden. Återlämning av de mänskliga kvarlevorna till
urbefolkningen i Eldslandet och även av de föremål som Nordenskjöld stal från deras förfäder skulle vara en korrekt handling och utgöra en viss gottgörelse. Inklusive de mänskliga
34
12. Sammanfattning
Uppsatsens syfte är konstruktionen av en arkeologisk biografi om en skelettsamling som fördes till Sverige av Otto Nordenskjöld från sin expedition till Magellanländerna 1895‒1897. Den visar vilka svenska institutioner som använde sig av materialet och med vilka ändamål. Den lyfter fram den sociala och politiska kontexten i Eldslandet vid tiden då insamlingen gjordes, samt vetenskapens syn på urinvånare vid den tiden. Uppsatsen behandlar även selknam-ättlingarnas identiteter, uppfattningar kring selknam-folket och vetenskapens påverkan på urbefolkningen i Patagonien.
35
13. Referenser / litteratur
Ansel, Bernard D. 1970. European Adventurer in Tierra del Fuego: Julio Popper. The
Hispanic American Historical Review, Vol. 50 (1), February 1970:89–110.
Appadurai, Arjun. 1988. The Social Life of Things. Commodities in Cultural Perspective
.
New School University, New York. Cambridge University Press.
Appadurai, Arjun. 2006. The Thing Itself. Public Culture, Vol.18 (1): 15–22.
Atalay, Sonya. 2006. Indigenous Archaeology as Decolonizing Practice. American Indian
Quarterly, Vol. 30, No. 3/4, Decolonizing Archaeology. Summer - Autumn, 2006: 280–310.
Báez, Christian & Mason, Peter. 2006. Zoológicos humanos. Fotografías de fueguinos y
mapuches en el Jardín de Aclimatación de París, siglo XIX. Pehuén Editores, Santiago de
Chile.
Bascopé, Joaquín. 2011. Antes de la ley. Salvajismo y comercio sexual en Tierra del Fuego y Patagonia, 1884-1920. En Capitalismo y pornología. Pavez, J. & Kraushaar, L. (eds.). Pp. 180–216. Qillqa, Universidad Católica del Norte, Instituto de Investigaciones Arqueológicas y Museo R. P. Gustavo le Paige. San Pedro de Atacama.
Bianchi Villelli, M. 2011. Coloniality in Patagonia. Historical archaeology and postcolonial critique in Latin America. World Archaeology 43 (1):86-101.
Bidaseca, Karina & Sierra, Marta 2012. Postales femeninas desde el fin del mundo. El Sur y
las politicas de la memoria. Ediciones Godot, Buenos Aires.
Borrero, Alberto. 2001. Los selknam (onas): evolución cultural en Tierra del Fuego. Colección aborígenes de la Argentina. Editorial Galerna, Buenos Aires.
Chapman, Anne. 1982. Drama and Power in a Hunting Society: The Selk'nam of Tierra del
Fuego. Cambridge University Press. Cambridge.
Cámara de diputados. 2019. Reconocimiento de extinción de etnias ona y tehuelche. Legislatura 366ª Sesión 137ª, en jueves 7 de marzo de 2019. Redacción de sesiones, publicación oficial. Valparaíso (Chiles deputeradekammare, lagstiftning 366, Session 137, den 7 mars 2019. Erkännande av utrotning av de etniska grupperna ona och tehuelche. Sessionsredaktion, oficiell publikation).
36
Clemente, Ignacio. 1997. Los instrumentos líticos de Túnel VII: una aproximación
etnoarqueológica. Universidad autónoma de Barcelona. Consejo superior de investigaciones
científicas, Madrid.
Drenzel, Gustafsson Reinius, Hauptman, Hejll & Svanberg. 2016. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer. FoU Rapport 15. Statens historiska museer samt arkeologiska
uppdragsverksamheten. Stockholm.
Durán, Matías. 2018. Estado, soberanía y resistencia indígena. La colonización ovina de Tierra del Fuego y la resistencia selk’nam, 1881–1911. Seminario de Licenciatura del
Instituto de Historia UC. Colonialismos poscoloniales: soberanía, expansión y construcción
de Estado en Argentina y Chile. Universidad Católica de Chile, Santiago.
Edbom, Gunilla. 2005. Samiskt kulturarv i samlingar: Rapport från ett projekt om
återföringsfrågor gällande samiska föremål. Jokkmokk: Sametinget.
Edmundson, William. 2009. A History of the British Presence in Chile. Palgrave Macmillan, London.
Gosden, Chris & Marshall, Yvonne. 1999. World Archaeology. Vol. 31, No. 2, The Cultural Biography of Objects. October 1999: 169–178.
Gosden, Chris. 2001. Postcolonial archaeology: issues of culture, identity and knowledge. In
Archaeological Theory Today. Hodder, Ian (ed.). Pp 241–261. Cambridge: Polity Press.
Gusinde, Martin. 1951. Hombres primitivos en la Tierra del Fuego. De investigador a
compañero de tribu. Escuela de estudios hispano-americanos de Sevilla, Sevilla.
Gusinde, Martin. 1982. Los indios de Tierra del Fuego. Tomo primero, vol. II. Los selknam. Centro argentino de etnología americana. Buenos Aires.
Gustavsson, Anne & Lindskoug, Henrik B. 2015. Stories from below: human remains at the Gothenburg Museum of Natural History and the Museum of World Culture. Journal of the
History of Collections, Volume 27, Issue 1, March 2015: 97–109.
Hagerman, Maja 2015. Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Norstedt, Stockholm.
Hallgren, C. (red.) 2010. Mänskliga kvarlevor, ett problematiskt kulturarv. Etnografiska museet, Stockholm.
Harambour, Alberto. 2012. Borderland Sovereignities. Postcolonial Colonialism and State
Making in Patagonia. Argentina and Chile, 1840s–1922.Stony Brook University, New York.
Harambour, Alberto. 2015. The Shepherd and the outlaw. Trajectories, crossings and genocide
in two British travelogues in Tierra del Fuego (Decade of 1890). Universidad Católica de
Chile, Santiago.
