Examensarbete i kriminologi Malmö högskola
SOCIALTJÄNSTENS
BROTTSOFFERSTÖDJANDE
INSATSER. MÖJLIGHETER, HOT
OCH FRAMTIDA UTMANINGAR.
SOCIALTJÄNSTENS
BROTTSOFFERSTÖDJANDE
INSATSER. MÖJLIGHETER, HOT
OCH FRAMTIDA UTMANINGAR.
LINN WIKLANDER JOSEFSSON
Wiklander Josefsson, L.
Socialtjänstens brottsofferstödjande insatser. Möjligheter, hot och framtida utmaningar. Examensarbete i kriminologi 30 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2015.
Intresset för brottsofferfrågor har vuxit sig allt starkare i Sverige under de senaste årtiondena. Socialtjänsten är den instans som har det lagstadgade ansvaret att erbjuda brottsoffer den hjälp och det stöd de behöver. Idag tyder dock mycket på att det föreligger stora brister i socialtjänstens brottsofferstöd. Det är i dessa brister som denna studie har tagit sin utgångpunkt med två primära
frågeställningar: (1) varför har det varit så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar gentemot brottsoffer och (2) vad skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera på ett bättre sätt än vad det gör idag? Ingen liknande kartläggning har tidigare gjorts på området.
Genom åtta stycken nyckelpersonsintervjuer undersöktes dessa frågeställningar. Vid intervjuerna användes en utformad modell bestående av faktorer som inbegriper begreppet förmåga, denna har utgjort en central utgångspunkt för kartläggningen av socialtjänstens förmåga att stödja brottsoffer. Nyckelpersonerna bestod av företrädare i nyckelpositioner inom verksamheter som på olika sätt arbetar med brottsofferfrågor.
Resultatet visade på att det föreligger en stor ovisshet kring dessa frågor. Det visade sig även att en majoritet av de intervjuade anser att den största
problematiken beror på att det inte riktigt finns den vilja som behövs för att prioritera och förbättra brottsoffersituationen i Sverige. Därmed kvarstår också den viktiga frågan; varför är det så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar gentemot brottsoffer? Med dessa oroväckande upptäckter är det än viktigare att fler studier utförs på området. Vidare forskning bör riktas mot att ta reda på var den faktiska problematiken ligger. Därefter kan det vara lämpligt att utreda eventuella åtgärder.
Nyckelord: brottsoffer, förmåga, nyckelpersonsintervjuer, socialtjänsten, symbolpolitik.
THE SOCIAL SERVICES FOR
CRIME VICTIM SUPPORT.
OPPORTUNITIES, THREATS AND
FUTURE CHALLENGES.
LINN WIKLANDER JOSEFSSON
Wiklander Josefsson, L.
The social services for crime victim support. Opportunities, threats and future challenges. Degree project in criminology 30 credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Criminology, 2015.
Interest in crime victim issues has grown stronger in Sweden in recent decades. The social services have the statutory responsibility to offer victims of crime the help and support they need. Recent indications suggest that there are major shortcomings in the social services for crime victim support. Based on these shortcomings this study investigates two primary issues: (1) why has it been so difficult for the social services to fulfill their statutory responsibilities towards victims of crime and (2) what would be needed for the social services for crime victim support to work better than it does today? No similar study has been conducted in this area before.
Through the execution of eight key informant interviews these issues were investigated by the use of a designed model constituted of various factors including the concept of ability. This concept has been a central point for the mapping of the social services’ ability to support victims of crime. The key informants consisted of representatives in key positions in operations that work with different crime victim issues.
The results show that there is a great uncertainty around these issues. It was also found that a majority of those interviewed believe that the biggest problem regarding these issues is that the will and the necessary prioritization of crime victim matters are relatively low. These alarming findings show an even greater need of more studies performed in this field. Thus remains the important question; why is it so difficult for the social services to fulfill its statutory responsibility towards victims of crime? Further research should be directed at finding out where the real problem lies. Further on, suggestions for improvement should be investigated.
Keywords: ability, crime victim, key informant interviews, social services, symbolic politics.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 3
En introduktion till brottsofferområdet 4
Vem betraktas som ett brottsoffer? 5
Definitioner 8
Den här studien -‐ avgränsningar 9
Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv 10
Socialtjänstens uppkomst och dess juridiska ansvar 11
Utgångspunkter 14
Sammanfattning av bakgrund 24
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 24
MATERIAL OCH METOD 24
Urval och process 24
Nyckelpersoner 25 Förmåga-‐modell 25 Metodologiska överväganden 28 Etik 29 Resultattolkning 31 RESULTAT 31
Inledning – allmänna uppfattningar om brottsoffer och SoL 31 Initial problembild – uppfattningar om socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar
och utförda arbete 32
Fördjupad förståelse 33
Vad bör göras? 39
Reflektioner – vad vet vi egentligen? 40
DISKUSSION 41 SLUTSATSER 43 Vidare forskning 44 REFERENSER 45 APPENDIX 1 49 APPENDIX 2 50 APPENDIX 3 51
INLEDNING
I socialtjänstlagens (SoL) 5 kap. 11§ framgår att socialtjänsten, sedan år 2001, har det yttersta ansvaret för att personer som utsatts för brott får stöd och hjälp (SoL, 2001:453). Brottsoffer som grupp har sedan en tid tillbaka varit föremål för en samhällsdebatt som till stor del bestått av inslag där hanterandet av brottsoffer kritiserats (Ivo, 2014; Socialstyrelsen, 2012; Lindgren, 2004). Det verkar dock inte vara helt tydligt vad denna kritik utgår ifrån samt vad den egentliga
problematiken handlar om. Efter en noggrann litteraturgenomgång har det kunnat konstateras att kunskapen om socialtjänstens brottsofferhantering i Sverige är mycket begränsad.
I denna uppsats undersöks socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar och arbete vilket också utgör det övergripande syftet; att kartlägga och analysera
socialtjänstens ansvar och dess praktiska tillämpning gällande det
brottsofferstödjande arbetet i Sverige.Vidare undersöks vad som skulle behövas för att förbättra socialtjänstens brottsofferstödjande insatser. Uppsatsen är skriven på uppdrag av Stiftelsen Tryggare Sverige. Denna stiftelse är en partipolitiskt och religiöst obunden NGO vars främsta syfte är att förbättra hjälpen till personer som drabbats av brott samt att främja utvecklingen inom det brottsförebyggande området (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2014).
Uppsatsens första del utgörs av en allmän presentation av brottsofferområdet. Denna del innehåller bland annat definitioner, avgränsningar, historik, bakgrund samt olika utgångspunkter för den brottsofferproblematik som undersöks. Därefter presenteras uppsatsens syfte och frågeställningar följt av ett metodavsnitt som består av en beskrivning av de nyckelpersonsintervjuer som genomförts för att besvara frågeställningarna. I detta avsnitt presenteras också en modell som använts vid intervju och analys. Efter metodavsnittet presenteras de resultat och analyser som nyckelpersonsintervjuerna ligger till grund för. Uppsatsen avslutas med ett diskussionsavsnitt där relevanta aspekter diskuteras ytterligare vilket avslutningsvis följs av förslag på vidare forskning.
En introduktion till brottsofferområdet
Historiskt sett har det i samhällssfären förekommit en gärningspersonsfokusering där brottsoffer hamnat i bakgrunden (Wergens, 2002).Brottsoffer kan anses ha hamnat i en position av marginalisering som troligtvis många gånger präglats av en lägre status i samhällets olika maktsystem (Wergens, 2002). Vanlig kritik på området är att många brottsoffer anser det vara svårt att veta var och hur hjälp går att tillgå när man blivit utsatt för ett brottsamt att fenomenet sällan blir aktuellt förrän en individ själv blir utsatt för våld eller kränkning (Lindgren, 2004). Vidare kan brottsofferfrågan anses stigmatiserande i sin grund, vilket såldes kan sätta frågan i repellerande riktning (Lindgren, 2004).Varför en
brottsoffermarginalisering uppstått är svårt att besvara, att det dock föreligger ett glapp mellan teori och praktik i hur brottsofferfrågan ska hanteras är ett ämne som diskuterats sedan en tid tillbaka (Lindgren, 2004).
Den här uppsatsen tar sin utgångspunkt i disciplinen viktimologi (läran om offer) vilken många gånger räknas som ett specialområde inom kriminologin (Karmen, 2012). Viktimologi karaktäriseras av det vetenskapliga studiet av typ, omfattning och orsaker till utsatthet för brott, dess konsekvenser för berörda parter samt samhällets reaktioner på detta (Wergens, 2002). Med samhälle menas i detta
sammanhang i synnerhet polis, rättssystem, frivilligarbetare och yrkesverksamma (Wergens, 2002).
Den viktimologiska forskningsinriktningen kan betraktas som relativt ny i sitt slag, detta gäller även uppmärksamheten som brottsofferfrågan fått i det svenska samhället under de senaste årtiondena (Wergens, 2002). Några viktiga åtgärder och reformer som bidragit till bättre villkor för brottsoffer bör inledningsvis nämnas. Ur myndighetssynpunkt har brottsoffer exempelvis fått bättre möjligheter för ersättning, utökad rätt till juridiskt biträde (målsägandebiträde), större
möjligheter till spärrmarkering och fingerade personuppgifter samt att polis och åklagare har en ökad informations- och underrättelseskyldighet i förhållande till brottsoffer (Lindgren & Qvarnström, 2003). Vidare har Brottsoffermyndigheten som grundades år 1994 gett brottsofferforskningen ett vidare fokus;
Domstolsverket har medverkat till utbyggnaden av vittnesstödsverksamheten samt att många tings- och hovrätter har inrättat särskilda väntrum för att brottsoffer och vittnen ska slippa konfronteras med den tilltalade (Lindgren & Qvarnström, 2003).
Att kriminella handlingar kostar samhället pengar är väl känt inom både
vetenskapen och i den offentliga debatten; vad däremot offrens lidande kostar oss är ett relativt outforskat område (Wergens, 2002). Enligt Socialstyrelsen (2011) uppgår kostnaderna för våld mot kvinnor till minst 2,5 miljarder kronor årligen. Då räknas kostnader för kommunerna, sjukvården, statliga myndigheter och frivilligorganisationer samt det produktionsbortfall som uppstår för sjukdom och dödsfall (Socialstyrelsen, 2011). Vidare kan ett enda offer som till följd av
gatuvåld invalidiserats av sina skador kosta samhället upp till 50 miljoner kronor; då är bara den ekonomiska kostnaden inräknad, inte det mänskliga lidandet (Nilsson & Wadeskog, 2012). Dessa exempel utgör bara ett fåtal av alla
brottsoffer som existerar i samhället. Det kan om något antas stärka motivationen ytterligare till varför just brottsoffer är en viktig grupp att rikta mer forskning och insatser mot.
Brottsoffers position har trots den tidigare marginaliseringen växt sig allt starkare i Sverige sedan 70-talet (Wergens, 2002). Det pågår ett ständigt arbete för att stärka deras rättigheter och en relativt ny diskurs inom detta område är att se brottsoffer utifrån ett mänskliga rättigheter-perspektiv; därav att man i egenskap av individ som utsatts för brott också har rättigheter till adekvat hjälp och rättvisa (Lindgren, 2004; Wergens, 2012). En möjlig anledning till att brottsofferfrågor inte har fått det genomslag i praktiken som det bör anses kunna bero på att just brottsoffer kategoriserats som en ”mjuk” fråga för snälla individer, istället görs här gällande att detta bör integreras som en självklar fråga om mänskliga rättigheter (Lindgren, 2004).
Vem betraktas som ett brottsoffer?
Brottsoffer som begrepp är inte entydigt, snarare relativt öppet för olika slags tolkningar och associationer. Brottsofferbegreppet är dessutom föränderligt över tid (Wergens, 2002). Trots att det förekommer olika etablerade definitioner på vem eller vilka som tillhör kategorin brottsoffer finns ändå en annan verklighet i hur människor i allmänhet uppfattar vem som är ett brottsoffer eller inte (SOU 1998:40). Ett urval av de mest frekvent använda brottsofferdefinitionerna kommer i korthet att beskrivas nedan. Därefter kommer begreppsinnerbörden av brottsoffer
I de flesta juridiska sammanhang definieras brottsoffer som målsägande (SOU 1998:40; Österberg, 2002). Enligt rättegångsbalken 20 kap. 8 § fjärde stycket definieras målsägande som den mot vilket ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada, detta kan avse en fysisk person, ett företag eller annan juridisk person som är part i rättegång. Denna definition kan uppfattas som begränsad då den endast görs gällande i fall där rättsväsendet är involverat. En bredare definition som används är den som Förenta Nationerna (FN) formulerade i en deklaration om brottsoffers grundläggande rättigheter år 1985. I denna deklaration definieras ”offer” som personer som enskilt eller gemensamt lidit skada (fysisk eller psykisk), ekonomisk förlust, känslomässigt lidande eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handlingar eller underlåtelser som strider mot strafflagar som gäller i
medlemsstaterna (FN, 1985). Vidare kan ett brottsoffer enligt denna deklaration betraktas som ett offer oavsett om gärningspersonen är identifierad, gripen, åtalad eller dömd samt oavsett hur familjerelationen ser ut mellan offer och
gärningsperson (FN, 1985).
Innebörden i vad som faktiskt avses med användandet av termen brottsoffer kommer i denna uppsats tillämpas närmast den definition som FN använder ovan. Det kan alltså innefatta vilken person som helst som på något sätt utsatts för brott. Varför just termen brottsoffer används är främst för att försöka hålla ner begreppet till så få beståndsdelar som möjligt, det blir också aningen enklare då begreppet brottsoffer används i SoL (2001:453). Det bör än dock poängteras att vad vi än väljer att använda för term när vi pratar om en person som drabbats av brott samt vad vi lägger in för omedvetna och medvetna attityder i detta leder i
förlängningen till hur vi agerar gentemot dessa personer (Karmen, 2012).
Ett annat begrepp som kan användas för att definiera någon som utsatts för brott är det uttryck som Stiftelsen Tryggare Sverige (2010) använder. Med risk för att tillskriva en individ som utsatts för brott olika egenskaper i en riktning mot att vara ett ”hjälplöst offer” har Stiftelsen valt att använda uttrycket brottsdrabbad där fokus ligger på säkerställandet av att brottsdrabbade individer får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda med den hjälp och det stöd som krävs (Stiftelsen
Tryggare Sverige, 2010). Därigenom prioriteras synen om ett handlande subjekt med initiativförmåga framför ett passivt offer, där grundtanken handlar om att inte utsätta vissa individer för stigmatiserande egenskaper till följd av en
brottshändelse (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2010). Ytterligare ett exempel på begrepp som kan definiera en brottsdrabbad person är det som också har avsett att tillvarata individens egen styrka, nämligen begreppet överlevare. Med detta avses i korthet att en överlevare är det som uppstår ur att en person tagit sig igenom ett trauma eller liknande (som att bli utsatt för brott), liksom överlevare tar sig igenom exempelvis naturkatastrofer (Figley, 1985). Härvid kan
överlevarbegreppet illustrera den gradvisa process i att återta och omkonstruera den traumatiska händelsen och således ta makten över det som personen i fråga blivit utsatt för; traumat blir därmed en del av en persons världsbild (Figley, 1985).
Ett annat exempel på hur brottsofferuppfattningen kan se ut kan härledas till Nils Christies (1986) artikel The ideal victim, i vilken han undersökte föreställningar om hur brottsoffer som begrepp konstrueras. Christie (1986) inriktade sig på vilka aspekter som utgjorde grund för uppfattningar kring hur agerande och reaktioner
av olika människotyper baserades på vilken slags status som offer en person kan besitta. I detta resonemang framkom att en person eller kategori av individer kan kallas för idealiskt offer beroende på åtminstone fem egenskaper (Christie, 1986). Ett offer med dessa egenskaper karaktäriseras av svaghet, sysselsatt med ett respektabelt projekt, stationerad på en plats där hen nästintill måste befinna sig samt i ett möte med en ond och stor gärningsperson som är okänd för offret sedan tidigare (Christie, 1986).
Med detta följer alltså att ju fler egenskaper en person besitter enligt ovan, desto högre blir offerstatusen; vidare finns samma argument för att färre egenskaper enligt ovan sänker offerstatusen relativt sett (Christie, 1986). Det finns
uppfattningar om att det idealiska offret förutsätter en motpol i form av en idealisk gärningsperson, där de egenskaper som sänker offerstatusen på samma sätt skulle höja gärningspersonsstatusen (Åkerström & Sahlin, 2001). Effekten blir då följaktligen att ju mer idealt offer, desto mer ideal gärningsperson och vice versa (Christie, 1986). En svag äldre kvinna på väg till kyrkan som blir rånad av en stor och okänd man får därav högre offerstatus än om hon hade blivit rånad av en annan äldre dam på väg till en bar sent på natten (Christie, 1986). Med denna relation av olika egenskaper som agerar med och mot varandra skapas alltså dessa kategorier i allmänhetens ögon. Vidare kan då antas att offret skapas och
definieras i relation till gärningspersonen och vice versa. Med detta tillkommer att offerrollen då endast är en roll som konstrueras, likväl som för gärningspersonen. Poängen som Christie (1986) vill göra med sitt resonemang är att vissa individer tillskrivs offerrollen/gärningspersonsrollen lättare eller svårare beroende på sina respektive egenskaper och sammanhang. Härigenom demonstreras konstruktionen som omgivningen själva således skapar. För att problematisera strukturen i denna konstruktion gäller det att försöka särskilja den skapade offeridentiteten från den subjektiva identiteten, vissa personer kanske egentligen inte alls definierar sig som ett brottsoffer bara för att ett brott har begåtts i ens sammanhang.
Dagens brottsofferarbete är ingen enhetlig rörelse eller ideologi, utan många olika grupper arbetar till förmån för brottsoffer på olika sätt (Niemi, 2011). Gemensamt för brottsofferrörelsen är dock att det ofta finns ett starkt engagemang inriktat på frågor som berör brottsoffers position, denna i vilken ofta innehar en svag ställning i rättsprocessen, är belagd med skuld samt innehar ekonomiska kostnader till följd av brott (Niemi, 2011). Niemi (2011) menar att den
viktimologiska forskningen aldrig varit föremål för likadan kritik som till exempel feministisk forskning har och menar vidare på att denna allt för starka sympati för brottsoffer är rent ut sagt skadlig och farlig. Grunden i detta argument ligger i linje med Christies (1986) idé om ideala offer, nämligen att fokus riktas mot det individuella fallet (ofta barn eller kvinna) och såldes skapas identitetsbyggande offerdiskurser. Genom dessa offerdiskurser kan exempelvis kriminalpolitiska krav på hårdare straff tillämpas (Niemi, 2011). Härigenom efterfrågas alltså bättre kunskaper om verkliga offer och gärningspersoner för att minska reproduktion av de missvisande stereotypa offren.
Att kategoriseras som brottsoffer kan i högsta grad ha en politisk verkan i det att offerstatus får en funktion som leder till politiskt agerande (Nilsson, 2003). Detta kan exempelvis manifesteras genom sensabiliteter, vilket i korthet kan beskrivas som en känslostruktur som uttrycks i system av känsloföreställningar som riktar
(Nilsson, 2003). Då människan kan anses vara en känslostyrd varelse kan denna sensabilitet utgöra en stark politisk kraft, i vilket exempelvis bilden av ett
brottsoffer kan väcka sympatier och därigenom skapa starka känslouttryck. I den meningen kan det bli politiskt om en grupp människor använder dessa
känslouttryck för brottsoffer för att få igenom diverse åsikter eller beslut.
Brottsoffer som grupp har inte sällan setts på som en motsas till gärningspersoner där offerkompensation diskuteras som motpart till gärningspersonens straff (Ljungwald & Elias, 2010). Där skulle hårdare straff för gärningspersonen kunna översättas som en aktion som politiskt manifesteras genom den sensabilitet som sammankopplas genom bilden av en person med hög offerstatus; det vill säga genom starka känslouttryck gentemot offret blir det enklare att framföra idéer om hårdare straffskalor för gärningspersoner. Ett exempel från verkligheten som kan relateras till detta är brottsoffermyndighetens tidigare uttryckta åsikt att så kallad sekundär viktimisering i form av inkompetens eller fientligt bemötande i
rättsprocessen var något som brottsoffer måste leva med i strävan att erhålla en fällande dom för gärningspersonen (Ljungwald & Elias, 2010). I motsatt riktning kan det också tänkas att offerstatus kan bidra till erhållna fördelar, även fast de troligtvis är få. Ett exempel skulle kunna vara en förtur i rättssystemet där en anmälan gjord av en äldre utsatt kvinna förmodligen skulle tas på mer allvar än om motsvarande anmälan utförts av en utsatt ung man.
Definitioner
Nedan kommer några vanligt förekommande nyckeldefinitioner att beskrivas med avsikt att öka tydligheten i vad som faktiskt avses med användandet av just dessa. När det kommer till definitionen som rör en person som utfört en brottslig
handling eller liknande kommer termen gärningsperson att användas i så stor utsträckning det är möjligt. Detta för att inte definiera ett specifikt kön på personen i fråga. Andra definitioner kan förekomma om sammanhanget kräver det, exempelvis när det kommer till citat eller dylikt.
Den här uppsatsen kommer att beröra olika ansvarsområden relaterade till sociala frågor, främst till brottsoffer som i huvudsak utgår från SoL 2001:453. Vad som kommer beskrivas längre fram utgörs i princip av att den stora delen av
ansvarsområdet ligger på respektive kommun att hantera. För varje verksamhet inom kommunerna som kopplas till sociala funktioner finns olika
tillvägagångssätt och strukturer beroende på kommun; detta gör begreppet
socialtjänst svårdefinierat. I korthet kan dock nämnas att det i lagtext hänvisas till att socialnämnd används som beteckning för den eller de nämnder som ansvarar för varje kommuns socialtjänst (SoL, 2001:453; Socialstyrelsen, 2006). Med dessa begrepp kan alltså olika tolkningar göras beroende på vilket sammanhang som avses och ofta härleds definitionerna in i varandra (Socialstyrelsen, 2006). I och med detta kommer begreppen kommun, socialtjänst och socialnämnd att användas synonymt.
Liksom att det finns många olika begrepp för de ovan beskrivna verksamheterna, finns minst lika många begrepp för att beskriva personer som arbetar inom dessa. I den här uppsatsen kommer socialarbetare att användas i stor utsträckning. Det avser då personer som arbetar med handläggning av bland annat
Den här studien - avgränsningar
Brottsoffer kommer i den här uppsatsen att behandlas som en generell grupp med en utgångspunkt i att det finns mer som förenar än skiljer dem åt (Lindgren, 2004). Det finns givetvis en medvetenhet om att det föreligger påtagliga skillnader mellan olika brottsoffergrupper (Karmen, 2012), syftet här är dock inte att göra distinktioner mellan dessa och därav undviks en gradering av de olika
problemnivåer som troligtvis existerar. Istället är utgångspunkten att brottsoffer utgör en grupp, så som den presenteras i SoL 5 kap. 11 § (2001:453) där det juridiska ansvaret redogörs för.
I citatet nedan tydliggörs en del av de aspekter som gör det mer motiverat att i denna uppsats diskutera brottsoffer som en grupp istället för olika grupper:
”En annan orsak är att en del myndigheter har en bristande helhetssyn. Under senare år har utsatta kvinnor och barn samt offer för rasistiska och homofobiska brott varit prioriterade områden. Dessa grupper är också exempel på särskilt sårbara brottsoffer; kvinnor och barn på grund av våldets struktur där gärningsmannen ofta är någon som offret känner eller står i beroendeställning till, offer för homofobiska och rasistiska brott (så kallade hatbrott) eftersom brotten inte bara är en attack mot individen utan också en attack mot offrets hela livsstil och/eller kultur. Dessa brott är också ett angrepp mot de grundläggande demokratiska värdena i en stat. Andra särskilt sårbara grupper är till exempel äldre, funktionshindrade och socialt utslagna. Listan kan göras lång. Det centrala är emellertid att en stor del av de reaktioner, behov och problem som individer ställs inför efter att ha utsatts för brott är generella. Det finns således mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt. De rättsvårdande myndigheterna måste därför se till helheten när man utvecklar det brottsofferstödjande arbetet. Det gäller inte minst för att motverka att enskilda grupper ställs mot varandra”. (Lindgren & Qvarnström, 2003, s. 2).
Som Lindgren och Qvarnström (2003) skriver bör brottsofferarbetet gå mot en riktning för att motverka att enskilda grupper ställs mot varandra och där arbetet sker i ett större sammanhang, vilket kräver bättre samarbete. En ökad komplexitet som uppstår är således att för varje ny grupp som anses vara extra sårbar adderas ett särskilt fokus där gruppen i fråga ska kategoriseras som ett prioriterat område. Vad som åsyftas i citat ovan påminner oss dock om vikten av att just agera med helhetssyn och inte ställa brottsoffer i en konkurrerande sits emot varandra. Längre fram i texten kommer lagtexter och annat material rörande det ansvar som socialtjänsten har att beskrivas vilket inte gör argumentet mindre komplext. Dilemmat att ta i beaktning bör då istället kanske inte uteslutas då vissa grupper förmodligen har behövt en större prioritet än andra under vissa omständigheter. Då handlar det om prioritering av resurser. Ett exempel nära i tiden berör mäns våld mot kvinnor som i sig genom bättre lagstiftning har hjälpt många utsatta kvinnor (Ljungwald & Elias, 2010). Poängen bör dock vara än mer aktuell nu då fler grupper i så fall borde skrivas in i våra lagar som extra sårbara, där blir konkurrenssituationen en potentiell fara. Å andra sidan bör den symboliska funktionen av att framhäva vissa grupper mer än andra inte underskattas då
utsatthet för brott, upplevelser av brott samt diverse insatser kan se väldigt olika ut beroende på grupptillhörighet (Lindgren & Qvarnström, 2003). Det symbolvärde politiska beslut kan ha kommer att diskuteras längre fram. Av praktiska skäl kommer dock brottsoffer att behandlas som en och samma grupp i denna uppsats. Vidare kommer brottsofferperspektivet i så god mån det går att hållas på nationell nivå. Detta kan anses problematiskt då många bestämmelser och områden
hanteras på kommunal nivå (detta beskrivs mer grundligt längre fram i texten) när det gäller brottsofferfrågor. Trots de lokala bestämmelser som förekommer finns
respektive kommun och socialtjänst och därvid kommer en mer generell inriktning att tas. Detta underbyggs av att syftet med denna uppsats inte är att jämföra utan snarare att kartlägga och analysera en eventuell generell
problematik. Många av de intervjupersoner som deltagit är verksamma i
Stockholm med omnejd, delvis med anledning av geografisk närhet men också på grund av att många nyckelpersoner med viktig knytpunkt till nationella
bestämmelser enligt allmän kännedom finns i Stockholm. Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv
En viktig vetenskapsteoretisk utgångspunkt för detta arbeta är att
samhällsvetenskapliga ämnen, liksom vetenskap i allmänhet, alltid bör inneha ett kritiskt förhållningssätt till det som undersöks; detta för att bland annat möjliggöra frigörelse från olika kunskapsmässiga begränsningar i form av exempelvis
fördomar, normer och institutionaliserade auktoriteter (Allwood & Erikson, 1999).
Definitionen av att vara kritisk finns uppdelad i en rad olika kategorier inom vetenskapsteorin, i detta samhällsteoretiska sammanhang har en emancipatorisk inriktning valts. I korthet innebär den typen av kritik en reflektion av etablerade ideologier och idéer där frigörelse av olika slags dominansförhållanden är centrala, således blir ett kritiskt granskande av ett redan etablerat tänkande huvudtemat (Allwood & Erikson, 1999). Allwood och Erikson (1999) belyser dock en aspekt värd att beakta mer grundligt; nämligen politikens ständiga närvaro inom samhällsvetenskapen i vilken anses ställningstagande gällande värderingar och samhällsutformande i förhållande till ideal och intressen. En inte sällan återkommande förhållningspunkt inom vetenskapen är att politik likställs som en sorts felkälla; härvid görs istället gällande en omvänd syn där
samhällsvetenskapen i sin grundläggande karaktär är just politisk (Allwood & Erikson, 1999).
I fokus för den här uppsatsen är socialtjänsten, vilken i sig är en politisk samhällsinstitution (Allwood & Erikson, 1999). Allwood och Erikson (1999) menar att vi inom samhällsvetenskapen inte kan ställa oss utanför det samhälle vi själva är en del av och menar vidare på att forskare som hävdar objektivitet i förhållande till det som utforskas i sig misstar sin egen reproduktion av den aktuella kontexten. Med detta bör vi således istället vara medvetna om och
uppmärksamma att den forskning som bedrivs inom samhällsvetenskapliga ämnen är politisk i allt från vad som undersöks respektive inte undersöks, vad som
presenteras samt hur tillvägagångssätten ser ut (Allwood & Erikson, 1999).
Oavsett vilka idéer vi än väljer att implicit/explicit utmana, manipulera,
konservera eller reproducera är det av stor vikt att uppmärksamma vår egen roll och inblandning; i samma mening bör dock politisk samhällsteori betraktas som både vetenskaplig och kritisk i sin karaktär. Vi bör alltså både beakta och
acceptera att detta är vad som ingår i det samhällsvetenskapliga fältet och därmed också inom kriminologin.
Att juridiska lagar kan likställas med institutionell normativ ordning är inte ett nytt sätt att se på samhällets kollektiva uppbyggnad (MacCormick, 2007); däremot underbyggs här en motivation till en studie med utgångspunkt i just den politiska och juridiska sfären. Den här uppsatsen kommer att ta avstamp i den svenska socialtjänstens juridiska ansvar för brottsoffer samt hur detta manifesteras i den praktiska verksamheten. Baserat på kvalitativa nyckelpersonsintervjuer
kommer sedan en vidare analys att genomföras där huvudsyftet blir att försöka få en ökad kunskap om eventuella möjligheter, hot och framtida utmaningar.
Med det ovan nämnda taget i beaktning avses alltså att underbygga uppsatsens syfte och därmed också understryka att en kvalitativ studie av politisk karaktär inte bör förringas, utan snarare ses för den viktiga beståndsdel i
samhällsvetenskapen som den enligt Allwood och Erikson (1999) faktiskt är. Innehållet bör givetvis inte tolkas som en representativ helhetsbild i kvantifierbara termer, däremot görs här gällande att innehållet förhoppningsvis ger en förbättrad insikt än tidigare gällande socialtjänstens brottsofferinsatser. Detta hävdas med grund i att flertalet ingående perspektiv beaktas rörande samma slags
samhällsfunktion och således kan vi troligtvis lära oss mer om de existerande mekanismerna som sannolikt påverkar hur situationen ser ut. Det ska också noteras att ingen liknande kartläggning har tidigare genomförts.
Socialtjänstens uppkomst och dess juridiska ansvar
Ett centralt tema i den här uppsatsen är socialtjänstens juridiska ansvar för brottsoffer. Nedan följer en sammanfattad redogörelse för socialtjänstens uppkomst, funktion samt specifika brottsofferbestämmelse.
Med ett huvudsakligt syfte om att slå samman all lagstiftning gällande sociala frågor på kommunal nivå till en enda lag bildades SoL år 1982 (Åström, 1988). Utgångspunkten för dess existens var att garantera samtliga medborgares grundläggande ekonomiska och sociala säkerhet, vilket då liksom idag verkar genom att uppdraget ligger på varje kommuns folkvalda politiker att ansvara för (Ljungwald & Hollander, 2009; Socialstyrelsen, 2012). Kommunens uppgifter inom socialtjänsten ska fullgöras av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer (SoL, 2001:453). Detta innebär således en stor frihet för respektive kommun att på lokal nivå se till att verksamhetens mål uppfylls. Till socialtjänsten räknas alla verksamheter i samhället som omfattas av SoL, exempelvis individ- och familjeomsorg, äldreomsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning (Lindgren et.al, 2001). Då socialtjänstens uppdrag utgår direkt från regeringen och så tillika socialdepartementet finns trots det lokala ansvaret än dock gemensamma mål där demokrati och solidaritet är den grund som målen i huvudsak vilar på (SoL, 2001:453). De mest grundläggande målen enligt SoL (2001:453) är att socialtjänstens verksamhet bör utgå från ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor samt aktivt deltagande i samhällslivet. I dessa nationella mål understryks vidare vikten av varje individs självbestämmanderätt och integritet. Socialtjänsten ska även bedriva uppsökande verksamhet där stöd och rådgivning till samhällsmedborgarna är viktiga inslag (SoL, 2001:453).
I SoL finns numera särskilda bestämmelser för olika grupper såsom exempelvis barn och unga, äldre människor, människor med funktionshinder och missbrukare. Sedan år 2001 då riksdagen antog propositionen Stöd till brottsoffer (prop.
2000/01:79) finns numera även en särskild bestämmelse som reglerar
socialtjänstens ansvar för brottsoffer; detta lagrum i SoL 5 kap. 11§ lyder enligt följande:
”Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp.
Socialnämnden ansvarar för att ett barn, som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver.
Socialnämnden ska också särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver.”
Denna särskilda bestämmelse som till förmån för brottsoffer infördes i Sverige är en unik företeelse som inte kan likställas med rättsregler i något annat
skandinaviskt land (Ljungwald & Hollander, 2009). Innan denna paragraf ändrades till att gälla samtliga brottsoffer och deras anhöriga omfattade SoL 5 kap. 11§ 1998 års bestämmelse beträffande att socialnämnden bör verka för stöd och hjälp till kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet (Lindgren et.al, 2001). Kvinnor som utsatts för våld i nära relation utgör fortfarande ett viktigt inslag i bestämmelsen, dessa har således integrerats som en grupp att särskilt beakta. Många forskare är eniga om att det ökade intresset för brottsofferfrågor kan sammankopplas till feministrörelsens kamp i att belysa mäns våld mot kvinnor, bland annat genom kvinnojourer och andra likande instanser (Ljungwald & Elias, 2010; Lindgren et.al, 2001).
Som vi ser i socialtjänstens ansvar för brottsoffer enligt SoLs 5 kap. 11 § ska barns liksom kvinnors situation och utsatthet för brott särskilt beaktas; barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot en närstående ska också enligt denna bestämmelse betraktas som brottsoffer (SoL, 2001:453). Härigenom görs det tydligt att kvinnor och barn är grupper som särskilt uppmärksammas i denna juridiska brottsofferbestämmelse.
Enligt Proposition 2000/01:79 som behandlades i samband med att
brottsofferbestämmelsen infördes år 2001 poängterades att bara för att en individ utsatts för brott utgår inte en automatisk hjälpaktion från socialtjänstens sida. I propositionen menades följaktligen att även fast socialtjänsten är ansvarig för stöd och hjälp till brottsoffer har andra grupper också en viktig funktion att fylla; med andra grupper avses då främst frivilligorganisationer, familj och vänner
(Proposition 2000/01:79). Enligt SoL 11 kap. 1 § ska socialtjänsten utan dröjsmål utreda ärenden som kommit till dess kännedom och som kan föranleda någon form av åtgärd, vidare ges möjlighet till samverkan och avtal med andra aktörer om utförande av kommunens uppgifter enligt SoL 2 kap. 5 § samt 3 kap. 4-5 § (SoL, 2001:453). Med andra ord uppmanas det till snabba utredningar och behovsprövningar samt att samarbete och avtal med andra aktörer legitimeras.
Tre förändringar har gjorts i brottsofferbestämmelsen sedan införandet år 2001; bestämmelsen om barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående lades till 2006, år 2007 ändrades det mer frivilliga begreppet ”bör” till ett mer obligatoriskt ”ska”, vilket kan utläsas ovan (Ljungwald & Elias, 2010). För att förstärka barnrättsperspektivet ytterligare adderades ett tredje stycke år 2013, enligt detta poängteras alltså att socialnämnden ska ansvara för att ett barn som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver (SFS 2012:776; SoL 2001:453).
Den första förändringen gällande barn som bevittnat våld eller andra övergrepp innebär med andra ord en tydligare syn på att barn (även i sin passivitet) ska tas i särskild beaktning trots att denne inte alltid är ett direkt eller uppenbart föremål för brott. Övergången från ”bör” till ”ska” ställer i sin grundläggande betydelse mer ansvarskrav på socialtjänsten då betydelsen av ”bör” anses vara mindre
tvingande än ”ska” i juridisk mening (Ljungwald & Hollander, 2009). Begreppet ”bör” kan anses fungera som en riktlinje eller rekommendation medan ”ska” anses innebära en uppmaning om att påbudet i fråga måste utföras. Förutom ett stärkt barnrättsperspektiv är en av de viktigare aspekterna med 2013 års förändring att det tidigare uttrycket ”närstående vuxen” ersatts med ”närstående”, detta innebär alltså att närstående kan innefatta andra närstående personer som inte är vuxna (Brottsoffermyndigheten, 2012).
SoL (2001:453) beskrivs som en målinriktad ramlag. I lagen anges då målen för verksamheten samt vilka resultat som ska uppnås, dock sällan hur dessa ska uppnås (Socialstyrelsen, 2006). Kommunerna har då stor frihet att utforma sina insatser efter de skiftande behov, resurser och önskemål som finns, vilka troligtvis varierar. Inom ramarna för de övergripande målen ska varje kommun växa fram med den kommunala självstyrelsen som grund (Socialstyrelsen, 2006). I denna ramlagsbeskrivning från socialstyrelsen understryks alltså vikten av att varje kommun bör anpassa sina brottsofferinsatser efter de specifika behov som föreligger.
Socialtjänstens praktiska brottsofferinsatser består i varierande grad av stödsamtal, medling, ekonomisk ersättning, praktisk hjälp vid rättegång och polisanmälan samt hänvisning till ideella organisationer och sjukvård (Socialstyrelsen, 2004, 2012).
Tabell 1. Viktiga milstolpar gällande brottsofferarbetet i Sverige.
(Ljungwald & Elias, 2010; Lindgren et.al., 2001; SoL, 2001:453).
Årtal Händelse
1971 Termen ”brottsoffer” börjar användas i
parlamentariska skrifter.
1978 De första kvinnojourerna bildas.
Brottskadelagen införs.
1979 Lagstiftning mot kroppslig bestraffning och
annan kränkande behandling av barn införs (agalagstiftningen).
1988 De första reformerna till förmån för brottsoffer införs i rättsystemet, bl.a. lagen om
målsägandebiträde och lagen om besöksförbud. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) grundas.
1994 Brottsoffermyndigheten grundas.
Brottsofferfonden etableras i syfte att ge ekonomiskt stöd till brottsofferinriktad verksamhet.
2001 Särskild brottsofferparagraf träder i kraft.
2006 Barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av
eller mot närstående läggs till som grupp i socialtjänstlagen att särskilt beakta som brottsoffer.
2007 Socialtjänsten åläggs ett större ansvar då termen ”bör” ersätts med ”ska” gällande hjälpinsatser för brottsoffer.
2013 I socialtjänstlagen (5:11) förstärks
barnrättsperspektivet ytterligare med ett nytt tredje stycke.
Utgångspunkter
Nedan följder några olika avsnitt av inslag som berör hur dagens allmänna status ser ut på brottsofferområdet i Sverige. Redogörelserna består av olika perspektiv och teorier som avses ligga till grund för vidare analys och problematisering av socialtjänstens brottsofferstöd.
Nuläge
Socialstyrelsen genomför sedan tre år tillbaka årliga jämförelser mellan Sveriges olika kommuner där dess brottsofferarbete tillses. I den senaste
jämförelserapporten som redovisats i form av Socialstyrelsens (2014) öppna jämförelser kunde stora skillnader mellan kommunernas brottsofferarbete påvisas, alla kommuner verkar exempelvis inte uppfylla lagens krav gällande
brottsofferarbetet. Brister kunde påvisas i 50 av de totalt 60 granskade
kommunerna, några av de brister som påtalades var bland annat att våldsutsatta kvinnor och barn och barn som bevittnat våld hänvisas till insatser utan att få sina behov utredda (Socialstyrelsen, 2014).
I samma rapport framkom att kommunerna i jämförelse med tidigare år blivit bättre på att använda standardiserade bedömningsmetoder för att kartlägga
våldsutsatthet, det vill säga att mätningarna utförs mer konsekvent och med bättre struktur (Socialstyrelsen, 2014). Således innebär detta att siffran uppgått till att 49 % av kommunerna nu använder standardiserade bedömningsmetoder
(Socialstyrelsen, 2014). Än dock gör alltså inte andra hälften av landets kommuner standardiserade bedömningar. Vidare har endast 14 % av Sveriges kommuner uppvisat att de har aktuella rutiner för att säkra skolgången för barn i skyddat boende; i verksamheter för äldre och personer med funktionsnedsättning tycks rutiner om stöd till våldsutsatta saknas (Socialstyrelsen, 2014).
I en studie utförd av Brottsförebyggande rådet (Brå) har 7 % av våldsutsatta kvinnor och 3,5 % av våldsutsatta män varit i kontakt med socialtjänsten med anledning av våld i nära relation; vidare har knappt 6 % av våldsutsatta kvinnor och 0,3 % av våldsutsatta män haft kontakt med någon kvinnojour, mansjour eller brottsofferjour (Brå, 2014). Det är dessutom beräknat att exempelvis endast 12 % av de barn som blir slagna hemma vänder sig till skolan, socialtjänsten, polisen eller annan liknande institution (Jansson et.al, 2011).
Andelen kommuner som använder våldsutsattas synpunkter för att utveckla verksamheten tycks ha blivit 4 procentenheter lägre än för år 2013, siffran ligger numera på endast 13 % (Socialstyrelsen, 2014). Endast ett fåtal kommuner följer systematiskt upp sina insatser gentemot brottsoffer som utsatts för våld
(Socialstyrelsen, 2014). Således verkar det finnas en stor brist på uppföljning när det kommer till insatser som rör våldsutsatta personer.
Med sitt nuvarande tillsynsansvar för socialtjänsten utförde Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) en kartläggning under perioden 2012-2013 där det kunde konstateras att det föreligger brister i att utreda och ge stöd till barn som bevittnat våld; brister fanns i över hälften av de granskade kommunerna (Ivo, 2014). Ivo (2014) har tydligt påtalat att socialtjänsten behöver bli bättre på att ge utsatta barn det stöd de behöver. Som redogjorts för tidigare i denna uppsats är brottsutsatta barn dessutom en grupp som enligt SoL 5 kap. 11 § särskilt ska beaktas när det kommer till stödinsatser (SoL, 2001:453).
Rapporten som Ivo (2014) presenterat visar också på resultat i form av att det finns tydliga skillnader mellan hur landets kommuner uppfyller lagens krav gällande exempelvis våldsutsatta kvinnor och barn samt barn som bevittnat våld. Det tycks föreligga brister i rutiner, riskbedömning och personalens kompetens (Ivo, 2014).
I figur 1 nedan visas en spridning av till vilken grad landets olika kommuner uppfyller kriterier för en rad uppställda indikatorer. Indikatorerna har med undantag från den enskildes behov haft en utgångspunkt i sex olika
kvalitetsområden vilka har delats upp enligt följande: helhetssyn/samordning, kunskapsbaserad verksamhet, självbestämmande/integritet, tillgänglighet, trygghet/säkerhet samt effektivitet (Socialstyrelsen, 2014).
Figur 1. Hur Sveriges kommuner uppfyller kriterierna för olika indikatorer i
Socialstyrelsens öppna jämförelser år 2014.
Socialstyrelsen har sedan tidigare i uppdrag från regeringen att vägleda
socialtjänsten i att uppmärksamma brottsoffers och deras närståendes rätt till stöd och hjälp (Socialstyrelsen, 2012). I en vägledningsrapport som Socialstyrelsen utarbetade 2012 med syfte att vägleda kommunerna i sitt brottsofferarbete har socialtjänstens arbete sammanställts och vidare har rekommendationer för det framtida brottsofferarbetet utgivits. I rapporten kunde det sammanfattningsvis konstateras att en stor del av det brottsofferarbete som bedrivs koncentreras till våldsutsatta kvinnor och barn; troligtvis med anledning av att dessa enligt SoL också särskilt ska beaktas (Socialstyrelsen, 2012). Socialstyrelsen (2012) menar dock på att det finns bortglömda brottsoffergrupper som behöver fler stödinsatser; dessa bortglömda grupper består exempelvis av pojkar och män som utsätts för våld i nära relation och/eller hedersrelaterat våld och förtryck, hbtq-personer, personer med funktionsnedsättning, äldre personer samt personer som inte kan prata svenska. Personer som anses tillhöra ovan nämnda grupper befinner sig ofta
i utsatta positioner och där har en tillgänglig och öppen socialtjänst en stor betydelse för stöd och hjälp; detta måste fungera oavsett hur den lokala organisationen ser ut (Socialstyrelsen, 2012). För att kunna bistå med adekvat hjälp menar Socialstyrelsen (2012) på att socialtjänsten inte enbart ska hänvisa brottsoffer till frivilligorganisationer för stöd och hjälp, önskvärt är att stödet samordnas så att den enskilde inte behöver ha kontakt med fler instanser än nödvändigt. Således är en helhetssyn en mycket viktig strävan, liksom att vara medveten om att socialtjänsten är skyldig att informera om den rätt en person har att få sina behov utredda samt att få ett beslut som går att överklaga
(Socialstyrelsen, 2012).
Denna korta nulägesorientering uppvisar att brottsofferarbetet i Sverige håller en varierande kvalité och att situationen för brottsoffer inte är optimal. Bostadsorten kommer troligtvis att påverka vilken slags hjälp den drabbade får efter ett brott. Två tydliga fördelar är att det finns en medvetenhet om hur läget ser ut samt rekommendationer på hur det bör se ut. Som Socialstyrelsen (2012) pekar på är det dock alltså viktigt att ta i beaktning att en stor del av dagens
brottsofferinriktning idag ligger på våldsutsatta kvinnor och barn; således bör det poängteras att det finns andra brottsoffergrupper som inte är lika representerade i dessa rapporter. Dessutom förefaller det svårt att hitta korrekta uppskattningar på hur stort mörkertalet är avseende brottsoffer i Sverige.
Tidigare forskning
Antalet vetenskapliga studier av brottsoffer och socialtjänsten är begränsat och än så länge finns endast ett fåtal forskare som dominerat fältet i Sverige. De studier som hittills inriktats på brottsoffer och socialtjänsten har haft fokus på
uppfattningar om brottsofferbegreppet samt juridiska granskningar av brottsofferbestämmelsen i SoL (Ljungwald & Elias, 2010; Ljungwald & Hollander, 2009; Ljungwald & Svensson, 2007). Diverse databassökningar
innefattande böcker, artiklar, e-böcker, avhandlingar och uppsatser har gett få träffar. Däremot har andra relevanta källor i form rapporter och lagtexter gått att tillgå när det kommer till exempelvis brottsoffer i olika myndighetssammanhang. Härigenom kan vikten av att studera brottsoffer och socialtjänsten framhållas ytterligare, mer forskning på detta område behövs i allra högsta grad.
Sverige ligger förhållandevis långt fram när det gäller lagstiftning och regler som berör brottsoffer (Brienen & Hoegen, 2000). I vissa internationella sammanhang har Sverige till och med utpekats för att ha en radikal lagstiftning till förmån för brottsoffer (Wergens, 2002). En kritik som framförts är att brottsoffer som
begrepp fått ett symboliskt värde i rättsystemet, vilket i sig inte innebär en faktisk förbättring för brottsoffers situation (Mawby & Walklate, 1994). Tvärtom riskeras att en frustration uppstår om en diskrepans föreligger mellan ett samhälles
uttalade vilja att agera gentemot faktisk handling i praktiken; detta kan i värsta fall minska tilliten till samhället och således resultera i att brottsoffer känner sig svikna, felbehandlade och ignorerade (Fattah, 1986). Somliga menar att samhällets energi och resurser snarare har lagts på att söka efter och bestraffa gärningspersoner, en så kallad gärningspersonsfokusering (Fattah, 1986).
Före det att SoL (2001:453) år 2001 kompletterades med en särskild bestämmelse om socialtjänstens ansvar för brottsoffer såg brottsoffersituationen som tidigare nämnts annorlunda ut. Ansvaret var exempelvis inte direkt hänvisat till
varit en av dem som bedrivit forskning som berör just socialtjänstens
brottsofferarbete. Hon har tillsammans med diverse kollegor bedrivit studier om exempelvis hur socialarbetare uppfattar konceptet brottsoffer och dess tillhörande brottsofferarbete, åskådliggjort och analyserat förarbetena till
brottsofferlagstiftningen samt kartlagt olika slags aspekter av vad brottsoffer får för betydelse inom lagstiftningens olika nivåer (Ljungwald & Elias, 2010; Ljungwald & Hollander, 2009; Ljungwald & Svensson, 2007). Nedan kommer några av Ljungwalds studier att diskuteras.
Socialarbetarens brottsoffersyn
Att brottsofferbegreppet är komplext till sin natur är som tidigare nämnt en viktig aspekt inom brottsofferområdet (Karmen, 2012). Ljungwald & Svensson gjorde år 2007 en omfattande analys av hur medarbetare inom socialtjänsten (så kallade socialarbetare) uppfattar brottsoffer samt deras egen roll i att ge stöd och hjälp till brottsoffer. Baserat på socialarbetarnas egna uppfattningar om
brottsofferbegreppet framkom bland annat att det finns olika sätt att se på människor som utsatts för brott (Ljungwald & Svensson, 2007). Det verkar framförallt föreligga en skillnad mellan vad en kategorisk förståelse av brottsoffer är samt vad uppfattningen om vad en individ med behov av hjälp är (Ljungwald & Svensson, 2007).
Enligt Ljungwald & Svensson (2007) är socialarbetarnas kategoriska förståelse av brottsoffer kopplad till svaghet och oskyldighet med ett fokus på kvinnor och barn, vilket kan härledas till Christies (1986) idéer om ideala offer. När det kommer till en mer djupgående beskrivning av vad socialarbetarna faktiskt möter hos individer som utsatts för brott görs en mer komplex bild av offer och
brottslighet gällande (Ljungwald & Svensson, 2007). Ljungwald & Svensson (2007) har i sin analys poängterat att socialarbetarna själva inte anser sig vara en självklar hjälpinstans när det kommer till brottsoffer samt att kategorin
”brottsoffer” inte tycks ha etablerats med acceptans och tydlighet hos
socialarbetarna, snarare ska en behövande person erbjudas hjälp oavsett om det handlar om brott eller ej. En aspekt som inte bör förbises är att socialarbetare sedan länge dessutom arbetat med gärningspersoner (Lindgren, 2004).
Vidare verkar socialarbetarnas åsikter kretsa kring att deras roll ligger i att bistå med hänvisning och hjälpresurser till individer i nöd och därigenom att en individ inte ska vara berättigad till socialtjänstens hjälp endast med anledning av att hen kategoriseras som ett brottsoffer (Ljungwald & Svensson, 2007).
Socialarbetarna i studien menade på att det fortfarande är förknippat med skam att söka hjälp via socialtjänsten och att det således nästan alltid är grupper med andra sorts problem än bara utsatthet för brott som socialarbetarna jobbar med;
missbruk och svåra skulder är exempel på sådana problem (Ljungwald & Svensson, 2007). Med detta sagt kan alltså individer i nöd med diverse problem ha blivit utsatta för brott utan att av socialarbetarna klassificeras som brottsoffer (Ljungwald & Svensson, 2007). Då blir alltså annan problematik högre
prioriterad. Brottsoffer är enligt denna mening därigenom inte en självklar och etablerad grupp inom socialtjänsten, utan verkar snarare hanteras efter diverse klassificeringar och bedömningar baserade på individuella erfarenheter och referensramar.
Juridiska granskningar av brottsofferbestämmelsen
starkare på 1990-talet blev brottsofferstödet en komplicerad och aktuell fråga för den socialdemokratiska regeringen som då styrde Sverige. Med anledning av den ekonomiska kris som inlett samma årtionde var kostsamma reformer inte ett alternativ, och att stärka brottsoffers rättigheter i relation till gärningspersonens var heller inte förenligt med den dåvarande socialdemokratiska ideologin (Ljungwald & Elias, 2010). Lösningen blev de bestämmelser i SoL som
fortfarande är aktuella sedan 2001, där stöd till brottsoffer markeras som en viktig politisk fråga genom att i princip bara existera. Konsekvenserna av detta innebar inga ökade kostnader för regeringen och stärkte inte heller brottsoffers juridiska rätt till insatser enligt Ljungwald & Elias (2010). Ljungwald och Elias (2010) menar på att bestämmelserna om stöd till brottsoffer kan uppfattas som en blygsam reform. Att det fanns en potentiell problematik med att ålägga socialtjänsten brottsofferansvaret var dessutom uppmärksammat under
lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet (Lindgren, 2004). Trots att reformen kan anses vara en utmärkt lagstiftningsprodukt fanns det många parter som ställde sig frågande till om kommunerna kunde ta detta ansvar (utan ökad finansiering); dessa parter bestod exempelvis av Föreningen Sveriges Socialchefer,
Kommunförbundet samt diverse frivilligrörelser inom brottsofferområdet (Lindgren, 2004).
Två år efter att brottsofferbestämmelsen infördes 2001 gjorde Socialstyrelsen en omfattande uppföljning baserat på intervjuer med socialtjänstföreträdare runtom i landet (Socialstyrelsen, 2004). Av särskild betydelse är att där framkom att endast en femtedel av deltagarna ansåg att socialtjänstens arbete med brottsoffer
förändrats till följd av lagändringen (Socialstyrelsen, 2004). Införandet av brottsofferbestämmelsen tycks alltså inte ha haft en betydande inverkan på det praktiska arbetet med brottsoffer.
I Ljunwalds och Elias (2010) omfattande analys av förarbetena till brottsofferlagstiftningen där utredningar, propositioner och remissvar har
granskats framkom att regleringen av brottsoffer både upprepar och undergräver bestämmelser som sedan tidigare redan funnits i SoL. Det uttryckliga syftet med brottsofferlagstiftningen var att förbättra socialtjänstens stöd till brottsoffer, men de faktiska förutsättningarna för rätt till stöd och hjälp behölls dock oförändrade i och med regleringen år 2001 (Ljungwald & Elias, 2010). Med detta menas att socialtjänsten redan innan den särskilda brottsofferbestämmelsen infördes hade ett indirekt ansvar för brottsoffer. I SoLs allmänna bestämmelser framgår exempelvis i 2 kap § 1 att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att de som vistas i
kommunen får det stöd och den hjälp de behöver, detta borde rimligtvis också innefatta personer som utsatts för brott (Ljungwald & Elias, 2010). I och med att det finns regler i SoL som därmed understryker att alla medborgare har rätt till insats efter behov, oavsett vilken grupp den enskilde tillhör skapas en än mer komplicerad situation som i många hänseenden kanaliseras genom den enskilda socialarbetarens bedömning och tolkning av vem som har eller inte har behov av hjälpinsatser (Hydén, 1998). Hydén (1998) har till exempel benämnt denna aspekt som att det således är socialarbetarna som är ”härskare” över SoL.
Att brottsoffer som grupp (samt särskilt understruket kvinnor och barn) framhålls i en särskild bestämmelse om att erhålla stöd och hjälp, samtidigt som att samtliga medborgare redan sedan tidigare ska ha samma rättigheter till stöd och hjälp kan uppfattas problematiskt. Detta överensstämmer alltså inte med den så kallade
kommunen ska behandla sina medborgare lika om det inte finns sakliga skäl för något annat (Ljungwald & Hollander 2009). Regeringen har därmed ansett att kvinnor och barn ska särbehandlas i lagen till förmån för andra brottsoffer (Ljungwald & Hollander 2009). I Ljungwald & Hollanders (2009) juridiska granskning av brottsofferbestämmelsen har sakfrågor liknande ovan nämnda lyfts där det konstaterats att den juridiska vägledningen rörande brottsoffer i SoL (2001:453) är vag, otydlig och motsägelsefull. En grund i denna kritik ligger i det faktum att brottsofferbestämmelsen är målstyrd och därmed ej specifik i hur brottsoffer ska erhålla den hjälp och det stöd de har rätt till (Ljungwald & Hollander 2009). En annan kritik som också berörts i samband med förarbetena till brottsofferbestämmelsen är att denna till största del är baserad på andra juridiska reformer och politiska dokument, inte forskning (Ljungwald & Elias, 2010).
För att exemplifiera delar av den kritik som framförts gällande
brottsofferbestämmelsen i SoL följer nedan en återblick av det utdrag från SoL (2001:453) som redan presenterats en gång i denna uppsats. I illustrationssyfte kan texten alltså observeras från en annan utgångspunkt:
”Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation”.
Här kan några olika aspekter belysas i vilka har diskuterats i Ljungwald & Hollanders (2009) juridiska granskning av brottsofferbestämmelsen och dess förarbeten. För det första har det tagits en inriktning på kvinnor som utsatts för våld/övergrepp av närstående. Detta innebär att det i så fall inte är tillämpbart med lika mycket hjälp om gärningspersonen inte anses vara närstående. För det andra har uttrycket förändra sin situation inte på något sätt behandlats i
förarbetena till bestämmelsen, vilket i sig lämnar betydelsen helt öppen för tolkning och troligtvis mer svår att agera på när det gäller diverse hjälpinsatser (Ljungwald & Hollander 2009). Vidare har det i samma granskning riktats kritik mot att det saknas tillsyn och uppföljningsmekanismer i hur
brottsofferbestämmelsen i lagen efterföljs i praktiken (Ljungwald & Hollander 2009).
Kritiken ovan kan sammankopplas till en fundamental frågeställning avseende den juridiska brottsofferproblematiken, nämligen huruvida SoLs olika budskap krockar med varandra i för stor utsträckning (Åström, 1988). Åström (1988) menar på att socialtjänstens dubbla roller i att generella och individsrättsliga funktioner ofta går i olika riktningar kan antas vara en av de grundläggande orsakerna till den rådande osäkerheten inom socialtjänsten. Därigenom har försvårarande omständigheter skapats kring att uppfylla lagstiftningens mest centrala målsättning – att få en helhetssyn inom det sociala arbetet (Åström, 1988).
Ideella verksamheter
Från tidigare forskning följer nu några avsnitt relaterade till andra parter som arbetar med brottsoffer och brottsofferfrågor.
En viktig och omtalad part inom brottsofferområdet är de frivilligorganisationer som finns, exempelvis brottsofferjourer, kvinnojourer och mansjourer. Ur
sociologisk synpunkt anses dessa verksamheter extra intressanta då de inbegriper en oavlönad social stödform vilket tidigare varit väldigt ovanligt i Sverige
(Ryding, 2001).
Brottsofferjouren i Sverige beskriver sin verksamhet enligt följande:
”Brottsofferjouren består av lokala jourer runt om i landet, ett förbundskansli och en telefoncentral som är gratis att ringa till. Med hundratals ideellt utbildade medmänniskor, stöder vi varje
brottsoffer, vittne och anhörig som söker oss, genom att lyssna, ge stöd och goda råd. Varje år blir det över hundratusen möten med människor som just där och då kanske inte har någon annan att vända sig till. Ofta blir detta vändpunkten för den brottsutsatte.
Om det behövs kan brottsoffret få stöd vid kontakter med hjälpinstanser som kan ge till exempel psykologisk hjälp, skyddat boende eller ekonomiskt understöd. Det kan vara skönt att få hjälp med myndighetskontakter och bra att få information om rätten till skadestånd.” (Brottsofferjouren
Sverige, 2015-04-07).
Brottsofferjouren är särskilt noga med att hävda tiden som tillgång, inom denna organisation finns det faktiskt tid att lyssna och finnas till hands (Ryding, 2001). Å andra sidan blir den ideella aspekten problematisk i många fall då det just handlar om frivilligt arbete som kräver bidrag och resurser; när detta inte finns tvingas lokala jourer till att stängas ner och således finns inte tid att erbjuda som resurs längre (Ryding, 2001). En annan utmaning för jourerna tycks vara att det förekommer delade meningar om hur de bör och faktiskt agerar med de medel som finns, bland annat när det gäller säkerställande av utbildning och kvalité på det stöd som erbjuds (Ryding, 2001). Att jourerna behövs verkar dock vara den allmänna uppfattningen, hur stor del av alla som drabbats av brott som ska
hänvisas till dessa råder det däremot delade meningar om (Socialstyrelsen, 2012). De ideella verksamheterna är i hög grad finansierade av kommun och/eller stat vilket därigenom går via socialtjänsten eller brottsoffermyndigheten (Sahlin, 2011). Med denna aspekt i åtanke kan det tänkas att de statliga institutionerna köper sig hjälp av de ideella verksamheterna, med andra ord är de ideella
verksamheterna högst involverade i att det juridiska brottsofferansvaret fullföljs.
Polisens roll
Polisen har sedan en lång tid tillbaka ett ansvar att ge brottsoffer information om dess rättigheter. Denna informationsskyldighet gentemot brottsoffret regleras i 13-14 §§ i förundersökningskungörelsen (1947:948) och innebär i korthet att polisen (vid polisanmälan) ska informera om brottsoffrets rättigheter. Dessa rättigheter innefattar exempelvis rätten till stödperson och målsägandebiträde, möjlighet att få ersättning, begära skadestånd samt ansöka om rättshjälp och kontaktförbud (Sahlin, 2011). Vidare ska polisen informera brottsoffret när en anhållen misstänkt person har frisläppts samt om brottsutredningen läggs ner alternativt om det inte finns skäl att inleda en förundersökning (Sahlin, 2011). Då polisen också har ett ansvar att skydda hotade personer (exempelvis brottsoffer och vittnen) har många polisenheter särskilda brottsoffersamordnare som arbetar med stöd och skydd för brottsoffer (Lindgren, 2004).
Polismyndigheten kan antas vara en av de första instanser som brottsoffer kommer i kontakt med. Det kan till exempel tänkas att en person som utsatts för brott kontaktar polisen som ett första led i rapportera om brottshändelsen som de utsatts för. Sedan en längre tid tillbaka har det kunnat konstateras att polisen i Sverige inte alltid informerar brottsoffer enligt den informationsplikt som föreligger dem (Brienen & Hoegen, 2000; Lindgren, 2004). Orsakerna till detta lämnas okommenterat, många menar dock att mer specifik information till
Fackförbunden
Sveriges olika fackförbund har enligt lång tradition ett övergripande mål att värna om sina medlemmars arbetsvillkor (Lindgren, 2004). Arbetsvillkor kan avse allt från anställningsform till inkomst, ofta berör det också hur arbetstiderna ser ut samt vilka övriga förmåner som finns. Allt detta förmedlas och förhandlas vid behov av diverse fackförbund å sina medlemmars vägnar (Unionen, 2015). Med alla dess fördelar finns dock några faktorer att begrunda i sammanhang som detta då en institutions brister diskuteras. Som ett tillägg till de utgångspunkter som uppmärksammas kan fackförbundens roll belysas genom en eventuell negativ påverkan för organisatorisk utveckling (Lindgren, 2004). Med detta menas att rörelser som fackförbunden via dess starka krafter indirekt kan sakta ner eller driva på processer i önskade riktningar som kanske inte alltid är det mest optimala för verksamheten i fråga (Lindgren, 2004). I vissa sammanhang skulle det kunna innebära en kontraproduktiv funktion i en organisations utveckling som
manifesteras genom en minskad nivå av flexibilitet. Ett presumtivt antagande gällande fackförbundens sammankoppling till socialtjänstens undermåliga brottsofferarbete skulle kunna handla om att det troligtvis har funnits stora omorganisationsbehov av socialtjänsten, men att detta till viss del inte har kunnat genomföras med anledning av att det funnits villkors- och/eller intressekonflikter där kompromiss inte gått att uppnå.
Förslag på förbättringar
Lindgren (2004) menar på att det finns åtgärder som skulle kunna förbättra behandlingen av brottsoffer; några av dessa skulle exempelvis kunna vara att överlägga brottsofferomhändertagagandet på staten liksom staten har ansvar för rättsväsendets verksamhet i övrigt. Vidare skulle all lagstiftning som rör
brottsoffer kunna samlas i en enda lag eller balk för att illustrera ett samstämmigt fokus på hur det ser ut på gärningspersonssidan (Lindgren, 2004). Kanske skulle detta förstärka det faktiska agerandet gentemot brottsoffer och tydliggöra vilket ansvar som faktiskt föreligger respektive part. Det skulle också vara önskvärt om det var obligatoriskt att samtliga offer för våldsbrott tilldelades ett
målsägandebiträde, detta skulle i princip likställas med en misstänkt gärningspersons rätt till att få en advokat (Lindgen, 2004).
På en mer övergripande nivå skulle det lokala brottsförebyggande arbetet behöva stärkas i form av att de strukturer som redan finns (exempelvis ideella
verksamheter) förenas och tar hjälp av varandra för att på så sätt öka samarbetet och kunskapen istället för att agera i en konkurrerande anda (Lindgren, 2004). Som Lindgren (2004) menar är ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete gynnande på de allra flesta plan, inte bara för brottsoffer.
Symbolpolitik
Som avslutande del i detta kapitel som belyser olika utgångspunkter för
brottsofferområdet är vad som kallas symbolpolitik en aspekt värd att beakta för vidare analys.
”Symbolpolitik är när politiska beslut blir viktiga, inte för att de nödvändigtvis har konkreta effekter som man vill uppnå, utan därför att de symboliserar någonting viktigt. Symbolpolitik är när man börjar tolka politiska beslut, precis som vi tolkar presenter, hövligheter och väntjänster. Då blir det viktigt, ibland rent av viktigast, vad besluten uttrycker för attityder, inte bara vad de har för effekter.” (Santesson-Wilson, 2003 s. 2-3).
Med denna definition avses alltså politiska tillämpningar av åtgärder som inte nödvändigtvis behöver handla om vilka faktiska effekter som uppnås utan snarare hur själva åtgärderna i sig tolkas (Santesson-Wilson, 2003). Ofta handlar då symbolpolitiska handlingar om att visa ett politiskt värde av en viss åtgärd, det vill säga att uttrycka en symbolisk mening av en handling.
Ljungwald och Elias (2010) menar på att brottsofferregleringen måste förstås genom dess symboliska funktion. Ett exempel på detta är den kritik som ovan redogjordes för i termer av att införandet av brottsofferbestämmelsen i SoL år 2001 inte egentligen hade någon faktisk verkan, utan snarare tycktes bestå av en symbolpolitisk handling för att visa ett värde av att brottsofferfrågan är viktig (Ljungwald & Elias, 2010). Där kan alltså införandet av en icke tvingande bestämmelse ha ett symbolpolitiskt värde snarare än att framtvinga faktiska handlingar. Ljungwald & Elias (2010) menar på att detta kan ha varit en av anledningarna till att brottsofferbestämmelsen sattes in som den gjorde, nämligen att det var viktigare att något gjordes än vad som faktiskt uträttades för brottsoffer som grupp. Vill man dessutom inte spendera statliga resurser är värdesymboler ett attraktivt alternativ (Santesson-Wilson, 2003).
Ett annat exempel på en symboleffekt värd att beakta är det ökade inflödet av polisanmälningar utan fällande dom som idag förekommer frekvent när det
kommer till exempelvis hatbrott; dessa symboliserar en ineffektiv lagstiftning som i förlängningen ger kontraproduktiva konsekvenser (Tiby, 2011). Där kan alltså en följd bli att man tappar tilltro till rättsväsendet som i sig bör symbolisera just rättvisa. Följaktligen blir då icke-handlingar (till exempel ej utredda brott) en symbol för kontraproduktivitet.
Inom hatbrottslagstiftningen diskuteras bland annat frågor som berör
lagstiftningen som konstruktion. Lagstiftning till förmån för olika slags grupper som bedöms extra sårbara (baserat på exempelvis etnicitet eller sexuell läggning) skapar grupperingar i form av olika slags identitetskonstruktioner (Tiby, 2011). I dessa konstruktioner görs ett ”vi” och ”dom” gällande där utsatta grupper riskeras att snarare utpekas som svagare i förhållande till en starkare majoritet. Här
ifrågasätts alltså om en lagstiftning avsedd att skydda vissa målgrupper (som exempelvis särskilda brottsoffergrupper) är rätt väg att gå? Eller kan detta snarare verka i en motsatt riktning som gör att vissa grupper symboliserar svaghet? Det finns ingen forskning som i dagsläget stödjer att skyddslagstiftning hindrar utsatthet (Tiby, 2011). Om fler och fler grupper räknas som en särskild målgrupp kan det dessutom i förlängningen finnas en risk att det leder till att ingen räknas som en särskild målgrupp, vidare skulle målgruppens innebörd tappa sin styrka och begreppet bli urvattnat (Tham, 2001).
För att återknyta till en tidigare aspekt som lyfts i denna uppsats kan också
brottsoffer som grupp användas som symbol för att politiskt driva vissa frågor om exempelvis straffskärpning eller striktare övervakning (Nilsson, 2003). Där kan den ideala offerbilden (Christie, 1986) vara passande i det att offer tillskrivs hjälplöshet och att dess motsats i form av den ideala gärningspersonen måste bestraffas, och således får den frågan ett starkare symboliskt värde som troligtvis kan drivas längre. Därmed kan offrets svaghet bli användbart för starkare grupper. Här gäller det alltså åter igen att problematisera hur brottsoffer som en respektive
