Kandidatuppsats i statsvetenskap
EU som demokratifrämjande
aktör i Ukraina
En kvalitativ teorikonsumerande fallstudie om ENP:s
inverkan på Ukrainas demokratiutveckling
2009-2020
Författare: Aleksandra Beric Handledare: Daniel Silander
Examinator: Martin Nilsson Termin: VT2021
Ämne: Statsvetenskap Nivå: Grundnivå Kurskod: 2SK31E
Abstract
Ukraine is a state that has been characterized by authoritarian trends for a long time. This is due to political division. The political regime in Ukraine has consequently been influenced by pro-Russian and pro-European actors. A minority of Ukrainan population has a desire to join Russia, while the majority of the Ukrainan population wants to join the EU. Therefore, this study will examine the influence of the European Neighborhood Policy on Ukraine’s democratic development between the period of 2009 - 2020. By using the theoretical framework of Daniel Silanders thesis “Democracy From the Outside-In? The
Conceptualization and Significance of Democracy Promotion” this study has implemented the six democracy-promoting aspects - actors, interets, methods, channels, relations and impact of the ENP in Ukraine. The main result of this study shows that the European Neighborhood Policy has left a major impact in Ukraine with the different instruments that the EU has provided. For instance, the Association Agreement (AA) and the Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA). However, Russia’s involvement tends to slow down the democratization process in Ukraine, the geopolitical interests of the EU tend to consider cooperation and the lack of down-top strategies has prevented the civil society from becoming involved in the development of democracy.
Tack till min handledare Daniel Silander som har väglett mig genom uppsatsskrivandet!
Nyckelord
Ukraina, Europeiska grannskapspolitiken (ENP), Europeiska unionen (EU), demokratifrämjande
Innehållsförteckning
1.Inledning……...……....………....…...………..….s.4 1.2 Syfte………...………….………...…..………..…..s.5 1.3 Frågeställning……….……….……….……s.6 1.4 Avgränsning………....……….………s.6 1.5 Disposition……….………....……..s.6 2. Tidigare forskning och teoretisk utgångspunkt………....…………...s.7 2.1 Minimalistisk tolkning av demokrati……….………...s.7 2.2 Maximalistisk tolkning av demokrati……….…....…..s.9 2.3 Icke-demokrati………....………..…….s.10 2.4 Demokratisering (faser)...s.11 2.5 Nationella faktorer till demokratisering……….………s.13 2.6 Internationella faktorer till demokratisering………....……..s.15 2.7 EU som normspridare och demokratifrämjande aktör……….………..s.16 2.8 Demokratifrämjande……….……….s.18 2.8.1 Aktörer……….………...s.19 2.8.2 Intressen……….……….s.19 2.8.3 Metoder……….………..s.20 2.8.4 Kanalisering……….…………...s.20 2.8.5 Relationer……….………...s.21 2.8.6 Inverkan………..……….s.22 2.9 Teoretisk operationalisering……….………..s.23 3. Metod och material ……...……….……….s.24 3.1 Material och källor……….s.24 3.2 Kvalitativ metod……….………....s.26 3.3 Teorikonsumerande fallstudie……….……….………..s.28 3.4 Validitet och reliabilitet……….……….………....s.28 4. Resultat och analys………….……….……….s.29 4.1 EU som internationell aktör…….……….………....……….s.29 4.2 EU:s ekonomiska och säkerhetsintressen i Ukraina……….….………....….s.30 4.3 EU:s metoder……….……….……s.32 4.4 EU:s kanaler……….……….……….s.34 4.5 EU:s relation till Ukraina……….………..s.35 4.6 EU:s inverkan i Ukraina……….………s.36 5. Slutsats……….………....s.38 Referenslista……….………..…..……s.40
1. Inledning
Ukraina är ett av många länder som varit ockuperat av Sovjetunionen ända fram tills upplösandet av det kommunistiska systemet 1991. Upplösningen av det kommunistiska systemet ledde till att Ukraina hamnade mittemellan östliga och västliga politiska
uppfattningar. I samband med Ukrainas självständighet har dess politiska eliter närmat sig västmakterna i en ekonomisk och politisk aspekt. Å andra sidan hade Ukraina sedan lång tid tillbaka haft goda förbindelser med Ryssland sedan den kommunistiska tiden. Genom att den ukrainska eliten velat närma sig de västerländska politiska normer innebar detta ett arbete mot ett aktivt oberoende av Rysslands politiska inblandning. Strax efter Sovjetunionens sönderfall inledde Ukraina år 1994 i juni ett partnerskap med EU, och är ett samarbetsavtal som även är känt vid namnet Partnership and Cooperation (PCA) (Styrman, 2021). PCA-avtalet
omfattade framförallt ekonomiska förbindelser mellan EU och Ukraina med anledning av att integrera och adaptera Ukraina till den inre europeiska marknaden (Wolczuk, 2009, s.192).
Som ett resultat av de höga korruptionsnivåerna och inflytandet av den organiserade
brottsligheten i den politiska makten bromsades partnerskapet mellan EU och Ukraina under partnerskapet PCA (Styrman, 2021).
För att åstadkomma en förbättrad relation mellan EU och Ukraina antogs ett tillkännagivande av det “europeiska valet” av den ukrainska eliten. Det “europeiska valet” omfattande två handlingsplaner som skapades av EU till den ukrainska eliten, varav den ena handlingsplanen tituleras till “Strategy for Ukraine's integration with the European Union 1998” och den andra till “Ukraine's integration program with the EU 2000” (Wolczuk, 2009, s. 193). Efter
implementeringen av de europeiska handlingsplanerna nådde Ukraina en
demokratiseringsperiod och i samband med den Orangea revolutionens utspel installerades den pro-västerländska presidenten Viktor Jusjtjenko. Trots en pro-västerländsk politik och ett försök till påskyndande av en europeisk integration mötte den ukrainska eliten och
Jusjtjenko-administrationen en demokratisk tillbakagång. Misslyckandet med att genomföra demokratiska reformer stod till grund av den rådande korruptionen, oligarkin och successiva inskränkningar i ukrainsk media (Knott, 2018, s. 360). Den politiska utvecklingen vände i samband med installationen av den pro-ryska presidenten Viktor Janukovytj 2010, vilket
återigen orsakade auktoritära trender i landet. Utvecklingen av pro-ryska influenser har lett till icke-demokratiska trender vilket lämnat Ukraina som en internationell paria och bromsat dess integration med västerländska aktörer. Pro-ryska influenser har även förhindrat
förhandlingarna kring associeringsavtalen mellan Ukraina och EU. Det har även lett till att Ryssland ekonomiskt sanktionerat den ukrainska eliten. Som ett resultat på den ryska inblandningen i ukrainsk politik utvecklades därför Euromajdanrevolutionen 2014.
Euromajdan var en pro-europeisk rörelse som uttryckte missnöje mot
Janukovytjs-administrationen till följd av regimens utövande av konstitutionell vandalism med avsikt att stärka presidentens positionering i beslutsprocessen. Påföljden av
demonstrationerna och som en konsekvens av president Janukovytjs avgång ökade det ryska inflytandet över Krim och Donbas successivt (Knott, 2018, s. 360) som var till följd av den nya västvänliga regeringen och påskyndande av dess undertecknande av associeringsavtalet 2014 (Styrman, 2021).
För att förhindra Ukrainas auktoritära trender har EU genom den europeiska
grannskapspolitiken (ENP) decentraliserat demokratiska principer och normer såsom stabilisering, differentiering, egenansvar, demokrati, mänskliga rättigheter och
rättsstatsprincipen till staterna i öst (Europeiska kommissionen, 2021). Genom den europeiska grannskapspolitiken (ENP) utvidgas även det östliga partnerskapet vars avsikt med den östliga dimensionen är att integrera och påskynda de östeuropeiska grannskapsländerna till den europeiska värdegrunden (Europaparlamentet, 2021a).
1.2 Syfte
Syftet med studien är att examinera på vilket sätt EU:s bilaterala inflytande påverkat demokratiutvecklingen i Ukraina genom den europeiska grannskapspolitiken. Studien kommer tillämpa det teoretiska ramverket demokratifrämjande och dess processer, aktörer, intressen, metoder, kanalisering, relationer och inverkan och genom den systematiskt beskriva på vilket sätt EU genom ENP påverkat demokratiutvecklingen i Ukraina med en
tidsavgränsning mellan perioden 2009-2020.
1.3 Frågeställning
● På vilket sätt har EU genom den europeiska grannskapspolitiken (ENP) påverkat Ukrainas demokratiutveckling mellan perioden 2009-2020?
1.4 Avgränsning
EU handskas med breda politiska frågor (Europeiska Unionen, 2020) och därav behövs det göras en avgränsning inom EU:s politikområden. Första avgränsningen kommer omfatta studiet av den europeiska grannskapspolitiken (ENP) som är en del av EU:s externa politik.
EU:s främsta mål genom ENP är att åstadkomma ömsesidigt ansvar mellan de inblandade medlemsländerna i grannskapspolitiken och genom en europeiska decentralisering av demokratiska värden och normer. Detta inkluderar mänskliga rättigheter, riktlinjer för ekonomiska förbindelser, liberaliserad marknad, legitim rättsstat, god samhällsstyrning och hållbar utveckling. Den europeiska grannskapspolitiken berör flertal länder och regioner är det därför betydelsefullt att poängtera att fokuset kommer avse det östliga partnerskapet där Ukraina är ett av flertal involverade länder (Europaparlamentet, 2021b).
Den andra avgränsningen kommer inrikta sig på studiet av Ukraina. EU och Ukrainas relation fördjupades år 2014 när associeringsavtalet (AA) samt ett djupt och omfattande
frihandelsavtal (DCFTA) undertecknades av respektive parter. Avtalen började gälla 2017 och sedan dess har grannskapet uppnått en starkare närhet. Detta eftersom reformprogrammet för Ukraina etablerades i samband med Euromajdan år 2013-2014 med stöd av AA och
DCFTA-avtalen. I dessa avtal genomsyras EU:s normer och värderingar (European Commission, 2020). Den tredje avgränsningen tar hänsyn till tids- och utrymningsskäl då studien kommer att avgränsas från perioden då det östliga partnerskapet satte fart år 2009 (Europaparlamentet, 2021a) fram tills år 2020. Den fjärde avgränsningen kommer beröra endast studiet av demokratiaspekten av den europeiska grannskapspolitiken (ENP).
1.5 Disposition
Studien inleds med kapitel 1 där inledningen, syfte, frågeställning och avgränsning
presenteras. Kapitel 2 introducerar studiens tidigare forskning och det teoretiska ramverket
“demokratifrämjande” där ändamålet är att beskriva de sex processerna. Tredje kapitlet redovisar studiens metod i form av kvalitativ teorikonsumerande fallstudie som används för att operationalisera den empiriska genomgången på resultatdelen. Kapitel 4 redogör studiens slutliga resultat och analys utifrån det teoretiska ramverket “demokratifrämjande”. Slutligen presenterar studien en slutsats.
2. Tidigare forskning och teoretisk utgångspunkt
I det här avsnittet presenteras den teoretiska delen i två sektioner. Den första delen behandlar tidigare forskning kring demokrati, icke-demokrati, demokratisering (faser), EU som
normspridare och demokratifrämjande aktör och nationella respektive internationella faktorer till demokratisering. Den andra delen behandlar studiens teoretiska utgångspunkt
demokratifrämjande.
2.1 Minimalistisk tolkning av demokrati
Auktoritarismens uppgång har med tiden ökat studierna kring demokrati och hur olika aktörer på lämpligaste sätt bygger och upprätthåller demokratisk styrning. Traditionellt sett finns det ett omfattande utbud av tidigare forskning kring hur demokrati kan värnas och främjas. Den centrala inriktningen har varit att förklara vilka drivkrafter som pådriver demokrati och hur nydemokratier konsolideras för att upprätthålla sin stabilitet och styrka (Silander, 2017).
Den tidiga normativa demokratiteorin har konstruerat en ny teoretisk utgångspunkt, nämligen minimalistisk demokratiteori. Minimalistisk teori utmanar traditionella uppfattningar som primärt berör utövande av demokratisk regering. Den statsvetenskapliga teoretikern Adam Przeworski identifierade den minimalistiska teorin i linje med Schumpeteriansk
förklaringsmodell om demokrati. Den minimalistiska teorin baserar demokrati som ett system där politiska beslutsfattare väljs genom konkurrenskraftiga val. I linje med Schumpeter hävdade Przeworski likaså att val är den grundläggande principen för en demokratis överlevnad eftersom det leder till “rationella, representativa och säkerställer fredliga
utvecklingsprocesser” inom regeringen (Thomson, 2007, ss. 4-5). Schumpeter hävdade vidare
att det inom ett demokratiskt system borde finnas ett pluralistiskt system av partier som representerar olika intressen, värderingar och åsikter. Inom valsystemet råder det en
konkurrens med uppsättning av organiserade regler. I enlighet med Przeworski kännetecknas en demokratisk regim om oppositionen får konkurrera, vinna och tillträda ämbetet
(O’Donnell, 1999, s. 14).
Samuel P. Huntington stödjer även den Schumpeterianska uppfattningen om att demokrati borde ses som ett system där politiska beslutsfattare periodvis väljs genom rättvisa och ärliga val. Huntington utökar däremot principen om val med civila och politiska rättigheter. I
processen mot politisk debatt och val är det centralt att kunna utnyttja sin yttrandefrihet. Larry Diamond, Juan Linz och Seymour M. Lipset beskriver sin minimalistiska definition av
demokrati på ett mer omfattande sätt. De hävdar exempelvis att det politiska systemet ska tillgodose tre kriterier. Till en början ska systemet omfatta fria och rättvisa val mellan människor och organiserade grupper om den politiska befattningen, periodvis och genom icke-våldsmetoder; ett aktivt medborgerligt deltagande genom de återkommande valen, ett deltagande där majoriteten inte exkluderas; organisationsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet ses som centrala faktorer för en demokratisk regim. Å andra sidan hävdade Giovanni Sartori att majoritetstyrning är mer betydelsefullt än återkommande val. Sartori inriktade sig mer på
“autonom allmänhet” och “polycentrisk strukturering” av media och deras ömsesidiga påverkan i den demokratiska processen (O’Donnell, 1999, ss. 14-15). Robert A. Dahl utvecklade däremot tanken om “polyarki”. Polyarki hänvisas till det som kännetecknas vara val, men det inkluderar också andra politiska friheter som anses vara en del av den
demokratiska processen (O’Donnell, 1999, ss. 17-18).
Joseph Schumpeter identifierar demokrati i den mening att demokrati “betyder inte och kan inte betyda att folket faktiskt styr i någon uppenbar betydelse av “folk” och “styre” snarare i en form där folket bestämmer vem och vilka som ska styra över dem. I en demokrati ska den folkliga viljan förstås som något realistiskt och inte som något metafysiskt. Den realistiska funktionen avspeglar folkets faktiska uppfattningar om det politiska systemet, men också att politiken antar att folket i själva verket besitter politiska åsikter (Ingham, 2016, ss.
1072-1073). Schumpeter ansåg även att demokrati bör ses som en politisk metod där
institutionaliseringen av politik är ett nödvändigt redskap för att åstadkomma lagstiftande och administrativa beslut. Därmed hävdade Schumpeter följaktligen att konkurrensen om det politiska ämbetet utgör en demokrati. Ytterligare hävdade Schumpeter att om det nu
genomförs en valprocess kommer det innebära att folket kommer väcka en opinion kring det politiska ledarskapet efter att politikerna presenterat sig inför väljarna. Detta kräver en omfattande pressfrihet i enlighet med Schumpeters uppfattning. Den demokratiska metoden kräver således grundläggande friheter med anknytning till “gemenskapens juridiska och moraliska principer”. Dessa principer anses vara dynamiska och antas vara för alla (O’Donnell, 1999, ss. 11-12). I sin minimalistiska teori utvecklade Schumpeter ett antal kriterier för den demokratiska metoden. Inom ramen för den demokratiska metoden
inkluderar 1. ett kompetent styre, 2. utbudet av politiska beslut bör hållas på en miniminivå, 3. en närvarande byråkratisk expertis med hänsyn till god prestige och sedvänja, stark lojalitet och mindre esprit de corps, 4. utövande av “demokratisk självkontroll” och ömsesidig respekt borde vara ett primärt kontrollmedel av politiska ledare, 5. tolerans för
meningsskiljaktigheter, och 6. politiska intressen ska ses enhälligt, både i en aspekt av lojalitet och samhällets befintliga strukturprinciper (O’Donnell, 1999, s. 13).
2.2 Maximalistisk tolkning av demokrati
Den maximalistiska tolkningen av demokrati inriktar sig på universella principer (liberal demokrati) utöver de grundläggande friheterna, såsom fria och rättvisa val. Maximalistisk tolkning berör institutionaliseringen av procedurer och djupgående medborgerliga friheter.
Till skillnad från det minimalistiska perspektivet som fokuserar mestadels på val, inriktar sig det maximalistiska perspektivet på övriga rättigheter. Det är fel att tro att val är det enda politiska verktyget som säkerställer en demokrati eftersom det finns många stater som implementerar val, men besitter på auktoritära trender. Att argumentera för att val är den grundläggande drivkraften i den demokratiska processen är därför svagt argument.
Följaktligen finns det belägg på att flertal stater som utövar fria och rättvisa val tenderar att inskränka i andra rättigheter på andra politikområden. Dessa stater tenderar att hamna under kategorin för hybridregimer - en blandning av både demokratiska och auktoritära trender.
Exempelvis gränsar Robert A. Dahls polyarki mellan en minimalistisk och maximalistisk uppfattning. Dahls centrala drivkrafter för demokrati grundar sig på deltagande och
konkurrens. Utöver de två centrala uppfattningar kompletterar Dahl med ytterligare åtta komponenter i teorin om polyarki. Dessa kriterier omfattar organisationsfrihet, yttrandefrihet, röstfrihet, fria och rättvisa val, alternativa informationskällor, fri konkurrens bland politiska beslutsfattare, säkerställandet av att regeringens beslut legitimeras av folket genom det institutionaliseringsprocessen. Den maximalistiska uppfattningen grundar sig i tanken om en liberal demokrati. I den liberala demokratin existerar det mikrorättigheter, såsom
minoritetsrättigheter oavsett kulturell, etnisk eller religiös anknytning, politiska diskussioner utanför valtider, alternativa medier, trosfrihet, församlingsfrihet, protester, rättsstatsprincipen, politisk jämlikhet och ett legitimt rättsväsende (Silander, 2005, ss. 28-29).
2.3 Icke-demokrati
Icke-demokratiska system kännetecknas främst av inga fria och rättvisa val. Det finns inget skydd mot de medborgerliga fri-och rättigheterna, politiska rättigheter, vilket omfattar pressfrihet, föreningsfrihet och friheten att ifrågasätta den styrande eliten inskränks. Inom icke-demokratiska systemet är det vanligt att det förekommer korruption och att militären har ett stort inflytande i beslutsprocessen och inte legitima myndigheter. Icke-demokratiska system tenderar att systematiskt förhindra ett demokratiskt inflytande i regeringen. Därav förekommer det ett stort gap mellan oppositionen och den styrande regeringen. Det är vanligt att valresultaten manipuleras, att oppositionen inte får synas i den mediala världen och de offentliga resurserna och medel utnyttjas för personlig nytta. Det förekommer även kontinuerliga kontroller av journalister och opposition genom utpressning, fängelsehot, förvisning och mordhot. Stater som tillämpar sådana typer av åtgärder identifieras som icke-demokratiska. Däremot måste hybridregimer och icke-demokratiska system skiljas åt eftersom hybridregimer är inte helt instabila, ineffektiva och uppfyller stundvis vissa demokratiska kriterier. Hybridregimer präglas av en brist på horisontell maktfördelning.
Däremot uppnår dessa typer av regimer en miniminivå av demokratisk styrning.
Hybridregimer kännetecknas av mutor och korporering med myndigheter för att på ett
“lagligt” sätt kunna reducera oppositionens inflytande istället för att eliminera demokrati på ett offentligt sätt (Levitsky & Way, 2002, s. 53). Följaktligen kännetecknas hybridregimer av en svag lagstiftningsarena. Antigen är den lagstiftande makten fullkomligt eliminerad eller så övervakas den av styrande eliter. Detta orsakar en obalans mellan den lagstiftande och
verkställande makten. Politiska beslutsfattare underordnar rättsväsendet genom att väcka åtal, muta, hota eller tillämpar andra politiska verktyg som underlättar samarbetet mellan
regeringen och rättsväsendet. Den styrande eliten bestraffar andra politiska aktörer som uttrycker missnöje eller åsikter som inte stämmer överens med regeringen (Levitsky & Way, 2002, ss. 56-57). En annan karaktäristisk som hybridregimer besitter är kontroll av media. Det är förekommande att den mediala världen är statligt ägd, censurerat och systematiskt
förtryckta. Alternativ eller oberoende media är antingen totalt förbjudet eller limiterad. I fåtal fall har den oberoende median ett inflytande inom hybridregimer även om de förtrycks eftersom de anses vara betydelsefulla oppositionsgrupper (Levitsky & Way, 2002, s. 57).
2.4 Demokratisering (faser)
Demokratiseringsteorin grundar sig i det utvecklingsskede där en politisk regim uppnår ett legitimt demokratiskt styre (Kauffman, 2010, s. 362). Demokratisering utvecklades i takt med en global demokratisk revolution. Den här demokratiseringsvågen började med den
portugisiska militära revolutionen där demokrati lyckades installeras efter årtionden av diktatur. Tredje vågens demokratisering expanderades därefter i många europeiska länder, samt många andra delar av världen såsom Latinamerika, Asien, Afrika och i samband med den kommunistiska systemkollaps 1989 demokratiserades flertal länder i Öst- och
Centraleuropa. 1990-talet kännetecknas av en ökad demokratiseringsnivå eftersom antalet demokratier ökade med 60 procent, vilket gjorde demokrati till en av de dominerade styrelseformerna. Det som gjorde demokrati till en ledande form av styrning var främst på grund av att världen upplevde ett tillstånd av stabilitet (Diamond, u.å., s. 13). Det finns ett antal faktorer som identifierar tredje vågens demokratisering. Främst berör det
legitimitetsproblemen för auktoritära stater eftersom demokratin började te sig som ett kraftfullt instrument. Demokratins expansion lämnade många regimer i oförmåga att bibehålla “prestationslegitimitet” till följd av ekonomiskt och militärt bakslag. En annan drivkraft har varit den expansiva världsekonomin på 1960-talet som ökade levnadsstandarden, utbildning och den ökade förekomsten av den nya medelklassen. USA, Ryssland och EU:s positionering på den internationella arenan och de ändrade spelregler i politiken ses även som en betydelsefull faktor till förändring (Huntington, 1991, s. 13).
De flesta statsvetenskapliga teoretiker är överens om att demokratiseringsprocessen är uppdelad i tre faser, (1) liberalisering, (2) transition och (3) konsolidering.
Liberaliseringsfasen är kopplad till liberalisering då den här processen leder till ett mer öppet samhälle genom exempelvis differentiering som därefter påverkar pluralismen. Auktoritära stater är emellertid öppna till en liberalisering i en mer limiterad form. Inom auktoritära stater stimuleras liberaliseringen av exempelvis intressegrupper, vilket leder till socioekonomiska och politiska friheter. Den socioekonomiska liberaliseringen öppnar upp för sociala och icke-statliga organisationernas inflytande i demokratifrämjandet. Liberalisering stimulerar till föreningsrätt, politisk debatt, oppositionens inflytande i utövande av makt och ett ökat
inflytande av politiska protester (Silander, 2005, ss. 34-35).
Transition kännetecknas av en universell liberalisering, men i den meningen att den berör en övergång från diktatur till valdemokrati. Transitionsfasen behandlar de politiska valen och berör konkurrensen om befattningen grundat på medborgarnas preferenser. Den här processen tar även hänsyn till maktfördelningsprincipen av rättsväsendet. Miniminormen för demokrati är att den innehar en konstitution, respekterar de fria och rättvisa valen, konstruerar en legitim rättsstat, samt att riktlinjerna för den demokratiska proceduren tolereras (Silander, 2005, s.
37).
Konsolideringsfasen är däremot en bred process och involverar ett flertal aktörer och nivåer eftersom alla delar av samhället involveras i processen. Konsolideringsfasen som process hjälper till den nya regimen att handskas med gamla och nya utmaningar. Konsolideringen kan te sig både i en negativ och positiv aspekt. Det negativa förhållningssättet av
konsolidering förklarar på vilket sätt demokratisk uppdelning kan undvikas efter den demokratiska övergången, å andra sidan, fokuserar den positiva infallsvinkeln på hur
demokratin kan utvidgas och fördjupas så att demokratin åstadkommer fullkomlig utveckling.
Den fördjupade demokratin kännetecknas av en rad olika kriterier, dels stabilitet, likaså kontinuitet, tillsyn, överlevnad och motgångar. En konsoliderad demokrati är mer än bara fria och rättvisa val i en konkurrerande natur, men också politisk gemenskap där den
institutionella omgivningen omfattas av politiska och medborgerliga rättigheter. I den här fasen är samhällskulturen och demokratin två centrala drivkrafter som utgör de normativa
bindande politiska fri-och rättigheterna och påverkar det institutionella arbetet inom den politiska organisationen. Konsolideringsfasen utmärks av ett medborgerligt deltagande och utökande av den pro-demokratiska kulturen inom institutionerna (Silander, 2005, s. 38).
Det är betydelsefullt att poängtera att en konsoliderad demokrati är legitim när en
demokratisk övergång har fullföljts. För att kunna utmärka en regim som demokratisk krävs det fullkomlig demokratisk styrning. Om den styrande eliten inte respekterar konstitutionen, de grundläggande mänskliga rättigheterna och/eller försöker influera rättsväsendets
befattningar är detta inte en demokratisk regim. Därav kan bara legitima demokratier anses vara fullkomligt konsoliderade. Linz och Stepan (1996) föreslår därför en begränsad
förklaring av demokratisk konsolidering. Deras definition av konsoliderad demokrati uttrycks i form av beteendemässiga, attitydmässiga och konstitutionella aspekter. Utifrån deras
perspektiv avspeglas “konsoliderad/liberal demokrati” i skepnad av en politisk regim där demokrati i grund och botten är ett system som erbjuder institutioner, regler och granskande styrmedel då demokrati kommer att bli “det enda spelet i stan” (Linz & Stepan, 1996).
Fortsättningsvis hävdar Linz och Stepan (1996) utifrån ett beteendemässigt perspektiv att demokrati kan hävdas som det enda spelet i stan när ingen politisk grupp använder sig av våld eller andra instrument för att aktivt splittra den demokratiska regimen. Utifrån ett
attitydperspektiv anses demokrati som det enda spelet i stan i tider när ekonomisk och politisk kris destabiliserar den demokratiska regimen. Slutligen betonar Linz och Stepan (1996) utifrån ett konstitutionellt perspektiv att demokrati anses som det enda spelet i stan när politiska aktörer accepterar tanken av politiska konfrontationer, men det är betydelsefullt att dessa konflikter måste lösas enligt de etablerade reglerna och om det förekommer
överträdelser mot dessa regler kan det medföra till negativa konsekvenser.
2.5 Nationella faktorer till demokratisering
Den tidiga demokratiforskningen hävdade att demokratibyggande har en stark koppling till det ekonomiska välståndet. Seymour M. Lipset menade på att demokrati påverkas av ett lands generella ekonomiska status, industrialisering och urbanisering, samt graden av
utbildningsnivå då stater som innehar alla dessa kriterier tenderar att vara välutvecklade
demokratier. I sin moderniseringsteori hävdade Lipset att socioekonomisk utveckling, tillväxt och marknadsekonomi är de centrala kriterierna för en välfungerande demokrati (Lewis, 1997, s. 10).
En annan faktor till demokratisering, i enlighet med elit-choice perspektivet, styrs
demokratiseringsprocessen av eliter och det som institutionaliseras beror helt på de politiska eliterna (Hlepas, 2013, s. 4). Det hävdas även att socialt kapital indikerar på demokratisering, dels för att organisationer reducerar statens inflytande/förtryck över medborgarna och lyfter istället en strukturerad tillväxt mot den auktoritära regimen. Organisationer arbetar med att förespråka tolerans, kompromiss, politisk deltagande och uppmuntrar politiska ledare att genomföra reformer (Paxton, 2002, s. 257).
Andra statsvetenskapliga teoretiker inkluderar den kulturella aspekten som en drivkraft till demokratisering. Den kulturella faktorn avspeglas i from av attityder, värderingar och normer.
Det finns två tolkningar kring den kulturella aspekten. Det ena perspektivet förespråkar en västerländsk form av kultur som den enda legitima basen för demokratisk och institutionell progression och att demokrati anses vara ett irrelevant system för stater som inte ingår i den västerländska kategorin. Det andra argumentet hänvisas till att kulturer som inte relateras till den västerländska är negativa till demokrati (Huntington, 1991, ss. 22-23).
Andra teoretiker som exempelvis Gabriel Almond och Sidney Verba har delat upp den
politiska kulturen i underkategorier. Dessa underkategorier hänvisas till parochial, subjekt och deltagarkultur. Den parochiala kulturen åberopar entydiga tolkningar av det politiska
systemet. I subjektkulturen påstod sig medborgarna vara ett subjekt för politiska intressen och inte som deltagare. I deltagarkulturen ses medborgarna som medverkande aktörer. Därav anses deltagardemokratin vara en väsentlig faktor till demokratibyggande. Andra teoretiker menar på att moderniseringsprocessen förändrat attityder i det politiska och kulturella systemet och utvecklat det institutionella arbetet mot postmaterialistiska värderingar där vikten läggs på individens maximala välbefinnande, vilket har utmanat det traditionella systemet som har grundat sig på religiösa uppfattningar. En annan väsentlig faktor till nationellt demokratibyggande är institutionaliseringsprocessen eftersom det är ett
demokratisk verktyg som stärker den politiska ordningen och utvecklar ett mångfaldigt
partisystem som attraherar medborgare att uttrycka politiska åsikter på ett organiserat sätt. För att motverka revolutionära tendenser är det väsentligt att kanalisera medborgarnas politiska krav till ett politiskt partisystem. Politiska partier betraktas som en central drivkraft för politisk ordning eftersom partier besitter på betydelsefulla verktyg för att aggregera preferenser och attrahera medborgare genom att företräda deras intressen (Silander, 2017).
2.6 Internationella faktorer till demokratisering
Forskning kring den internationella faktorn började utvecklas på 1960-talet. Tidiga studier kring den internationella dimensionen kopplades till ekonomiska och politiska faktorer, likaså beroendeskolan. Forskning betonade att internationella politiska och ekonomiska faktorer genomsyrade över nationsgränserna och konstruerade ett system av länkar mellan effektiva och mindre effektiva aktörer. På 1990-talet inledde forskningen ett nytt tankesätt kring den internationella dimensionen, nämligen att globaliseringen har ett samband med den
internationella demokratiseringsprocessen. Forskning kring globalisering har väckt debatten om det ömsesidiga beroendet, dvs spridningen av ekonomiska, politiska och kulturella faktorer. Forskning betonade att utbyte av ekonomi, teknologi, kultur och politik mellan staterna skulle öka intensifieringen och deterritorialiseringen av politik, vilket skulle därmed leda till internationella aktörernas inflytande över beslutsfattandeprocesser. Globaliseringen anses utmana de traditionella politiska strukturerna i stater, vilket skulle senare bidra till internationell integration av aktörer och stater. Forskningen om demokratibyggande och den internationella dimensionen expanderade i takt med kalla krigets slut och västvärldens ökade makt. Idén kring den internationella faktorn ledde till nya teorier om demokrati, såsom demokratisk spridning och demokratifrämjande (Silander, 2017).
Demokratispridning är mest gynnsam på närliggande geografiska platser eller regioner som besitter likadana politiska, kulturella och ekonomiska strukturer. Demokratispridning i relation till globalisering kan underlätta uppsättning av demokratisk styrning. Det antas att spridningsagenter kan underlätta decentraliseringen av demokratiska principer från en aktör till en annan aktör. En annan form av den internationella faktorn grundar sig i teorin om demokratifrämjande. Vetenskapliga undersökningar kring demokratifrämjande förespråkar de
motiv och strategier som utformas av internationella aktörer för att på sätt influera stater i pro-demokratisk riktning. Forskning har visat att EU ses som en kraftfull demokratispridare och motiverar andra stater att genomföra pro-demokratiska initiativ, som slutligen kommer leda till snöbollseffekter och transition. Statsvetenskapliga teoretiker hävdar att den
internationella dimensionen har spelat en nyckelroll i demokratibyggandet och hur detta kan ses som en bidragande faktor till flertal övergångar i Europa. En annan central aspekt av den internationella dimensionen återspeglar “villkorligt samarbete”, vilket hänvisar till morötter och kontroll som en bas för internt demokratibyggande. Tidigare forskning har fastställt demokratifrämjande teori som ett politiskt, ekonomiskt och tekniskt redskap (morötter) i relation till de kraven som ska genomföras av mottagarländer. Demokratisering kan utföras även genom hård makt som exempelvis intervenering med militär och andra politiska och ekonomiska påtryckningar för att åstadkomma transition, pluralism och demokratiska institutioner. Hård makt refereras till kontroll. Demokrati som fenomen har expanderat på global nivå, vilket har resulterat i dominoeffekter då en stat påverkas av en annan stat. Detta har slutligen skapat icke-tvångsmässiga åtgärder (Silander, 2017).
Främjandet av demokrati anses vara en del av västerländska aktörers utrikespolitiska process.
Teorier kring demokratifrämjande hänvisas mestadels till statsvetenskapliga perspektiv om demokratisk övergång och konsolidering i syfte att konceptualisera orsakssamband för att på sätt kunna förklara hur externa aktörer inverkar på interna politiska frågor för att senare kunna åstadkomma regimförändring. Demokratifrämjande teorier har ett samband med “den demokratiska freden”. Detta eftersom välutvecklade demokratier inte enbart bör förhålla sig på ett normativt sätt, utan bör också ha ett strategiskt intresse att sprida demokratiska normer globalt, dels för att främja egenintresse som exempelvis säkerhet och ekonomiska
förbindelser, och dels för att på ett kollektivt sätt främja internationell fred och ömsesidighet (Wolff & Wurm, 2011, ss. 78-79).
2.7 EU som normspridare och demokratifrämjande aktör
I första hand har sönderfallet av det kommunistiska systemet och dess hegemoni i Östeuropa påverkat EU och andra västerländska aktörer positivt på inflytande i regionen genom deras återhämtningsplan kring ekonomi och demokratisk styrning, säkerhet, fred och stabilitet. EU
sätter olika typer av villkor gentemot kandidatländer och grannländer som ska uppfyllas för att kunna få garanterat stöd som exempelvis ekonomiskt bistånd, bindande avtal och/eller medlemskap. EU:s demokratihjälp omfattar många infallsvinklar, men när ett land inte rättar sig efter regelverket upphör stödet. EU antar att berörda målländer arbetar med att lösa sina interna problem och framställer en god demokratisk sammanhållning för att sedan EU ska kunna belöna målländerna. Forskning betonar även att EU:s demokratifrämjande policy kan tolkas från flertalet olika perspektiv. Dels kan EU ses som en byråkrati som stimulerar stater till demokratisk övergång, regimförändringar och fria och rättvisa val. Detta indikerar på att EU kan tolkas som en extern aktör i demokratiseringsprocessen (Schimmelfennig & Scholtz, 2007, ss. 2-3). Villkorsmetoden genomsyras främst genom den europeiska
grannskapspolitiken (ENP) eftersom EU kan genom sitt politiska verktyg “normfrämjande”
konstruerar villkor som respektive grannländer måste uppfylla. Det antas att deltagande, intensiteten och graden av samarbetsnivå i den europeiska grannskapspolitiken kommer avgöra hur väl de liberala normerna har implementerats (Lavenex & Schimmelfennig, 2011, s. 899).
Forskning visar även på att EU tillämpar även den så kallade “styrningsmetoden” för att beskriva deras utvidgningspolitik. Forskning har visat att den östliga dimensionen av EU:s expansiva politik har hjälpt stater i Central- och Östeuropa att genomgå en djupgående transformation av interna institutioner och öppnat upp till nya politiska dimensioner. EU:s externa styrningssystem refereras till dess innehåll och hur detta innehåll egentligen inverkar på beslutsprocessen i respektive målländer. EU:s externa styrningsmetoder hänvisas också till vidarebefordring av europeiska normer och värderingar. Den här aspekten tar även hänsyn till hur dessa normer överförs (Schimmelfennig & Sedelmeier, 2004, ss. 669-670).
Styrningsmodellen återkopplas specifikt till det indirekta sättet att förespråka demokratisk styrning. Styrningsmodellen är ett konkret exempel på relationen mellan EU och
mottagarlandets förvaltningsinstitutioner. EU:s styrningsmodell fokuserar därför på att lokalisera demokrati med de normer som reglerar offentlig förvaltning. Detta indikerar på att styrningsmodellen fokuserar mer på demokrati som universell princip där beslut ska fattas regelbundet snarare än att enbart inrikta sig på en institutionsuppbyggnad som exempelvis
fria och rättvisa val. EU:s principer innefattar djupgående metoder såsom transparens, ansvarsskyldighet och ett kollektivt engagemang. EU betraktar öppenhet som en central faktor för att kunna granska statsmakten och beslutsprocessen. Med ansvarsskyldighet avses tjänstemännens roll att på ett korrekt och moraliskt sätt handlägga beslut. Kollektiv
engagemang avser att kunna delta och påverka besluten inom både statliga och icke-statliga organisationer. Den externa styrningen hänvisas till de institutionaliserade relationerna med stater som inte är potentiella kandidatländer utan mer såsom de europeiska
grannskapsländerna. Detta eftersom ENP-stater befinner sig i en process mot att förnärma sig EU:s normer och regelverk. Med hänsyn till att EU:s politik mestadels är anpassad för
liberala demokratier har EU utökat fler principer som inkluderar extern styrning såsom fri media och information, liberalisering och miljömedvetande. Det antas att ifall den externa styrningen når och påverkar det civila samhället och institualiseringsprocessen kan det hävdas som en lyckad demokratiseringsprocess. Styrningsmodellen fokuserar därmed i första hand på socialiseringsprocessen som drivkraft för mållandets integrering med EU.
Socialiseringsprocessen betonar främst överföringen av europeiska ideal för god
samhällsstyrning till potentiella kandidatländer och ENP-stater. Det antas att socialiseringen blir gynnsammare om dessa regelverk fastställs först inom EU-institutionerna och blir kraftigare när kandidatländerna samspelar med EU institutionerna (Lavenex &
Schimmelfennig, 2011, ss. 895-896).
Forskning har även indikerat på att “europeiseringsprocessen” har medfört till ökad spridning av demokratiska värden i den mening att processen förknippas med strukturer, spridning och institutionalisering av formella och informella sedvänjor och kollektiv politisk styrning som konsolideras först inom EU och sedan inkorporeras med respektive mållands politiska strukturer och diskurser (Schimmelfennig & Sedelmeier, 2017, s. 1).
2.8 Demokratifrämjande
Teorin om demokratifrämjande hänvisar till decentralisering av pro-demokratiska principer mot interna aktörer (Silander, 2005, s. 89). Den här studien kommer konkludera sex
demokratifrämjande exempel. Dels finns det (1) aktörer som (2) kommer sprida
pro-demokratiska principer och stimulera intressen. Därefter kommer aktörerna (3) tillämpa
olika strategier för att kunna genomföra dessa intressen och (4) kanalisera dessa intressen till interna aktörer. (5) Detta medföljer till olika typer av ömsesidighet och relationer och (6) dessa förbindelser påverkar interna aktörer på olika sätt (Silander, 2005, s. 89).
2.8.1 Aktörer
Teorin om demokratifrämjande börjar med att dela upp olika aktörer. Forskning betonar att den ena aktören agerar som en pådrivande faktor i uppgift att sprida demokrati och den andra aktören tar emot dessa pro-demokratiska villkor. Detta anses framkalla en asymmetrisk
relation mellan de två aktörerna eftersom den ena aktören försöker influera den andra aktören.
Ett konkret exempel är den internationella aktören som avser gränsöverskridande förbindelser mellan stater och internationella institutionaliserade samhällsorgan. Många organisationer agerar på regional nivå och ingriper som förbindelseelement mellan stater och globala aktörer.
EU anses tillhöra kategorin internationella aktörer och arbetare med spridandet av intressen på global nivå (Silander, 2005, ss. 89-90).
2.8.2 Intressen
Demokratifrämjande intressen kan framförallt kopplas till att uppmuntra till transition för att åstadkomma enhet/liberaliseringsfasen. Att uppmuntra liberalisering betyder omfattande ansträngningar för att åstadkomma ett öppet samhälle som besitter auktoritära tendenser, vilket ska leda till omfattande pluralism i politisk, ekonomisk och kulturell aspekt.
Liberalisering kan hjälpa stater att genomföra fria och rättvisa val i en konkurrenskraftig natur. Den här typen av demokratifrämjande institutionaliserar politiska procedurer och levererar politiska val (Silander, 2005, s. 92). Ett annat exempel på demokratifrämjande redskap ter sig i form av ekonomiska och militära intressen. I en ekonomisk aspekt betyder demokratifrämjande ett sätt att etablera sig på en ny marknad och hitta ett säkert ekonomiskt partnerskap. Det antas att demokrati och marknadsekonomi är ett kompatibelt system
eftersom båda system accepterar tanken om frihet och pluralism i politisk och ekonomisk aspekt. Ekonomisk progression möjliggör för en högpresterande välfärd, socioekonomisk pluralism och individualism och ses därför som en positiv inverkan på demokratisering.
Demokratifrämjande intressen kan också förknippas med säkerhet, dels för att säkerställa stabilitet i regionen, men också för att säkerhet hänger ihop med statens överlevnad.
Demokratiska metoder kan förhindra våldsamma ingrepp i utövandet av makt och istället inrikta sig på implementering av demokratisk styrning. Genom att fokusera på den politiska och ekonomiska sektorn och istället reducera resurserna till den militära sektorn kan det exempelvis förbättra den interna utvecklingen. Det kan konkret lösa problem såsom social marginalisering, fattigdom, arbetslöshet och exempelvis hälso-sjukvård (Silander, 2005, ss.
93-94).
2.8.3 Metoder
Demokratifrämjande metoder delas traditionellt sett upp i tre kategorier: politiska, ekonomiska och militära metoder. Politiska metoder antas vara den centrala faktorn till demokratisering. Den politiska metoden främjar institutionalisering, fria och rättvisa val och uppbyggande av ett civilsamhälle. En demokratifrämjande aktör kan bistå
demokratiseringsländer omfattande bistånd som exempelvis rådgivning kring etablering av demokrati, procedurer, mänskliga rättigheternas betydelse, hur demokratisk transformation kan ske, finansiella kostnader eller påföljder av sådan utveckling och framtagande av
kollektiva avtal. Bistånd kan gestaltas i form av institutionaliseringsprocesser (Silander, 2005, s. 95). Den ekonomiska metoden utmärker sambandet mellan ekonomiskt välstånd och graden av demokratiseringsprestanda. Ekonomiska metoder kan även tillämpas som en sorts av bestraffning och deprivation om den berörda staten inte genomför demokratiska åtgärder.
Detta kan resultera i ekonomiska sanktioner och/eller embargo för att på så sätt stimulera till demokratisering. Godtas de demokratiska åtgärderna från regimen kommer sanktionerna att elimineras, men om åtgärderna inte godtas kommer de ekonomiska sanktionerna fortsätta försvaga den auktoritära regimen. Ekonomiska metoder har även kapacitet att förändra de statliga strukturerna, öka socioekonomisk utveckling och pluralism. Om de övriga metoderna inte visar sig fungera kan demokratifrämjande aktörer utöva militära åtgärder som en sista åtgärd. Militära metoder syftar till att pådriva förändringsbeteende riktade mot regimen (Silander, 2005, s. 96-97).
2.8.4 Kanalisering
Det finns olika metoder för kanalisering av demokratifrämjande metoder till den berörda regimen. Genom top-down och down-topstrategier. Dessa typer av kanaliseringen refereras
som både direkta och indirekta åtgärder. Den främsta metoden som implementeras är
top-downstrategier och genom den kanaliseringen försöker rikta demokratiska verktyg för att uppnå effektivitet hos den berörda regimen. Det är betydelsefullt att poängtera att
demokratifrämjande aktörer koncentrerar sig mestadels på det politiska området eftersom makten är organiserad där, vilket leder till sannolikheten att ett demokratisk inflytande kommer visa sig mer funktionellt på det området i demokratifrämjandet. Top-down strategin arbetar med att influera och utbilda eliten hur demokratiska institutioner kan på lämpligaste sätt etableras. Top-down-kanaliseringen gentemot eliten sker främst via konstitutionen för att på ett kollektivt sätt konstruera uppsättning av regler som kommer reglera beteendemönster inom de statliga institutionerna. Demokratifrämjande på top-down nivå berör rättsväsendet inkluderat den lagstiftande och verkställande processen. Top-down-strategier koncentrerar sig även på regleringen av militärens inflytande i civilsamhället. Forskning visar att
demokratifrämjande kanalisering är mest betydelsefullt inom rättsväsendet. Detta med hänsyn till att skapa en maktfördelningsprincip mellan rättsväsendets institutioner, men också att värna om rättsstatsprincipen. Fokus på rättsväsendet ligger till grund för rationaliseringen och förstärkning av institutioner för att på så sätt främja öppenhet och god förvaltning.
Rättsväsendet ska både vara representativt och effektivt. Down-top-kanalisering fokuserar, å andra sidan, på demokratifrämjande inom det civila samhället och dess medborgare.
Down-top-strategier koncentrerar sig på pro-demokratiska organisationer och medborgerliga rörelser. Det är civilsamhällets uppgift att organiseras för att sprida pro-demokratiskt
beteende och uppmuntra medborgare till politisk medvetenhet, vilket leder till ökat politiskt deltagande. Down-top demokratisering fungerar lämpligast utan statliga interventioner i det pro-demokratiska arbetet. Därav är icke-statliga organisationers inblandning i det
demokratiska arbetet betydelsefullt för parlamentarisk öppenhet, ansvarsskyldighet, liberaliseringssreformer och demokratiska normer (Silander, 2005, ss. 99-100).
2.8.5 Relationer
Relationer syftar till den asymmetriska relationen mellan demokratifrämjande aktören och den berörande staten. Den asymmetriska relationen syftar till de metoder och kanaler som den demokratifrämjande aktören tillämpar. Metoder hänvisar till tillhandahållande av resurser, tid och kapaciteten att influera en regim. Genom de etablerade kanalerna anstränger sig
mottagarlandet genom olika politiska redskap och ammunition förändra beteendestrukturer och värderingar. Den asymmetriska relationen beskriver därför den demokratifrämjande aktörens roll som beslutsfattare och hur den ena beslutfattaren kan påverka mottagarstaten att besluta om politiska frågor. Den här relationen kan förklaras på två sätt, dels i form av krav och dels genom stöd. Dessa två termer avgör den demokratiska progressionen hos den berörda staten. Främst avser krav de villkor och regler som konstrueras av den
demokratifrämjande aktören. Kraven decentraliseras för att kunna säkerställa att
mottagarlandet implementerar de förväntningar för att åstadkomma demokratisk progression.
Stöd hänvisar till bistånd som demokratispridaren erbjuder mottagarlandet. Biståndet finns där av anledningen att hjälpa mottagarlandet att påbörja demokratiseringen. Det finns både high och low support av biståndshjälp. High support syftar till den demokratifrämjande aktören förbinder sig till mottagarlandet, dvs vara närvarande under
demokratiseringsprocessen. Low support hänvisar till en frikoppling mellan parterna. Detta beror mestadels på att demokratiseringsprocessen inte fullföljs eller saknar engagemang, men det kan även bero på lyckad demokratiutveckling (Silander, 2005, s. 100).
2.8.6 Inverkan
Den interna utvecklingen påverkas av yttre tryck som hänvisas mestadels till regimens
acceptans eller förkastande av den demokratiska värdegrunden. En utvecklad demokratisering syftar till hög effekt i relation till det yttre trycket. En misslyckad internalisering av den demokratiska processen hänvisas till låg effekt. Resultatet av effekterna talar om hur de demokratifrämjande programmen arbetat i mottagarlandet på mikro, meso eller makronivå.
På mikronivå innebär detta bedömning av effekterna på lokal nivå. På mesonivå granskas effekterna av externa påtryckningar på civilsamhället och rättsväsendet, medan makronivå granskar effekterna på regimnivå utifrån ett helhetsperspektiv. Inverkan bör förstås som en del av den demokratifrämjande aspekten. Detta i enlighet med reaktionens karaktär och spridningsförmåga inom regimen. Reaktionen kan avspeglas i form av positiv och negativ aspekt. Reaktionens intensitet kan både framstå i hög och låg utbredning av pro-demokratiska eller antidemokratiska effekter. Hög utbredning syftar till befolkningens
organisationsförmåga, samtidigt som låg omfattning hänvisar till en reaktion från eliten eller en mindre befolkningsandel (Silander, 2005, s. 103).
2.9 Teoretisk operationalisering
Studiens ändamål är att tillämpa de sex demokratifrämjande inriktningarna inom det teoretiska ramverket demokratifrämjande i relation till hur den europeiska
grannskapspolitiken (ENP) arbetat med demokratiutvecklingen i Ukraina. Givetvis måste det teoretiska ramverket operationaliseras. Operationalisering hänvisar till de procedurer som tillämpas under undersökningens gång av ett eller flera teoretiska termer (Bryman, 2018, s.
200). Ytterligare har operationaliseringen ett värde för studiens slutliga slutsatser och resultat, men också graden av validitet (Esaiasson et al, 2012, ss. 55-56).
Demokratifrämjandeprocesser Beskrivning
Aktörer Demokratifrämjande aktören agerar som en
pådrivande faktor i uppgift att sprida demokrati och den andra aktören tar emot dessa pro-demokratiska villkor, vilket skapar en asymmetrisk relation.
Intressen Demokratifrämjande intressen kopplas
framförallt till transition och/eller enhet/liberaliseringsfasen. Intressen kan både vara ekonomiska och militära eller andra åtgärder som kommer leda till pluralism.
Metoder Demokratifrämjande metoder delas
traditionellt sett upp i tre kategorier:
politiska, ekonomiska och militära metoder med ändamålet att sätta igång
demokratisering.
Kanalisering Kanalisering ter sig i två former i top-down
och down-top form. Top-down strategier arbetar med att influera och utbilda eliten hur demokratiska institutioner kan på lämpligaste sätt etableras. Down-top koncentrerar sig mer på pro-demokratiska reformer underifrån.
Relationer Relationer syftar till den asymmetriska
relationen mellan den demokratifrämjande aktören och det berörda mållandet.
Inverkan Inverkan bör förstås som en del av den demokratifrämjande aspekten, i enlighet med, reaktionens karaktär och
spridningsförmåga inom regimen.
Reaktionens intensitet kan både framstå i hög och låg utbredning av pro-demokratiska eller antidemokratiska effekter.
3. Metod och material
Det här avsnittet kommer presentera val av metod, material, källkritik, validitet och reliabilitet. Den valda metoden kommer grunda sig på en kvalitativ teorikonsumerande fallstudie-design där Ukraina som fall står i centrum. Därefter kommer avsnittet behandla sekundäranalys av data och källkritiken som kommer beskriva materialet i relation till äkthet, oberoende, samtidighet och tendens.
3.1 Material och källor
Studien kommer både använda sig av primära och sekundära källor. Inom
samhällsvetenskaplig forskning används mestadels sekundäranalyser eftersom det berör information som andra skribenter tidigare har skrivit eller forskat om. Fördelarna med
sekundärdata berör främst informationens goda kvalité. Datan tenderar att vara i stort omfång och väldigt detaljerad och detta på grund av att materialet är skrivet av forskare som har erfarenhet inom det berörda forskningsämnet (Bryman, 2018, ss. 384-385).
En annan positiv aspekt av sekundäranalyser är att forskningen uppdateras ständigt och kan leda till nya uppfattningar kring forskningsämne. Sekundäranalyser ger möjligheten att förstå hur en variabel står i relation till andra variabler i specifika frågeställningar, vilket kan leda till alternativa resultat än vad undersökaren tänkt sig från början. En negativ aspekt av sekundäranalysen berör specifikt forskarens obekanta relation till materialet. Processen att göra sig bekant med materialet kräver att forskare sätter sig in i andras forskningsarbete. Hur variablerna har kodats och på vilket sätt materialet har strukturerats kan ses som en utmaning.
Eftersom materialet finns i stor mängd och tycks komplex kan det leda till tidspress att sålla det som är mest relevant från materialet. En annan problematik som tillkommer med
sekundära analyser är materialets komplexitet till följd av den hierarkiska strukturen av materialet. Detta av orsaken att materialet återspeglas på individnivå respektive gruppnivå.
Detta leder till att forskaren måste bestämma sig för vilken nivå av analys som ska tillämpas under analysens gång. Om forskaren exempelvis väljer att tillämpa analys på individnivå måste individdata sorteras ur materialet (Bryman, 2018, ss. 387-388).
Givetvis måste källmaterialet inkorporeras till de fyra källkritiska perspektiven: äkthet, oberoende, samtidighet och tendens. Inom det första källkritiska perspektivet, dvs äkthet är det betydelsefullt att poängtera att datan eller materialet är äkta. Det är därför viktigt att materialet är framställt under en viss tidsperiod, i en viss kontext och att personerna som uppgett att de är författarna till texten stämmer. De källkritiska perspektiven beaktar även oberoende. Det måste finnas en möjlighet att kunna granska texter. Graden av tillförlitlighet för material åstadkoms lämpligt ifall vi kan styrka ett påstående i relation till andra påstående som skrivits vid andra tillfällen. Oberoende tar även hänsyn till distansen mellan författare och materialet. Detta återkopplas till tanken att primärkällor är relativt mer tillförlitliga än sekundärkällor. Det är i regel mer trovärdigt att lita på en person som har varit med om en händelse snarare än de personer som skrivit om vad som sagts tidigare. Oberoende refereras vanligtvis till centralitet, källor som har varit centralt positionerade gentemot rådande
händelser är vanligtvis mer trovärdiga än källor som är av sekundär natur. Oberoende tar även hänsyn till författarens relation till oberoendekriteriet. En tillförlitlig källa ska komma från en fristående författare. Materialet får därav inte påverkas av externa synpunkter (Esaiasson et al, 2012, ss. 282-283). Ett annat källkritisk perspektiv är samtidighet och återkopplas till de samtidiga källor som i större omfattning är mer trovärdiga på grund av att människor
försummar fakta och tenderar att återberätta information i efterhand. Det slutliga källkritiska perspektivet är tendes och hänvisas till hur en text har blivit framställd och under vilka förhållanden. Tendenskriteriet har en koppling till författaren då graden av sanning granskas genom författarens tendens (Esaiasson et al, 2012, ss. 284-285).
För att kunna besvara uppsatsens frågeställning kommer uppsatsens källor baseras på material i form av vetenskapliga artiklar och information från den Europeiska unionen. De källor som kommer från EU:s hemsidor är av primär natur. Materialet som tagits från EU:s hemsidor har
bland annat berört den europeiska grannskapspolitiken (ENP), det östliga partnerskapet (EaP) och Ukraina. Andra källor som har tillämpats i uppsatsen är av sekundär natur, det vill säga statsvetenskapliga artiklar eller källor som är sökta med nyckelord på Google Scholar och LNU:s databas OneSearch.
Teoridelen är uppdelad i två sektioner. Den ena berör tidigare forskning och den andra berör uppsatsens teoretiska ramverk. Till avsnittet om tidigare forskning har uppsatsen inkorporerat olika forskningsarbete kring demokratisering. Till teoridelen har uppsatsen använts sig av Daniel Silanders avhandling “Democracy From the Outside-In? The Conceptualization and Significance of Democracy Promotion” för att både beskriva nationella respektive
internationella demokratiseringsprocesser och demokratifrämjande. Valet av Daniel Silanders avhandling som studiens teoretiska utgångspunkt grundar sig i intresset av
demokratifrämjande aspekter: aktörer, intressen, metoder, kanalisering, relationer och
inverkan. Valet av demokratifrämjandeteori är relevant i relation till EU som extern aktör och hur dess politiska instrument för demokratibyggande, demokratiska institutioner och
processer kan förändra en regims politiska strukturer. Målet med extern demokratifrämjande är att uppnå demokratisk konsolidering.
3.2 Kvalitativ metod
Den kvalitativa forskningens huvuddrag grundar sig på en presentation av ett antal distinkta och differenta intresseinriktningar. Dessa intresseinriktningarna utgör kunskapsteoretiska tolkningar om vad som definierar legitim kunskap. Inom den samhällsvetenskapliga traditionen fokuserar den kvalitativa metoden på det mänskliga samspelet och dess sociala värld (Bryman, 2018, s. 477). Den kvalitativa metoden är detaljerad i den beskrivande processen av fenomenet som studeras och tenderar att ta upp det centrala i undersökningarna och likaså är den förklarande processen lika betydelsefull. Den precisa processen berör det sociala sammanhanget där människor är centrala aktörer och dess agerande. En väsentlig faktor till varför kvalitativ forskning har en tendens att samla ihop stora mängder av
deskriptiva komponenter kommer till följd av att de tillämpar kontextuella uppfattningar av det sociala sambandet. Den kontextuella processen beskriver därav de beteende och
perspektiv alternativt det som utmärks som intressant måste analyseras i en kontext. För att
kunna begripa hur människor agerar i en social grupp måste forskaren ta hänsyn till den specifika miljön som de samspelar i. Följaktligen, om ett sammanhang uppfattas som tvetydigt kan det däremot bli tydligare om vi ser genom det sammanhanget där det
uppkommer frekvent. En av de främsta orsakerna till varför den kvalitativa forskningen ska förhålla sig till de deskriptiva komponenterna är av anledningen till att det är detaljerna som utgör sammanhanget för det som ska undersökas (Bryman, 2018, ss. 479-480). Kvalitativ metod fokuserar på de processer i ett socialt sammanhang. Dessa processer tenderar att fokusera på utveckling och ideal över en viss period. Forskare betecknar denna process som
“en sekvens av individuella och kollektiva händelser, handlingar och aktiviteter som uppstår och utvecklas över tid i en viss kontext” (Bryman, 2018, s. 481). Det är betydelsefullt att poängtera att relationen mellan begrepp och teori inom kvalitativ metod har ursprungligen ett induktivt förhållningssätt utifrån det insamlade materialet (Bryman, 2018, s. 483). Det är även betydelsefullt att påpeka att kvalitativ forskningsmetodik grundar sig i det “hermeneutiska”
förhållningssättet gentemot materialet. Följaktligen betyder det att forskaren kommer använda sig av tolkningsredskap för att i djupare mening uppfatta materialet i relation till den
frågeställningen som ska besvaras (Esaiasson et al, 2012, s. 221).
En central kritik som förs mot den kvalitativa forskningen är att den är primärt subjektiv alternativt impressionistisk. Detta betyder att kvalitativa resultat grundar sig i ostrukturerade synpunkter om vad som är relevant och viktigt. Att kvalitativ forskning tenderar att vara öppen och omfångsrik resulterar i att läsaren inte får någon information till varför forskaren valt att undersöka ett visst fenomen eller område. En annan kritik som förs mot den
kvalitativa forskningen är att forskaren anses vara det centrala verktyget i datainsamlingen.
Det som väljs att tas upp i undersökningen beror mestadels på forskarens egna preferenser.
Eftersom kvalitativ metodik är ostrukturerade i dess processer skapar detta tolkningar av subjektiv natur. Kvalitativ forskning är komplex i den mening att resultaten inte alltid går att generaliseras. En annan problematik som kan tillkomma i en kvalitativ metod är den bristande transparensen som gör det komplext att begripa hur forskaren arbetat under undersökningens gång eller hur vissa slutsatser har framkommit (Bryman, 2018, ss. 484-485).
3.3 Teorikonsumerande fallstudie
En fallstudie grundar sig i tanken kring studiet av ett specifikt fall av en detaljerad och djupgående natur. I det här fallet är studiet av Ukraina av intresse. Fallstudie-designen har starka kopplingar till fallets komplexitet och särskild karaktär. Den centrala utgångspunkten för en fallstudie är självaste fallet som forskaren är intresserad av. Därav ska fallet
exemplifieras på ett djupgående sätt. Fallstudier kategoriserar “fallet” till studien av specifik plats eller “lokal”, som exempelvis ett samhälle alternativt en organisation (Bryman, 2018, ss.
96-97). En negativ aspekt av fallstudier är att studiens slutprodukt inte går att generaliseras.
Andra forskare menar på att fallstudiens resultat inte alls behöver vara begränsade på grund av att den externa validiteten är bristfällig. Meningen med fallstudier grundar sig i tanken om att inte generalisera studiens resultat till andra studiers slutprodukt (Bryman, 2018, s. 101).
Det är väsentligt att poängtera att den här studien kommer vara av en teorikonsumerande natur. I teorikonsumerande studier står ett fall i fokus. Genom befintliga teorier och faktorer kan forskaren beskriva varför det skedde på ett viss sätt i ett konkret fall. I en
teorikonsumerande studie används det teoretiska ramverket i sekundärt syfte eftersom
forskaren lägger större vikt kring fallet (Esaiasson et al, 2012, ss. 41-42). Att studera Ukraina som fall är intressant av olika skäl. En specifik orsak som gör studiet av Ukraina
intresseväckande är dess ställning i den globala säkerhetsordningen. Ukraina är en geopolitisk punkt för många stormakter. I det här fallet anses Ukraina vara en geopolitisk punkt för både EU och Ryssland. Detta på grund av Rysslands offensiva politik mot östra Ukraina och dess intrång i Ukrainas suveränitet. Sedan installationen av västvänliga beslutfattare i Ukraina har önskan om en europeisk integration ökat (Masters, 2020).
3.4 Validitet och reliabilitet
Inom samhällsvetenskaplig forskning är det betydelsefullt att ständigt återkoppla studien till reliabilitet och validitet. Reliabilitet eller som termen också kallas för (tillförlitlighet) handlar om studiens slutprodukt blir desamma om samma undersökning utförs vid ett annat tillfälle, alternativt om resultatet influeras av slumpartade eller kortvariga förutsättningar. Reliabilitet påminner om begreppet replikation som betyder reproducering. Detta begreppet studerar forskarens försök till att upprepa en undersökning och de resultat som forskare åstadkommit
vid olika tillfällen. Det finns olika skäl till varför forskare vill replikera en studie, exempelvis kan det handla om att studiens orginala utfall inte motsvarar andra studiers resultat. En studie är replikerbar när forskare kan både kunna testa och upprepa undersökningen i fler omgångar (Bryman, 2018, ss. 71-72). Å andra sidan kännetecknas validitet av (1) det teoretiska
ramverket ska stämma överens med det operationella mätinstrumentet, (2) uteblivelse av systematiska felaktigheter och (3) “att vi mäter det vi påstår att vi mäter”. Det är även väsentligt att indikera att god begreppsvaliditet i korporation med hög reliabilitet resulterar i god resultatvaliditet. Detta indikerar på uteblivelse av systematiska och osystematiska brister, vilket slutligen kommer leda till “att vi mäter det vi påstår att vi mäter” (Esaiasson et al, 2012, s. 57). Validitet handlar om att granska de slutsatser som producerats av studien och ifall dessa slutsatser har ett samband (Bryman, 2018, s. 72).
4. Resultat och analys
Den här delen av uppsatsen kommer presentera material utifrån frågeställningen och det teoretiska ramverket “demokratifrämjandeprocesser”. Avsnittet kommer beröra Ukrainas demokratiutveckling mellan åren 2009-2020 med stöd av den europeiska grannskapspolitiken (ENP). I enlighet med det teoretiska ramverket är studiens ändamål att presentera Ukrainas demokratiutveckling i förhållande till de sex demokratifrämjandeprocesser: EU som
internationell aktör och dess intressen, identifiera EU:s metoder och kanaler och slutligen beskriva EU:s relation till Ukraina och hur detta inverkar på landet.
4.1 EU som internationell aktör
Forskning visar på att EU traditionellt sätt är avspeglad i form av rationalistisk utrikespolitisk aktör i relation till den europeiska grannskapspolitiken. Andra teoretiker hänvisar till att EU bör ses som en socialiseringsaktör i förhållande till den europeiska grannskapspolitiken istället för att se EU som en aktör som tillhandahåller kortsiktiga åtgärder mot grannländerna (Manners, 2010, s. 42).
Som internationell aktör är EU:s främsta mål att göra Ukraina till en prioriterad partner för EU. Ukraina har fördjupat sina bilaterala relationer till EU sedan Euromajdan-revolutionen som har stimulerat Ukraina till att reformera sin interna politik efter många år av auktoritära
trender i landet. EU som internationell aktör har etablerat regler som Ukraina ska rätta sig efter och så länge Ukraina följer regelverket kommer EU att tillhandahålla bistånd. Efter Euromajdan-revolutionen började EU aktivt öka biståndet till 200 miljoner euro genom det europeiska grannskapsinstrumentet (ENI) för att kunna uppnå en gynnsam
demokratiutveckling, stärka ekonomin och god samhällsstyrning. Detta indikerar på att EU som internationell aktör har ett intresse av att utveckla bilaterala förbindelser med Ukraina och genom EU:s särskilda reformprogram som exempelvis “European Commission’s Support Group for Ukraine” (SGUA). SGUA handskas med reformprogram. Ett konkret exempel är det av europeisk intresse att decentralisera normer och värderingar för demokrati, reducera korruptionsnivåer och stärka rättsstatsprincipen som en universell riktlinje. EU:s intressen avspeglas även i form av ett stöd för det civila samhället i Ukraina och detta stödet grundar sig på ett finansiellt bistånd. Främjandet av demokrati åstadkoms genom “European
Endowment for Democracy” och genom EU och Ukrainas bilaterala förbindelser för att stimulera till demokratiska dialoger (European Commission, 2020).
För att EU ska kunna förstärka den bilaterala relationen med Ukraina har den europeiska grannskapspolitiken varit en central faktor för en djupare integration. EU:s intressen i Ukraina är att bygga ömsesidiga förbindelser för att stimulera och sprida den europeiska
värdegrunden. Ett konkret exempel är demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. EU har sedan etableringen av den europeiska grannskapspolitiken arbetat inrättande av samarbets-och handelsavtal som tillhandahåller politisk förening, expandera rörligheten och konstruera ett kontaktnätverk mellan parter. Ytterligare, tillhandahåller EU stöd för socioekonomisk utveckling, vilket kommer reducera instabiliteten inom olika socioekonomiska grupper (European Commission, u.å).
EU har sedan 2014 fokuserat på att utveckla stödgrupper för Ukraina där expertis från både medlemsländerna och EU-institutioner handleder de ukrainska myndigheterna i utveckling och reformprogram. Ett konkret exempel är EU:s externa demokratifrämjande policy EUAM Ukraina som inleddes 2014 med avsikt att på lokal nivå tillhandahålla ukrainska myndigheter med utbildning och handledning som kommer förändra de politiska strukturerna i landet. Att
uppmuntra till hållbarhet, ansvarstagande och funktionella institutioner anses vara centrala faktorer för demokratibyggande (Europaparlamentet, 2021).
4.2 EU:s ekonomiska och säkerhetsintressen i Ukraina
EU:s intressen började utvecklas med startpunkt i utvidgandet av det östliga partnerskapet 2009 med avsikt att förbättra och fördjupa politiska förbindelser med stater i Östeuropa där Ukraina är ett av de involverade staterna. Ändamålet med det östliga partnerskapet är att grannländerna ska adaptera sig till EU:s värdegrund kring ekonomi, politik och
civilsamhället. Detta ska gynna de östliga grannländernas demokratiutveckling för att på sätt initiera demokratiska reformer, ekonomisk progression och politisk balans (Europaportalen, 2019).
EU:s förbindelser med Ukraina nådde en höjdpunkt i samband med Associeringsavtalet 2014.
Avtalet omfattar både ekonomiska och säkerhetsintressen. EU:s centrala ändamål är att etablera en funktionell marknadsekonomi och liberalisering och genom detta anpassa den ukrainska politiken utifrån EU:s regelverk. Ukraina ska i enlighet med EU:s stadga följa makroekonomiska principer och riktlinjer för välfungerande ekonomi (EU-Ukraine Association Agenda, 2013, s. 9). Den ekonomiska aspekten genomsyras specifikt via etableringen av “Deep and Comprehensive Free Trade Area” (DCFTA). Det här avtalet ska gynna Ukrainas ekonomiska integration med EU eller det som benämns vara den europeisk inre marknad. Det antas att associeringsavtalet hjälper stater som Ukraina att uppnå en integration utan att ansluta sig till EU i form av medlemskap (Van der Loo et al, 2014, ss.
1-2). Associeringsavtalet stimulerar till komplexitet, villkorlighet och omfattning.
Grundprincipen för den europeiska grannskapspolitiken (ENP) och det östliga partnerskapet (EaP) är att etablera handlingsplaner som kommer rättsligt förbinda Ukraina i ett bilateralt avtal med EU. Detta antas vara ett soft-law verktyg (Van der Loo et al, 2014, s. 3).
Associeringsavtalet omfattar även säkerhetsfrågor. En annan aspekt av europeisk demokratifrämjande betonas i form av konfliktförebyggande och krishantering. EU ska tillsammans med Ukraina sträva efter att göra multilaterala institutioner och sedvänjor funktionella, vilket kommer säkerställa global styrning och ömsesidig integrering. Detta kan
