Malmö högskola
Fakulteten för lärande och
samhälle
Individ och samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng”Hallå, var brukar vi hänga, vet du inte
det?”
- om hur ungdomar upplever sitt område och de
kommunala insatser som görs
“Hey, where do we usually hang out, don´t you know that?- About how young
people perceive their area and the municipal efftorts done
Caroline Maar
Lärarutbildning 300 hp
Datum för slutseminarium 2013-03-22
Examinator: Laid Bouakaz
3
Förord
Jag vill i detta examensarbete tacka alla ungdomar som har ställt upp på mina fokusgruppsintervjuer, och som visat ett stort intresse till att medverka i denna undersökning. Ett stort tack riktar jag även till fritidsledarna på den intervjuade fritidsgården som med ett stort engagemang arbetar med ungdomarna. De tog emot mig med öppna armar och lät mig hålla fokusgruppsintervjuerna i lokalen, och för det är jag oerhört tacksam. Jag vill även tacka Anders Svensson, områdeskoordinator för områdesprogrammet på Mörnegård som lät sig intervjuas.
4
Sammanfattning / Abstract
Det bostadsområde som man är född och uppväxt i påverkar den människa som man är idag. Inte minst är detta viktigt när man är ungdom och ens identitet skapas av de platser man dagligen befinner sig på och de människor man möter.
I detta examensarbete har jag valt att undersöka hur ungdomar upplever sin uppväxt på Mörnegård, hur de upplever utbudet av mötesplatser i området samt vilken syn de har på de kommunala insatser som görs i området. Jag har valt att genomföra två fokusgruppsintervjuer med sammanlagt 10 ungdomar från Mörnegård, samt använt mig av tidigare forskning som behandlar mina frågeställningar, för att analysera materialet och få fram resultat. De resultat som jag har funnit är att de intervjuade ungdomarna ofta framställer en positiv och romantiserande bild av sitt område, i motreaktion till vad som skrivs om området i media. Ungdomarnas mötesplatser är främst Mörnegårdstorget och Mörnegårds fritidsgård men även trappuppgångar, platser som ungdomarna har tilldelat mening. Deras identitetsskapande utifrån deras uppväxt på Mörnegård kan ses ur ett konstruktivistiskt perspektiv, som betonar att människans identitet skapas eller konstrueras i relation till omgivningen och de människor som ingår i det. Jag har även kommit fram till att att de inte känner någon delaktighet överhuvudtaget då de inte ens känner till den kommunala insatsen som görs i området, genom områdesprogrammet
Nyckelord: Identitet, mångkulturella områden, områdesprogrammet, platser, Mörnegård, ungdomar.
6
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 7
Syfte och frågeställningar ... 7
2. Bakgrund ... 9
2.1. Områdesprogrammen ... 9
3. Tidigare forskning ... 11
3.1. Socialt utsatta och mångkulturella områden ... 11
3.2. Plats ... 13
3.3 Identitet ... 15
5. Metod och genomförande ... 17
5.1. Kvalitativ metod ... 17
5.2. Urval ... 17
5.3. Genomförande ... 18
5.4. Tillförlitlighet ... 20
5.5. Forskningsetik ... 22
6. Resultat och analys... 24
6.1. Hur upplever ungdomarna på Mörnegård sin uppväxt i området? ... 24
6.2. Hur upplever ungdomarna utbudet av mötesplatser? ... 28
6.3. Tror ungdomarna att de kommer bo kvar på Mörnegård när de blir äldre? ... 32
6.4. Vad har ungdomarna för syn på de kommunala insatserna som görs i området? 33 6.5. Sammanfattning ... 35
7. Diskussion ... 37
8. Källförteckning ... 39
7
1. Inledning
Malmö är en segregerad stad. Att växa upp som ung i en stadsdel kan skilja sig något oerhört jämfört med en annan stadsdel. Lörnkulla blev under hösten 2012 omskrivet i medierna på grund av ett stort miljonunderskott i budgeten, vilket ledde till ökade besparingar i stadsdelen. Skolan var det område som drabbades värst av besparingarna, vilket blev tydligt då man beslutade att flytta Mörnegårdsskolans högstadium till Lörnkullasskolan. Denna flytt ägde rum i början på höstterminen 2012 och resultatet kom att bli allt för stora klasser samt ett fortsatt miljonunderskott för stadsdelen1. Jag har under min tid som lärarstudent haft min praktik på Mörnegårdsskolans högstadium. En tid som både varit fylld av glädje och lärande men också av stress och en känsla av brist på reurser. Många lektioner har gått åt till att lösa tillfälliga konflikter eller akuta situationer som har uppstått. När beslutet om att flytta skolans högstadium till Lörnkullasskolan offentligjordes för eleverna uppstod en förvirring och de upplevde en hopplöshet inför situationen. Majoriteten av eleverna var uppväxta och bodde på Mörnegård och tyckte det därför var en självklarhet att de skulle ha en skola i sitt eget närområde. Fastän Lörnkullasskolan låg i samma stadsdel så uppfattade jag att eleverna såg det som en annan verklighet, ett område som låg nära geografiskt men långt borta mentalt. Detta kom att väcka frågor hos mig.
Syfte och frågeställningar
Mitt syfte i detta examensarbete är att undersöka hur ungdomar uppväxta på Mörnegård upplever sitt område samt hur de upplever utbudet av mötesplatser i området. Jag vill också undersöka vilken syn ungdomarna har på de kommunala insatser som görs i området, exempelvis områdesprogrammet. Mina frågeställningar blir utifrån detta:
1. Hur upplever ungdomar sin uppväxt på Mörnegård? 2. Hur upplever de utbudet av mötesplatser i området?
8
3. Vad har de får syn på de kommunala insatser som görs i området, exempelvis områdesprogrammet?
9
2. Bakgrund
2.1. Områdesprogrammen
Områdesprogrammen är enligt Malmö stads hemsida en femårig investering som togs i bruk av Malmös kommunstyrelse 2010 och som syftar till att förbättra levnadsvillkoren, öka tryggheten och skapa fler jobb i de områden i Malmö där välfärden är som lägst.. Man sätter Malmöborna i fokus och arbetar för att uppnå delaktighet och involvering. En central tanke i områdesprogrammen beskrivs som ”fysiska skelett” och sociala muskler”. Omfattande fysiska förändringar ska ske i de fem områdena som exempelvis tågstationer, nybyggnation, förtätning av bebyggelse, parker, stråk, trädgårdar med mera. Utöver detta skelett läggs investeringar i socialt kapital som exempelvis skola, möteplatser och stödresurser. Dessa investeringar syftar i sin tur till att stärka människors kapacitet, kunskap och möjlighet att påverka sina liv, sin inkomst, sitt boende och sin utbildning2.
Anders Svensson arbetar sedan februari 2012 som områdeskoordinator för områdesprogrammet i Mörnegård. Han beskriver att området ”inte valdes för att det är väldigt illa ställt på Mörnegård, det är mer att man har sett signaler om att liksom trenden börjar vända”3. Han pekar på ett ökat socialbidragsbehov och försämrade skolresultat som indikatorer till att man behöver satsa på området. ”För att bryta den här negativa trenden så vill man satsa, både förebyggande men också aktivt i insatser i området för att höja levnadsstandarden”4. De utmaningar som Mörnegård närmast står inför beskrivs vara att ”förbättra boendemiljön och tillgängligheten i det befintliga bostadsbeståndet samt att höja resultaten i skolarbetet”. Förbättringar av barns- och ungas levnadsvillkor anses vara prioriterade. Det beskrivs också hur man i Lörnkulla stadsdel fokuserar på den potential som finns i stadsdelen genom att man knyter ihop olika utvecklingsprojekt till en hållbar helhet. Svensson förklarar hur
2http://www.malmo.se 2013-02-26
3 Intervju med Anders Svensson 2013-02-19 4 Intervju med Anders Svensson 2013-02-19
10
områdesprogrammet inte har gått som han tänkt sig. ”I min naiva värld när jag började så trodde jag ju att ungdomarna skulle komma in här och så, men efterhand så märker jag ju att det är ju mer viktigt att jag vistas kanske där dom är, där dom finns”5. Han förklarar hur han har varit på Mörnegårdsskolan för att infomera lärarna, samt att han fått inbjudan från elevrådet. Han säger även att han varit på Mörnegårds fritidsgård för att hälsa på ungdomarna där. På Malmö stads hemsida står det att ”Lörnkullas stadsdel kallas ibland för ”Staden i staden” eller ”ett Malmö i miniatyr”och är känd för en nära dialog med föreningar och olika kultur- och medborgarorganisationer”6. Svensson menar att läget på Mörnegård inte är lika alarmerande som i andra stadsdelar i Malmö. ”Om vi nu ska jämföra områdesprogrammen så är här inte lika livat som exempel andra stadsdelar i Malmö, så att, man ska liksom, ursäkta uttrycket, inte måla fan på väggen, det är inte sådär otryggt som vissa kanske tycker ibland, utifrån då siffor som polisen redovisar”7. Målen för områdesprogrammet på Mörnegård kategoriseras under tre hållbarhetsperspektiv:
”Social hållbarhet
-Alla barn- och unga når målen i skolan, kunskapens roll som skyddsfaktor betonas samtidigt som barnomsorg och pedagogisk omsorg är grunden för att individen kan nå målen i skolarbetet.
-Integrationen stärks genom åtgärder i skolarbetet inom och utom stadsdelen samt med föreningsliv och näringsliv i närområdet.
-Förebyggande arbetet stärks i samverkan mellan vårdnadshavare, stadens verksamheter och externa aktörer.
Ekonomisk hållbarhet
-Barn och ungas initiativförmåga och entreprenörskap stimuleras. -Samverkansformer mellan arbetsliv och skolarbete stimuleras.
-Trygga mötesplatser bevaras och nya skapas genom satsningar i den fysiska miljön vid ombyggnation samt vid nyproduktion.
Ekologisk hållbarhet
-Ungdomarnas roll i att stimulera andra barn- och unga till fortsatt lärande och ansvarstagande fortsätter under 2012-2014.
-Mötesplatser och boendemiljöer för barn och unga (kommunala, ideella, företag) anpassas gradvis till kretsloppstänkande”8.
5 Intervju med Anders Svensson 2013-02-19 6http://www.malmo.se 2013-02-26
7 Intervju med Anders Svensson 2013-02-19 8http://www.malmo.se 2013-02-26
11
3. Tidigare forskning
3.1. Socialt utsatta och mångkulturella områden
I boken ”Utbildning, arbete, medborgarskap. Strategier för social inkludering i den mångetniska staden” förklaras hur invandrare och deras barn i Sverige ofta koncentreras till städernas förorter9. Författarna menar att ”i medierna beskrivs dessa områden
genremässigt och problemorienterat. Bilden av den invandrartäta förtorten innehåller föreställningar om arbetslöshet, kriminalitet, socialbidragsberoende och föregiven kulturell annorlundahet10. Man menar vidare att denna bild av området färgar av sig på
de som bor där och bidrar till att upprätthålla de boendes sociala utanförskap11. Utanförskapets villkor kan enligt författarna beskrivas i termer av social exkludering, diskriminering, politisk marginalisering och etnisk segregering av såväl invandrare som barn till invandrare12. Det är i storstadsregionerna som exkluderingsprocesserna allra tydligast kommer till uttryck13. Enligt författarna så består social exkludering av ett flertal parallella processer där var och en av dessa har potentiellt diskriminerande effekter. Exempel på dessa är geografisk segregation, socioekonomisk stratifiering, arbetsdelning efter etniska linjer, politisk marginalisering och kulturell stigmatisering av invandrade etniska minoriteter åtföljd av symbolisk reproduktion av föreställd svenskhet14.
Schierup och Urban menar att den ökade ekonomiska ojämlikheten blir oehört tydlig genom boendesegregation och befolkningssammansättningen i bostadsområden och skolor. Invandrare och deras barn koncentreras enligt dem till de segregerade
9 Dahlstedt Magnus, Hertzberg Fredrik, Urban Susanne & Ålund Aleksandra. Utbildning, arbete, medborgarskap. Strategier för social inkludering i den mångetniska staden (red.), (2007), Umeå: Boréa
Bokförlag, s. 11 10 Ibid, s. 11 11 Ibid, s. 11 12 Ibid, s. 11-12 13 Ibid, s. 12 14 Ibid, s. 13
12
storstädernas mångetniska förorter. Författarna skriver hur ”dessa utanförskapsområden” utgör ett geografiskt och socialt rum dit årtionden av selektiv bostadspolitik och en kärv och etniskt segmenterad urban arbetsmarknad hänvisat invandrade och deras barn, tillsammans med förtidspensionerade, sjukpensionärer, lågt avlönade ensamförsörjare och andra socialt utsatta grupper15. Schierup och Urban förklarar vidare i kapitlet ”om den delaktighet som erbjuds, i exempelvis utformningen av lokala utvecklingsprojekt, begränsas till att endast gälla detaljer i olika delprojekt, framstår det beskurna medborgarskapet allt tydligare”16.
I boken ”När marknaden kom till förorten- valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor” så beskriver Nihad Bunar svårigheterna med att beskriva ett mångkulturellt område. Massmediala beskrivningar och officiella skrivningar kan vara olika exempel där omådet beskrivs. Bunar menar dock att ”dessa beskrivningar, analytiskt relevanta att ta hänsyn till, får sin fullständiga belysning först när de relateras till individuella och institutionella erfarenheter av båda polerna (område och skola), deras inbördes relationer samt relationer till det omgivande samhällets sociala och symboliska strukturer. Härmed åskådliggörs hur svårigheter och möjligheter identifieras, beskrivs, analyseras, förstås, normaliseras och angrips”17.
Bunar lyfter fram hur viktigt det egna bostadsområdet är för ungdomars identitetsskapande. Han skriver att
”en av de viktigaste aspekterna i skapandet av synkretiska identiteter, nya etniciteter och strategier för agerandet, inte nödvändigtvis medvetna och genomtänkta, men i allra högsta grad närvarande och möjliga att identifiera är det egna bostadsområdet. Fysiskt och relationellt, för att där sker ju mötena som är källan till merparten av vardagslivets erfarenheter som skall begripas, göras meningsfulla och integreras i den egna praktiken. Symboliskt, för att områdets och de lokala institutionernas symboliska kapital också kan integreras i ungdomarnas självförståelse och praktiker. Socialt, för att områdets sociala villkor betingar ungdomarnas livsvillkor, relationer och praktiker”18.
Bunar beskriver hur det för ungdomar i de mångkulturella områdena alltid finns ”någon annan att mobilisera mot; en annan skola, eller fritidsgård, ett annat område,
15 Ibid, s.72 16 Ibid, s. 78
17 Bunar Nihad, När marknaden kom till förorten- valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor (2009), Lund: Studentlitteratur, s. 109
13
journalister, politiker eller rasister”19. Författaren förklarar vidare att det i dessa
områden finns många exempel på ett respektfullt och kompisbetonat förhållningssätt20. Bunar menar att ungdomarnas vardagsliv i de mångkulturella områdena kretsar kring alla gränsöverskridande möten och upprättandet av nya gränser, där ett avlägset familjeförflutet blandat med nuets sociala villkor och projektioner om den svårfångade framtiden, ligger både tryggt hos ungdomarnas egna kontroll men även under attack av diskriminerande attityder21. Han menar dock inte att detta är det enda som ungdomarnas vardagsliv kretsar kring utan menar även att det lika mycket handlar om att begripliggöra de frånvarande dagliga mötena med majoritetsbefolkningen samt vad och varför det eventuellt betyder något för ens livsvillkor. Bunar beskriver att ungdomarna i dessa urbana rum dagligen förhandlar om villkoren för sitt deltagande i olika samhällsarenor, i nuet och i framtiden, och om villkoren för sin identitetskonstruktion22. Bunar förklarar vidare hur bilden av det mångkulturella området speglas av exempelvis media resulterar i en motreaktion från ungdomarnas sida. Och att det omgivande samhället genom medierna och fördomarna upprättar en rad distinktioner gentemot de mångkulturella områdena och deras invånare. Detta resulterar i sin tur att det berövas dem ett starkt symboliskt kapital i form av rykte, tillit och erkännande som de själva utifrån sina sociala villkor inte kan bygga upp. Ungdomarna skapar då, som en motreaktion, en mycket positiv och ibland på gränsen till romantiserande bild av sitt område23. Bunar beskriver vidare att det dåliga som kan eventuellt kan finnas i området nämns inte eller beskrivs som ett delområde eller offentlig plats. Det positiva omfattar dock hela området och med ett intensivt umgänge som främsta drivkraft24.
3.2. Plats
I boken ”Miljonsvennar. Omstridda platser och identiteter” beskriver Maria Bäckman hur ”platser är i vardande, de skapas ständigt, på samma sätt som människors 19 Bunar (2009), s. 168 20 Bunar (2009), s. 169 21 Ibid, s. 169 22 Ibid, s. 169 23 Bunar (2009), s. 174 24 Ibid, s. 174
14
identitetsskapande alltid äger rum någonstans”25. I sin bok använder sig Bäckman av ett
tredelat platsbegrepp:
”För det första måste platsbegreppet utsträckas till de rumsliga möjligheter och begränsningar som den fysiska platsen innebär. Hus, gårdar, gator och torg är självklara inslag i ett sådant materiellt platsbegrepp, men även de människor som vistas i den fysiska miljön. För det andra avser jag med plats de föreställningar och representationer som knyts till ett visst område. Annorlunda uttryckt handlar det om hur andras uppfattningar om en viss plats inverkar på de människor som bebor den. Fördelen med detta synsätt är att det hjälper oss att se hur platser skapas genom sociala och kollektiva processer... Som forskare är det viktigt att dessutom uppmärksamma och lyfta fram de subjektiva och emotionella värderingar individen själv kopplar till en plats. För det tredje förstår jag med plats därför också speciella villkor för perception och erfarenhet”26.
I boken ”Plats- identitet- lärande. Närområdesstudier i skolan” så skriver författarna om hur något blir en plats när människor tilldelar mening till en del av ett större omdefinierat område. Varje gång ett område identifieras eller ges ett namn, så skiljs det av från det odefinierade område, av vilket det tidigare var en del. De menar att plats förstås som ett utrymme, rum eller område, vilket tilldelas mening genom processer hos bland annat individer eller grupper27. Författarna menar vidare att olika personer upplever samma ort, plats eller miljö på olika sätt. De hävdar att platser har identiteter, precis som människor. En del platser kan ge upphov till otrevliga känslor samtidigt som de kan ge upphov till negativa eller positiva känslor för andra. Författarna menar att en plats identitet påverkas av de förhållandena som råder på platsen och hur de förändras genom bland annat marknadsföring28.
25 Bäckman Maria, Miljonsvennar. Omstridda platser och identiteter (2009), Göteborg/ Stockholm:
Makadam förlag, s. 50
26 Bäckman (2009), s. 50
27 Båth Sten, Sanderoth Ingrid & Werner Margit, Plats- identitet- lärande. Närområdesstudier i skolan
(2009), Lund: Studentlitteratur, s. 53
15
3.3 Identitet
I boken ”Identitet. Människans gåtfulla porträtt” skriver Jonas Stier bland annat om livshändelser som kom att påverka beskrivna människors identiteter. Han menar att faktumet av att vara en människa innefattar en rad olika identitetsfrågor som exempelvis att bli vuxen, åldras, utbilda sig, bilda familj, pensionera sig, bli arbetslös eller kanske att hamna i missbruk. Enligt Stier så handlar identitet om ”att befinna sig i ”vardande” och att möta de utmaningar som man ställs inför. Varje individs identitet påverkas av och bör förstås utifrån samhällets betingelser, den sociala och kulturella omgivningen, livs- och utvecklingskriser, oförutsedda händelser och livserfarenheter”29. Stier förklarar
att människans identitet kan förstås utifrån fem olika olika förståelsenivåer som är sammankopplade. Den femte och sista av dessa är enligt Stier miljönivån, där identiteter existerar och förankar människor i ”rummet” eller på olika platser. Stier menar att ”allt som oftast är vår identitet förankrad i en stad, by, region, i ett ghetto eller land”30. Han tillägger dock att det inte enbart handlar om kopplingar till den fysiska miljön, utan också till det sociala och kulturella rummet. Författaren hävdar också att ”identiteten ger oss en existentiell förankring- i tillvaron. Förändringar i miljön medför för det mesta förändrade förutsättningar för identitetsskapandet”31. Stier fortsätter i sin bok att beskriva hur identiteter inte sällan har kopplingar till platser eller områden- territorier, länder, regioner, städer eller stadsområden. Han uttrycker att ”många av oss känner att våra rötter är geografiskt förankrade. En dialekt, ett medborgarskap, ett kvarter eller fotbollslag gör att vi känner oss hemma på vissa ställen”32.
I boken ”Identitet- vilka är du?” så diskuterar Hammarén och Johansson människors behov av identitet och hur den kan ta form. De menar att ”människors förmåga att fundera över händelser som de varit med om, är en specifikt mänsklig egenskap. Även vår förmåga att reflektera över att vi funderar, det vill säga att vi är medvetna om att vi har ett medvetande, är en mänsklig egenskap. Denna medvetenhet är en förutsättning för
29 Stier Jonas, Identitet. Människans gåtfulla poträtt (2003), Lund: Studentlitteratur, s. 12 30 Stier (2003), s. 22
31 Stier (2003), s. 22 32 Stier (2003), s. 76
16
vårt identitetsskapande”33. Författarna förklarar även hur ”identiteten- att veta vem man
är och att veta att man är en unik och speciell individ- är ett grundläggande mänskligt behov. Utan en identitet och en föreställning om vilka vi är, blir vi förvirrade och vilsna. Detta kan i värsta fall leda till overklighetskänslor, ångest, depression och självförakt”34. Hammarén och Johansson följer samma spår som Stier i beskrivningen av händelser i livet som påverkar vår identitet. Utifrån detta lyfter de fram identitet som en slags process, ”något som hela tiden pågår och som ett sätt att ”möta livet” och dess utmaningar”35. Liksom Stier menar de att identitet kan förstås som något som finns i relation till sociala och kulturella faktorer och livserfarenheter36.
Hammarén och Johansson diskuterar även betydelsen av arv och miljö i frågor om människans identitet, och redogör för de två perspektiven, essentialism och konstruktivism. Det essentialistiska perspektivet ”betonar att människors beteenden och identiteter- oavsett om det handlar om genus, klass, sexualitet eller etnicitet- existerar ”från början”. Man menar då att människan har en ”inre kärna” med medfödda egenskaper som talar om vem hon är. Man anser också att identiteten har en kärna som kvarstår när individens sociala identiteter skalas bort”37. Det konstruktivistiska
perspektivet betonar att människans identitet skapas eller ”konstrueras” i relation till omgivningen och de människor som ingår i det38. ” Enligt konstruktivismen finns alltså inte våra identiteter, egenskaper och beteenden ”på förhand” utan dessa skapas i relation till andra människor. I detta perspektiv betonas ”rörelse”, ”process”, och ”förändring” till skillnad från det essentialistiska som poängterar ”fixering”, ”oföränderlighet” och ”varaktighet”39.
33 Hammarén Nils, Johansson Thomas, Identitet- vilka är du? (2007), Stockholm: Bokförlaget Natur och
Kultur, s. 9
34 Hammarén & Johansson (2007), s. 9 35 Ibid (2007), s. 9
36 Ibid (2007), s. 9 37 Ibid (2007), s. 11-12 38 Ibid (2007), s. 12 39 Ibid (2007), s. 12
17
5. Metod och genomförande
5.1. Kvalitativ metod
Jag har i min undersökning valt att använda mig av kvalitativ metod, för att få fram den data som jag behöver för att svara mina frågeställningar. I ”Samhällsvetenskapliga metoder” förklarar Alan Bryman hur man i kvalitativ forskning låter teoretiska frågeställningar styra problemformuleringen, som i sin tur styr insamlingen och analysen av data. De resultat man sedan får av detta integreras i de relevanta teorierna40.
Liksom Bryman förespråkar har jag valt att använda mig av mitt teoretiska begrepp identitet som en följd av undersökningen istället för att vara dess utgångspunkt41. Mitt arbete med denna undersökning har följt den kvalitativa forskningsprocess som Bryman beskriver i följande ordning: generella frågeställningar (forskningsfrågor), val av relevanta platser och undersökningspersoner, insamling av relevanta data, tolkning av data, begreppsligt och teoretiskt arbete, specificering av frågeställningarna respektive insamling av ytterligare data och slutligen formulering av forskningsrapporten42.
5.2. Urval
Jag har gjort ett målinriktat urval för mina intervjuer då jag har velat intervjua personer med anknytning till det jag undersökte. Då mina forskningsfrågor inbegriper ungdomar på Mörnegård så fann jag det relevant att intervjua ungdomar bosatta i Mörnegård. Då mina forskningsfrågor även rör de insatser som görs i området, som exempelvis områdesprogrammet fann jag även det relevant att intervjua den ansvariga för detta på Mörnegård, Anders Svensson. Bryman menar att detta i grunden är ett ”strategiskt slag och inbegriper ett försök att skapa överenstämmelse mellan forskningsfrågor och urval. Forskaren gör med andra ord sitt urval utifrån en önskan om att intervjua personer som
40 Bryman Alan, Samhällsvetenskapliga metoder (2011), Malmö: Liber AB, s. 344 41 Bryman (2011), s. 344
18
är relevanta för forskningsfrågorna (problemformuleringen)”43. Jag har valt ungdomar
från åldersgruppen 13-16 år med anledning av att de för nuvarande går på högstadiet, och jag fann det relevant att interjvua dessa ungdomar då jag har mött dessa ungdomar dagligen under min praktik och ville få en bild av deras vardag. Anledningen till att jag valde att genomföra mina intervjuer på Mörnegårds fritidsgård och inte på närliggande skolor är för att jag hade ett målinriktat urval, och ville fånga ungdomarna i deras vardag, istället för i skolan då det fanns möjlighet att lärarna valde ut vad hon/han tyckte var passande ungdomar att intervjua.
5.3. Genomförande
Min första intervju ägde rum tisdagen den 19 februari med Anders Svensson, områdeskoordinator för områdesprogrammet på Mörnegård . Jag hade veckan innan tagit kontakt med honom genom mail då jag fann det intressant att intervjua en ansvarig för en viktig kommunal insats i området. Intervjun genomfördes på hans kontor, en lokal som alla är välkomna till och som är namngivet ”Snacka Mörnegård!”. Intevjun varade i cirka 25 minuter och jag fick tillåtelse från honom att göra en inspelning på min mobiltelefon av intervjun, för att sedan kunna transkribera. Under intervjun ställde jag inte ledande frågor utan ställde ett par allmänna frågor som han svarade på.
Jag valde att genomföra mina intervjuer med ungdomar på Mörnegårds fritidsgård, en fritidsgård beläget vid sidan om Mörnegårdsskolan. Det är en välbesökt fritidsgård som har öppet på onsdags- och fredagskvällar från skoldagens slut fram till cirka klockan 21.00. Jag begav mig ditt onsdagen den 6 februari samt fredagen den 8 februari för att finna ungdomar som kunde tänka sig intervjuas och intresset var stort. De ungdomar som var intresserade gavs ett informationsblad med en presentation av mig, min undersökning, samt ett krav på underskrift av vårdnadshavare för medgivande till intervjuns genomförande. Veckan därefter onsdagen den 13 februari samt fredagen den 15 februari begav jag mig till fritigsgården för att samla in de informationsblad jag hade delat ut föregående vecka med vårdnadshavares underskrift44.
43 Ibid (2011), s. 434
19
Intervjuerna genomfördes på sportlovsveckan därefter, onsdagen den 20 februari samt fredagen den 22 februari. Då jag inte upplevde att jag skulle få fram den information jag behövde av att hålla flertal enskilda intervjuer och för att jag dessutom var intresserad av att uppleva gruppdynamiken, så valde jag att använda mig av fokusgrupper som metod. Enligt Bryman så är fokusgrupper en intervjumetod som inbegriper fler än en person (ofta minst fyra intervjupersoner). I grunden är det en gruppintervju men Bryman lägger fram tre skäl för att göra distinktioner mellan fokusgruppsintervju och gruppintervju45:
”Fokusgrupp brukar ha betoningen på ett visst tema eller ämnesområde som man fördjupar sig i, medan gruppintervjuer ofta täcker många olika frågeställningar. Ibland väljer man gruppintervjuer för att spara tid och pengar (man intervjuar ett antal individer på en och samma gång). Detta brukar dock inte vara fokusgruppens syfte. Den som arbetar med fokusgrupper är alltid intresserad av hur individer i egenskap av gruppmedlemmar diskuterar en viss fråga. Då en forskare använder sig av fokusgrupp är han eller hon intresserad av hur människor exempelvis reagerar på varandras åsikter och av att skaffa sig en bild av det samspel som äger rum i gruppen”46.
Som tidigare nämnt fann jag det nödvändigt att använda mig av fokusgrupper istället för ett flertal enskilda intervjuer för att få den information som jag behövde samt uppleva gruppdynamiken hos ungdomarna. Bryman menar att fokusgrupper kan göra det möjligt för forskaren att skapa en förståelse av vad varför människor som de gör. Enligt honom kan en fokusgruppsintervju bli mer intressant än en vanlig intervju med ett vanligt fråga-svar-fråga-svar47.
Jag hade på förhand skrivit ner mina frågor som jag ville ha svar på, frågor som var baserade på den litteratur jag hade riktat in mig på, vilket också hade hjälpt mig att utforma mina frågeställningar48.
Den första fokusgruppsintervjun var på onsdagen den 20 februari och där var 4 ungdomar närvarande. Vid den andra intervjun fredagen den 22 februari var 6 ungdomar närvarande. Varken vid onsdagen eller fredagen var det några ungdomar frånvarande som hade gett sitt och hade sina vårdnadshavares samtycke till intervjun. Intervjun på onsdagen kom att bli cirka 30 minuter lång medan den på fredagen var
45 Ibid (2011), s. 446 46 Ibid (2011), s. 446-447 47 Ibid (2011), s. 449
20
cirka 45 minuter lång. Jag valde att inte ha ledande frågor samt inte vara ledande när jag ställde frågorna. Bryman menar att tillvägagångssättet inte ska vara strukturerat och styrande49. Dock fann jag det nödvändigt att vara strukturerad under intervjuerna då det genomfördes med ungdomar mellan 13- 16 år, som ibland kom att prata om helt andra saker. Bryman håller med om att man kan göra så här då han skriver att ”hos gruppledarna finns också en tendens att ge stort utrymme för deltagarna att själva kontrollera diskussionen. Om diskussionen spårar ur måste man förstås styra in deltagarna på det fokus som är aktuellt. Men även i det fallet ska man vara försiktig, eftersom det som ter sig som avvikelser i själva verket kan visa något som är av intresse för medlemmarna”50. Detta var något som jag kom att uppmärksamma under intervjuerna. Under mina fokusgruppsintervjuer spelade jag in konversationen på min mobiltelefon. Detta hade jag informerat ungdomarna ett flertal gånger om och fått medgivande, samt vårdnadshavarna som hade gett sitt medgivande till detta på informationsbladet. Eftersom jag spelade in fokusgruppsintervjuerna med ungdomarna så valde jag att inte namnge några personer under inspelningen utan riktade mig istället till personen och frågade vad den tyckte. Bryman menar att precis som intervjuer i samband med kvalitativ forskning fungerar fokusgruppen bäst om den spelas in och sedan transkriberas51. Något som jag följaktligen har gjort, både inspelningarna och transkriberingen har förvarats på en säker plats.
Min analys av mina intervjuer har sedan gjorts tillsammans med den litteratur jag behandlat i kapitlet litteraturgenomgång.
5.4. Tillförlitlighet
Enligt Bryman så består tillförlitligheten i en kvalitativ undersökning av fyra delkriterier: trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera52. Det första kriteriet, trovärdighet, beskriver Bryman som ”om det kan finnas många olika beskrivningar av en social verklighet, är det när allt kommer omkring trovärdigheten i den beskrivning som en forskare kommer fram till som avgör
49 Ibid (2011), s. 453 50 Ibid (2011), s. 453 51 Ibid (2011), s. 449 52 Ibid (2011), s. 354
21
hur pass acceptabel den är i andra människors ögon”53. Jag anser att de resultat jag
kommit fram till i vissa fall kan likna annan forskning som berör ungdomar i socialt utsatta områden. Dock menar jag att mina resultat är en produkt av de intervjuer jag gjort som bland annat skildrar ungdomars vardag i ett specifikt område tillsammans med vald litteratur. Bryman menar att ”skapa en trovärdighet i resultaten inbegriper både att man säkerställt att forskningen utförts i enlighet med de regler som finns och att man rapporterar resultaten till de personer som är en del av den sociala verklighet som studerats för att dessa ska bekräfta att forskaren uppfattat den verkligheten på rätt sätt. Detta kallas ofta för respondentvalidering”54. Jag upplever att jag har jag har gjort detta i min undersökning, då jag först fått godkännande av ungdomarnas vårdnadshavare för medverkan samt att jag efter varje intervju tillsammans med intervjupersonerna lyssnat igenom den inspelade intervjun, för att undvika missförstånd bland de medverkande. Överförbarheten där Bryman använder sig av Guba och Lincoln för att beskriva att det som det handlar om är att en ”fyllig redogörelse eller en ”tät” beskrivning förser andra personer med något som de kallar en databas med vars hjälp de kan bedöma hur pass överförbara resultaten är till en annan miljö”55. Som jag tidigare nämnt så menar jag att
mina resultat i vissa fall kan likna den forskning som berör ungdomar i socialt utsatta områden. Jag anser dock inte att de resultat jag kommit fram till i min undersökning kan överföras helt till en annan miljö.
Pålitligheten som Bryman nämner som ”att man säkerställer att det skapas en fullständig och tillgänglig redogörelse av alla faser av forskningsprocessen- problemformulering, val av undersökningspersoner, fältanteckningar, intervjuutskrifter, beslut rörande analysen av data och så vidare”56. Undersökningens pålitlighet går enligt mig inte att förneka då jag tagit det ovannämnda citatet i stor beaktning och genomfört de olika processerna i undersökningen med stor noggrannhet.
Möjligheten att styrka och konfirmera innebär enligt Bryman ”att forskaren utifrån insikten att det inte går att få någon fullständig objektivitet i samhällelig forskning, försöker säkerställa att han eller hon agerat i god tro. Det ska med andra ord vara uppenbart att forskaren inte medvetet låtit personliga värderingar eller teoretisk
53 Ibid (2011), s. 354 54 Ibid (2011), s. 354-355 55 Ibid (2011), s. 355 56 Ibid (2011), s. 355
22
inriktning påverka utförandet av och slutsatserna från en undersökning”57. Jag håller
med Bryman om att det inte går att få någon fullständig objektivitet i samhällelig forskning, men hävdar dock att jag inte på något sätt låtit mina egna personliga värderingar eller den litteratur jag valt styra undersökningen eller dess resultat.
5.5. Forskningsetik
Bryman menar att det finns grundläggande etiska frågor som innefattar frivillighet, integritet, konfidentialitet och anonymitet för de personer som är direkt inblandade i forskningen58. Jag anser att jag har tagit tillfasta dessa frågor då jag bara har använt mig
av frivilliga intervjupersoner som har gett sitt eget medgivande, respektive sina vårdnadshavares medgivanden. Inspelningarna av intervjuerna har gjorts på mobilen men har direkt därefter överförts till datorn och raderats från mobilen. Detta för att konfidentialiteten ska vara säker. Inspelningarna har dessutom inte innehållit några namn , ett medvetet beslut, därav är anonymiteten säkrad. I min analys har jag valt att använda mig av fiktiva namn på ungdomarna för att än en gång säkra anonymiteten. Bryman beskriver även ett par etiska principer som gäller för svensk forskning. Informationskravet där ”forskaren ska informera berörda personer om den aktuella undersökningens syfte. Det innebär bland annat att försökspersonerna ska veta att deras deltagande är frivilligt och att de har rätt att hoppa av om de så önskar”59. Denna del gjorde jag klart för deltagarna redan från början samt i det informationsblad jag hänvisade till. Samtyckeskravet beskrivs som att ”deltagarna i en undersökning har rätt att själva bestämma över sin medverkan. Om någon är minderårig, brukar föräldrars eller vårdnadshavares godkännande krävas”60. Detta har jag som tidigare nämnt gjort då
underskrift krävdes från vårdnadshavare för ungdomens medverkan i intervjun samt att alla deltagande var frivilliga att medverka. Konfidentialitetskravet där ”uppgifter om alla de personer som ingår i undersökningen ska behandlas med största möjliga konfidentialitet”61 har jag också använt med stor säkerhet då inga ungdomars uppgifter 57 Ibid (2011), s. 355 58 Ibid (2011), s. 131 59 Ibid (2011), s. 131 60 Ibid (2011), s. 132 61 Ibid (2011), s. 132
23
kan härledas till dem. Den sista principen som Bryman nämner är nyttjandekravet där ” de uppgifter som samlas in om enskilda personer får endast användas för forskningsändamålet”62 är en självklar princip för mig som jag självklart har tagit tillfasta.
24
6. Resultat och analys
Jag kommer nu redogöra för de två fokusgruppsintervjuer jag har hållt med sammanlagt 10 ungdomar i Mörnegård. Intervjuerna kommer tillsammans med min teori som presenterades i litteraturgenomgången utgöra min analys. Kapitlet är uppdelat i fyra teman för att göra presentationen tydligare för läsaren samt för att ge en riktig bild av det väsentliga i intervjuerna. Jag avslutar kapitlet med en sammanfattning av de resultat jag kommit fram till i min analys.
6.1. Hur upplever ungdomarna på Mörnegård sin uppväxt i
området?
”Jag älskar Mörnegård och hade aldrig velat bo någon annanstans i Malmö”, förklarar Martin som år 14 år och född och uppväxt i området. Martin tycker att man kan beskriva Mörnegård som ett litet Malmö. ”Här finns allt som man behöver, det är som ett litet Malmö. Vi har gäng och kriminalitet och sånt också så allt är precis som vanligt”. Martins beskrivning av Mörnegård stämmer väl överens med Stiers (2003) beskrivning av identiteter som inte sällan har kopplingar till platser eller områden- territorier, länder, regioner, städer eller stadsområden. Han uttrycker att ”många av oss känner att våra rötter är geografiskt förankrade. En dialekt, ett medborgarskap, ett kvarter eller fotbollslag gör att vi känner oss hemma på vissa ställen. Även om Martin bor i Malmö så beskriver han sitt område som om det skulle vara som ett litet Malmö. Möjligtvis känner Martin att han inte behöver röra sig utanför Mörnegård för att tillhandahålla sig saker, utan att allt han behöver finns i området, ett område som han verkar identifiera sig mer med än själva staden. Martins beskrivning av sitt område, är fastän han nämner gäng och kriminalitet,inte en negativ beskrivning. Han uttrycker hur han älskar Mörnegård till att sedan förklara att det finns gäng och kriminalitet som så många andra ställen. Denna beskrivning stämmer väl överens med den bild Nihad Bunar (2009) ger om ungdomar i mångkulturella områden. Han menar att ungdomarna som en motreaktion av den bild som målats upp av området, av exempelvis media, så
25
skapar ungdomarna en mycket positiv och ibland på gränsen till romantiserande bild av sitt område. Lisa som är 16 år och även hon född och uppväxt på Mörnegård håller inte med Martin om hans bild av området. ”Du kan inte säga så om Mörnegård, det är faktiskt inte så farligt som alla säger”. Hon säger att hon känner sig trygg i området och att folk överdriver bilden av Mörnegård som ett kriminellt område. ”Jag känner mig trygg här, det bor ju bara gamla människor och barnfamiljer här, så det finns inget att vara rädd för. Vi har det grönt och fint med parker. Det är bara tråkigt”. Lisa däremot har alltså inte denna extremt positiva och romantiserande bild av området som Martin har, och kan argumentera mot den bild som Martin ger av området. Patrik som är 15 år och även han född och uppväxt i området upplever också området som tråkigt. ”Här finns absolut inget att göra, det är tråkigt för det händer inget, det är helt dött”. Han berättar att visst finns det gäng och kriminalitet i området men att det endast är kriminella som råkar ut för något. ”Det är som med Tony Montana du vet, det händer bara skit om du själv gör skit”. Än en gång kommer det en romantiserande bild, hämtat från filmens värld, om att det bara är kriminella människor som råkar ut för brott. Linda som är 15 år och född och uppväxt på Mörnegård, har hittills varit rätt tyst under
intervjun men blir efter Patriks uttalande märkbart upprörd. ”Du, min tjejkompis har faktiskt blivit rånad här, hon är inte precis kriminell, jag menar hon har inte gjort något mot nån. Patrik ångrar det han nyss sagt och ber om ursäkt till Linda. ”Det var inte så jag menade, visst kan vanliga människor också råka ut för saker”. Patrik kan alltså efter Lindas motreaktion ändra sin romantiserande uppfattning och erkänna att han hade fel. Alexander är 16 år och är inte född på Mörnegård, men har bott och tillbringat större delen av sin uppväxt i området. Han bor för nuvarande inte på Mörnegård utan flyttade för ett par månader sedan till ett annat område i Malmö. ”Mörnegård är mitt hem och har varit det under en lång tid, fastän jag inte längre bor här. Jag kommer alltid hit, för jag älskar det här området”. Han uttrycker det som att alla känner varandra i området så därför känner han sig trygg här. Alexander som inte är född men uppväxt på Mörnegård, men som nu har flyttat därifrån uttrycker alltså hur han älskar området och att det är hans hem. Jonas Stier (2003) beskriver hur vår identitet oftast är förankrad i exempelvis en stad eller by. Och att denna koppling inte enbart är till den fysiska miljön, utan även till det sociala och kulturella rummet. Alexander känner sig hemma där, eftersom han bott där under en längre tid, och hans identitet har blivit skapad på Mörnegård, tillsammans med det sociala, vänner och skolan.
26
Anna är 15 år och född och uppväxt på Mörnegård, hon trivs i området, fastän hon tycker att våldet har ökat. ”Det är mycket skit här på kvällarna, bilbränder, rån och slagsmål. Hon skulle inte kunna tänka sig att att flytta från Mörnegård eftersom alla hennes vänner och familj bor i området. ”Hur skulle jag kunna lämna allt jag har och känner till? Se bara på när dom tvingade oss att byta skola, dom försökte splittra oss, men det kunde dom inte!” Fastän Anna beskriver att det sker våldsbrott i området på kvällarna, så trivs hon och kan inte se sig själv lämna området då allt hon har och känner till finns där. Hammarén och Johansson (2007) tar upp problematiken som kan uppstå i människors behov av identitet. De förklarar hur identiteten- att veta vem man är och att veta att man är en unik och speciell individ- är ett grundläggande mänskligt behov. Utan en identitet och föreställning om vilka vi är, blir vi förvirrade och vilsna. Anna kan inte tänka sig lämna Mörnegård, möjligvis med rädslan om att förlora sin identitet. Hon nämner att man försökt splittra ungdomarna en men inte lyckats. Så för att förhindra att hon inte bli förvirrad och vilsen vill hon hålla fast vid sin identitet, som hon skapat på Mörnegård.
När Anna drar upp skolflytten till Lörnkullasskolan så blir diskussionen bland ungdomarna märkbart allvarligare och hätskare. Det är helt klart en fråga som väcker starka känslor hos dem. Sebastian som är 15 år och född och uppväxt i området håller med Anna om att man ville splittra ungdomarna. I Annas framställning så framgår ej vem som försökte splittra ungdomarna. Sebastian menar dock att det var politikernas fel och att det inte fanns något för ungdomarna att göra åt det. ”De gjorde av med alla pengar och sedan fick vi ta skulden. Vi hade det så bra på Mörnegårdsskolan men sedan tvingade dom oss att flytta till Lörnkulla. Men kolla vad som händer där nu, det är kaos, ingen trivs”. Än en gång så kommer den positiva och romantiserande bilden, som Bunar (2009) beskriver, av området fram när man jämför det med Lörnkulla. Enligt Bunar så nämner ungdomar i mångkulturella områden ofta inte det eventuellt dåliga som kan finnas i området. Det positiva omfattar dock att gälla hela området och med ett intensivt umgänge som främsta drivkfraft. Även om en del av ungdomarna i början av intervjun kunde se kritiskt på sitt eget område, att det var tråkigt och händelselöst, så skapas en motreaktion när de jämför Mörnegård med Lörnkulla. De framställer det som att ingenting var dåligt när de gick Mörnegårdsskolan, men nu när de går på
Lörnkullasskolan är allt enbart negativt, förmodligen för att det inte ligger i det område de känner till, Mörnegård.
27
Sebastian nämner också att han inte tycker om hur Mörnegård har beskrivits i medierna. ”Tidningarna får det att låta som om alla som bor i Lörnkulla stadsdel är fattiga. Jag tycker inte om det, det är pinsamt”. De andra ungdomarna instämmer i Sebastian uttalanden. Schierup och Urban (2007) menar att den ökade ekonomiska ojämlikheten blir oerhört tydlig genom boendesegregation och
befolkningssammansättningen i bostadsområden och skolor. Lörnkulla stadsdel är en stadsdel med oerhörda budgetunderskott. Den ekonomiska ojämlikheten i förhållande till andra stadsdelar i Malmö har inte varit så uppmärksammad innan. Men då
högstadieeleverna i Mörnegård var tvungna att flytta till Lörnkullaskolan gav detta tydliga indikationer på en stadsdel i ekonomisk kris. Detta ledde möjligtvis till att de boende upplevde att de framställdes som fattiga i förhållande till andra stadsdelar i Malmö. Lisa tycker också att medierna har gett en felaktig bild av situationen i stadsdelen. ”Det är sant som han säger (Sebastian), det är skämmigt, vi är så fattiga att de lägger ner vårt högstadie, vilka andra ställen i Malmö gör dom det på? Just det, inga”. Det blir här oerhört tydligt att ungdomarna har påverkats av det som skrivits om området, i samband med flytten till Lörnkullasskolan. Shierup och Urban (2007) nämner detta och menar att bilden som medierna beskriver av de mångkulturella områdena färgar av sig på de som bor där, och bidrar till att upprätthålla de boendes sociala utanförskap. Även om Sebastian och Lisa inte håller med om den bild som medierna har gett deras område så tar de till sig av det som har skrivits då de
förmodligen förstår att det är den bild av Mörnegård som finns i samhället. Men då de av olika anledningar inte kan ge en annan bild av sitt område till samhället bidrar det som har skrivits i medierna till att förstärka ungdomarnas sociala utanförskap. Bunar (2009) pekar också på dessa problem i sin bok då han menar att det omgivande
samhället genom medierna och fördomarna upprättar en rad distinktioner gentemot de mångkulturella områdena och dess invånare. Detta resulterar att de boende berövas ett starkt symboliskt kapital i form av rykte, tillit och erkännande, som de själva utifrån sina sociala villkor inte kan bygga upp. Sebastians uttalande om att det är pinsamt för tidningarna får det att låta som alla i Lörnkulla är fattiga, och Lisas uttalanden om att detta är skämmigt, visar att de berövats en del av sitt rykte som Bunar beskriver. Bunar menar som ovan nämnt att de boende även berövas symboliskt kapital som tillit och erkännande genom medierna och fördomar. Möjligen känner ungdomarna på
28
byggt upp en romantiserande bild av Mörnegård, och när denna krossas, genom bland annat mediers framställning, upplever ungdomarna att det erkännande som de strävar efter för sitt område inte uppnås. Och att de dessutom som ungdomar upplever att de inte kan göra skillnad.
6.2. Hur upplever ungdomarna utbudet av mötesplatser?
”Vilka mötesplatser, här finns inga!” Så uttrycker Patrik sig på frågan om hur de
upplever utbudet av mötesplatser i området. Han tycker inte att det finns möteplatser för ungdomarna att umgås på. Martin håller dock inte med Patrik och ställer en fråga till han. ”Hallå, var brukar vi hänga, vet du inte det?” Patrik börjar då nämna torget, trappuppgångar, och fritids som ställen där han och hans kompisar brukar mötas och umgås. Maria Bäckman (2009) använder sig i sin bok av ett tredelat platsbegrepp där det första är hus, gårdar, gator och torg samt de människor som vistas i den fysiska miljön. Båth, Sanderoth och Werner (2009) skriver om hur något blir en plats när människor tilldelar mening till den av ett större omdefinierat område. Då Patrik och Martin tillbringar sin fritid på torget och trappuppgångar så tilldelar de en mening till det, det blir för dem mer än ett torg eller trappuppgång, det är deras mötesplatser där de tillbringar en stor del av sin lediga tid på.
Det är främst Mörnegårdstorget och Mörnegårds fritidsgård som ungdomarna tillbringar sin fritid på. Alla intervjuade ungdomar beskriver att dessa är de enda platserna i området det finns att träffas på. Som Båth, Sanderoth och Werner (2009) skriver så påverkas en plats identitet av de förhållandena som råder på platsen. Och då ungdomarna främst har fritids och torget som möteplatser i området blir dessa platser självklara delar i deras vardagsliv då de identifierar dessa platser med socialt umgänge. Patrik berättar att han inte får ta med sig kompisar hem av sina föräldrar, så därför måste de träffas ute. Flera av ungdomarna insstämmer i detta. ”Om du kollar på Mörnegård så är det inte så stort som typ Verkgård och Merberg, det finns inte många platser att vara på, bara torget och fritids”, berättar Alexander. Båth, Sanderoth och Werner (2009) skriver hur olika personer upplever samma ort, plats eller miljö på olika sätt. Och att en plats kan ge upphov till negativa känslor för någon men positva känslor för en annan. Det som för andra boende i Mörnegård bara är ett torg eller fritids har för ungdomarna här tilldelats stor mening och är betydande möteplatser för dem som ger
29
upphov till positiva känslor, då de tillbringar en stor del av sin lediga tid där. Anna beskriver att ”mina föräldrar tycker inte om att jag är ute hela tiden men jag kan ju inte vara hemma, så det finns inte precis mycket för mig att välja på”. Bunar (2009) menar att ungdomarnas vardagsliv i de mångkulturella områdena kretsar kring alla
gränsöverskridande möten och upprättandet av nya gränser, där ett avlägset
familjeförflutet blandat med nuets sociala villkor och projektioner om den svårfångade framtiden, ligger både tryggt hos ungdomarnas egna kontroll men även under attack av diskriminerande attityder. Anna känner att hon av olika anledningar inte kan vara hemma, så istället är hon ute med sina kompisar på platser i området som tilldelats mening av dem. Precis som Bunar menar så handlar det för Anna om att skapa sig ett socialt liv utifrån de det umgänge som hon har, och att samtidigt handskas med nuets sociala villkor som betyg, eventuella problem med familjen eller vännerna och så vidare. Bunar beskriver att ungdomarna i dessa urbana rum dagligen förhandlar om villkoren för sitt deltagande i olika samhällsarenor, i nuet och i framtiden, och om villkoren för sin identitetskonstruktion. Det är på dessa platser i Mörnegård där de spenderar mestadels av sin vardag på som dessa villkor byggs upp. Gemenskapen de känner till varandra och platser i området avgör hur deras liv tar form. Anna beskriver Mörnegårdstorget som förmodligen det enda stället i området där det finns liv. ”Om jag ska vara helt ärlig så är det nog bara torget som det finns liv på här. Alla träffas där och jag känner mig trygg där, för om det skulle komma andra ungdomar från andra områden för att bråka, så hade de inte kommit dit, för de vet att där alltid finns folk som kan backa upp en”. Annas beskriving av torget stämmer överens med Bäckmans (2009) andra beskrivning av sitt tredelade platsbeprepp. Hon förklarar hur hon med plats också avser de föreställningar och representationer som knyts till ett viss område. Alltså om hur andras uppfattningar om en viss plats inverkar på de människor som bebor den. Anna menar att ungdomar från andra områden, som vill bråka, inte kommer till torget för de vet redan med sig att det är där som många ungdomar tillbringar sin tid. Och Anna känner sig trygg med vetskapen om att ungdomar från andra områden vet vilka platser som tilldelats mening i det område hon bor i. Stefan är 15 år, född och uppväxt på Mörnegård, och håller med Anna i hennes beskrivning av torget. ”Det är sant, enda gångerna jag känner mig otrygg är när det kommer andra ungdomar hit, på platser där det inte finns någon att backa upp en. De vet om vilka platser det finns folk på, så om jag ska någon annanstans i området brukar jag alltid ha en kompis med mig”. Bunar
30
(2009) beskriver hur det för ungdomar i mångkulturella områden alltid finns någon annan att mobilisera mot, som exempelvis en annan skola, fritidsgård eller annat
område. Det är tydligt att ungdomarna i Mörnegård ibland hamnar i bråk med ungdomar från andra områden och att bråken då uppstår på platser i Mörnegård som inte tilldelats lika stor mening som andra platser hos ungdomarna, liksom Stefan beskriver. Stefan beskriver vidare hur han känner sig otrygg när ungdomar från andra områden kommer till Mörnegård, på platser där det inte finns någon att backa upp en. Förslagsvis är det platser där han och hans kompisar inte brukar tillbringa tid. Båth, Sanderoth och Werner (2009) beskriver hur plats förstås som ett utrymme, rum eller område, som tilldelas mening genom processer hos bland annat individer eller grupper. Olika personer upplever samma ort, plats eller miljö på olika sätt. Författarna hävdar även att platser har identiter, precis som människor. Då ungdomar från andra områden ibland känner till de platser som ungdomarna på Mörnegård tillbringar sin fritid på, kan de istället välja platser som de vet inte är tilldelat en speciell mening, för att eventuellt skapa bråk på. Ungdomarna efterfrågar förvånansvärt nog inte fler mötesplatser utan vill istället utöka Mörnegårds fritidsgårds öppettider och ekonomi. Linda förstår inte varför politikerna inte kan ge mer pengar till denna aktivitet. ”Det är sjukt, dom stänger ner vårt högstadie, tvingar oss att flytta till en ny skola, sen kan dom inte ge mer pengar till vårt fritids så vi kan göra fler roliga grejer, vill dom inte ha kvar Mörnegård eller?” Nihad Bunar (2009) beskriver svårigheterna med att beskriva ett mångkulturellt område. Massmediala beskrivningar och officiella skrivningar kan vara olika exempel där
omådet beskrivs. Bunar menar dock att ”dessa beskrivningar, analytiskt relevanta att ta hänsyn till, får sin fullständiga belysning först när de relateras till individuella och institutionella erfarenheter av båda polerna (område och skola), deras inbördes relationer samt relationer till det omgivande samhällets sociala och symboliska
strukturer. Härmed åskådliggörs hur svårigheter och möjligheter identifieras, beskrivs, analyseras, förstås, normaliseras och angrips”. Som tidigare nämnt så var ungdomarna inte nöjda med den bild som målats upp av deras område i media. Det blir då oerhört intressant att ställa dessa massmediala beskrivningar mot ungdomarnas egna
erfarenheter av deras område och skola. Ungdomarna kanske inte förstår att stadsdelen har en oerhörd ansträngd ekonomi, som gör att de kanske inte förstår varför en negativ bild har målats upp av området i media i kontrast till den romantiserande bild de själva har. Och då de möjligtvis inte har insikten om en stadsdel i kris så är det inte så konstigt
31
att de reagerar med ilska mot både Malmös politiker samt de massmediala
beskrivningarna av området. Anton som är 13 år, född och uppväxt på Mörnegård håller med Linda om att fritidsgården borde få mer pengar så att de kan ha öppet alla dagar i veckan, istället för bara onsdags- och fredagskvällar. ”Tänk om politikerna kunde ge fritids mer pengar så att det kunde vara öppet hela veckan, de hade själva tjänat på det,för det hade inte varit lika många ungdomar ute som håller på med skit. Som Bunar (2009) nämnt så finns det för ungdomar i mångkulturella områden alltid någon annan att mobilisera mot. I det här fallet får politikerna i Malmö skulden för vad som har skett i Mörnegård. Ungdomarna kan inte se sammanhanget i en stadsdel i kris som tvingade Mörnegårdsskolans högstadium att flytta till Lörnkullaskolan. Det är endast av
ekonomiska orsaker som eleverna var tvungna att flytta, inte för politikernas egna nöje. Därför blir det självfallet svårt för politiker i en redan krisdrabbad stadsdel att ge ännu mer ekonomiskt bidrag till fritids. Detta verkar ungdomarna inte vara medvetna om, utan det blir tydligt som Bunar skriver,att de förlorat både tillit till politikerna i Malmö samt ett erkänande av deras egna bostadsområde.Benjamin, 15 år och född och uppväxt i Mörnegård, frågar sig hur det hade blivit om politikerna hade valt att stänga ner fritidsgården också. ”Tänk om de hade sagt att det inte finns pengar till detta i heller, vad hade vi gjort då, vart hade vi tagit vägen?” Det finns en tydlig oro hos ungdomarna att fritids kanske kommer att stängas ner. Då de redan förlorat sitt högstadium så hade förmodligen ett beslut om att lägga ner fritids på Mörnegård inneburit en rad svårigheter för ungdomarna. Bunar (2009) lyfter fram hur viktigt det egna bostadsområdet är för ungdomars identitetsskapande. Fysiskt och relationellt, för där sker vardagslivets möten. Symboliskt, för att områdets och de lokala institutionernas symboliska kapital kan integreras i ungdomarnas självförståelse och praktiker. Han nämner även hur det är viktigt socialt då områdets sociala villkor hör samman med ungdomarnas livsvillkor, relationer och praktiker. Mörnegårds fritidsgård kan ses som en plats där alla dessa villkor för identitetsskapandet uppfylls. Fysiskt och relationellt för där möts
ungdomarna, symboliskt för att det är en plats i det egna bostadsområdet som de känner sig hemma i, samt socialt då det är där de har sina kompisar.
32
6.3. Tror ungdomarna att de kommer bo kvar på
Mörnegård när de blir äldre?
”Absolut inte, ingen chans, nej nej nej!” Så uttrycker sig Patrik på frågan om han tror att han kommer att bo kvar på Mörnegård när han blir äldre. ”Jag ska flytta till ett
svenneområde med massa villor bara och inget bråk och skit”. Även de andra
ungdomarna uttrycker en önskan om att vilja flytta till villor när de blir äldre. Endast en av ungdomarna tror att hon kommer att bo kvar på Mörnegård. Detta faktum är
intressant då ungdomarna tidigare gett en så romatiserande bild av sitt område. Men liksom Hammarén och Johansson (2007) beskriver så kan ungdomarnas tankar om att flytta ifrån området när de blir äldre förstås i relation till de processer som människor upplever i sitt identitetsskapande. De menar att identitet kan förstås som något som finns i relation till sociala och kulturella faktorer och livserfaranheter. Ungdomarna känner möjligen att deras identiteter är kopplade till att de är uppvuxna i Mörnegård. Det är i Mörnegård som de börjar skapar sociala och kulturella möten, och därför känner de förankring till området. Men liksom Stier (2003) beskriver så kan detta ses som en process som enligt ungdomarna inte slutar i Mörnegård utan som på grund av andra faktorer gör att denna identitetsskapande process fortsätter resten av livet beroende av bland annat var de väljer att bosätta sig. Lisa menar att hon trivs så bra i området eftersom hon är uppvuxen där och inte känner till något annat. Men att hon inte kommer bo kvar där när hon blir äldre. ”Mörnegård är perfekt när man är liten för det finns så många i ens ålder, men det är tråkigt, bara massa höghus och inget annat, så jag kommer definitivt flytta”. Lisas beskrivning stämmer väl överens med vad Stier (2003) beskriver som olika identitetsfrågor som man upplever i livet. Han menar att bara faktumet av att vara människa innefattar en rad olika identitetsfrågor som att bli vuxen, åldras, utbilda sig, bilda familj, pensionera sig och så vidare. Enligt honom så handlar identitet om befinna sig i vardagen och möta de utmaningar som man ställs inför. Lisa säger att hon trivs på Mörnegård, men att hon definitivt kommer flytta när hon blir äldre. Möjligen ser hon sin uppväxt på Mörnegård som en tillfällig men viktig del i hennes identitetsskapande.
Bebyggelsen i Mörnegård utgörs till mestadels av höghus och omgivande gårdar. Linda är den enda av ungdomarna som inte vill bo kvar i Malmö, utan vill flytta till en gård någonstans i landskapet. ”Jag kommer inte bo kvar i Malmö, jag vill ha lugn och
33
ro, och det kan man aldrig få här”. Stefan kan inte förstå Lindas önskan om att flytta från Malmö. Han vill istället flytta till ett område i Malmö där det händer saker hela tiden. ”Jag vill lugnt flytta till Hisstorp när jag blir större, där finns allt från fina restuaranger till hemlösa, allt som händer i Malmö händer där”. Ungdomarna identitetsskapande kan ses ur ett konstruktivistiskt perspektiv som Hammarén och Johansson (2007) beskriver och som betonar att människans identitet skapas eller konstrueras i relation till omgivningen och de människor som ingår i det.
Anna som är den enda av ungdomarna som tror att hon kommer att bo kvar i
Mörnegård när hon blir äldre. Detta verkar dock inte vara ett frivilligt val utan mer ett hopplöst konstaterande. ”Jag kommer nog bli kvar här hela livet, bo i samma hus och göra samma saker”. Möjligen är Anna rädd för att bryta upp med det hon känner till så väl. Stier (2003) beskriver att utan en identitet och föreställning om vilka vi är, blir vi förvirrade och vilsna. Detta kan i värsta fall leda till overklighetskänslor, ångest, depression och självförakt.
6.4. Vad har ungdomarna för syn på de kommunala
insatserna som görs i området?
”Snacka Mörnegård, vadå Snacka Mörnegård, vad är det? Så svarar Benjamin på frågan om han känner till ”Snacka Mörnegård!”, lokalen på Mörnegårdstorget där Anders Svensson, områdeskoordinator för områdesprogramet på Mörnegård sitter. Benjamin och alla ungdomar utom en säger att de aldrig har hört talas om det, eller ens känner till att det ligger på torget. Under intervjuerna dyker frågan upp var denna lokal ligger, och då jag påpekar att den ligger på torget, mittemot konditoriet, är det endast Anna som kan minnas att hon sett den. ”Ja just det, jag vet var det ligger men inte vad de gör där inne. Det är väl för vuxna? Jag har hört att dom kan hjälpa en att hitta jobb och sånt”. Anders Svensson menar att Mörnegård ”inte valdes ut för att det är väldigt illa ställt på Mörnegård, det är mer att man har sett signaler om att liksom trenden börjar vända”. Ett ökat socialbidragsbehov och försämrade skolresultat har varit indikatorer till att man behöver satsa på området, både förebyggande och aktivt i insatser för att höja
levnadsstandarden.
Lisa förstår inte varför ”Snacka Mörnegård” finns på torget om de inte har kontakt med de boende. ”Tänk av alla här så kände en till var det låg. Vi är alltid på torget men
34
har aldrig lagt märke till det. Då är någonting fel, jag menar jag bor här”. Svensson tycker inte att områdesprogrammet har gått så som han tänkt från början. ”I min naiva värld när jag började så trodde jag ju att ungdomarna skulle komma in här och så, men efterhand så märker jag ju att det är ju mer viktigt att jag vistas kanske där dom är, där dom finns”. Han förklarar att han har varit på Mörnegårdsskolan för att informera lärarna, samt att han fått en inbjudan från elevrådet. Svensson hävdar även att han besökt Mörnegårds fritidsgård för att hälsa på ungdomarna där. Något som är intressant då inga av ungdomarna visste vad ”Snacka Mörnegård” var för någonting, förutom Anna som efter närmare beskriving hade en liten idé om det.
Stefan tycker också att det är underligt att det finns en lokal som heter ”Snacka Mörnegård” på torget utan att någon knappt känner till den. Han drar upp problemet med att det inte görs någonting för ungdomar i området. ”Kolla vad Anna sa, att dom hjälper vuxna med att söka jobb. Vadå behöver vi ungdomar inte någon hjälp eller? Dom la ner vårt högstadie, och sen ska dom bara skita i oss!” Planen för
områdesprogrammet i Mörnegård är bland annat att prioritera förbättringar av barns- och ungas levnadsvillkor. Detta är inget som ungdomarna verkar ha märkt av utan dem efterlyser istället mer hjälp. Schierup och Urban (2007) förklarar att om ”den
delaktighet som erbjuds, i exempelvis utformningen av lokala utvecklingsprojekt, begränsas till att endast gäller detaljer i olika delprojekt, framstår det beskurna medborgarskapet allt tydligare”. Detta är något som blir oerhört tydligt här.
Ungdomarna ska vara prioriterade i områdesprogrammet för Mörnegård men känner ingen delaktighet överhuvudtaget då de inte ens känner till den kommunala insatsen. Martin menar att Anna har rätt i sin kritik mot att man inte hjälper ungdomar i området. ”Det sägs att vi är framtiden, vilken framtid vi kommer få när dom lägger ner allt och vi inte har någonstans att ta vägen”. Dock menar Svensson att läget på
Mörnegård inte är lika alarmerande som i andra stadsdelar i Malmö. ”Om vi nu ska jämföra områdesprogrammen så är här inte lika livat som exempel andra stadsdelar i Malmö, så att, man ska liksom, ursäkta uttrycket, inte måla fan på väggen, de är inte sädär otryggt som vissa kanske tycker ibland, utifrån då siffror som polisen redovisar”. Att jämföra Malmös stadsdelar, utifrån tryggt och otryggt, blir oerhört problematiskt då man inte får de de boendes tankar och ideér om sitt område. Som Båth, Sanderoth och Werner (2009) beskriver så upplever människor en plats på olika sätt, ett område som i
