Litteratur och kritiker http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1928_litt Fornvännen 1928, s. 246-252, 308-320, 375-428 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Litteratur och kritiker

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1928_litt Fornvännen 1928, s. 246-252, 308-320, 375-428 Ingår i: samla.raa.se

(2)

58 Litteratur och kritiker.

Litteratur och kritiker.

ERIK PALMSTEDT: Resedagbok 1778—1780. Med en inledning om författaren utgiven av MARTIN OLSSON. Uppsala 1927. Pris kr. 16.—.

Vice stadsarkitekten i Stockholm ERIK PALMSTEDT var redan en mogen konstnär med flera betydande verk bakom sig — bl. a. Börshuset i Stockholm

— dä han för första gängen är 1778 fick tillfälle att göra en utländsk studie- resa, och genom sin i varje avseende utmärkta edition av hans anteckningar frän denna resa har professor MARTIN OLSSON gjort tillgängligt ett vik- tigt dokument till vär konsthistoria. Det är av icke ringa intresse att taga del av den framstående arkitektens synpunkter och reflexioner inför de bygg- nadsverk, han möter på sin färd; vi fä härigenom en värdefull inblick i tidens egen syn på denna konstart. Dock vore det synd att säga, att PALM- STEDT är ett stimulerande ressällskap — jo till motsägelser. Man fär leta efter en mera genomgående negativt uppskattande resenär än han, även dä han stär inför de mäktigaste och mest erkända skapelser. Auktoritetsrespekt lider han ej av, och det är ju en god sak, men man blir onekligen en smula ned- stämd av att aldrig finna ett oreserverat beundrande omdöme om verk, där man statt värmd och gripen i sitt innersta. Hör t. ex. vad han har att säga om S. Lorenzos Sagrestia Nuova i Florens: "Det ryktbara Chapelle de Medicis såsom ett det mest remarcable stycke i hela Italien, aren samling av de raraste och dyrbaraste marmorsorter och pierres dures som kunna givas, men deras många couleurer gör den eländigaste efect. hälst arkitekturen har intet re- comendabelt; alla fonder och fält äro fyllda med fyrkanter av alle färgor marmor, så att det ser ut som en bod av marmor Echantilloner, som likväl mycket litet distinguera sig.' Det är allt. Ej ett ord om Michelangelos mäster- verk i skulptur. Utgivaren påpekar visserligen med rätta, att vär tids historiska betraktelsesätt pä gammal konst var denna tid främmande, men även in- för verk, där man kunnat vänta att finna förståelse från PALMSTEDTS sida, stär han kyligt kritisk. Detta ligger tydligen i hans temperament. Hans intresse för teknik och mekaniska anordningar — han är därvidlag helt ett barn av den rationalistiska frihetstiden — blir även stundom nägot tyngande och utgivaren förmodar, att han i detta avseende är påverkad av HÄRLEMANS resedagböcker frän århundradets mitt. Dock mäste man till PALMSTEDTS försvar säga att så torr och oläsbar som HÄRLEMAN blir han aldrig. Hans kritik och fräna elak- heter äro oftast träffande och roliga, som t. ex. dä han om de florentinska palatsen säger att de äro 'excellente modeller till arrestbyggnader" — att han i realiteten förstår att uppskatta dem visar hans senare utförda tullpackhus på Skeppsbron — eller om köpenhamnskorna att de äro 'mer vackra än fula, kläda sig elegant men flyktigt, rött hår är skönhet, fräckhet är behaglighet'.

Han äger ocksä en mångsidighet och bredd i sina intressen, som på sina ställen höjer de splittrade reseintrycken till en miljöskildring av expressiv på-

(3)

Litteratur och kritiker. 59 taglighet, säsom i fräga om Paris, där man har tillfälle att förvåna sig över,

hur ofantligt mycket som har förändrats och hur ofantligt mycket som är sig likt.

PALMSTEDTS dagbok är mycket läsvärd, ej blott som konsthistorisk käll- skrift, men även säsom tidsdokument. Den ger oss en levande bild av färde- sätt, gatuliv och folknöjen i Europas metropoler på författarens tid, frän vilken vi äro skilda av tvä världskrig och den mest ingripande av revolutioner: sam- färdselns mekanisering.

B. Th.

WILLIAM ANDERSON: Skånes romanska landskyrkor med breda västtorn (N. M. MANDELGREN, Atlas till Sveriges odlingshistoria, tilläggshäfte III).

Lund 1926. VI+131 sid. XLII pl.

Föreliggande arbete behandlar ett av de mest karaktäristiska arkitektoniska inslagen i den skånska landskapsbilden, de tunga, breda kyrktornen, som på ett sä förträffligt sätt inpassa sig i Skåneslättens horisontala linjespel. Dessa breda torn betingas arkitektoniskt av sin funktion i interiören: de innehålla ofta en mot kyrkorummet vettande emporanordning. Det är detta moment, som

utgör undersökningens objekt i egentlig mening och vars härledning utgör en forskningsuppgift av betydelse långt utanför det begränsade område, som bildar undersökningens centrum. Förf. griper också långt utanför denna grupp och sammanställer pä ett tacknämligt sätt jämförelsematerialet frän hela det nor-

diska konstomrädet. Till en början fä vi en översikt av Skånes arkitekturhistoria under romansk tid, sä mycket mer välkommen som en dylik sammanställning för det viktiga området hittills saknats. De olika inflytelserna — från de brit- tiska öarna, Tyskland och Lombardiet — vägas mot varandra, och de olika impulserna och deras källor avgränsas frän varandra på ett som det förefaller rik- ligt sätt. Vår kännedom om det tidigaste skånska stenkyrkobyggandet riktas här med många nya eller i varje fall ej förut i litteraturen behandlade iakt- tagelser av stort intresse. Förf. övergår därefter till en detaljanalys av de mo- nument, som utgöra objektet för undersökningen. De breda västtornen äro fogade till absidförsedda landskyrkor i östra och södra Skäne och uppdelas av förf. i tre grupper, som karaktäriseras av olika behandling av bottenvåningens innerarkitektur: i den första — Stora Herrestads-gruppen — öppnar sig tornets bottenvåning mot långhuset med en tväbägig arkad med en pelare eller kolonn i mittaxeln; den andra — Tomarps-gruppen — ersätter arkaden med en enda bred båge medan i den tredje — Vä-gruppen — tornets bottenvåning har upp- delats i trenne skilda rum, vanligen med en rundbäge i mittpartiet mot öster.

De bada huvudmonumenten i sistnämnda grupp — Vä och Färlövs kyrkor — ha dessutom en rikare, med tvillingtorn utbildad västfasad. De breda väst- tornen tillhöra enligt förf. 1100-talets mellersta decennier, men någon kronologisk differens mellan de olika grupperna förmår han ej urskilja, lika litet som man finner någon undersökning av deras inbördes morfologiska ställning. Or- saken till den breda torntypens lokalt begränsade utbredning söker förf. för-

(4)

klara med att pä de rika västskånska slätterna mot Öresund redan tidigt trä- kyrkor blivit uppförda, vilka ocksä tidigt härjats och därpå snart nog ersatts med tornlösa kyrkor av sten. Torn började här tillfogas först mot 1100-talets mitt och senare, och dessa torn erhöllo dä den enligt förf. typologiskt yngre kvadratiska grundplanen, medan man i södra och östra Skåne under tiden byggt sina stenkyrkor med den äldre breda tornformen. I vad män denna, hypotes innehåller problemets lösning kan givetvis först bedömas, då en full- ständigare överblick över landskapets kvrkoarkitektur stär till buds. Däremot avvisar förf. säkerligen med rätta varje tanke pä att försvarsmomentet härvidlag spelat in.

Det följer sä en utförlig redogörelse för västemporens uppträdande i det nordiska konstområdet utanför Skåne. Denna strömning härledes av förf. — i överensstämmelse med även av anmälaren tidigare under polemik med andra forskare uttalade åsikter (jfr Fornvännen 1924, sid. 219 ff.), vartill man kunnat ha rätt att vänta en hänvisning — frän Nordvästtyskland, av förf. närmare pre- ciserat till trakten omkring Quedlinburg och Halberstadt, en bestämning, som dock kräver ytterligare bevisning. För 1100-talets vidkommande uppvisar förf.

att denna strömning i ett flertal fall förmedlats av Skäne. Däremot skjuter han helt säkert över målet, då han (sid. 107) vill göra gällande, att detta även varit fallet i fråga om 1000-talets katedralbyggen. För denna kristendomens äldsta tid, dä stenkyrkobyggena i Norden voro relativt fätaliga, måste man utan tvivel förutsätta en direkt ledning på varje punkt frän konstkulturens centralare om- råden. Därmed är naturligtvis ej sagt att icke byggmästare eller stenhuggare, som tidigare arbetat i Lund eller Roeskilde kunnat ha fortsatt sin verksamhet i Skara eller Sigtuna, men ingenting tyder härpå, och i varje fall hade dä ännu ej på dessa platser någon stenbyggnadskonst med lokala traditioner hunnit upp- stå. Katedralbyggandet på 1000-talet måste förstås säsom en direkt frän ärke- sätet i Hamburg-Bremen emanerande strömning, som fär sin historiska förklaring i ärkebiskop Adalberts nordiska kyrkopolitik.

Tyvärr lider arbetet av en viss oklarhet och bristande skärpa i framställ- ningen. Förf:s stora lärdom har allt för litet sovrats och känns mångenstädes som en tyngande ballast, som är till men för tankegängens intellektuella ren- het och argumenteringens pregnans. Man har överhuvudtaget svårt att hitta fram till väsentligheterna såväl i den deskriptiva materialpresentationen som då det gäller den syntetiserande diskursens resultat. Dessutom vanprydes hans stil av åtskilliga onödiga germanismer (skädesida, västbyggnad, västverk, murkrona

= Mauerkrone = murkrön, anhaltspunkt etc.) liksom av en del andra språkliga inadvertenser (t. ex. sid. 22: "en rektangulär trehörning"; sid. 93; ett västligt centraltorn"). Arbetets värde ligger främst i det vederhäftiga och tillförlitliga framläggandet och sammanställandet av ett vikligt men hittills föga genom- arbetat material.

B. Th.

(5)

Litteratur och kritiker. 61 Die Kunstdenmäler k der Schweiz, herausgegeben von der schweizerischen

Gesellschaft fiir Erhaltung historischer Kunstdenkmäler, Kanton Schwyz, Band I, Verlag von E. Birkhäuser und Cie, Basel 1927.

Efter huvudsakligen tyskt mönster har i Schweiz påbörjats utgivandet av ett sammelverk, innehållande vetenskapliga beskrivningar över landets konst- minnesmärken av skilda slag. Arbetets uppgift skall vara dels att underlätta monumentens skydd och värd, dels också att utgöra en materialsamling för konst- och kulturhistorisk forskning. Det nu utkomna första bandet känne- tecknas av ett koncentrerat men sakrikt innehåll samt är synnerligen väl och rikhaltigt illustrerat. Till behandling har upptagits ett avsnitt av kantonen Schwyz. Avsikten är att fortsättningsvis utgiva minst ett band per är.

Bertil Berthelson.

PAUL CLEMEN: Die neuere schwedische Kunstliteratur auf dem Gebiete der skandinavischen Forschung. Jahrbuch fiir Kunstwissenschaft 1926, Ver- lag Klinkhart & Biermann, Leipzig.

Professor PAUL CLEMEN i Bonn har dokumenterat sitt stora och välkända intresse för svensk konstforskning genom att i Jahrbuch fiir Kuntswissenschaft lämna en fyllig redogörelse för den senare tidens litteratur inom ifrågava- rande område. Författaren inskränker sig ingalunda till ett rent bibliografiskt uppräknande med en och annan orienterande kommentar. Hans framställning grundar sig pä en sä omfattande personlig kännedom om den nordiska konsten att han istället varit i stånd att ur den sympatiskt stämde kritikerns synpunkt skärskåda det behandlade litteraturmaterialet.

Sitt största värde äger CLEMENS översikt naturligtvis däri att den i vida kretsar ökar kännedomen om den svenska konstlitteraturen, som enligt förfat- tarens egen uppgift är alltför litet uppmärksammad bland kontinentens forskare.

Det är ocksä givet att språksvårigheterna härvidlag måste spela en avgörande roll. Det är ju tyvärr ej att begära att mer än ett litet fätal av utlandets vetenskapsmän skall kunna tillgodogöra sid den svenskspråkiga produktionen.

Men även för många andra bör detta tillfälle att i en koncentrerad form lära känna vår huvudsakliga insats i det nordiska områdets konstforskning vara välkommet. Föreliggande uppsats torde åtminstone i någon mån kunna bidraga till att fästa uppmärksamheten pä det faktum att värt land dock inte helt och hållet tillhör konsthistoriens utmärker.

Den föreliggande översikten gör ett ytterst sympatiskt intryck inte minst därigenom, att den pä ett sä oförtydbart sätt vittnar om författarens eget vän- skapliga förhållande till den svenska konstforskningen och dess utövare.

Att här ingå på innehållets detaljer skulle föra för långt. Dessutom är det onödigt, enär praktiskt taget all mera betydelsefull nyare, känd och väl- känd svensk litteratur rörande det nordiska konstomrädet upptagits till behandling.

Bertil Berthelson.

(6)

Sveriges Kyrkor. Konsthistoriskt inventarium, med stöd av K. Vitt. Hist.

o. Ant. Akad. utgivet av SIGURD CURMAN och JOHNNY ROOSVAL.

Stockholms kyrkor. Band I. Häfte 2. S. Nikolai el. Storkyrkan II. Bygg- nadshistoria, Stockholm 1927, av JOHNNY ROOSVAL.

Av det stora, värdefulla verket "Sveriges Kyrkor" ha nyligen utkommit tre häften, omfattande numren 22—24 i den löpande serien. Tvä av de nya häftena avhandla Stockholmskyrkor. Beträffande dessa har pä församlingarnas önskan vidtagits en utvidgning av den ursprungliga programplanen i sä måtto att den mera speciella församlingshistorien ägnats ett väsentligt större utrymme än eljest, då den endast medtages i den utsträckning, som fordras för den konst- historiska skildringen. En dylik utvidgning är naturligtvis mycket välmotiverad, dä förhållandena äro sädana att den kan genomföras utan risk att arbetsplanen i sin helhet därigenom bringasi oordning. Den yttersta grunden till denna utökade framställning är att söka i Storkyrkoförsamlingens sedan läng tid tillbaka närda önskan att låta utarbeta församlingens historia. Först sedan man enat sig om samarbete med utgivarna av "Sveriges Kyrkor", kunde dock planen förverkligas.

I det nu föreliggande häftet klarlägger professor JOHNNY ROOSVAL Stor- kyrkans byggnadshistoria. Inredning och inventarier komma att publiceras i ett särskilt häfte. Kyrkans arkitekturhistoria har varit ett givande ämne, som författaren behandlat i en saklig och medryckande form. Dels lämnas en detaljerad och noggrann framställning av byggnadens gestaltning under skilda epoker, dels skildras bl. a. de Carlbergska och Palmstedtska skedena pä ett sätt, som är av ett vidsträckt konsthistoriskt intresse. Av värde är i samband därmed återgivandet av ett flertal förslagsritningar till kyrkans ombyggnad.

Slutligen bifogas i en rad planscher arkitekten STEN ANJOUS förstklassiga upp- mätningsritningar, vilka avsevärt underlätta elt noggrant studium av byggnadens konstruktiva gestaltning.

Stockholms kyrkor. Band VI. Häfte 1. Klara kyrka, av NILS STAF.

Av Stockholmskyrkornas sjätte band har som första häfte utkommit S.

Klaras församlingshistoria, författad av amanuensen i Stadshistoriska Institutet NILS STAF. Författaren behandlar utförligt medeltidsklostret Sancta Klara, värt lands enda nunnekloster av den i Italien under 1200-talets första del grundade Klarisinerorden, samt lyckas även skapa en fyllig bild av den protestantiska Klaraförsamlingens öden frän dess tillkomst omkring år 1590 fram till senare tider. Det goda resultatet av forskningarna i den äldre historien är sä mycket mer anmärkningsvärt som kyrkoarkivet genom eldens härjningar berövats alla dokument av äldre datum än 1600-talets slut.

Församlingen har genom att fortsätta pä den väg, som Storkyrkoförsam- lingen genom sitt initiativ beträdde, möjliggjort sammanställandet och publi- cerandet av ett material, som måste betraktas som synnerligen värdefullt ur såväl kyrko- som kulturhistorisk synpunkt.

(7)

Litteratur och kritiker. 63 Blekinge. Band I. Häfte 1. Östra härad, av WILLIAM ANDERSSON.

Som det första ledet i publiceringen av Blekingekyrkorna har utgivits WILLIAM ANDERSSONS beskrivningar över kyrkorna i Östra härad. Författaren är genom hela sin verksamhet som konsthistoriker utmärkt väl skickad för en uppgift som denna och han har löst den pä ett samvetsgrant och tilltalan- de sätt.

Häftets första del upptages av en utförlig skildring av Avaskärs och Kristianopels kyrkor. Det medeltida Avaskärs tempel, grundlagt under 1100- eller 1200-talet, har ej lämnat andra spår efter sig än ett par gravstenar. Ej heller det strax söder om denna plats belägna Kristianopels första kyrka, på- börjad 1600, har- förblivit till våra dagar. Däremot användes ännu i dag den redan 1618 grundlagda, nyare kyrkan, som inreddes i typisk Kristian IV:s-stil.

Bland övriga kyrkor, som förekomma i beskrivningen, må nämnas bl. a.

den i Ramdala, intressant genom sin växlande historia. Den härrör från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet men i dess östtorn äro inmurade några stenar, som troligen tidigare haft sin plats i en ännu äldre absidkyrka.

Torhamns gamla medeltidskyrka, med rektangulärt långhus och rakt avslutat kor, kvarstod ända till 1885, då den raserades i samband med uppförandet av den nya byggnaden. Samma öde drabbade det åldriga templet pä Sturkö, under det att man vid uppförandet av den nya kyrkan i Lösen åtminstone synes ha skonat vissa delar av del medeltida koret. Här fanns för övrigt sannolikt redan under 1000-talet en träkyrka, av vilken nu inga spär äro bevarade. Samma öde som de här nämnda medeltidsbyggnaderna ha även de äldsta kyrkorna i andra församlingar inom häradet undergått, vilket ger WILLIAM ANDERSSONS beskrivningar och byggnadshistoriska utredningar rörande de förstörda kyrkorna

ett om möjligt ännu större värde. Där föga eller intet av det gamla kvarstår, gäller det att söka för minnet bevara så mycket som möjligt, innan alla spär äro igensopade.

Bertil Berthelson.

Upplands Fornminnesförenings Tidskrift, XLI, tionde bandets andra häfte, Uppsala 1927.

De senare åren ha visat en viss tendens till ökning av antalet periodiska publikationer av kulturhistorisk karaktär. Förhällandet är inte enbart lyckligt.

Visserligen förstår man att mången förening med geografiskt strängt begränsat verksamhetsområde kan vilja ha sitt eget språkrör, men det vore helt säkert klokare, om man kunde enas om att stödja en provinstidskrift så kraftigt, att den utan alltför betungande ekonomiska svårigheter kunde på ett ännu verk- sammare sätt än nu föra sin landsändas talan.

Dessa reflexioner föranledas närmast av det nyligen utkomna häftet frän Upplands Fornminnesförening, vilket torde fä betraktas som i det närmaste

(8)

mönstergillt. Man skulle önska att alla publikationer av samma slag kunde hälla en lika hög nivä — och att det inte behövde dröja sä länge mellan utgivandet av de olika häftena.

Lagman Birger Peterssons minne firades 1927. I det sista häftet av den uppländska tidskriften ha influtit flera bidrag med ämnen i anslutning härtill.

Främst bland dessa intresserar BENGT THORDEMANS studie över 'Lagman Birgers gravsten i Uppsala domkyrka". Stenen intar en hedersplats i kyrkan både pä grund av sitt konstnärliga värde och med hänsyn till att den fram- ställer föräldrarna till Birgitta, vär medeltids i mänga avseenden främsta kul- turpersonlighet. Författarens framställning tar till stor del sikte på det rust- nings- och vapenhistoriska studiematerial, som figurframställningen av Lagman Birger lämnar. De slutsatser, vilka han pä grundvalen av sin speciella kän- nedom pä detta område drager, bestyrka den datering av stenen, som redan av andra skäl synts sannolik.

HENRIK CORNELL har i 'Studier över uppländska kyrkmålningar" lämnat ett nytt bidrag till forskningarna pä detta gebit, som han sedan länge ägnat studium och intresse. Särskilt avsnitten om Birgittaframställningarna samt om 'Medeltiden och andakten' äro synnerligen läsvärda och givande.

'Är upplänningen fågel eller fisk?" frågar ROLF NORDENSTRENQ i upp- satsen "Upplänningarna ur rassynpunkt enligt nyaste forskningsrön". För- fattaren besvarar frägan med utgångspunkt från Rasbiologiska Institutets i Upp- sala forskningsrön, som giva vid handen att upplänningarna i stort sett snarare stå över än under genomsnittet.

RAGNAR JOSEPHSON presenterar under titeln "Frihetstidens mästerbyg- gare" en koncentrerad men givande framställning av Carl Hårlemans verksamhet, dess miljö och allmänna förutsättningar. Ämnet är aktuellt särskilt med hänsyn till ÅKE STAVENOWS mönstergilla monografi över Hårleman, utgiven i form av akademisk avhandling förra året.

Bland tidskriftens uppsater av arkeologiskt innehåll mä nämnas GUNNAR EKHOIMS "Gödåker. De senaste bidragen till Upplands fornhistoria", som bl. a. innehåller en framställning av författarens tidigare framlagda teorier om utvecklingslinjen Gödåker — Ulleråker (inom Uppsala stad) — Gamla Uppsala, samt GUNNAR QIHLS "Arkeologiska undersökningar i Sigtuna 1927".

Bertil Berthelson.

KLEINERE MITTEILUNGEN.

B. BERTHELSON weist auf ein Baudetail (Fig. 32) in dem Klosterruin von Gnadenberg hin, das mit den Verhältnissen in der Klosterkirche von St. Peter in Lund Ubereinstimmt und bringt Auskunft iiber die Neuaufstellung der Inven- tarien der Kloster-Kirche von Wadstena (Fig. 33). — F. HANSEN teilt das Resultat seiner Untersuchungen von 3 prähistorischen Gräbern mit (Fig. 34—43). Unter dem Titel Literatur und Kritik bringen B. THORDEMAN und B. BERTHELSON Meldungen von Neuerscheinungen auf den Kunst- und Kulturhistorischen Ge- bieten.

(9)

garna närmast utanför vallen mot stranden 6,92 m. och platån 8,36 m., allt ovan dagens Mälaryta eller resp. 5,4, 7,3 och 8,7 m. ö. h.

Nedre terasshaket vid profilen fig. 67 läg, som vi minnas, vid praktiskt taget samma nivå som marken vid de frisköljda stenarna i stadsvallens nord- ända. Den nuvarande högvattens- och vegetationsgränsen läg i profilen V/i m.

ovan dagens vattenstånd. Avståndet mellan hög- och lågvattensniväerna i Mä- laren äro än större. Anordningarna vid stadsvallens nordända liksom den äldsta Ramsundsbrons obetydliga östra brofäste (Fornv. 1914, sid. 208 ff.) ge intryck av att vara beräknade för vida oansenligare niväväxlingar. Och ärliga varia- tioner av större mätt behöva väl icke heller antagas ha förekommit, om vi frånse rent extrema tillfällen, förrän Mälaren blivit avspärrad frän Saltsjön. De nu refererade iakttagelserna torde sålunda finna sin naturligaste förklaring under förutsättning, att vattnet kring Björkön ännu omkr. 900 eller under 900- talet stod i av strömmar ohindrad förbindelse med Östersjön, att vattenytan ej undergick större fluktuationer än den senares samt i regel vid högvatten nådde intill den nivå, som i nutida mått motsvarar omkr. 5,5 m. över havsytan.

I Birka I, sid. 7 f. omtalar GUSTAF HALLSTRÖM ett eller möjligen tvä iso- lerade gravrösen pä endast 3,5 m:s höjd över Mälarens lägvattenständ 1912.

Försåvitt jag rätt identifierat de bildningar, han därvid åsyftat, synes deras yttre form icke lämna tillräcklig garanti för, att de verkligen äro gravrösen. De böra därför tillsvidare lämnas utan avseende vid bedömandet av den här behandlade frågan. Sune Lindqvist.

HARALD HANSSON, Gotlands bronsålder, akad. avhandl. Stockholm 1927 (Vit- terhets Hist. och Ant. Akademiens handl. 37: 1) — 102 s. text, 42 s.

tabeller, 41 avbildn. i text, 53 planscher med 199 avbildn., 3 kartor, pris 8 kr.

HANSSONS arbete är berättelsen om huru Gotland under loppet av brons- äldern svingar sig upp till en ledande maktställning i Östersjön. Utvecklingen på ön när sin glanstid under den yngre bronsåldern, dä kulturen alltmer bör- jar frigöra sig frän sitt tidigare beroende av det svenska fastlandet och Syd- skandinavien för att i stället ansluta sig till den ostgermanska kulturkretsen, vars utveckling under ifrågavarande tid börjar framträda med allt större skärpa i det arkeologiska materialet. HANSSONS framställning av den gotländska kulturutvecklingen anknyter till KOSSINNAS undersökningar rörande den ostgermanska kulturen pä kontinenten. Den kontinentalgermanska kulluren, som under den andra perioden av bronsåldern utbrett sig mot öster till Öder, överskrider under den tredje perioden nämnda flod och utbreder sig under loppet av den yngre bronsäldern över allt större delar av Osttyskland, varvid samtidigt kul-

(10)

Litteratur och kritiker. 121 turen öster om Öder börjar skifta karaktär, i det dess utveckling alltmer skiljer

sig från den i väster försiggående. I dessa förhållanden ser KOSSINNA en första antydan om uppkomsten av den ostgermanska kulturkrets, vilken sedermera skulle komma att spela en sä framträdande roll i världshistorien.

De tre östersjööarna Gotland, Öland och Bornholm visa redan under den yngre bronsäldern mer eller mindre tydligt framträdande tendenser att ansluta sig till det under bildning varande kulturområdet öster om Öder; sedermera under loppet av den äldre järnåldern framträder sambandet mellan ifrågava- rande områden med allt större skärpa. För Gotlands vidkommande ger sälunda HANSSONS arbete ett värdefullt bidrag till belysande av det äldsta skedet i den märkliga utveckling, som sä småningom skulle uppdela den fiån början jäm- förelsevis enhetliga germanska kulturkretsen i två stora grupper.

1 betraktande alltså av den gotländska kulturens säregna utveckling under yngre bronsålder anknyter sig ett särskilt intresse till spörsmålet huruvida kulturutvecklingen pä ön redan tidigare har att uppvisa drag, som kunna antyda en begynnande separering från det svenska fastlandet och Sydskandina- vien. HANSSON anför vissa omständigheter, vilka av honom tolkas säsom an- tydningar i nämnda riktning, men betonar dock samtidigt, att Gotlands äldre bronsålderskultur stått i nära beroende av området i väster och att de äldsta förbindelserna sä gott som uteslutande varit riktade ät nämnda häll. Vid bronsålderns början står ännu den gotländska kulturen kvantitativt tillbaka för området väster ut, men redan under loppet av den äldre bronsäldern börjar fyndsiffrorna ändras till övervikt för Gotland. Nägra påtagliga bevis för en begynnande omorientering av öns förbindelser synas likväl icke kunna före- bringas för ifrågavarande skede.

En komplettering av de i HANSSONS arbete framdragna bevisen för den äldre gotländska bronsålderskulturens nära avhängighet av det närbelägna kul- turområdet i väster vinnes genom ett anknytande av bronsålderns fyndstatistik till stenålderns. Under äldre bronsålder torde med säkerhet Gotlands im- port av metall, bearbetad eller som råvara, hava kommit från Sydskandinavien, för stenåldern gäller detsamma om flintan; en statistik över flint- och brons- redskapens förekomst pä Gotland samt å områdena närmast väster ut bör så- lunda kunna belysa Gotlandskulturens förbindelser mot väster under sten- och bronsålder. I nedanstående tabell lämnas fyndsiffrorna för Kalmar läns fastland, Öland och Gotland.

Tunnackiga flintyxor Tjocknackiga flintyxor Dolkar och spjut i flinta Fynd frän bronsålderns per. I

* . . „ V - V I .

Ovanstående siffror visa mycket lagbundna kurvor för utvecklingen av importen frän Sydskandinavien och ge sålunda ett gott vittnesbörd om ifråga-

Kalmar läns fastl.

81 132 135 13 30

Öl.

59 128 129 30 126

GU.

8-)-ett depäfynd om 7 44

119 27 230

(11)

varande tre områdens "ekonomiska kapacitet" under loppet av sten- och brons- åldern. Till en början dominerar fastlandet. Under gånggriftstid inträder jäm- vikt mellan fastlandet och Öland, medan Gotland ännu stär långt tillbaka.

Först med hällkisttiden börja siffrorna för Gotland gä i höjden, och under brons, ålderns första period (som delvis torde sammanfalla med yngre hällkisttid) in- träder jämvikt mellan Gotland och Öland, medan fastlandet definitivt träder tillbaka. Även under den andra bronsäldersperioden råder jämvikt mellan de tvä öarna, därefter stegras siffrorna för Golland för att under perioderna V till VI närma sig det dubbla mot Ölands. Det framgår sälunda härav, att Got- land frän att ursprungligen endast hava utgjort en periferisk del av den syd- skandinaviska kulturens "intressesfär" sä småningom arbetar sig upp till en ledande makt i Östersjön. HANSSONS uppfattning synes alltså mycket tillta- lande, dä han framhåller, att under den äldre bronsåldern grunden lägges för en kommande utveckling på ön, som kan sägas beteckna början till dess forn- tida maktställning i Östersjön.

Nyssnämnda siffror erbjuda möjligen även något intresse för dem, vilka till äventyrs ännu betrakta det gamla spörsmålet om stenälderskulturens kvarle- vande under bronsåldern som aktuellt. För Gotlands vidkommande torde kunna sägas, att för den händelse importen av flintredskap fortsatt under bronsäldern, frånsett dess tidigaste del, fyndsiffrorna frän ön mäste hava ställt sig helt annorlunda och betydligt högre än de i verkligheten äro.

Till slut några ord om avhandlingens uppställning. Arbetet börjar med en behandling av fornsaksmaterialet, som uppdelas pä sex perioder enligt MONTELII system. Den absoluta kronologien beröres icke, såsom naturligt är vid en undersökning av ifrågavarande slag. Av intresse hade likväl varit, om den yngre gotländska bronsåldersutvecklingen anknutits till utvecklingen inom Hallstattkulturen. Härtill inbjuder det viktiga, men kanske något för knapp- händigt behandlade Eskelhemfyndet.

Efter fornsaksmaterialet behandlas i ett sammanhang gravar och depäfynd, därpå följer en kort redogörelse för öns bebyggelse, därpå en sammanfattning och slutligen fyndförteckningar, tabeller och kartmaterial. Särskilt intressant är den utförliga och med talrika avbildningar illustrerade översikten över de got- ländska skeppssättningarna. Framförallt genom HANSSONS egna undersökningar i fältet hava dessa intressanta fornlämningars karaktär och tidsställning blivit närmare utredda. De utgöra brandgravar frän yngre bronsålder eller skelett- gravar frän järnålderns första period. Motsvarigheter till de gotländska skepps- sättningarna (icke att förväxla med vikingatidens) äro kända frän Öland, Born- holm och Kurland. En avvikande men besläktad typ representerar den vid Lugnaro i Hasslövs sn, Halland anträffade bronsåldersgraven, ett röse med skeppssättning i botten. Nils Åberg.

(12)

Litteratur och kritiker. 123 C. A. NORDMAN, Den yngre stenåldern i Mellan-Väst- och Nordeuropa: in-

går i det av K- FRIIS JOHANSEN redigerade arbetet De förhistoriska tiderna, i Europa, del II, Stockholm 1927.

NORDMANS arbete är visserligen att betrakta som en populär framställning vilken i korta, klara och koncisa ord söker uppdraga konturerna till de olika kulturgrupperna eller kulturella intressesfärerna i Europas yngre stenålder. Men arbetet strävar samtidigt längre än till blott en översikt över forskningens vunna resultat och aktuella problem, målet är även att samla de spridda företeelserna till en enhetlig bild, att ge en syntes av de för kulturutvecklingen å olika om- råden bestämmande krafterna. Ur denna synpunkt torde NORDMANS arbete komma att hälsas med stort intresse även inom fackmännens krets.

Liksom vid alla försök att samla ett stort och detaljrikt material till en enhetlig bild, mäste även i detta fall en utgångspunkt sökas, från vilken de- taljernas skiftande mångfald sedan bedömas. NORDMANS utgångspunkt är ocksä klart angiven. Orienten är den europeiska civilisationens ursprung, den källa, frän vilken de befruktande impulserna utgått (s. 8). Frän denna utgångspunkt bedömer NORDMAN Europas stenålder.

NORDMAN ansluter sig likväl icke helt till den äldre skolans forskare;

det europeiska stenäldersmaterialet fär intresse även oberoende av dess för- måga att reflektera ljuset frän öster; materialet utnyttjas vid bedömandet av de europeiska folkens inbördes förhällande, vid fastställandet av kulturrörelser och folkförskjutningar i olika riktningar, stundom gående från norr mot söder eller väster mot öster och till synes oberoende av förhållandena i Orienten. I detta avseende har NORDMAN sålunda tillgodogjort sig den motsatta sidans forskning, och hans eget arbete har blivit en serie av skickligt gjorda kompro- misser mellan de tvänne skolor (om uttrycket för korthets skull får begagnas), vilka tidigare stått varandra ganska främmande. Vem skulle inom det lägret och för endast nägot decennium sedan ha vägat framställa sädana synpunkter som NORDMAN gör, dä han exempelvis framhåller, att den nordiska kulturgruppen visar en stark expansionskraft och att "nordiska kulturer' eller kulturele- ment utbrett sig till Böhmen och Mähren, Schlesien, Polen, Galizien och Po- dolien (s. 122, 128), att snörkeramiken frän norr trängt ned genom Sydtyskland till alpzonens pälbyggnader (s. 137), att den jylländska kulturen ej kan härle- das ur snörkeramikens kultur kring Saale (s. 141), att den sistnämnda uppstått i mellersta Tyskland, varvid den "nordiska kulturen" spelat en väsentlig roll (s. 143), att stridsyxkulturerna fört den indoeuropeiska urktilturen över stora delar av Europa (s. 160)? Huruvida de NORDMANSKA kompromisserna mellan de varandra motsatta sidorna inom forskningen äro riktiga eller ej skall här ej upptagas till bedömande. Sä mycket bör likväl kunna sägas, att även mot- parten med tillfredsställelse torde hälsa NORDMANS arbete som ett steg i rätt riktning.

Pä en punkt synas likväl motsatserna ännu stå hårt mot varandra och utan försök till utjämning. Det gäller märkligt nog icke de tider, som karak- täriseras av de nordiska kulturernas (eller det orientaliska inflytandets) steg-

(13)

rade aktivitet, utan gäller i stället den neolitiska tidens gryning, kökkenmöd- dingarnas och kanske även Maglemosseboplatsernas tid. Om dessa skeden an- ser NORDMAN, att de på nordiskt omräde karaktäriseras av primitiva, fattiga utkantskulturer, medan det inre Europa samtidigt befinner sig i högneoliticum och befolkat av åkerbrukande stammar tillhörande bandkeramikens kulturkrets (s. 30). Detta intressanta försök till tolkning av de europeiska kulturförhållan- dena under ifrågavarande avlägsna skede skall i det följande upptagas till en kortfattad granskning och kritik.

NORDMANS arbete inledes med en skildring av övergängen frän paleoliticum till neoliticum. Genom långsamt fortskridande och omärkliga övergångar går utvecklingen framåt, frän paleoliticum till Azilien—Tardenoisien—Maglemosse-kul- turerna, därpå till kökkenmödding—Campignien-kulturen och slutligen till det fullt utvecklade neoliticum (s. 7). Något avbrott i utvecklingen spåras ej.

Mellan Maglemosseboplatsernas och kökkenmöddingarnas kulturer förefinnas visserligen olikheter, men utvecklingen löper likväl mellan dem med en viss kontinuitet, även ifråga om befolkningens sammansättning (s. 31). Nyheter för kökkenmöddingtiden utgöra keramiken och de första antydningarna till infö- rande av åkerbruk och husdjur (vid Campigny)

Åkerbruket vid Campigny synes hava utgjort den företeelse, som kommit NORDMAN att kasta om sin framställning och i viss mån förneka vad nyss yttrats om övergångskulturernas karaktär (s. 30). Kökkenmöddingtidens kultur i norr och väster (och sannolikt även Maglemossetidens, jmf. s. 64) representera icke den europeiska utvecklingen under sin tid, utan äro endast att betrakta som periferiföreteelser, fattiga tillbakablivna utkantskulturer, samtida med Cen- traleuropas överlägsna neolitiska kulturer, Donauländernas jordbrukarekulturer, bildande den starka civilisatoriska makt, som i grund skulle förändra utvecklingen i stora delar av Mellaneuropa (s. 30, 54). Icke arvet från paleoliticum, ej heller den egna utvecklingskraften utan just inflytelserna från inlandets jord- brukskultur skulle i väsentlig grad bidragit icke endast till den senare utvecklingen utan även till uppkomsten av Campignien—kökkenmöddingkulturen (s. 156).

En svårighet, som NORDMANS framställning tar hänsyn till, är förklaringen av åkerbrukets till synes hastiga uppblomstring under döstid. Visserligen har redan för länge sedan framhållits, att den första perioden mäste uppfattas som ett relativt kortvarigt övergångsskede; i NORDMANS framställning ryckes emellertid kökkenmöddingtid och döstid ännu närmare varandra, och därigenom får åkerbrukets införande karaktären av en ganska plötsligt försiggående utveckling. Dä räcker sälunda knappast teorien om en fjärrverkan från Orienten till att förklara fenomenet; annorlunda blir förhällandet genom antagandet av en centraleuropeisk jordbrukarkultur, som under ifrågavarande skede låter sitt in- flytande spela med kraft.

En annan företeelse, som sannolikt även influerat på NORDMANS ställning, är att bandkeramikens kulturer äro de äldsta ä sina områden och bevisligen äldre än tiden för de nordiska kulturernas expansion mot söder. Det kan sä- lunda synas lockande att föra bandkeramikens kulturer tillbaka i tomrummet.

(14)

Litteratur och kritiker. 125 Å olika områden hava dessa kulturer kunnat fixeras till en tid, som motsvarar

de nordiska gänggrifternas. Tanken är icke djärv, ehuru icke direkt bevisad, att de även gä tillbaka till döstid. Skälen, som kommit NORDMAN att leda dera ännu längre tillbaka, till Litorinahavets och kanske även Ancylussjöns av- lägsna tider äro följande:

Bandkeramiken kan uppdelas i två stora grupper, en osteuropeisk med målad keramik, en centraleuropeisk och utgörande bandkeramiken i inskränkt bemärkelse, även den sönderfallande i smärre grupper, bland vilka spiralmeanderkeramiken är den äldsta. Vid bestämmandet av dessa gruppers förhållande till varandra ansluter sig NORDMAN ej till den av tyska forskare förfäktade åsikten, enligt vilken den målade osteuropeiska gruppen skulle härledas ur den centraleuropeiska (böhmisk-mähriska). Den ostliga gruppen anknyter likväl icke till ännu ostligare företeelser — Orienten-Susa-Kina — utan är till sitt ursprung europeisk och möjligen delvis med rötter i östeuropeiskt paleoliticum.

Möjligheten är sälunda icke utesluten, att de inom kulturgruppen vanliga ler- idolerna gä tillbaka på paleolitiska förebilder och att likaledes flera ornaments- motiv, exempelvis meandern, ha sitt ursprung i paleolitisk osteuropeisk ornamentik (s. 56).

För den ostliga keramikgruppens kronologi är även betydelsefullt, att ett till Early Minoan I eller II hörande fynd frän Mochlos innehåller lerskedar, pä minnande om de siebenbiirgska, samt dessutom en "fruktskäl" av en ä det nordliga området välkänd typ (s. 55). En annan möjlighet till datering erbjuda förhållandena i Tessalien. Tessaliens Diminikultur är snarast en utstrålning från den siebenbiirgska. Pä några tessaliska fyndplatser är nu denna Dimini- keramik överlagrad av skikt innehållande importerad sydgrekisk keramik, som torde tillhöra Early Helladic I (s. 57). Ifrågavarande period anses börja omkring eller kort före är 2500, följaktligen skulle Diminikulturen och sålunda även den siebenbiirgska ligga före nämnda tidpunkt (s. 57). Den yngre målade keramiken fortlever däremot länge och torde sträcka sig ned mot år 1700, kanske ända till 1500 (s. 58).

En av de yngre faserna i den osteuropeiska keramikgruppens utveckling betecknar Lengyelkeramiken i Ungern med dess nordliga utlöpare vid Jordans- mlihl i Schlesien. Denna dateras pä grundval av CHILDES och WACE'S iakt- tagelser i Tessalien, där en keramik, som tekniskt och delvis i motiven över- ensstämmer med Lengyelkeramiken, uppträder i lager, som äro yngre än Di- minikeramikens. Dä den sistnämnda gruppen låg före år 2500, bör sälunda Lengyelkeramiken kunna hänföras till tiden 2500—2000, och dess yngsta ut- löpare vid Jordansmlihl bör sälunda knappast falla många århundraden före år 2000 (s. 62).

Dateringen av Jordansmiihlcrkeramiken till århundradena före år 2000 bör knappast verka avskräckande pä dem, vilka utgå frän MONTELII kronologiska system. NORDMAN ansluter sig emellertid till SOPHUS MULLER och låter följ- aktligen den yngre hällkisttiden gä ned mot år 1500 (s. 118), medan gång- griftstidens början förlägges till tiden omedelbart före eller omkring är 2000 (s. 117). Den med Jordansmuhlergruppen samtida nordiska keramiken i Schle-

(15)

sien skulle sälunda tillhöra döstid, kanske falla flere århundraden före dess slut. En dylik datering har ännu aldrig framkommit hos någon av de forskare, vilka haft tillfälle mera ingående studera ifrågavarande omrädes stenålder.

Huruvida NORDMANS bevisföring är av sådan art, att den tvingar till en sä ra- dikal omvärdering, skall här icke vidare diskuteras.

Ännu vagare blir bevisföringen, dä det gäller dateringen av den centraleuropeiska bandkeramikens äldsta utvecklingsstadier. Här reser sig det svår- lösta spörsmålet, om den äldsta gruppen, spiralmeanderkeramiken, är autokton eller uppkommen som en barbarisk efterbildning av det ostliga Donauomrädets målade keramik. Bevisligen är den äldre än den målade Lengyelkeramiken i Mähren, men kunde likväl tänkas haft sitt ursprung ur ett äldre östligt skikt av målad keramik, om vilket vi för närvarande intet veta (s. 63). Inför den gängse uppfattningen att keramikgruppen uppstått i länderna kring övre Donau stär NORDMAN tveksam, ehuru icke avvisande. Meandermotivets samband med paleoliticum, svårförklarligt så länge man antager den stora tidsintervallen, blir lättare fattbart genom att föra bandkeramiken tillbaka till de tider, som i norr och väster representeras av övergängskulturerna. Direkta bevis äro likväl svåra att förebringa. De epipaleolitiska småflintorna saknas inom den äldsta bandkeramikens område, vilket innebär en antydan om, att ocksä den epipaleolitiska kulturen (Magiemosse etc.) åtminstone till en del är en med den bandkera- miska kulturen samtida periferiföreteelse (s. 64). Å vilket område ifrågavarande keramikgrupp än mä ha uppstått, synes likväl spiralmeandern hava varit ett ut- tryck för en europeisk kultur med rötter i paleoliticum (s. 64).

De NORDMANSKA bevisen för bandkeramikens ålder i Mellaneuropa in- skränka sig sälunda till påpekandet av frånvaron av epipaleolitiska smäflintor samt meanderns samband med paleoliticum. Intet av dessa bevis är av över- tygande natur. Om vi bortse frän meandermotivets uppträdande i andra världs- delar och endast fasthålla vid det osannolika antagandet att den europeiska meandern går tillbaka pä traditioner från paleoliticum, gäller dä icke detsamma om exempelvis den grekiska meandern som om bandkeramikens? Vad äger då meandern för värde i kronologiskt avseende, kan den utvisa en kul- turs avstånd i tid från paleoliticum?

Till jämförelse med nyssnämnda uppfattning av den centraleuropeiska bandkeramikens höga ålder mä här nägra fakta framdragas, vilka erbjuda kronologiska anknytningspunkter till andra kulturgrupper. Stickbandkeramiken är, sä- som NORDMAN betonar, en yngre grupp, som avlöser spiralmeanderkeramiken.

Till någon del äro de båda grupperna samtida, även om de i stort sett äro kronologiskt skilda. Av intresse i här berörda avseende äro förhållandena i Schlesien. Där uppträder Jordansmiihlerkeramiken än tillsammans med spiral- meanderkeramik, än med stickbandskeramik, än med nordisk keramik. En avart av stickbandskerarniken är, enligt NORDMAN, Hinkelsteingruppen, som i västra Tyskland är äldre än spiralmeanderkeramiken, medan förhällandet öster ut är motsatt (s. 66). Frän stickbandskerarniken betraktar NORDMAN den svenska båtyxkeramiken säsom avledd (s. 66). Slutligen må även nämnas att nordisk keramik i mellersta Tyskland vid upprepade tillfällen anträffats tillsam-

(16)

Litteratur och kritiker. 127 mans med bandkeramik samt i vissa fall även influerats av denna. Samtliga

dessa företeelser visa enstämmigt mot gänggriftstiden. Huru långt tillbaka i tiden bandkeramiken sedan kan hava sträckt sig, undandrager sig ett direkt be- dömande, dä hittills inga fyndkombinationer äro kända frän en tid, som ligger före gånggrifternas. I betraktande av att vissa av den äldsta gruppens lerkärlsformer samt övrigt fornsaksinventarium — hackor, Schuhleiztenkeile o. s. v. — stereotypt fortleva långt ned mot stenålderns slut, torde knappast fä anses berättigat att förlägga den centraleuropeiska spiralmeanderkeramikens ursprung längre tillbaka i tiden än den andra perioden i MONTELII kronologiska system.

Dä NORDMAN bestämmer gånggriftstidens början till tiden kort före eller omkring år 2000 skulle sälunda den äldsta bandkeramiken kunna ledas tillbaka till tiden omkring eller något före är 2000, möjligen ännu något längre, ehuru detta icke låter sig direkt bevisas. Härifrän är sälunda steget långt att, som NORDMAN gör, leda keramiken tillbaka i tomrummet, till en tid som motsvarar kökkenmöddingarna, kanske 3000-talet (NORDMAN anför de geologiska siffrorna 3700 och 4200) eller Ancylustiden, kanske 4- å 5000-talet.

I fräga om den nordiska stenålderns absoluta kronologi ansluter sig NORD- MAN till SOPHUS MOLLER och hänför sälunda den yngre hällkisttiden, alltså bronsålderns början till tiden omkring är 1500. Mot en dylik datering skall ingen anmärkning framställas. En viss betydelse för gånggriftstidens kronologi tillmäter NORDMAN det märkliga fyndet från Bygholm på Jylland, ett fynd av fyra flata yxor, tre spiralringar och ett dolkblad, allt av koppar och liggande i ett lerkärl tillhörande en typ, som vanligen hänföres till övergängen mellan dös- och gånggriftstid (fig. 100—101). Dolkbladet jämföres med motsvarande typer från Almeria i Spanien (fig. 162). De sistnämnda äro vanliga vid El Argar, men torde uppträda redan under klockbägartiden (såväl i flinta som koppar). Till klockbägartiden synes NORDMAN ocksä vilja hänföra de flata kopparyxorna. Han framhåller nämligen ä ena sidan att klockbägarkulturen och därmed hela stenkopparäldern pä den Pyreneiska halvön kunna dateras till slutet av det tredje årtusendet tack vare ett klockbägarfynd vid Villafrati pä Si- cilien (s. 91), ä andra sidan framhälles att kopparyxor icke i nämnvärd grad (och ännu mindre kopparklingor) uppträda före år 2000 i mellersta och västra Europa (s. 116). Förhållandena i Portugal, Spanien och Italien utvisa ocksä att kopparyxorna icke äro äldre än klockbägartiden. Om förhållandena i Ungern är däremot intet bekant.

Av kronologisk betydelse är vidare att kragflaskor och trattbägare (alltså döstidstyper I Danmark) vid Jordansmlihl uppträda i en kultur, vilken av skäl, som redan angivits, kan hänföras till tiden närmast före år 2000 (s. 116). Till- läggas kan även, att en mångkantig stenyxa anträffats vid Jordansmlihl och att lerskedar av Jordansmuhl-Lengyeltyp vid gånggriftstidens början kommit i bruk såväl i Sydskandinavien som Holland (s. 117). "Alla dessa fakta tyda pä att gänggriftskulturens början infaller kort före eller omkring är 2000" (s. 117).

Ar denna kronologiska bevisföring bindande? Man är tveksam, om NORD- MAN verkligen menar, att klockbägartiden motsvarar döstid eller början av gänggriftstiden. I ett tidigare arbete (Aarböger 1918) kommer NORDMAN

(17)

mm

till en liknande slutsats beträffande klockbägartidens absoluta kronologi, men i förhällande till den nordiska utvecklingen föres den däremot ned i riktning mot hällkisttiden. "Om man antar, att klockbägaren nätt Danmark någon gäng under århundradena närmast före 2000, torde man komma sanningen ganska nära; dolktidens slut skulle således antagligen infalla vid tiden efter år 2000" (anf. arb. s. 103). I NORDMANS sista arbete bestämmes dolktidens slut till efter är 1593, men för klockbägartiden blir dateringen den gamla. Härav att döma, skulle NORDMAN sälunda hava ändrat sin uppfattning om klock- bägartiden i förhällande till den nordiska utvecklingen. Men likväl framhälles i hans senaste arbete, att klockbägarna i sitt yngsta skede gå ned mot brons- ålderns början och vidare, att klockbägarkulturen icke kan tänkas hava omfat- tat någon synnerligen läng tid (s. 129). Pä denna punkt är NORDMANS i öv- rigt klara framställning dunkel och motsägande.

Nils Åberg.

KURZE MITTEILUNGEN.

ERIC ELGQVIST diskutiert die verschiedenen Deutungen des Wortes Bäsing im Wästgötagesetze und kommt zu dem Resultate, dass es vom altschwedischen Worte Bäs = Vcrschlag (im Stall) abzuleiten ist und dass es die Bedeutung eines auf dem Tingshtigel aus Balken öder Pfählen angeordneten eingezäunten Viereckes angenommen hat. S. LINDQVIST biidet den im Altertumsmuseum von Wisby aufgehobenen Depotfund von Västlaus in Burs (Fig. 64 u. 65) ab, der aus der jiingeren Bronzezeit stammt und aus einem Hängegefäss, einer Brillen- spange und einer Bronzebuckel besteht. Die letztere ist aus Mitleleuropa im- portiert worden. Das Hängegefäss tiägt eine reiche, gegossene Ornamentik. — Es gibt auf der Insel Öland viele Reste von Häusern, die wahrscheinlich gleich- zeitig mit den gotländischen "Kämpagravar' sind, folglich der Zeit c:a 400 n- Chr. angehören. Im allgemeinen zeigen sie eine Tendenz sich zu Dörfern zu vereinigen. Im Kirchspiel Högsrum bei Rönnerum gibt es ein solchcs prähi- storisches Dorf (Fig. 66). Man sieht hier 9 öder 10 Hausfundamente, von denen 6 (öder 7) nahe an cinander angebracht sind (Fig. 66 b—g). Von den Fundamenten strahlen einfache Steinmauern bogenförmig aus. Das Dorf wird in der nächsten Zeit von M. STENBERGER ausgegraben werden. — Durch Nivel- lierung an einem Grabhiigel dicht am Ufer und an dem nördlichen Teile des Stadtwalles von Birka im Mälarsee ist'S. LINDQVIST zu dem Schluss gekommen, dass das Wasser ringsum Björkö im lO.en Jahrh. durch Strömungen in un- behinderter Verbindung mit der Ostsee stånd, dass die Wasserfläche des Mä- larsees keinen grösseren Fluktuationen als diejenige der Ostsee ausgesetzt war und dass die Oberfläche des Mälarsees beim Hochwasser um 5,5 m- oberhalb des Niveaus des Meeres stånd.

Literatur und Kritik. Gotlands Bronsålder (Gotlands Bronzezeit) von H.

Hansson, und Den yngre stenåldern i Mellan-, Väst- och Nordeuropa (Die jiingere Steinzeit in Mittel, West- und Nordeuropa) von C. A. NORDMAN werden durch NILS ÅBERG recensiert.

(18)

Litteratur och kritiker. 185

STURE BOLIN: Fynden av romerska mynt i det fria Germanien, studier i romersk och äldre germansk historia. 331+216 sid. Lund 1926.

Medan den nordiska förhistoriens kronologi ännu beträffande det första århundradet e. Kr. väsentligen mäste bygga pä sädana importföremäl som capu- anska vinskopor av samma fabrikat, som nyttjades i Pompeji vid tiden för dess förstöring, har man som bekant för återstoden av forntiden främst kunnat stödja sig på den tidvis rikliga förekomsten av mynt, först denarer, sedan solidi samt för vikingatidens del både karolingiska, arabiska, västerländska och tyska mynt.

Vår störste kronologs, OSCAR MONTELIUS', första arbete är till stor del ägnat ät förtecknandet av i Norden funna romerska och bysantinska mynt. Efter hand ha ju även de efterföljande årens fynd pä liknande sätt registrerats och hela det ifrågavarande fyndbeståndets användbarhet för kronologien och andra spörs- mål allt livligare diskuterats. Man har länge nog vetat skilja mellan präglings- tiden, importtiden och nedläggningstiden. Svårigheten gäller att avgöra hur

länga tidrymder, som böra anses ha förflutit mellan myntens prägling och deras hitkomst, resp. nedläggning pä de platser, där de återfunnits. Men en viss otrygghet har alltid och måste väl även framdeles alltid råda särskilt vid försöken att avgöra, i vad män de i våra skattfynd ingående blandningarna av äldre och yngre mynt tillkommit inom eller utom fyndomrädet samt i senare fallet: var? Bedömandet härav blir säkrare i samma män, som en noggrann kännedom vinnes även om förhållandena utanför det nordiska området. Det mäste därför betecknas som en synnerligen glädjande och betydelsefull till- dragelse, att litteraturen är 1926 berikats med numera docenten STURE BOLINS som doktorsavhandling (i historia) vid Lunds universitet (1927) framlagda arbete med ovanstående titel.

En tättryckt, överskådlig, med litteraturhänvisningar välförsedd, provins- vis ordnad fyndförteckning om 136 sidor registrerar alla de myntfynd, som för- fattaren lyckats fä kännedom om frän sä gott som alla delar av fria Germanien under de första sex seklerna e. Kr. Pä 35 sidor förtecknas ytterligare, i kronologisk följd, ett stort antal skatter frän samma tid, anträffade inom olika delar av det romerska rikets europeiska del (med frånseende av Spanien och syd- ligare delar av Balkanhalvön). Den enda väsentliga bristen i fräga om fullständig- het gäller det sydryska området, som ju under goternas därvaro tillhörde fria Germanien och veterligen lämnat talrika denarskatter. I betraktande av det myckna, som i alla fall givits och som det säkerligen krävts ett ovanligt hän- givet arbete att sammanföra, vore det otacksamt att klandra författaren för denna av förhällandena framtvungna ofullständighet. Men den anmärkningen synes icke obefogad, att förf. i sina på statistiken grundade konklusioner mer än en gäng fäst alltför liten hänsyn vid de vådor, som denna ofullständighet i materialkännedomen ovedersägligen medför.

(19)

Stödd pä sagda material och en ingående, lärorik granskning av den romerska vikt- och mynthistorien lämnar förf. en detaljerad skildring av de efter hand inträdande förändringarna i den cirkulerande myntstocken såväl inom det romerska riket som inom de germanska områdena. Materialets storlek tillåter honom att konsekvent särhälla de tre olikartade fyndkategorier, som mynten frän sistnämnda områden tillhöra: skattfynd, ströfynd och gravfynd. Det är givet, att en pä sä omfattande förstudier grundad analys av de germanska myntfynden pä många punkter skall nä längre än vad hittills varit möjligt.

Detta är rent av sä självfallet, att förf. näppeligen behövt markera det genom att inlednings- och fortsättningsvis till den grad, som sker, bespotta "arkeologien". I de stycken, som av BOLIN skarpast kritiseras, representeras denna ve- tenskap främst av KNUT STJERNA med efterföljare och som karakteristiskt för densamma anföres sid. 200 ett yttrande av litteraturhistoriens nestor. STJERNAS programskrift om Svear och Götar har ju, säsom flera insett, sitt enda, men icke oväsentliga värde och intresse som det klaraste uttrycket för och kanske den mest verksamma befordraren av kravet pä att det arkeologiska materialet ånyo borde tas i bruk även för sädana mer vittgående, bl. a. "historiska' studier, varpå BOLINS bättre dokumenterade undersökning utgör ett nytt exempel.

BOLIN finner det högeligen klandervärt, att man tidigare främst velat an- vända de olika fyndgrupperna som vittnesbörd om denarströmmar, resp. solidus- strömmar o. s. v., vilka vid olika tider nätt skilda delar av det germanska om- rådet, liksom att man genom studiet av de tillgängliga skatternas sammansätt- ning trott sig kunna fastställa de tider, dä dylika mynt i största antal flutit in.

Han gör sig stor och framgångsrik möda med att bevisa, alt myntskatterna så- väl i Norden under historisk tid som inom det romerska riket redan under denarernas tid koncentrera sig till de tider och trakter, som enligt litteraturen varit i ovanlig grad hemsökta av krigiska olyckor vid samma tider, som skatterna kunna tänkas ha blivit nedlagda. Skatternas fördelning blir alltså i första hand ett vittnesbörd om, när och var krigiska förvecklingar av större omfatt- ning förekommit. På grund av sin enastående rikedom på denarskatter blir t. ex.

Gotland ett centrum för krigshändelser runt Östersjön. — Att krigshändelser höra till de tillfälligheter, som i allra högsta grad befordrat nedläggningen av till vär tid bevarade skatter, är naturligtvis efter BOLINS utredning ofrånkom- ligt. För att gå till en av BOLIN ej berörd tid, kan man exempelvis nu dra helt andra slutsatser än tidigare av silverskatterna i Birka. Ehuru denna stad veterligen blomstrat under större delen av 800-talet och förra delen av 900- talet, vittna endast ett mindre antal i skilda gravar nedlagda mynt (och åtskil- ligt icke-numismatiskt material) därom. De tvä myntskatter, som Svarta jorden givit, äro båda nedlagda trol. under 960-talet — likt flera andra skatter i skilda delar av landet, t. o. m. i en sä pass skyddad ort som ödeshög vid Vättern

— och skulle enligt den av BOLIN hävdade tankegängen främst böra betraktas som vittnesbörd om en krigisk hemsökelse. Kanske har denna icke saknat samband med ortens hastiga försvinnande ur de levande städernas krets. Det har ocksä sedan länge varit välbekant, åtminstone bland museimännen i Stockholm, att de förnämsta av Gotlands medeltidsskatter stå i ett mycket intimt samband

(20)

Litteratur och kritiker. 187 med Valdemar Atterdags härtåg. Jag har mer än en gäng hört sägas, aft den

danska härens marsch från landstigningspunkten fram till Visby skulle vara kar- terad genom skattfynden på samma sätt, som BOLIN nu tror sig kunna påvisa vägen för vandalernas vandringar frän östra till västra Tyskland. Frän arkeolo- gisk sida möter nog intet så stort oförstående för dylika synpunkter, som förf.

vill göra troligt. Men den åsikten torde (före STJERNA) ha varit allmän, att man icke skulle komma långt med att försöka skriva krigshistoria med ledning av skattfynden annat än i de fall, dä skrivna urkunder redan upplyst oss om, vad skatterna skulle kunna antagas avspegla. De magra resultat, vartill BOLIN nu pä denna väg nätt, bekräfta riktigheten av denna förmodan.

Sedan BOLIN flerstädes kraftigt avbasat arkeologien för ifrågavarande för- summelse, finner han (sid. 253), att "endast i länder, där mynt funnits, ha krigiska förvecklingar kunnat leda till skattnedläggning av mynt", vidare kommer han (sid. 278) till den för arkeologien trösterika slutsatsen, alt den rika förekomsten av denarer speciellt pä Gotland hänger samman med att ön haft en enorm betydelse som centrum för den baltiska handeln och sjöfarten under den tid, dä denarerna cirkulerade. Och fast skatterna ju främst skulle belysa krigshistorien, finner han (sid. 302), att 'krigare och köpmän följa samma vägar", sä att, när allt kommer omkring, skattfynden verkligen kunna lämna oss bidrag till vär kunskap om förbindelselederna. Även för studiet av bebyg- gelsen finner han dem, likt grav- och ströfynden, vara av stor betydelse. De väsentligaste resultat, BOLIN förmått draga ur sin "historiska" behandling av materialet, ligga vid närmare granskning just inom samma områden av kultur- historien, som arkeologien av ålder trott sig kunna efter sin ringa förmåga med dem belysa. Arkeologiens baneman ikläder sig spolierna och blir själv mycket lik en verklig arkeolog.

Typisk för förf:s arbetsmetod kan den behandling sägas vara, som lämnas av de gotländska denarskatterna. I det senaste arbete, vari samma fynd dess- förinnan behandlats (ÄEG), utgingo författarna, säsom upprepade gänger, bl. a.

sid. 261, refereras, från den kritiserade uppfattningen, att denarerna kommit till Germanien pä tvenne skilda vägar, en östlig och en västlig; pä den östliga, vilken skulle ha öppnats (för den stora denarimporten) först under 100-talets senare del, skulle alla i öster funna skatter ha inkommit, på den västliga, som läg öppen alltsedan Augustus tid, alla i väster och även en i Västmanland funnen skatt. Allt detta mäste nu av BOLIN grundligen korrigeras. Bland det nya material, han framdragit, finns även en skatt från västra Polen, sälunda inom det östra området, och tidigare än den östliga strömmens angivna be- gynnelse. Skatter med den tidigare sammansättningen finnas m. a. o. över hela det behandlade fria germanområdet (tillsvidare dock ej frän Gotland). Alltså är den nyss refererade uppfattningen "i stort sett icke längre hållbar". Men de tvä fyndgruppcrna bestå och den förut som östligare betecknade fyndtypen saknas allt fortfarande inom västgermanska områden. Differensen är i första hand betingad av kronologiska förhållanden (sid. 262). De i viss män tidigare, framför allt i väster representerade skatterna överensstämma till sammansätt- ningen med inom de västligare delarna av det romerska riket under Marcus