Örebro universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Juristprogrammet termin 9 VT11
Examensarbete för juristprogrammet, 30 hp
Brottsoffer eller gärningsperson?
Om de grova fridskränkningsbrotten och rätten att försvara sig
Författare: jur. stud. Lisa Ragnesten Handledare: jur. dr., docent Claes Lernestedt Examinatorer: jur. dr., docent Laura Ervo
I
Sammanfattning
Brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning kriminaliserades den 1 juli 1998 genom BrB 4:4 a. Uppsatsen syftar till att undersöka varför gruppen kvinnor särbehandlas inom straffrätten genom det grova kvinnofridskränkningsbrottet (st. 2) jämfört med grov fridskränkning (st. 1). Syftet är också att undersöka hur rekvisiten för brotten var tänkta att tillämpas samt hur de tillämpas i praktiken. Uppsatsen, vilken främst fokuseras på förhållandet män som gärningspersoner och kvinnor som brottsoffer, undersöker dessutom vilka rättfärdigande och ursäktande omständigheter som kan komma ifråga för en kvinna som använder grovt våld för att ta sig ur relationen, samt hur dessa omständigheter är konstruerade.
Rättsvetenskaplig metod har använts i arbetet, vilket innebär en undersökning av lag, förarbeten, praxis, doktrin och rättskälleprinciper. Med doktrin avses inte endast juridisk sådan, utan även sociologisk och kriminologisk litteratur. Angående praxis har främst avgöranden från HD och HovR använts. Uppsatsen innefattar diskussioner både de lege lata och de lege ferenda.
De grova fridskränkningsbrotten kriminaliserades eftersom det saknades ett straffbud som tog hänsyn till brottsoffrets fullständiga situation. För att markera att det främst är kvinnor som utsätts för våld och trakasserier i hemmet av männen, särreglerades förhållandet genom grov kvinnofridskränkning. De grova fridskränkningsbrotten består båda av enskilt kriminaliserade gärningar vilka sedda tillsammans utgör ett enda brott.
Kvinnor som är utsatta för brottet grov kvinnofridskränkning använder ibland grovt våld för att ta sig ur relationen. Detta våld kan tillgripas vid situationer då det inte föreligger något direkt angrepp. För sådana situationer har inte kvinnan någon nödvärnsrätt, men det kan argumenteras för att hon i vissa särskilda fall har en nödrätt. Någon utsträckt putativ nöd- eller nödvärnsrätt föreligger inte. Inte heller har kvinnan rätt till preventivt nödvärn.
Införandet av brottet grov kvinnofridskränkning har, tillsammans med uppgiften att göra 3-6 kap. BrB könsneutrala, varit en del av arbetet för att öka jämställdheten i samhället. Det ifrågasätts om en särkriminalisering för förhållandet kvinnliga brottsoffer och manliga gärningspersoner är rimligt. Genom att särkriminalisera med kön som utgångspunkt accepteras den manliga normen. Målet bör vara att män och kvinnor behandlas lika som både gärningspersoner och brottoffer. Det föreslås att en särreglerad rättfärdigande omständighet införs för dem som är utsatta för de grova fridskränkningsbrotten.
Nyckelord:
Grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, brott, våld i nära relation, kvinnovåld, normaliseringsprocess, nödvärn, excess, putativ och preventiv.
II
Förkortningar
BrB brottsbalk (1962:700)
BrP lag (1964:163) om införande av brottsbalken Dir. kommittédirektiv
EKMR Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
HD Högsta domstolen
HovR hovrätt(-en)
JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland JT Juridisk Tidskrift
NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I
NTfK Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab prop. regeringens proposition
RB rättegångsbalk (1942:740) RH Rättsfall från hovrätterna SAOB Svenska Akademiens ordbok SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
t.p. tilläggsprotokoll TR tingsrätt(-en)
III
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... I Förkortningar ... II Innehållsförteckning ... III 1 Inledning ... 1 1.1 Introduktion ... 1 1.2 Syfte ... 1 1.3 Frågeställning ... 2 1.4 Avgränsning ... 31.5 Metod och material... 3
1.6 Förklaringar av begrepp ... 4
1.7 Disposition ... 4
2 De grova fridskränkningsbrotten ... 6
2.1 Det allmänna syftet... 6
2.1.1 Bakgrunden till BrB 4:4 a ... 6
2.1.2 Brottens konstruktion ... 8
2.2 Granskning av rekvisiten ... 10
2.2.1 Den brottsliga handlingen ... 10
2.2.2 Begreppet närstående ... 13
2.2.3 Led i en upprepad kränkning av personens integritet ... 15
2.2.4 Ägnat att allvarligt skadat självkänslan ... 18
3 Rätten till våld ... 20 3.1 Nödvärn ... 20 3.1.1 Nödvärnssituation ... 21 3.1.2 Angreppsobjekt ... 23 3.1.3 Försvarlighetsbedömning ... 24 3.2 Nöd ... 25 3.2.1 Nödsituation... 26 3.2.2 Angreppsobjekt ... 26 3.2.3 Försvarlighetsbedömning ... 26 3.3 Excess ... 27
3.4 Putativ och preventiv ... 29
IV
3.4.2 Preventiv ... 30
4 Straffrätt och könsneutralitet – en diskussion ... 33
5 Sammanfattande analys och slutsats ... 36
5.1 Analys... 36
5.1.1 De grova fridskränkningsbrotten... 36
5.1.2 Rätten till våld ... 38
5.2 Slutsats ... 39
1
1 Inledning
1.1 IntroduktionDen 1 juli 1998 trädde brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i kraft. Brotten stadgades i det första respektive andra stycket i BrB 4:4 a. Förslaget till en kriminalisering av de grova fridskränkningsbrotten introducerades först genom SOU 1995:60, Kvinnofrid. Kvinnovåldskommissionen föreslog att brotten kvinnofridsbrott och fridsbrott skulle införas. Syftet var att uppmärksamma den problematik som följer av mäns våld mot kvinnor. Den situation som utsatta kvinnor lever i ansågs inte vara tillräckligt uppmärk-sammad varken ur ett samhälleligt eller ur ett straffrättsligt perspektiv. De föreslagna grova fridskränkningsbrotten ansågs följaktligen ha störst relevans vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer. I samma utredning föreslogs att ett flertal brott i BrB kap. 3-6 skulle göras könsneutrala. Samtidigt som målet var att i viss mån göra brottsbalken könsneutral infördes således ett brott där kön tydligt hade en betydelse.
I samma utredning föreslogs de grova fridskränkningsbrotten vara perdurerande. Den slutliga brottskonstruktionen blev dock, efter det att det i propositionen tagits avstånd från ett sådant betraktelsesätt, att det är fråga om enskilda brottsliga gärningar som sedda i ett visst sammanhang konstituerar brottet grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning. En kvinna som lever i en våldsam relation med en man befinner sig i en situation där det hela tiden finns en risk att hon blir utsatt för brott. Det händer att en kvinna använder sig av grovt våld för att ta sig ur situationen. En av anledningarna till kommissionens föreslagna brottskonstruktion var att kvinnan, som situationen tidigare var, inte hade möjlighet att utnyttja nödvärnsrätten. I betänkandet från kvinnovåldskommissionen fördes inte någon närmare diskussion om huruvida den nya brottskonstruktionen medförde en utökad nödvärnsrätt eller inte.1
1.2 Syfte
Kvinnor som grupp särbehandlas inom straffrätten genom brottet grov kvinnofridskränkning jämfört med brottet grov fridskränkning. Syftet är att undersöka varför det finns en sådan särreglering samt att granska hur de båda brotten var tänkta att tillämpas och hur de tillämpas i praktiken.
I kvinnovåldskommissionens betänkande nämndes frågan om kvinnors rätt till nödvärn när de lever med en våldsam man. Det är möjligt att kvinnor som befinner sig i en sådan situation inte anser sig ha någon annan utväg än att använda grovt våld för att ta sig ur relationen. Om kvinnan befinner sig i en nödvärnssituation har hon dock inte begått någon otillåten gärning när hon tilltar våld. Syftet är därför att undersöka hur nödvärnsrätten är konstruerad för kvinnor vilka anses som brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning.
1
Det anges att kvinnor som en sista utväg tillgripit grovt våld har en möjlighet att hävda att de företog gärningen i nödvärn. Det uppges vidare att en sådan invändning, på grund av nödvärnsrättens konstruktion, sällan är framgångsrik, SOU 1995:60, Kvinnofrid. Del A, s. 302 f.
2 I de situationer som kvinnan inte befinner sig i en nödvärnssituation kan hennes handlande ändå vara tillåtet. Det förutsätter att det istället föreligger en nödsituation. Syftet är på grund därav också att undersöka i vilka situationer en kvinna har nödrätt då hon är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning.
När kvinnans handlande i en nödvärnssituation anses uppenbart oförsvarligt, eller vid nöd anses oförsvarligt, kan hon ändå vara fri från ansvar om hon hade svårt att besinna sig. Det är därför nödvändigt att, i anslutning till undersökningen om kvinnans rätt till nöd- eller nödvärn, även undersöka den så kallade nöd- eller nödvärnsexcess i förevarande situation. I vissa fall befinner sig kvinnan objektivt sett inte i någon nöd- eller nödvärnssituation, men hon tror att hon gör det. Det talas då om putativ nöd, putativt nödvärn respektive putativ nöd- eller nödvärnsexcess. Det som det egentligen handlar om att bedöma är kvinnans eventuella uppsåt eller oaktsamhet till de otillåtna gärningar som hon begått. Avsikten med uppsatsen är att även putativformerna för en kvinna som är utsatt för grov kvinnofrids-kränkning ska undersökas.
Om det varken föreligger någon rättfärdigande eller ursäktande omständighet, eller någon putativ sådan, kan kvinnan argumentera för att hon företagit en preventiv nödvärnshandling för att skydda sig mot kommande angrepp. Syftet är därför också att undersöka om det finns någon preventiv nödvärnsrätt vid de fall då kvinnan företar en handling för att skydda sig själv mot kommande angrepp.
1.3 Frågeställning
1.a Varför instiftades stadgandet rörande brotten grov fridskränkning respektive grov kvinno-fridskränkning?
1.b Hur var stadgandet tänkt att tillämpas och hur tillämpas det i praktiken? 1.c Vad är det för skillnad mellan de bägge i stadgandet ingående brotten?
2.a När föreligger en rätt till nöd eller nödvärn för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning?
2.b Hur är nöd- och nödvärnsrätten för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning konstruerad?
2.c Är nöd- eller nödvärnsrätten för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofrids-kränkning annorlunda än vad den var innan tillkomsten av BrB 4:4 a?
2.d Om en nöd- eller nödvärnssituation förelegat, men handlandet överskridit vad som är tillåtet – hur är nöd- och nödvärnsexcessen konstruerad?
2.e Hur är putativformerna för nöd- och nödvärnsvärnsrätten samt nöd- och nödvärns-excessen konstruerade för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning? 2.d Har en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning någon preventiv nödvärnsrätt?
3
1.4 Avgränsning
Detta arbete är främst riktat till jurister, men också till juriststuderande som läst grundkursen i straffrätt. Det förutsätts således att läsaren har grundläggande kunskaper i straffrätt, främst straffrättens allmänna del.
Vid granskning av praxis för de grova fridskränkningsbrotten och de tillämpliga ansvarsfrihetsgrunderna har främst rättsfall från HovR och HD använts. Då det endast finns ett begränsat antal avgöranden av HD har dessa kompletterats med hovrättspraxis. Tingsrättsdomar har endast använts i undantagsfall eftersom det skulle kräva en gedigen undersökning av deras avgöranden för att slutsatser skulle kunna dras. En sådan utredning ryms inte i detta arbete.
Det finns ett flertal möjligheter för polis- och åklagarväsendet att förhindra att ett misstänkt brott leder till åtal. Det kan därför finnas ett stort mörkertal av begångna gärningar som skulle kunna förändra bilden av en eventuell straffrättslig särbehandling och detsamma kan sägas gälla kvinnans nödvärnsrätt. Polis- och åklagarmyndigheternas förfarande tas dock inte upp i denna uppsats.
När det i arbetet redogörs för ansvarsfrihetsgrunderna görs det utifrån att en kvinna är brottsoffer och en man är gärningsperson. Syftet är inte att ge en allmän redogörelse för ansvarsfrihetsgrunderna utan att diskutera dem utifrån vilken rätt en kvinna, som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning av en man, har att använda våld gentemot mannen.
Uppsatsen avhandlar tillämpningen av svensk rätt i nutid. Några komparativa utblickar görs därför inte, även om vissa använda artiklar rör utländsk rätt. Gällande tillämpningen består arbetet av både de lege lata- och de lege ferenda-resonemang. Angående de grova fridskränkningsbrotten sker viss historisk diskussion, detta för att det krävs en bakgrund för att kunna redogöra för straffstadgandets unika karaktär. Ansvarsfrihetsgrunderna har däremot en lång tradition. I detta arbete är de tidigaste källorna som används förarbetena till brottsbalken. Syftet med uppsatsen är inte att ge en allmän beskrivning av vissa ansvarsfrihetsgrunder, utan att tillämpa dem på ett visst praktiskt problem. Någon historisk redogörelse görs därför inte avseende ansvarsfrihetsgrunderna.
1.5 Metod och material
Den metod som tillämpas i detta arbete är rättsvetenskaplig. Metoden består främst av en undersökning av rättskällorna i vid mening, det vill säga lag, förarbeten, praxis och doktrin samt de rättskälleprinciper som används för att analysera rättskällorna. För att förstå och kunna förklara problematiseringen kring fenomenet våld i nära relation – främst i form av mäns våld mot kvinnor – har viss sociologisk och kriminologisk litteratur använts. Även vissa förarbeten har inslag av sådan forskning. Eftersom andra forskningsområden använts än det strikt juridiska – för att öka kunskapen om rätten – är det i dessa delar inte fråga om juridisk metod. Juridisk metod inbegriper rättskälleläran med rättskälleprinciper samt metoder för faktarelevans. Den är således snävare än rättsvetenskaplig metod, vilken utöver juridisk
4 metod också inbegriper bland annat komparativ metod, vidare argumentation samt kunskap från andra vetenskapsområden som kan ge ökade kunskaper om rätten.2
Arbetet har ett strukturellt perspektiv, i det avseendet att vad som undersöks är om brottsoffrets eller gärningspersonens könstillhörighet har straffrättslig relevans. Att tillhöra ett visst kön – att vara kvinna – ses därför som att vara tillhörande en viss grupp. Gruppen kvinnor är en grupp som anses vara särbehandlad i samhället. Om särbehandlingen överlag är positiv eller negativ lämnas osagt. Det som skiljer gruppen kvinnor från många andra grupper och därmed gör den strukturell, är att det är en egenskap som gruppen bär med sig över hela livet i samtliga situationer. Det är inte en grupptillhörighet som vem som helst kan träda in i eller ut ur, såsom fallet är med gruppen konsumenter eller gruppen hundägare.3
I SOU 1995:60, Kvinnofrid samt i prop. 1997/98:55, Kvinnofrid talas om fridskränkning/ kvinnofridskränkning respektive grov fridskränkning/grov kvinnofridskränkning som ett brott. I prop. 1998/99:145, Ändring av fridskränkningsbrotten talas emellertid om två brott. Denna uppsats bygger på den senare uppfattningen, varför det genomgående talas om två brott eller brotten.
1.6 Förklaringar av begrepp
Uppsatsen riktar sig, som angivits under kap. 1.4, främst till jurister. Det finns därför ett behov av att förklara begrepp som inte är juridiska i denna uppsats, begrepp vilka läsaren behöver känna till för att kunna tillgodogöra sig innehållet. Dessa begrepp kommer mycket kortfattat att beskrivas här.
Könsmaktsperspektiv är ett begrepp som är hämtat från radikalfeminismen. Radikalfeminismen uppstod under 1960-talet och anhängarna menar att kvinnor är förtyckta av män just därför att de tillhör det kvinnliga könet. Radikalfeminismen menar att det råder ett system i samhället som bygger på mäns dominans över kvinnor. Detta samhälleliga system kallas patriarkatet. Mäns förtryck av kvinnor uttrycks bland annat genom att mäns våld mot kvinnor i nära relationer.4
Med kön avses i arbetet biologiskt kön. Det är en skillnad mot genus, som är en social konstruktion. Kön och genus behöver inte överensstämma, men de kan göra det.5
1.7 Disposition
Arbetet inleds med en kortare sammanfattning av uppsatsen följt av kapitlet Inledning, innehållande en introduktion till ämnet, uppsatsens syfte och frågeställning, de avgränsningar som gjorts, den metod och det material som använts, förklaringar av vissa begrepp och slutligen arbetets disposition. Det andra kapitlet, De grova fridskränkningsbrotten, behandlar brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, med fokus på det senare brottet. Den första delen av kapitlet redogör för bakgrunden och syftet med lagstiftningen samt
2 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material, metod och argumentation, andra uppl.,
Norstedts Juridik AB, 2007, s. 36 ff.
3
Lernestedt, Claes, Dit och tillbaka igen. Om individ och struktur i straffrätten, Iustus Förlag AB, 2010, s. 27 ff.
4 Gemzöe, Lena, Bildas ismer. Feminism, Bilda Förlag, 2008, s. 45 f.
5 stadgandets brottskonstruktion, medan det i den andra delen beskrivs hur brottsrekvisiten var tänkta att tillämpas samt hur de tillämpas i praktiken. Rätten till våld, uppsatsens tredje kapitel, fokuserar på de rättfärdigande och ursäktande omständigheter som kan komma i fråga i anslutning till brottet grov kvinnofridskränkning. Där behandlas också eventuella putativ- och preventivfrågor som kan uppkomma i anslutning till de rättfärdigande och ursäktande omständigheterna.
Uppsatsens fjärde kapitel, Straffrätt och könsneutralitet – en diskussion, innehåller en övergripande diskussion och utgår ifrån syftet med de grova fridskränkningsbrotten och deras förhållande till främst nödvärnsrätten. Analysen har ett tydligare de lege ferenda-resonemang än övriga arbetet och består av författarens kommentarer och slutsatser i ämnet. Författarens slutsatser och kommentarer framkommer även löpande i arbetet.
Uppsatsen femte och avslutande kapitel, Sammanfattande analys och slutsats, består av dels en sammanfattande analys, dels en förkortad slutsats utifrån de frågeställningar som ställts i arbetets inledande kapitel.
6
2 De grova fridskränkningsbrotten
2.1 Det allmänna syftet2.1.1 Bakgrunden till BrB 4:4 a
Den 1 juli 1998 trädde kriminaliseringen av grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i kraft genom det första respektive det andra stycket BrB 4:4 a.6 Förslaget till en lagtext som skulle aktualisera problematiken kring mäns våld mot kvinnor introducerades först genom kvinnovåldskommissionens huvudbetänkande, SOU 1995:60, Kvinnofrid.
Kommissionen hade enligt kommittédirektivet som uppdrag att göra en översyn av frågor som rörde mäns våld mot kvinnor samt att föreslå åtgärder som kunde motverka sådant våld, vilket skulle ske utifrån ett kvinnoperspektiv. Åtgärderna skulle beakta orsakerna till våldet samt den förändrade kvinnosynen i samhället.7 Det ansågs att det inte hade varit tillräckligt att misshandel i hemmet ändrats från enskilt till allmänt åtal.8 För att lyckas med att motverka och undanröja mäns våld mot kvinnor gavs kommissionen omfattande möjligheter att lämna förslag till lagändringar, olika stöd och insatser samt till hur myndigheterna skulle handlägga sådana ärenden. Arbetet skulle ske inom många olika områden, såsom hälso- och sjukvården samt rättsväsendet.9
I utredningens fjärde kapitel förklaras den syn kommissionen ansåg att samhället hade på mäns våld mot kvinnor. Kommissionen menade att den samhällsstruktur som byggde på mäns överordning och kvinnans underordning, utöver mäns biologiska fysiska styrka, var en grundförutsättning för att mäns våld mot kvinnor skulle uppstå. För att våldet skulle upphöra krävdes det, enligt kommissionen, att åtgärder företogs i samhället för att öka jämställdheten. Förutom ur ett könsmaktsperspektiv ansågs det att förklaringar till uppkomsten behövde sökas på individual- och socialpsykologiska samt strukturella nivåer.10 Det ansågs också att medvetenheten om mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor behövde uppmärksammas. Allmänheten behövde få en insikt i varför män begår sådana brott samt att problemet gäller samtliga samhällsklasser.11
Som en del av översynen av brottsbalksbrotten ansåg kvinnovåldskommissionen att det saknades ett straffstadgande som främst tog sikte på mäns våld och övergrepp mot kvinnor i
6 Lag (1998:393) om ändring i brottsbalken. 7
Dir. 1993:88, Kommission om våld mot kvinnor, som redovisad i SOU 1995:60, Kvinnofrid. Del B, Bilaga 1, s. 5 f. För en kortare redogörelse över samhällets förändrade syn på mäns våld mot kvinnor, se Burman, Monica, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet, Iustus Förlag AB, 2007, s 58 ff. eller angående sexualbrotten Andersson, Ulrika, Hans (ord) eller hennes? En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot sexuella övergrepp, Bokbox Förlag, 2004, s 78 ff.
8 Lag (1981:1313) om ändring i brottsbalken samt Andersson, Berit, Lundberg, Magnus, Kvinnomisshandel som
kunskapsfält – att definiera, förklara och hantera ett socialt problem i Åkerström, Malin, Sahlin, Ingrid (red.), Det motspänstiga offret, uppl. 1:7, Studentlitteratur AB, 2001, s. 63-91, s. 66.
9 Dir. 1993:88, som redovisad i SOU 1995:60 s. B 13 ff.
10 Berglund menar att könsmaktsfrågan måste sammankopplas till en viss straffrättslig frågeställning för att den
ska få en funktion inom straffrätten, se Berglund, Kerstin, Straffrätt och kön, Iustus Förlag AB, 2007, s. 234. Grov kvinnofridskränknings vara eller inte vara verkar kunna vara ett exempel på en sådan frågeställning.
11 SOU 1995:60, Kvinnofrid, s. A 106 ff. Hänvisningar till SOU 1995:60 syftar hädanefter till SOU 1995:60,
7 nära relationer. Ett problem var att kvinnor som utsatts för övergrepp under en lång tid och där övergreppen skett i en liknande miljö, torde ha svårt att precisera varje enskild gärning till tid och rum. Tidigare krävdes det att varje enskild gärning skulle preciseras till tid och rum för att en åklagare skulle få föra talan om brott. HD kom dock i NJA 1991 s. 83 fram till att detta inte nödvändigtvis var ett krav, men att några gärningar behöver kunna preciseras. HD anförde att ”[i] fråga om övriga påstådda sexuella övergrepp har Helena inte kunnat lämna några mer preciserade uppgifter om tidpunkt och antal. Hon har endast kunnat ange att Roger tvingat henne till samlag genom våld flera gånger under år 1989 samt att övergreppen tilltog under våren 1990. […] Helenas uppgifter är dock sådana att det får anses stå utom rimligt tvivel att Roger under den med åtalet avsedda perioden åtminstone vid några tillfällen […] förövat våldtäkt mot henne.”12
.
En ytterligare problematik anses vara att kvinnan inte är särskilt benägen att anmäla sin manliga partner. Detta förklaras med den så kallade normaliseringsprocessen eller Battered Women Syndrome (BWS). Normaliseringsprocessen – som den beskrivs i förarbetena och på vilken lagstiftningen baseras – är namnet på den process genom vilken kvinnans psyke gradvis bryts ned av mannens psykiska och fysiska misshandel. Efter en tid anser kvinnan att den våldsamma situationen är normal och att det är kvinnans eget fel om mannen slår henne. Normaliseringsprocessen kan beskrivas som att mannen steg för steg tar kontroll över kvinnan. Under den första tiden av förhållandet är mannen förstående och lyssnar på det kvinnan berättar. Mannen uppvaktar kvinnan och vill att denna ska berätta om sig själv. Efter en tid när relationen stabiliserats blir mannen svartsjuk och försöker kontrollera kvinnan. Kvinnans kontakter med omvärlden minskar gradvis genom att mannen ogillar den kontakt som kvinnan har med familj och vänner. När kvinnan inte längre har en fri kontakt med omvärlden börjar mannen kritisera dennas handlingar och beteende, vilket medför att kvinnans psyke bryts ned. Det är i detta stadium som mannen börjar misshandla kvinnan. Mannen växlar mellan att visa ömhet för kvinnan och att behandla denna illa, vilket får till följd att kvinnans acceptans för mannens beteende ökar.13
Kvinnovåldskommissionen föreslog att brotten kvinnofridsbrott och fridsbrott skulle kriminaliseras genom BrB 4:4 a. Genom införandet av brotten ansåg kommissionen att hela den situation som brottsoffret befann sig i tydliggjordes och därmed också skulle bli föremål för domstolens prövning.14 Syftet var därmed att straffvärdet skulle bli högre när de enskilda brotten sågs i ett samband med varandra, jämfört med om de inte gjorde det.15 Kommissionen menade vidare att eftersom det ansågs att brottet tveklöst främst skulle begås av män mot kvinnor, detta behövde tydliggöras genom att kvinnofridsbrottet upptogs i första stycket och fridsbrottet i det andra. Kommissionen menade att det utmärkande beteende som skulle kriminaliseras inbegrep ”en kränkning av en annan person på grund av kön och har sin grund i föreställningen om kvinnors lägre värde i förhållande till män”16
.
12 NJA 1991 s. 83, s. 100 f. Se också JustR Nyströms tillägg där bevisproblematiken kring våld i nära relation
förtydligas, s. 101 f.
13 SOU 1995:60, s. 300, prop. 1997/98:55, Kvinnofrid, s. 75. 14
SOU 1995:60, s. 305.
15 Prop. 1997/98:55, s. 77. 16 SOU 1995:60, s. 306 f.
8 Regeringen instämde med att det saknades en paragraf som syftade till att ta hänsyn till hela brottsoffrets förhållande vid våld i nära relation.17 Regeringen avfärdade emellertid kommissionens argument om en verklighetsbeskrivande paragraf och valde istället att ha en könsneutral utformning av fridsbrottet. Regeringen menade dock att ”den särskilda form av kränkning som brott av förevarande slag mot en kvinna utgör” behövde markeras.18
Kvinnofridsbrottet infördes därför i ett andra stycke, trots att handlingarna inrymdes i fridsbrottet. Skälen var främst pedagogiska, men det åsyftades också att omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer skulle kunna kartläggas. Regeringen menade dessutom att brottens allvarliga karaktär behövde förtydligas. Rubriceringen ändrades därför till grov fridskräning och grov kvinnofridskränkning.19
Lagrådet avstyrkte att brottet grov kvinnofridskränkning skulle införas. Det menade att förslaget dels innebar att samma brott hade två benämningar som verkade vara fakultativa, dels att det stred mot könsneutraliteten i BrB kap. 3-6.20 Lagrådet lyfte fram en viktig frågeställning, nämligen om det är fråga om ett eller två brott samt – om det är två brott – vilket som har företräde. Både i utredningen och i den första propositionen talas om ”brottet”.21
I den senare propositionen talas det emellertid om “brotten”.22 Både grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning har samma straffskala och det andra stycket behandlar endast en avgränsad krets jämfört med det första stycket. Avgränsningen synes dock medföra att det är fråga om två brott. Det är inte fråga om en uppdelning i svårhetsgrader, som fallet är med ringa misshandel, misshandel (av normalgraden) och grov misshandel (BrB 3:5, 3:6). En man döms till grov fridskränkning eller grov kvinnofrids-kränkning beroende på vilken krets av personer som brottsoffret tillhör.23 Eftersom det synes vara fråga om två brott talas det i detta arbete om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.
2.1.2 Brottens konstruktion
I utredningen föreslogs brotten vara perdurerande, det vill säga att preskriptionstiden börjar löpa först när tillståndet som uppkommit genom brottet upphört.24 Kommissionen menade att kränkningen av kvinnans integritet och skadan på hennes självkänsla följde av att brotten pågick under en viss tid och av att de straffbara handlingarna upprepades. Med straffbara
handlingar synes kommissionen också mena de handlingar som den avsedde skulle
kriminaliseras i och med straffstadgandet. Det inkluderade till exempel vissa kontrollerande beteenden eller diffusa uttalade eller outtalade hot som en form av psykisk misshandel, men
17
Prop. 1997/98:55, s. 133.
18 Prop. 1997/98:55, s. 83. 19 Prop. 1997/98:55, s 79, 83.
20 Prop. 1997/98:55, s. 208. Det kan ifrågasättas hur könsneutralt kap. 5 i själva verket är. Den enda paragraf
som ändrades var 5:5, se prop. 1997/98:55, s. 10.
21 Se till exempel SOU 1995:60, s. 305 och prop. 1997/98:55, s. 83. I den senare anförs det att ”det nya brottet
skall rubriceras som grov fridskränkning alternativt grov kvinnofridskränkning”. Författarens kursivering.
22 Se till exempel prop. 1998/99:145, s. 6. 23
Se nedan kap. 2.2.2.
24 SOU 1995:60, s. 308 och Asp, Petter, Ulväng, Magnus, Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, Iustus Förlag
9 kommissionen preciserade inte närmare vilka dessa handlingar var.25 Regeringen menade att det inte var lämpligt att brotten skulle vara perdurerande. Den främsta anledningen var att det straffbara området inte var klart avgränsat. Regeringen anförde att legalitetsprincipen medförde att det i förväg måste gå att avgöra vilka handlingar som är kriminaliserade eller inte. Detta krav ansågs inte vara uppfyllt med kommissionens förslag. En sådan utformning av straffstadgandet hade medfört att vissa former av psykisk misshandel som inte tidigare var kriminaliserad hade kriminaliserats. Det ansågs också att en perdurerande brottskonstruktion skulle försvåra vad som innefattades av domens rättskraft.26
Det råder delade meningar om vilken slags brottskonstruktion brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning faktiskt är. Som diskuterats ovan klargjordes i propositionen att det inte är fråga om perdurerande brott.27 Detta är något som HD senare förtydligat genom NJA 2004 s. 437. Åklagaren anförde i gärningsbeskrivningen till brottet grov fridskränkning att gärningspersonerna under en viss tidsperiod misshandlat den gemensamma dottern bland
annat genom vissa därefter preciserade gärningar. Domstolen framhöll att ”[u]ttryckssättet
kan ge upphov till tvekan om huruvida åtalet innefattar annat än de särskilt preciserade gärningstillfällena. Fridskränkningsbrottet är emellertid inte konstruerat som ett fortlöpande, perdurerande, brott. Det är fråga om enskilda gärningar som straffbeläggs för sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt rekvisit - att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning - som är det som ger brottet dess fridsstörande karaktär”.28
Det är inte heller fråga om kollektivdelikt. Kollektivdelikt innebär att samtliga gärningar begångna under en viss tidsperiod utgör ett brott. Var och en av handlingarna är var för sig tillräcklig för att ansvar för fullbordat brott ska föreligga.29 Domens rättskraft omfattar samtliga gärningar som företagits under en viss period. Om det sedan uppdagas att fler brottsliga gärningar begåtts som inte var kända vid tiden för domen kan de inte åtalas på grund av res judicata (RB 30:9 st. 1).30 Enligt förslaget i kvinnofridspropositionen omfattades inte de grövre brotten, vilka är i konkurrens med de grova fridskränkningsbrotten, av domens rättskraft. Det skulle heller inte de brott av normalgraden som, om de ingått i åklagarens gärningsbeskrivning, hade konstituerat grov (kvinno)fridskränkning.31 Lagrådet ansåg att brott av normalgraden som begåtts under den tid som domen omfattar i regel inte skulle kunna åtalas. Det trots att de formellt sett inte omfattas av domens rättskraft. Anledningen var dels att när gärningarna inte är tillräckligt preciserade är det svårt att avgöra vad som träffas av domens rättskraft, dels att sådana gärningar endast påverkar straffvärdet i mindre omfattning.32 Regeringen instämde med lagrådets invändning.33 Utöver att brott som begåtts vid tiden för domen formellt sett inte omfattas av domens rättskraft, krävs det att fler än ett
25 SOU 1995:60, s. 308. 26
Prop. 1997/98:55, s. 76 ff. Lagrådet avstyrkte att brotten skulle vara perdurerande, s. 207.
27 Se kap. 2.1.
28 NJA 2004 s. 437, s. 465.
29 Leijonhufvud, Madeleine, Wennberg, Suzanne, Straffansvar, åttonde uppl., Norstedts Juridik AB, 2009, s. 39. 30
Tidperioden som träffas av res judicata är enligt författarna fr.o.m. tiden för det första brottstillfället som inte kan vara preskriberat t.o.m. datum för delgivning och stämning, Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 511. Leijonhufvud och Wennberg menar istället att tidsperioden avslutas med dagen för domen, se Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, 39.
31
Prop. 1997/98:55, s. 77. Se kap. 2.2.1 nedan.
32 Prop. 1997/98:55, s. 209. Den senare invändningen är ett skäl för åtalsunderlåtelse (RB 20:7 st. 1 p. 3). 33 Prop. 1997/98:55, s. 134.
10 brott har begåtts. Det finns ett krav på ett upprepat handlande, vilket inte krävs vid kollektivdelikt.34
Kort och gott består paragrafen av en serie av skilda – var för sig brottsliga – gärningar, vilka tillsammans utgör ett enda brott.35 Det kan sägas att brottskonstruktionen vilar på, men inte är en ren, konkurrensklausul.36 Avseende de enskilda brott som omfattas av de grova fridskränkningsbrotten jämfört med grov fridskränkning respektive grov kvinnofrids-kränkning finns det en regelkonkurrens. Med regelkonkurrens menas att brotts-beskrivningarna i olika straffbud överlappar varandra helt eller delvis och detta har gjorts på lagstiftningsnivå.37 Om brotten är ett led i en upprepad kränkning är de enskilda brotten subsidiära i förhållande till de grova fridskränkningsbrotten. De enskilda brotten är en del av ett annat, kvalificerat, brott – lex specialis. Det är därför fråga om en skenbar konkurrens.38 Detsamma gäller de brott som det enligt förarbetena ska dömas för särskilt.39 En misshandel som begås mot en närstående kan ibland betecknas som grov.40 Detta gäller om brottsoffret har en särskilt utsatt ställning eller om misshandeln är upprepad.41 Var gränsdragningen ska göras mellan upprepad misshandel som konstituerar grov misshandel och upprepad misshandel som utgör något av de grova fridskränkningsbrotten är oklart. Vid just gränsdragningssituationerna synes det finnas en regelkonkurrens i form av interferens, det vill säga vissa fall tillhör grov misshandel, vissa tillhör grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning, och det finns också fall där båda straffbuden är tillämpliga.42
2.2 Granskning av rekvisiten43
2.2.1 Den brottsliga handlingen
För att kunna dömas för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning krävs det att gärningspersonen begått brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB. Av ordet gärningar framkommer att gärningspersonen måste ha begått flera brottsliga gärningar – det räcker således inte med en gärning. Det krävs också att mer än en gärning är uppe till prövning
34 Wennberg, Suzanne, Grov kvinnofridskränkning – en problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000 s. 792, s.
794 f. Jareborg och Friberg menar att brottskonstruktionen torde vara världsunik samt att den i praktiken fungerar som ett kollektivdelikt förutom när det är fråga om mycket allvarlig nyupptäckt brottslighet. Se Jareborg, Nils, Friberg, Sandra, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, Iustus Förlag AB, 2010, s. 52 f.
35 Prop. 1998/99:145, Ändring av fridskränkningsbrotten, s. 6. 36 Wennberg, Grov kvinnofridskränkning, s. 795, 804. 37
Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 494, 517.
38 Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 501, 516 ff. Leijonhufvud och Wennberg kallar detta för skenbar
lagkonkurrens, se Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, s. 50.
39
Prop. 1997/98:55, s. 80, 134.
40 Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per Ole, Wennberg, Suzanne, Brottsbalken. En
kommentar. Del I (1-12 kap.) Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., Studentutgåva 6, Norstedts Juridik AB, 2009, s. 4:20 och prop. 1997/98:55, s. 76 f.
41
Prop. 1997/98:55, s. 134.
42 Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 517 f.
43 Det kan ifrågasättas vad som i detta sammanhang menas med en granskning av rekvisit. Här avses en
redogörelse både för hur förarbetena menar att rekvisiten ska tillämpas och för den faktiska tillämpning av rekvisiten som sker i domstolarna. Till det kommer, som följer av den rättsdogmatiska metoden, att doktrin har en åsikt om rekvisitens tillämpning. Även om nyckelordet här synes vara tillämpning är det hur tillämpningen bör/ska ske eller faktiskt sker som undersöks. Det är således fråga om en granskning. Ursprunget till granskning
11 samtidigt.44 Det fordras att samtliga begångna gärningar är straffbelagda enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB, det vill säga det måste vara brott mot liv och hälsa, frihet och frid eller sexualbrott. Samtliga brott inom nämnda kapitel omfattas inte av fridskränkningsbrotten. Enligt propositionen bör normala konkurrensregler tillämpas, vilket betyder att domstolen ska döma särskilt för de grövre brotten i kapitlen. Brotten som inte omfattas är till exempel grov misshandel (3:6), människorov (4:1), olaga frihetsberövande (4:2) och våldtäkt (6:1).45
Det är inte samtliga fall av misshandel som synes falla under grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning. Av förarbetena framkommer det att domstolar kan döma upprepad misshandel mot närstående som grov. Det gäller framför allt när den är av särskilt allvarligt slag.46 När domstolen anser att det ska dömas för grov misshandel därför att det rört sig om upprepade fall av misshandel (av normalgraden) eller när den dömer för grov fridskränkning/grov kvinnofridskränkning eftersom det som skett uppfyller de övriga rekvisiten, låter sig inte avgöras.47 Klart enligt förarbetena är att upprepade fall av ringa misshandel ska hänföras till de grova fridskränkningsbrotten, under förutsättning att de övriga rekvisiten är uppfyllda.48
Kvinnovåldskommissionen ansåg att den brottsliga handlingen enligt (vad som sedermera blev) BrB 4:4 a även skulle inrymma ärekränkningsbrotten enligt BrB kap. 5.49 Regeringen ansåg dock inte att det fanns ett tillräckligt stort praktiskt värde i att även inrymma dessa brott. Anledningen var framför allt att brott enligt BrB kap. 5 i princip kräver den dubbla förutsättningen att för det första målsäganden angett brottet till åtal, för det andra att åtalet av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt (5:5 st. 1).50 Regeringens uttalande har, i det avseendet, god överensstämmelse med att kriminalisering endast bör ske som en sista utväg, ultima ratio.51
Gärningspersonen kan ha begått flera typer av brott, men det kan också vara fråga om flera brott av samma typ.52 Det spelar således ingen roll om det handlar om flera fall av misshandel (3:5) eller om ett fall av misshandel och tre fall av ofredande (4:7). Avgörande för om det då ska dömas för något av de grova fridskränkningsbrotten är istället om vad som skett också
finns i ordet granska, vilket enligt SAOB betyder ”1) noggrant undersöka (ngt l. ngn); nog- grant betrakta l. genomgå (ngt) för att utröna hurudant det är: skärskåda, syna (i sömmarna)”, se http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
(2011-01-05).
44 Prop. 1997/98:55, s. 131. 45 Prop. 1997/98:55, s. 80, 134.
46 Prop. 1997/98:55, s. 76 f. Jareborg och Zila menar att straffvärdet när en kvinna misshandlas av en närstående
man har brottet ett högre straffvärde jämfört med liknande brott mot andra vuxna. Författarna menar att ringa misshandel mot en närstående enligt underrättspraxis bedöms som misshandel av normalgraden. Däremot ställer sig författarna mer tveksamma till att detta skulle påverka straffmätningen vid misshandel av normalgraden, Jareborg, Nils, Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, tredje uppl., Norstedts Juridik AB, 2010, s. 115.
47
HovR dömde en moder för grov fridskränkning mot sonen. Kvinnan hade bland annat slagit sonen med ett läderbälte ca 20 gånger över axlar, rygg, fot och huvud, slagit honom i huvudet samt knuffat in honom i en vägg. Vid ett annat tillfälle hade hon tilldelat sonen fem-sju slag med en bandyklubba samt tagit ett strypgrepp på honom och återigen knuffat in honom i en vägg. Vid ett ytterligare tillfälle hade modern kastat en kniv på sonen, vilken träffat i magen och armen. Se Hovrätten för Västra Sveriges dom 2010-06-20 i mål nr B 4819-09.
48 Prop. 1997/98:55, s. 77. 49 SOU 1995:60, s. 307. 50 Prop. 1997/98:55, s. 79f. 51
Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 48.
52 Med brott menas i det avseendet således brottstyp, det vill säga det syftar till ett specifikt begrepp som
12 uppfyller de övriga rekvisiten i BrB 4:4 a. Samtliga brott måste dock prövas av domstolen samtidigt.53
I RH 2003:70 åtalades en man för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. TR, vars dom HovR fastställde, dömde emellertid mannen för att ha begått grov kvinnofridskränkning och ansåg att det tilltvingade samlaget var ett led i kränkningen. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning var händelseförloppet följande: ”En dag i mitten av juni 2002 tilldelade O.R. sambon ett mycket stort antal slag på höger arm och hotade henne med en skalpell. Han sade att han skulle döda henne och tvingade henne att skriva ett avskedsbrev till sin dotter. Vid samma tillfälle tvingade O.R. sambon att lägga sig på sängen, varefter han placerade isbitar på hennes underliv och sade att han skulle skära henne med skalpellen. Han gjorde utfall mot henne. O.R. tilltvingade sig slutligen samlag med sambon”.54 Det förefaller som om rätten ansåg att det inte var fråga om våldtäkt (6:1). Om det varit fråga om ett sådant brott skulle rätten ha dömt särskilt för det.55
I kap. 2.1 redogjordes för NJA 1991 s. 83, där HD kom fram till att varje enskild gärning inte behövde preciseras till tid och rum för att en åklagare skulle få föra talan om brott. I NJA 2004 s. 437 utvecklar HD resonemanget i en redogörelse för fridskränkningsbrottens fridsstörande karaktär. Av redogörelsen framgår att det är möjligt att i enlighet med NJA 1991 s. 83 lägga ytterligare gärningar av likartat slag till grund för fällande dom än de som är detaljerat beskrivna och tidsbestämda. Vid gärningar av likartat slag, och som begåtts under en viss tidsperiod, kan det hållas ”mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssättet för respektive gärning”56
. Detta uttalande stämmer väl överens med kvinnofridspropositionen, i vilken uttalas att straffstadgandet bör leda till en förenkling på så sätt att de enskilda gärningarna inte ska behöva individualiseras samt preciseras till tid och rum. Åklagaren måste dock fortfarande kunna bevisa att brottet begåtts.57 I ett mål från 2003 dömdes en man av HovR för att ha begått grov kvinnofridskränkning. Av gärnings-beskrivningen framkom endast att mannen mellan den 1 januari 2000 och den 8 februari 2003 ungefär en gång i månaden ”tillfogat sin sambo smärta och kroppsskada genom att tilldela henne slag som träffat huvudet samt – dock inte längre än fram till år 2002 – sparka henne på kroppen sedan hon fallit omkull”.58
Det är problematiskt att brottsoffer som mer frekvent blir utsatta för våld har svårt att hålla isär tillfällena. Det är emellertid mycket förståeligt att det är så. Det är också problematiskt att kunna föra bevisning om att de aktuella gärningarna faktiskt företagits av gärnings-personen mot brottsoffret. Fridskränkningsbrotten begås ofta i det tysta, vilket är en av anledningarna till att en kriminalisering skett.59 Det är dock tveksamt om domstolen – utan större argumentation – ska acceptera att en gärningsperson som begått vissa brott per automatik också ska anses ha begått andra liknande brott. Om inte någonting kan sägas om de begångna gärningarna är det mycket svårt för den tilltalade att kunna försvara sig. I NJA 2005 s. 712 dömdes en man för att bland annat ha begått grov kvinnofridskränkning mot
53
Holmqvist, et al., Brottsbalken. Del I, s. 4:17.
54 RH 2003:70, s. 1. 55 Prop. 1997/98:55, s. 80, 134. 56 NJA 2004 s. 437, s. 465 f. 57 Prop. 1997/98:55, s. 81. 58 RH 2003:72, s. 1. 59 SOU 1995:60, s. 301.
13 hustrun och grov fridskränkning mot de tre inneboende barnen. HD dömde honom dock inte för våldtäkt mot kvinnan, trots att omständigheterna liknade de i NJA 1991 s. 83. Skillnaden mellan de båda rättsfallen är att kvinnan i NJA 2005 s. 712 saknade stödbevisning samt att hon endast kunde ange att våldtäkten skett någon gång under 2003. Hennes vaga tidsangivelse medförde att det var svårt för mannen att kunna föra någon motbevisning. Både HovR och TR ansåg att mannen skulle fällas.
De enskilda gärningar som konstituerar grov fridskränkning respektive grov kvinnofrids-kränkning får inte vara preskriberade. På det sätt som de grova fridskvinnofrids-kränkningsbrotten är konstruerade består de av enskilda brott som, när samtliga rekvisit är uppfyllda, i sitt samband ses som ett grovt brott.60 Lagrådet anförde att varje självständig straffbelagd gärning borde preskriberas enskilt, vilket också blev den slutliga lösningen.61 De grova fridskränkningsbrotten har en preskriptionstid om tio år (35:1 st. 1 p. 3). Om uttalandet i propositionen ska följas kan dock preskriptionstiden mycket sällan sättas till tio år.
Ett exempel på problematiken kan utgå från brottet misshandel (av normalgraden), vilket har ett maxstraff om fängelse i två år (3:5). En man misshandlar sin hustru två gånger inom loppet av tre veckor. Om gärningarna ska ses helt som helt enskilda har var och en av dem en preskriptionstid om fem år (35:1 st. 1 p. 2). Tanken med uttalandet i propositionen kan emellertid inte vara att lagtextens lydelse ska frångås när ett brott preskriberas. Det stadgas nämligen ”om svåraste straffet är högre men icke över” (BrB 35:1 st. 1 p. 2, 3 och 4), vilket innebär att hänsyn inte endast ska tas till straffskalan enligt straffstadgandet utan också till hur denna kan utvidgas eller inskränkas.62 De båda fallen av misshandel borde därför inte ses som helt enskilda gärningar. Genom att den tänkbara straffskalan utvidgas till maximalt tre år justeras också preskriptionstiden till tio år (26:2 st. 2 p. 1, 35:1 st. 1. p. 3). Om det istället hade varit fråga om två fall av ofredande, allt annat lika, skulle det högsta straffet kunna vara fängelse i ett år och sex månader, och den längsta preskriptionstiden därmed fem år. Med ledning av NJA 1991 s. 83, NJA 2004 s. 437 och uttalanden i förarbetena behöver inte åklagaren precisera någon exakt tid för när gärningarna som konstituerar de grova fridskränkningsbrotten begåtts. Det är möjligt att det måste vara så för att syftet med lagens införande ska kunna uppnås, men det medför oklarheter i fråga om huruvida brotten egentligen blivit preskriberade eller inte.63
2.2.2 Begreppet närstående
De brottsliga gärningarna enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB ska ha begåtts mot en närstående eller
tidigare närstående person. Med en närstående avses en person. Gärningspersonen kan
därmed inte dömas till grov fridskränkning genom att ha ofredat sin dotter (4:7), våldtagit sin son (6:4 st. 1) och misshandlat sin sambo (3:5). Familjen som kollektiv anses inte vara ett skyddsobjekt.
60 Se kap. 2.1.2.
61 Prop. 1997/98:55, s. 131 f, 209. 62
Berg, Ulf, Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Munck, John, Wersäll, Fredrik, Victor, Dag, Brottsbalken. En kommentar. Kap. 25-38. Om påföljderna, suppl. 22 2009, Norstedts Juridik AB, 2009, s. 35:7.
14 En närstående enligt paragrafens första stycke är främst någon som gärningspersonen har ett förhållande med. Det kan till exempel vara en man eller kvinna som gärningspersonen är gift med eller bor tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden. Det kan också vara en man eller kvinna som gärningspersonen är i släktskap med i rakt upp- eller nedstigande led, ett syskon eller ett styvbarn.64 En tidigare närstående är en person som förut inrymts i begreppet närstående, men som inte gör det längre. Anledningen till att dessa grupper anses vara särskilt skyddsvärda och därigenom är straffbestämmelsens skyddsobjekt, är att de brottsliga gärningarna kan begås mot dem under en längre tid innan någon upptäcker brottsligheten. Brottsoffren har också en relation till gärningspersonen som gör det svårt att anmäla.65
Kvinnovåldskommissionen ansåg inte att ett minderårigt barn skulle kunna vara ett brottsoffer enligt straffbudet.66 Av propositionen framgår dock att kränkningar kan bedömas som minst lika allvarliga om det är ett barn som är brottsoffer.67 Uttalandet synes tyda på att gärningar begångna mot barn är särskilt straffvärda, vilket går helt emot kommissionens ursprungliga åsikt.
Om gärningarna begåtts mot en närstående som gärningspersonen är eller har varit gift med eller bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, så är det avgörande vilket kön gärningspersonen och brottsoffret har. Med bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden menas att mannen och kvinnan bor tillsammans under
samma förhållanden som anges i sambolagen (2003:376).68 Om gärningspersonen är en kvinna och de brottsliga gärningarna begås mot en annan kvinna eller man kommer kvinnan att dömas för grov fridskränkning. Detsamma gäller för en man som begår de brottsliga gärningarna mot en annan man. Är det istället en kvinna som är brottsoffer, och en man som är gärningsperson, kommer mannen däremot att dömas för grov kvinnofridskränkning enligt paragrafens andra stycke. Som redogjorts för i kap. 2.1 var avsikten att uppmärksamma mäns kränkningar mot kvinnor.
HD klargjorde genom NJA 2004 s. 97 att även pojk- och flickvänner i vissa fall kan anses falla under begreppet närstående. I förevarande fall hade paret varit tillsammans under 1,5-2 år med vissa kortare uppehåll. Under tiden för deras relation hade mannen vid sex tillfällen misshandlat kvinnan, och vid ett av dessa tillfällen även utsatt henne för olaga hot (BrB 3:5, 4:5). Paret hade inte haft någon gemensam lägenhet, men de sov tillsammans ett flertal gånger i veckan och hade då gemensam mathållning. I övrigt hade de ingen gemensam ekonomi. HD menade att parets umgänge var väl jämförbart med sambors och gifta makars. En utvidgning av närståendebegreppet stred varken mot legalitetsprincipen eller mot paragrafens syfte och uppbyggnad. I förevarande fall yrkade riksåklagaren endast på grov fridskränkning. HD diskuterade närståendebegreppet utifrån paragrafens syfte och kom fram till att avsikten med BrB 4:4 a st. 2 inte var att avgränsa begreppet enligt första stycket. Om gärningspersonen och brottsoffret levt i en fast parrelation som ”präglats av en praktisk och
64
Prop. 1997/98:55, s. 132.
65 Prop. 1997/98:55 s. 79. Om normaliseringsprocessen – se kap. 2.1. 66 SOU 1995:60, s. 307.
67 Prop. 1997/98:55, s. 79. 68
I propositionen hänvisas till den dåvarande lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, prop. 1997/98:55, s. 155. Nyssnämnda lag är upphävd och ersatt med sambolagen (2003:376) enligt första punkten i sambolagens ikraftträdandebestämmelser.
15 känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet och enlighet”69
kan brottsoffret anses ha befunnit sig i en sådan utsatt situation att denna ska omfattas av närståendebegreppet. Mannen dömdes därmed för grov fridskränkning. Burman menar att domen har ett ”ovanligt tydligt brottsofferperspektiv” och att den ger ett visst företräde för en ändamålsinriktad tolkningsmetod.70
2.2.3 Led i en upprepad kränkning av personens integritet
I den nuvarande lydelsen krävs det enligt stadgandet att ”var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla”. Då straffstadgandet först infördes var istället formuleringen att ”gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla”.
När brottet grov kvinnofridskränkning första gången prövades av HD genom NJA 1999 s. 102 var det enligt den tidigare lydelsen. En man hade tidigare blivit dömd för att ha misshandlat sin dåvarande partner vid tre tillfällen (BrB 3:5). Det som nu prövades var ett fall av misshandel som begåtts före ikraftträdandet av BrB 4:4 a, samt tre fall av misshandel efter ikraftträdandet. För de senare gärningarna stod mannen åtalad för grov kvinnofridskränkning alternativt misshandel. HD dömde mannen för att vid fyra tillfällen ha misshandlat kvinnan. För att det skulle kunna dömas till grov kvinnofridskräkning krävdes enligt stadgandets lydelse att det måste finnas en eller flera ytterligare handlingar utöver de åtalade gärningarna som medför kränkning för att det skulle kunna anses som ett led i en upprepad kränkning. Formuleringen krävde således att mannen tidigare måste ha blivit dömd för brottslighet enligt BrB kap. 3, 4 eller 6 för att kunna dömas för grov kvinnofridskränkning. Att beakta tidigare brottslighet för att undersöka om de åtalade gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning ansågs generellt inte strida mot ne bis in idem (EKMR t.p. 7, art. 4 p. 1, RB 30:9 st. 1).71 Någon ytterligare kränkningshandling hade dock inte begåtts av mannen mot kvinnan sedan lagens ikraftträdande, varför mannen friades.
Det kan ifrågasättas om det inte strider mot ne bis in idem att beakta tidigare brottslighet för att bedöma om det varit fråga om ett led i en upprepad kränkning. Enligt förarbetena måste flera gärningar vara uppe till prövning samtidigt.72 Vid bedömningen av om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning får åklagaren, till stöd för sin talan, åberopa tidigare begångna brottsliga gärningar som den tilltalade begått mot den närstående.73 Det räcker således inte att det är en gärning som är uppe till prövning och stöd för att det är fråga om en upprepad kränkning hämtas från en tidigare dom. Enligt lagrådet skulle en sådan tolkning strida mot ne bis in idem. En tidigare dom anses dock kunna användas för att tydliggöra mönstret av en upprepad kränkning, förutsatt att flera gärningar är uppe till
69
NJA 2007 s. 97, s. 104.
70 Burman, Monica, Begreppet närstående vid våld i nära relation – en lagtolkning av HD i lagens anda, JT nr 1
2004/05 s. 133-144.
71 Detta stämmer också överens med uttalandet i propositionens författningskommentar, prop. 1997/98:55, s .
133.
72 Prop. 1997/98:55, s. 131. 73 Prop. 1997/98:55, s. 82.
16 bedömning.74 Anledningen till att tidigare brottslighet kan tas i beaktande i den omfattningen är att ”[d]et allvarliga i situationen är nämligen att kränkningen upprepas och syftet med den nya straffbestämmelsen är att kunna ta hänsyn till den utsatta personens hela situation”.75 För att brottet ska betraktas som grovt – vilket det gör enligt dess lydelse – krävs att gärningspersonen står åtalad för ett tillräckligt antal ringa till medelsvåra kränkningar. Enligt Wennberg kan inte det ringa antalet åtalade gärningar, vilka inte konstituerar ett grovt brott, vägas upp av en tidigare lagakraftvunnen dom. Anledningen enligt Wennberg är att det vid bedömningen inte är fråga om att bevisa att gärningspersonen deltagit i storskalig brottslighet samt däri spelat en betydande roll.76
NJA 1999 s. 102 medförde en hastig ändring av lagtexten.77 Orden var och en lades till för att samtliga åtalade gärningar skulle kunna bedömas som grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning, oavsett om mannen blivit dömd för tidigare kränkningsbrottslighet mot brottsoffret eller inte. Med denna ändring skulle paragrafens syfte bättre kunna uppfyllas. Orden varit ett ändrades också till utgjort innan kravet på upprepad kränkning.78 Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2000.79
Enligt förarbetena menas med en upprepad kränkning gärningar som sker vid upprepade tillfällen och som riktar sig mot den personliga integriteten. Den upprepade kränkningen är ett rekvisit som måste vara uppfyllt för att brottsbeskrivningsenlighet ska föreligga, och detta måste också vara täckt av gärningspersonens uppsåt.80 Av förarbetena framgår inte hur många kränkande gärningar som måste ha företagits för att det ska vara fråga om en upprepad kränkning. Detta har istället lämnats över till rättstillämpningen att avgöra.81 Av lagtextens lydelse framkommer att det måste vara fråga om minst två gärningar.82 Utgångspunkten ska dock tas i hur allvarliga de begångna gärningarna är, och kravet på antalet gärningar minskar ju allvarligare karaktären på gärningarna är.83
Utifrån lagtextens lydelse krävs det att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet. Vad som menas med brottsoffrets personliga integritet förtydligas inte, men av kvinnovåldskommissionens redogörelse framkommer att kvinnor som blivit utsatta för våld inte sällan känner skam, skuld, att de blivit förnedrade samt att de förlorat sitt människovärde.84 Den bäst överensstämmande lexikaliska betydelsen av personlig integritet verkar därmed vara att personens andliga liv är i ofördärvat skick.85 Av förarbetena framkommer att det inte krävs att gärningspersonen företar gärningarna med avsikt att kränka brottsoffrets integritet. Någon hänsyn tas därmed inte till gärningspersonens egna syften och värderingar. Istället är det upp till domstolen att avgöra om de företagna
74 Prop. 1997/98:55, s. 209. 75 Prop. 1997/98:55, s. 133. 76
Wennberg, Grov kvinnofridskränkning, s. 796 f. Wennberg utvecklar i artikeln även BrB 4:4 a i belysningen av bland annat förbudet mot retroaktiv lagtillämpning, 5 § st. 1 BrP.
77 Prop. 1998/99:145, s. 1 och 6 ff. 78 Prop. 1998/99:145, s. 9 f. 79
Lag (1999:845) om ändring i brottsbalken
80 Prop. 1987/88:55, s. 133, Asp et al., Kriminalrättens grunder, s. 33 ff. 81 Prop. 1998/99:145, s. 12.
82 Holmqvist, et al., Brottsbalken. Del I, s. 4:19. 83
Prop. 1998/88:55, s. 133.
84 SOU 1995:60, s. 308.
17 gärningarna inneburit en kränkning av brottsoffrets integritet.86 Det behöver heller inte bevisas att brottsoffrets integritet faktiskt har kränkts.87 Lagtexten innehåller här ett så kallat normativt rekvisit, det vill säga ett rekvisit som innehåller värderingar.88 Det avgörande är därmed inte den misstänktes egna värderingar, utan om denne ”har uppsåt i förhållande till de
faktiska omständigheter som utgör underlag för värderingen”89.
Gärningarna måste vara begångna under en begränsad tid. Om det inte föreligger ett visst samband mellan gärningstillfällena är inte kravet på upprepad kränkning av personens integritet uppfyllt. Detsamma gäller rekvisitet ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.90 Hur lång tid som kan gå mellan brotten är inte klargjort i förarbetena, varför det synes vara upp till domstolarna att bedöma detta. Den yttersta gränsen är preskriptionstiden om 10 år (BrB 35:1 st. 1 p. 3).91
I RH 2003:11 åtalades en man för tre gärningar som skett inom cirka fem veckor. Frågan var om de tre gärningarna uppfyllde kravet på upprepad kränkning och att han därmed skulle dömas för grov kvinnofridskränkning. HovR ansåg att en fingerskada var tämligen allvarlig, medan de övriga uppkomna skadorna framstod som mindre allvarliga. HovR menade att kravet på upprepad kränkning inte var uppfyllt. Istället dömdes mannen för att ha begått tre fall av misshandel (BrB 3:5). En liknande bedömning gjordes för en man som dömdes för att vid tre tillfällen under loppet av sex månader ha misshandlat sin dotter. Det uttalades att antalet gärningar skulle kunna medföra att kravet på upprepad kränkning var uppfyllt, men eftersom ingen av gärningarna var av allvarligare karaktär, och det gått förhållandevis lång tid mellan gärningarna, ansågs inte rekvisitet vara uppfyllt. Mannen kunde därmed inte dömas för grov fridskränkning.92
HovR dömde i RH 2003:74 en man för att ha begått flera fall av misshandel (3:5) och olaga hot (4:5) inom loppet av drygt ett halvår. Vid ett av gärningstillfällena var det fråga om ringa misshandel, medan det vid tre av tillfällena var fråga om misshandel av normalgraden. Rätten ansåg, till skillnad från TR, att det inte var fråga om grov kvinnofridskränkning. Som skäl angavs främst den information som framkommit om relationen mellan mannen och kvinnan, men också att gärningarna inte var av allvarligt slag samt att det inte var fråga om en upprepad kränkning.
I NJA 2003 s. 144 var det fråga om fyra åtalspunkter. Den första motsvarade ofredande (4:7), den andra misshandel (3:5) och den tredje misshandel samt olaga hot (3:5, 4:5 st. 1). Gärningarna hade begåtts under en tidsperiod om ca 10 veckor. Den fjärde och sista åtalspunkten gällde att mannen under ca två års tid ”vid ett stort antal tillfällen uppsåtligen tillfogat henne smärta genom att tilldela henne smärtande slag mot kroppen, företrädelsevis mot axelpartierna”93. HD ansåg att antalet gärningar klart överstigit kravet på upprepad kränkning, även om endast den tredje åtalspunkten var av allvarligare slag.
86 Prop. 1997/98:55, s. 133 f. 87
Prop. 1997/98:55, s. 81.
88 Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, s. 68 ff. samt Asp et al., Kriminalrättens grunder, s. 386 ff. 89 Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, s 68.
90 Holmqvist, et al., Brottsbalken. Del I, s. 4:19 b. 91
Prop. 1997/98:55, s. 131.
92 Hovrätten för Västra Sveriges dom 2010-04-01 i mål nr B 4264-09. 93 NJA 2003 s. 144, s. 144.
18 Det går inte av ovanstående praxis att utläsa att fyra, men inte tre gärningstillfällen - varav ett anses vara av allvarligare slag – medför att mannen döms för grov kvinnofridskränkning och inte för de enskilda brotten. Till viss del är rättsfallen jämförbara, men den fjärde åtalspunkten i det senare rättsfallet inrymmer ett flertal tillfällen även om de inte kan preciseras till tid och rum.
2.2.4 Ägnat att allvarligt skadat självkänslan
Efter kravet på upprepad kränkning stadgas enligt den nuvarande lydelsen av BrB 4:4 a ett krav på att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Uppställningen som gjorts i denna uppsats, det vill säga att led i en upprepad kränkning av
personens integritet separeras från ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, kan
ifrågasättas. Den tidigare lydelsen av brottet var ”om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla”. Enligt den tidigare lydelsen var således den senare delen subjekt i förhållande till gärningarna. I och med ändringen av lydelsen förhåller det sig inte längre på samma sätt. Syftet var inte att det senare ledet skulle bli subjekt till tillägget var och en enligt dess nya lydelse. Ordet gärningarna skrevs därför in före det senare ledet. Om det senare inte lagts till skulle det finnas ett krav på att varje gärning i sig skulle vara ägnad att allvarligt ha skadat personens självkänsla. Istället är syftet att gärningarna ska ses i ett sammanhang och att de tillsammans ska ha varit ägnade att allvarligt skada självkänslan.94 Tillämpas en lexikalisk tolkning skiljer sig leden således numera åt, vilket tydliggör att det är fråga om två rekvisit. Resonemanget kan även finna stöd i diskussionen i förarbetena, även om det där kan råda viss tveksamhet om huruvida det var fråga om ett eller två rekvisit redan enligt den tidigare lydelsen. Kvinnovåldskommissionen talar om dem som ett rekvisit.95 I kvinnofrids-propositionen förefaller det som att det initialt talas om som ett rekvisit, medan det i författningskommentaren – i anslutning till att kravet på upprepad kränkning diskuteras – anges att det ”[d]ärtill krävs”96 att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan.97 I propositionen som föranleddes av NJA 1999 s. 102 talas det emellertid om att det föreligger två rekvisit.98 Det betyder att det redan innan den ändrade lydelsen var fråga om två rekvisit. Oavsett om det kunde utläsas att det var ett eller två rekvisit vid lagens tillkomst, är slutsatsen att det i dess nuvarande lydelse är fråga om två rekvisit. Slutsatsen kan också stödjas av NJA 2003 s. 144, där HD tydligt separerar de båda rekvisiten från varandra.
I förarbetena uttalas att de flesta gärningar enligt 3, 4 och 6 kap. BrB till sin karaktär är ägnade att skada brottsoffrets självkänsla. Med ägnade att menas vidare att det inte krävs att brottsoffrets självkänsla faktiskt har skadats. Inte heller behöver gärningarna ha företagits i ett sådant syfte. Istället räcker det med att det utmärkande för gärningarna är att de typiskt
94 Pop. 1998/99:145, s. 9 f. 95 SOU 1995:60, s. 308. 96 Prop. 1997/98 :55, s. 133. 97 Prop. 1997/98:55, s. 80, s. 132 ff. 98 Prop. 1998/99:145, s. 10.
19 sett leder till att brottsoffrets självkänsla bryts ned. Det är därmed fråga om ett normativt rekvisit.99
Samtliga gärningar i BrB kap. 3, 4 och 6 uppfyller i sig inte kraven på att skada brotts-offrets självkänsla allvarligt. Kravet har ett visst samband med vad som sagts i föregående kapitel angående upprepad kränkning. Gärningar som är av lindrigare karaktär kan också bryta ned offrets självkänsla allvarligt genom att de företas upprepade gånger.100 Detta är kärnan i brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Om gärningar som i sig inte är av allvarlig karaktär företas mot ett och samma brottsoffer ett flertal gånger, anses detta medföra att brottsoffrets psyke bryts ned gradvis. Det är en del av den så kallade normaliseringsprocessen.101
I NJA 2003 s. 144 uttalade HD att hela kvinnans situation bör tas i beaktande vid bedömningen av om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan. I det avseendet kan hänsyn tas till en sådan omständighet att kvinnan inte behärskar svenska och därför befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Med anledning av HD:s uttalande tog HovR i RH 2004:48 hänsyn till hela brottsoffrets situation. I avgörandet var frågan om fyra fall av olaga hot (4:5) samt ofredande genom upprepade telefonsamtal (4:7) skulle bedömas som grov kvinnofridskränkning. HovR ansåg att gärningarna typiskt sett inte var avsedda att allvarligt skada självkänslan, bland annat med hänsyn till att mannen och kvinnan genomgick en utdragen och uppslitande skilsmässoprocess, att det förkommit ett flertal häftiga ordväxlingar där båda parter varit ungefär lika aktiva och aggressiva, att kvinnan haft ett ekonomiskt övertag samt att gärningarna inte varit alltför allvarliga.
99
Prop. 1997/98:55, s. 133 f samt kap. 2.2.3.
100 Prop. 1997/98:55, s. 133. 101 Se kap. 2.1.
