Anders Hillborg
Liquid Marble (1995/rev. 1997)
Speltid ca 11 min
Enligt Anders Hillborg (f 1954) existerar det ingen åtskillnad mellan konst och underhållning. Det finns bara bra och dålig musik. Varje försök att klassificera musi-‐ ken i högt och lågt enligt någon Darmstadt-‐ eller Hollywood-‐mall bygger på en
konstgjord polarisering som i värsta fall tvingar tonsättarna att välja sida. I Hillborgs musik kan man märka hur oviljan att rätta sig efter dogmatiska rättesnören möjliggör ett både spännande och varierat tonspråk. Körstycket muo:aa:yiy::oumkan leda tankarna till Steve Reichs pulserande minimalism, Celestial Mechanics för stråkar och slagverk till Pendereckis mikrotonala klangytor, medan
humorn i Hudbasun för trombon och trummaskin har något av Frank Zappas Be-‐Bop Tango över sig. Men dessa referenser indikerar snarare en känsla för traditioner än eklekticism; det vore så gott som omöjligt att ta miste på vem tonsättaren är.
Hillborgs känsla för både klang och form visar sig också i det stycke – Liquid Marble – som han
komponerade för Orkester Norden. Harmoniken är uppbyggd kring ett slags förvrängt övertonsspektrum där t ex det första intervallet
komprimerats från den naturliga oktaven till ett tritonus. Detta ger en egenartat dissonant klang som på vissa ställen förstärks av att instrumenten anvisas att sätta an tonerna aningen högre eller lägre än vad som är normalt inom vårt vanliga tonförråd. Betraktar vi denna
harmonik som en flytande marmor är det sedan intressant att se hur
Hillborg mejslar ut både dramatik, suggestion och komik.
Musiken inleds med ett slags stigande klangkaskader som bubblar upp ur kontrabasarnas dova botten och hysteriskt skrikande hejdas av klarinetternas yttersta omfång. Ganska snart omvandlas dock
kaskaderna till snabba skallöpningar där träblås och stråkar drar åt
motsatta håll. När bleckblåset sakta återkommer sker en succesiv
återgång till ett mindre hisnande, men ändå långt ifrån stillastående parti. Detta scenario upprepas därefter: först klangkaskader som tycks tänja klarinetterna till bristningsgränsen, sedan fallande löpningar i träblåset. Men istället för att möta upp med stigande löpningar sker någonting märkligt i stråket. Tyst och obemärkt, i skuggan av träblåsets skalor, inleds en närmast spastisk dans vars synkoperade sextondelar snart lockar med sig både bleckblås och träblås i en allt häftigare extas. Hillborg har själv karaktäriserat detta avsnitt som en ragtime, men i denna märkliga kontext verkar det snarare som om han fått med både Stravinsky och Scott Joplin i en surrealistisk transcendens: rag upphöjd till rave-‐ time.
Detta exciterade tillstånd varar inte för evigt och snart återtar de
välbekanta skallöpningarna
kommandot och för excesserna till en definitiv punkt. Som ett vagt eko av vad som varit tycks så oboer och flöjter ta ett sentimentalt, nästan tårdrypande, avsked innan
inledningens klangkaskader åter piskas upp. Liksom i styckets början övergår dessa kaskader än en gång i träblåsarnas skalor som nu släpps helt fria. I ansats efter ansats ackumuleras alltmer energi i dessa växelvis stigande och fallande rörelser. När stråkarna till sist sugs med i malströmmen och de
tonar ut frågar man sig försiktigt hur det hela skall sluta – skall tempot tas ned till en stillsam avslutande coda, eller skall det eskaleras tills
musikerna drabbas av hjärtslag?
Märkligt nog inträffar varken eller. Det fenomen man som lyssnare varseblir är att både den musikaliska tiden och det musikaliska rummet tycks upplösas. I avsaknad av kontrasterande referenspunkter – mot vilka grundpuls och
harmoniskt förlopp tidigare kunde artikuleras – förlorar skeendet riktning och stannar av. Trots ett gemensamt tutta forza uppnås inget bekräftande klimax. Musiken blir sitt eget gravitationslösa universum varvid den flytande marmorn obönhörligen sugs upp i den sista trettitvåondelsnotens svarta hål.
