RAPPORT – JAMTLI 2015:13 ISSN 1654-2045 Anders Hansson och Björn Olofsson
Kulturarvsanalys för vägprojekt
E14/E45 Brunflo
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 2 Utgivning och distribution:
Jamtli Box 709 831 28 Östersund Tel 063-15 01 00 Fax 063- 10 61 68
© Jamtli 2015
Allt kartmaterial från GSD-Fastighetskartan © Lantmäteriverket Ärende nr MS2006/02204
Omslagsbild: Brunflo kyrka från norr. I förgrunden brukad åkermark på Prästbordet samt fossil åker Brunflo 130:1.
Foto: Björn Olofsson, Jamtli
Redigering och layout framsida: Lena Ljungkvist, Jamtli ISSN 1654-2045
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 3
Innehåll
Inledning ... 5
Karakterisering av området ... 6
Förhistoria ... 6
Den förhistoriska bebyggelsen ... 6
Förhistoriska gårdslägen ... 7
Odlingshistorik ... 7
Bybeskrivningar ... 7
Allmänt ... 7
Optand... 7
Lund ... 8
Grytan ... 9
Håkansta ... 10
Södergård ... 10
Prästbordet ... 11
Vamsta ... 12
Åkre ... 13
Gusta ... 14
Berge ... 15
Gärde ... 16
Lunne ... 16
Änge ... 17
Backen ... 18
Viken ... 18
Haxäng ... 19
Brunflo tätort ... 20
Sammanfattning ... 21
Analys ... 22
Det agrara landskapet ... 23
Det moderna landskapet ... 24
Utpekade kulturmiljöer ... 26
Fornlämningar, kyrkor, byggnadsminnen ... 26
Miljöer av riksintresse ... 26
Miljöer av regionalt/lokalt intresse ... 27
Brunflo stationssamhälle – nr 1 ... 27
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 4
Postvägen – nr 2 ... 27
Villavägen – nr 3 ... 27
Brunflo centralbygd – nr 4 ... 28
Gamla landsvägen – nr 5 ... 29
Sjövägen/Pionjärvägen/Rosenlundsvägen – nr 6 ... 29
Värdefulla enskilda byggnader. ... 29
Kulturmiljöer av särskild vikt för områdets kulturhistoriska karaktär ... 30
Området kring Brunflo kyrka: Södergård-Prästbordet och Vamsta. ... 30
Terrassbebyggelsen längs den gamla landsvägen. ... 30
Brunflo tätort ... 30
Bedömning kring okända fornlämningar och kostnader ... 30
Arkeologiska kostnader ... 31
Sammanfattning ... 31
Källförteckning ... 31
Bildbilaga: Illustrationer 1-25.
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 5
Inledning
Jamtli har på uppdrag av EQC Karlstad utfört följande kulturarvsanalys för ett område i och omkring Brunflo samhälle i Östersunds kommun, Jämtlands län. Arbetet är föranlett av Trafikverkets planering inför en eventuell ändrad sträckning av E14 och E45 genom området. Området som berörs av analysen framgår av karta 1 och sträcker sig från Optand i norr till Haxäng i söder och omfattar den del av Brunflo tätort som ligger nordost om stambanan samt intilliggande landsbygd. Arbetet följer den uppdragsbeskrivning som Trafikverket/EQV tillhandahållit: ”Bilaga E3. 10 Miljö”, daterad 2013-10-30.
Arbetet har utförts av 1:e antikvarie Anders Hansson (förhistoria/arkeologi), antikvarie Anders Edvinsson (sammanställning av arkeologiska fynd), antikvarie Henrik Ylikoski (bebyggelseinventering/tätortshistoria) och undertecknad som ansvarat för analysen av jordbrukslandskapets utveckling. I huvudsak har arbetet utförts byråmässigt med
utgångspunkt i skriftligt källmaterial, bearbetningar, kartor, förteckningar över fynd, äldre inventeringar etc. Fältarbetet har begränsats till att revidera tidigare bebyggelseinventeringar och okulärbesiktningar i ett fåtal viktiga miljöer.
Kulturarvsanalysen ska ses som ett första steg i bedömningen av hur olika alternativ för vägdragningen kan påverka kulturmiljövärdena i utredningsområdet.
Östersund 2015-09-24
Björn Olofsson
1:e antikvarie/uppdragsansvarig Stiftelsen Jamtli
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 6
Karakterisering av området
Förhistoria
Den äldsta daterade boplatsen i Jämtlands län är cirka 9 500 år gammal och undersöktes i Härjedalen år 2008. I fornminnesregistret för länet finns cirka 3 750 platser med spår efter stenålder/bronsålder registrerat. Den absoluta majoriteten av dessa platser ligger intill sjöar och åar. En förklaring till detta är att det är där det är lättast att finna de äldsta spåren men även att stenålderns och bronsålderns människor gärna bosatte sig där beroende på
tillgången till vatten, fiske och jakt. Självfallet har även övrig mark utnyttjats för jakt och fiske men spåren efter detta är få och svåra att upptäcka. Överlag finns ytterst få fynd av
stenåldersföremål i åker- och skogsmark i länet. Att sådana spår kan finnas i det nu aktuella utredningsområdet är inget vi känner till i dag och sannolikheten får bedömas som liten.
För den här undersökningen har vi därför valt att koncentrera oss på den förhistoriska, bofasta, bebyggelsen. Den sammanfaller med jordbrukets införande och har sin direkta efterföljare i dagens bebyggelse.
Den förhistoriska bebyggelsen
För att få en uppfattning om den förhistoriska bebyggelsens utbredning i utredningsområdet har vi inledningsvis låtit göra en översiktlig kartanalys där förekomsten av gravhögar och lösfynd av förhistoriska föremål får representera den förhistoriska bygden. Gravhögarna, av vilka endast ett fåtal är undersökta, och lösfynden dateras i huvudsak till folkvandringstid till vikingatid, dvs 400-1050 e. Kr. Ytterligare en fornlämningstyp som är intressant i detta sammanhang är fossil åker, dvs övergivna åkrar med ålderdomliga drag. Som lämningstyp är fossil åker svårdaterad utan arkeologisk undersökning men kännetecknande är riklig
förekomst av röjningsrösen och i vissa fall odlingsterrasser. Tänkbara dateringar i det här området är från sen järnålder till 1600- 1700-tal. I flera fall i Brunflo ligger den fossila åkern i närhet till förhistoriska gravar vilket stärker antagandet om hög ålder.
Vid kartanalysen framträder ett tydligt mönster bestående av tre långsträckta områden. Det första området ligger nedanför järnvägen närmare Storsjöns strand. Spår efter äldre bosättning finns vid Storvikens skola, Backen, Håkansta och Lund. Det området ligger utanför utredningsområdet. Det andra området, som ligger inom utredningsområdet, sträcker sig från Brunflo tätorts övre del vid villaområdet i Änge, vidare mot idrottsplatsen, området vid Brunflo kyrka för att sedan fortsätta i nordvästlig riktning förbi kyrkogården och Sankt Olovs källa mot Grytan. Det tredje området, också inom utredningsområdet, börjar vid Gärde, följer byvägen förbi byarna Berge, Gusta, Åkre, Vamsta, Södergård och vidare mot Grytan där det ansluter till område två. I anslutning till område två finns även några fångstgropar och järnframställningsplatser registrerade.
Samtliga områden har ungefärlig riktning NV-SÖ och följer de naturliga terrassbildningar som karakteriserar området (se karta 3).
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 7 Förhistoriska gårdslägen
Före kristendomens införande var det vanliga att varje gård hade sitt eget gravfält. Avståndet kan beroende på terrängen vara mer eller mindre stort men en visuell koppling mellan gård och gravfält har i t ex Mälardalen visat sig vara väsentlig. Ett avstånd mellan gård och gravar som brukar användas generellt är 100-200 meter. För denna studie har ett avstånd på 150 meter använts för att få en uppfattning om i vilka områden förhistoriska gårdsenheter kan tänkas påträffas. Eftersom analysen bygger på i dag kända gravar eller lösfynd kan man givetvis inte utesluta fler möjliga gårdslägen men med tanke på den höga uppodlingsgraden i området (uppodling är en starkt bidragande orsak till att fynd påträffas) kan man anta att huvuddragen i kartanalysen inte nämnvärt skulle förändras med nya lösfynd.
Odlingshistorik
År 2002 gjordes en miljöhistorisk studie i Storsjöbygden med syfte att diskutera den första odlingen i Storsjöbygden (Wallin & Oskarsson 2002). Ett av de områden som studerades var Brunflobygden. Utifrån pollenanalyser dras slutsatsen att den tidigaste indikationen på röjning av mark till odling och betesdrift och odling har skett under perioden 700-900 e. Kr.
I pollenanalysen från Åkre i Brunflo syns odlings- och betesverksamhet som intensivast under 1600-, 1700- och 1800-talen. Under 1900-talet sker en delvis tillbakagång av
betesdriften. Sädesodlingen fortsätter dock i samma omfattning. Den tidigaste indikationen på odling är från Norderön där ett kolprov från ett stolphål daterats till 300-talet. I stolphålet fanns även korn.
I Brunflobygden finns dock daterade gravfynd från perioden 350-600 vilket tyder på fast bosättning redan då.
Bybeskrivningar
Allmänt
I följande bybeskrivningar bygger på uppgifterna om förhistoria och medeltid på
fornminnesregistret FMIS, lösfynd som inkommit till länsmuseet och tidiga skriftliga källor som samlats i Jämtlands och Härjedalens Diplomatarium (JHD). För tiden från omkring 1700 och till idag bygger texten på uppgifter från historiska kartor och flygbilder som finns i lantmäteriets arkiv.
Optand
Det finns en bevarad gravhög i närheten av den historiska bytomten. Ortnamnet i sig har inga särskilt ålderdomliga drag och dyker upp i skrift 1428 (JHD I:195). Enligt 1568 års skattelängd var det åtta personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Optands by karterades för första gången 1752 inför ett storskifte som rörde byns åker och inägomark. Vid den tiden var inägan samlad sydväst om landsvägen ned mot Storsjön och låg i sin helhet utanför utredningsområdet. (Se karta 11)
Inför laga skifte i Optands by 1836 upprättades en karta 1820. Av denna framgår att byns bebyggelse och inägomark fortsatt var samlad på samma sätt som vid karteringen 1752.
Inägomarken låg utanför utredningsområdet med undantag för en uppodlad myrmark i ytterkanten av byn som sträckte sig upp mot skogen och utmarksslåttern. Ingen bebyggelse
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 8 låg inom utredningsområdet vid 1820 års kartering men strax utanför låg ett antal torp som anlagts invid landsvägen söderut. (Se karta 12)
Vid flygfotograferingen 1943 framgår att den tidigare torpbebyggelsen hade kompletterats med ytterligare brukningsenheter längs landsvägen söderut och ett par av dessa ligger inom utredningsområdet. Den odlade jorden hade också utökats sedan laga skiftet och nu är en stor del av utredningsområdet nyttjad som åker, dels i den södra delen av byn vid den nya bebyggelsen, dels i den norra delen där gårdarna i byn hade utökat sin åkermark på det som tidigare var ängsmark och skog. Här i den norra delen hade det dessutom tillkommit en ny brukningsenhet som låg för sig själv i sluttningen ovan byn. Ovanför byn syns även det då nyanlagda flygfältet där hangarerna i form av ladvärn ligger precis i kanten av
utredningsområdet. (Se karta 13)
I Optand brukas idag fortsatt i stort sett all den åkermark som 1943 låg väster om nya E14, endast ett skifte har beskogats helt invid vägen. Öster om vägen är det större områden av den tidigare öppna marken som har beskogats och det är bara ett par skiften som fortsatt brukas. Området präglas av dragningen av E14 och de tillfartsvägar som leder till flygfältet och det tidigare skjutfältet. (Se karta 14)
Lund
I Lund finns en gravhög bevarad vid den historiska bytomten samt cirka 500 meter nordväst därom uppe vid järnvägen. Bägge dessa indikerar förhistoriska gårdslägen (se karta 4).
Namnet Lund är svårdaterat. Namnet kan vara förhistoriskt men lika gärna av yngre datum.
Första gången det dyker upp i skrift är 1311-1312 (JHD I: 18) och enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Vid storskiftet i Lunds by 1763 fanns tre gårdar fördelade på två gårdsplatser centralt placerade i byns uppodlade åker. Åkermarken låg ned emot Storsjön och kring den fanns ängsslåtter, lägdor och beteshagar. Ingen del av gårdarnas dåvarande inägojord med åkermark och bytomter ligger inom utredningsområdet. (Se karta 11)
Vid karteringen 1830 inför laga skifte hade byn utökats till fyra gårdar då även den östra delen av byn hade delats i två brukningsenheter. Odlingsmarken hade utökats något sedan karteringen på 1760-talet. Norr om byn på utmarken invid byvägen mot Optand fanns ett soldattorp. Intill utredningsområdets östra kant finns markerat en ”Gammal rågsvedja” som då låg en bit bort i skogen. (Se karta 12)
När Brunflobygden flygfotograferas 1943 syns att det i Lund har skett en expansion av bebyggelsen. Vid den gamla landsvägen hade det tillkommit tre mindre brukningsenheter och nere vid järnvägen och den nya landsvägen ytterligare fem. Mark som vid laga skifte var skogsmark hade nu uppodlats så att området invid landsvägen nu var öppet och brukat. Det uppodlade området som var längst ut mot skogen i öster utgjordes av den yta som vid laga skifte markerades som rågsvedja. (Se karta 13)
Idag har det mesta av den öppna odlingsmarken som fanns 1943 inom utredningsområdet växt igen helt. Bebyggelsen har utökats med flera villor som ligger vid sidan av den gamla landsvägen och den nya sträckningen av E14 skär diagonalt genom området. (Se karta 14)
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 9 Grytan
Namnet Grytan är ett av de äldsta i hela Brunflobygden. Förleden, Gryt-, betyder sten på fornsvenska och efterleden är från början ett –vin som betyder äng. Vin-namnen har en västlig spridning i Skandinavien och användes i huvudsak under de första århundradena efter Kristus. På Grytans marker, inte långt från den historiska bytomten, återfinns gravhögar som understryker byns ålder (se karta 4). Äldsta skriftliga belägg för byn är från 1391-1406 (JHD I: 122) och enligt 1568 års skattelängd var det sex personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Grytans by avmättes 1705 och då fanns tre gårdar i byn, en i västra delen och två i den östra.
Åkermarken låg i huvudsak mellan gårdsplatserna och sjön. Den inhägnade inägan omfattade även lindor, slåttermark, kalv- och hästhagar. Inom utredningsområdet fanns ingen åkermark men delar av beteshagarna sträckte sig in i området som idag ligger mellan järnvägen och byvägen upp mot kyrkan. (Se karta 11)
Inför laga skifte visar kartan från 1830 att bebyggelsen låg kvar på samma plats som tidigare.
Det var fortfarande tre gårdar men en av dem brukades gemensamt av två bönder. När det gäller fördelning och utbredning av åkermarken hade det däremot skett vissa förändringar.
Ett åkerstycke av sämre kvalitet 1705 i norr och även ett ned mot sjön nyttjades nu som lägda. Både mot norr och öster har istället brutits ny åker. Det hade även tillkommit ett torp norr om byvägen mot kyrkan. (Nuv Grytan 1:7, 1:15.) Ute på byns utmarker fanns även vid laga skiftet ett antal svedjor. Delar av de innan laga skifte utökade åkerskiftena, de tillkomna torpen och tre svedjor ligger inom utredningsområdet. (Se karta 12)
Vid flygfotograferingen 1943 hade det tillkommit ytterligare ett antal brukningsenheter och ett antal bostadshus öster om järnvägen och nya landsvägen. I området där det vid laga skifte fanns ett torp ligger nu två gårdar. Även längs gamla landsvägen har det efter skiftet
tillkommit flera torp. Till detta ska även läggas området i norr vid nya landsvägen där det etablerats en stenindustri. På samma plats fanns det två mindre gårdar som även de tillkommit efter laga skifte. Den uppodlade jorden har utökats betydligt efter laga skifte. I stort sett all åkermark som ligger inom utredningsområdet har tillkommit efter laga skifte 1834. Åkrarna ligger i anslutning till de nya brukningsenheterna och på utskiften längre upp i skogen i det område där det vid laga skifte endast fanns markerat svedjor. (Se karta 13) Idag har den del av Grytans by som ingår i utredningsområdet förändrats i viss mån. Vissa åkertegar som brukades 1943 har växt igen med skog och bebyggts med villor. Norr om gamla landsvägen har det byggts flera villor och den öppna betesmarken där har beskogats.
Längre åt nordost har ett stenbrott tillkommit på den plats där det 1943 var ett utskifte med åker. På de mindre brukningsenheterna Grytan 4:18 och 4:19 har den tidigare öppna marken beskogats liksom vid de mindre gårdar som låg vid stenindustrin i väster på gränsen till Lund.
(Se karta 14)
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 10 Håkansta
Namnet Håkansta är ett sta-namn som daterar sig till yngre järnålder. På gårdens marker finns elva kända gravhögar. Hälften av dessa ligger intill nuvarande gård och indikerar ett förhistoriskt gårdsläge, möjligen på samma plats som dagens. Två av gravarna är undersökta och har daterats till 600- respektive 700-talet. Äldsta skriftliga belägg för byn är från 1391- 1406 (JHD I: 122). Enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Byn Håkansta karterades 1710 och hade då sin gårdsplats och sina åkrar ned mot Storsjön.
Ingen del av den dåvarande inägomarken ingår i utredningsområdet. (Se karta 11) Vid kartering inför laga skifte 1830 hade ett torp tillkommit intill gårdarna med placering alldeles öster om gårdarna i Grytan. Torpets bebyggelse och åkermark låg alldeles i gränsen av utredningsområdet. Idag är platsen för torpet åkermark och järnvägen går rakt igenom den dåvarande åkermarken. Ytterligare tre torp finns på kartan från 1830 norr om byvägen mot kyrkan. De var alla inhägnade och på två av dem fanns även mindre åkrar. (Nuv Håkansta 3:13, 1:7, Håkansta 1:12 och Håkansta 3:1, 3:17) (Se karta 12)
På flygfotot från 1943 har torpet som låg intill gårdarna i Grytan försvunnit. I skogen mellan inägan i söder och torpen på Prästbordet i norr syns ett antal byggnader som sannolikt hör till försvaret. Österut mellan järnvägen och den nya landsvägen ligger byggnader som kan vara en banvaktarstuga. De stora förändringar som skett inom byn sedan laga skifte är anläggandet av torp mellan byvägen till kyrkan och den gamla landsvägen samt nordost om landsvägen. I området där det vid laga skifte var tre torp fanns 1943 ett flertal
brukningsenheter, mindre bostäder och en logelokal. Nordost om gamla landsvägen har det tillkommit två brukningsenheter. Uppodlingen hade sedan laga skifte varit omfattande i anslutning till de tillkomna brukningsenheterna och även längre ut på skogen i nordost hade åkermark brutits. (Se karta 13)
Den odlingsmark som fanns 1943 upp mot byvägen har idag växt igen mer eller mindre.
Norr om byvägen till kyrkan har det även skett en förtätning av bebyggelsen med villor och den odlade jorden har i viss mån beskogats. Så har också skett med de utskiften som ligger längst norrut på skogen där endast mindre ytor brukas fortsatt medan huvuddelen har beskogats. (Se karta 14)
Södergård
Bytomten ligger vid kyrkan och på Södergårds ägor finns i dag 25 gravar bevarade samt platserna för tre undersökta gravar. De undersökta gravarna dateras till vikingatid. Den största gravhögen i bygden, Jungfrukullen, ligger på Södergårds ägor. Graven undersöktes 1921 och dateras även den till vikingatid. Ett svärd från 700-tal har påträffats vid
odlingsarbete, exakt var är dock okänt. Förutom en koncentration av gravar vid Södergårds gamla bytomt ligger gravarna utspridda längs två stråk. Det södra går från kyrkan längs en åsrygg cirka 1200 meter i nordvästlig riktning. Det andra stråket. Längre i norr, följer samma riktning i cirka 700 meter. Gravarnas spridning gör det troligt att de indikerar flera gårdslägen från järnålder. Ett kan vara det som hör till Hagnastad (se Vamsta) och ett Södergård, men i övrigt är det i dagsläget omöjligt att säga om det rör sig om ytterligare två eller fyra
gårdslägen (se karta 5). Äldsta belägg för namnet är Sudragardhe och är från 1324 (JHD I:
27). Under medeltiden ägs Södergård av ärkebiskopen i Uppsala och det är från Södergård Prästbordet avsöndras. Enligt 1568 års skattelängd var det en person/ett hushåll i byn som betalade tionde det året. Södergård hade då övergått till att ägas av kungen.
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 11 Södergårds gårdsläge invid Brunflo kyrka framgår tydligt på kartan från 1763. Runt
gårdsplanen finns gårdens åkerjord med de två stora skiftena i sluttningen söderut. Runt åkrarna på inägan fanns mindre ängsmarker och en liten lägda. Västerut låg en hästhage med skogspartier och mer öppen mark. Norr om inägomarken låg ”Löfbergs torp” med en egen inäga och en mindre åkerteg. Det fanns även en mindre inhägnad på östra sidan av byvägen, den sk. Storstensåkern. Båda dessa inhägnader tillhörde Prästgården. (Se karta 15)
Cirka 70 år senare inför laga skiftet har inte åkermarken i Södergård utökats i någon större grad. En liten teg har tillkommit i anslutning till västra åkern med i övrigt har det bara skett mindre justeringar. Den del av gamla hästhagen som låg närmast väster om åkermarken används nu till ängsmark men i övrigt utgörs en stor del av inägan till bete. Intill
Lövbergstorpet ca 400 meter mot NV invid vägen mot Grytan hade det anlagts ett torp med åker och inhägnad ängsmark. (Nuv Södergård 1:6 och 1:167.) Öster om landsvägen på utägan som inte karterades 1763 utbreder sig en stor ängsmark som kallades för
Södergårdslägdan som vid karteringen 1830 inte verkar ha nyttjats som åkermark. (Se karta 16)
Vid flygfotograferingen 1943 är Södergårds byggnader placerade på den gamla gårdstomten.
Begravningsplatsen vid kyrkan har utvidgats längs byvägen norr om gården. Torpet vid byvägen västerut finns kvar och ytterligare sex torp eller mindre gårdar har tillkommit sedan laga skifte. De ligger alla norr om landsvägen på mark som vid laga skifte var skogsmark och ängsmark på Södergårdslägdan. Kring de nya brukningsenheterna norr om landsvägen har åkermark tillkommit sedan laga skifte men även väster om gården mot det äldre torpet utökades åkermarken fram till 1943. I norr syns på fotot stenbrottet mot gränsen till Vamsta.
Brottet var vid denna tid inte så utbrett. (Se karta 17)
Idag har delar av den odlade jorden kring Södergårds gårdsplats vid kyrkan ersatts av bostadsbebyggelse och begravningsplatsen har utökats ytterligare sedan 1943. I övrigt så har det endast skett mindre förändringar där vissa skiften har beskogats medan tidigare ängs- eller betesmark har blivit åker. Den mest avgörande skillnaden mellan dagsläget och 1943 är utbredningen av stenbrottet som har utökats betydligt norrut. (Se karta 18)
Prästbordet
Prästbordet är en avsöndring från Södergård. Prästgården hade sin nuvarande gårdsplats norr om kyrkan vid den tidigaste karteringen 1701. Åkermarken var fördelad till tre platser; söder om gårdsplatsen vid kyrkan, längs landsvägen norrut samt några mindre åkerskiften öster om gården mot gränsen till grannbyn Åkre. Centralt på inägan kring gården nyttjades marken till slåtteräng. Ett större parti österut, Gräfftes-ängen, brukades mestadels till hästhage men kunde även på bättre ställen odlas. Till detta äldre skede ska även föras Lövbergstorpet och storstensåkern som låg västerut vid byvägen och som finns redovisade på kartan från 1763 över Södergårds ägor. (Se karta 15)
Vid karteringen för laga skifte 1830 har åkermarken utökats en aning i den nordligaste åkertegen som nu kallas för Marstrandsåkern. Söder om gården har de tidigare uppdelade åkertegarna slagits ihop till en enhet utan inslag av slåtterängar mellan tegarna. I öster redovisas åkermarken på ett helt annat sätt än vid karteringen 1701. Om det beror på att karteringen inte var så noggrann eller om det verkligen skett en förändring är svårt att avgöra. På platsen invid landsvägen i öster ligger Lindalstorpet med en särhägnad inäga och åker. Området mellan torpet och prästgårdstomten kallas Lindalen. Här har en del av den tidigare hästhagen blivit hårdvallsäng. I väster har åkern inom Lövbergstorpet utökats något
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 12 medan Storstensåkern norr om byvägen nu brukas som ”slåttodling”, dvs. lägda. (Se karta 16)
På flygfotot från 1943 Ligger prästgården fortsatt på den gamla gårdsplatsen. Bostaden för prästen har nu separerats från jordbruket genom att en ny byggnad uppförts söder om vägen ned mot Brunflo stationssamhälle. Lövbergstorpet som sedan 1857 blivit boställe åt
folkskoleläraren hade då sitt bostadshus söder om byvägen och ekonomibyggnaderna på motsatta sidan av vägen. Intill bostället har även uppförts Lövbergets skola med tillhörande uthus. Sedan laga skifte har flera mindre torp tillkommit på prästbordets marker; ett öster om Lövberget mellan landsvägen och byvägen (nuv. Prästb 1:4), ett väster om Lövberget på norra sidan av byvägen (nuv. Prästb. 1:5) samt ett norr om landsvägen på gränsen mot Håkansta (nuv. Prästb. 1:3). Österut vid landsvägen på gränsen mot Åkre och Vamsta låg fortsatt Lindalstorpet som fanns 90 år tidigare. Åkermarkens utbredning är större än vid laga skifte, områden runt prästgården och de nya brukningsenheterna har tillkommit samt några mindre åkrar norrut i skogen. På flygfotot syns på prästgårdens skifte i öster den
järnvägsbank för industrispåret som anlagts mellan stenbrottet i norr och fabriken nere i stationssamhället. (Se karta 17)
Idag har den odlade jorden på Prästbordet förändrats på två sätt i jämförelse med utbredningen 1943. Öster om gården har åkermarken utökats på tidigare skogsmark. Det motsatta har skett på de större utskiften som då fanns i nordväst men som nu helt har beskogats. I väster mot gränsen till Håkansta har flera villor uppförts. (Se karta 18)
Vamsta
Namnet Vamsta är ett sta-namn som daterar sig till yngre järnålder. På Vamstas marker finns fyra gravhögar samt fynd av föremål som rimligen kommer från en sönderplöjd grav från 350-600 e. Kr. Fyndplatsen är osäkert angiven men kommer helt klart från gårdens ägor. De kända gravarna ligger förhållandevis långt från varandra, cirka 280 meter. Detta kan mycket väl innebära att de representerar fyra olika förhistoriska gårdslägen. Gårdarna kan delvis ha existerat samtidigt men det är även möjligt att det finns en kronologisk skillnad. Gravarna i väster kan indikera platsen för den numera försvunna gården Hagnastad, övergiven troligen på 1600-talet. Hagnastad ligger i så fall på Södergårds norra marker (se karta 5). Precis som för Vamsta är det ett sta-namn och är känt i skriftlig form från 1346 (JHD I: 59). Hagnastad var under medeltid bostad till lagmannen i Jämtland. Helt säkra belägg för detta finns från 1434 fram till 1504 (JHD I: 211, JHD II: 304). Äldsta skriftliga belägg för Vamsta är
Vambastada från 1346 (JHD I: 59). Enligt 1568 års skattelängd var det fyra personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Vamsta by storskiftades 1766 efter att byn karterats tre år tidigare. I byn fanns då fyra gårdar vars bebyggelse låg samlad invid den väg som än idag år genom byn. Åkermarken låg i sluttningarna ovan- och nedanför gårdsplatserna samt i litet mindre tegar österut. Inom inägomarken österut låg minst två torp. Det finns ännu fler inhägnader men det går inte att avgöra om varje inhägnad verkligen utgjorde ett torp eller om åker och äng brukades av gårdarna i byn. Förutom ängsmark mellan åkertegarna så nyttades inägan i södra delen som hästhage. (Se karta 15)
Nästa tillfälle som Vamsta by karterades var 1819 då byn återigen stod inför ett storskifte.
Antalet gårdar var nu sex då gårdarna längst i väster och öster hade delats i två delar.
Bebyggelsen låg fortsatt i de gamla lägena men viss förtätning har skett mellan de tidigare gårdslägena. Byggnader finns även utritade på ett impediment söder om gårdarna men det är
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 13 oklart vilken funktion dessa byggnader hade. Det skedde inga dramatiska förändringar gentemot ett halvsekel tidigare när det gäller åkermarkens utbredning. En del ängsmark i nordöst hade blivit åker. Vid de inhägnader som kunde tolkas som torp 1766 hade en del åker utökats medan andra åkertegar hade lagts igen och brukades som äng. Namnen på tegarna antyder fortsatt koppling till torp, såsom ”torpåkern” torpslåtten” och soldatåkern.
Placeringen av ”Nyryttartorpet” invid byvägen österut ska sättas i relation till gamla ryttartorpet i backen nedanför. Båda placeringarna har markerats på kartan men platsen för det gamla är osäker men kan vara på samma plats som det ena av torpen som finns på 1766 års karta. Det är inte säkert om eller var det fanns ytterligare torp 1819.
Vid karteringen inför laga skifte 1830 har åkermarken utökats ytterligare invid gårdarna.
Även ängsmarken har utökats mot byns utmarker och en ny intaga med åkermark har även gjorts på den tidigare utmarken i nordost. Antalet brukare är dock tillbaka på fyra hemman.
Olyckligtvis så är kartan otydlig när det gäller gårdarnas bebyggelse och det går inte helt säkert avgöra var bebyggelsen var placerad. Markeringarna på kartan kan tolkas som att två av gårdarna har flyttat ut till nya lägen längre upp i backen i nordost. Den östra av dessa beskrivs som ”Bergstedts nya tomt” och här ligger bebyggelse än idag (Vamsta 5:1). På den västra tomten är byggnader utritade på kartan med det finns ingen beskrivning men
bebyggelseläget är även markerat på en karta från 1849 vid en hemmansklyvning. I samband med skiftet 1834 ålades det västligaste hemmanet, Vamsta 2:2, och det östligaste, Vamsta 3:1, att flytta ut till en ny tomt. (Se karta 16)
Vid flygfotograferingen 1943 har bebyggelsen förändrats en hel del efter skiftet 1834. Antalet brukningsenheter är nu 9 eller 10. Endast två av gårdarna ligger kvar på samma plats som 90 år tidigare. Den västligaste gården och de fem gårdarna i öster har fått nya lägen. De nya gårdslägena invid byvägen i öster tillkom dels vid skiftet, dels vid senare hemmansklyvningar.
På den gamla bytomten där gårdarna låg vid 1766 års kartering fanns nu bara en kvar, (nuv.
Vamsta 1:18). De nya gårdslägena sammanfaller i viss mån med den tidigare torpbebyggelsen från 1766 och 1819. Vid sidan av de större gårdarna hade det sedan laga skifte tillkommit några mindre brukningsenheter; två längst i öster mot gränsen till Åkre, en öster om de större gårdarna där den lilla byvägen viker ned söderut, samt två nere vid landsvägen söder om den gamla bytomten. Till dessa ska även läggar tre mindre gårdar/torp norrut. Ned mot landsvägen fanns nu även ytterligare bostadsbebyggelse och en såg. Åkermarkens utbredning är 1943 betydligt större än vid laga skifte. Uppodlingen hade skett där de nya gårdarna etablerats, men framförallt norrut på mark som vid laga skifte endast var utmark. (Se karta 17)
Idag har Vamsta kvar sin öppna åkermark vid gårdarna och ned mot landsvägen i
motsvarande utsträckning som 1943. Upp mot skogen har däremot flera större skiften som brukades då beskogats helt. Det gäller även områden mellan bebyggelsegrupperingarna som var betesmark 1943. Ned mot landsvägen har det tillkommit flera villor mot gränsen till Åkre. (Se karta 18)
Åkre
Vid gränsen mellan Åkre och Gusta finns en gravhög och ytterligare två gravhögar ligger cirka 600 meter nordöst om byn. Med all sannolikhet indikerar gravarna två förhistoriska bebyggelseenheter.Längst i sydväst på Åkres ägor, ungefär vid sporthallen, undersöktes en gravhög 1913. Graven bör markera ett gårdsläge. Åkres långa historia förstärks av tre bevarade områden med fossil åker (se karta 7). Första gången namnet dyker upp i skrift är 1383 (JHD I: 116) och enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 14 Åkre by karterades i samband med ett storskifte 1750. I byn fanns tre gårdar och deras placering har schematiskt ritats in på kartan upp emot landsvägen. Åkermarken ligger vid denna tid söder om gårdarna med ett mindre stycke som går upp mellan de två västligaste gårdarna. Längst västerut i byn fanns även en ”slått täppa” vilket torde vara en linda.
Inägomarken i övrigt redovisas inte på kartan förutom att den ska ligga söder om åkertegarna men dess utsträckning går inte att bedöma. Man kan även ana att det har funnits utrymme för inägoslåtter mellan gårdarna och upp mot landsvägen. Norr om gårdarna står det markerat utmark men gränsen mellan in- och utmarken är även den osäker. (Se karta 15) Vid karteringen 1830 inför laga skifte var bebyggelsen fortsatt uppdelad på tre gårdsplatser men antalet hemman ska vara fem där var och en får sina ägor fördelade vid skiftet. Av kartan framgår att åkermarken söder om gårdarna endast ändrats marginellt sedan 1750. Ny åkermark har däremot tillkommit mellan gårdsplatserna. Norr om landsvägen finns nu ett soldattorp på gränsen mot Vamsta. Om det fanns där redan 1750 är osäkert. I utmarken norr om byn redovisas även Åkretorpet med inhägnad ängsmark och åker. Kartan kan tolkas som att det kan vara två torpställen vid karteringen. (Se karta 16)
På flygfotot från 1943 syns att bebyggelsestrukturen från laga skifte och dessförinnan är intakt. De gamla gårdslägena från före skiftet är fortsatt bebyggda. Vid laga skifte tillkom två bebyggelselägen, ett mellan de tidigare gårdarna och ett längst västerut. En av gårdarna hade dessutom delats fram till 1943 och antalet brukningsenheter var nu sex. Till dessa ska också läggas Åkretorpet som fortsatt var bebyggt även om platsen för bebyggelsen synes ha flyttats något österut. Söder om detta hade ytterligare ett torp tillkommit. På norra sidan av
landsvägen hade det byggts en villa mot gränsen till grannbyn Gusta i öster. Åkermarken hade mellan skiftet och 1943 utökats dramatiskt, främst söderut och västerut. Åkern till de nya gårdarna som tillkom efter laga skifte 1834 ligger på det som då i huvudsak var ängsmark och hästhage. Kring torpen hade åkermarken utökats men även på mindre skiften längre norrut i den skog som då var ganska gles då det vid sidan av åkrarna fanns ängs- och betesmark. (Se karta 17)
Idag har den odlade jorden i Åkre en litet mindre utsträckning är vid flygfotograferingen 1943. I den södra delen har åkermarken ned mot tätorten beskogats och i norr har den öppna marken vid torpen delvis växt igen. (Se karta 18)
Gusta
Gusta är ett ortnamn med efterleden –sta vilket vanligen brukar betyda att ortnamnet kan dateras till yngre järnålder. Närmsta gravhög ligger vid gränsen till byn Åkre, cirka 150 meter nordväst från nuvarande gårdsläge. Namnformen och närheten till gravhögen gör det mycket troligt att det i närheten av Gusta, kanske närmare gränsen till Åkre, funnit en gård under yngre järnålder (se karta 7). Äldsta skriftliga belägg för Gusta är från 1391 till 1406 (JHD I:
122). Namnet skrivs då Gotezstadum och enligt 1568 års skattelängd var det tre personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Byn Gusta karterades tillsammans med Åkre vid åkerdelningen 1750. De tre gårdarna i Gusta låg på två gårdstun där den östligaste gården hade litet distans till de två övriga. Åkermarken var i huvudsak belägen i sluttningen söder om gårdsplatserna med några mindre tegar även norr om gårdarna. Övrig in- och utägomark redovisades inte på kartan. (Se karta 15) Vid karteringen 1830 inför laga skifte var gårdarna placerade på samma ställe som tidigare men det var nu fyra hemman och antalet brukare var fem. Åkermarken hade utökats
marginellt söderut sedan 1750 men norrut på utmarken hade tillkommit Gustatorpen där det
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 15 var en eller två torplägenheter, det framgår inte tydligt av kartan. Mellan gårdarna och
Gustatorpen fanns även en mindre odling som kallades ”Söderplans torp” (Nuv Gusta 2:23, 2:11). (Se karta 16)
De två bebyggelselägena i Gusta från de tidigare karteringarna var fortfarande bebyggda 1943 med fyra gårdar. Ytterligare ett gårdsläge hade tillkommit för det hemman längst i väster som flyttade ut vid laga skifte. På gårdsplatsen i öster låg de två gårdarna fortsatt tätt intill
varandra. Gustatorpet hade samma placering som vid laga skifte. Väster om detta torp hade det 1943 tillkommit ytterligare en mindre brukningsenhet (Nuv. Gusta 1:5). Söderplans torp som markerats 1830 syns som en glänta i skogen men det fanns ingen bebyggelse här.
Åkermarken i byn hade sedan laga skifte utökats i norr längs de smala skiftena som hörde till de mindre brukningsenheterna på den gamla utägomarken. I söder hade de tidigare
ängsmarkerna plöjts upp. Längs landsvägen hade det byggts två villor, en på södra sidan om vägen mitt i byn och en norr om vägen på gränsen mot Åkre. (Se karta 17)
Den odlade jorden i Gusta har idag samma utsträckning som 1943. Det växer igen längs diken och åkerrenar men i stort sett är utbredningen densamma som för 70 år sedan. Vid gamla landsvägen har det tillkommit ett flertal villor. (Se karta 18)
Berge
Det finns inga gravhögar eller andra förhistoriska fynd i Berge som antyder att här skulle legat en gård redan under järnålder. Det kan synas lite märkligt då läget inte är sämre jämfört med de närliggande byarna Gusta och Gärde. En förklaring kan vara att Gärde och Gusta haft gårdar redan under järnålder och att den mellanliggande byn Berge tillkommit först under medeltid. En rest av denna etablering kan mycket väl vara de två områden med fossil åker som finns i byn. Bägge dessa har klart ålderdomliga drag med rikligt med väl
igentorvade röjningsrösen. Äldsta säkra belägg för namnet Berge återfinns i ett dokument från 1410 (JHD I: 145). Möjligen finns Berge med även i ett dokument daterat 1391-1406 JHD I: 122). Enligt 1568 års skattelängd var det tre personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Berge by storskiftades 1780 och kartan visar att byns bebyggelse då var samlad till två gårdsplatser. Åkermarken var samlad i större tegar söder om gårdsplatserna och längre söderut fanns ängsslåtter. Beskrivning till kartan saknas varför tolkning får ske utifrån vad som markerats på kartan. Mellan gårdstomterna och grannbyn Gärde i öster fanns en större hästhage och i dess södra ände en svedja. Norr om landsvägen markeras platsen för ett ödelagt korpralstorp. (Se karta 15)
Kartering inför laga skifte i Berge by sker 1833-36. Då är byns bebyggelse samlad till de två tidigare gårdslägena och ytterligare en gårdsplats har tillkommit ovanför landsvägen genom en delning av den västra gården. Delar av denna inäga ovanför vägen utgjordes av det ödelagda torpet på 1780-talets karta. Åkermarken utökades marginellt söder om landsvägen genom att utrymmet mellan tegarna uppodlats. Det är märkbart att de västra gårdarnas åkrar har större och fler stenrösen än den östra gården. På den nya gårdsplatsen redovisas några mindre åkrar. Längre upp mot utmarken i norr har det även tillkommit ett torp som benämns Holmpell-torpet som är särhägnat med en mindre åker på inägan. (Se karta 16) Bebyggelsen i Berge by har enligt flygfotot från 1943 hade utökats sedan 1833. Det finns fortsatt bebyggelse på de tre gårdsplatserna och på Holmpell-torpet. Den östra gården som 1833 var betydligt större än de båda andra har fram till 1943 delats i fem brukningsenheter.
Förutom ursprungsgården: en väster om gårdens ursprungliga läge, en längs vägen österut
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 16 mot Gärde och två söderut på det som 1833 var slåttermark. Åkermarken har utökats
betydligt både norrut vid torpet upp mot skogen och söderut kring de nytillkomna
brukningsenheterna. Invid vägen i det skogbeväxta området mitt i byn har det tillkommit en villa. (Se karta 17)
Idag har odlingsmarken i Berge by i stort sett samma utsträckning som vid
flygfotograferingen 1943. Ett skifte vid torpet i norr har beskogats och i söder ned mot Gustabäcken har markerna slyat igen. (Se karta 18)
Gärde
Inom byn Gärdes marker finns en gravhög samt ett fynd av en medeltida sländtrissa. Att det i närheten av gravhögen funnits en gård under järnåldern är mycket troligt (se karta 7). Äldsta belägg för bynamnet är från 1410 då byn kallas Gaerdhum (JHD I, 145) och enligt 1568 års skattelängd var det en person/ett hushåll i byn som betalade tionde det året.
Gärde by storskiftades 1780 och vid karteringen markeras två gårdsplatser. Den västra gården som låg upp emot landsvägen i norr hade sina åkertegar i huvudsak söderut i två större åkerskiften, symmetriskt placerade i förhållande till gården. Den östra gården låg litet längre från landsvägen i sydost. Här var åkrarna fördelade på tre åkerskiften som låg söder och österut medan granngårdens åker låg helt nära i väster. En tolkning som kan göras utifrån åkermarkens placering i byn är att den östra gården är en senare utflyttning från den västra. Norr om landsvägen fanns tre mindre åkrar i anslutning till västra gården samt två särhägnade områden som kan tolkas som torp. Det östra torpet även hade en mindre åker.
Litet längre från landsvägen i norr fanns även en hägnad som kallades för ”Loken” och som troligen var en slåtteräng. (Se karta 15)
Vid karteringen för laga skifte 1833-36 har Gärde by fortsatt två tydliga gårdsplatser. Den östra gården hade två brukare och i samband med skiftet skulle den ena brukaren flytta till en annan tomt. Åkermarken hade sedan 1780 utökats med mark mellan de gamla åkrarna i söder och landsvägen Åkrar har dessutom tillkommit på norra sidan av landsvägen med ytterligare en åker som kallades för ”lokåkern”. På gränsen mot Berge ovanför landsvägen hade det upptagits ett torp, Olof Knutstorpet, där den tidigare åkern från 1780 hade utökats. Norrut hade även inägan utökats med mer slåtteräng och ristor. (Se karta 16)
Av flygfotot från 1943 framgår att antalet brukningsenheter då var sex stycken. De två gårdslägena från de tidigare karteringarna är fortsatt bebyggda. Intill där Olof Knutstorpet låg 1833 ligger nu en större gård och en ekonomibyggnad står där torpbebyggelsen låg tidigare. Åkermarken har utökats betydligt både norrut och söderut ända ned förbi Gustabäcken. (Se karta 17)
Idag har odlingslandskapet i Gärde en öppen karaktär i den centrala delen kring gårdarna i byn. En teg i norr växer igen och även i den södra delen på gränsen mot Berge by har det som 1943 var odlad jord beskogats. (Se karta 18)
Lunne
I Lunne finns en gravhög registrerad som rimligen indikerar ett förhistoriskt gårdsläge.
Första gången namnet Lunne med säkerhet påträffas i skriftlig form är 1311-1312 (JHD I:
18). Enligt 1568 års skattelängd var det sex personer/ hushåll i byn som betalade tionde det året.
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 17 En kartering gjordes av Lunne by gjordes vid storskiftet 1757. Lunne bestod då av tre gårdar men endast den västligaste av gårdarna ligger inom utredningsområdet. Kartan redovisar gårdarnas läge, åkermark och inägor med vad som sannolikt var slåtter och beteshagar.
Beskrivningen till kartan är inte komplett varför tolkning måste göras utifrån kartbilden.
Norr om landsvägen ligger delar av åkermarken och inägan inom utredningsområdet. I inägans västligaste del fanns en särhägnad del med markeringar av vad som kan vara byggnader. Möjligen är detta frågan om ett torp som då låg på gränsen till Gärde by. Söder om landsvägen låg ett långsmalt ängsskifte som tangerar utredningsområdet medan åkermarken söder om vägen ligger utanför. Utmarken är inte redovisad på 1757 års karta.
Lunne by karterades delvis i samband med storskiftet i Berge och Gärde 1780. På kartan redovisas gårdsplatserna i Lunne by utan inäga och med utritade hussymboler. Den västligaste gården låg då på samma plats som 1757. Området söder om landsvägen mellan den nuvarande vägen mot Rissna och gränsen för utredningsområdet utgjordes 1780 av avradsslått då tillhörande byarna i Gärde och Hälle. Längst i söder nära gränsen mot byarna Änge, Viken och Backen, låg ett område som beskrivs som ”mager svedslått”. (Se karta 15) Den västligaste gården i Lunne låg kvar på samma plats inför laga skifte 1833-36 som vid storskiftet 50 år tidigare. Åkermarken som nu finns tydligt redovisad på kartan låg kring gården i två större tegar samt med mindre tegar söderut ned mot landsvägen men även norr om gården. Åker- och inägomarken hade nu utökats söder om landsvägen och den brukades dels av gårdar i Lunne, dels av en gård i Hälle. Åker hade således tagits upp på det som var avradsslått vid karteringen 1780. Alldeles i gränsen för utredningsområdet invid landsvägen låg ett distriktsmagasin, en dåtidens sparbank där spannmål kunde lånas vid nödår. Det område på gränsen till Gärde by som eventuellt kunde vara ett torp 1757 omtalas nu som
”Jolundsleiden” dvs. en lägda som var samfälld mark innan skiftet men kom att tillhöra den östligaste gården i Gärde efter skiftet. (Se karta 16)
På flygfotot från 1943 framgår att gården i Lunne ligger kvar på samma plats som vid de tidigare karteringarna. Gårdens mark har delats och en ny brukningsenhet låg söder om landsvägen och ytterligare en på västra sidan om vägen mot Rissna. Den odlade jorden hade utökats betydligt under de 90 år som gått. Invid korsningen hade tillkommit en byggnad som sannolikt var en affär. (Se karta 17)
Idag är landskapet i Lunne by fortsatt öppet på samma sätt som 1943. Endast i mindre utsträckning i den södra delen ned mot gränsen till Änge by har några tegar beskogats. (Se karta 18)
Änge
Inom ett cirka 500 x 400 meter stort område finns i dag tolv bevarade gravhögar samt ytterligare en som förstördes i samband med odlingsarbete. De flesta av gravarna ligger i markerade höjdlägen och kan mycket väl representera en i området centralt placerad
järnåldersgård. Två områden med fossil åker förstärker bilden av lång kontinuitet (se karta 6).
Änge är känt sedan 1440 i skriftliga källor (JHD I: 240) och enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
För Änge by finns inga detaljerade historiska kartor. I samband med ett storskifte för ängsmarken 1760 finns en schematisk fördelning av byns mark där det framgår vad som var inägor, hästhage och ängsslåtter. I byns västra del fanns ett soldattorp på gränsen till Backens by, en plats som idag ligger mitt i centralortens villaområde. (Se karta 15)
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 18 Vid flygfotograferingen 1943 låg gårdsbebyggelsen på samma plats som markerats på kartan 1760. Kring gårdens stora ekonomibyggnader ligger den odlade jorden som i den södra delen ned mot nya landsvägen har tagits i anspråk av tätortens villabebyggelse. I sydost vid
Häggdalen fanns nu två mindre brukningsenheter på mark som vid 1760 års kartering var utmarker. Den plats där det 1760 fanns ett torp mot gränsen till Backens by var nu åkermark.
Över byns åkermark löpte industrispåret mellan Gråberget och Gustafabriken som uppförts på byns ägor invid landsvägen. (Se karta 17)
Idag är stora delar av Änge gårds inägomark bebyggd av villor, flerbostadshus och industrier.
Endast en korridor av det agrara landskapet återstår upp mot gränsen till Åkre och Gusta byar. Vissa delar av odlingsmarken har växt igen sedan 1943 men i söder vid Häggdalen är marken fortsatt brukad i motsvarande omfattning som då. (Se karta 18)
Backen
I dag finns en gravhög bevarad på gården Backen men att döma av de fynd som gjorts vid grävningsarbeten har det funnits flera. Det är ett rimligt antagande att Backen utgjort en gård under järnålder. Det finns inga säkra belägg för gårdsnamnet under medeltid. Möjligen avses gården i ett dokument från 1362 (JHD: I: 93). Gården nämns ej heller i 1568 års skattelängd.
Antingen var gården öde det året eller räknades under Viken eller gick under annat namn.
Backens by karterades tillsammans med grannbyn Viken 1699. I byn fanns då ett hemman och dess åkermark låg i huvudsak samlad söder om gårdsplatsen som hade sin placering utanför utredningsområdet. En mindre åker låg nordost om gården och den låg delvis inom utredningsområdet på den plats där gång- och cykelvägen går under järnvägen idag. Inägans ängsmark gick även den i viss mån in i utredningsområdet där tätortsbebyggelsen finns idag.
(Se karta 19)
Vid karteringen inför laga skifte 1844 var det fortfarande bara ett hemman i byn och gårdens åkermark hade utökats en aning men låg fortsatt utom utredningsområdet. Norr om byn hade det tillkommit två torp med tillhörande åker och ängsmark. Det södra torpet hörde till Viken men kom efter skiftet att ligga på Backens bys mark. De två torpen låg i området där Kastalskolan och centrumbebyggelsen ligger idag. (Se karta 20)
Vid 1943 års flygfotografering hade åkermarken utökats sedan laga skifte men dessa förändringar ligger inte inom utredningsområdet. Inom utredningsområdet ligger senare tillkommen åkermark längre österut i den så kallade Häggdalen. Dessa mindre
brukningsenheter låg på mark som vid laga skifte 1844 var utmarksslåtter. (Se karta 21) Idag är den äldsta delen av Backens bys odlingsmark bebyggd med modernare
bostadsbebyggelse. I Häggdalen är marken vid de efter laga skifte tillkomna
brukningsenheterna fortsatt brukad. På byns mark i Häggdalen har dessutom tillkommit mer bostadsbebyggelse och lokaler för handel. (Se karta 22)
Viken
I Viken finns ett gravfält samt tre ytterligare gravar (varav två undersökta). Uppe vid
järnvägen fanns tidigare ytterligare tre gravar, även dessa undersökta. Möjligt är att det rör sig om två gårdslägen under järnålder (se karta 6). Äldsta skriftliga belägg är från 1439 (JHD I:
231) och enligt 1568 års skattelängd var det sju personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 19 Viken hade vid 1699 års kartering tre hemman varav ett låg öde men brukades av det
dåvarande löjtnantsbostället i byn. Bebyggelse och åkermark låg utanför utredningsområdet i sluttningen ned mot Storsjön. En hästhage som tidigare utgjorts av ödehemmanets åkermark gick in i utredningsområdet vid dagen järnvägsövergång och villaområdet nordost därom mot Änge gård. (Se karta 19)
Vid laga skifte 1844 var det fortsatt två gårdar i Viken. Åkermarken var samlad kring
gårdsbebyggelsen som låg kvar på samma plats som vid karteringen 1699. Nu hade dessutom tillkommit tre torp sydost om inägan. All inägomark vid denna tid som faller inom
utredningsområdet är idag bebyggd med tätortsbebyggelsen. (Se karta 20)
Vid flygfotograferingen 1943 hade ytterligare brukningsenheter tillkommit strax utanför utredningsområdet i söder och åkermarken var utökad. Villabebyggelse hade tillkommit nedom järnvägen och det är svårt utifrån flygbilden att särskilja om det är äldre jordbruk eller senare bostadsbebyggelse. Denna bebyggelse ligger i sin helhet utanför utredningsområdet.
Vid Häggdalen i öster hade efter skiftet tillkommit några mindre uppodlingar som ligger inom utredningsområdet. Inklämt mellan stam- och inlandsbanan låg det lilla Häggdalstorpet med en mindre yta uppodlad jord längs stambanan. (Se karta 21)
Den del av Vikens mark som ligger inom utredningsområdet har i stort sett bebyggts och ingår idag i Brunflo tätort. Endast i den södra delen återstår en del av det äldre agrara landskapet. Odlingsmarken i Häggdalen har delvis växt igen helt efter 1943. Häggdalstorpet invid järnvägarna har försvunnit. (Se karta 22)
Haxäng
I Haxäng finns i dag inga kända förhistoriska gravar. Äldsta skriftliga belägg är från 1410 (JHD I: 145) och enligt 1568 års skattelängd var det sju personer/hushåll i byn som betalade tionde det året.
Haxängs by genomgick ett storskifte 1830. Kartan som upprättades visar att byns bebyggelse låg samlat på en gemensam långsträckt bytomt på höjden ned mot Storsjön. Vid skiftet fanns 14 brukare i byn och deras byggnader låg invid vägen som gick igenom byn. Åkermarken låg dels i sluttningen ned mot vattnet, dels på platån norr om gårdarna. Runt om åkermarken låg en krans av ängsmark och lägdor och utanför dessa fanns sedan inhägnade svedjor.
Beskrivningen till kartan omnämner ett antal torphägnader vilket visar att det till byn hört torp. Ett i norra utkanten av inägan och ett eller flera längs stranden österut där det fanns uppodlad mark. Endast en mindre del av den tidens inägomark faller inom
utredningsområdet, en mindre odling som idag ligger vid järnvägen och ängsmark/svedjor i områdets södra utkant. (Se karta 20)
Vid flygfotograferingen 1943 hade åkermarken utökats norrut upp mot järnvägen. Intill järnvägen låg fyra nya brukningsenheter och även vid dessa hade marken uppodlats ända upp emot gränsen till grannbyn Viken. Vitgården (nuv Haxäng 5:5) ligger på en ägofigur i
utkanten av den gamla inägan vid storskiftet 1830. Denna mark beskrevs vid skiftet som odlingsland, dvs. mark som bedömdes vara lämplig för uppodling. De mindre
brukningsenheterna öster om järnvägen (Nuv Haxäng 2:4 och 3:30) ligger på mark som vid storskiftet var svedja och intill dessa hade ett mindre stycke uppodlats redan vid skiftet.
Biskopslund (Nuv Haxäng 1:8) längre norrut ligger på det som vid storskiftet omnämndes som ”Slutbrännan” och utgjordes av ett antal mindre slåtterängar. Här syns även att marken dikats då den naturligt slingrande bäcken från kartan 1830 ersatts av raka diken. (Se karta 21)
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 20 Den odlade jorden som redovisas 1943 är idag fortsatt i bruk. Endast i de mest perifera lägena upp mot gränsen i norr är tagna ur bruk och på väg att växa igen. (Se karta 22)
Brunflo tätort
Brunflo tätorts historia hör nära ihop med järnvägen. År 1879 invigdes sträckan Sundsvall- Östersund (Norrländska tvärbanan). Kring stationen började ett litet samhälle växa fram.
Stationen tog över alltmer av rollen som socknens centrum från kyrkan. Brunflo blev vid början av 1900-talet en viktig industriort, genom Gusta stenhuggeri. År 1922 flyttade fabriken till sin nuvarande plats intill stationen. Stenindustrin bidrog till att Brunflo växte under 1900-talets första decennier.
En annan viktig händelse som bidrog till expansionen var anläggandet av bandelen Brunflo- Sveg (Inlandsbanan) 1916-1918. I samband med den, uppfördes ett nytt stationshus och andra tillhörande byggnader. Dessutom påbörjades byggandet längs Villavägen. I slutet av 1920-talet stagnerade byggnationen i Brunflo. Bebyggelsen var då till stor del samlad kring stationen. Det
mest dominerande inslaget i samhället var Gusta stenförädlingsfabrik. I förhållande till övriga byggnader i samhället hade fabriken en enorm volym. Tätt inpå stationssamhället var det fortfarande ren landsbygd med bondgårdar. Den utbredning som Brunflo hade i slutet av 1920-talet, behöll samhället i drygt 30 år.
År 1952 sammanfördes Brunflo, Lockne och Marieby kommuner till en kommun.
Kommunens huvudsäte blev stationssamhället. Det kom att bli startskottet för den mest expansiva perioden i Brunflos historia. Mark förvärvades från de kringliggande gårdarna.
Skola, polisstation, brandstation, bibliotek och VA-anläggningar byggdes. Ett stort antal bostäder uppfördes också under perioden. Kring Postvägen uppfördes flerfamiljshus i två och tre våningar. Fram till 1960 uppfördes även ett stort antal villor, framförallt norr om nuvarande E14. Under 1960-talet fortsatte Brunflo tätort att utvidgas, nu i ännu större omfattning. De norra delarna längs genomfartsleden byggdes ut och bebyggelsen började även dra söder om järnvägen. Det är också här som den senast tillkomna bebyggelsen återfinns.
År 1971 blev Brunflo en del av Östersunds kommun. Byggnationen avtog något under 1970- talet, framförallt uppfördes villor i samhällets utkant.
Kring 1980 tillkom ett par nya villa och radhusområden, men inte i lika hög grad som tidigare.
Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 21
Sammanfattning
Det äldsta skedet av bofast befolkning i Brunflobygden manifesteras av de fornfynd som gjorts i området och av de många gravhögarna. Högarna indikerar att det har funnits
bosättningar i deras närhet och analysen av deras placering i landskapet visar att bebyggelsen har legat i tre huvudsakliga stråk genom bygden som också följer tre naturliga platåer i landskapet. Bosättningarnas ålder är inte säkert daterade men tolkningar utifrån lämningarna tyder på att bosättning skett senast under yngre järnålder, möjligen tillbaka till 400-500-tal e.
Kr. Pollenanalyser visar att det har funnits en bygd där odling och betesdrift förekommit under 700-900-tal e. Kr. Tydliga tecken på denna tidiga bebyggelse finns i de flesta av byarna inom utredningsområdet (se karta 3).
Under tidig historisk tid finns medeltida belägg för samtliga byar inom utredningsområdet och de omnämns med namn under 1300- och 1400-tal. De äldsta skattelängderna visar att byarna hade en eller flera brukningsenheter som betalade skatt under 1580-talet. Intressant är att antalet brukare i byarna samstämmer relativt väl med antalet brukare i byarna vid de tidigaste karteringarna av byarna omkring 1700. Kartorna ger värdefull information som kan nyttjas för att dra paralleller både bakåt och framåt i tiden. Ser vi bakåt i tiden så ligger gårdslägena på kartan mycket nära gravhögarna från förhistorisk tid. Även om vi inte med säkerhet kan säga att gårdarna ligger på samma plats så har de inte flyttats några längre sträckor. Ser vi istället framåt kan vi göra jämförelser med senare tiders karteringar och se hur bygden utvecklats.
I det tidiga skedet, cirka 1700-1750 vid skattläggningar och storskiften, ligger bebyggelsen som nämnts på platåerna i landskapet och de har sin åkermark i huvudsak i sluttningarna nedom gårdslägena. Sluttningen gav de bästa betingelserna för odling vad gäller dränerad mark, solinstrålning och mindre risk för frost. Åkern låg i tvåsäde och kartorna visar även hur mycket stenrösen som fanns mitt i den odlade jorden. Man kan se att det sker vissa förändringar i bebyggelsemönstret där vissa gårdar blivit öde och läggs under en granngård som fortsatt nyttjar marken som bete eller slåtter, till exempel som i Södergård (Hagnastad) och i Viken. Omkring åkertegarna och längre ned i backen fanns ängsmark. Här var inte möjligheterna till odling lika bra men behovet av foder från naturlig äng var nödvändigt för vinterstallning av djuren. Inom inägomarken hade flera byar större eller mindre beteshagar som omnämns som häst- eller kalvhagar. Övrig boskap betade ute på utmarken. På utmarken hade man även slåttermarker och svedjor. Till vissa av byarna som Vamsta, Prästbordet, Viken, Backen och Änge hör torp som ligger inom den gemensamma inägan. Ett undantag är Optand som tidigt har flera soldattorp på utmarken mellan Optand och Lund. (Se karta 8) Cirka 1800-1850 sker nästa kartering i samband med laga skifte. Omfattningen av åkermark ökar något men inte i någon större omfattning. I byarna sker en viss förändring genom att gårdarna delas och brukningsenheterna blir fler. Men det är fortsatt så att de gamla
bebyggelselägena är bebodda. Nu omtalas inga ödegårdar och det har skett en viss utflyttning till nya gårdslägen som i Vamsta där hemmansklyvningen lett till trångboddhet på den gamla bytomten. Att det har skett en utveckling på jordbruksområdet anas i att det omtalas fler ristor där man börjar att odla upp tidigare ängsmark för att öka höskörden. I detta skede har även antalet torp ökat. Nytt är att de nu också placerats ute på utmarken. Denna förändring visar på det som ska komma det sekel som följer. (Se karta 9)
Flygfotograferingarna från 1943 fångar Brunflobygden på dess topp när det gäller
utbredningen av jordbruket. Uppodlingen och tillkomsten av många nya brukningsenheter är det som präglar förändringen av landskapet efter skiftena vid mitten av 1800-talet. Den är ett tecken befolkningsutvecklingen och jordbrukets utveckling. Hemmansklyvningarna och
