HJALMAR SÖDERBERG

(1)

Hjalmar Söderberg, född 1869, växte upp i ett välord- nat östermalmskt ämbetsmannahem där just inget sak- nades, men där det heller inte fanns något överflöd att tala om. Familjelivet synes ha varit stillsamt och tryggt, med flit och redlighet som lösenord för lyckan. Tim- marna i skolsalen var däremot till dels dystra. För den unge Söderberg, ständigt utsatt för klasskamraternas kroppsliga och själsliga misshandel, var skolgården ett sannskyldigt pinorum som krävde sina strategier för överlevnad. I en minnesteckning över sin näre vän – Minne av Hjalmar Söderberg (Stockholm 1951, ny utg.

2011) – skriver skalden Bo Bergman inkännande om Söderbergs tidiga skolår:

Han spelade pajas. Han hoppade och dansade och skrat- tade och skrek under slagen; grät gjorde han däremot aldrig. Säkert anade han inte då att han inte var ensam om sin taktik utan hade gott om olycksbröder i världen, och minst av allt kunde han veta att ödet här hade drivit honom in på en av de vägar som ledde till Konsten, de misshandlades tröst i en brutal verklighet. (s. 39)

Söderberg har dock själv velat tona ned den mörka bilden av skolåren, vilka, om inte annat, gav en väg in i litteraturen och vänskaper som skulle vara livet ut.

Vid läroverket Norra Latin fanns skolkamraterna Bo Bergman och Carl Laurin, vilka båda blev hans vänner för livet, och där fanns även den litterära föreningen Concordia. En annan oas återfanns på Stockholms lä- sesalong med dess springflöden av böcker. Läshungern var omättlig, och längtan till andra tillvarelser stän- digt pockande. Någon brinnande håg till akademiska studier hade Söderberg däremot inte. Efter läroverket följde universitetsstudier i Uppsala, dock inte med nå- got lyckat resultat. Söderberg tillbringade endast några månader vid universitetet höstterminen 1890.

*

anlitas flitigt som kritiker och essäist, och kommer un- der flera år att skriva för Kristianstadsbladet, Ord&Bild, Dagens Nyheter och, inte minst, Svenska Dagbladet, där han under elva år är verksam som recensent och krönikör.

Med romanen Förvillelser (1895) blir han så själv en omskriven skönlitterär debutant; en debutant som i mångt och mycket framträder som i omedelbar besittning av sina verktyg och sina ämnen. Huvudper- sonen i Förvillelser – läkarstudenten Tomas Weber – är en karakteristisk söderberggestalt, drabbad av hand- lingsförlamande livsleda och tyngd av samhällets ore- sonliga krav vad gäller familjebildning och karriär. Den vilsne och vankelmodige Weber, som levt över sina så- väl ekonomiska som känslomässiga tillgångar, drivs till självmordets brant, från vilken han rycks av en god- sint hand och inser livets värde. I Förvillelser återfinns flera av de teman vilka återkommer i Söderbergs hela författarskap: det till synes planlösa drivandet genom tillvaron, omgivningens tvingande krav, kärleken som tillfällig respit från en till synes ödesbestämd livsbana och den enskilda handlingen som i allt avgörande för människans liv. Romanens förste recensent – Harald Molander i Aftonbladet– såg i Weber inget annat än en dekadent och oanständig rumlare och kallade boken omoralisk och okysk samt stämplade dess upphovsman som osedlig. Söderberg gick i svaromål och fick även understöd av bland andra Ellen Key, Verner von Hei- denstam och Oscar Levertin; den senare gav romanen en berömmande recension i Ord&Bild.

Åren efter sin skönlitterära debut fortsatte Sö- derberg som kritiker och krönikör. Då Svenska Dag- bladet började utkomma, i maj 1897, återfanns han i dess spalter redan från första dagen. Han blev en av tidningens flitigaste recensenter, av opera, teater, litteratur, och rapporterade även, som signaturen Tuppy, respektlöst om liv och leverne i samtidens Stockholm.

Tuppys kåserier kom även att ligga till grund för några av miniatyrerna i novellsamlingen Historietter (1898), vars texter var tidigare publicerade i litterära kalendrar, tidningar och tidskrifter. Två av dem – ”En herrelös hund” och ”Mardröm” – kallades av Söderberg själv för

”dikter på prosa”, då de första gången trycktes i kalen- dern Nornan 1894. Och det lyriska, stundtals närmast drömska anslaget är också karakteristiskt för flertalet av dessa korta stycken, där verklighetens konturer tycks suddiga och en impressionistisk pennföring låter fär- Lotta Lotass

(2)

gerna skimra med den starkaste lyster. Skämt, allvar, ironi och patos växlar i de förtätade berättelserna, vars huvud- personer inte sällan är de ensamma, utstötta eller vilsna.

Söderberg, vars skarpa iakttagelseförmåga lå- nade sig väl till det korta formatet, skulle komma att ge ut flera berättelsesamlingar. Novellsamlingen Främ- lingarna (1903) var även den sammansatt av tidigare publicerade texter; till sitt innehåll är den dock mindre enhetlig än Historietter. En särställning i samlingen har dess längsta novell – ”Mot strömmen” (först publicerad i Vintergatan 1898) – vars huvudperson är Gabriel Mor- timer, vilken även skymtar i Förvillelser, som varandes Tomas Webers mors kusin. Söderberg återvände gärna till tidigare skildrade gestalter och många av hans berät- telser bygger därigenom upp ett sammanhängande och ur flera synvinklar skildrat universum. I ”Mot ström- men” genomlever Mortimer den konflikt som drabbar så många av Söderbergs gestalter: längtan efter frihet och tvånget att inordna sig i samhällets konventioner.

Den sällskaplige och oavlåtligt filosoferande Mortimer tvingas av äktenskapet till själsdödande rutiner. En has- tig, obesvarad förälskelse blir den gnista som slutligen tänder hans lust till en avgörande handling: att kasta sig ut från ett framrusande tåg. I ett sista ögonblick frågar han sig om även denna slutliga viljeakt inte är annat än en manifestation av den osynliga, likgiltiga kraft som styr livet. Novellsamlingen Det mörknar öfver vägen (1907), innehåller en av Söderbergs mycket tidiga noveller – ”Flodfart” (ett reseminne från Värmland) – först publicerad 1893. Som Bure Holmbäck konstaterar i sin stora biografi Hjalmar Söderberg. Ett författarliv (Stockholm 1988, s. 284) levde Söderberg vid denna tid under knappa förhållanden, och en ny bok var av nöden för att om möjligt förbättra ekonomin. Därav kom Det mörknar öfver vägen att bli en mycket skiftesrik sam- ling vad gäller novellernas ämnesval och skrivart. Dock präglas den, som Historietter och även Främlingarna, av Söderbergs särskilda vemod, stillsamma allvar och hans impressionistiska blick för ett avgörande ögonblick el- ler en skickelsediger situation. Samlingen Den talang- fulla draken (1913) har en delvis annan karaktär, då den samlar ett antal noveller med historiska, närmast sagoartade motiv. Titelnovellen återger den indiska sa- gan om Hannes Elsaffan, som för att vinna sin älskade prinsessas hjärta utger sig för att vara krigsgud, vilket får ödesdigra konsekvenser. I den brokiga samlingen – som Söderberg själv såg som en av sina svagare böcker – ingår även reseskildringar från Tyskland, inlägg i sam-

tidens försvarsdebatt samt litterära kåserier. Samlingen Resan till Rom (1929) är även den mycket varierande i sitt innehåll. Dess titelnovell skildrar, i dagboksform, en ung prästs resa genom Tyskland, hans omvändelse till katolicismen och hans ankomst till Rom. Bland öv- riga berättelser i samlingen kan nämnas ”Kyrkogårdsa- rabesk”, där Söderberg tecknar ett säreget porträtt av vännen Henning Berger, och ”En okänd soldat”, likt titelnovellen i dagboksform, där händelserna utspelas under franska revolutionen och Charlotte Corday, den unga kvinna som mördade Marat, är föremål för dag- boksskrivarens obesvarade kärlek.

Söderberg var också verksam som dramatiker.

Hans första pjäs, Gertrud (1906), torde vara hans mest spelade och uppskattade. Den själs- och viljestarka Gertrud avstår där från den halvdana kärlek hon bjuds av sin man och sina två älskare och väljer ensamhet i väntan på den fullständiga kärlek som möjligtvis inte alls finns att få. Enaktaren Aftonstjärnan (1912) utspelar sig på en krog där servitrisen Vivan blir utsatt för de manliga gästernas grymma prövningar av makt, med- känsla och vilja. Idédramat Ödestimmen (1922), vars mörka bakgrund är krigsutbrottet 1914, gestaltar, genom en diskussion mellan ledarna för staten Taurien, hur en alltmer otyglad nationalism, grundad i lögner och ärelystnad, leder till katastrofen.

*

Hjalmar Söderbergs litterära gestalter tycks, varhelst man träffar på dem, som vore de obotligt ensamma, som stående vid sidan av skeendena, observerande sig själva och sin omgivning. I denna ensamhet kan även drag av aftonglöd och ålderdom skönjas. Alltifrån unga år fanns i hans skrivande en känsla av att stå nära invid livets slut och insiktsfullt blicka tillbaka. Att Söderberg tidigt var drabbad av detta särskilda slags nostalgi fram- hålls också av den likaledes unge gamle Bo Bergman, som skriver:

Han hade frossat i modern Zerrissenheit, i det blaserade och senila som hörde till tidens författaruniform, i naiv dandyism, i filosofiska Hamletattityder framför den spe- gel som andra ställt inför hans ögon, och med sina tju- gutvå år hade han redan hunnit sitta ”tom och trött och längta efter sin första ungdoms längtan”, enligt vad han biktade i en ung flickas poesialbum. (s. 46)

.litteraturbanken.se 2012

(3)

I sin minnesteckning drar Bergman också upp grund- dragen i de båda vännernas i ungdomsåren gemensamt utforskade litteraturhistoria. De läser J. P. Jacobsens Niels Lyhne, Ivan Turgenjevs Rudin, Herman Bangs Haabløse Slægter, Anatole Frances Den röda liljan och, inte minst, Arne Garborgs Trætte Mænd (1891). Gar- borgs huvudperson, Gabriel Gram, är även han gam- mal redan från födelsen och ser världen som inget annat än ett stort, svart hål. Allt är förutbestämt, livsö- det ristat i sten och den egna viljan därför endast en mycket lam och i allt vanmäktig kraft. Determinismen styr, melankolien tjänstgör som handräckning – alltet färgas obönhörligt av en oundgåelig förgänglighet. Att skrida till handling tjänar inte mycket till inför dessa obetvingliga makter. Det är sekelslutet som talar och tidsströmmarna färgar även Söderbergs författarskap där tillvaron stundtals antar närmast sisyfosartade drag.

I den till dels självbiografiska romanen Martin Bircks ungdom (1901), som blev Söderbergs stora ge- nombrott, skriver han om den unge Bircks arbete på ämbetsverket (här kan nämnas att Söderberg själv arbe- tade under några år på Tullverkets revisionsbyrå):

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räk- nade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de icke stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor.

Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:

– Detta är alltså livet.

Livet ter sig som varandes utan inneboende mening, men skall ändå på något sätt genomlevas. I Martin Bircks ungdom leder oförmågan att leva upp till kon- ventionens tvingande krav, som i Förvillelser, till en ba- lansgång på skandalens och olyckans rand. Birck finner kärleken, men har inte de ekonomiska förutsättningar som krävs för att kunna bringa den till äktenskap. Ro- manens tre delar följer Martin Birck, som barn, som ung, som vuxen, genom livets alla åldrar ställd inför hopp och förväntan och sedermera alltmer utlämnad

åt de olika skiftningarna i det rollspel där människan är nödsakad att delta, och därigenom också alltmer desil- lusionerad. Kärleken erbjuder här, som så ofta hos Sö- derberg, en frist, ett ögonblick av sällhet; dock är även den genomsyrad och kringskuren av konventioner och krav, vilka hotar att omintetgöra de älskandes lycka.

*

Ödesbestämdheten vilar således hos Söderberg tung över den mänskliga existensen. Att fråga efter annat syns fåfängt. Det enda som gäller är att med obruten styrka bära sitt bestämda öde och adla det till egen nöd- vändighet. Detta gäller i högsta grad för den plågade Doktor Glas, i Söderbergs roman med samma namn utgiven 1905. Drabbad av en omöjlig kärlek till den unga prästfrun Helga Gregorius, parad med en djup avsky för hennes åldrade och vämjelige make, beslutar sig Glas för att mörda pastor Gregorius, i akt och mening att befria den plågade Helga, men också för att pröva sig själv och sitt liv. Glas känner sin mordiska handling ”som länk i en kedja”; en kedja vars begyn- nelse står att finna långt innan han själv kommer till världen. Han handlar, menar han, enligt ”nödvändig- hetens lag” genom vilken det inte kan finnas någon skuld. Allt är redan bestämt och uppgjort på förhand.

Moral är hyckleri. Uppfattningar om rätt och orätt är baserade på egenintressen, lögner och godtycke. Man gör det man av okända krafter ålagts att göra.

Temat återkommer i Söderbergs roman Den all- varsamma leken (1912), vars motto – ”Man väljer inte sitt öde.” – kunde stå som lösen för hela hans författarskap. I romanen förlorar den unge Arvid Stjärnblom sin älskade Lydia till en äldre man vars inkomster tillåter henne att leva det liv hon drömmer om. Arvid och Lydia träffas dock på nytt efter några år och inleder en kärleksaffär, en allvarsam lek, till synes av ödet bestämd att utmynna i intet. För Söderberg, som själv slets mellan äktenskap- liga bekymmer och häftig, förbjuden förälskelse, var pro- blematiken djupt känd. Skilsmässa och hotande skandal hade drivit honom att 1906 lämna Stockholm och bege sig till Köpenhamn, där han sedermera skulle bli bofast, med sin nya hustru, fram till sin död 1941.

En annan möjlig överskrift för Söderbergs verk kunde vara den melankoliske lord Jacques replik ur Shakespeares Som ni vill ha det (i övers. av Göran O Er- iksson): ”Världen är en scen / Och alla män och kvin- nor är aktörer”. Söderberg återkommer ständigt i sina

(4)

skildringar av det mänskliga livsödet till en metaforik vars bilder hämtas från dockspelets och teaterns värl- dar. I Martin Bircks ungdom återfinns exempelvis sprat- telgubben Röda Turken, som den unge Martin fått i gåva av den livströtte farbror Abraham. Denne säger:

Röda Turken är inte någon vanlig pappgubbe, han kan tänka och tycka alldeles som vi. Och när du nu rycker i trådarna och han börjar sprattla, då säger han till sig själv: Jag är en varelse med fri vilja, jag sprattlar alldeles som jag vill och uteslutande för mitt eget nöje; hejsan, det finns ingenting så roligt som att sprattla! Men när du slutar upp med att rycka i tråden, då tror han att han är trött och säger till sig själv: Jag ger katten att sprattla mera, det skönaste som finns är att hänga på en krok på väggen och vara alldeles stilla.

Allt är ett rollspel och människan en lekboll för ödets makter, eller en marionett vars rörelser bestäms av trå- dar vilkas fästen står att finna långt bortanför den egna viljan. Just marionetten var en återkommande gestalt hos många författare och dramatiker kring sekelskiftet 1900. Inte minst hos Söderbergs näre vän Bo Bergman, vars debut var diksamlingen Marionetterna (1903), åter- finns bilden av högre makters lek med den mänskliga dockan genomgående i författarskapet. Tanken går också till Erik Gustaf Geijers välkända dikt ”Shaks- peare”, skriven 1814, där författarens roll som dikterare av sina karaktärers öden speglar Skaparens överhöghet över den mänskliga existensen:

Har du sett dockors spel på skådebanan – Små sirliga personer, som framträda, Gå, stå och rådslå, handla och framställa Dermed en liten artig menskolefnad?

Sjelf konungen uppträder der med kronan, Och drottningar, prinsessor majestätiskt, Med solfjäder i hand – Faust grips af djefvuln Och lilla Narren finner allt rätt roligt.

Men konstnärn står bakom. Han genom trådar I hand har alla menskliga passioner

Och själens rörelser; och drar han vissa, Det står uti hans makt att låta springa, Till innersta hjertroten sönderdelad, I tusen bitar hela dockan-menskan. – Så står du, Mäktige! ock bakom banan;

Och banan är det verkeliga lifvet, I all sin verklighet för dig en lek.

Du ställer oss det fram. Vi se det lefva.

Du har i hand dess alla spel och fjädrar,

Och rör dem trollande och lätt, ej sedd.

Så drar du de olyckeliga trådar

Hvarmed Naturen genomlagt vårt väsen, Och hvarpå sällsamt hänger dess bestånd – Allt sönderspringer, bryts! – Ett sken-lif var det.

Hvad är vårt mer? – Oss öfverfaller tanken På detta lifvets flärd och hemska tomhet.

Med ödesbestämdheten följer också hos Söderberg en kvävande känsla av fångenskap, av närmast klaustrofo- bisk instängdhet. Livsutrymmet omgärdas av allehanda synliga eller osynliga väggar som människan ständigt stöter emot. Kvävande är också de krav på förställning som livet ställer. Nära kopplat till dockspelsmotivet finns där drag av stundtals bister illusionslöshet eller fatalistisk uppgivenhet, och tidvis smärtsam sannings- lidelse. På livets teaterscen bär alla masker. Ingen är den han eller hon utger sig för att vara. Det mesta är sken och falskhet, och ärlighet är en dyrköpt bristvara.

Sanningskravet måste därvid understundom driva för- fattaren till att säga det ingen vill höra, till att bli en allvarets utropare. För Hjalmar Söderberg, som gjorde skandal med den ”osedliga” Förvillelser, där samhällets dubbelmoral obarmhärtigt sätts under belysning, leder sanningskravet till att hans konst blir, som Bo Bergman skriver, ”på en gång välgörande mänsklig och välgö- rande obarmhärtig”. I sökandet efter sanning gäller det att aldrig skygga för något eller någon, aldrig falla för förskönandets frestelse, då även litteraturens omgestal- ning av verkligheten riskerar att besitta en falskhet vars lockande sirensång skall undvikas till alla pris. Förfat- taren drabbas av insikten om att han i sitt skapande är lik den dockspelare vars maskineri han själv söker att avslöja genom sina gestalter. Fantasin blir ett blindskär snarare än en brunn att ösa ur. Sanning kräver i stället klar tanke, ogrumlad och oförställd skildring av livets förhållanden. Söderberg gör detta klart, och gör rent hus med sitt eget skrivande, i tankeboken Hjärtats oro (1909) där han skriver:

Egentligen skulle jag skriva en roman men jag orkar inte med det. Jag har börjat på en, men den intresserar mig inte… Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare… Jag orkar inte längre med den komedien. Att leka med dockor: inte är det nå- got göra för en man på fyrtio år. Jag orkar inte längre sitta och knåpa med ’komposition’ och sådant. Jag skriver bara helt enkelt ner vad jag tänker.

(5)

Söderberg skriver i detta verk personligt om filosofi, religion, politik, och också om ensamhet och livstrött- het. Stort utrymme ges åt den religionskritik han kom att bli mer och mer upptagen av, samt diskussion av kvinnlig rösträtt, som Söderberg var emot. Hans reso- nemang i den frågan är, som Bure Holmbäck konstaterar, oklart och förvånande med tanke på Söderbergs radikalitet i andra frågor gällande samhällslivet. Som grund för motviljan mot kvinnors rösträtt ser Holm- bäck den pessimism Söderberg gav uttryck för gällande politiken som sådan och, får man anta, hans misströs- tan om människans vilja eller förmåga att lägga sin röst utifrån genomtänkta grunder. Söderberg citerade i frå- gan Henrik Schück som menade att angelägnare än att ge kvinnan rösträtt var att frånta mannen densamma.

*

För avlöjaren av dubbelmoral, av falskhet och förlju- genhet ingår även att spionera på andra. I Söderbergs arbetssätt, som det beskrivits av Bo Bergman, ingick att observera sin omgivning och notera situationer, ansik- ten eller repliker som drog förbi i vimlet och kunde visa sig användbara i någon berättelse. Härvid antar Söder- berg drag av den gestalt – flanören – som återkommer i flera av hans noveller och romaner. Detta slags figur var, skriver Bergman, den söderbergska centralgestalten framför andra; ”i egenskap av nonchalant eller ironisk eller tungsint åskådare” vars livsföring yttrar sig ”som en trött och besviken själs känsla av alltings fåfänglig- het”. Livet är, för dessa gestalter, en ”skamlig löftesbry- tare” som förespeglat en lycka och en framgång som aldrig kommit till stånd.

Hjalmar Söderberg var även en väl förfaren lit- terär scenograf, och den scenbild genom vilken flanören vandrar, iakttagande sin omgivning, är inte sällan ett i förändring statt Stockholm; Söderberg har också lyfts fram som en av svensk litteraturs främsta stockholmsskildrare. Tidvis kan beskrivningarna av huvudstaden läsas som med nostalgiskt tonfall skrivna resehand- böcker över ett stadslandskap vars konturer ännu kan skönjas, men vars avhållna ande och omistliga skepnad gått ohjälpligt förlorad. Om stockholmsskildringen i Söderbergs Förvillelser skriver Bo Bergman:

Den unga generationen återfann här den stad som den dagligen och stundligen hade för ögonen i vår sista, nu halvt legendariska idylltid med dess hastiga uppblomst-

ring på olika områden, det sociala, det ekonomiska, det konstnärliga. [---] Den som var ung på den tiden kan alltid offra en liten suck åt hågkomsten, medan han som i Snoilskys dikt ställer det gamla Stockholms ’skymningst- rolleri’ mot det nyas ’övermodiga ton’. (s. 76)

Även Stockholm är således förgängligt och tecknat med den känsla av alltings förgänglighet som strömmar igenom Söderbergs hela verk. Den sorgbundna nyansen av ändlighet och ovaraktighet färgar minnen, färgar människolivet, färgar de platser, snart uppslukade av framåtskridandet, där livets bästa stunder utspelade sig.

Av ingredienserna förgänglighet, maskspel, illusions- löshet och besvikelse blandar Söderberg till ett slags pessimism av egenartad och högst sällsam halt. Den misströstande eller melankoliska hållningen går bortom det som kallas fin-de-siècle, bortom litterär tendens och påtagen författarhållning; Söderberg tycks i sitt sinne ha burit en genuin kärna av vemod, av längtan bort, av saknad efter något förlorat han kanske inte ens kunde benämna. Vad än livet lägger i hans väg, även av lycka (om än tillfällig), av framgång (om än timlig), av hyllning (om än efemär), består känslan av brist, av me- lankoli och förtvivlan. Bilderna av tröstlöshet är starka, och blir också stundtals scenografiskt tvingande, som exempelvis det ändlösa trapphuset i novellen ”Dröm om evigheten”.

Till dels liknar denna pessimism den som senare skulle ligga till grund för existentialismens ’trots allt’ eller ’som om’. Av belackarna, främst bland dem Bengt Lidforss, har den kallats flack, utan djup, utan höjd, en ”boulevardskepsis”. Bo Bergman, vars livssyn möjligtvis hade en något ljusare grå nyans än vännen Hjalmars, kunde stundtals skämta med den pessimism- stämpel deras båda författarskap tidigt kom att präg- las med. I en beskrivning av studentlivet i Uppsala –

”Uppsalafantomer”, SDS, 11.3.1945 – skriver han: ”Han [Hjalmar Söderberg] kokade kaffe på ett spritkök. Ofta var jag gäst hos honom; den svarta stimulansen livade vår pessimism – jag menar, gjorde oss ännu mer pes- simistiskt lyckliga.” Det fanns, skriver Bergman, endast ett sällskap som de unga, löftesrika pessimisterna ansåg sig skyldiga att inträda i, nämligen ”de Melankoliskes Kompagnie” (beskrivet av deras litterära förebild J. P.

Jacobsen i hans 1876 utgivna roman Fru Marie Grub- be). Livet var, alltsedan skolgårdens handgemäng, en strid och kom med åren inte att ge någon anledning till övergivande av den i mollton stämda livsfilosofin.

(6)

*

Under de senare åren av sitt liv ägnade Söderberg sig åt religionsforskning och teologiska studier som avsatte ett flertal verk. I Jahves eld (1918) ger han sin syn på Bi- belns berättelser om Mose, som här blir en lärjunge vid den arabiska mångudens helgedom och en skicklig och maktfullkomlig manipulatör. I Jesus Barabbas (1928) pre- senterar Söderberg, i romanform, sin syn på Jesu korsfäs- telse och död. I Söderbergs ögon är Jesus inget annat än en slipad, retoriskt skicklig politiker som vet att utnyttja judendomens texter för sina egna syften. Den Jesus som möter i Nya testamentet är, menar Söderberg, ”frukten av en verklig taskspelarkonst i historieförfalskning”. Mer traditionellt vetenskapligt upplagt är verket Den förvand- lade messias (1932), där Söderberg för fram sin övertygelse att Jesus och Barabbas var en och samma person – en karismatisk rebell – och att korsfästelsen därför aldrig har ägt rum. Söderbergs religionskritik väckte upprörda känslor bland såväl prästerskap som allmänhet. Saktmo- digt föll dock orden från ärkebiskop Nathan Söderblom som menade att dessa verk av Söderbergs penna tillhörde

”de böcker man förbigår med tystnad”.

*

Hjalmar Söderberg var, under hela sitt liv, en flitig brevskrivare. En del av hans brevväxling med Georg Brandes finns utgiven i Georg og Edv. Brandes. Brevveks- ling med nordiske Forfattere og Videnskabsmænd, 7, red.

Morten Borup (Köpenhamn, 1942). Utgiven i urval är även hans brevväxling med vännen Carl Laurin –Vän- ner emellan, red. Casimir Laurin och Tom Söderberg, med kommentarer av Herbert Friedländer och Ernst C:son Bredberg (Stockholm, 1948). Främst bland brev- vännerna återfinns dock Bo Bergman. Under de år de båda vännerna bor på skilda håll bedrivs deras aldrig avstannande samtal i en intensiv brevväxling som kommer att sträcka sig över ett halvt sekel. Breven, som finns utgivna av Per Wästberg under titeln Kära Hjalle.

Kära Bo (Stockholm, 1969), ger en levande bild av Sö- derberg och Bergman genom livets och tidens alla ske- enden fram till det mörker som råder över världen då Söderberg går ur tiden i oktober 1941.

Bergman till Söderberg den 14 juli 1936: ”Hur är det annars med dig? Mina ben börjar snart inte bli bättre än dina. Det tycks vara slut med flanörpromenaderna,

och det finns förresten inget Sth längre att flanera i. Och snart är det lika tråkigt i himlen som på jorden. Jag har flygmaskiner hela dagen över mina balkonger.”

Söderberg till Bergman den 2 november 1938: ”För egen del kan jag inte längre glädja mig åt något. Jag hade inte just nu några tryckande privata bekymmer som be- hövde lättas. Och den ohyggliga katastrofen i september har tagit ifrån mig den smula lifsmod jag ännu hade kvar.

I vår tid blir det ingen ljusning. Till Stockholm kommer jag väl, när tyskarna komma hit.”

Bergman till Söderberg den 29 juni 1939: ”Det är inte stor idé att komma med lyckönskningar till en 70-årsdag, det vet jag. Men en hälsning får du i alla fall ta och ett tack för de många årens vänskap.

Du vet att denna vänskap varit och är min glädje.”

Söderberg till Bergman den 13 juli 1939: ”Jag blev alltså verkligen 70 år, men jag är mycket skral och duger till ingenting.”

Bergman till Söderberg den 4 november 1939: ”Hur mår du? Jag tänker så ofta på dig, på vår ungdom, på allt som är förbi.”

Någon ljusning i skymningsdunklet hann Hjalmar Söderberg aldrig skymta. Ödesmakterna tycktes allti- genom behålla sitt grepp om människorna, om livet, såväl i världens kamp för frihet som i den egna existensen. Sin önskan och vilja att se allt klart behöll dock Söderberg in i det sista. I slutorden om sin vän skriver Bo Bergman: ”han gick den väg som det var bestämt att han skulle gå och på vilken varken hans vänner eller hans fiender kunde inverka stort. Kort sagt, han lik- nade övriga dödliga genom att inte kunna vara någon annan än den han var.”

(7)

Bibliografi

Framställningar i översiktsverk som litteraturhistorier upp- tas inte här.

Av Hjalmar Söderberg

Förvillelser (1895) Historietter (1898)

Martin Bircks ungdom (1901) Främlingarna (1903)

Doktor Glas (1905) Gertrud (1906)

Det mörknar öfver vägen (1907)

Valda sidor (1908) [innehåller dikter, några av historietterna samt avsnitt ur Martin Bircks ungdom, Doktor Glas samt Gertrud]

Hjärtats oro (1909) Aftonstjärnan (1912)

Den allvarsamma leken (1912) Den talangfulla draken (1913) Jahves eld (1918)

Skrifter 1–10 (1919–1921) [redigerade och kommenterade av Hjalmar Söderberg själv, i denna utgåva ingår samlings- volymen Vers och varia, 1921, där Söderberg samlat poesi, kritik och essäistik]

Ödestimmen (1922) Jesus Barabbas (1928) Resan till Rom (1929)

Den förvandlade messias (1932) Sista boken (1942) [urval av artiklar]

Samlade verk 1–10 (1943) [utgivna och kommenterade av Tom Söderberg och Herbert Friedländer, innehåller även litteraturkritik och tidningsartiklar]

Makten, visheten och kvinnan. (1946) [utgiven av Herbert Friedländer, innehåller efterlämnade anteckningar]

Skrifter 1–2 (1969) [urval utgivet av Olle Holmberg]

Skrifter 1–9 (1977–1978) [urval utgivet av Hans Levander med inledning av Per Wästberg och kommentarer av Tom Söderberg]

Samlade verk (2012–) [med kommentarer av Bure Holm- bäck]

Hjalmar Söderbergs översättningar

Anatole France, Noveller i urval (1897) Anatole France, Drottning Gåsfot (1899) Anatole France, Den röda liljan (1902)

Anatole France, En komedianthistoria (1905) Peter Nansen, Student (1907)

Heinrich Heine, Tyskland, en vintersaga (1919) Paul Géraldy, Förspelet (1924)

Guy de Maupassant, Huset Tellier (1927) Alfred de Musset, Lek ej med kärleken (1928)

Alfred de Musset, En dörr skall vara öppen eller stängd (1928)

Brevutgåvor

Kära Hjalle, Kära Bo. Bo Bergmans och Hjalmar Söderbergs brevväxling (1891–1941), med inledning och kommentarer av Per Wästberg (Stockholm 1969).

Brevväxlingen mellan Hjalmar Söderberg och Georg Bran- des finns utgiven i urval i Georg och Edv. Brandes. Brev- veksling med nordiske Forfattere og Videnskabsmœnd, 7, red.

Morten Borup (Köpenhamn 1942).

Laurin, Carl G och Söderberg, Hjalmar, Vänner emellan, brevväxling [i urval] utgiven av Casimir Laurin och Tom Söderberg med kommentarer av Herbert Friedländer och Ernst C:son Bredberg (Stockholm 1948).

Om Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderbergs främste levnadstecknare är litteratur- historikern Bure Holmbäck, som skrivit ett flertal böcker om författaren. Huvudverket – Hjalmar Söderberg. Ett författarliv (1988) – är en mer än 600-sidig, sorgfälligt detaljerad skildring av Söderbergs liv och författarskap.

Boken ingår i Söderbergsällskapets skriftserie, i vilken även fler skrifter av Holmbäcks hand återfinns; bland dessa kan nämnas Hjalmar Söderbergs Stockholm (1985), Flanören och vattenvärlden (1987) samt Hjalmar Söderberg och passio- nerna (1991).

I skriftserien återfinns även flera studier av romanen Doktor Glas – Lars O. Lundgren, Liv, jag förstår dig inte.

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1987), Nils O. Sjöstrand, Björn Sahlin, Lars Sjöstrand & Bure Holmbäck, Viljans frihet och mordets frestelse. Iakttagelser angående Doktor Glas (2003), Nils O. Sjöstrand (red.), Läkarens plikt och mora- lens flytande tillstånd – Synpunkter på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (2010) med bidrag av Bure Holmbäck, Lars O.

Lundgren, Nils O. Sjöstrand, Björn Sahlin, Bertil Wikman, Hans Persson. Lars Sjöstrand, Kerstin Ekman, Majgull Ax- elsson, Lars Erik Böttiger, Tommy Olofsson, Carl Lindgren och Kaj Attorps. Här återfinns även större studier av Sö-

(8)

derberg som kritiker, tänkare och schackspelare – Massimo Ciaravolo, Den insiktsfulle läsaren. Några drag i Hjalmar Söderbergs litteraturkritik (1994), Elena Balzamo, Den en- gagerade skeptikern. Hjalmar Söderberg och politiken (2001), Jesper Hall, Hjalmar Söderberg och schackspelet (2010).

En komplett lista över de verk som ingår i Söderbergsäll- skapets skriftserie återfinns på deras hemsida:

http://www.soderbergsallskapet.se

Bland övriga böcker om Söderbergs författarskap kan nämnas:

Bergman, Bo, Minne av Hjalmar Söderberg (1951, ny utg.

2011)

Cassirer, Peter, Stilen i Hjalmar Söderbergs ”Historietter”

(1970)

Kjellberg, Lennart, Stildrag i Hjalmar Söderbergs Förvillelser och Martin Bircks ungdom (1937)

Lagerstedt, Sven, Hjalmar Söderberg och religionen (1982) Sundberg, Björn, Sanningen, myterna och intressenas spel.

En studie i Hjalmar Söderbergs författarskap från och med Hjärtats oro (1981)

Avsnitt om Söderberg som stockholmsskildrare återfinns i Kjellén, Alf, Flanören och hans storstadsvärld: synpunkter på ett litterärt motiv (1985) samt i Selling, Gösta, Johansson, Gotthard och Axel-Nilsson, Göran, Stockholm i närbild – Från stormaktstiden till sekelskiftet, (1943).

Ett längre avsnitt om Hjalmar Söderberg – Hjalmar Söder- bergs väg – från konstprosa till kulturkamp, skrivet av Björn Sundberg – återfinns i Den svenska litteraturen, V: Den storsvenska generationen 1890 –1920, red. Lars Lönnroth &

Sven Delblanc (1989).

En mer omfattande bibliografi över verk av och om Hjal- mar Söderberg återfinns hos Söderbergsällskapet.