Examensarbete i Handikapp- och Malmö högskola rehabiliteringskunskap Hälsa och samhälle
15 hp 205 06 Malmö
Socialpedagogiskt arbete
Inom funktionshinderområdet
Maj 2017
LÖNEARBETETS HEGEMONI
UPPLEVELSEN AV DAGLIG VERKSAMHET
SOM ARBETE
Examensarbete i Handikapp- och Malmö högskola rehabiliteringskunskap Hälsa och samhälle
15 hp 205 06 Malmö
Socialpedagogiskt arbete
Inom funktionshinderområdet
Maj 2017
LÖNEARBETETS HEGEMONI
UPPLEVELSEN AV DAGLIG VERKSAMHET
SOM ARBETE
SEBASTIAN HÄLLUND
Hällund, S. Lönearbetets hegemoni. Upplevelsen av daglig verksamhet som arbete. Examensarbete i Handikapp- och rehabiliteringsetenskap 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för socialt arbete, 2017.
Trots rapporterad uppskattning av daglig verksamhet för dess sociala och psykiska effekter uppvisar deltagare missnöje med att inte få tillräckligt med ekonomisk ersättning för sin sysselsättning. Tidigare forskning har funnit uttryck för en lönearbetesdiskurs bland deltagare i daglig verksamhet. Det uttryckta missnöjet och beskriven lönearbetesdiskurs tas fasta på och bildar utgångspunkten för denna uppsats. Syftet är att undersöka hur deltagare i daglig verksamhet förhåller sig till sin sysselsättning och värdet på den egna aktiviteten i relation till lönearbete. Sju deltagare intervjuades och en kvalitativ tematisering gjordes av materialet. Empirin analyserades med hjälp av Gramscis hegemonibegrepp och Marx arbetsdefinition. Resultaten visar hur deltagare uppvisar ambivalens inför förståelsen av sin sysselsättning som arbete. De sociala och psykologiska
effekterna krockar med lönearbetsdiskursen genom det uttryckta behovet av att få ekonomisk ersättning för sin sysselsättning. Trots säkrad inkomst från
försäkringssystemet beskrivs behovet att få ekonomisk ersättning för daglig verksamhet som avgörande för deltagarnas uppfattning om den egna
sysselsättningens värde. Slutsatsen är att även om en alternativ arbetsdefinition kan skymtas i deltagarnas berättelser trängs denna uppfattning ut av den hegemoniska lönearbetsdiskursen.
Nyckelord: arbete, daglig verksamhet, hegemoni, intellektuell
Examensarbete i Handikapp- och Malmö högskola rehabiliteringskunskap Hälsa och samhälle
15 hp 205 06 Malmö
Socialpedagogiskt arbete
Inom funktionshinderområdet
Maj 2017
HEGEMONY OF WAGE LABOR
THE UNDERSTANDING OF SWEDISH DAY
ACTIVITY CENTERS AS WORK
SEBASTIAN HÄLLUND
Hällund, S. Hegemony of wage labor. The understanding of Swedish day activity centers as work. Degree project in Disability and rehabilitation science 15 hp. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2017.
Although reports show that participants appreciate Swedish day activity centers for its social and psychological effects, participants also express dissatisfaction with not getting enough financial compensation for their occupation. Previous research has found display of a wage labor discourse among participants in day activity centers. Together, the expressed dissatisfaction and the wage labor
discourse form the starting point for this study. The aim for this study is to explore how participants in day activity centers relate to the value of their occupation in relation to wage labor. Seven participants were interviewed and a qualitative thematization was made. The findings were analyzed using Gramsci's concept of hegemony and the definition of work by Marx. The findings demonstrate how participants display ambivalence in their understanding of their occupation as work. The social and psychological effects of the occupation collide with the wage labor discourse through the expressed need for financial compensation for their occupation. Even though the participants’ income is secured through the insurance system, the need for financial compensation through occupation is still described as vital in the participants' perception of the value of their occupation. The conclusion is that, although an alternative definition of work can be seen in the accounts of the participants, this definition gets suppressed by the hegemony of the wage labor discourse.
Keywords: day activity center, hegemony, intellectual disability, labor, Marx,
1
FÖRORD
Först och främst, tack till alla er deltagare i daglig verksamhet som ställt upp med er tid, era resonemang och ert engagemang. Redan när vi träffades första gången visste jag att jag på något sätt ville belysa de diskussioner ni för kring
habiliteringsersättning och daglig verksamhet som arbete. Nu har jag slutligen fått tillfälle att göra det och det blev precis så spännande som jag hoppats på.
Ett särskilt tack vill jag också rikta till min handledare Maria Norstedt som varit behjälplig med struktur, förtydliganden och nya tankegångar när jag kört fast i olika resonemang. Din avhandling om stroke har jag dessutom återkommit till under skrivprocessen när jag varit i behov av inspiration
Malmö, maj 2017 Sebastian Hällund
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD ... 1 INLEDNING ... 4 Problemformulering ... 6 Syfte ... 6 BAKGRUND ... 6 Arbete ... 6
Arbets(o)förmåga och funktionshinder ... 7
Anordnad sysselsättning som del i arbetslinjen ... 8
TIDIGARE FORSKNING ... 10 TEORI ... 13 Hegemoni ... 13 Marx arbetsdefinition ... 14 Fribergs motivationstypologi ... 15 METOD ... 16 Metodval ... 16 Urval ... 17 Genomförande ... 18 Bearbetning av empiri ... 19 Etiska överväganden ... 20 Litteratursökning ... 21
RESULTAT OCHANALYS ... 22
Meningsfullhet i konflikt med lönearbetsdiskursen ... 22
Behovet av ekonomisk värdering ... 23
Kravlöst arbete inget argument för dåligt betalt ... 25
Daglig verksamhet som ett dåligt betalt arbete ... 26
En språngbräda till alternativ arbetsdefinition? ... 28
Sammanfattning ... 31
AVSLUTANDE DISKUSSION ... 31
Metoddiskussion ... 32
Resultatdiskussion ... 33
Slutsats och tankar om fortsatt forskning ... 34
3 BILAGA 1 ... 38 Informationsbrev ... 38 BILAGA 2 ... 39 Samtyckesblankett ... 39 BILAGA 3 ... 40 Utlåtande från etikrådet ... 40 BILAGA 4 ... 41 Intervjuguide ... 41
4
INLEDNING
Dagligdags är arbete ett ständigt närvarande inslag i samhällsdebatten, exempelvis i termer av arbetslöshet och arbetsrelaterad stress eller som del i individuell utveckling och karriärmöjligheter. Inom funktionshinderområdet är arbete en minst lika närvarande del som i övriga samhället. Främst uppvisas det i relation till den bristande delaktighet på arbetsmarknaden personer med
funktionsnedsättning har. Högre andel personer med funktionsnedsättning är arbetslösa än övriga delar av befolkningen (SCB 2016) och den grupp som i lägst utsträckning befinner sig på den öppna arbetsmarknaden är personer med
intellektuell funktionsnedsättning (Molin 2008).
Denna grupp har genom lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) lagstadgad rätt till anordnad sysselsättning i daglig verksamhet. Det övergripande målet med daglig verksamhet är enligt förarbetet till LSS att ”på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete” (prop. 1992/93:159, s 90). Detta mål skulle kunna förstås som ett mål i överensstämmelse med den generella arbetslinje som varit rådande i svensk politik sedan åtminstone 1930-talet (Junestav 2004).
Arbetslinjen formuleras av Socialförsäkringsutredningen som ”att de som kan
arbeta och bidra till sin egen och andras försörjning också skall ha möjlighet att
göra detta” (SOU 2005, s 10, egen kursivering). Arbetslinjen tillkommer således med en aspekt av arbetsförmåga. Tanken om en bristande förmåga att arbeta kan också antas ligga bakom formuleringen att utveckla den enskildes möjlighet till
arbete som det övergripande målet med daglig verksamhet.
Arbetslinjen innehåller även den idag vedertagna idén om lönearbetets positiva mänskliga effekter; inte enbart i materiell utan också i moralisk, psykologisk och social bemärkelse (Paulsen 2010). Dessa positiva mänskliga effekter av lönearbete är också utgångspunkten för daglig verksamhet som rättighet enligt LSS. Enligt förarbetet till LSS (prop. 1992/93:159) ska daglig verksamhet vara just en rättighet för personer med intellektuell funktionsnedsättning på grund av att sysselsättningsformen ska kunna tillgodose de psykologiska och sociala behov som annars antas bli tillfredsställda genom lönearbete. Propositionen är tydlig med att daglig verksamhet inte ska simulera lönearbete i syfte av produktion utan enbart i anställningsförberedande syfte. Efterliknandet av lönearbetets upplägg, till exempel genom liknande omfattning av tider och uppgifter ska därtill också, och kanske främst, syfta till att tillgodose de psykologiska och sociala behov arbete antas ge. Arbete svarar, menar man enligt propositionen (1992/93:159, s 88), ”mot grundläggande mänskliga behov av gemenskap, utveckling och en meningsfull tillvaro” och daglig verksamhet ska på liknande sätt syfta till ”den personliga utvecklingen och […] främja delaktigheten i samhället” (s 90). Om uppfyllelsen av det övergripandet målet med daglig verksamhet; att utveckla den enskildes möjlighet till arbete, utvärderas i andelen personer som går från daglig verksamhet till anställning har målet misslyckats. Daglig verksamhet har inte blivit den övergångsinsats det var tänkt utan har istället permanentats för deltagarna. Socialstyrelsens (2008) kartläggning av daglig verksamhet beskriver en situation där hälften av landets kommuner under den förfrågade
5
av kommunerna rapporterar därtill att endast ett fåtal personer gått från daglig verksamhet till anställning. Enligt Socialstyrelsens senaste öppna jämförelser (2016) redovisar endast en tredjedel av kommunerna att någon övergång från daglig verksamhet till den reguljära arbetsmarknaden överhuvudtaget skett under det föregående året. Övergångar till skyddat arbete i exempelvis Samhall
rapporteras av ännu färre kommuner, endast en femtedel.
Det behöver däremot inte vara ett kausalt samband mellan att få personer går från daglig verksamhet till ordinär arbetsmarknad och att daglig verksamhet
misslyckats i sitt uppdrag. Anledningen till detta skulle kunna ligga någon annanstans. Visserligen rapporterar Socialstyrelsen (2016) att endast 14 procent av Sveriges kommuner har aktuella rutiner för prövning av deltagare mot arbetsmarknaden, vilket skulle kunna komplettera bilden av daglig verksamhets misslyckade måluppfyllelse. Det skulle även kunna visa på ett visst negligerande av propositionens (1992/93:159) angelägenhet om att deltagares arbetsförmåga regelbundet ska prövas. Ett fenomen som dock kan nyansera bilden är att antalet deltagare i daglig verksamhet ökar i en takt som inte endast representeras av en ökande befolkning (Socialstyrelsen 2017). Tillfrågade verksamhetschefer inom daglig verksamhet anför en hårdnande arbetsmarknad, präglad av hög konkurrens, som en trolig orsak till att fler personer beviljas rätten till daglig verksamhet (Socialstyrelsen 2008). En tuff arbetsmarknad kan på liknande grunder även antas försvåra möjligheten att gå över från daglig verksamhet till anställning.
Det andra syftet med daglig verksamhet; att kompensera för de sociala och psykologiska behov som annars antas bli tillgodosedda genom lönearbete, verkar däremot i någon utsträckning ha blivit uppfyllda genom insatsen. Socialstyrelsen (2011) beskriver i sin forskningsöversikt av bostad med särskild service och daglig verksamhet hur flertalet studier visar att deltagare tillskriver
sysselsättningen stor vikt i relation till meningsskapande, variation och struktur i tillvaron samt sociala effekter. En enkätundersökning gjord av LSS-kommittén (SOU 2008:77) med 1000 deltagare i daglig verksamhet redogör för att 83 procent av de som svarade uppgav att de alltid eller oftast trivs på sin dagliga verksamhet. Trots att undersökningar visar på daglig verksamhets sociala och psykologiska betydelse för många verkar ett visst missnöje bland deltagarna ändå vara
närvarande. I en hearing som Socialstyrelsen (2008) gjorde med deltagare i daglig verksamhet framkom besvikelse över att daglig verksamhet inte räknas som ett riktigt arbete och deltagarna framförde önskan om att få lön för sin sysselsättning. Liknande missnöje framkommer i Socialstyrelsens (2011) forskningsöversikt. Att daglig verksamhet borde uppfattas som ett arbete och generera lön är relativt samstämmigt bland deltagare i de flesta av forskningsöversiktens undersökta studier.
Den frivilliga ersättning som kommuner kan ge till deltagare i daglig verksamhet, den så kallade habiliteringsersättningen, har den senaste tiden också varit föremål för missnöje. I media har bland annat frivilligheten för kommunerna att betala habiliteringsersättning och den många gånger väldigt låga nivån på ersättningen kritiserats (se t.ex. Sveriges Radio 2016; Sveriges Radio 2017a; Sveriges Radio 2017b). Intresseorganisationen Föreningen Grunden har även framfört förslag om att den totala kostnaden per deltagare i daglig verksamhet skulle kunna användas för att skapa specifika lönebidragsanställningar på den öppna arbetsmarknaden tillägnade intresserade deltagare i daglig verksamhet (Sveriges Radio 2017c).
6
Problemformulering
Personer som har rätt till daglig verksamhet har oftast sin inkomst tryggad genom aktivitets- eller sjukersättning (Socialstyrelsen 2010). Ändå existerar det ett uttryckt missnöje bland deltagare i daglig verksamhet över att inte ha anställning med lön och att habiliteringsersättning är för låg. Vad ligger bakom detta missnöje med att inte få lön och för låg habiliteringsersättning? Hur resonerar deltagare i daglig verksamhet kring sin sysselsättning? Är det viktigt att det räknas och värderas som ett arbete? Ligger det materiella faktorer bakom missnöjet eller är anledningarna av värderande eller normativa slag?
Syfte
Syftet med uppsatsen är således att undersöka hur deltagare inom daglig verksamhet förhåller sig till sin sysselsättning och värdet på den egna aktiviteten i relation till lönearbete. Tillhörande frågeställningar lyder: - Hur värderar deltagare den utförda aktiviteten i daglig verksamhet? - Hur resonerar deltagare kring hur deras sysselsättning värderas av andra? - Hur förhåller sig deltagare till och värderar lönearbete i jämförelse med daglig verksamhet?
BAKGRUND
I detta avsnitt kommer bakgrund beskrivas och diskuteras närmare för att placera uppsatsen i ett större idé- och realhistoriskt sammanhang. Arbete har alltid varit ett centralt inslag genom historien, såväl för teoretisk diskussion som för praktisk verklighet. Arbete bör även förstås i termer av förmåga och har således en direkt koppling till funktionshinder genom personer med funktionsnedsättnings generellt nedsatta arbetsförmåga. I modern tid har den samlade politiken gemensamt kretsat kring arbetslinjen som moralisk och materiell byggsten i samhällsbygget. De som bedömts ha nedsatt förmåga till arbete har i sin tur anordnats sysselsättning. Den anordnade sysselsättningen som företeelse menar jag tillhör arbetslinjen.
Arbete
Arbete som fenomen; dess natur, mening och syfte, har avhandlats av flera av mänsklighetens mest framträdande filosofer och teoretiker, däribland Aristoteles, Martin Luther och Karl Marx (Grenholm 1988; Paulsen 2010). Idén att det finns något egenvärde i arbete är något som den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen (2010) menar etablerades relativt sent i mänsklighetens historia. Under den största delen av mänsklighetens historia har arbete betraktats som sprunget ur nödvändighet. Antikens filosofer såg arbete som något förnedrande som
distraherade människan från livets verkliga mening av filosoferande. Det var med hänvisning till denna tanke som slavsamhället legitimerades, vilket tänktes öppna upp för möjligheten att åtminstone aristokratin skulle kunna nå ”det goda livet” genom filosoferandet. Arbete ansågs som en nödvändighet, men ett ok som slavarna kunde få bära (a.a.).
Först i och med protestantismen uppstod en omvandling av arbete som begrepp. Arbete får ett egenvärde i form av människans utförande av gudomlighet på jorden. Luther kritiserade de katolska munkarna och prästerna som
7
”parasiterande” genom deras undandragande från de världsliga plikterna. För den mer fundamentalistiskt protestantiska reformatorn Jean Calvin fick arbete inte bara ett egenvärde av plikt utan själva värdegenereringen av arbetet, förtjänsten, uppfattades i sig självt som heligt. Förmögenhet kom att betraktas som ett tecken på den enskildes predestination för evigt liv och plats i himmelriket (Paulsen 2010).
Arbetets egenvärde får ytterligare beskrivning och konkretisering genom Marx. Egenvärdet är däremot inte förenat med utförandet av guds vilja på jorden, enligt honom, utan som utförandet av mänsklighetens artsväsen (Grenholm 1988). Arbetet kräver, i olika sociala och ekonomiska sammanhang, en social
organisation som relaterar människor till varandra. Sådana sociala organisationer blir för Marx de olika produktionssätt som karakteriserar olika samhällsystem, Det kapitalistiska produktionssystemet relaterar människor till varandra utifrån arbete som lönearbete. I detta system äger och säljer arbetaren sin arbetskraft (arbetsförmåga) för en lön som motsvarar den del av dennes arbete som är
nödvändig för arbetarens reproduktion. Resterande del av arbete tillfaller den som köper arbetet genom det så kallade mervärdet. Detta mervärde blir sedan
arbetsköparens, eller innehavaren av produktionsmedlens, vinst (a.a.).
Arbets(o)förmåga och funktionshinder
Det är i relation till kapitalismen som produktionssystem som en av
funktionshinderområdets mest framträdande moderna teoretiker, Mike Oliver (1996), kopplar själva uppkomsten av funktionshinder. Kravet på individuellt (löne)arbete försätter personer med funktionsnedsättning i ett direkt underläge på grund av generellt sämre arbetsförmåga, menar Oliver (a.a.). Paulsen (2010) instämmer i definitionen att lönearbetet skapar funktionshinder. Personer med funktionsnedsättningars krav på delaktighet innehar, för honom, en radikal potential av att utmana arbetssamhället i grunden. En potential som däremot inte används i någon vidare utsträckning. Han skriver visserligen från ett arbetskritiskt håll och använder funktionshinderrörelsen för att beskriva hur identitetspolitiska sammanslutningar kommit att ansluta sig, i olika grad, till rådande arbetsideologi istället för att kritisera lönearbetet i sig självt. Paulsen (a.a.) menar att så länge diskussionen inom funktionshinderområdet rör sig kring frågor om tillgänglighet och anpassning kommer inte full delaktighet kunna nås.
En av de funktionshinderforskare som berört ämnet från ett arbetskritiskt håll är Paul Abberley (2002). Han instämmer i Olivers syn på lönearbetet som den yttersta strukturen som skapar funktionshinder men är kritisk till hur detta fastslående främjar delaktigheten för personer med funktionsnedsättning idag. Full delaktighet för personer med funktionsnedsättning kan aldrig nås i ett
samhälle där den sociala inkluderingen är beroende av inkludering i arbetsstyrkan. Arbetsplatser, kommunikationer och hjälpmedel kan utvecklas så att väldigt många fler än idag kan lönearbeta men anpassning och tillgänglighet kommer aldrig kunna inkludera alla. Många personer med funktionsnedsättning kommer inte kunna arbeta, oavsett anpassning. Så länge arbete är den centrala vägen till delaktighet kommer människor fortsatt bli funktionshindrade, enligt Abberley (a.a.), och alternativa tillvägagångssätt för delaktighet bör förordas.
8
I organiseringen av det svenska välfärdssamhället är funktionshinder tätt sammankopplat med begreppet arbetsförmåga, eller snarare arbetsoförmåga (Lindqvist 2008). Arbetsförmåga är ett otydligt begrepp som kan ha olika implikationer beroende på teoretisk och politisk utgångspunkt. Tengland (2006) försöker definiera begreppet och kommer fram till en tredelad definition, baserad dels på omfattning och dels på grupp. Han ser att det behövs en arbetsspecifik förmågedefinition i relation till förmågan att kunna utföra nuvarande yrke eller arbete och en generell förmågedefinition relaterat till förmågan att kunna utföra någon typ av arbete överhuvudtaget. För personer med funktionsnedsättning ser Tengland att nämnda definitioner inte räcker till, utan behöver kompletteras med en miljö- och uppgiftsrelativ dimension. Personer med funktionsnedsättning har sällan full arbetsförmåga enligt de ordinarie förmågedefinitionerna, menar Tengland (a.a.), men kan med inkluderad miljö- och uppgiftsanpassning i definitionen inneha både specifik och generell (miljö- och uppgiftsrelativ) arbetsförmåga.
Enligt filosofen Christian Munthe (2008) är begreppet arbetsförmåga starkt värdeladdat och står i given relation till större etiska frågeställningar om arbetets värde, vad som är ett rättmätigt anspråk på den gemensamma värdegenereringen och generella frågor om rättvisa. Han betonar också att begreppet förmåga är relativt till både aktivitet och situation och att förmåga kan variera och graderas. Begreppet är mångdimensionellt och gäller således också i
arbetsförmågebegreppet, med skillnaden att det där är begränsat till aktiviteten arbete (a.a.).
Arbete är, som tidigare nämnts, även det ett mångbottnat begrepp vilket kan definieras olika beroende på om vi endast åsyftar lönearbete eller om vi har en bredare syn på företeelsen. I relation till funktionshinder används dock
arbetsförmåga generellt kopplat till (o)förmåga att lönearbeta. Lindqvist (2008) redogör bland annat för Försäkringskassans sjustegsmodell för bedömning av arbetsförmåga, där förmågan tydligt relateras till ”på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete”, liknande Tenglands (2006) generella
arbetsförmågedefinition. Kategorisering utifrån arbetsförmåga blir det instrument som välfärdsstaten använder för fördelning av resurser och bistånd, där vissa bedöms ha förmågan att försörja sig själva och andra bedöms ha sådan nedsatt förmåga att hjälp behövs från staten. Den bedömning som sker är till viss del relativ till materiella omständigheter, som exempelvis arbetsmarknadens utveckling, men är i hög grad också en medikaliserad bedömning baserad på diagnos, sjukdom eller funktionsnedsättning. Rätt till sjukersättning från
Försäkringskassan är således inte enbart beroende av arbetsoförmåga, utan denna måste ha sin grund i sjukdom eller skada (Lindqvist 2008).
Anordnad sysselsättning som del i arbetslinjen
Lindqvist (2008) diskuterar inte endast arbetsförmåga i relation till Försäkringskassan och rätten till sjukersättning, utan han beskriver även begreppets tillämpning inom Arbetsförmedling och LSS. Inom
Arbetsförmedlingens uppgifter ingår att göra en person anställningsbar, vilket förutsätter en definition av arbetsförmåga relaterad till läget på arbetsmarknaden i mycket högre grad än Försäkringskassans arbetsförmågedefinition. Detta kan förstås utifrån de olika myndigheternas ansvar och uppgift. Arbetsförmedlingen arbetar med åtgärdsprogram för att göra en person med nedsatt arbetsförmåga anställningsbar och detta kräver tilldelning av en funktionshinderkod, vilket i sin
9
tur öppnar upp för möjligheten till arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder som exempelvis Samhall. I Michal Holmqvists (2005) studie av Samhall framkommer att identifieringen som arbetsoförmögen, eller ”arbetshandikappad”, är en roll som personerna anställda i Samhall lär sig att spela. Endast genom
funktionshinderkodningen i Arbetsförmedlingen blir man aktuell för anställning i Samhall trots att aktiviteten väl i företaget de facto kräver någon form av
arbetsförmåga.
Den anordnade sysselsättningsform som är aktuell för denna uppsats är daglig verksamhet enligt LSS. Denna sysselsättning berättigas personer med
utvecklingsstörning eller förvärvad hjärnskada ”i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig” (9§ LSS). Det är den insats inom LSS som har flest antal användare och som ökat mest sedan LSS trädde i kraft
(Socialstyrelsen 2008). Sedan 2007 har antalet deltagare ökat med 31 procent (Socialstyrelsen 2017).
Daglig verksamhet enligt LSS är en fortsättning på den insats som även under den förra omsorgslagen erbjöds nuvarande personkretsar. Syftet med daglig
verksamhet ska enligt förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159) vara att bidra till personlig utveckling, främja delaktighet i samhället och samtidigt fungera rehabiliterande i förhållande till arbetsmarknaden. Ingen lön utgår för daglig verksamhet då sysselsättningsformen enligt propositionen (a.a.) inte är att betrakta som ett anställningsförhållande. Däremot får de flesta deltagare en för
kommunerna frivillig ersättning, habiliteringsersättning, för deltagande i daglig verksamhet. I medeltal är beloppet för habiliteringsersättningen 34 kronor per dag (Socialstyrelsen 2008).
Daglig verksamhet innehar en speciell plats i sysselsättningspolitiken då det garanteras som en rättighet genom LSS. Deltagare i daglig verksamhet har oftast fått sin arbetsförmåga bedömd som så nedsatt av Försäkringskassan att de har rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning men befinner sig samtidigt i en
aktivitets- och omsorgsform som förutsätter någon form av arbetsförmåga
(Lindqvist 2008). I propositionen (1992/93:159) poängteras att daglig verksamhet inte ska betraktas som en anställning eller ett avlönat arbete och att syftet inte får vara produktionsinriktat men att verksamheten samtidigt får utformas i syfte att öka deltagarnas anställningsbarhet. På senare tid har utflyttad gruppverksamhet samt enskilda platser i privata företag eller i annan kommunal verksamhet etablerats som alternativ till den mer traditionella gruppverksamheten
(Socialstyrelsen 2008). Sådana alternativ skulle kunna ses som former för daglig verksamhet som går emot förarbetets skrivelser om att syftet för verksamheten inte får vara produktionsinriktat. De kan samtidigt ses som former där deltagarnas anställningsbarhet kan tänkas öka.
Syftet att öka deltagarnas anställningsbarhet förutsätter som sagt någon form av arbetsförmåga (Lindqvist 2008). Ståhl och Seing (2014) knyter an detta perspektiv till de olika socialpolitiska förståelserna av arbetslinjen, vilka kan tänkas påverka vilken definition som görs av begreppet arbetsförmåga.
Socialförsäkringsutredningen formulerar, som nämndes i inledningen av denna uppsats, arbetslinjen som ”att de som kan arbeta och bidra till sin egen och andras försörjning också skall ha möjlighet att göra detta” (SOU 2005, s 10). Denna formulering kan relateras till Junestavs (2004) definition av de olika typer av arbetslinjer som existerat i svensk socialpolitik. Den tidigaste arbetslinjen
10
karakteriserades av kontroll- och diciplineringsperspektivet med dess betoning av den enskildes ansvar för sig och sin familjs försörjning. Detta perspektiv syns även i modern tappning genom begreppet ”workfare”, där alla typer av
ekonomiska transfereringar alltid bör relateras till någon form av motprestation, ofta genom olika typer av sysselsättning (a.a.). Det finns enligt Junestav (a.a.) en tydlig moralisk dimension till detta perspektiv men också ett socialt synsätt av att arbetsliknande sysselsättning är bättre än att gå sysslolös.
Självhjälps- och uppfostringsperspektivet innehar liknande tankegångar som det tidigare perspektivet med skillnaden att statens ansvar inför medborgare betonas i högre grad (Junestav 2004). En fostringstanke tillkommer med detta perspektiv där skyldigheter kopplas samman med rättigheter och där hjälpen till självhjälp innebär att staten villkorar medborgarnas samtycke till kollektiva handlingar i form av exempelvis högre skatter. Det tredje perspektivet; arbetarrörelsens
rättighetsperspektiv, har generellt syftat till politiska ambitioner av ökad jämlikhet och ett oberoende från marknadens fluktuationer. Samtidigt har den fulla
sysselsättningens politik också krävts för att finansiera och balansera de offentliga välfärdssystemen. Junestav (a.a.) menar dock att arbetarrörelsen inte varit befriad från de tidigare nämnda perspektiven i arbetslinjen och att arbetarrörelsen, som haft inflytande på socialpolitiken under den senare delen av 1900-talet, både haft moralistiska och diciplineringsmässiga delar till sitt rättighetsperspektiv.
Liksom Paulsen (2010) anför Junestav att oavsett karaktär har arbetslinjen som fundament ständigt varit ett dominerande perspektiv i socialpolitiken sedan 1930-talet. Både social- och arbetslöshetsförsäkring har därtill utformats enligt
inkomstbortfallsprincipen, vilken förutsätter att visst lönearbete genomförts för att få rätt till ersättning. Finns ingen genomförd tid i lönearbete har man endast rätt till det så kallade golvet i försäkringssystemet, vilket enligt Junestav (a.a.) alltid legat på en väldigt låg nivå.
Den anordnade sysselsättningen, i denna uppsats daglig verksamhet, skulle kunna ses som en del i arbetslinjen, oavsett vilken typ av arbetslinje vi utgår från. Möjligtvis kan inte kontroll- och diciplineringsperspektivet uttryckt i ”workfare” sägas ligga bakom anordnandet av daglig verksamhet, då ekonomisk transferering sker oavsett om bidragstagaren deltar i sysselsättningen eller inte. Inställningen att arbetsliknande sysselsättning är bättre än att gå sysslolös kan dock antas ha
påverkat etableringen av daglig verksamhet. Självhjälps- och
uppfostringsperspektivet och rättighetsperspektivet lyser däremot igenom tydligt i formulerade mål som att öka deltagarnas anställningsbarhet samt i själva
förståelsen av sysselsättningsformen som en rättighet för berörda personkretsar (prop. 1992/93:159; LSS 1993:387).
TIDIGARE FORSKNING
Socialstyrelsen (2011) har bidragit med en kunskapsöversikt över tidigare forskning inom området daglig verksamhet som är relevant för denna uppsats. Kunskapsöversikten visar att svensk forskning gällande daglig verksamhet är relativt begränsad. Forskning från Norge har därför inkluderats i översikten, mycket på grund av dess liknande stödsystem och ett etablerat samarbete mellan svenska och norska forskare inom funktionshinderområdet.
11
Eftersom daglig verksamhet är en specifikt nordisk form av anordnad sysselsättning har också fokus för detta avsnitt lagts vid svensk och norsk
forskning. Internationellt kategoriseras anordnad sysselsättning för personer med intellektuell funktionsnedsättning ofta under begreppet sheltered workshops, vilket innehållsmässigt kan liknas med svenska Samhall (Lövgren et al 2014) och norska VTA (Olsen 2009).
Syftet för denna uppsats är frågan hur deltagare inom daglig
verksamhet förhåller sig till den egna sysselsättningen och värdet på den egna aktiviteten i relation till lönearbete. Det är alltså en kvalitativ ansats med fokus på upplevelsen av daglig verksamhet. Den norske sociologen Terje Olsen (2009) har i sin studie av bland annat deltagare i norsk daglig verksamhet funnit vad han uppfattar som en lönearbetesdiskurs bland informanterna. Uppsatsen tar utgångspunkt i denna lönearbetesdiskurs och det lämpar sig således att inleda avsnittet om tidigare forskning med en redogörelse av Olsens studier.
Olsen (2009) utgår i sin studie från den tvetydiga position han menar att
sysselsatta personer med intellektuell funktionsnedsättning har. De är föremål för olika omsorgsinsatser samtidigt som de också uppträder som arbetstagare i olika sysselsättningsformer. I skärningspunkten mellan dessa positioner menar Olsen att det uppstår ett identitetsskapande som kan relateras till samhällets generella lönearbetesdiskurs. Olsens (a.a.) studie inkluderar både personer sysselsatta i VTA (vilket kan liknas med Samhall) och personer i dagcenterverksamheter samt personer med intellektuell funktionsnedsättning som är sysselsatta på den
ordinarie arbetsmarknaden. De delar jag lagt fokus på och som kan relateras till min studie är avsnittet om personer i VTA och dagcenter och de versioner av arbete som kommer fram i intervjuerna med dessa personer.
Huvudspåret i Olsens (2009) analys av den insamlade empirin från VTA och dagcentren är att de huvudteman som framkom i de intervjuades redogörelser inte i någon stor utsträckning sticker ut från vad som skulle kunna förväntas om liknande frågor hade ställts till personer på den öppna arbetsmarknaden. De olika temana i intervjuerna kretsar kring den egna sysselsättningen i termer av
nyttoaspekter, självförverkligande och de sociala fördelarna med att inneha ett arbete eller en sysselsättning. Lönearbete kan förstås som förenat med
konnotationer av självständighet, autonomi och vuxenhet och att den anordnade sysselsättningen uppfattas som det motsatta (Olsen 2003; Olsen 2009). De teman som framkom tyder på någon slags motmaktstrategi av att få definiera sitt eget värde genom arbetet och inte bli underkastad samhällets definition som
arbetsoförmögen. Detta kan enligt Olsen (2009) kopplas till en generell lönearbetesdiskurs vilket också kan bekräftas genom en del av informanternas redogörelser av dels viljan att ha ett ”riktigt” arbete och dels en upplevd stigmatisering av att vara sysselsatt i anordnade verksamhetsformer.
Anna M. Kittelsaa (2008) beskriver i sin studie gällande identitetsskapande bland personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning också den tvetydighet i förväntningar och faktiska positioner som Olsen (2009) tar upp. De intervjuade informanterna i hennes studie uppfattas både ha rätt till likvärdig delaktighet som andra i samhället men blir samtidigt genom de speciella arenorna de befinner sig på uppfattade som inte fullt ut likvärdiga medborgare, eller riktiga vuxna.
12
De intervjuade själva skulle antagligen inte hålla med om denna beskrivning, menar Kittelsaa (2008). Deras presentation av sig själva blir som vuxna kapabla individer som liksom alla andra har olika identiteter, men med ett behov av visst extra stöd. I arbetet framhäver informanterna sin kompetens och självständighet som tecken på vuxenhet. Detta förhållningssätt kan jämföras med de
motmaktstrategier som Olsen (2009) menar framträder ur hans material. Samtidigt menar Kittelsaa (2008) att det för omgivningen blir uppenbart att de som jobbar uppfattas ha ett annorlunda arbete. Att till exempel personer som jobbar i kafé, tillhörande ett dagcenter, tar lunchpaus när det är som mest besökare och överlämnar arbetet till handledarna blir en tydlig markering att kafét inte är ett vanligt kafé. Informanternas självuppfattning kan således sägas krocka med den kategorisering som sker av omgivningen baserat på avvikande beteenden, rutiner eller arbetsuppgifter.
Den olikhet som Kittelsaa (2008) betonar som anledning till oklarheten gällande daglig verksamhets status av arbete anför också Engeset et al (2015). I deras studie av deltagare med kommunikationssvårigheter i daglig verksamhet betonas ambivalensen genom de få aktiviteter under dagen som kan uppfattas som arbetsuppgifter. De flesta aktiviteter under dagen kan istället klassificeras som omvårdnad eller träningsuppgifter. Ambivalens gällande daglig verksamhet som arbete kvarstod också genom personalens uppfattning om att arbetsuppgifterna borde behållas enbart av aktivitetsskäl, för att hålla deltagarna upptagna, och inte av uppgifternas faktiska arbetskaraktär.
För intervjuade deltagare i Per Olof Larssons (2006) studie har daglig verksamhet främst en avgörande social betydelse. Han menar att ingen av informanterna närmar sig sin sysselsättning utifrån att det skulle ha ett egenvärde men att sysselsättningen i sig verkar ha positiv inverkan på informanterna. Struktur, gemenskap och kompetens framförs som betydande effekter av sysselsättningen. Han intervjuar även personer med lönebidragsanställning och jämför berättelserna mellan de olika sysselsättningsformerna. En signifikativ skillnad är att frågan om lön eller materiell ersättning endast beskrivs av Larsson (a.a.) i relation till de lönebidragsanställda. Antingen nämnde deltagarna i daglig verksamhet aldrig ämnen av denna karaktär eller så närmade sig aldrig författaren dessa personer med sådana frågor.
Två internationella studier gällande generella uppfattningar om arbete bland personer med intellektuella funktionsnedsättningar kan nämnas här också. Rachel Gali Cinnamon och Limor Gifsh (2004) menar att de israeliska ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning som de intervjuat bland annat uppvisade en smal definition av arbete och hade begränsade kunskaper om området. I en italiensk studie fann forskarna att personer med intellektuell funktionsnedsättning beskrev mer positiva konnotationer till begreppet arbete än personer utan
intellektuell funktionsnedsättning (Ferrari et al 2008). Exempelvis beskrev fler personer med intellektuell funktionsnedsättning arbete i termer av välbehag och angav socialt umgänge som anledning till arbete. Övriga uppvisade större ambivalens inför arbete och beskrev både negativa och positiva sidor (a.a.).
13
TEORI
Den lönearbetesdiskurs som Olsen (2009) menar framträder ur hans empiriska material sätts inte i ett mer generellt teoretiskt sammanhang. Ett sådant teoretiskt sammanhang skulle kunna vara det av Antonio Gramsci populariserade begreppet
hegemoni. Hegemonibegreppet som teoretiskt verktyg används i analysen för att
förstå och förklara den framträdande ambivalens som intervjuade personer uppvisar i relation till värderingen av daglig verksamhet. Tillsammans med hegemonibegreppet har jag också valt att använda mig av Marx definition av arbete som ett analytiskt verktyg för att kunna närma mig deltagande informanters ambivalens inför uppfattningen av sin dagliga verksamhet som ett arbete. I
motsats till teoretikernas kronologiska ordning kommer jag inledningsvis beskriva Gramscis hegemonibegrepp och hur den kan tänkas hänga samman med
lönearbetesdiskursen för att sedan redogöra för Marx arbetsbegrepp och dess användbarhet för min analys.
Dessa teoretiska begrepp är sammanställda av andra forskare på grund av den teoretiska utspridningen i båda författarnas verk. Jag har valt att förhålla mig till Gramscis hegemonibegrepp genom de uttolkningar och sammanställningar som Gramsciforskarna David Forgacs och Antonio A. Santucci gjort. Gramscis fragmentariska teoretiska verk försvårar en korrekt avläsning, vilket också dessa två forskare beskriver som anledning till att de gjort sina sammanställningar. Marx definition av arbete är inget han teoretiserat kring i något enskilt verk. Det är däremot något han återkommit till i olika tidsperioder av hans litterära liv. Den uttolkning jag använt mig av för denna uppsats är gjord av Carl-Henrik Grenholm som i sitt omfattande verk Arbetets mening (1988) sammanställt en teoretisk bild av Marx syn på arbete.
För att kunna göra en mer nära textanalys av informanternas motiv och
anledningar till deltagande i daglig verksamhet har också en motivationstypologi, utformad av Mats Friberg, använts. Denna relateras däremot genomgående till lönearbetesdiskursen och Marx arbetsbegrepp.
Hegemoni
Gramsci var marxist och satt fängslad i över tio år av den fascistiska regimen i Italien. Under den tiden utvecklade han i fragmentariska anteckningar, som sedan sammanställs under namnet Fängelseanteckningarna, bland annat begreppet hegemoni (Forgacs 1988; Santucci 2014).
Gramsci motsatte sig en allt för mekanisk materialistisk världsåskådning där relationen mellan den ekonomiska och den politiska/sociala dimensionen reduceras ner till dess ekonomiska grund. Materiell ekonomisk förändring leder inte automatiskt till politisk förändring, enligt Gramsci. Med marxistisk
terminologi är inte överbyggnaden (t.ex. politik och ideologi) ett direkt resultat av strukturen (ekonomin och produktionsförhållandena). Snarare är struktur och överbyggnad tätt sammankopplade i ömsesidighet. Båda delar påverkar verkligheten, trots att förutsättningarna för förändring ytterst finns i strukturen (Forgacs 1988; Santucci 2014). Gramsci exemplifierar genom en liknelse med skelettets relation till huden: med belysandet av skelettets betydelse och grund för mänsklig funktion går det inte att därmed hävda att huden är en illusion och att skelettet är den enda verkligheten. Trots skelettets grundläggande betydelse
14
betyder inte det att människan kan leva utan hud. På liknande sätt förhåller sig struktur och överbyggnad till varandra i utvecklingen av samhället, enligt Gramsci (Forgacs 1998).
Ur detta utvecklade Gramsci begreppet hegemoni i relation just till att politik och ideologi inte nödvändigtvis följer de materiella och ekonomiska förutsättningarna. Med etablerandet av ideologisk, kulturell och moralisk hegemoni kan [politisk] makt bibehållas trots materiella förutsättningar för förändring. Genom de underordnades samtycke till och anammande av maktens ideologier, moral och kultur upprätthålls maktordningen. Hegemoni ska förstås som ett aktivt
deltagande från de underordnade i bibehållandet av de härskandes makt. Likväl som hegemoni etableras genom inkorporering av de härskandes värden behöver makten samtidigt ge vissa eftergifter till de underordnades intressen och
strävanden för att undvika en allt för uppenbar maktutövning och exploatering (Forgacs 1988; Santucci 2014).
Den lönearbetesdiskurs som Olsen (2009) finner i sin empiri skulle kunna tänkas tillhöra den nuvarande hegemonin. Paulsen (2010) beskriver hur den etablerade arbetsideologin på många vis burits fram av arbetarklassen själv genom den socialistiska arbetarrörelsen. Med politiska krav som ”rätten till arbete” skulle det kunna hävdas att hegemonin upprätthålls genom samtycke och anammande av idén att lönearbete är den enda formen för skapandet av välstånd i både kollektiv och individuell bemärkelse. Med Gramscis ord skulle detta kunna tyda på hur hegemonin fungerar. Trots markant förändrade materiella förutsättningar har inte idén om behovet av exempelvis arbetsmängd förändrats. Paulsen (2010, s 10) beskriver det som att ”vi oavsett hur behovet av arbete ser ut fortsätter att arbeta”. Sysselsättning i daglig verksamhet är, enligt Paulsen (2010), ett tydligt uttryck för hur arbetsideologin även äter sig in i vardagen för de personer som av samhället definierats som arbetsoförmögna. Han menar att arbetssamhället måste drabba alla, även de arbetsoförmögna, för att lönearbetesdiskursen oreflekterat ska accepteras. Trots rättighetsperspektivets välvilliga motiv etableras lönearbetets hegemoniska ställning, även för rätten till ersättning, vilket också är en av utgångspunkterna för denna uppsats.
Marx arbetsdefinition
När Marx pratar om arbete så diskuterar han inte endast lönearbetet, även om det oftast är det kapitalistiska arbetet han analyserar i sina texter. Grenholm (1988) menar dock att Marx är en av få som bidragit med en generell definition av begreppet arbete, bortom lönearbetet. Enligt Grenholms tolkning definierar Marx arbete, som ”en ändamålsenlig verksamhet som syftar till att frambringa
bruksvärden” (Grenholm 1988, s 197). Det är ändamålsenligt genom att det är en medveten verksamhet som till skillnad från djurens aktivitet inte styrs av
instinkter utan av intelligens. Bruksvärden är enligt denna definition arbetsprodukter som tillfredsställer mänskliga behov (Grenholm 1988). Att arbete är en ändamålsenlig verksamhet är inte det enda som skiljer det från djurens aktivitet. Djuren producerar också men endast utifrån sina omedelbara behov. Människans intelligens, dess medvetande, frambringas och objektiveras genom arbetet enligt Marx. Produkterna och skapelserna som framkommer genom arbete är realiseringen av människans medvetande. Genom att betrakta den
15
självmedveten. Grenholm (1988 s 211) skriver: ”Hon [människan] betraktar sig själv i en av henne själv skapad värld”.
Grenholm (1988) beskriver hur Marx menar att de behov som människan vill ha tillfredsställda inte endast är av livsuppehållande slag. Genom att arbetet är en medveten verksamhet strävar människan därmed också efter så gynnsamma förutsättningar för sina livsmöjligheter som möjligt. De mänskliga behoven antar således även karaktär av behov bortom det direkta livsuppehället. Arbetets syfte är alltså inte endast för den materiella överlevnaden utan också för tillfredställandet av ”behov av en högre ordning” (Grenholm 1988, s 253), exempelvis kulturella och civilisatoriska behov.
Marx ansåg att realiseringen av människans självförverkligande kräver samhällsförhållanden som möjliggör självmedvetandet, genom de av arbetet skapade produkterna. Under kapitalistiska samhällsförhållanden fungerar arbetet, genom lönearbetet, förfrämligande. Den arbetande människan blir främmande för resultatet av sitt arbete genom att produkten och en stor del av dess värde tillfaller ägaren av produktionsmedlen. Därigenom skapas också förfrämligande,
alienation, inför själva aktiviteten arbete. Arbete blir under alienationen endast ett
medel för livsuppehälle och inte det medel för självförverkligande som Marx förordar (Grenholm 1988).
Hur kan Marx arbetsbegrepp relateras till deltagande i daglig verksamhet? Deltagare i daglig verksamhet kan anses både sakna och inneha arbetsförmåga. I relation till arbetsmarknaden anses de sakna arbetsförmåga och berättigas därmed plats i daglig verksamhet. Väl i daglig verksamhet antas de däremot inneha en arbetsförmåga då daglig verksamhets uppgift delvis är att öka deltagarnas anställningsbarhet, vilket i sin tur kräver existerande arbetsförmåga (Lindqvist 2008). Marx generella definition av arbete, jämfört med den hegemoniska lönearbetsdiskursen, kan hjälpa mig förstå de intervjuades förhållningssätt till förmågan att arbeta och daglig verksamhet som arbete samt den ambivalens som de uppvisar inför detta.
Fribergs motivationstypologi
Enligt Grenholm (1988) är människans självförverkligande det som gör arbetet värdefullt för Marx. Om arbetet åstadkommer en produkt som tillfredsställer mänskliga behov kan också arbetet anses vara värdefullt. Vad som motiverar människan att arbeta kan förstås bäst utifrån Marx värdering av arbetet som grundläggande för tillfredställandet av mänskliga behov. Till skillnad från det alienerade lönearbetet, som ytterst motiverar människan genom tvånget att arbeta för sitt livsuppehälle, behöver det icke-alienerade arbetet inte motiveras med mer än att utan det, sker varken självförverkligande eller behovsförsörjning (a.a.). Närmare än så definierar inte Marx vad som motiverar oss att arbeta. Sociologen Mats Friberg (1975) har dock i sin behandling av det så kallade
motivationsproblemet typologiserat fyra principiellt skilda anledningar till vad
som sporrar oss att arbeta. Med inspiration från de vid hans tid aktiva
realsocialistiska staterna, där valet mellan moraliska eller materiella incitament i arbetet för det nya samhället diskuterades i olika grad, framhåller Friberg (a.a.) att människors arbetsmotiv aldrig kan analyseras isolerat, utanför de samhälleliga förhållandena. Motivation har både en inre psykologisk och en yttre strukturell
16
aspekt som inte går att bortse från (a.a.). Moraliska kontra materiella incitament skulle också kunna relateras till den uppdelning av de mänskliga behoven Marx gör: behov för livsuppehälle och behov av ”högre ordning” (Grenholm 1988). För Friberg finns det dock anledning av att konkretisera vad det är ”som får en människa att släppa till sin tid och sina krafter för kollektiva mål” (Friberg 1975, s 59). Förutom av tvång och genom materiella incitament anför Friberg normativa incitament; social och moralisk tillfredställelse, samt inherenta drivkrafter: att aktiviteten i sig är belönande och tillfredsställande. De normativa drivkrafterna delar han upp i sociala och internaliserade incitament. De sociala normativa drivkrafterna riktar sig mot att bli accepterad av personer eller grupper i den sociala omgivningen genom involvering eller identifikation. De internaliserade normativa drivkrafterna är istället moraliska eller ideologiska värden och normer som införlivats med den egna personligheten. Alla incitament kan också
analyseras utifrån om den har positiv eller negativ form, t.ex. kan en person både vilja identifiera sig med eller definiera sig i kontrast till en person eller grupp. Denna typologisering är användbar för mig i analysen av informanternas
beskrivna anledningar eller motiv till deltagande i daglig verksamhet. Verktyget kan samtidigt användas för att knyta ihop både hur lönearbetesdiskursen och olika definitioner av arbete framträder i informanternas berättelser.
METOD
I detta avsnitt kommer jag beskriva val av metod, urval, metodgenomförande och tillvägagångssätt för analysen. Jag kommer också ta upp etiska frågor som jag ställts inför, relaterat till målgruppen för urvalet. Det har framkommit i tidigare forskning att det kan uppstå en del svårigheter i intervjuer av just personer med intellektuell funktionsnedsättning, vilket jag tagit extra hänsyn till.
Metodval
En stor del av den forskning som skett gällande deltagare i daglig verksamhets synsätt och levnadsvillkor har använt sig av det som brukar beskrivas som triangulering (Bryman 2011). Genom användandet av flertalet olika metoder kan studiens tillförlitlighet stärkas och de teser som förs fram göras mer pålitliga. Exempelvis Olsen (2009) använde sig av både etnografi och intervjuer, likaså Larsson (2006).
I Olsens (2009) studie kom de resultat och frågeställningar som är av användning för den här studien fram genom intervjuerna och den diskussion som fördes kring dem. Den etnografiska delen fungerade väl i relation till de andra delarna av studiens fokus men intervjuerna var det som användes för att skapa förståelse inför förhållningssätt och idéer som kunde relateras till de delar av intresse för föreliggande arbete. Om syftet är att närma sig deltagares syn på den egna verksamheten i relation till lönearbete, där fokus ligger på förståelse och de intervjuades ståndpunkter, är det just den kvalitativa intervjuformen som bör användas som metod (Bryman 2011).
17
Eftersom intresset i min uppsats ligger i specifika frågeställningar kan det finnas mindre anledning att välja en alltför ostrukturerad form i intervjuerna. Därmed har jag valt att använda mig av semistrukturerade intervjuer. Min frågeguide har angett ramarna för intervjuerna men jag har kunnat lämna ordningsföljden och strukturen vid behov (Bryman 2011). I en del av de genomförda intervjuerna har däremot den öppna karaktären på frågorna fått överges till förmån för en mer sluten intervjuform. Enligt Bailey (2007) är slutna frågor, där frågan är ställd på ett sätt så att informanten kan svara ”ja” eller ”nej” egentligen inte att föredra i kvalitativ forskning på grund av den begränsade tolkning sådana svar ger. I mitt fall skedde dock detta med respekt för informanternas olika kommunikativa situationer. Jag insåg att begränsad muntlig kommunikation förändrar möjligheten till resonemang från vissa av informanterna. Därför valde jag vid dessa tillfällen att koncentrera mig på de centrala frågeställningarna i min intervjuguide och till viss del ändra frågorna från ett öppet till ett mer slutet format. Informanterna kunde därmed i större utsträckning svara på frågorna genom att antingen nicka eller skaka på huvudet. Vid sådana svar kunde jag sedan be informanten försöka beskriva svaret med något enstaka ord istället för med ett resonemang.
Intervjuguiden konstruerades utifrån mina frågeställningar och jag omarbetade den flertalet gånger. Bailey (2007) menar att frågan ”varför” bör undvikas i intervjuguiden för att den kan upplevas som konfrontativ och skapa visst obehag om informanten inte är riktigt säker på sina egna anledningar. Att fråga ”hur” och ”vad” kan, om de ställs på rätt sätt, bidra med beskrivningar av beteende och anledningar utan att frågan ”varför” behöver ställas (a.a.). Jag har en del ”varför” och ”varför inte” i min intervjuguide. Dessa är däremot utskrivna främst för min egen skull i syfte att påminna mig om att motiv och anledningar är det som jag är intresserad av i intervjuerna. Emellanåt ställdes dock frågan ”varför” till
informanterna för att den också är enkel att förstå. Hade jag upplevt att frågan skapade obehag eller en ovilja att besvara frågan hade jag däremot undvikt den i efterföljande frågor. Vid enstaka tillfällen hände det att informanten inte kunde förklara sina motiv och då valde jag helt enkelt att meddela att vi lämnar frågan för att fortsätta med en annan.
Urval
Kontakt etablerades med en del av intervjupersonerna redan under hösten 2016 i och med verksamhetsförlagd utbildning under fem veckor. Studiens syfte är på många sätt inspirerad av verksamhetens deltagare och de diskussioner kring framförallt habiliteringsersättningen som fördes under den tiden. Under de diskussionerna framkom en del teman som jag kände behov av att få en djupare förståelse för, främst gällande frågor om lön, ersättning och värdering av arbete. Bland många deltagare märktes en etablerad förmåga att reflektera över dessa frågor vilket jag fann passande för denna studie. Utifrån syftet och
forskningsfrågorna tillkommer just detta kriterium baserat på förmåga. Forskningsfrågorna kräver viss förmåga till abstrakt tänkande och dagliga verksamheter för personer med lägre kognitiv förmåga var således inte aktuella för denna uppsats. Den redan etablerade kontakten skulle kunna ses som att ett bekvämlighetsurval gjorts (Bryman 2011). I och med att kriterier för deltagande i uppsatsen ställts upp utefter syftet och forskningsfrågorna handlar det dock också om ett målinriktat urval (a.a.). Uppsatsens urval skulle därmed kunna ses som en blandning av ett bekvämlighetsurval och ett målinriktat urval.
18
Verksamheten har en media- och informationsinriktning och mycket av
aktiviteten sker i samarbete med andra aktörer. Tankesmedja och opinionsbildare är två generella karakteriseringar som jag tycker beskriver verksamheten. Min förhoppning var att fyra eller fem personer skulle anmäla intresse av att bli intervjuade. Detta tänkte jag skulle vara anpassat till både besvarandet av mina frågeställningar samt till tidsramen för uppsatsskrivandet. Istället anmälde sig sju deltagare. Jag funderade ett tag på om jag skulle minska antalet informanter till den ursprungliga mängden men valde ändå att behålla alla. Anledningen till detta fanns både i förståelsen av att ju fler informanter, desto mer information skulle jag få, men också att valet av vilka som skulle bli intervjuade hade försatt mig i ett etiskt dilemma. Alla sju informanter uppvisade en väldig entusiasm inför
intervjuerna och sållningsprocessen kunde således ha blivit sammankopplad med någon slags rangordning av informanterna; en känsla jag absolut inte ville
framkalla. Hade det varit tio stycken som visat intresse hade jag antagligen varit tvungen att sålla på grund av tidsramen men denna gång uppskattade jag att jag skulle hinna med sju stycken intervjuer och därigenom också undvika ett etiskt dilemma.
Genomförande
Initialt i uppsatsprocessen kontaktade jag verksamheten för ett fysiskt möte där jag kort informerade om den tänkta uppsatsen och meddelade deltagarna att jag ville intervjua de som kände att de ville. Underströk då frivilligheten och att ingen skulle känna sig tvingad att ställa upp bara för att några av dem känner mig. Sa sedan att de skulle få en första betänketid innan jag skickade ut informationsbrev. Redan i detta inledande möte anmälde några personer intresse av att vara med. Drygt en vecka senare skickades informationsbrevet ut via epost till deltagarnas gemensamma epost i verksamheten samt delades fysiskt ut av handledare vid verksamheten till alla deltagare.
Efter drygt en veckas tid hade endast två personer meddelat skriftligt intresse och jag valde då att skicka en påminnelse via epost. Detta val föregicks av en viss tveksamhet från min sida. Möjligtvis skulle en påminnelse kunna uppfattas som en uppmaning att delta i min uppsats. Samtidigt kan argument för anledning av påminnelse framföras utifrån målgruppens behov. I samråd med min handledare bestämde jag mig för att skicka en påminnelse, men endast en för att inte tänja på gränserna för inverkan. Dagen efter att påminnelsen hade skickats ut fick jag svar från en deltagare genom verksamhetens gemensamma epost att de hade glömt svara tidigare men att det sammanlagt var sju personer som var intresserade av att bli intervjuade.
På liknande sätt som att det infann sig en viss tveksamhet inför att skicka en påminnelse på grund av dess potentiella påverkansfaktor resonerades även kring att jag känner verksamheten sen tidigare. Detta kunde medföra en viss risk för att deltagarna kände sig manade eller i värsta fall tvingade att ställa upp i studien. I de samtal som fördes med deltagarna inför intervjuerna poängterades
frivilligheten i deltagandet noga och jag valde även att skriva informationsbrevet som skickades ut till verksamheten på så lättläst svenska som möjligt för att göra informationen tillgänglig.
Vid genomförandet av intervjuerna utgick jag från intervjuguiden (bilaga 4) och varje intervju varade i mellan 30 till 60 minuter. Plats och tid för intervjuerna lämnades till informanterna att bestämma. Alla förutom en, som jag intervjuade i
19
högskolans lokaler, valde att genomföra intervjun i den dagliga verksamheten. Intervjuerna spelades in med min smartphone, som av säkerhetsskäl inte var uppkopplad mot internet tills dess att jag överfört inspelningen till min arbetsdator. Samtyckesblanketten (bilaga 2) är på liknande sätt som
informationsbrevet skrivet på lättläst svenska. I samband med intervjuerna läste jag upp samtyckesblanketten innan informanterna ombads skriva under.
Samtycket spelade även in i inledningen av intervjun för att ge informanterna möjlighet att också verbalt ge sitt medgivande.
Bearbetning av empiri
Efter genomförd intervju transkriberades materialet så nära inpå själva utförandet som möjligt för att intervjun fortfarande skulle vara tydlig minnesmässigt. De flesta intervjuerna transkriberades i sin helhet för att inte missa något som kunde relateras till mina forskningsfrågor. En intervju transkriberades däremot bara delvis. Detta gjordes för att informanten kom in på en del privat och
familjemässigt under intervjun som jag i efterhand inte på något sätt kunde relatera till forskningsfrågorna. Informanten pratade dessutom i ett högt tempo, vilket försvårade lyssnandet och gjorde transkriberingen väldigt tidsödande. Därmed underlättades arbetet väsentligt genom att de delar av intervjun som inte ansågs tillhöra frågeställningarna inte transkriberades.
I bearbetningen av det transkriberade materialet gjordes först en inledande
textnära kodning. Meningar och stycken sammanfattades med ett eller några fåtal ord som jag ansåg beskrev innehållet. Dessa koder klipptes sedan ut och
sorterades efter innehåll i olika fysiska högar. Mycket av denna initiala kodning användes inte överhuvudtaget när jag sedan övergick till att sammanfoga koderna till mer övergripande koder. Jag gjorde alltså en analytisk avvägning redan i övergången från det första till det andra stadiet i bearbetningen.
De olika högarna med kodade lappar genomgick ytterligare genomgång där jag förde samman vissa mindre högar. Slutligen hade jag ett övergripbart antal högar som jag kategoriserade utefter mina forskningsfrågor och vad jag ansåg kunde relateras till dem. Dessa övergripande koder användes sedan som underlag när jag började läsa igenom transkriptionerna igen. Många av koderna ändrades fram och tillbaka i och med upprepade genomläsningar av transkriptionerna. Till sist sammanfördes koderna till teman som jag tyckte sammanfattade de övergripande koderna. Jag brottades med hur mina teman kunde relateras till frågeställningarna och mina teoretiska analysverktyg. Jag påbörjade att skriva redovisningen och analysen men märkte att jag inte lyckades sammanfoga uttagna teman med teorin. Jag backade tillbaka några steg och bytte plats på olika delar i den påbörjade textmassan och fick slutligen en struktur på det som jag tyckte kopplade samman resultatredovisning och teoretisk analys.
Tillvägagångssättet har vissa likheter med den metod för kodning som Bailey (2007) redovisar. Hon beskriver den initiala eller öppna kodningen som en
textnära kodning som sedan kategoriseras efter likhet. Det jag kallar övergripande koder liknar det som framkommer genom nästa steg av fokuserad kodning, enligt Bailey (a.a.). I denna fas överförs de textmässiga koderna till mer konceptuella koder. Den som genomfört kodningen kan sedan skapa teman av koderna. Dessa teman skapas antagligen i relation till forskningsfrågorna och möjligtvis även tidigare forskning eller anknuten litteratur. Bailey (a.a.) menar att forskare ibland kodar med redan etablerade teman i huvudet, vilket jag på många sätt känner igen
20
från mitt eget förfarande. Alla steg i kodningsprocessen måste ändå göras utifrån att koder kan uppstå som nya teman kan skapas av, som inte fanns med i den initiala tanken. För min del skapades temat meningsfullhet på detta vis genom att koder uppstod som jag inte hade haft inledande tankar på.
Etiska överväganden
Under denna rubrik vill jag först närma mig något som Bailey (2007) framhäver som viktigt vid tematisk kodning och analys. Hon menar att man bör identifiera informanterna genom att tilldela dem fingerade namn för att läsaren ska kunna följa individerna genom redovisningen och för att läsaren ska veta om författaren använt citat från bara en, några få personer eller alla. Tilldelningen av fingerade namn är något jag valt att inte göra, tvärtemot Baileys (a.a.) tankar. För mig har det inte varit viktigt att läsaren ska kunna följa en enstaka individ genom hela resultatredovisningen och analysen. Jag har genom tematiseringen funnit vad jag anser är gemensamma förhållningssätt bland alla informanter och därmed inte heller känt ett behov rent redovisningsmässigt att använda mig av pseudonymer. Under vissa teman kan man dock följa en enskild informant genom hänvisning till föregående citat och där har jag också sett ett behov av att läsaren, under en begränsad del av texten, ska kunna följa en individs tankegångar. För att läsaren inte ska misstro resultatet vill jag framföra att citat från alla informanter, förutom en, har använts i framskrivningen. Den informant som inte citerats har inte inkluderats på grund av dennes kortfattade svar till följd av kommunikativa begränsningar. Utöver informantens kortfattade svar har dennes kroppsspråk, bekräftanden och förnekanden däremot analyserats och tolkats som
sammanfallande med övriga informanters mer breda resonemang.
Beslutet att inte ange informanterna med pseudonymer gäller också relaterat till uppsatsens konfidentialitetskrav. En del informanter uppvisar ett karakteristiskt språk som även vid användning av fingerade namn möjligtvis skulle kunna härledas till specifika individer. Denna risk finns fortfarande i och med att citaten återgivits ordagrant för att bibehålla det levande språket, men jag menar att risken minskar påtagligt när citat inte kan knytas till enskilda (om än påhittade) namn. Verksamhetens namn och lokalisering är inte heller aktuella för mitt syfte och därmed nämns inte sådana uppgifter. Min förhoppning är att empirin har kunnat sammanställas och framställas genom tematiseringen på ett sätt där det som sägs och berättas får stå i centrum istället för vem som säger det. Det som är intressant för min studie är erfarenheten av att vara deltagare i daglig verksamhet och reflektionen kring denna sysselsättning i relation till lönearbete.
Det har uppmärksammats en del svårigheter som kan uppstå i och med intervjuer av personer med intellektuell funktionsnedsättning. Larsson (2006) nämner
exempelvis intervjuareffekter i form av att informanten antingen säger det den tror sig att intervjuaren vill höra eller att informanten undanhåller information. Genom långvarig kontakt med informanterna kunde Larsson (a.a.) komma åt detta genom att informanterna lärde känna honom och slutligen delade med sig av vad han uppfattade som deras verkliga tankar. Jag har inte haft möjlighet till en sådan långvarig kontakt och det kan således vara så att informanterna i min uppsats inte delat sina verkliga tankar. Jag upplevde dock inga sådana situationer utan fick snarare uppfattningen att man var villig att tillsammans med mig vrida och vända på begrepp och tankar. Möjligtvis kan det faktum att jag spenderat tid med de
21
flesta av informanterna tidigare bidragit till en mer fördelaktig utgångspunkt i intervjusituationerna.
Larsson (2006) nämner dock några andra svårigheter som också jag behöver nämna. Exempelvis bidrar kunskapsluckor bland informanter om den egna situationen till etiska dilemman. I en av mina intervjuer framkom det att
informanten var av uppfattningen att hen var tvungen att gå till daglig verksamhet för att få sin ersättning från Försäkringskassan. Det ställde mig inför dilemmat huruvida jag skulle upplysa informanten om det felaktiga i uppfattningen eller om jag skulle kunna analysera det som tecken på den lönearbetesdiskurs jag framför i uppsatsen. En del andra informanter uppvisade viss oklarhet kring samma ämne, vilket jag tolkat och tagit med i uppsatsen, men det var endast denna specifika person som tydligt markerade att Försäkringskassans ersättning inte utgår om man inte ”jobbar” på daglig verksamhet. Jag valde att inte informera hen om
situationen då jag inte tog det som tillhörande min roll som intervjuare. Däremot använde jag mig inte av något citat från informanten gällande just detta. Utifrån att andra informanter uppvisade oklarheter gällande inkomst och daglig
verksamhet men inte så tydligt markerade missuppfattning kunde jag istället använda mig av informationen från dem i analysen.
Generellt har Vetenskapsrådets (2011) publikation om god forskningsetik tagits i beaktande i denna uppsats. Utgångspunkten har specifikt varit Vetenskapsrådets fyra forskningsetiska principer för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Forsman (1997) nämner det informerade samtycket som en av de viktigaste utomvetenskapliga etiska riktlinjerna. I denna uppsats har det varit av yttersta vikt att information- och samtyckesblankett (bilaga 1 och 2) är på ett tillgängligt språk och att extra insatser görs, genom exempelvis upprepning, för att försäkra att informanterna vet vad studien går ut på och vad de samtycker till.
Med hänvisning till konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet 2011) har avidentifiering gjorts. Elektroniskt material har förvarats i lösenordskyddade mappar på arbetsdatorn och fysiskt material har gömts undan i privat hem. Allt material kommer sedan förstöras och raderas när uppsatsen är klar och vid godkännande kommer uppsatsen endast publiceras på Malmö högskolas databas MUEP. Arbetet har granskats av Fakulteten för hälsa och samhälles etikråd vid Malmö högskola och utlåtandet finns med som bilaga (bilaga 3). Etikrådets
förslag på ändringar i informationsbrevet togs inte med då jag på grund av tidsfrist valde att skicka ut informationsbrevet i förväg för att informanterna skulle få tillräckligt med betänketid. Detta gjordes med handledares godkännande.
Litteratursökning
För sökning av tidigare forskning har jag dels använt mig Malmö högskolas egen databas Libsearch, där många av de stora databaserna redan ingår. Sökningar har också gjorts via ProQuest för att bredda urvalet. Generell anordnad sysselsättning för personer med intellektuell funktionsnedsättning är något som det finns
internationell forskning på men eftersom daglig verksamhet är en svensk/nordisk företeelse har företrädesvis svenska söktermer använts. Socialstyrelsens
kunskapsöversikter över daglig verksamhet har också bidragit med relevanta studier till denna uppsats. Exempel på söktermer jag använt mig av är: daglig verksamhet, dagcenter*, day activity center*, sysselsättning, occupation,
22
Alla dessa söktermer har kombinerats på olika sätt men företrädesvis med
termerna intellektuell* funktionsnedsättning* eller intellectual disabilit*. Termer för intellektuell funktionsnedsättning som generellt inte används längre har också använts för att försöka bredda urvalet, exempelvis ”utvecklingsstörning” eller mental* retard*.
RESULTAT OCH ANALYS
Som tidigare forskning (Socialstyrelsen 2008; Olsen 2009) visat beskriver informanterna också i min uppsats daglig verksamhet i termer av uppskattning gällande psykologiska och sociala effekter. Dessa effekter framkommer i informanternas jämförelser med andra dagliga verksamheter, andra former av anordnad sysselsättning samt de erfarenheter vissa hade av lönearbete. Dessa effekter kommer jag ta fasta på i redovisningen av resultatet. Jag vill dock lyfta fram den ambivalens som jag uppfattat i informanternas beskrivning av de sociala och psykologiska fördelarna med daglig verksamhet. Denna ambivalens försöker jag analysera genom mina teoretiska verktyg. Tre teman; meningsfullhet,
kravlöshet samt social aktivitet och trivsel, tydliggör den värdering informanterna själva gör av sin nuvarande dagliga verksamhet. Kopplat till de två första temana försöker jag beskriva ambivalensen inför sysselsättningen genom att tolka
beskrivningen med hjälp av hegemonibegreppet konkretiserat i
lönearbetesdiskursen. Social aktivitet och trivsel analyseras med hjälp av Marx arbetsdefinition för att bidra med en annan ingång till deltagarnas förhållningssätt till den egna sysselsättningen. Genomgående använder jag Fribergs
motivationstypologi för att kunna beskriva de sätt som daglig verksamhet motiveras på av informanterna.
Meningsfullhet i konflikt med lönearbetesdiskursen
”Men det är ju också nåt som måste göras för både de som har svårt
att komma hit, som inte är svenskar kan ju ha svårt att förstå, och även jag har också svårt med vissa ord och sånt som jag inte förstår eller kan säga ibland och då är det ju bra att översätta det så det blir förståeligt även för oss som inte förstår. Så det är ju bra för alla.”
Ett återkommande inslag i diskussionen kring daglig verksamhet var att
informanterna värderade sina uppgifter i verksamheten högt. Som en informant beskriver det i citatet ovan läggs stor vikt vid att de uppgifter som utförs är meningsfulla, att arbetet som de gör i daglig verksamhet har betydelse även för andra människor. Informanten reflekterar också kring att i egenskap av att ha en funktionsnedsättning besitter deltagare i denna dagliga verksamhet en unik position i det informationsarbete som utförs. Alla kan föreläsa och informera om LSS men att ”[b]erätta om att leva med funktionsnedsättning kan ju bara vi som
lever i det […]”. Detta arbete beskrivs som meningsfullt av informanten eftersom
”[d]et är viktigt att de får den kunskapen så man inte får glåpord efter sig:
invalido, utvecklingsstörda, ja det finns många fula ord […]”. Meningsfullheten i
informationsarbetet beskriver även en annan informant när hen berättar om varför informationsarbetet är en så viktig arbetsuppgift:
