Ett "Ulleråkers slott" i Nordtyskland Ekholm, Gunnar
Fornvännen 1956(51), s. 208-211 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1956_208
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
ETT »ULLERÅKERS SLOTT» I NORDTYSKLAND?
Är 1932 undersöktes ett märkligt fornminne på Ulleråkers bys mark, Sim- tuna socken i sydvästra Uppland. I bygden gick det under namnet »Uller- åkers slott» eller »Ulleråkers borg» och utgjordes av cn rektangulär sten- sättning av storlek omkr. 45 X 9 m. Med orientering N—S låg det impone- rande monumentet på Enköpingsåsens högsta punkt i åsens längdriktning omkr. 1.200 m ONO om byn. Då det allvarligt hotades av ett par från väster och sydväst framträngande grustag, mot vilka ingen trygghet stod att vinna för rimliga kostnader, beslöt Riksantikvarieämbetet dess borttagande efter verkställd undersökning. Om dennas resultat föreligger en utförlig, illustre- rad redogörelse från de båda undersökarnes sida.
1Inom en ram av långsträckta klumpstenar låg en fyllning av stenar i växlande storlek, flertalet med diam. av omkr. 0,20 m, ytlagrets dock av något större dimensioner. Fyllningen, som utbredde sig i 1—3 lager, sköt ej nämnvärt upp över kantstenarna. En första undersökning hade gjorts 1930 i det då genom ras skadade södra partiet. Utbytet hade blivit en brand- grav med rakkniv närmast frän bronsålderns per. V. Vid rektangelns full- ständiga undersökning 1932 gjordes ytterligare ett 10-tal fynd. Bland dessa märkas främst en dolk, cn spjutspets och en avsatsyxa från per. II samt ett stort fragmentariskt lerkärl med gråaktigt gods och fingeravtryck på mynningskanten. De tre bronserna jämte en flintspets lågo nära varandra och antagas ha utgjort inventariet i en skelettgrav. En samling brända ben och en flintskrapa samt en del skadade hästtänder hänföras till cn brand- grav. Alla dessa fynd tillhöra rektangelns norra hälft. Undersökarna tänka sig därför, att norra delen utgör fornminnets äldsta parti, och att detta successivt utbyggts mot söder.
Fornminnen av denna typ och med detta isolerade läge förklaras vara sällsynta i mellersta Sverige och ha hittills ej givit daterande fynd. Relativt talrika äro de däremot på Mälarlandskapens järnåldcrsgravfält, men inga ha hittills blivit undersökta. I Västsverige ha de sin motsvarighet i långrösena, av vilka några kunnat dateras till bronsåldern. Förebilden till dessa lång- sträckta rosen är enligt den refererade uppsatsen att söka i långdösen.
Hänvisningen till denna gravtyp från stenåldern kan förefalla djärv. Att märka är emellertid, att efterbegravningar i mcgalitgravar av skilda typer
1
S. Drakenberg och K.-A. Gustawsson, Ulleråkers slott (Studier tillägnade
Gunnar Ekholm den 13/3 1934).
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 1—2. Genomskärning och plan au Proitze-graven. 1/75. (Efter Sprock- hoff.) — Section and plan of the Proilze grave.
förekommit ned i b r o n s å l d e r n . Tämligen a u t o m a t i s k t h a r d ä r i g e n o m k u n n a t ske efterbildning och vidareutveckling av en gravform, som visat sig lämplig.
Detta a n t a g a n d e får stöd bl. a. d ä r a v , a t t s a n n o l i k a a n f ö r v a n t e r till Uller- å k e r s slott å t e r f i n n a s inom T y s k l a n d s m e g a l i t g r a v o m r å d e (se n e d a n ) . För det a n t a g n a s a m b a n d e t t a l a r dock framför allt den n ä r a ö v e r e n s s t ä m m e l s e n i den y t t r e formen. Den successiva gravläggningen ä r d ä r e m o t ej ett endast för s t e n k a m m a r g r a v a r n a u t m ä r k a n d e drag. Flerstädes ä r d e t t a gravskick iakttaget i s a m b a n d med e n m a n s g r a v k u l t u r e n . Exempel h ä r p å e r b j u d a bl. a.
den s k å n s k a Vellingegraven med dess enligt uppgift 8 st. skelett inom en stenring
2och den östgötska vid Bårstad med ej m i n d r e än 18 skelett u n d e r eller r ä t t a r e i ett g e m e n s a m t stenlager.
8Som av o v a n s t å e n d e framgår, ä r o g r a v a n l ä g g n i n g a r av typen »Ulleråkers slott» ä n n u föga u n d e r s ö k t a i vårt land och u t g ö r a därför en av v å r a m i n s t k ä n d a f o r n m i n n e s g r u p p e r . Om l i k n a n d e a n l ä g g n i n g a r i våra n o r d i s k a g r a n n - l ä n d e r finna vi inga uppgifter i l i t t e r a t u r e n . Bland de i a l l m ä n h e t svävande n o t i s e r n a om tyska fynd, t i l l h ö r a n d e d e n n a grupp, är det en som f ö r t j ä n a r
• O. F r ö d i n i F o r n v ä n n e n 1916, s. 189 ff.
' B. C n a t t i n g i u s i o v a n n ä m n d a Studier, s. 71 ff. — Massgravar av l i k n a n d e slag e h u r u med l i k b r ä n n i n g torde också föreligga i E s t l a n d s s . k . »Reihen- gräberfelder» från äldre j ä r n å l d e r n (A.M. Tallgren, Z u r Arcbäologie Eestis I, Dorpat 1922, s. 82 ff.).
* E. Sprockhoff, Eine neue Grabform der jiingeren Bronzezeit a u s Proitze,
Kreis Liichow ( G e r m a n i a , J a h r g . 32, 1954).
Fig, ,'J. Proitze-graven å t e r s t ä l l d . (Efter Sprockhoff.) restored.
The Proitze grave
ott u p p m ä r k s a m m a s . Den berör en plats på nordtyskt område o m k r . 30 km väster om Wittenberg, och o r t n a m n e t är Proitze, Kreis Liichow.
4P å ett grav- fält med cn stor hög av äldre b r o n s å l d e r s t y p och rosen, l i k n a n d e de nordiska, iakttogs en flack hög, 7—8 m lång och 4—5 m bred. När grässvalen a v - lägsnats, f r a m t r ä d d e en s t e n a n h o p n i n g , som vid n ä r m a r e u n d e r s ö k n i n g vi- sade sig utgöra en rektangel om ca 7 X 3 m (fig. 1 ) . Inom en r a m av större k a n t s t ä l l d a stenar, till stor del b e v a r a d e , fanns också h ä r cn fyllning av huvudsakligen m i n d r e stenar. Fyllningen utgjorde tre lager, det u n d e r s t a liggande direkt på den n a t u r l i g a m a r k e n . Ungefär vid r e k t a n g e l n s m i t t fann m a n , n e d s ä n k t i m a r k e n u n d e r stenlagret ett av s t e n a r o m s t ä l l t l e r k ä r l av den d u b b c l k o n i s k a form, som k ä n n e t e c k n a r yngre b r o n s å l d e r n (fig. 2 ) . Det innehöll b r ä n d a ben samt ett m i n d r e b i k ä r l av lera. (iraven d a t e r a s till Montelius' per. V.
Det märkliga och säregna med denna grav är, såsom Sprockhoff f r a m -
håller, dess form och k o n s t r u k t i o n . Liksom sina svenska kolleger i fråga
om Ulleråkersgraven — om d e n n a s existens är han dock helt ovetande —
påvisar h a n likheten med vissa senneolitiska m o n u m e n t (»Langbetten»)
men vågar med hänsyn till Proitzc-fyndets sena t i d s s t ä l l n i n g ej r ä k n a med
något direkt s a m m a n h a n g med dessa. Samtidigt söker han visa, att gravar
av liknande slag ej äro helt okända i a n g r ä n s a n d e delar av Tyskland. Bland
de fynd, vartill han h ä n v i s a r , m ä r k e s ett från T a n g e r m u n d e , Kreis H a r b u r g .
Under ett r e k t a n g u l ä r t stenlager om 3 X 1,6 m inom en k l u m p s t e n s r a m med
m å t t e n 10 X 5 m fanns vid u n d e r s ö k n i n g e n överst en fyndlös skelettgrav i
t r ä k i s t a och u n d e r denna en b r a n d g r a v med skafttungsvärd, spjutspets från
per. III och nål med kulformigt huvud av u r n e g r a v f ä l t e n s t y p . F y n d e t a n -
k n y t e r i någon m å n till det u p p l ä n d s k a genom sin d a t e r i n g till äldre b r o n s -
åldern, spjutspetsens n o r d i s k a t y p samt den tvåfaldiga gravläggningen. Lik-
väl ä r a v s t å n d e t stort från detta fynd till den m ä k t i g a u p p l ä n d s k a kollektiv-
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
graven. Men det måste framhållas, att stenfyllda fyrkanter, till utseende och dimensioner Proitze-graven vida mer närstående än Ulleråkers slott, äro vanliga i Sverige.
5Det uttalande, varmed den tyske forskaren avslutar sin uppsats, är dock ännu fullt befogat — att Proitze-graven är ett fornminne av den art, att dess samband med andra monument kräver ytterligare be- lysning. Denna belysning synes i främsta rummet kunna erhållas genom undersökningar av svenska fornminnen, tillhörande denna grupp. Ett dylikt torde föreligga bl. a. på det även 1 andra avseenden intressanta gravfältet vid Valloxsäby i Östuna."
Gunnar Ekholm
5
Se exempelvis //. Hansson, Några nya bronsåldersgravar (Fornvännen 1936), fig. 6—8, 14—15.
0
G. Ekholm, Valloxsäby logbacke, ett uppländskt gravfält från 1 :a årh.
c. Kr. (Fornvännen 1939), karta mot s. 4, grav 17.
ETT SPÄNNE FRÄN VENDELTIDEN I BOHUSLÄN
Ar 1946 tillfördes Statens historiska museum ett gjutet bronsspänne, som hittats vid Tossene, Tossene sn, Bohuslän (SHM 23230). Det illa medfarna föremålet (fig. 1) har tydligen efter påträffandet blivit utsatt för en hård- hänt rengöring med för härd borste, som illa tilltygat ytan, vilken långt tidigare blivit eldskadad — väl genom att föremålet tillhört utrustningen i en brandgrav. Så vitt man kan se av det som återstår, har spännet emellertid från början varit klumpigt och primitivt tillverkat. Det utgörs av en c:a 3 mm tjock, kupig skålla, pä vars undersida finns kvar rester av nålfäste och -hållare; för att fästa dessa har man genomborrat skällan på två ställen.
Dekoren (fig. 4) är grov och föga regelbunden, men har ett visst intresse genom att den synes medge smyckets inplacering i ett bestämt sammanhang.
En rad detaljer visar nämligen, att tillverkaren till förebild haft ett spänne av den kupiga typ, som tidigare är känd i nägra exemplar från sydöstra Norges vcndeltid (fig. 3 visar ett exempel). Gutorm Gjessing har fäst upp- märksamheten på dess samband med kontinentala former.
1Den är väl
1
