Malmö högskola Individ & samhälle
Historia med kulturanalys, 41–60 Mikael Ottosson
2007-06-04
Robert Nilsson Bojkotta Hitlerolympiaden!
Förord
Uppsatsen kunde inte ha kommit till utanför tre viktiga sammanhang. Det första sammanhanget utgörs av min handledare, Mikael Ottosson, som i tid och otid ställt upp med hängiven kritik – även när han inte behövt göra så. Det andra sammanhanget är den kreativa, uppmuntrande och tillåtande miljö jag rört mig genom när jag läst Historia med kulturanalys vid Malmö högskola. Det tredje sammanhanget är den politiska Ronnebygatan, i sin bredaste bemärkelse. Ni som räknas vet vad jag menar och känner igen idealet:
Tıdigare hade sysslandet med konst, litteratur emellanåt förefallit mig vara ett sätt att vika undan, avskärma sig från de praktiska uppgifterna, precis som andra bemötte jag kulturens produkter med misstro och ringaktningar. De både böcker som jag nu jämförde visade emellertid tydligt hur olikheterna var beroende av varann, hur de kompletterade varann och inte kunde klara sig utan varandra. Under läsningen av Kafkas bok fjärmade jag mig inte från medvetandet om hur våra dagar förlöpte, från packrummen, montagehallarna, från färden i överfyllda S-banetåg klockan halv fem på morgonen och efter avslutat skift, och det materiella våldet i Neukrantz bok skulle ha varit meningslöst om det inte stått idéer bakom det. […] Då jag läste, då jag undersökte bilder, begav jag mig inte längre in på ett avskilt område, tillgängligt endast för invigda, tvärtom infogades allt som visade sig där i mina dagliga erfarenheter. […] Senare, på Pflugstrasse, hade visionerna upplösts, inget önsketänkande förde ut ur den sociala osäkerheten, det ekonomiska nödläget, den politiska våldtäkten, och inte förrän i september trettiosju bör-jade jag begripa att vi vid vårt försök att nå insikter alltid måste bära på våra arbetskamraters stumhet och trötthet också, och att vi förvärvade allt vad vi kom åt även åt dem.
Innehåll
1 Det historiska problemet 1
2 Historia som praktik 2
2.1 Omgestaltande handling
– praxisbegreppet och kulturhistoria 2
2.2 Medvetande 4
2.3 Narrativ, praxis och syntes 4
2.4 Metoden i det följande 6
2.5 Material, avgränsningar och problem 6
2.6 Forskningsläge 8
3 Bojkottfrågan i Sverige 10
3.1 Inställningen till olympiaden inom svensk idrottsrörelse 10
3.2 Bojkottfrågan inom LO 10
3.3 Bojkottfrågan bland sillénare och kilbomare 10
3.4 Bojkottfrågan inom socialdemokratin 11
3.5 Jansson Mineur-kommittén och bojkottfrågan 12 3.6 Andra röster om olympiaden och bojkotten 12
3.7 Bojkottfrågans samtid 13
4 Texter från bojkottkampanjen 14
4.1 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” av E W Berggren 14 4.1.1 “Jansson-Mineur…” som argumentation 14
4.2 Bojkottpositioner 17
4.2.1 Idrott 17
4.2.2 Svenskhet 19
4.2.3 Solidaritet och kultur 20
4.2.4 Bilder av motståndarna 21
5 Bojkottkampanjen som praktik 23
5.1 Stockholm, 28 juli 1936 23 6 Sammanfattande diskussion 29 Referenser Otryckta källor Tryckta källor Litteratur
1 Det historiska problemet
1936 förberedde sig världen för olympiska spel i Berlin. För många innebar förberedelserna en kamp. Man fruktade att de olympiska spelen skulle fungera som ett erkännande till den nazis-tiska regimen i Tyskland och uppmanade därför till bojkott. Bojkotten tänktes även som ett sätt att skydda oppositionella och etniska minoriteter i Tyskland. Även i Sverige höjdes röster som manade till bojkott. I den svenska bojkottkampanjen kunde den socialdemokratiska vänstern och kommunisterna närma sig varandra.
Medvetande börjar i ett behov och i en förhoppning. Att medvetande formeras betyder att de knyts samman i en gemensam förståelse. Medvetandet får en riktning och blir ett ställ-ningstagande, en samhörighet, en medvetenhet. Den här uppsatsen är ett försök att beskriva
det medvetande som formerades i bojkottkampanjen. Uppsatsen utgår från frågan: Vilket medvetande formerades i bojkottkampanjen 1936?
Frågan passar in i historien om det svenska samförståndet (uppgörelsen mellan arbetarorganisa-tioner och företrädare för arbetsgivarna) genom att den visar på ett alternativ till samförstånds-tanken. I uppsatsen undersöks en av de underströmmar som var verksam när samförståndet formerades, men som sällan återberättas. Med E P Thompsons ord: “återvändsgränderna, för-lorarnas syften och förlorarna själva är glömda”. Genom ett mikrohistoriskt exempel kan den
stora berättelsen om arbetarklassens kamp i Sverige prövas och utvecklas.
Frågan passar också in i historien om Sverige och den nazistiska utmaningen. I Sverige
fanns både motstånd och konformitet. Uppsatsens undersökning kan hjälpa oss att förstå en (för det kan finnas flera) svensk antinazisms förutsättningar och bas.
Ambitionen är att skriva en kulturhistoria som inte nöjer sig med att studera uttryck (och därmed skiljer ut dessa från handlingar). Tvärtom söks i uppsatsen efter den aktiva
medel-punkt där argument och handling ger varandra innebörd. Bojkottkampanjens medvetande undersöks som en praktik.
1 Martin Estvall (2005): Sjöfart på stormigt hav. Svenska sjöfartsförbundet och redareföreningen inför den nazistiska utmaningen 1932–1936. Växjö: Växjö universitet, institutionen för humaniora. s. 78.
Martin Estvall (2004): “SOS ! Sjömän i Hitlers tukthus.” ur: Invandring och integration. Sju uppsatser från forskningsmiljön “Arbetsmarknad,
migration och etniska relationer” (AMER) vid Växjö universitet. Växjö: Växjö University Press.
Rolf Pålbrant (1977): Arbetarrörelsen och idrotten 1919–1939. Stockholm: Almqvist och Wiksell. s. 216. 2 Paolo Freire (1972): Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummessons bokförlag.
3 Thompson (1963) citerad av Lars Berggren (2003): “Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?” ur: Historisk tidskrift 2003:2. s. 190. Min övers: “The blind alleys, the lost causes and the losers themselves are forgotten.”
4 Jfr Berggren (2003).
5 Jfr Alf W Johansson (1983; 2006): Sverige och den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget. Stockholm: Prisma.
Se även Eva Blomberg, Björn Horgby & Lars Kvarnström (red.) (1998): Makt och moral. En vänbok till och med Klas Åmark. Linköping: Avdelningen för historia.
6 Jfr Victoria E. Bonnell & Lynn Hunt (Ed.) (1999): Beyond the Cultural Turn. New Directions in the Study of Society and Culture. Berkely: University of California Press.
2 Historia som praktik
För den som skriver historia finns det en återkommande, ständigt svårlöst, alltjämt gäckande motsägelse. Människor skapar historien. De gör detta i vila, förnöjelse, arbete och kamp och i alla lägen tillsammans med andra människor. Historikern, däremot, är tvingad att lära känna och senare presentera dessa människor, deras gärningar och villkor genom textbehandling. Utifrån en vilja att förstå något praktiskt tvingas historikern alltså bli icke-praktisk. Spänningen mellan att historia formas av människors handlingar (varav bara vissa är språkhandlingar) och att historia återges språkligt bör alltså betonas.
Reinhart Koselleck, som var professor i historieteori vid universitetet i Bielfeld, menar att historikers fokus på textproduktion har medfört ett företräde för analys av utsagor och texter: “[D]en språkliga reflektionen har en teoretisk och metodisk prioritet framför alla skeenden historien, ty de utomspråkliga betingelser och faktorer som ingår i historien kan bara fångas språkligt.”
Syftet med det här stycket är att reflektera kring svårigheter med att studera historia som praktik. Svårigheterna med att gripa genom den språkliga förmedlingen av historien medför (åtminstone) tre typer av problem, nämligen sådana som berör källanalys, teoretiska problem samt återgivningstekniska problem.
. Omgestaltande handling – praxisbegreppet och kulturhistoria
Att studera historia som praktik medför ett teoretiskt problem som har att göra med att be-greppsligt synliggöra praktiken, det vill säga passa in den i ett teoretiskt synsätt så att den framträder som objekt för analys. Ett sätt att göra detta är att basera undersökningen på praxisbegreppet.0
Praxis är ett begrepp för hur människor i sitt nu omvandlar sina förutsättningar till något nytt – och därmed även revolutionerar sig själva. Det är ett nyckelbegrepp inom historiemate-rialismen, och utgår från ett dialektiskt synsätt. Praxis är det dialektiska uttrycket för subjektens möte med strukturen, basens relation till överbyggnaden.
Eftersom praxisbegreppet tar fasta på ett processbetonat överskridande som hanterar både handlingar och dess symboliska representationer verkar det väl anpassat för kulturhistoriska analyser. Trots detta finns det få exempel på tillämpningar vilket kan bero på begreppets osäkra status som kunskaps- och/eller handlingsteori. Praxisbegreppet fastslår handlingen som en
kunskapshandling, som på en gång omformar den materiella världen och dennas (möjliga) återgivning. Begreppet medför alltså en kreativ men svårhanterlig obestämbarhet, det griper
efter ett överskridande moment. Problemet förstärks av att begreppet inte motsvarar någon
7 Jfr Reinhart Koselleck (2004): Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik. Göteborg: Daidalos. s. 109–111. Koselleck (2004) s. 110.
De källanalytiska problemen utvecklas inte i uppsatsen. Här rekonstrueras praktiken genom att berättande källor ställs emot varandra, samt mot analysen av från bojkottkampanjen kvarlevande textmaterial. Det skulle vara intressant att ställa frågor om vilket material historiker uppfattar som källor och hur historiker upprättar olika material som källor, dvs. vilka frågor materialet förväntas kunna svara på. 10 Karel Kosík (1978): Det konkretas dialektik. En studie i människans och världens problematik. Göteborg: Röda bokförlaget. 11 Kosík (1978) s. 119.
12 Den enda kända svenska tillämpningen är Mats Lindqvist (1987): Klasskamrater. Om industriellt arbete och kulturell formation 1880–1920. Stockholm: Liber.
färdig metod, utan snarare fungerar styrande för undersökningar. Tıllämpningen måste alltså definieras för varje ny undersökning.
Teoretiskt innebär praxisbegreppet en markering mot samhällsteorins vana att ta fasta på verkligheten som antingen subjektiv eller objektiv. Praxisbegreppet markerar alltså å ena sidan mot fenomenologins och den ontologiska individualismens besatthet av människors (subjektiva) konstruktioner av (eller tankar om) verkligheten. Begreppet innebär å andra sidan en marke-ring mot strukturalismen som studerar de (objektiva) strukturer, språkspel, mentaliteter eller normsystem som så att säga tänker åt människan. För att parallellen ska framgå kan praxis
sägas vara ett sätt att istället närma sig människan som (aktiv) tänkare.
Det handlar om att se människans objektiva praxis som grunden för de samhälleliga beting-elser som i den motsatta uppfattningen tenderar att få ett eget och självständigt liv.
Praxis uppstår då människan handlar emot ett objektivt faktum. Genom handlingen får människan kunskap om de objektiva villkoren för sin handling, men också om hur dessa ska övervinnas. I praxis förverkligar människan sig själv och tänks också, genom att överskrida sina förutsättningar, bli större än hon var vid handlingens början.
Därmed är praxis – kunskapshandlingen – människans enda substans. Utanför praxis kan människan inte upprätta några betydelser. Premissen är att det inte finns någon kunskap utanför handlingen, men genom praxis uppfinner och återuppfinner människan sig själv i sin vardagsverklighet. Praxisbegreppet medför en icke-reduktionistisk ansats, som syftar till att
synliggöra människans totala uttryck.
Med ett sådant synsätt framträder människan som ett (objektivt sett) handlingsmäktigt och förändrande subjekt. Betydelser – medvetande – och förändring uppfattas som skapade genom sociala konflikter.0
Praxis leder emellertid inte automatiskt till framsteg eller självförverkligande. Istället kan den handlande människan återupprätta sin egen underordning, och på olika sätt “förverkliga sig själv” som förtryckt. Detta händer när kunskap och handling inte motsvarar varandra, det vill säga när människan förhindras att reflektera över sin praktik samt då människan inte beskriver sin handling genom ett eget språk, utan gör förtryckarens språk till sitt.
Aktörerna är inte alltid medvetna om sin egen praxis, denna måste upptäckas genom analys (analysen är emellertid också en del av praxis). På ett liknande sätt måste historikerna upptäcka gångna tiders praxis genom att analysera dess manifestationer. Blottläggandet av praxis utgår
ifrån en uppfattning av verkligheten som en totalitet. Med detta menas en helhet där delarna
14 Kosík (1978) s. 63. 15 Lindkvist (1988) s. 20–21. 16 Lindkvist (1988) s. 22. 17 Kosík (1978) s. 193. 1 Kosík (1978) s. 105. 1 Kosík (1978) s. 50–52. 20 Kosík (1978) s. 66. 21 Freire (1972). 22 Kosík (1978) s. 68.
står i relation till varandra och till helheten. Först genom att definiera fenomenets gränser,
inre struktur och inre motsättningar går det att tolka fenomenet. Tolkningens uppgift –
tolk-ningens dialektik – är att översätta totaliteten från en abstrakt figur till en konkret:
Undersökningens utgångspunkter måste formellt överensstämma med resultatet. […] Men undersökningens mening ligger i att den i en spiralformig rörelse leder fram till ett resultat, som man inte kände till vid utgångspunkten, och fastän utgångspunkten och resultatet är formellt identiska så har tänkandet till slut nått fram till ett annat innehåll än det från vilket man utgick. Tänkandet avancerar från den levande, kaotiska och omedelbara föreställningen om det hela till begreppen, till abstrakta begreppsliga bestämningar, och genom att sam-manfatta dessa återvänder tänkandet till utgångspunkten, nu inte längre det omedelbara förnimmandets levande men oförstådda helhet utan begreppets rikt differentierade och förstådda helhet.
Sammanfattningsvis innebär praxis ett sätt att begreppsligt peka ut den eftersökta praktiken. Denna är inte direkt synlig i materialet, men blir gripbar genom analys, baserad på en dialek-tisk tankegång. Med hjälp av praxisbegreppet undviks uppfattningen av bojkottkampanjens praktik och de som deltog i denna som sekundära till åsiktsbildande material eller till samtida debatter, de uppfattas tvärtom som själva centrum för betydelsebildningen.
. Medvetande
I uppsatsen ställs frågan om vilket medvetande som skapades i bojkottkampanjen. Medvetande definieras här som förståelse för den egna positionen i relation till sociala krafter. Medvetande är alltså en sammanfattning av samhörighet, konflikter och möjliga framtider. Med medvetande menas inte det samma som identitet, eftersom medvetande också har en objektiv sida av faktiska maktrelationer. Identitet förknippas snarare med subjektiva manifestationer av tillhörighet. Medvetande konstituerar och formas ömsesidigt av handlingar.
. Narrativ, praxis och syntes
Praktiken är inte bara teoretiskt svårgripbar, den kan också osynliggöras i och med den form genom vilken historikern väljer att förmedla sin historiska förståelse. Tıll exempel kan redogö-relsen göras statisk och strukturer kan beskrivas som ting utanför mänsklig kontroll.
I uppsatsen används narration – berättelse – som ett sätt att gripa praxis, det vill säga tolka handlingar och dess betydelser som en konkret totalitet. Praktik, så som den begreppsligt definierats här, är omgestaltande och innehåller aspekter som inte kan beskrivas utan måste tolkas. Genom berättelseformen fångas den process som här tillskrivits praktiken.
23 Kosík (1978) s. 58. 24 Kosík (1978) s. 58–59. 25 Kosík (1978) s. 53–54. 26 Jfr Lindqvist (1988) s. 28. 27 Freire (1972).
2 Peter Burke (1992): “History of Events and the Revival of Narrative” ur: Peter Burke (Ed.) (1992): New Perspectives on Historical Writing. Cambridge: Polity Press. s. 286–287.
Det finns en viktig skillnad mellan återgiven historia och den verklighet den gör anspråk på att skildra. Historia återges episodiskt, avgränsat, med en början, en mitt, ett slut (och kanske en del två). Historien kan återges som drama, tragedi eller komedi. “Verkligheten”, däremot, är varken ordnad i avgränsade enheter eller genrer. På det sättet antar historiska undersökningar, liksom historisk förståelse, formen av en berättelse.
Graden av berättelse kan visserligen variera. I sin tunnaste form fungerar berättelsen som en krönika, det vill säga som en uppräkning av händelser i en kronologisk ordning. I kontrast kan en “tät berättelse” – en som belyser strukturer, institutioner och tankesystem – fungera som analysverktyg.0
Narrativ historia framlyfts inte sällan i antagoni mot historia som syntes, det vill säga his-toria som redogör för orsak, verkan och riktning. Peter Burke hävdar emellertid att det inte
är så enkelt att skilja mellan händelser och strukturer. Ungefär som när författaren Tony
Samuelsson skriver att “arbetarlitteraturen [ytterst handlar] om att synliggöra en stor berättelse om solidaritet och klassgemenskap och att därvid försvara människovärdet” kan händelsen användas för att ömsesidigt stärka och omtolka synteser.
Burke menar att historiska framställningar skulle vinna på att använda andra litterära grepp än de som hämtas från realismen. Burke menar inte att den historiska narrationen ska bli
skönlitterär. Medan en roman skapar en helhet för läsaren att träda in i, måste den historiska
narrationen sträva efter genomskinlighet. “Tıll skillnad från de flesta romanförfattare, hävdar [historikern Golo Mann] inte att han läser sin hjältes tankar och avsikter, bara hans brev.”
Analytiskt är narrationen värdefull som konstruktion. Berättelsen är alltså inte värdefull som produkt, utan som arbetssätt. Att sätta samman narrativ är ett sätt att göra den historiska förståelsen rikare. Narrativet är också ett förtjänstfullt förmedlingssätt. Medveten användning av narrativ kan underlätta för läsaren att se historiska processer.
Burke räknar upp ett antal litterära grepp som han anser nyttiga: komplementära aktörper-spektiv (härvid nämner Burke William Faulkner – han nämner också kollektiva peraktörper-spektiv); otillförlitlig berättare (för att synliggöra historikern som aktiv berättare) och täta berättelser (för att belysa strukturer genom en händelse, till exempel mikronarrativ, den mediokre hjälten, att skriva historia baklänges, historien berättad genom olika perspektiv samt som ett dialektiskt utbyte mellan händelse och struktur).
Att använda narrativ för att undersöka historia medför vissa problem. Medan en historie-skrivning som fokuserar på strukturella samband kan leda till att den handlande människan osynliggörs eller betraktas som ett objekt, kan berättelsen istället medföra ett alldeles för starkt fokus på enskilda individer. Ett annat problem är att vissa händelser passar bättre som bas
2 Burke (1992) s. 283–284. 30 Burke (1992) s. 291.
31 Bonnell & Hunt (1999) s. 3 samt 6–11. 32 Burke (1992) s. 287.
33 Tony Samuelsson (2006): Arbetarklassens bästa partytricks. Liv, läsning, litteratur. Stockholm: Wahlström & Widstrand. s. 119. Jfr även Eric Hobsbawm (1980): “Om berättandets renässans” ur: Eric Hobsbawm (1999): Om historia. Stockholm: Bokförlaget Prisma. 34 Burke (1992) s. 288.
35 Burke (1992) s. 289.
36 Burke (1992) s. 289. Min övers: “Unlike most novelists, he does not claim to read his hero´s mind, only his letters.” 37 Burke (1992) s. 289–296.
för narrationer än andra. Det kan tänkas att historikern kommer att leta efter dramatiska eller udda tilldragelser som är spännande att rekonstruera – medan vardagens slit lämnas därhän.
Ytterligare en svårighet är att historikern inte kan testa sina tolkningar mot sina aktörer, vilket till exempel dokumentärförfattare kan göra. Detta gäller alla historiska återgivningar, men vid användningen av narrativ får problemet också en etisk sida – de aktörerna historikern återger som “karaktärer” har en gång varit levande och kännande människor med egna ofta komplexa motiv.
Innebär inte narrativ en rörelse bort från historikerns uppgift att beskriva sakerna som de verkligen varit? Istället kan det hävdas att medveten användning av narrativ gör att berät-telseformen framträder och därmed kan kontrolleras. Narrativet kan alltså fungera som ett erkännande till det faktum att objektiva maktrelationer nödvändigtvis bedöms och benämns av människor som befinner sig inom ett fält av likaledes objektiva maktrelationer. Därmed erkänns även risken att varje försök att förklara sådana relationer också återskapar dem.
Sammanfattningsvis erbjuder narrativ, tolkat som en syntetisk berättelse, ett sätt att tolka handlingar och de betydelser de ger upphov till som ett konkret helt. Genom att konstruera ett narrativ tas fasta på de konkreta aktörerna och deras (kollektiva) process. Därigenom skapas också ett spänningsfält mellan den i materialet beskrivna praktiken och de betydelser som kan uttolkas ur materialet.
. Metoden i det följande
Uppsatsen har utvecklats metodiskt via en närläsning av bojkottkampanjens material. När-läsningen genomfördes för att hitta upprepningar, ordningar och motsättningar i materialet.0
Materialet lästes i två steg. Först gjordes en undersökning av en för bojkottkampanjen typisk argumentation. Därefter undersöktes ett större utsnitt av bojkottkampanjens kvarlevor för
att den självbild och bild av samtiden som skapades i och med bojkottkampanjen skulle fram-träda. Resultatet av denna kvalitativa studie användes för att, tillsammans med källmaterial,
konstruera ett narrativ och därigenom rekonstruera en händelse – demonstrationen 28 juli 1936. Genom konstruktionen av narrativet återupprättades det helhetsintryck materialet gav.
. Material, avgränsningar och problem
Undersökningen avgränsar sig ungefärligt till en period som börjar i april 1936 och slutar med olympiaden samma år. Avgränsningen är inte exakt då material vars datering hamnar före perioden använts för att få en större bredd, samt för att hantera tendensproblem.
Ett material har sammanställts ur Jansson Mineur-kommitténs arkiv, samt från artiklar i Sjöfolksförbundets tidning Sjömannen. Från Jansson Mineur-kommittén har hämtats
åsikts-3 Jfr de kanske oftast refererade narrativa historieundersökningarna, le Roy Laduries Karnevalen i Romans om ett uppror i Frankrike samt Natalie Davis Zemons Martin Guerres återkomst om en bedragare.
40 Kristina Boréus & Göran Bergström (2005): Textens mening och makt. Metod i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlit-teratur. 2 uppl. s. 44–45.
41 Boréus & Bergström (2005) s. 89–148.
Se även Kurt Johannesson (1998): Retorik eller konsten att övertyga. Stockholm: Norstedts förlag. 42 Boréus & Bergström (2005) s. 49 samt s. 149–180.
43 Kosík (1978) s. 58.
bildande material så som flygblad och tal. Även kommitténs pressklipp har genomsökts. Sjö-folksförbundet var det enda LO-förbund som mot LO-ledningen tog ställning för en bojkott. Artiklarna från Sjömannen kan uppfattas som kompletterande materialet från Jansson
Mineur-kommittén då det har en delvis annan tendens.
Tongivande i kampanjen var bland andra också SSU:s Stockholmsdistrikt, Stockholms so-cialdemokratiska arbetarkommun, fackliga centralkommittéer på en rad orter och SKP. Mitt urval motiveras med att en del av dessa röster är representerade i mitt material, samt med att det var Jansson Mineur-kommittén som var bojkottkampanjens tydligaste aktör efter april 1936. Tıdigare forskning visar att en läsning av ett större material inte nämnvärt skulle ändra uppsatsens resultat. Även de få befintliga borgerliga bojkottrösterna faller utanför uppsatsens
avgränsningar.
Det största källanalytiska problemet är ett uppenbart tendensproblem. I Jansson Mineur-kommitténs arkiv finns inga pressklipp från den socialdemokratiska bojkottförespråkande Stockholmstidningen Socialdemokraten. Desto fler är artiklarna från den kommunistiska Ny
Dag. Tıll exempel återfanns den kommunistiska rapporteringen från demonstrationen 28 juli
1936 bevarad, men inte den socialdemokratiska. Likaså är originalanteckningarna till det tal den kommunistiske sekreteraren Knut Olsson höll vid samma demonstration bevarade. Däremot inte det tal som kommitténs socialdemokratiske ordföranden Emil Malmborg höll.
Ett sätt att hantera ett tendensproblem är att lyfta fram tendensen och undersöka den som sådan. Tıll viss del sammanfaller ett sådant tillvägagångssätt med uppsatsens syfte att lyfta fram
kampanjens självbild. Risken är att undersökningen inte kommer att greppa denna självbild, utan sekreteraren Knut Olssons presentation – och därmed en spegling av den inom SKP vid tiden förhärskande frontstrategin (det är sannolikt att det är den flitige sekreteraren som också skött arkiveringen av kommitténs material). Därför har tendensproblemet också hanterats
genom att källor med annan tendens har undersökts, nämligen den “vänstersocialdemokratiska” tidningen Sjömannen.
Materialet undersöks både som kvarlevor och som berättande källor. Vid konstruktionen av
narrativet ställdes olika berättande källor mot varandra, för att fastställa händelser och symboler samt ordna dessa kronologiskt. Narrationen bygger också på en närläsning av material från och kring bojkottkampanjen – i detta fall studeras materialet som kvarleva.
En svårighet har varit att hålla isär uppsatsens begrepp från materialets. Eftersom uppsatsen använder marxistiska begrepp för att studera marxisters praktik kan begreppen ha samma form – innehållet kan däremot variera. Meningen är inte att tolka in uppsatsens betydelser i materialets begrepp, utan att använda begrepp för att genomlysa materialet.0
Som avslutning, en kommentar rörande genus. Materialets återgivningar av idrott, svenskhet och klasshandling är tydligt genuskodade – om än könsblinda. I det sammanhang som
mate-45 Jfr Pålbrant (1977) samt Estvall (2004).
46 Borgerliga röster för en bojkott återfinns i Göteborgs handels- och sjöfartstidning samt inom folkpartiets ungdomsförbund.
47 Malin Thor (2003): “Tankar om källkritik och Oral History” ur: Malin Thor & Lars Hansson (red) (2003): Oral History 1. Teoretiska
per-spektiv på kollektiva och individuella möten. Växjö: Växjö universitet. s. 17.
4 Lars Björlin (2005): “Att förbereda revolutionen. Kommunistiska front- och sidoorganisationer” ur: Arbetarhistoria 2005:1–2. 4 Thurén (1997) s. 88.
50 Knut Kjeldstadli (1992; 1998): Det förflutna är inte vad det en gång var. Lund: Studentlitteratur. 51 Joan Wallach Scott (1988): Gender and the Politics of History. New York: Colombia University Press. s. 17.
rialet läses, samförståndets historia eller som en del av historien om Sverige och den nazistiska utmaningen, skulle en analys utifrån genus inte tillföra något till resultatet. Att bortse från en viktig maktdimension får därför ses som en motiverad kvalitativ avgränsning, desto mera som det inte funnits utrymme att göra en sådan analys på ett förtjänstfullt vis.
Fortsättningsvis kommenteras material och metodval i sitt sammanhang i texten. . Forskningsläge
Uppsatsen passar in i två historiska sammanhang, nämligen Sverige och Förintelsen och his-torien om det svenska samförståndet. I sammanhang av hishis-torien om Sverige och Förintelsen bygger uppsatsen direkt på Martin Estvalls avhandling Sjöfart på stormigt hav. Estvall
un-dersöker Sjöfolksförbundets och Svenska redareföreningens inställning till nazismen. Estvall menar sig finna en antinazistisk hållning inom den fackliga organisationen, som inte har någon motsvarighet inom arbetsgivareföreningen. Estvall menar vidare att Sjöfolksförbundet intog
en radikal antinazism och alltså verkade för en radikalisering av LO:s och Sveriges inställning till den nazistiska regimen i Tyskland. Estvalls avhandling är förtjänstfull på många sätt, en
förtjänst är att den komplicerar bilden av Sverige som något enhetligt som med en vilja mötte nazismen. Istället framträder ett flertal svenska aktörer, även med direkt motställda intressen. En eventuell moralisk diskussion tvingas kompletteras med en maktpolitisk. I sin framställning koncentrerar han sig på en analys av åsiktsbildande material, som här kompletteras genom att kampanjens praktik lyfts fram.
Uppsatsen fungerar också i ett annat historiskt sammanhang, som har att göra med historien om det svenska samförståndet. Härvid lyfts tre bidrag, nämligen Stefan Nyzells avhandlings-kapitel Samförståndets Sverige – en teleologisk historia?, Åsa Linderborgs avhandling
Socialde-mokraterna skriver historia och Bengt Schüllerqvists avhandling Från kosackval till kohandel.
Medan Nyzells bidrag beskriver återkommande drag i minnet av arbetarklassens kamp i Sverige, ger de andra bidragen konkreta exempel på processer vari dessa har formerats.
Nyzell visar framgångsrikt på otillräckligheter i svensk arbetarhistorisk forskning så som den hittills skrivits. I sin artikel lyfter Nyzell tre teman som han menar går igenom i svensk arbetarhistorisk forskning och som gör upp det som han kallar samförståndets diskurs, det vill säga en teleologisk trend. Det första temat kallar Nyzell från konflikt till kompromiss.
Härmed menar Nyzell att arbetarhistorien gärna bortser ifrån att samförståndets period i Sverige, inte minst dess formativa decennium, varit präglad av sociala konflikter. Han menar också att arbetarhistoriker allt för lätt bortser ifrån klassamarbeten som är äldre än trettiotalet.
Det andra temat benämner Nyzell från egensinne till skötsamhet. Han menar att begreppen egensinne och skötsamhet har gått från att vara idealtypiska kategorier till att bli etablerade
52 Estvall (2005).
53 Estvall (2005) s. 141 samt 154–157. 54 Estvall (2005) s. 147.
55 Stefan Nyzell (2007): Samförståndets Sverige. En teleologisk historia? Opub. avh.kap. Ventilerat vid forskarseminariet i historiska studier vid Malmö högskola 2007-04-25.
Åsa Linderborg (2001): Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–2000. Stockholm: Atlas. Bengt Schüllerqvist (1992): Från kosackval till kohandel. SAP:s väg till makten (1928–33). Stockholm: Tıdens förlag.
56 Nyzell (2007) s. 10. 57 Nyzell (2007) s. 11.
historiska sanningar. Nyzells tredje tema är från hungerupplopp till strejker, det vill säga en
tendens att beskriva arbetarhistoria som om den rört sig från spontana och mot organiserade former.
Linderborgs avhandling visar hur socialdemokraternas historieskrivning använts för att upp-rätta en socialdemokratisk hegemoni inom arbetarrörelsen – vilket har garanterat en borgerlig hegemoni i samhället i stort. När socialdemokraterna framstod som en social kraft att räkna med, välkomnades dess ledarskikt av borgerliga intellektuella. Socialdemokraternas närvaro var ett faktum. I en hegemonisk process accepterade de borgerligt intellektuella detta och förändrade sina ställningstagande för att socialdemokratins ledarskikt skulle välkomnas in i etablissemanget.0 Linderborg menar att socialdemokratin har en historieteori som bygger på den
marxistiska, det vill säga som är diskontinuerlig och för fram kollektiva rörelsers aktivitet som bas för social förändring. Denna historiesyn går inte igen i socialdemokraternas
historieskriv-ning. Som exempel lyfter hon fram socialdemokratins ledarkult. Linderborg skriver om hur
socialdemokraterna anslöt till en viss hegemoni, men inte om motståndet mot denna hegemoni eller om försök till mot-hegemoniska processer, vilket är ett av syftena med uppsatsen.
Ett ännu mera konkret perspektiv återfinns i Från kosackval till kohandel som är en avhand-ling om socialdemokratins politiska omvandavhand-ling mellan valet 1928 och valet 1932. Schüllerqvist menar att den politiska omvandlingen föregicks av en organisatorisk, där lokalavdelningarnas initiativ förminskades och centralstyrningen ökade, på samma gång som LO centraliserades och knöts hårdare till socialdemokratin. I denna process hittar Schüllerqvist två
huvudgrup-per, nämligen P A Hanssons anhängare (som han kallar “folkpartister”) och “höglundarna” (“klasspartister”). Höglundarna var den grupp av människor som 1917 bröt sig ur
socialdemo-kraterna och bildade socialistiska vänsterpartiet, men som i slutet av 1920-talet kom tillbaka till socialdemokratin för att bilda partiets vänsterflygel. Schüllerqvists avhandling beskriver höglundarnas position som en som försvarade det lokala initiativet, satte “klass” före “folk” och stod för ett konfliktperspektiv på samhället samt (lokalt) verkade för samarbete mellan arbetarrörelsens olika grenar. Schüllerqvist introducerar på ett intressant sätt ett fokus på praktik, som här förs vidare. Likaså har hans förståelse av socialdemokratins olika fraktioner varit av värde för förståelsen av materialet.
5 Nyzell (2007) s. 18. 5 Nyzell (2007) s. 28. 60 Linderborg (2001) s. 438. 61 Linderborg (2001) s. 462. 62 Linderborg (2001) s. 449. 63 Schüllerqvist (1992) s. 169. 64 Schüllerqvist (1992) s. 61–74.
0
3 Bojkottfrågan i Sverige
. Inställningen till olympiaden inom svensk idrottsrörelse
Svensk idrottsrörelse – representerad av Riksidrottsförbundet – startades och styrdes länge av representanter för den svenska överklassen. Idrottsrörelsen drev på för ett svenskt deltagande
på Berlinolympiaden. Värdet av ett svenskt deltagande märks konkret i en debatt om finansie-ring. Bojkottkampanjen besvarade man med att idrotten skulle vara politiskt neutral. Genom
debatten för ökade anslag, uttagningar till olympiatruppen och genom en gymnastikgrupp som sattes samman för gymnastikuppvisningar tillsammans med en tysk trupp, fungerade idrotts-rörelsens olympiaförberedelser som en kampanj vilken inte stod bojkottkampanjen långt efter i fråga om folklighet och delaktighet. Dessa skeenden är ännu dåligt belysta i den historiska
forskningen. Likaså är olympiastödets ideologiska innehåll och sammanhang praktiskt taget outrett. Idrottsrörelsens hantering av den nazistiska utmaningen står med svag referens.
. Bojkottfrågan inom LO
LO stödde sedan Hitlers maktövertagande 1933 den internationella fackliga bojkotten av tyska varor.0 Inom LO fanns en opinion för att utöka denna bojkott till att även omfatta kulturella
utbyten – så som olympiaden 1936. LO:s landssekretariat tog inte ställning till olympiaden
och en eventuell bojkott förrän ställningstagandet tvingades fram underifrån. Starkast drevs kravet av klubbar och avdelningar där många var kommunister, även om kravet också förekom på platser där kommunisterna var färre. Underifrånrörelsen möttes med ett uttalande som slog
fast att bojkottfrågan skulle avgöras av idrottsrörelsen samt att fackliga disciplineringsmedel inte kunde användas mot arbetare som ville tävla i Berlin.
. Bojkottfrågan bland sillénare och kilbomare
Sveriges ena kommunistiska parti, de kominterntrogna sillénkommunisterna (i allmänhet kallade sillénare, kommunisterna eller SKP) framträder som de ivrigaste bojkottförespråkarna.
Bojkottfrågan lyftes av det kommunisterna närstående Arbetarnas idrottsförbund (AIF).
Boj-65 Jan Lindroth (2002): “Ledarna och ledarfrågor” ur: Jan Lindroth & Johan Norberg: Ett idrottssekel. Riksidrottsförbundet 1903–2003. Stock-holm: Informationsförlaget och Riksidrottsförbundet. s. 97–101.
66 Lennart Persson & Thomas Pettersson (1995): Svensk friidrott 100 år. Stockholm: Sellin & partner bok och idé. s. 98. 67 Persson & Petterson (1995) s. 98.
6 Persson & Petterson (1995) s. 98. 6 Endast tre artiklar kan nämnas:
Jan Fredriksson (1982): Svensk gymnastik 1936. En studie av det svenska gymnastikförbundets deltagande i olympiaden 1936 i Berlin och av dess
organisation och ideologi. Lund: Okänd utgivare.
Tobias Stark (1998). “Stortysk fuga och negerjazz. Ras-stereotyper och rastänkande i svensk massmediabevakning av Berlinspelen 1936.” ur:
Idrott, historia och samhälle. 1998.
Lars-Olof Welander (2000): “Sverige och olympiaden 1936” ur: Johan R. Norberg (red) (2000): Studier i idrott, historia och samhälle.
Tilläg-nade professor Jan Lindroth på hans 60-årsdag 23 februari 2000. Stockholm: HLS.
70 Deborah Dwork & R J van Pelt (2002): Holocaust. A History. New York: Norton. 71 Pålbrant (1977) s. 202.
72 Pålbrant (1977) s. 201 samt 203. 73 Pålbrant (1977) s. 209. 74 Pålbrant (1977) s. 200. 75 Pålbrant (1977) s. 216.
kottstrategin tillämpades för första gången 1934, då tyska idrottare deltog i en landskamp i Västerås och Horst Wessel-sången spelades. Vid tiden för olympiabojkotten sammanföll denna
inställning med den av Komintern föreslagna frontstategin. I Sverige fanns också ett annat
kommunistiskt parti, vanligtvis kallat socialisterna eller kilbomare. Kilbomskommunisternas inställning till bojkotten var mera tveksam, vilket verkar ha berott på partitaktiska övervägan-den. Man villa helt enkelt skilja ut sig från sin närmsta politiska konkurrent.
. Bojkottfrågan inom socialdemokratin
Inom socialdemokratin fanns både bojkottanhängare och motståndare till en bojkott. Den bojkottkampanj som fördes i socialdemokratins namn var till en början centrerad till SSU:s Stockholmsdistrikt, som därmed verkade i motsättning till sin egen förbundsstyrelses linje.
Stockholmsdistriktet försökte få med sig andra distrikt i sin kampanj, vilket misslyckades då dessa inte ville riskera intern splittring i frågan.0 Efter påtryckningar från SSU-distriktet tog
Stockholms socialdemokratiska arbetarekommun, där Zeth Höglund var ordförande, ställning för en bojkott. Bojkottförespråkarna inom socialdemokratin återfinns alltså framför allt bland
“höglundarna”, det vill säga inom socialdemokratins vänster.
Socialdemokratins inställning till Berlinolympiaden avgjordes på partiets femtonde kongress i april 1936. Frågan lyftes in i dagordningen genom en ordningsfråga, och resulterade i två uttalanden och en reservation. För det första ett stöduttalande för de fängslade sjömännen
Jansson och Mineur och för det andra ett uttalande som slog fast socialdemokratins inställning till olympiaden. Uttalandena, vilka presenterades av P A Hansson som ledde redaktionskom-mitténs arbete, skilde alltså frågan om solidaritet med Jansson och Mineur från frågan om olympiaden. Liksom LO:s landssekretariat gav man moraliskt och politiskt stöd till idrottsrö-relsens beslutanderätt i frågan.
Reservationen, undertecknad av bland andra Socialdemokratens redaktör Georg Branting och Jansson Mineur-kommitténs ordförande Emil Malmborg, drevs till omröstning som ett motförslag till redaktionskommitténs uttalande. Liksom redaktionskommitténs huvudförslag formulerades uttalandet som en vädjan till idrottare att bojkotta snarare än som ett krav. Dä-remot innehöll reservationen en argumenterade text som motiverade bojkott som ett rimligt ställningstagande.
Zeth Höglunds agerande vid kongressen är viktigt för bojkottfrågans fortsatta utveckling. Höglund intog en mittenposition, som innebar ett stöd till redaktionskommitténs uttalande men med tolkningen att socialdemokratiska föreningar skulle få agera självständigt i frågan. Höglund försvarade därmed det lokala initiativet. I och med detta öppnades ett utrymme för
76 Pålbrant (1977) s. 190–192. Horst Wessel-sången skrevs av en mördad SA-ledare och fungerade som nazistpartiets officiella hymn. 77 Pålbrant (1977) s. 216 samt Björlin (2005).
7 Pålbrant (1977) s. 190. 7 Pålbrant (1977) s. 205. 0 Pålbrant (1977) s. 207. 1 Pålbrant (1977) s. 207 samt 217. 2 Pålbrant (1977) s. 207 samt 217.
3 Socialdemokraterna: Protokoll från 15 kongressen. s. 478–480. 4 Socialdemokraterna: Protokoll från 15 kongressen. s. 478. 5 Socialdemokraterna: Protokoll från 15 kongressen. s. 480.
arbetarekommuner och klubbar att legitimt agera i bojkottfrågan. Höglunds viktigaste argument var emellertid att man inte försökte skapa en opinion utan svarade på en som redan fanns.
I och med uttalandet från kongressen hindrades bojkottfrågan från att nå en större politisk potential inom socialdemokratin. För att frågan skulle kunna utvecklas krävdes en annan plattform.
. Jansson Mineur-kommittén och bojkottfrågan
Jansson Mineur-kommittén grundades i oktober 1935, då den svenske sjömannen Erik Jans-son fängslades, som det verkar oskyldigt anklagad för att ha spridit antinazistisk propaganda i tysk hamn. Sedan ett år tillbaka satt en annan svensk sjöman, kommunisten Knut Mineur, i tyskt tukthus, anklagad för samma brott. Jansson Mineur-kommittén grundades på initiativ av Sjöfolksförbundet, men även andra fackliga förbund samt samtliga svenska partier sökte medlemskap i kommittén som arbetade för sjömännens frigivande. Sjömännens öde ledde till ett närmande mellan socialdemokratins vänsterfalang och kommunisterna. Samarbetet fick sin manifestation i Jansson Mineur-kommittén som hade en socialdemokratisk ordförande (först Josef Kjellgren och sedan ombudsmannen Emil Malmborg) och en kommunistisk sekreterare (Knut Olsson).
I april ordnades en bojkottkonferens på Auditorium i Stockholm, därmed gjorde Jansson Mineur-kommittén bojkottfrågan till en av sina huvudfrågor. Då man samlade ombud från politiska och fackliga organisationer kunde arrangörerna hävda att man i sina uttalanden representerade 167 000 personer.
Medan aktivister från Jansson Mineur-kommittén gjorde turnéer runt landet under våren, verkar man under sommaren 1936 ha fokuserat sin verksamhet till Stockholm. Under juni och juli ordnades opinionsmöten med tal av Malmborg, Olsson och Sonja Westerståhl-Branting (Hjalmar Brantings dotter som var advokat och representerade de svenska sjömännen). I
juli ordnades på initiativ av Göteborgs fackliga centralorganisation en demonstration, som förutspåddes bli en stor framgång efter att Hyresgästföreningen i Göteborg uttalat sitt stöd till olympiabojkotten.0 Demonstrationen i Stockholm 28 juli 1936 var finalen på sommarens
agitation, även om den följdes av några mindre aktioner (till exempel delades det ut flygblad till olympiafarande idrottare och idrottspublik).
. Andra röster om olympiaden och bojkotten
Arbetarrörelsens bojkottkrav bars också upp av den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Den syndikalistiska formuleringen av bojkottfrågan verkar inte ha skiljt sig från andra formuleringar inom arbetarrörelsen. I kravet verkar man också ha sett en möjlighet till politisk enighet mellan arbetarrörelsens olika partier och organisationer.
6 Socialdemokraterna: Protokoll från 15 kongressen. s. 338–340 samt 479–480. 7 Pålbrant (1977) s. 216.
“Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). “Stor möteskampanj mot nazistolympiaden” ur: Arbetaren 5 juni 1936.
0 Pålbrant (1977) s. 218.
1 “Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). 2 Jfr “Antifascistisk uppmarsch i Stockholm” ur: Arbetaren 29 juli 1936.
Bojkottkravet hade också en borgerlig formulering och representerades av borgerliga röster som
Göteborgs sjöfarts- och handelstidning, som ofta lyfts fram som ett exempel på svensk antinazism.
Även i ett konferensuttalande från folkpartiets ungdomsförbund sammanlänkades stödet till Jansson och Mineur med en olympiakritisk hållning. Inom Jansson Mineur-kommittén lyftes dessa borgerliga ståndpunkter fram som exempel på frågans bredd och legitimitet.
. Bojkottfrågans samtid
Det var en konfliktfylld samtid som förberedde sig för Berlinolympiaden. Ett viktigt exempel är Italiens krig i Abessinien (dagens Etiopien), där senapsgas användes mot civila. Kriget för-dömdes i arbetarpressen som kolonialt och inhumanitärt – formuleringar som organiserade arbetare också var med om att göra, till exempel i uttalanden från fackklubbar. Ett annat
viktigt exempel är den kupp general Franco under sommaren genomförde mot den demokra-tiskt valda regeringen i Spanien. Därtill spreds nyheter från Tyskland av politiska och etniska flyktingar.
3 Estvall (2004) s. 106. 4 Estvall (2004), s. 107.
4 Texter från bojkottkampanjen
Under våren 1936 hade kravet på aktion för frigivande av de svenska sjömännen och kravet på en bojkott av Berlinolympiaden funnit sin förening i en gemensam process. Denna yttrade sig i uttalanden från fackklubbar och fackliga avdelningar över hela landet, liksom i uttalandet från Jansson Mineur-kommitténs konferens i april. I det följande undersöks en del av dessa
källor som kvarlevor från bojkottkampanjen.
. “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” av E W Berggren
Undersökningen börjar med E W Berggrens artikel “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden”, publicerad i majnumret av Sjömannen. Tıdpunkten för publiceringen är signifikativ.
Boj-kottfrågan hade vuxit sig ur socialdemokratin och beskurits inom LO. Den behövde en ny plattform och Berggren styr emot Jansson Mineur-kommittén.
Kanske kan det i artikeln också anas en vilja till kontroll över frågan, som utan socialde-mokraternas och LO-ledningens stöd, men med ett tydligt ställningstagande från SKP, skulle kunnat bli en kommunistisk profilfråga. Ett samtidigt syfte skulle kunna vara att hindra
bojkottfrågan från att isoleras genom att den utstämplades som radikalistisk, det vill säga som en mindre trovärdig ytterlighetsposition.
Artikeln är en appell riktad mot idrottsmän och idrottsrörelsens ledare – vilket kan tyckas märkligt eftersom de förmodligen aldrig hört till Sjömannens läsekrets. Ifall artikeln uppfattas som skolande snarare än argumenterande blir målgruppen istället aktivister inom arbetarrö-relsen, främst Sjöfolksförbundet men även Jansson Mineur-kommittén.
I sin artikel förevisar Berggren en sammanlänkning av två politiska frågor på samma sätt som han förevisar en argumentation riktad utåt. En analys av Berggrens argumentation kan därför förväntas säga något om vilka argument och resonemang som användes i bojkottkampanjen.
4.1.1 “Jansson-Mineur…” som argumentation
Texter som är menade att övertyga inleds ofta med ett försök att skapa förtroende för avsändaren och dennes sak. Berggren inleder med att framkalla det stöd de fängslade sjömännen givits
av stora delar av svenska folket:
Proteströrelsen mot de upprörande domarna har fått en sådan omfattning att man här, utan att göra sig skyldig till några överdrifter, kan tala om att ett frigivande av de dömda sjömän-nen har blivit en nationell angelägenhet.00
Det är inte ovanligt att finna kampen för Janssons och Mineurs frigivande legitimerad just med att sjömännens öde tidigt engagerade aktörer i olika politiska läger och sociala skikt. Ofta
6 Se ex “Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). 7 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5.
Jfr Pålbrant (1977) s. 222. Johannesson (1998) s. 66.
åtföljs en sådan beskrivning med en uppmaning riktad till regeringen att agera.0 I Berggrens
artikel fungerar beskrivningen istället som premiss för en bojkott av de olympiska spelen. Ifall kravet på Janssons och Mineurs frigivande antagits, borde även de i artikeln framförda kraven på olympiabojkott accepteras.
Den “nationella tillhörigheten” verkar inte ha varit enkel för författaren. Berggren är snar att avgränsa tillhörigheten svensk och vilka värden som ska räknas dit: “en falang, de nationella – unghögern har inte upprörts över ett par landsmäns oblida öde”, skriver Berggren.0 I
ung-högerns påstådda nationalkärlek finner han en lojalitet med den internationella fascismen. I Berggrens verklighetsbeskrivning – beskrivningen av vägen fram till nuet och i definitionen av sina motståndare och deras motiv – är hans budskap att tystnad är ett stöd till menings-fränder:0
Den nationalistiska masken faller av, man tiger och godkänner de tyska nationalsocialisternas självtagna rätt att undertrycka och förgöra ett par oskyldiga svenska sjömän. De nationella här i landet har godkänt de brutala domarna, intet ord har de haft till övers för ett par lands-män, som blivit utsatta för ett brutalt övergrepp av annan nation.0
De enda som inte ställt upp bakom Jansson och Mineur är den svenska unghögern, som istället är lojal med den internationella fascismen. Att ett stöd till ett svenskt deltagande på olympiaden hamnar i samma position verkar nästan logiskt. Fascism och militarism tolkas på det sättet in i den svenska idrottsrörelsen, som avkrävs ett ställningstagande.
Efter att ha gett sin bild av debattens båda positioner och skapat ett sammanhang som ger rättmätighet till hans sak, är Berggren redo att presentera sin tes:0
Massor av organisationer, fackliga, politiska och ideella ha behandlat och protesteraat [sic] mot de upprörande domarna. I många fall har man sammanställt dessa protester med krav om vårt lands uteblivande från årets olympiad i Berlin.0
Berggren erbjuder här idrottsrörelsen en utväg. Idrottsrörelsen och de som identifierar sig med denna står åtalade men kan bevisa sin oskuld genom att välja något annat än tystnad – genom att välja bojkott.
Trots protesterna har idrottsrörelsen gjort sitt ställningstagande. Den har dessutom mora-liskt stöd från regeringen och uppvisar närmast orubblig enighet i leden av idrottare. Berggren försöker definiera en påverkbar opinion som i förlängningen kan få idrottsrörelsen att ändra ställningstagande. Han skapar en figur: “medelklassen”.
Medelklassen har anledning att ta avstånd från hitlerregimen menar Berggren och påminner att nazisternas inskränkningar av demokratin kan vändas mot medelklassen själv. Detta är:
101 Jfr Estvall (2004), s. 107.
Ett exempel är “Regeringen bör begära de båda sjömännens frihet” ur: Ny Dag 8 juni 1936. 102 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5.
103 Jfr Johannesson (1998) s. 66–67.
104 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5. Min kursiv. 105 Johannesson (1998) s. 67.
[E]tt undertryckande som i detta fall ger dem anledningar nog att ta samma ställning som arbetarna, och till slut vilken svensk som helst har anledning att ställa kravet om de två sjömännens frigivande som ett villkor för svenskt deltagande i Berlinspelen.0
När figuren medelklassen införs i argumentationen kan Berggren använda den tidigare skapade bilden unghögerns svekfulla skenpatriotism. Medelklassens ställningstagande motsva-rar deras klassintresse. Bojkottanhängarna – i citatet ovan representerade som arbetarklassen – försvarar även medelklassens rätt till utrymme. Det finns alltså anledning för medelklassen
att stödja en bojkott av Berlinolympiaden.
Berggren presenterar även en antites: “Från andra håll har anmälts en avvikande mening och det mest betydelsefulla som i så fall anförts som anledning till en dylik uppfattning har i allmänhet varit att man inte vill blanda ihop idrott och politik.”0 En antites bestrider någon
annans påstående, i det här fallet idrottsrörelsens hävdande av idrottens politiska neutralitet. Temat om ställningstagande genom tystnad påkallas i antitesen. Idrottsrörelsens tystnad eller underlåtenhet till ställningstagande godkänner den politik som den nazistiska regimen fyller idrotten med:
Kan man inte undgå att representera därför att det vore ett sammanblandande av dessa två vitt skilda saker – idrott och politik – som alltså inte får sammanblandas, så har man
anled-ningar nog att av precis samma skäl utebli från spel som nationalsocialisterna anordna eller som
anordnas av en av dem ledd idrottsrörelse som de vid olika tillfällen förklarat är politisk och ledes politiskt av ledare, utsedda av det härskande partiet.0
Resten av artikeln är ett försök att stärka antitesen, det vill säga en samling argument som bestrider att idrottsrörelsen på en gång kan hävda idrottens politiska neutralitet och delta på Berlinolympiaden.
Det första argumentet är att nazisterna bryter mot idrottens syfte att öka förbrödringen mellan nationer och folk. Berggren påminner om “arierparagraferna” som hindrar judiska idrottsmän från att delta i den tyska olympiatruppen.
Med tanke på de begränsade möjligheter till träning och det fullständiga tillintetgörandet av varje möjlighet till tävling inom det egna landet, som genom den tyska idrottsledning-ens försorg, drabbat dessa olyckliga människor, har man på ett allt annat än sportsligt sätt fråntagit dem varje möjlighet att hävda sig i denna internationella tävling.0
Det andra argumentet är att den tyska idrottsrörelsen är en del av den nazistiska partiapparaten. Detta hör samman med det tredje argumentet, att tyskarna tävlar med ett “maskerat amatör-skap”. “I den mån [idrottarna] är anställda av stat eller parti i samma veva som utövande av
107 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5. 10 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5.
10 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5. Kursiv i original. 110 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5.
deras idrott anses som kanske deras viktigaste politiska uppgift kan man misstänka att man ser genom fingrarna med deras amatörskap.”
Sammanfattningsvis visar Berggren i sin argumentation hur ett deltagande på olympiaden i Berlin inte är politiskt neutralt utan innebär ett ställningstagande för den nazistiska regimen. Berlinolympiaden framställs som en plats där idrottslig ära är omöjlig. Framgång i Berlin kan bara vinnas utanför de värderingar idrotten påstås förvalta.
Och nöjet att efter en seger få mottaga gratulationer av tusentals oskyldiga människors bödlar, och Erik Janssons och Mineurs domare och plågare förefaller att vara mer än tvi-velaktigt.
. Bojkottpositioner
I “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” tycks Berggren ställa tre frågor. Går det att som idrottare delta på Berlinolympiaden – när de nazistiska arrangörerna definierar villkoren för idrottsutövning? Går det att som svensk tävla i Berlin – när svenskar sitter fängslade i Hitlers tukthus? Går det att som medmänniska undvika en bojkott – när tystnad är det samma som stöd till Hitlerregimen och dess förföljelser?
Genom att se hur samma frågor ställs i annat material från bojkottkampanjen går det att upptäcka upprepningar, ordningar och motsägelser i materialet. På det sättet blir det möjligt
att beskriva positioner utifrån vilka materialets upphovsmän verkar tänkt sig att en bojkott skulle vara förståeligt och eftersträvansvärd – eller inte.
Den första positionen kommer här att kallas idrott. Den andra kommer att benämnas
svenskhet. Den tredje positionen kommer att benämnas solidaritet och kultur, och uppträder i
texten både som en funktion av och bestämning till klass. Som avslutning diskuteras hur man beskrev sina motståndare.
4.2.1 Idrott
Det kan tyckas att bojkottanhängarna inte hade behövt bry sig om idrott. Den nazistiska re-gimens etniska och politiska förföljelser, militarism och diktatur – allt tycks tillräckligt för att motivera ett ställningstagande. Tvärtom återfinns en positiv bild av idrott i materialet.
I materialet märks två olika sätt att försöka erövra idrottens inifrånperspektiv. Det ena sättet är att få idrottare att ta offentlig ställning för en bojkott. Det andra sättet innebar att utmana idrottsrörelsen ideologiskt, genom att rikta sig mot den uppsättning av värderingar som idrotts-rörelsen gjorde anspråk på att representera, göra upp med de värderingar man uppfattade som dåliga samt om inte framställa sig själv som en bättre bärare av idrott så i alla fall ifrågasätta Riksidrottsförbundets förvaltarskap.
111 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5. 112 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5. 113 Boréus & Bergström (2005) s. 44–45.
114 Boréus & Bergström (2005) s. 167.
115 “Jansson-Mineur-mötet, Östermalmstorg den 28 juli 1936”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). “Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB).
Sammantaget framträder en bild av av idrottare som betydelsefulla vid gestaltningen av samhället, men också en normativ bild av hur en idrottare bör vara. Här anas att bojkottan-hängarna såg en större politisk potential i bojkottfrågan som passas in i andra politiska och ideologiska processer i sin samtid.
Gustaf Svensson från Enskede var cyklist och deltog i den svenska olympiatruppen, trots att han favoriserade en bojkott. Ställningstagandet gjorde han vid ett opinionsmöte som Enskede socialistiska ungdomsklubb arrangerade i april 1936. Mötet är refererat i den kommunistiska dagstidningen Ny Dag.
Anledningen till att Svensson handlade emot sitt ställningstagande var en rädsla för att förlora jobbet. I Ny Dag hävdas att han ordagrant yttrade:
Jag har gått arbetslös ett par års tid. Har fått anlita fattigvården för min hustrus och mina barns försörjning – vågar ej neka att deltaga i olympiaden då jag i så fall kan förlora det arbete jag nu äntligen lyckats erhålla.
I artikeln dras slutsatsen att det socialdemokratiska uteblivna ställningstagandet hindrar de idrottsmän som vill bojkotta från att göra så. Socialdemokraterna lämnar idrottarna utan moraliskt stöd och de fackliga organisationerna förvägrar dem organisatoriskt. Bojkott blir ett klämmande ställningstagande för enskilda idrottare. Ny Dag citerar Svensson som på mötet anmälde att han “är fackligt organiserad i Metallarbetarförbundet, men detta har ju ställt sig neutralt till nazi-olympiaden.”
En större nyhet blev det då den svenske mästare på skidor, Erik Larsson, Kiruna-Larsson, uppmanade idrottskollegor att bojkotta. Larsson hade tidigare samma år vunnit guldmedalj vid vinterolympiaden i tyska Garmisch-Partenkirchen och betraktades som idrottshjälte.
Vid ett opinionsmöte i Kiruna träffade Jansson Mineur-kommitténs sekreterare Knut Olsson Kiruna-Larsson som då överlämnade ett uttalande:
Straffet på 5 års tukthus mot sjömannen Erik Jansson är enligt min me-ning en dom som strider mot alla gängse begrepp om rättvisa.
Sveriges deltagande i olympiaden har ställts ifråga nu efter att domen mot Erik Jansson avkunnats. Den starka opinionen har uppkommit efter det vinterolympiaden ägde rum, och därför anser jag mig kunna rikta maningen till alla idrottskollegor att ansluta sig till den opinion, som kräver frihet åt Jansson och Mineur, och stödja den på det sätt de anser vara tjänligt och förenligt med sina egna rättsbegrepp.0
I annat material namnges de idrottare som valt bojkott. Tıll de maskinskrivna anteckningarna till det tal Knut Olsson höll på Östermalmstorg 28 juli, har klistrats en lista med namn som
116 “Hot om avsked för uteblivande vid olympiaden” ur: Ny Dag 22 april 1936. 117 “Hot om avsked för uteblivande vid olympiaden” ur: Ny Dag 22 april 1936. 11 “Hot om avsked för uteblivande vid olympiaden” ur: Ny Dag 22 april 1936.
11 “Guldmedaljör uttalar sig i olympiafrågan” ur: Folkets Dagblad 20 maj 1936 samt “Kiruna-Larsson uttalar sig i olympiafrågan” ur: Ny Dag maj 1936.
120 “Guldmedaljör uttalar sig i olympiafrågan” ur: Folkets Dagblad 20 maj 1936 samt “Kiruna-Larsson uttalar sig i olympiafrågan” ur: Ny Dag maj 1936 samt “Kiruna-Larsson uttalar sig i Olympiadfrågan” ur: Sjömannen 1936:6.
säkert lästes upp som en del av talet. En kortare lista finns i flygbladet “Tıll alla
olympiafa-rare”. Listorna blir långa och verkar mäktiga genom sin yta på pappret.
Ändå deltog 150 svenska idrottare, vilket kan jämföras med 51 aktiva idrottare i Los Angeles fyra år tidigare. 16 000 svenska turister besökte Berlin under olympiaden.
“Tıll alla olympiafarare” är ett flygblad som skickades till idrottare och delades ut till turister på väg till Berlin. Det riktade sig alltså både mot idrottare och idrottspubliken och har formen av ett brev. Flygbladet bestod av tre sidor maskinskriven text, samt en tysklandskarta med tukthus och koncentrationsläger utmärkta. Flygbladet är signerat Knut Olsson.
I “Tıll alla olympiafarare” diskuteras vilka värden som förverkligas i och med idrottshand-lingen. De olympiska spelens grundsatser citeras: “’fred, enighet och ömsesidigt samförstånd mellan de olika grupperna och folken!’” I flygbladet tillfogar bojkottanhängarna
värdering-arna “motstånd” och “medvetenhet”. De ställer kravet att idrottshandlingen är medveten och förknippad med ett ställningstagande.
Rolf Pålbrant skriver om arbetarrörelsen och idrotten. Den idrottssyn som märks i
mate-rialet verkar både typisk och otypisk för den svenska arbetarrörelsen. Visserligen upprepas inte Axel Danielssons avfärdande av idrotten som ett överklassnöje, men bojkottanhängarna kan fortfarande beskriva sina motståndare som “direktörerna, officerarna och prinsarna i idrotts-ledningen” – en distinktion som enligt Pålbrant är otidsenlig. Däremot anas en för svensk
arbetarrörelse ovanlig idrottsoptimism, som påminner om den internationella arbetaridrottens synsätt. Idrotten skulle vara en del av bildningsarbetet, som stärkte människan som hel män-niska och förberedde henne för klasskampen.
4.2.2 Svenskhet
Materialets nationsbegrepp är motsägelsefullt. I vissa sammanhang hävdas nationen som framträdande ur klasskampen. Det är ett bestämt nationsbegrepp, med olika tillämpning för olika (grupper av) svenskar och som drar skarpa gränser mellan klasserna. I andra samman-hang hävdas nationen som föregående klasskampen. Nationsbegreppet kan då kallas generellt – klassöverskridande – och den väsentliga skillnaden går mellan “svenskar” och andra.
Det bestämda nationsbegreppet är sammanhängande med beskrivningar av bojkottkampan-jen som en folkfront. I detta synsätt representeras det svenska intresset genom en uppräkning av de olika sociala och politiska krafter som stödjer frågan. Därmed framträder en svenskhet
121 “Jansson-Mineur-mötet, Östermalmstorg den 28 juli 1936”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). 122 “Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB).
123 Sveriges olympiska kommittés hemsida: www.sok.se, 2007-04-13.
124 “Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). 125 “Tıll alla olympiafarare”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). 126 Pålbrant (1977).
127 “[Sporten är] ett surrogat för arbetet och bedrivs därför av de klasser som icke arbeta.” Axel Danielsson (1983): Politiska skrifter i urval. Lund: Arkiv. s. 236.
Citatet är från “Kiruna-Larsson uttalar sig i Olympiadfrågan” ur: Sjömannen 1936:6. Pålbrant (1977) s. 68.
12 Jfr Pålbrant (1977) s. 109 samt 120.
0
som är konfliktfylld och tillfällig. Svenskheten framställs som ett bestämt klassintresse eller en bestämd kompromiss mellan klassintressen.
I materialet finns också ett generellt nationsbegrepp, det vill säga ett som är klassöverskri-dande och frikopplat från historiska sammanhang. Det hänvisas till exempel till den urgamla svenska frihetslängtan. Det generella nationsbegreppet saknar emellertid inte konfliktperspektiv. Svenskhetens öde förknippas med folkets kamp för demokrati och drägliga villkor. I de fall överheten – i det här fallet idrottsrörelsens företrädare – väljer annorlunda än folket utmålas de som förrädare.0
Motbilden till svenskheten är den tyska orättsstaten. Tyskland och den tyska mentaliteten görs till bärare av reaktionen. Med denna försöker man förknippa ledningen för den svenska
idrottsrörelsen.
Materialets motsägelsefulla nationsbegrepp rör sig med två typer av gränsdragningar. Den ena gränsdragningen går mellan klasserna. Den andra gränsdragningen går mellan “svenskar” och andra. Klassgränsen pekar ut ur nationen, nationsgränsen stänger in klassens solidaritet i svenskheten. Det motsägelsefulla helhetsintrycket sammanfaller med den position Håkan Blomqvist kallar “politisk vithet”.
4.2.3 Solidaritet och kultur
Av de positioner som här pekats ut är den som kallas solidaritet och kultur den mest svårgrip-bara. Samtidigt anger den det mest genomgående temat, som förtätar varje undersökt text. Positionen kan bestämmas på fyra vis.
I första hand ska solidaritet och kultur uppfattas som en position som kopplar till arbetarklas-sens klasskamp. När de socialdemokratiska bojkottanhängarna skulle försvara bojkottfrågan på den socialdemokratiska kongressen i april, argumenterade de att de inte försökte skapa en opinion bland arbetarna utan företrädde en som redan fanns där. Bojkottkampanjen kom
sedan att drivas av den på fackligt initiativ grundande Jansson Mineur-kommittén. Man är mån om att lyfta fram uttalanden från fackliga klubbar och avdelningar.
Bojkottanhängarna påstår sig emellertid inte tala i ett arbetarintresse – de inringar istäl-let sin målgrupp med ord som humanist, fredsälskare och frihetsvän. “För fred, frihet och
kultur” var parollerna för demonstrationen 28 juli. Solidariteten är inte längre en funktion
av (arbetar)klass, utan en bestämning. Klass i sig blir klass för sig. Klass blir en medveten handling som går mot befrielse (närmast Janssons och Mineurs).
12 “Jansson-Mineur-mötet, Östermalmstorg den 28 juli 1936”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5.
“Folkfront och Hitlerfront” ur: Sjömannen 1936:8. 130 “Erik Jansson och enigheten” ur: Sjömannen 1936:5.
“Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5. 131 “Erik Jansson och enigheten” ur: Sjömannen 1936:5.
132 “Jansson-Mineur och Berlinolympiaden” ur: Sjömannen 1936:5.
133 Håkan Blomqvist (2006): Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen. Stockholm: Carlssons förlag. 134 Socialdemokraterna: Protokoll från 15 kongressen.
135 I arkivet återfinns t ex en lång lista med stöduttalanden.
136 Se t ex “Jansson-Mineur-mötet, Östermalmstorg den 28 juli 1936”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB). 137 “P.M. för ordningsmännen”. Jansson Mineur-kommittén. Vol 3. Arbetarrörelsens arkiv (AR AB).
