Några forntida uppländska stigbygeltyper Jonsson, Anne-Beate
Fornvännen 234-240
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_234
Ingår i: samla.raa.se
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Hälsingland som färdig produkt. Möjligen kan den tolkas som ell bevis på handelsutbyte mellan Västsverige—Norrland.'
Eftersom h a c k a n från Hälsingland är lösfynd, kan man ej säga så mycket om dess ålder. De äldsta säkert d a t e r b a r a h a c k o r n a ha visat sig huvudsak- ligen höra till äldre stenålder7, men en del lever kvar även under yngre stenåldern.8 Att vår h a c k a icke tillhör de äldsta i gruppen av k o r p h a c k o r n a , torde vara u p p e n b a r t på grund av dess form (en konlaminalionslöreleelse):
en k o r p h a c k a med yxegg. Pä grund av den slipade eggen vill m a n gärna dalera den lill yngre stenåldern, eftersom vi ännu ej k ä n n e r lill något säkert till äldre stenåldern h ö r a n d e stenredskap med slipad egg och skafthål. De mesolitiska stenyxorna med eggslipning är alla utan skaltbål och yxor av horn och med skafthål kan h ä r knappast komina i fråga som direkta före- bilder. Även det cylindriska skafthälet talar för denna datering. De säkra mesolitiska h a c k o r n a h a r oftast bikoniskt skafthål.
Lill Kaelas
NÅGRA F O R N T I D A U P P L Ä N D S K A S T I G B Y G E L T Y P E R
Stigbygeln h a r i den arkeologiska forskningen föga beaktats. I det n o r d i s k a materialet återfinner man stigbyglar först under vikingatiden. Det förefaller
egendomligt att man ej förrän pä 800-talet skulle lärt sig b r u k a stigbyglar.
Det är ocksä troligt aft de funnits h ä r mycket tidigare. Hästen anses ju ha förekommit sedan yngre stenålder, och som riddjur torde den ha använts åtminstone sedan lidig järnålder. Det är därför sannolikt, att m a n tidigare an- vänt stigbyglar av trä, läder eller liknande, vilka ej bevarats åt eftervärlden.
De tidigaste järnsligbyglarna däremot tycks u p p t r ä d a först under vikingatiden.
Man måste utgå från att stigbyglar av j ä r n länge betraktades som lyxföremål, förbehållna hövdingar och stormän.
Det s a m m a n l a g d a antalet stigbyglar från förkristen lid, alla funna i gravar från vikingatiden, k a n för n ä r v a r a n d e u p p s k a t t a s lill n ä r m a r e 150. Uppland intar h ä r en klart ledande ställning i det aft ett 30-tal av alla fynden h ä r r ö r a från della l a n d s k a p . Var svenskarna först säg järnsligbyglar är inte lätt alt säga; både i Norge och i D a n m a r k verkar det som om det bevarade materialet vore något äldre än det svenska. Att förmedlingen skett mer eller mindre
• Atl h a c k a n icke under senare tider liar kommit frän Västsverige lill Jältendal, torde framgå av att enligt dess förra ägare, h e m m a n s ä g a r e Eriks- son, släkten varken på fädernet eller mödernet haft släkt- eller vänskapsför- bindelser med Västsverige.
7 Se n ä r m a r e d ä r o m , Å. F r e i h j ö , a.a., s. 151 ff.
8 S. J a n s o n , En hoplals från yngre stenåldern vid Rörvik i Kville s:n, Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings tidskrift 1936, fig. 11:1 o. 3, s. 65 f. —• Se även Å. Fredsjö, a.a., s. 153, not 1.
Fig. 1. Stigbygel av j ä r n från Vendel, liutgrav III. — Stirrup of iron from Vendel, boat-grave III.
direkt från kontinenten är möjligt, men det kan också t ä n k a s , all de svenslta vikingatågen österut lett till kontakt med s t a m m a r av sibiriskt ursprung, d ä r järnsligbyglar varit i bruk.
Som tidigare n ä m n t s h a r ett påfallande stort antal forntida stigbyglar återfunnits i Uppland, och det kan m å h ä n d a vara av ett visst intresse att n ä r m a r e s k ä r s k å d a nägra av dem. De sannolikt äldsta stigbyglar, som hittats i Sverige överhuvudtaget, ä r o de som påträffats i båtgrav III i Vendel1
(fig. 1). Den speciell! uppländska seden alt j o r d a släktens stormän o b r ä n d a i klinkbyggda snipor h a r väsentligt berikat vår k u n s k a p även vad beträffar hästens och r y t t a r e n s utrustning under de sista fem å r h u n d r a d e n a före kristendomens införande i landet.
Stigbyglarna frän båtgrav III äro tillverkade av en slät, r u n d järnlen, som böjts till en ring och vars undre hälft plattats till för att ge elt bättre stöd ät fölen. Upptill h a r järnringen vridils elt hälft varv, och man h a r sålunda på ett enkelt sätt fått ett gott fäste för bygelremmcn. F o r m e n är inte obekant, tvärtom är den rält vanlig i Tyskland, särskilt i Oslpreussen under 700' och 800-talen. Lindenschmidt2 tänker sig, att typen där, d. v. s. i Oslpreussen, kommit in i landet tillsammans med bruket av häslskor. Till en början skulle dessa stigbyglar ha varit n ä s t a n cirkelrunda liksom de första avariska stig-
1 H. Stolpe—T. J. Arne: Graffältet i Vendel. 1912. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens monografiserie nr 3.
2 L. Lindenschmidt: Die Alterthumer unser heidnischen Vorzeit, Bd IV, Mainz. Tafel 23 beskr.
235
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 2. Stigbygel ao j ä r n m e d siluertausche- ringar, från Birka, grau 942. — S t i r r u p of iron inlaid with silver, from Birka, grave 9 i 2 .
byglarna i Ungern, och först efter hand ba de antagit den m e r a triangulära form, som förekommer i fynd från Ostpreussiska vikingatidsgravar.
Vendelstigbyglarna ba ett p a r efterföljare från Birka, vilka uppvisa den yngre, triangulära formen. Mellan dessa b å d a stigbygelpar, det äldre frän Vendel och det yngre frän Birka, föreligger en tidsskillnad pä n ä r a 200 år.
Typen går helt ur bruk i Sverige under senare delen av vikingatiden och måste betraktas som tidig. Vendelstigbyglarna äro, då stigbyglar a n n a r s ej förekomma under drygt 100 å r framåt i tiden, sannolikt importerade av någon förnäm, uppländsk s t o r m a n under senare hälften av 700-lalet då graven anlades.
De flesta uppländska sligbygelfynden ä r o koncentrerade till Birka. Delta är ju helt naturligt, då staden fram till slutet av 900-talet var en viktig och livligt besökt handelsplats. De rika köpmannafamiljer, som d ä r anlade sina gravar, lämnade ingen möda ospard, d å det gällde att förse de d ö d a med en värdig utrustning. Därtill kommer, att en mycket stor del av det rika grav- invenlariet bevarats ät eftervärlden genom seden att jorda den döde i kamr m a r g r a v a r i stället för att b r ä n n a h o n o m och hans gravgåvor.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 3. Stigbygel av j ä r n med bronsbeläggning. F y n d frän brandgrau i Albåck, Simtuna socken. — S t i r r u p of iron plated with bronze, found in a
cremation graue at Ålbäck, Simtuna parish.
F r å n grav 942 i Birka k o m m a tvä stigbyglar av en form, av vilken m a n i Sverige k ä n n e r endast dessa exemplar men som i Norge är mycket vanlig (fig. 2). Den ena av de svenska stigbyglarna är illa skadad, den andra däremot i relativt gott skick. Det är en praklstigbygel av rätt ovanliga m ä t t : dess längd är 38,5 cm och bredden endast 10 cm, vilket senare mätt är sä litet, att man frågar sig om den någonsin gått att a n v ä n d a . Att den tillverkats för kvinnobruk är föga troligt. Den h a r en svagt r u n d a d yttersida och platt innersida. Upptill s a m m a n h å l l a s bygelarmarnn av en bronshylsa. Inlagda b r o n s l r ä d a r på bygclarmarnas yttersida u n d e r s t r y k e r föremålets prägel av lyxsak. Den vanliga höjden pä vikingatidens stigbyglar b r u k a r vara omkring 18—20 cm; 38,5 är alltså nästan dubbelt mot det vanliga.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. i . Stigbggel un j u r n med bronsbeläggning av 1000-talslyp. Lösfynd f r å n Ströö socken, Skåne. 3 / 5 . — S l i r r u p of iron pluled with bronze of l l t h century
type. Isolaled find from Ströö parish, Skåne.
De flesta forskare, som sysslat med inventariet till ryltargravar, torde vara eniga om att en läderslinga varit järnstigbygelns föregångare. Stigbygeln från grav 942 i Birka är ett vackert exempel på h u r ludcrslingnns (orm lever kvar ehuru efterbildad i j ä r n . F ö r u t o m alt den måsle ha varit ganska lätt alt tillverka, måste man ocksä laga i b e t r a k t a n d e , att formen i all sin enkelhet är högst ändamålsenlig.
Som en av de allra vackraste forntida stigbyglar, som någonsin påträffats i vårt land, torde man kunna rubricera fyndet från Albäck i Simtuna socken (fig. 3). T r a k t e n h a r vid flera tillfällen visat sig rikt givande i fråga om fornminnen. 1932 framkom h ä r vid undersökning av ett gravröse på den s. k.
Vassbacken3 en samling gravgåvor, visserligen starkt b r a n d s k a d a d e men dock av slort intresse, däribland delar av en stigbygel, som sedermera kunnat r e k o n s t r u e r a s . Den h a r cn fin bronsbeläggning, som utmed bygchirmarna upptar ett rutmönster, och både upptill och nertill sluta b y g e l a r m a r n a i djurhuvuden, närmast av Borrelyp. Arbman som publicerat fyndet framhåller den slora likheten mellan denna gravs inventarium och del som föreligger från båtgrav 4 i Valsgärde. Likheten berör även formen pä stigbyglarna, ehuru den från Simtuna är ojämförligt mycket elegantare.
3 H. Arbman: Vikingatidsgravar vid Albäck minncsför:s årsskr. XXIII (1935).
Simtuna. VästmanLs forn-
Fig, 5. Stigbygel uv j ä r n med koppar- och mässingstausche- ritii/nr. Frun Birka, grnu 6 i i .
— S t l r r u p of iron inlaid with copper and bra»», from Birka, grave 644.
F o r m e n är ganska fåtaligt representerad i Sverige; Ungern är dess hem- land. Där uppträder den under 900- och 1000-talen i r y l l a r g r a v a r över hela landet. Man ser också h u r den i Norden förekommer under dessa två år- h u n d r a d e n ; möjligen går den ur bruk under de sista årtiondena av 1000-talet.
E n skånsk stigbygel (lig. 4) —• lösfynd från Ströö — kan sägas i viss män utgöra cn parallell lill simlunasligbygeln, ålminstone vad beträffar utsmyck- ningen. Bygelarmarnas läste vid fotplattan bildas h ä r av ett par djurhuvuden av samma k a r a k l ä r som på det uppländska exemplaret, och fint rislade mönster i brons på folplatta och bygelarmar utgöra ytterligare tecken på en viss släktskap. Däremot är formen ej lika. Simlunagravens inventarium daterar
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
graven till förra hälften av 900-talet m e d a n d ä r e m o t den tryckta, låga formen på den s k å n s k a stigbygeln avgjort hänvisar den till 1000-lalet.
F r å n alla de n o r d i s k a länderna möter vi under 900-talet en stigbygelfonn, som visserligen inte är allenarådande men dock mycket vanligare än övriga typer. Det är den långsträckta, triangellormiga med en enkel, rektangulär remplatla, försedd med ett stort hål atl fästa remmen i. E n del s m ä r r e variationer kan förekomma: ibland äro bygclarmarna neddragna under fot- plattan, ibland kan man iakttaga ett par små, kulliknande ulbuklningar pä utsidan av bygclarmarna strax ovanför deras fäste vid fotplattan, oftast s a k n a s de helt. En a n n a n variant på s a m m a grundform ulgör den stigbygel,
som upptill vid själva bygelns förening med remplattan äger elt litet omtag av en eller flera ringar eller band av j ä r n . När della stöd och s a m m a n h å l l a n d e element fått bandform, uppvisar det ofta en Stark likhet med elt läderband.
Delta är en enkel och ändamålsenlig form, k a n s k e den av alla forntidens stigbygeltyper, som 'kommer den nutida n ä r m a s t . Av d e n n a form föreligger ett stort antal från Uppland, de allraflesta givetvis från Birka. Några av de finare exemplaren ha försetts med cn dekor av glänsande koppar- och mässingstrådar som h a m r a t s in på bygelarmar och rcmplatta. Hantverket hade under vikingatiden en redan m å n g h u n d r a å r i g tradition alt bygga p å ; det o a k t a t kan man inte säga, all de svenska, tauscherade stigbyglarna utgöra några mästerstycken på området. Elt av de exemplar d ä r inläggningen är relativt väl bevarad är h ä m t a d ur grav 644 i Birka, en p r a k l g r a v med en ovanligt stor och vacker uppsättning gravgävor för både m a n och kvinna (fig. 5). Här ha bygelarmarna virats med ömsom koppar- ömsom mässings- t r å d a r så att ett Ivärrandigt mönster uppstått. F o r m e n pä dessa Birkasfig- byglar h a r lånats från den under 900-talet vanliga höga, tresidiga typen.
En fyndkarta över forntida svenska stigbyglar uppvisar en m a r k a n t koncentration av fynden till tre l a n d s k a p : Uppland, Småland och Västman- land. De bägge sistnämnda landskapen ha ju en gammal j ä r n h a n t e r i n g , och man får kanske däri se en förklaring till de täta förekomsterna. F ö r Upp- lands del äro vi i våra dagar möjligen benägna att r ä k n a med elt inånga sekler gammall bergsbruk, men huruvida della existerade redan under heden lid, är m å h ä n d a mera tvivelaktigt. Här måste föreligga a n d r a orsaker,
Den naturligaste förklaringen till de mänga uppländska stigbygelfynden är väl troligen den, att Uppland under vikingalid var Sveaväldets folkrikaste landskap. I Uppland läg Birka, i Uppland hade landets både politiska och religiösa överhuvud sitt säte.
Men vi ha att r ä k n a med ännu en synpunkt på denna fråga. Den götiske historieskrivaren J o r d a n e s , som vid mitten av 500-talet skrev sitt b e r ö m d a arbete om de nordiska l ä n d e r n a talar om Upplands invånare som » . . . Suehan, som ha u t m ä r k t a hästar.» Eftersom både de äldsta och de flesta stigbygel- fynd, som gjorts i Sverige, h ä r r ö r a från uppländsk jord, är det frestande att låta detta gälla som cn bekräftelse på J o r d a n e s ' ord. De i gravarna gjorda fynden av stigbyglar skulle i så fall vara ett uttryck för ett gammall rytlar- folks traditionsrika vanor.
Anne-Beate Jonsson
