T O R Q U A T O T A S S O ’S
G E R U S A L E M M E L I B E R A T A , öfversatt och kommenterad.
6 . D e l e n .
som med vidtberömda P h ilos. Facultetens tillstån d
a f
m a g .
CARL WILHELM BOTTIGER
E. O. Adjunct i Tyska ocli Italienska Litteraturen
och
« u r u AXE L T. G. O X E N S T J E R N A
a f S tockholm s N stio n
kommer att offentligen fttrsvaras
på Gustavianska Lärosalen d. 5 Apr. 1 8 4 3
p. t. t. e. m.
U P S A ls A
W a h l s t r ö m dr L å s t b o m . 1 8 4 3 .
4'OHdJlT O T A t l^ a O i
f a i a n a « i J a i f k a a a « n i a a
f>*;ijh»ou«utojl ifyt) l i n c i o Vi Ö
.n o io d .<>
b(iu!?.iJ(i « iiiìlo tfim a m ollila rtf>«rtm<llf>rr boni tno«
li*.
« a a i T i o a i m m n . » * lf
» « « l a - i t l l i v l »; ì.'i i j i l i.! 1 Jj o i l a » ,11 . ’
ii‘>U
A / u i m a n x o .a .t r a t x r u j j
noi»*<< <u>(odii«t^ l.i
ar.inv<n<Vt (Umilimifio JJu lam ino;!
. U { / . ù . f » H o f / 5 4 * M « J l'À U tt » / « l ? l f r J » i i * li ) I .Y .rj
— -»>-»» »» ♦;** —
/ <i /. a o -j
?*H5 5 .m odJe.i J 7. «aiiii « 11! » W
L A
G E R U S A L E M M E L I B E R A T A . C A N T O S E C O N D O .
D E T
B E F R I A D E J E R U S A L E M .
A N D R A S Å N G E N .
A N D R A SÄ N G E N S INN E H Å L L.
V . 1 — 2 . I s m e n t r ä d e r i n f ö r A l a d i n . Isinen s k i l d r a s . 5 — 6 . I s m e n s ta l oc h f ö r s l a g . 7 . D e n hel. J u n g f r u n s b i l d r ö f - vas a f A l a d i n och t l y t t a s t ill M o s k é e n . 8 — 9 . M a r i a b i l d e n ä r a n d r a m o r g o n e n f ö rs v u n n e n . K u n g e n m i s s t ä n k e r de C h r i s l n a . 1 0 — 1 2 . E f t e r f å f ä n g a e f t e r s p a n i n g a r b e s l u t e r h a n d e r a s dö d . 1 3 . D e C h r i s t n a s å n g e s t . 1 4 —5 7 . E p i s o d e n om O l i n d o och S o f r o n i a . 3 8 . C l o r i n d a t r ä d e r o p p . 3 9 —4 1 . S k i l d r i n g a f d e n n a s k ö l d m ö . 4 2 — 5 3 . H o n r ä d d a r d e b ä g g e ä l s k a n d e . 5 4 — 5 5 . S l u t d o m e n ö f v e r d e C h r i s t n a . 5 6 . G o t t f r i d h a r m e d sin h ä r h u n n i t til l E m a u s , och s l å r d e r l ä g e r . 5 7 . T v e n n e e g y p t i s k a s ä n d e b u d a n l ä n d a . 5 8 — 5 9 . A l e t e och A r g a n t e b e - sk r i f v a s . 6 0 —6 1 . D e få f ö r e t r ä d e hos f ä l t h c r r n . 6 2 — 7 9 . A l e tes ta l . 8 0 . T a l e t s in (i\cl > på å h ö r a r n e . 8 1 — 8 7 . G o t t f r i d s sva r. 8 8 — 8 9 . A r g a n t e # f ö r b i t t r i n g och v ild a u t m a n i n g . 9 0 — 9 1 . K r i g h e s lu te s e n s t ä m m i g t . 9 2 — 9 5 . S ä n d e b u d e n e r h å l l a d y r b a r a s k ä n k e r . 9 5 . D e af lä gsn a sig å t o l i k a h å ll.
9 6 . N a t t e n b e s k ri f v e s . 9 7 . D e n C h r i s t n a h ä r e n v a k a r , o t å l i g t a f h i d a n d e m o r g o n e n .
C A N T O S E C O N D O . 1.
3 1 entre il T iran n o s’apparecch ia all* a r m i, S o le tto Ism eno un tlì g li s’a p p resen ta ,
Tsm en, che tr a r (li sotto a i chiusi m arm i P u b corpo estin to, e f a r che s p ir i, e se n ta $ Ism e n , che a l suon d e ’ m orm oranti carm i S in nella reggia sua P lu to sp a ven ta , E i suoi D em on n eg li em pj ufjìcj impiega P u r come s e r v i, e g li d iscio g le, e lega.
2 .
Q u esti or M acon e a d o r a , e fu Cristiano $ M a i p rim i r iti ancor lasciar non puote A t l z i sovente in Uso e m p io , e p ro fa n o , C onfonde le due L e g g i a se m al note', E d or d a lle spelon ch e, ove lontano D a l volgo esercitar suol V arti ig n o te,
J ien nel pubblico rischio a l suo S ig n o re, A D e m alvagio consiglier peggiore.
3 .
S ig n o r , d ic e a , senza ta rd a r sen viene I I vin citor esercito tem u to$
M a f acciam noi ciò che a noi f a r conviene:
D a r a il C ie l, d a r a il m on do, a ’ fo r ti ajuto.
D en tu d i D e , d i D u ce h ai tutte piene L e p a r ti, e lutige h a i v isto , e provvedu to.
S ’empie in ta l guisa ogn a ltro i p r o p r j ufjìcj, T om ba f a questa te r r a a ’ tuoi nemici*
A N D R A S Å N G E N . i.
B ä s t så m ot anfall kungen sig betäckcr, E n dag Ism en lian fo r sig träda ser:
Ism en , som upp ur slutna grafvar väcker D en dödes k r o p p , och lif den återger;
I sm e n , livars trollsån g P lu to s je lf förskräcker, N är till hans b orgsal d o f den tränger n er, O ch som till onda värf bar slafviskt blinda T jcn sland ars h je lp , dem han kan lö sa , binda.
*2.
N u M ahom et han dyrkar i sin v illa ,
M e n , C hristen lo r r , han forra bruk har qvar:
T vå lä r o r, dem han bägge känner illa , T ill b ro ttslig t syfte han förblandat har.
U r k ly fto r , d e r , for hopen g ö in d , han stilla S in svartkonst ö fv a r, framträdd nu han var, Kom nu vid statens fara till sin h erre, Å t elak kung rådgifvare än värre.
5.
Ila n sade: ” H erre! ulan dröjsm ål torde I lit segrarn kom m a, hotande med död;
M en låt oss g ö r a , hvad vi göra b orde, S kall j o r d , skall him m el, g e de tappra stöd.
V ä l d u , som k u n g, som h ö fd in g , allt fullgjorde, D u faran s å g , och skydd mot henne bjöd:
O m så en hvar sitt kall b lott gör med ifver, * D in oväns g ra f snart detta landet blifver.
I o , (juanto a m e , ne vengo e d el periglio E d e ll’ opre compagno ad aiutartc.
Ci'o che può d a r d i vecchia età consiglio, T a tto p ro m etto , c ciò che magica a rte : G li A n g e li, che d a l Cielo ebbero e sigi io , C o n strin g en t d elle fatich e a parte.
M a doniV io voglia incominciar gV in can ti, E con guai m o d i, or n arrer otti avanti.
N e l T em pio d e ’ C ristia n i occulto giace Un sotterraneo altare', e gitivi e il volto D i c o le i, che sua D iv a , e m adre face Q uel vulgo d el suo D io n a to , e sejiolto.
D in a n zi a l sim ulacro accesa face
C ontinua sp len d e: egli e in un velo avvolto.
P en dono intorno in lungo ordine i v o ti, C h e v i p o rta ro i creduli devoti.
6.
O r guesta effigie lo r , d i la ra p ita , I o g lio , che tu d i p ro p ria man tra sp o rte, E la riponga entro la tua M esciu ta:
10 poscia incanto adoprero sì fo r te , C li ogn o r, m entre ella gai f a custodita, S a r a fa ta i custodia a gueste porte.
T r a m ura inespugnabili il tuo im pero S icu ro f a p e r novo alto mistero.
7.
S ì d isse, e 7 p ersu a se: e im paziente I I R e seti corse alla M agion d i D io , E sfo rzit i sa ce rd o ti, c irriveren te 11 casto sim ulacro indi ra p io ,
E p o rtello a guel tem pio, ove sovente S ’ir r ita il d e l con fo lle cu lto, e rio, N e l p ro fa n loco -, e sulla sacra im ago.
S u ssu rro p o i le sue bestemmie il mago.
fi.
’ J a g , livad m ig an går, dela vill din vå d a, V ill dela iifven m ödans funga kall.
A llt hvad en m ognad visliet hai* alt ràd a,
«lag bjuder d ig , och dig min trollk o n st all.
D e e n g la r , som från him len fo llo b råd a, T ill del i verket ja g forbinda sk a ll;
Men livarifrån ja g ärnar börja d etta ,
O ch på livad sä tt, vill nu ja g först berätta:
».
” Uti de C hristnas tem pel skall du finna E tt underjordiskt, h em lig t, alta r-ch o r, O eli bilden der a f deras tros gu din na, D en födde oeli begrafne Gudens m or:
En la m p a , aldrig slock n an d e, ses brinna F ra nifi) r den b ild e n , täckt a f slöjans flor;
D er hänga rundtom kring i rader långa L ättrogen andakts löftesgåfvor många.
6.
” Nu denna bild ja g vill att d u skall rölVa;
M ed egen hand till din M oské den bär!
Sätt ner den d er: så skall ja g sedan öfva Ilesvä rjn in g , som så stark och mäktig ä r , A tt annan vakt cj staden skall b ch ö fv n , S a länge bilden noga vaktas d er,
O c h , inom murar säkra lö r all fa ra, D itt välde tryggadt a f det undret vara.”
7.
S å talte han: — och (ill de Christnas kyrka L opp kungen straxt och gjorde helgerån:
lia n s ie l från presterna med våldets styrka D en kyska b ild en , bar den derifrån
T ill annat te m p el, der de H im len dyrka P å b rottsligt vis med dårskap och med hån.
I lä r , då den helga bild var nedsatt vorden, Isiuen deröfver mumlar häde-orden.
8.
M a come apparse in ciel V alba novella, Q u e l, cui V immondo tempio in guardia e d a to , N o n rivid e V im agine, d o v’ c//a
.Fit p o s ta , e invan ccrconne in altro lato.
T osto n avvisa il R e , c/t’ «//a novella D i lu i si m ostra fieram ente ir a to ', E d im magina ben , c/t’ fl/ctm F edele A b b ia fa tto quel fu r to , e che sei cele.
9 .
O fu d i man fedele opra fu rtiva , O p u r il C iel gui sua potenza a d o p ra , C h e d i co lei, c/t’ è «ua R eg in a , c D iv a , S d e g n a , che loco v ii V immagin copra.
In c e rta fam a e an cor, se ciò s’ascriva A d a rte u m an a, od a m iribil’ opra:
R e n c p ie tii, che la p ie ta d e, e 7 zelo U m an ced en do, autor sen creda il Ciclo.
10.
I l R e ne fa con im portuna inchiesta R ic e rc a re ogni C hiesa, ogni m agione, E d a chi g li nasconde, o manifesta
I l fu rto , o 7 r e o , gran pen e, e prem j impone.
I l M a g o d i spiarne ancor non resta Con tu tte V a rti il v e r , ma non s’appone', C h e 7 Cielo (o pra sua fosse, o fosse altrui) C c lo lla , a d onta degl’ incanti, a lui.
11.
M a poiché 7 R e crudel vide occultar se Q u e l, che peccato de’ F edeli ei pensa, T u tto in lor d ’odio infellonissi, ed arse D ir a , e d i rabbia im m oderata, immensa:
O gn i rispetto o b lia , vuol vendicarse,
(S eg u a che puote) e sfogar l ’alm a accensa.
M o r r a , d icca , non an dra V ira a vo to , N e lla strage comune il ladro ignoto.
Men när som östern ljusnar andra d a g e n , S er d e n , som vården har om tem plets lr e d , E j bilden mer: den från sitt rum är ta g en , O ch fåfängt söks den nu på annat led.
T ill kungen ilar h a n , a f ångest s la g e n , B erättar a llt5 — men d en n e, h äftigt v r e d , F örm odar str a x t, att Christen hand fö iö fv a t D en stöld en h a r , och göm m er hvad den röfvat.
9.
D e t må nu varit stöld a f C h ristn a, eller A tt liär sin allm akt Ilim lcn tedde fram ,
S o m , att man b ild en a f dess drottning ställer P å syn d igt ru m , sig räknade till skam :
Å n lo r ett verk a f menskor saken g ä lle r , Ä n som ett under R yktet den förnam j D en from m e tror ej här på from hets ifv e r , P å m en sk o-n it, — han G u d i äran gifver.
10.
T ill sträng ransakning kungen a l l t nu döm m er, H vart h u s , livar k yrk a, inbegrips deri.
S tra ff hotar den, som brott och brottsling göm m er, M en rik och stor angifvarns lön skall b li.
Ism en , lian forskar oek: sin konst han töm m er, M en vinner intet med sitt bäxerij
T y him len (m å, må e j, d ess verk det vara), T r o ts a ll besvärjnin g, d olt det underbara.
11.
M en när den grym m e kungen s e r , hur ränker F ö r d ö lj a — som han tror — de C hristnas b ro tt, H an fy lls a f liat m ot dem : ur ög at blänker E n v r e d e , som till raseri har gått.
Han glöm m er a l l t , och endast h äm n d han tänker:
Gå hur det k an , men svalkas v ill han blott.
” Ej brottslingen min vrede skall u n d fa lla ,
— Han sade — lian skall d ö , dö ined dem a l l a .
IQ.
P u r che ’l reo non si s a lv i, il (jiuslo p e r a , E l’innocente; ma qu al giusto io dico?
E colpevol ciascun; ne in loro schiera U om fu giam m ai d el nostro nome amico.
S 'a n im a v 9 e nel novo error sincera, P a s ti a novella pena un fa llo antico.
S u su , fe d e li m iei: su via prendete
L e fiam m e, e ’l fe rro ; a rd e te , ed uccidete.
13.
C osì p a r la alle turbe; e se n’intese L a fa m a tra ’ F edeli im m antinente, C h ’ a tto n iti resta r; sì g li sorprese I I tim or d ella m orte ornai p resen te:
E non e chi la fu g a , o le difese,
L o scu sare, o ’l p reg a re a rd isca , o lente;
M a le tim ide gen ti, e irresolute, D o n d e meno sp era ro , ebber salute.
1 4.
l rergine era fr a lor d i già m atura V e r g in ità , d ’a lti p e n sie ri, e r e g j, D ’a lta b eltà; ma sua beltà non cu ra, O tanto sol quant’ onesta sen fregi.
E 7 suo pregio m aggior, che tra le mura D ’angusta casa asconde i suoi gran p re g i, E d e vagh eggiatori ella s’invola
A l l e l o d i, agli sg u a rd i, inculta e sola.
1 3 .
P u r g u ardia esser non p u b , che ’n tutto celi D e lta d eg n a , eh’ a p p a ja , e che s*ammiri:
ISe tu il consenti, A m o r , ma la riveli D ’ un giovinetto a i cu pidi desiri.
A m o r, eh’ or cieco, or A r g o , ora ne veli D i b e n d a rg li occhi, o ra ce gli a p ri, e giri ; T u p e r m ille custodie entro a’ più casti V e rg tu e i alberghi il gu ardo altru i portasti.
”B lott han ej räd d as, O skulden må dela Ilan s undergång; — men livar finns Oskuld h ä r / N e j, brottslig är en hvar i hopen hela;
O ss vän ligt sinnad fanns en själ ej der.
V ar någon der nu sist ej med att fe la , N o g gam m al synd fö r nya straffet är.
U p p , m ine trogne! fatten sv ärd en , glöden!
F o r t, fort till verket! hrännen nu och döden!
15 .
Så h a n ; men R yktet flög på snabba vin gen , Och åt de T rogna budskap härom gaf.
Dem träffa som ett åskslag dessa tin gen , Så öppnad se de n u , med ens, sin graf.
P å fly k t, fö r sv a r, att tänka vågar ingen:
U rsk u ld n in g, b ö n e r , — ingenting» blir af.
Men denna h o p , som rådvill m odet sänker, F år räddning från ett h ä ll, som m inst den tänker.
1 4 .
D er fin n s , med vår och ungdom än ej fly d d a , Bland dem en m ö , som tänker kungligt stort:
S kön ; men sin skönhet h o n , den ob ep ryd da, T ill sm ycke b lo tt för ärbarhelen gjort.
O ch hen nes värde öks a f , alt en hydda D et stän ger in inom sin trånga p ort;
D e r , en sam , o tillb e d d , hon sig förgöm m er F ö r ä lsk a rb lick , for sm ickret som berömmer.
lo.
D ock — sk ö n h et, värd alt tjusa och fö r n ö ja , A n aldrig göm d a f några vakter var:
S å , A m o r ! v ill ej d u; och henne röja D u fo r en y n g lin g s kärlek lyckats har.
D u , s o m , än b lin d , än A r g u s , än med slöja A år blick b etäck er, än den öppnar klar:
D u ofta genom tusen vakter skickar T ill kyska ju n gfru -fjäll förvägna blickar.
C o lei S o fr o n ia , O lindo egli s’a p p e lla , una cittade en tram bi, e d ’ una F ede.
E i , che m odesto e si , com’ essa e b e lla , B r a m a a ssa i, poco s p e r a , e nulla chiede:
N e sa sc o p rirsi, o non ardisce: ed ella O lo s p r e z z a , o noi v e d e , o non s’avvede.
C osì fin ora il m isero ha servito
O non v is to , o m al n o to , o m al gradito.
1 7 .
S ’ ode V annunzio intan to, che s’appresta M ise ra b ile strage a l p o p o l loro:
A le i, che generosa e guanto onesta, V ien e in p en sier, come sa lva r costoro, M o v e fo rtezza il gran p en sier, l’arresta P o i la ve rg og n a, e ’l virg in al decoro:
V in ce f o r te z z a -, anzi s’a cc o rd a , e face S e vergognosa, e la vergogna audace.
16.
jLa V ergin e tra ’l volgo uscì so le tta ', N o n coprì sue b ellezze, e non I’ espose:
B a ccolsc gli occhi$ andò nel vel ristretta Con ischive m an iere, e generose.
N o n sa i ben d i r , s’a d o rn a , o se n eg letta , S e ca so , od a r te , il bel volto compose:
IH n a tu r a , d ’a m o r, d e ’ cieli amici L e negligenze sue sono artifici.
19.
M ir a ta d a ciascun p a s s a , e non m ira
L ’a ltera D o n n a , e innanzi a l I te sen viene:
N e perche irato il v e g g ia , il p ie r itir a , M a il fiero aspetto intrepida sostiene.
V e n g o , S ig n o r , gli disse ( e intanto I’ ir a , P reg o sospen da, e ’l tuo popolo affrenc) V en go a sc o p rirti, e vengo a d a rti preso Q u el r e o , che c e rch i, onde sci tanto offeso.
IG.
Sofronia hon, O lindo h a n ,* så klinga D e u ngas namn: lians Gud ock hon tillber.
Han b ly g , som bon är vack er, lioppas rin g a , Han fordrar in te t, önskar desto mer.
Han k a n , han törs ej yppa s ig , — och inga B evis a f huldhet hon åt honom ger:
Så brann tills nu han fo r den föga kända;
Ej s e d d , ej rätt fö rstå d d , försm ådd kanhända.
1 7 .
Men ryktet sprids — och ej d ess budskap svika — A tt d eras folk nu döden föreslår.
H o n sed esa m , men h ög tä n k t, stolt tillik a, A tt rädda dem uti sin tanke får.
M o d väckt den stora tanken: den ger vika F ör q v in lig B ly g sa m h e t, men M odet rår;
N ej! m ellan dem nu f r e d b lir om edveten, O ch M odet b ly g sa m t, m odig B i , gsamheten.
18,
Bland hopen går hon ensam ut; — sin rätta, Sin h ö g a skönhet r ö j e r h on ; ej mer.
A f slöjan om h ö ljd , skrider hon med lätta, Med ädla s te g , och blicken slår hon ner.
D u vet e j , är hon p ry d d , är hon ej detta;
A r det a f k o n st, a f slump dess lagrin g ler:
D e ss so rglösh eter tyckas konstverk vara, D er kärlek och natur sig him m elskt para.
19.
S je lf ingen se e n d e , men sedd a f a lla , D en stolta mön for kungen träder så:
H ans vreda blickar grymt på henne fa lla , Men ej tillbaka stiger hon ändå.
”J ag ber d ig , H erre! uppskof alt befalla;
— Hon sad’ — din harm , ditt folk du hejda må.
J a g yppa vill och vill dig fången skänka, Den b ro ttslin g , som så djupt dig vågat kränka,”
A l l ' onesta b a ld a n za , all* im provviso F o lg o ra r d i bellezze altere e sa n te, Q u asi confuso il I i e , (/unsi conquiso, F i 'eno lo sdegn o, e p la co il fier sembiante.
S ’eg li era d 'a lm a , o se costei d i viso S eve ra m anco, ei diven ian e amante', M a ritro sa beltà ritroso core
N o n pren d e, e sono i v e zzi esca d'am ore.
2 1.
F u stu por, fu v a g h e zza , e fu d iletto , S'am or non f u , che mosse il cor villano.
N a r r a (c i le dice) il tutto: ecco io com m etto, C h e non s'offenda il p o p o l tuo C ristiano.
E d ella: il reo si tro va al tuo cospetto O p ra e il f u r to , S ig n o r , d i questa mano:
I o l'immagine to lsi, io son colei, C h e tu ric e rc h i, e m e pu n ir tu dei.
22.
C osì al pubblico fa to il capo altero O fferse, e 'l vo lle in se sola raccorre.
M agn anim a m en zogna, o r quando e il vero S ì b ello , che si possa a te p re p o r r e ? Iiim a n sospeso, c non sì tosto il fero T iran n o a ll' ir a , come su o l, trascorre.
P o i la rich iede: io v u o ', che tu m i scopra, C h i die consiglio, e chi fu insieme a ll' opra.
2 3 .
N o n v o lli f a r d ella m ia gloria altru i N e p p u r m inima p a r te , ella g li dice:
S o l d i me stessa io consapevol fu i, S o l con sigliera, e sola esecutrice.
D u n q u e in te s o la , rip ig lio colu i, C o d erà l'ira m ia vendicatrice.
D isse e lla : e giusto: esser a me conviene, S e fu i sola all' onor, sola alle pene.
Vid plötslig- glans a f heliga b eh a gen , V id denna dristighet så äd elt sa n n ,
Förvånad kungen .tycks och nästan slagen : Sin vrede k u fva r, blicken niildrar han.
Om ej hos honom sjal’n , hos henne d rag en , S å stränga v a rit, han a f kärlek b ran n5 Men skönhet str ä f strätt hjerta ej b evek er, O ch kärlek lock as b ä st, när man den smeker.
2 1
D et är forv ån in g , n ö je, lu s t, som väger I vih len s b r ö s t, om det ej kärlek är.
” B erätta a l l t — han bjöd — mitt ord du ä g er , A lt på ditt folk man våld ej ännu bär.”
” K u n g! brottslingen fram for dig står, - hon säger - D en lia n d , som rånet g jo r d e , är den här.
J a g b ild en röfv a t, ja g är den a llen a ,
Som sök s a f d ig , och som bör stralf förljcna.”
2 2.
Så hon åt d o m , som grym dem foresk rifv es, S ig b jö d , till olfer for sitt folk beredd.
— L ö g n , ädelt stora! M ånn’ en sanning gifves Så sk ö n , alt den med dig kan slå i b r e d d ? — : T y r a n n e n , tveksam , ej till vrede drifves
Så fo r t, som eljest han till den b lir ledd.
H an sade: ” y p p a , hvem som mer här felat!
Ilv em g a f dig råd? och livem har verket delat?”
2 3 .
M en hon: ”ej minsta d e l, om än så rin ga , J a g a f min ära andra unnat har.
A lle n ja g var: m cdbrottslingarna in g a5 M itt eget rå d , mitt eget dåd det var.”
” S å skall min vrede då sin hämnd uttvinga A f d i g a llen a !” — kungen röt till svar.
H on sade: ”det är b illigt. S tr a f/e t bära B ö r ensam j a g , som ensam burit «i v i. ”
Q u i comincia il T irann o a risd eg n arsi', P o i le d im an da: o v’ h ai V imago ascosa?
N o n la n a scosi, a lu i rispon de, io I’ a rsi, E V a rd e rla stim ai la u dabil cosa:
Così alm cn non p o trà p ia violarsi P e r man d e ’ m iscredenti ingiuriosa.
S ig n o re , o ch iedi il f u r to , o ’l la d ro chiedi ; Q u el non v e d ra i in etern o, e questo il vedi.
2 0 .
P etich e ne fu rto e il m io, ne la d ra io sono:
G iu sto e rito r ciò , eh’ a gran torto e tolto.
O r questo u den do, in m inaccievol stiano
F rem e il T ira n n o , e ’l fre n d ell’ ira c sciolto.
N o n sp eri p iti d i ritro v a r perdono C o r p u d ic o , alta m en te, o nobil volto:
E indarno A m o r contra lo sdegno crudo D i sua va g a bellezza a lei fa scudo.
2 6 .
P r e s a e la bella D on n a, e incrudelito I l D e la danna entro un incendio a morie.
G ià ’l v e lo , e ’l casto manto e a lei ra p ito ’, S trin gon le m olli braccia aspre ritorte.
E lla si tace', e in lei non sbigottito,
M a p u r commosso alquanto c ’l petto fo rte j E sm arrisce il bel volto in un colore, C he non c p a llid e z z a , ma candore.
2 7 .
D ivu lgossi il gran caso, e quivi tratto G iìt il p o p o l s’era : O lindo anco v ’accorse.
D u b b ia era la p erso n a , e certo il fa tto : V e n ia , che fosse la sua don na, in forse.
Com e la bella prigioniera in atto
N o n p u r d i r e a , ma d i dannata ei scorse, Come i m inistri al duro ufficio intenti V id e , precipitoso urto le genti.
Här kungens harm förnyad återvände.
Ilan frågar se’n: ” livar har du bilden gö m t? ”
”J a g har ej göm t den — sad’ h o n — ja g den brände, ö e h a f att bränna den jag m ig beröm t:
S å ej förnyas mer livad nyss här h ä n d e, Då otrons hand till skym f den hade dömt.
K ung! R öfvarn eller rofvet du fö rföljer:
D en förra ser du 5 d e t sig evigt d öljer.
2o.
”F a st r o f ej d e t , ej ja g en röfvarinna;
Itält ä r , hvad våldet to g , att ta ig en .”
Y id dessa ord tyck s kungens arghet hinna Sin h ö jd , och ty g e llö s den rasar se’n.
Nu må ej hoppas m er att miskund tinna S jä l, snölivit re n , o c h b lic k , som sp eglar den:
O ch fast a f Am or hennes skönhet häfves T ill sköld m ot v re d e n , är det nu förgäfves.
26.
D en sköna qvinnan fängslad b lir , och sedan H on döms a f k u n g en , att på b ålet dö.
D ess veka arm a f bojor ty n g s, och redan R ycks slö ja , m an tel, bort från halsens snö.
H on tiger: döden räds hon ej och sv e d a n , D lott något upprörd är den tappra mö 5 O ch på dess sköna anlet nu om sider
E n fä r g , ej b le k , men m arm orhvit, sig sprider.
27-
Om stora händelsen sig ryktet b redde:
R e ’n folk lopp till 5 O lindo äfvenså.
Man saken v e t, men ej a f hvem den sk ed d ej Straxt på sin älskade han gissar då.
När nu han s å g , hur bålet man tillred d e, S åg fången d ö m d , ej b lott a n k la g a d , s tå , O ch bödlarna vid verk et, — genom hopen Ila n störtar fram , och höjer dessa ropen:
A l i t e g rid o ; non e , non e gin rea C ostei d e l fu r io , c p e r follia sen van ta.
JYoti p e n s o , non a r d ì , ne f a r polea D onna s o la , e inesperta opra cotanta.
Conte inganno i custodi , e d e lla D ea Con gu ai’ a rti involo V im magin santa?
S e ’l f e c e , il narri. Io l’ h o , S ig n or, fu ra ta . A h i tanto amo la non am ante a m a ta !
29.
Soggiunse poscia: io l a , donde riceve L ’a lta vo stra M esciuta e V a u r a , e 7 d ie , D i notte ascesi, e trapassai p e r breve F o r o , teidan do inacccssibil vie.
A me V o n o r, la m orte a me si deve', J \o n usurpi costei le pen e m ie:
M ie son quelle caten e, e p e r me questa F iam m a s ’accen de, e ’l rogo a me s’appresta.
3 0 .
A l z a S ofro n ia il v iso , e umanamente C on occhi d i p ieta d e in lui rim ira : A che ne v ie n i, o m isero innocente?
Q u a l consiglio, o fu ro r ti g u id a , o tira ? N o n son io dunque senza te possente A sostener c iò , che d ’un tiom può I’ ira ? I l o p etto aneli io , eh’ a d una m orte crede D i b a sta r s o lo , e com pagnia non chiede.
31.
C osì p a r la a ll’ a m a n te, e noi dispone S ì , eh’ egli si d isd ica , o pensier mute.
Oh spettacolo g ra n d e, o ve a tenzone Sono a m o re , e m agnanim a virtu te ! O v e la m orte a l vin citor si pone
I n p r e m io , e ’l m al d e l vinto e la salute!
M a più s’irrita il D e , quant’ e lla , ed esso E più contante in in colpar se stesso.
” Ej ä r , ej Hr hon s k y l d i g : — blott en sa g a , E tt skryt a f vanvett,* konung! du försport.
E j tim id e, d jcrfd es, kunde h on , den svaga, D en oerfarn a, n ågonting så stort.
H o n bilden röfva? vakterna bedraga?
H on må förtä lja , h u r , om bon det gjort!
J A G bilden röfvat: fritt ja g det bekänne!” — S ä äfökad m ö , ej Hlsltad, älskar denne.
29.
Han lade till: ” der lu ft ocb ljus sig leder Från ofvan in i er M o sk é, ja g mig Om natten s m ö g , steg i en remna neder D er på en trång och o tillg ä n g lig stig.
M iij tillh ö r d ö d e n , ocb m ig tillhör heder, E j mina straff hon må tillegn a sig!
M in kedjan ä r , och jag är förem ålet F ö r elden der: för m ig man reder bålet.”
50.
S ofron ias öga lyftad t nu ses b lifv a ,
H on m ildt oeh öm kansfnllt på honom ser:
” liv a d , arm e! kan till sådant sfeg dig drifva?
M ånn’ det a f a fsig t eller vansinn sker?
F ö r livad cn m enskas vrede kan mig gifva, A r ja g då s je lf ej n og? b ch öfs det fler? — Ja g har ett bröst ock jag, som ensamt möter E n ensam d ö d , och ej om sällskap sköter.”
3 1.
Så hon till älskarn: han dock på sin sida Ej ändrar ta n k e, för igen sitt tal.
O sk ådespel, der D y g d och Kärlek strida A f eget fritt och ädelm odigt val;
D er segrarn döden såsom lön ses bida, O ch räddning är den öfvervunnes qval! — Men ju mer h o n , och ju m er han nu söker Sitt brott b e v is a , kungens harm sig öker.
P a r g li, che vilipeso egli ne re sti,
E che ’n disprezzo suo sprezziti le pene.
C r e d a s i, d ic e , a d am bo, e qu ella, e questi V in c a , e la p a lm a sia qu al si conviene.
I n d i accenna a i serg en ti, i quai son p resti A leg a r il G arzon d i lor catene.
Sono am bo stretti a l palo stesso, c volto È il terg o a l te rg o , e 7 vo lto ascoso a l volto.
33.
C om posto e lo r d ’ intorno il rogo ornai, E qia le fiam m e il mantice v ’ in cita, Q uando il fanciullo in dolorosi lai
P r o r u p p e , e disse a le i, d i è seco unita:
Questo dunque è quel la ccio , ond’ io sperai T eco a ccoppiarm i in com pagnia d i v ita ? Questo e quel fo c o , eh’ io cre d ea , che i cori /Ve dovesse infiam m ar d' eguali a rdori?
34.
A l tr e fia m m e, a ltri nodi A m o r promise', A l t r i ce n apparecchia iniqua sorte.
T r o p p o , a h i ben troppo! ella già noi d ivise, M a du ram ente or ne congiunge in morte.
P ia cen ti a lin e a , poiché in sì strane guise M o r ir p u r d e i, d el rogo esser consorte, S e d e l letto non fu i: duoim i il tuo fa to , I I mio non g ià , p o i eh’ io ti moro allato.
53.
E d oh m ia m orte avventurosa a ppien o, Oh fo rtu n a ti m ici dolci m a rtìri,
S e im p e tr e r ò , che giunto seno a seno L ’ anim a m ia nella tua bocca io sp iri}
E venendo tu meco a un tempo m en o, In me fu o r m andi gli u ltim i sospiri.
Così dice piangendo. E lla il rip ig lia S oavem en te, e in ta i d e tti il consiglia:
3 2 .
I straffets trots de honom trotsa ty c k a s , I cleras ord forakt tor sig han hör.
” Må — sade han — man bägge tro ! M å lyck as Dem seger få ocli lö n , som det sig b ö r !”
Han vinkar vakten: genast bojor tryckas P å y n g lin g en , som intet m otstånd gör.
Yid samma påle bindas biigges bänder;
Men b lick från b lick, och rygg mot ryg g man vänder.
3 5 .
Nu b ålet kring dem ordnadt var: der blänkte R e’n dödens e ld , som pusten manar p å;
D å yn glin gen sitt hufvud sorgsen siinkte O ch brast i klagan till den hulda så:
”D e t är då b a n d et, som jag fordom tänkte F ör lifvet sk ulle knyta hop oss två?
D e t är d å , ack! den lika delta flam m an, Som sk ulle tända våra lijertan samman?
3 4 .
” B an d , flam m or, Kärlek lofvade h elt an dra, O ch andra Ö det nu oss grym t beskär.
D et skiljt oss förr förm yeket från hvarandra, Men liårdt det nu oss sisl förenar bär.
S k all sä du d ö , ja g vill min lott ej klandra ; — Om ej på H ym ens b ä d d , på b å l e t är
J a g dock din m ak e, kan för din skull lid a , M en ej för m in $ ja g dör ju vid din sida.
3 3 .
” O ch o ! min död fu llt glad ja g gick t i l l m ö t e , L ju ft vore q v a lc t, saligt b le f mitt s lu t,
Om nu b lo tt, sluten sköte em ot sk ö te , Jag m ot din mun min själ fick andas u t;
O c h , slocknande med m ig, m ot mig du göte D in sista suck i samma dödsminut.”
Så gråtande ban talar; bon till detta D å svarar lju ft, och söker honom rä tta :
se.
A m ic o , a ltr i p e n s ie r i, nftrì la m en ti, P e r p ia a lta cayione il tem po chiede.
C he non pensi a tue co lp e, e non ram m enti Q u a l D io p ro m etta a i buoni am pia m ercede?
S o ffri in suo n om e, e siati dolci i to rm en ti', E lieto aspira a lla superna sede.
M ir a il d e l coni e b e llo , e m ira il S o le , d i a se p a r che n in v iti, e ne console.
37.
Q u i il vulgo de' P a g a n i il pianto esto lle:
P ia n g e il F e d e l, ma in voci assai p iù basse.
Un non so che d ' in u sitato, e m olle P a r , che nel du ro p etto a l I te trapasso.
E i p r e s e n tillo , e si sdegni)', ne volle P ie g a r s i, e g li occhi to rse , e si ritrasse.
T u sola il duol cornuti non accom pagni, S o fr o n ia , e pian ta da ciascun non piagni.
3 8 .
M c n trè sono in ta l risch io , ecco un gu erriero ( C h e ta l p a r e a ) d' a lta sem bian za, e d eg n a , E m ostra d ' a rm e , e iV abito stra n iero , C he d i lonlan peregrin an do vegna.
L a tig r e , che su ll’ elm o ha p e r cim iero , T u tti g li occhi a se tr a e , fam osa insegna, In segna usata da C lo rin d a in g u e rra $ O n d e la credon le i, ne il cred er e r r a .
39.
C o stei gl' ingegtù fe m m in ili, e g li usi T u tti sp rezzo sin d a ll* età p ia acerba:
A i la v o r i d ’ A r a r n e , a ll’ ago, a i fu si In ch in a r non d e g n o la m an su p erb a : F uggì g li a b iti m o lli, e i lochi ch iusij C he ne' C a m p i onestate anco si serba:
A r m o d ' orgoglio il v o lto , e si compiacque Itig id o farlo', e p u r rig id o piacque.
” V ä n ! andra tankar, andra sorger, liöfvas D ig denna stu n d , långt vigtigare tle.
M inns dina f e l, oeh öfver dem bedröfvas!
M inns ock den lö n , Gud v ill de goda ge!
L id i lians n a m n , och qvalet ljuft skall döfvas;
U ppslräfva glad till h ögre hem m et! — S e, H ur skön ur h im le n , s e , hur Solen blickar!
H on bjuder oss till s ig , hon tröst oss skickar.”
3 7 .
H är högljudd gråt h o f hedningarnas skara:
H var Christen o c k , men ty s t, men sakta, grct.
E tt sällsam t ndfjot tyckes genom fara T yran nens bröst och v ill beveka det.
Han märker d e tta , tager sig till vara,
S er b o rt, och lem nar stä llet med förtret. — S ofron ia ! D u b lo tt sörja underlåter:
Du gråts a f a lla , men du s je lf ej gråter.
3 8 .
I h a s t, bäst l i f och d öd om dessa ryckas, En krigare sig visar (så man tror).
H ö g syns h a n , äd el: drägt och vapen tyckas (Jlinärka, att från fjerran land han for.
D en T ig e r , h varaf lijcltnen öfverst sm yckas, Ilvart öga fä n g sla r; Dyktet gjort den stor.
Alt. det C lorindas teeken ä r , man visste:
Man tror d å , det är h o n , och — tar ej miste.
3 9 .
H on qvinnobruk oeh qvinnoyrken ända Ifrån sin späda barndom har försmå 11 : O ch till A rachnes vii r f , till nål och slända, Ej stolta handen sänka hon förmått.
I lo n stad sluft sk y r, och sed er , vekt förvända, T y än i fält trifs ärbarheten godt.
S in blick med stolth et väpnar h o n , oeh lagar A lt den syns sträf; men strä f den än behagar.
T en era ancor con pargoletta destra
S tr in s e , e lento </’ un corridore il m orso:
T r a tto V a sta , e la sp a d a , ed in palestra I n d u ro i m em b ri, ed a lia to g li a l corso:
P o sc ia o p e r via m ontana, o p e r silvestra , I J orm e segui d i fter leone, e d ’ orso:
S egu ì le g u e rre , e in esse, e fr a le selve F e ra a g li uomini p a r v e , uomo alle belve.
41.
V ie n e or costei d a lle contrade P e r s e , P e rc h e a i C ristian i a suo p oter resista', P e n c h ’ - a ltre volte ha d i lor m embra asperse L e p ia g g e , e I’ onda d i lo r sangue ha m ista.
O r q u ivi in a rrivan do a lei s’ offerse I J a p p a ra to d i m orte a p rim a vista.
D i m ira r v a g a , e d i saper qual fallo C on dan n i i r e i, sospinge oltre il cavallo.
42.
C edon le tu r b e ’, e i duo legati insieme F ila si fe rm a a rig u a rd a r da presso:
M i r a , che V una ta ce, e V altro gem e, E p iù vig o r m ostra il men fo rte sesso.
P ia n g e r lu i vede in guisa d ’ uom , cui prem e P i e t à , non d o g lia , o du ol non d i se stesso, E tacer lei con gli occhi a l d e l sì fisa, Cìi a n zi a l m orir p a r d i quaggiù divisa.
43.
C lo rin d a in ten erissi, e si condolse
I V am bedue lo ro , c lagrintonile alquanto:
P u r m aggior sente il duol p er chi non duolse P iù la m uove il silen zio, c meno il pianto.
S en za troppo indugiare ella si volse A d un u o m , che canuto avea da canto:
D e h , dim m i chi son qu esti, ed a l m artoro Q u al g li conduce o so rte , o colpa loro?
4 0 .
S om barn hon redan späda handen öfvat A tt skynda och att hejda springarns lopp:
P å faktarbanan lans o ch svärd hon pröfvat, O ch härdat lem m arne i sm idig kropp.
I berg och skogar har hon sedan ströfvat, S ök t le jo n , b jö rn , ja sjelfva kriget opp:
S y n s , när i sk og och när i strid hon ränner, E n man för vilda d ju r, vildt djur för raänner.
41.
N u , att de Christna s lå , b äst hon förm ådde, F rån P ersien s ängd hon ställde hit sitt tåg:
H on fälten fö rr med deras lemmar sådde, M ed deras b lo d hon blandat mången våg.
I första ö g o n b lic k , som hit hon nådd e, H on d öd s-tillred elsen med undran såg:
H vad b r o tt, som sådan dom väl föranleder, H on veta v i l l, oeh spränger hopens leder.
42.
Man gifver p lats. H on stad n ar, ser omsider P å nära h å ll de t v å , man bundit der.
T y s t är den ena; men den andre qvider, O eh svaga k önet har mer styrka här.
H a n sörja s e s , men ej likt e n , som lider F ör s i n sk u ll, n e j, det fö r en annans är:
O ch h o n , som stu m , o r ö r lig , s e r mot him len, T y c k s , lore d ö d en , skiljd från låga hvimlen.
45.
D e bådas öde h os Clorinda tände M edlid and e, oeh hon till tårar förs.
F ö r d en , ej sö rjer, sorg dock mer hon kände, H on mer a f tystna’n , än a f klagan rörs.
Straxt hon då till en gråhårsman sig vände, Som stod bredvid. Hon honom fråga hörs:
””S ä g , hvilka äro dessa? och till glöden H vad har dem fört? brott eller härda öden?'”
4 4 .
C osì p r c y o llo ; e da colui risposto B r e v e , m a pieno alle dim aìide fue.
S tu p issi u d en d o , e immagino ben to sto, C h ’ egualm ente innocenti crati (pie9 due.
G ià d i vieta r lo r m orte ha in se p ro posto, Q uanto potranno i p re g h i, o V arm i sue.
P ro n ta accorre alla fiam m a, c fa r itra r la , Che già s9 a p pressa, ed a i m inistri p a r la :
4 3 .
A lc u n non sia d i v o i, che *n (pasto duro Ufficio o lirà seguire abbia b a ld a n za ,
Fin eh9 io non p a r li a l B e : ben v 9 assicuro, C h 9 c i non v 9 accuserà d i ta l tardanza.
U bbidirò i sergenti, e mossi furo D a quella grande sua regni sembianza.
P o i verso il B c si m osse, e lu i tra via E lla tr o v ò , che ’ncontra lei venia.
4 0 .
I o son C lo rin d a , disse: hai forse intesa T a lo r nom arm i; e q u i, S ig n or, ne vegno P e r ritro v a rm i teco alla difesa
D e lla F ed e comune, e del tuo Regno.
Son p r o n ta , im poni p u re , ad ogni im presa:
/ / alte non tem o, c V um ili non sdegno.
F o g lim i in campo a p erto , oppur tra 7 chiuso D e lie m ura im piegar, nulla ricuso.
4 7 .
T a cq u e; e rispose il B e : qual sì disgiunta T e , t a c d a ll9 A s i a , o d a l cammin d ei S o le ,
f ergine g lo rio sa , ove non giunta
S ia la tua fa m a , e l 9 onor tuor non v o i e ? O r, che s 9 c la tua spada a me congiunta, D 9 ogni tim or ni9 affidi, c m i console.
N o n , s’ esercito grande unito insieme
F osse in mio scam po, a vrei p iò certa speme.
Så bud han liononi: denne hördes svara P å hennes frågor k»>rt, men» fullt ändå.
I lo n häpnar, och att b ä g g e m åtte vara O skyld igt d öm d a, kan hon lätt förstå.
N u rädda vill hon dem från dödens fara, M ed a llt hvad bön och vapen det formå.
S nab b ilar hon till bålet fr a m , och låter l)e n e l d , som re’n sig sp rid e r, släckas åter.
4i>.
T ill vakten ropar hon: ” må ingen töras F u llfö lja delta grymma v ä rf i d a g ,
F ö rr’n ja g vid kungen talt. D et skall ej göras F r m insta ondt d erfö r, det lofvar jag.”
O ch b öd eln s knektar ly d a , ty de röras A f hennes stolta åsyn och behag.
T ill kungen nu hon skyndar sig 5 men denne P å kalfva vägen kom alt m öta henne.
4 6 .
”J a g är Clorinda — sad’ hon — 5 namnet är dig T örh än d a känd!} och här ja g för »lig stå r , T y j « s med dig försvara vill ihärdig D itt rike och den lä ra , som är vår.
D e fa ll! ja g till h v a r t företag är färdig}
I lö g t ja g ej r ä d s , oeh lågt ja g ej försmår.
S tä ll m ig inom den m u r, som man b elägrar5 S tä ll m ig på öp pet fä lt! — j a g i n t e t vägrar.”
4 7 .
M en kungen svarar: ”H var är land att fin n a , Så sk iljd l från A sien oeh från solens fa r d , D i t , sk öld m ö! ej d i t t l ykl e sk ulle hinna, D i n ära re’n ej flög beundransvärd?
I lo s m ig all fruktan oeh all sorg försvinna, D å du med mig förenat har ditt svärd:
E j , om en talrik här att m ig försvara Kom h it, m ilt hopp mer säkert kunde vara.
48.
G ih già m i p a r , eh’ a giunger ga i Goffredo O ltr a il d overe in d u g i: or tu d im a n d i, d i ’ im pieghi io le. S o l d i te degne credo L ’ im prese m a la g evo li, c le grandi.
S o v r a i nostri gu errieri a te concedo L o s c e ttro , e legge sia quel che comandi.
C osì p a r la v a : ella rem ica cortese G ra zie p e r lo d i', in di il p a r la r rip rese:
49.
N u o v a cosa p a r e r d ovrà p e r c e rto , C h e preceda a ’ servig j il g u iderdon e',
M a tua bontà in affida: io vu o’, che ’n merlo D e l fu tu ro se rv ir guc’ rei m i done.
I n don li chieggio $ e p u r , se 7 fa llo e incerto, G li danna inclementissima ragione:
M a taccio i/uesto, e taccio i segni espressi, O n d ’ argom ento V innocenza in essi.
80.
E d iro s o l, d i ’ e qui comun sentenza, C h e i C ristia n i togliessero V im mago:
M a d iscord’ io da voi', tic perì) senza A l t a ragion d e l mio p a re r ni appago.
E u d elle nostre L eg g i irriveren za Q u ell’ opra f a r , che persuase 7 M ago', C h e non convien ne’ nostri tem pj a nui G l ’ id o li a v e r e , e men gl* idoli altrui.
Hi.
D u n qu e suso a M acon reca r m i giova I l m ira co l d e ll’ opra', ed ei la fece P e r d im o s tr a r , che i tem pj suoi con nova D e lìg io n contam inar non lece.
F a ccia Ism en o incantando ogni sua p ro v a , E g l i, a cui le m alìe son d arm e in vece:
T ra ttia m o il fe r ro p u r noi cavalieri:
Q u est’ a rte è n o stra , e ’n questa sol si speri.
