Institutionen för arkeologi och antik historia
“Han tog riket för sig själv“
Den falske Smerdis uppror
Jonathan Söderlund
Abstract
Söderlund, J. 2020. “Han tog riket för sig själv“. Den falske Smerdis uppror.
Söderlund, J. 2020. “He took the kingdom for himself”. The uprising of the false Smerdis. This study aims to analyse and compare the accounts of Darius I, Herodotus, and Ctesias of Cnidus regarding the uprising of the false Smerdis in 522 BCE, and to give a suggestion for a reconstruction of the chain of events. The theoretical framework employed consists of New Historicism, intertextuality and the concept of “the Other”, which is combined with a close reading, grammatical analysis, and translation to Swedish of the relevant ancient texts. The dynastic background in the Achaemenid Empire, the described secrecy of the murder of the real Smerdis, and the intertextuality between the sources are all discussed in relation to the question of the historicity of the events of the uprising. The key word kāra of the Old Persian inscription is defined by its more semantically precise Akkadian equivalent uqu as referring to the army in two passages describing the uprising, and this interpretation is shown to be incompatible with the accounts of the Greek historians. It is concluded that Herodotus and Ctesias relied on oral sources for their accounts of the uprising. One of the deviant names in Ctesias’ account, Barisses, so far thought to be a hapax legomenon, is shown to be the same name as that of a high ranked official in Persepolis during the reign of Xerxes I. The most valuable source for the uprising is Darius’ version, even though there is reason to question several of the assertions in his inscriptions. It is concluded that the uprising took place largely as described in the account of Darius, and that there was indeed an impostor on the throne of Persia in 522 BCE. While in agreement with Darius on the most fundamental points, the Greek historians described this originally military uprising as court intrigues in order to contrast Achaemenid Persia with Greece, while at the same time embroidering their accounts with literary, folkloric, and fantastical motives.
Keywords: Smerdis, Gaumāta, Dareios I, Behistun, Herodotos, Ktesias
Kandidatuppsats i Antikens kultur och samhällsliv 15 hp. Handledare: Susanne Carlsson. Ventilerad och godkänd 2020-06-15.
© Jonathan Söderlund
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden
Innehåll
Förkortningslista ... i
1. Inledning... 1
1.1. Syfte och frågeställningar ... 1
1.2. Källmaterial och avgränsningar ... 2
1.3. Teori och metod... 4
1.4. Forskningshistorik ... 5
2. Den falske Smerdis och källorna ... 7
2.1. Den dynastiska bakgrunden ... 7
2.2. Brodern, bedragaren och hjälparna ... 10
2.3. Händelseförloppen ... 11
2.3.1. Behistunmonumentet (DB och DB akk.) ... 11
2.3.2. Herodotos... 12
2.3.3. Ktesias ... 12
2.4. Kāra, uqu och Kambyses “egen död“ ... 13
2.4.1. Kāra och uqu ... 13
2.4.2. Kambyses “egen död“ ... 14
2.5. Stelen i Babylon (DB Bab.) och religiösa anpassningar ... 15
3. Den falske Smerdis historicitet och rekonstruktionsförslag ... 17
3.1. Den falske Smerdis historicitet ... 17
3.1.1. Legitimitetsproblemet... 17
3.1.2. “Det blev inte känt för kāra“ ... 17
3.1.3. Intertextualiteten ... 19
3.2. Mot en rekonstruktion ... 20
3.2.1. Dareios och maktdiskursen ... 20
3.2.2. Herodotos framställnings källvärde ... 21
3.2.3. Ktesias framställnings källvärde ... 22
Förkortningslista
akkad. akkadiska
CAD Chicago Assyrian Dictionary. 1921–2010, Chicago. DB Dareios Behistuninskrift, den fornpersiska versionen DB akk. Den akkadiska versionen av DB
DB elam. Den elamitiska versionen av DB
DB Bab. Dareios stele i Babylon, en anpassad version av Behistunmonumentet. Rekonstruerad av Seidl 1999. el. elamitiska fornp. fornpersiska gr. grekiska Kt. Ktesias lat. latin
1
1. Inledning
Det var den fjortonde dagen av månaden Viyaxana när han gjorde uppror. Han ljög för hären sålunda: “Jag är Bạrdiya, Kuruš son, Kambūjiyas bror.“1
Så inleds den fornpersiska framställningen i Dareios I:s Behistuninskrift om Gaumātas uppror i Persien, 522 f.v.t. Lögnaren i den fornpersiska texten var en präst som ljög för hären (fornp.
kāra) och utgav sig för att vara Kambyses bror Bạrdiya. Enligt Dareios grep denne bedragare
makten i det akemenediska riket och regerade under sju månader i Bạrdiyas namn, tills han dödades av Dareios själv, som till sin hjälp hade sex andra förnäma perser. Dareios blev kung, och förevigade sedan berättelsen om Gaumāta i sin trespråkiga inskrift i Behistun.
Berättelsen om bedragaren fascinerade den antika världen till den grad att flera andra versioner om upproret bevarats hos klassiska författare. På grund av Herodotos är episoden mer känd som den falske Smerdis uppror. Alla bevarade versioner skiljer sig dock sinsemellan, vilket gör att de faktiska händelserna 522 f.v.t. är höljda i propagandans och glömskans dunkel. Vad dessa texter har att berätta om den falske Smerdis, och skillnaderna dem emellan, är ämnet för denna undersökning.
1.1. Syfte och frågeställningar
Studiens syfte är att analysera innehållet i och skillnaderna mellan Dareios I:s inskrifter och historikerna Herodotos och Ktesias från Knidos texter, rörande framställningarna av den falske Smerdis uppror, samt att rekonstruera det mest sannolika händelseförloppet för upproret. Dareios, Herodotos och Ktesias framställningar överensstämmer delvis, men skiljer sig också i flera avseenden, exempelvis genom att de var och en ger sin egen tidslinje över händelserna. Dareios framställning har dessutom bevarats i två versioner samtida med honom själv, Behistunmonumentet och en stele från Babylon (hädanefter DB Bab.), som båda inkorporerats i studien.
Genom en kritisk närläsning av dessa texter är det möjligt att närma sig en rekonstruktion över vad som hände i Persien 522 f.v.t. Utifrån det bevarade källmaterialet går det inte att ge ett definitivt svar på hur upproret gick till, men både likheterna och skillnaderna är viktiga för att nå en rimlig rekonstruktion. Skillnaderna är dock intressanta i sig själva, eftersom de kan användas för att identifiera de olika texternas syften och källor.
En övergripande fråga för studien är: Vad är den mest sannolika rekonstruktionen av händelseförloppet för den falske Smerdis uppror? För att svara på denna fråga är det först nödvändigt att ta ställning i forskningsdebatten om Gaumātas historicitet. Dennes historicitet diskuteras utifrån följande underfrågor:
1) Är den dynastiska bakgrunden en anledning nog att ifrågasätta Dareios framställning? 2) Är det rimligt att anta att kāra (“folket; hären“) inte visste att Bạrdiya mördats, och att
bedragaren kan ha regerat i Bạrdiyas namn?
2
3) Är Herodotos och Ktesias framställningar avhängiga Dareios inskrifter, och vilka slutsatser kan dras om de grekiska historikernas källanvändning och syften på basis av skillnaderna mellan de olika framställningarna?
Inför rekonstruktionsförslaget diskuteras frågan:
4) Vilket källvärde har Dareios (inkl. DB Bab.), Herodotos resp. Ktesias framställningar för en rekonstruktion av upprorets händelseförlopp?
Händelserna 522 f.v.t. utgjorde upptakten till Dareios I:s regeringstid. Den falske Smerdis uppror är därför av avgörande betydelse för det akemenediska rikets politiska historia, och, i förlängningen, för hela det östra Medelhavsområdets historieskrivning. Det faktum att denna episod beskrivs så utförligt av både persiska källor och av klassiska historiker gör också att studien har direkt bäring för forskningen om den klassiska världens bild av Persien. I detta avseende intar den falske Smerdis uppror en unik särställning, i skärningspunkten mellan den klassiska världen och det akemenediska riket – världens första kosmopolitiska imperium.
1.2. Källmaterial och avgränsningar
I denna del av studien ges endast en översiktlig presentation av det antika källmaterialet. I avsnitt 2.1.–2.5. presenteras den dynastiska bakgrunden och texternas innehåll mer detaljerat. I avsnitt 3.1–3.2. analyseras källmaterialet. Översättningar av relevanta passager ur DB samt Herodotos och Ktesias verk återfinns i Bilagor 1–3.
Dareios I:s framställningar av den falske Smerdis har bevarats i flera versioner. Den viktigaste av dessa utgörs av Behistunmonumentet, som höggs in i berget med samma namn; berget är beläget längs den viktigaste karavanleden mellan Ekbatana, Mediens huvudstad, och Susa. Monumentet höggs in i en klyfta i berget, nästan 70 m ovanför vägen nedanför. Det består av en relief, ett antal kortare inskrifter, samt en betydligt längre inskrift (se Fig 1). Reliefen mäter 5,5x3 m, och föreställer från vänster till höger Dareios spjutbärare, hans bågbärare, Dareios själv som trampar ned lögnaren Gaumāta, och nio andra rebelliska kungar med bakbundna händer som Dareios besegrat. Ovanför scenen svävar en bevingad figur, oftast identifierad som Ahura Mazda. Kortare inskrifter identifierar de rebelliska kungarna; de flesta är trespråkiga, skrivna på fornpersiska, akkadiska och elamitiska. Även den längre inskriften är trespråkig (hädanefter DB, DB akk., DB elam.), och flankerar reliefen på tre sidor. Frågan om den exakta dateringen av monumentet är komplicerad, då det tillkom i flera etapper. Reliefen och samtliga inskrifter från Behistun som kommer att diskuteras i denna studie var dock färdigställda senast under Dareios tredje regeringsår, dvs. 519 f.v.t.2
Figur 1. Behistunmonumentets relief.
2 För en mer detaljerad beskrivning av monumentet och dess tillkomsthistoria se Kosmin 2019, 235–236; Granerød
3
Tre andra versioner av Dareios text har hittats i det akemenediska imperiet. Den första är en stele från Babylon, DB Bab. (se Figur 2). Stelen utgör det enda säkra belägget från Dareios egen livstid på att Behistunmonumentets inskrift spreds i det akemenediska imperiet. Endast fragment är bevarade, men det står klart att stelen avbildade en liknande scen som i Behistun. Stelen bar också en akkadisk inskrift, snarlik men inte helt identisk med DB akk. Den exakta dateringen av stelen är osäker, men den bedöms vara ungefär samtida med eller något senare än Behistunmonumentet. De andra två bevarade versionerna består av papyrusfynd från Elefantine och Saqqara, med delar av Behistuninskriften skriven på arameiska. Papyrusfragmentet från Elefantine är daterat till ca 420 f.v.t. Det korta papyrusfragmentet från Saqqara är odaterat, men härrör sannolikt inte från Dareios livstid.3
Figur 2. Rekonstruktion av Dareios stele i Babylon.
De två grekiska historikernas texter är mer sentida än Dareios monument. Herodotos från Halikarnassos skrev sin historia ca 100 år efter den falske Smerdis uppror. Hans framställning av händelseförloppet i tredje boken av Historiai är den längsta och mest detaljerade som bevarats från den antika världen (se Bilaga 2).
Ktesias från Knidos var livläkare åt Artaxerxes II, som han enligt Diodorus Siculus tjänade under 17 år. Det är inte helt klart under vilka omständigheter Ktesias kom till det persiska hovet, men han hade alltså en direkt insyn i den hovmiljö han berättar om i sin Persika. Detta verk bestod ursprungligen av 23 böcker, av vilka den tolfte beskrev Kambyses regeringstid, upproret och Dareios maktövertagande. Persika fullbordades efter 393 f.v.t., och är alltså den yngsta av de använda källorna i denna studie. Tyvärr är Ktesias verk endast bevarade genom att andra författare använde dem som källa, eller sammanfattade dem (med undantag av ett genuint fragment). Den viktigaste källan till eftervärldens kunskap om Ktesias Persika är 800-talsförfattaren och patriarken Fotios verk Bibliotheke, i vilket han sammanfattar böckerna 7– 23.Ktesias framställning om den falske Smerdis uppror finns bevarad i Fotios sammandrag av bok 12 (se Bilaga 3).4
Förutom dessa tre källor har Kyroscylindern och administrativa lertavlor från Persepolis använts för genealogiska och prosopografiska uppgifter. Kyroscylindern skrevs kort efter 539 f.v.t., då Kyros II erövrade Babylon. Cylindern är ett av de mest berömda fynden från Mesopotamien. Den del som har bäring för denna studie är raderna 21–22, där Kyros II spårar sin familj tre generationer bakåt. Lertavlorna från Persepolis består av tusentals dokument i två grupper: de s.k. fortifikationstavlorna som täcker mattransporter 509–494 f.v.t., samt skattkammartavlorna som täcker silverutbetalningar åren 492–458 f.v.t. De ger en unik insyn i den akemenediska administrationen under dessa år, och de utgör fortfarande en till stor del outnyttjad resurs, särskilt i förhållande till de grekiska historikerna. I denna studie används de endast för att belägga personnamn i DB samt hos Herodotos och Ktesias.5
I översättningarna från fornpersiska och akkadiska har jag troget transkriberat person- och ortnamn. I den löpande texten använder jag genomgående de standardiserade namnformerna Dareios och Kambyses. Kambyses bror samt bedragaren benämner jag olika i den löpande texten beroende på vilken källa som diskuteras, då de båda går under olika namn i de tre källorna.
Flera avgränsningar har varit nödvändiga. För det första finns det ytterligare antika källor
3 För DB Bab., se Rollinger 2015, 123; Seidl, 1999, 104–113, för en detaljerad genomgång av fragmenten,
ikonografin, inskriften och en rekonstruktion; von Voigtlander 1978, 63–66. För fragmentet från Elefantine, se Rollinger 2015, 122–123; Granerød 2013, 470–475; Baghbidi 2009, 45; von Voigtlander 1978, 67. För fragmentet från Saqqara och dess datering, se Segal 1982, 85, fragment 62 resp. 3–4.
4 Om Ktesias ankomst till det akemenediska hovet, se Kt. F1b.13.1–2=Diod. Sic. 2.13.1–2; Lenfant 2004, ix–x;
Nichols 2008, 12–13. Om dateringen av Persika, se Nichols 2008, 16. Det genuina fragmentet av Ktesias utgörs av Kt. F8b=Papyrus Oxyrhynchus 2330.
5 Om dateringen av Kyroscylindern, se Beaulieu 1993, 242–243. Fortifikationstavlorna från Persepolis är delvis
4
som nämner den falske Smerdis uppror, men de är antingen mycket fåordiga och/eller mycket senare än DB, Herodotos och Ktesias. Den romerske historieskrivaren Justinus (200-talet v.t.) sammanfattning av Pompeius Trogus version av den falske Smerdis uppror förtjänar dock särskilt att nämnas. Trogus framställning från det förlorade verket Filippica är troligen från augusteisk tid, och liknar Herodotos mycket. Han avviker dock i några avseenden; bland annat är Trogus den enda klassiska källan som bevarat Gaumātas namn (lat. Cometes). Det faktum att han är en mycket sen och relativt osjälvständig källa, i kombination med denna studies begränsade utrymme, motiverar avgränsningen.6
För det andra har varken innehållet i DB elam. eller de arameiska versionerna analyserats. Dessa versioner följer antingen DB eller DB akk. relativt nära.7 De viktigaste skillnaderna mellan Dareios inskrifter fångas alltså upp av en analys av DB, DB akk. och DB Bab. För det tredje berättas i DB §40–48 om en persisk man vid namn Vahạyazdāta, som uppträdde såsom ytterligare en falsk Smerdis, efter den förste bedragaren Gaumāta dödats. Berättelsen om Vahạyazdāta är en av många schematiserade framställningar i DB om lögnarkungarna (jfr. Fig.
1). Ingen klassisk källa nämner honom, och han har av utrymmesskäl inte inkluderats i studien.8
1.3. Teori och metod
Att närläsa källtexterna och analysera deras skillnader utifrån deras respektive målgrupper utgör den metodologiska grunden för studien. Denna metod gör nyhistoricism, intertextualitet och “den andre“ till viktiga teoretiska ramverk för studien.
Nyhistoricismen (eng. New Historicism) grundades på 1980-talet av renässanslitteraturvetaren Stephen Greenblatt.9 Teorin betonar det reciproka förhållandet mellan ett samhälles diskurs och dess litteratur, och menar att denna reciprocitet är en nödvändig komponent i texttolkning. En viktig inspirationskälla för nyhistorikerna är Foucaults diskursteori och definition av makt.10 Foucault menar att maktinnehav består av förmågan att kontrollera hur kunskap sprids i samhället, och att begreppet “sanning“ därför är betingat av vilken typ av maktdiskurs som samhället tillåter.11 Denna definition av maktutövning, dvs. förmågan att kontrollera cirkulationen av kunskap i samhället, gör att ett samhälles bildkonst och texter får en central roll som maktmedel. Texter utgör alltså en viktig komponent av denna maktdiskurs. Reciprociteten mellan litteratur och diskursen innebär dock att texter kan användas som maktmedel, och därigenom har kraft att påverka och förändra denna diskurs. Texter kan alltså förändra samhället och användas för att definiera vad som utgör kunskap. I linje med nyhistorikerna menar jag slutligen också att den litterära analysen är betingad av historikerns egen samtid. Såsom Greenblatt påpekar ingår historikern också i en kontext, och frågorna vi ställer till texterna vi studerar påverkas av vår egen tid.12
Intertextualitet är en närliggande teoretisk inriktning. Begreppet myntades av Julia Kristeva på 1960-talet, och har sedan dess blivit en mycket inflytelserik teoretisk ansats inom humanistisk forskning. Intertextualitet sammanfattas av henne själv i följande ordalag: “varje given text konstrueras som en mosaik av citat. Varje text är en absorbering och transformering av en annan text. Begreppet intertextualitet ersätter intersubjektivitet, och poetiskt språk läses som åtminstone dubbelt.“13
6 För en heltäckande sammanställning av det antika källmaterialet, se Shayegan 2012, 1–23. Just. 1.9.4–11
sammanfattar Trogus framställning av den falske Smerdis uppror. För dateringen av Filippica, se Shayegan 2012, 6. För Trogus framställning i förhållande till Herodotos. Se Briant 2002, 98–100.
7 Granerød 2013, 470; Baghbidi 2009, 45; Tuplin 2005, 219. 8 Se Briant 2002, 121 för en redogörelse över Vahạyazdātas uppror. 9 Greenblatt 1982, 4.
10 Berghahn 1992, 143–144.
11 Fry 2012, 249–250; Foucault 1980, 131. 12 Greenblatt 2012, 5.
5
“Den andre“ som teoretiskt begrepp grundar sig i antagandet att grupper definierar sig själva utifrån jämförelser med utomstående. Beskrivningar av “den andre“, som fungerar som en negativ spegel genom att de visar på vad den egna gruppen inte är, kan därför utgöra ett effektivt sätt att stärka den interna gruppidentiteten. Detta är vad Eriksen kallar “us-hood“, dvs. intern samhörighet som grundar sig i en extern kraft. Det är dessutom motiverat, givet den historiska bakgrunden, att se det akemenediska imperiet som den “signifikante andre“ för de grekiska historikerna, alltså en dominant kontrast som på ett substantiellt sätt informerar grekisk självdefiniering.14
Dareios, Herodotos och Ktesias verkade inom olika tider och skrev för olika målgrupper. Vid studium av deras texter är närläsning givetvis grundläggande och nödvändigt, men tolkningen måste kompletteras genom att texterna analyseras utifrån dessa respektive maktdiskurser och målgrupper. Ett grundantagande för studien, som beläggs av DB §70 och DB Bab. och som diskuteras i avsnitt 2.5., är att Dareios åtminstone delvis riktade sina inskrifter till sina undersåtar i det akemenediska imperiet. De båda grekiska författarna skrev däremot utan direkta personliga intressen för en grekisk publik, om ett annat land än sitt eget. Diskursanalys är dock inte enbart viktig vid jämförande av de persiska och grekiska källorna, utan har också bäring diskussionen av de språkliga och religiösa skillnaderna mellan Dareios monument i Behistun och Babylon. Detta eftersom Dareios anpassat framställningen efter plats och publik. Graden av intertextualitet mellan Dareios och de grekiska historikerna är avgörande för tolkningen av texterna. Också det faktum att Ktesias upprepade gånger i Persika polemiserar mot och felciterar Herodotos verk gör intertextualitet till en användbar teori. Ktesias skrev helt uppenbart i dialog med Herodotos.15
För att svara på frågeställningarna har en närläsning av de akkadiska, fornpersiska och grekiska textkällorna genomförts för att klarlägga innehållet och de viktigaste skillnaderna mellan författarnas redogörelser. De olika redogörelserna har analyserats ur ett vidare perspektiv, som inkluderat Kyroscylindern och administrativa texter från Persepolis, för att ytterligare klarlägga upphovsmännens olikartade syften och källanvändning. En semantisk och grammatisk analys av akkadiskans uqu (“folket; trupperna“) och fornpersiskans kāra (“folket; hären“), och hur tolkningen av dessa termer förhåller sig till de grekiska författarnas versioner, har utgjort en viktig grund för den vidare diskussionen. De språkliga och religiösa anpassningarna i Dareios monument har identifierats och diskuterats utifrån sina skilda diskurser. Även DB Bab.:s rumsliga kontext och förstöring har inkorporerats i denna analys.
1.4. Forskningshistorik
Den fornpersiska versionen av Dareios Behistuninskrift var den första kilskriftstexten som dechiffrerades, ett arbete som i huvudsak utfördes kring mitten av 1800-talet. Tydningen av den relativt okomplicerade fornpersiska stavelseskriften ledde sedan till dechiffreringen av alla andra kilskriftsvarianter.16
Från och med slutet av 1800-talet har den falske Smerdis och hans uppror intresserat forskarna, och traditionellt har två hypoteser framlagts.17 Flera har menat att det aldrig fanns någon falsk Smerdis, utan att det faktiskt var den avlidne kung Kambyses bror, som tog makten i Persien 522 f.v.t. Dareios ska sedan ha dödat denne och fabricerat en bedragare för att legitimera kuppen.18 Det andra lägret av forskare tror i stora drag på Dareios, Herodotos och Ktesias versioner om en bedragare som utgav sig för att vara kungens bror och på så sätt blev
14 För “us-hood“, se Eriksen 1995, 427. Om den “signifikante andre“ idem, 431. 15 Kt. T8 (=Phot. Bibl. 72. s. 35b35–36a6); Bigwood 1980, 197; Bigwood 1978 23–24.
16 Se Kent 1953, 11 med referenser, för en översikt av dechiffreringsarbetets första faser; se Baghbidi 2009, 47 för
en kort översikt över kilskriftens historia och användning.
17 Schiena 2008, 88.
6
kung i det akemenediska riket.19 Någon konsensus i frågan om hur falsk den falske Smerdis egentligen var har alltså inte nåtts.20
De senaste decennierna har forskningen om de fornpersiska och akkadiska texterna som diskuteras i denna studie gjort framsteg, men dessa har inte applicerats i tillräcklig utsträckning i tolkningen av den falske Smerdis uppror.21 Elizabeth von Voigtlanders och Florence Malbran-Labats nya rön vad gäller tolkningen av DB akk. har accepterats i senare forskning om Dareios texter, men har inte diskuterats i förhållande till de grekiska historikerna.22 Oavsett frågan om Gaumātas historicitet kan och bör dessa forskningsframsteg informera läsningen av Herodotos och Ktesias. Även de administrativa texterna från Persepolis som publicerats av George G. Cameron och Richard Hallock har underskattats i förhållande till de grekiska historikerna.23 Denna studie ämnar fylla denna lucka, samt tillhandahålla en ny tolkning och översättning av det relevanta källmaterialet, som i flera fall aldrig tidigare översatts till svenska.
19 Schiena 2008, 87–106; Lenfant 2004, lxxix–lxxx, n. 306; Brown 1982, 402 n. 46; Wiesehöfer 1978 (non vidi;
pga. coronapandemin har jag tyvärr inte lyckats få tillgång till detta verk); Frye 1963, 87.
20 Shayegan 2012, 27–33, framför på basis av de dubbla upprorsmakarna hos Herodotos och Trogus och deras
namn den nya tesen att Bạrdiya och Gaumāta i verkligheten var rebeller i maskopi. Detta förutsätter att Trogus har större källvärde än både DB och Ktesias, en position jag inte delar.
21 Skjærvø 2016; Schmitt 2014; Seidl 1999.
7
2.
Den falske Smerdis och källorna
I denna del av studien presenteras det antika källmaterialet närmare i fem avsnitt. I avsnitt 2.1. redogörs för Dareios stamtavla och legitimitetsanspråk. I avsnitt 2.2. diskuteras några av de viktigaste aktörernas varierande namnformer i Dareios, Herodotos och Ktesias framställningar. I avsnitt 2.3. åskådliggörs de olika händelseförloppen över den falske Smerdis uppror såsom det beskrivs i dessa tre källor. I avsnitt 2.4. specificeras det fornpersiska nyckelbegreppet kāra utifrån den motsvarande termen uqu i DB akk., och de fornpersiska och akkadiska passagerna om Kambyses död analyseras. I avsnitt 2.5. redogörs för de textuella och religiösa skillnaderna mellan Behistunmonumentet och DB Bab.
2.1. Den dynastiska bakgrunden
Dareios genealogi i början av DB är problematisk ur flera avseenden, och har bäring för diskussionen om Dareios sannfärdighet vad gäller hans maktövertagande, vilket diskuteras i avsnitt 3.1.
Redan i DB §1 framhäver Dareios att han är en akemenid (fornp. Haxāmanišiya), och han redogör sedan för sin härkomst fem generationer bakåt: Hystaspes – Arsames – Ariaramnes – Teispes – Achaimenes. Dareios berättar att åtta ur hans familj (fornp. taumā) varit kungar före honom, men den enda han namnger är Kambyses.24 Problemen med Dareios redogörelse är följande: 1) den akemenediska dynastin är inte nämnd överhuvudtaget före DB, och måste alltså anses vara Dareios eget påfund; 2) det är oklart vilka de åtta tidigare kungarna ur Dareios taumā skulle vara; 3) Kambyses och Kyros lyser med sin frånvaro bland Dareios direkta förfäder.
Det är nödvändigt att diskutera Dareios redogörelse i förhållande till Kyroscylindern, som vid sidan av DB är den viktigaste källan för det akemenediska rikets dynastiska historia. Kyros II (regerade 559–530 f.v.t.25) berättar om sina förfäder på Kyroscylindern:
anāku Kuraš šar kiššat […] mār Kambuziya šarri rabȇ šar āl Anšan mārmāri Kuraš šarri rabȇ šar āl Anšan līp Šišpiš šarri rabȇ šar āl Anšan26
Jag är Kuraš, världens kung […] Son till kung Kambuziya, den mäktige kungen, kung över staden Anšan, sonson till Kuraš, den mäktige kungen, kung över staden Anšan, sonsonson till Šišpiš, den mäktige kungen, kung över staden Anšan.
Kyros II beskriver alltså sin släkt tre generationer bakåt: Kambyses I – Kyros I – Teispes. Han säger uttryckligen att alla var kungar över staden Anšan (i Elam). En Kyros nämns i assyriska annaler från 640-talet; om denne identifieras med Kyros II:s farfar är det är alltså nödvändigt att anta en mycket lång regeringstid för både Kyros I och Kambyses I (646–559 f.v.t., då Kyros II inledde sin regeringstid).27 Eftersom Kyros i de assyriska annalerna både regerade och hade en vuxen son på 640-talet, bör Teispes då ha fötts senast ca 700 f.v.t.28 Om dessutom Teispes i DB och Kyroscylindern antas vara samma person, är en möjlig rekonstruktion av familjen
24 DB § 1–4, 10.
25 Miroschedji 1985, 284.
26 Kyroscylindern, ur r. 20–21. Texten följer Shaudig 2019. Alla transkriptioner och översättningar från akkadiska
är mina egna.
8 följande29: Achaimenes | Teispes / \ Kyros I Ariaramnes | | Kambyses I Arsames | | Kyros II Hystaspes | | Kambyses II Dareios I
Figur 3. Möjlig rekonstruktion av akemenidernas familj, efter Kyroscylindern och DB §1–4.
Rekonstruktionen i Figur 3 innehåller tio personer, vilket betyder att en (och endast en!) av dem måste tas bort som regent, om Dareios och de åtta tidigare kungarna han nämner i DB ska hittas bland dessa personer. Det framgår dock från två andra inskrifter, av Dareios själv resp. Xerxes I, att Dareios farfar Arsames levde då Dareios blev kung. Detta antyder att varken Hystaspes eller Arsames innehade kungatiteln. Dessutom talar det faktum att Kyros II aldrig kallade sig en akemenid mot denna rekonstruktion.30
Givet de långa regeringstiderna för Kyros I och Kambyses I är dock även följande rekonstruktion tänkbar: Teispes / \ Kyros I Achaimenes | | Kambyses I Teispes | | Kyros II Ariaramnes | | Kambyses II Arsames | Hystaspes | Dareios I
Figur 4. Möjlig rekonstruktion av akemenidernas familj, efter Kyroscylindern och DB §1–4.
Uppställningen i Figur 4 tar bort Achaimenes som anfader till Kyros II, och skulle således förklara varför Achaimenes inte nämns i Kyros II:s titulatur. Det var också vanligt att nämna barn efter sin farfar, vilket talar för att Teispes i DB skulle kunna vara barnbarn till Teispes i Kyroscylindern.31 Mot rekonstruktionen i Figur 4 talar dock att Dareios I rimligtvis borde spårat sin familj ännu en generation tillbaka, om Kyros I och Achaimenes var (halv)syskon. Om nio kungar ska hittas bland personerna i Figur 3 eller Figur 4, måste det också antas att kungamakten alternerade mellan de båda familjelinjerna, eller att de regerade samtidigt. Några belägg för detta finns dock inte.32 Det går inte att bekräfta något av dessa familjeträd utifrån
29 Se Skjærvø 2016, 55; Balcer 1987, fig. 2 för liknande rekonstruktioner som Figur 3; Dognini, 2000, 28
accepterar denna stamtavla.
30 De fornpersiska inskrifter som berättar att Arsames levde då Dareios blev kung är DSf och XPf. De klassiska
källorna är eniga om att Dareios far Hystaspes aldrig var kung: Hdt. 3.139, 7.3; Pl. Leg. 3.695c; Ael. VH 12.43. Jfr. Briant 2002, 110, som utesluter att Hystaspes och Arsames regerade som kungar.
9
externa dokument, och det är omöjligt att veta huruvida det beror på förlusten av källmaterial eller på att grundantagandet är felaktigt, dvs. försöket att sammanlänka stamtavlorna i Kyroscylindern och DB.
Tolkningen av det fornpersiska ordet duvitāparanam (DB §4) är dessutom omstridd. Ordet är ett hapax legomenon som beroende på avledning kan tolkas som “sida vid sida“, “i succession“, eller helt enkelt som en sammansättning av “igen + förr“, dvs. “nu och tidigare“.33 Uttalandet “Vi är nio kungar duvitāparanam“ är alltså svårtolkat.34 Den akkadiska texten, tišīt
šarru ša zēru darȗ anīni, betyder “vi [är] nio kungar av en evig/kontinuerlig dynasti“.35 Tolkningen av den fornpersiska texten såsom nio kungar “sida vid sida“ har använts som argument för en tvådelad kungaätt, men denna läsning är alltså högst osäker, och den akkadiska texten talar emot en sådan tolkning.36
Flera forskare tillbakavisar istället dessa familjerekonstruktioner i två grenar som en historisk realitet. I detta fall kvarstår två möjligheter: antingen ljög Dareios om att Teispes var hans anfader för att knyta sin familj till Kyros, eller så är de båda Teispes inte besläktade.37 Hypotesen att Dareios placerade in Teispes i sin stamtavla i syfte att koppla sin familj till Kyros bygger på det underliggande antagandet att det var allmänt känt att Kyros farfarsfar hette Teispes, och att de akemenediska undersåtarna över hela riket (se avsnitt 2.5.) som hörde och läste Dareios redogörelse gjorde denna koppling. Annars skulle en sådan lögn från Dareios sida vara ineffektiv. Att det faktiskt rör sig om två helt olika personer kan samtidigt inte uteslutas, särskilt eftersom en viss Zišpiš, som garanterat är en annan person, nämns på fortifikationstavlorna PF 388 och 524 från Persepolis.
Dareios säger uttryckligen att Kambyses, Kyros II:s son, tillhörde hans familj. Han hävdar inte samma sak om Kyros II, vilket inte är så problematiskt som det först verkar. Herodotos berättar nämligen att “Kambyses var son av Kassandane, som var dotter av akaimeniden Farnaspes“.38 Om Herodotos uppgift accepteras, innebär det att Kambyses och Dareios faktiskt var släkt på mödernet. Det skulle förklara varför DB §10 betonar att Kambyses och Bạrdiya/Smerdis hade samma far och samma mor. Även Bạrdiya var en akemenid.39 Dareios ger oss inte namnet på modern, utan konstaterar bara att Kambyses tillhörde hans taumā. Det är dock värt att påpeka i detta sammanhang att Dareios aldrig nämner något namn på någon kvinna. Termen hamātā, “med samma mor“ är den enda referensen till en kvinna överhuvudtaget i alla Dareios inskrifter, vilket betonar vikten av informationen och utgör ett internt belägg för att Herodotos uppgift att akemeniden Kassandane var Kambyses mor är korrekt.
Sammanfattningsvis kan det konstateras Dareios legitimitetsanspråk är svaga och suspekta. Termen akemenid förekommer för första gången i DB, och måste tills vidare anses ha obefintlig tyngd ur dynastiskt hänseende. Jag menar att det är nödvändigt att överge teorin om två samtidigt regerande dynastier, dvs. att försöka hitta de nio kungarna bland personerna som presenteras i Figur 3 eller Figur 4, då det i dagsläget saknas klara historiska, lingvistiska och arkeologiska belägg för denna hypotes. Förkastandet av två alternerande eller samtidiga dynastier innebär att namnen på några av de åtta tidigare kungarna inte bevarats i källmaterialet. Syftar Dareios med de tidigare kungarna på Kambyses förfäder, som alltså skulle tillhöra
33 För de två första tolkningarna, se Bachenheimer 2018, 169; för den sistnämnda, Skjærvø 2016, 170; Schmitt
2014, 174 s.vv. duvitā och duvitāparanam.
34 I Bilaga 1 har jag valt att översätta “Tidigare och nu“, då det verkar ligga närmast den akkadiska texten. 35 DB akk. §4; texten följer genomgående translitterationen i Malbran-Labat 1994, 93–106. Kasussystemet i DB
akk. följer inte den klassiska akkadiskans regler, vilket jag låtit återspeglas i transkriptionerna. För nominalböjningen i DB akk., se Malbran-Labat 1994, 27–47.
36 Skjærvø 2016, 55.
37 För den förstnämnda hypotesen, Waters 2004, 91; för den sistnämnda, Miroschedji 1985, 282; Briant 2002, 110
förkastar en familjerekonstruktion i två grenar, men tar inte ställning till huruvida Teispes är fabricerad eller ej.
38 Hdt. 3.2, i översättning av Claes Lindskog; jfr. dock Ktesias, Bilaga 3, som hävdar att Kambyses var son till
Amytis, och Astyages barnbarn. Se Waters 2004, 92 och 96–97, som menar att Kyros II kan ha varit gift med både Amytis och Kassandane.
10
Dareios egen familj? Om Teispes i DB, verklig eller fabricerad, identifieras med Kyroscylinderns Teispes, är detta den troligaste förklaringen. Eller syftar Dareios på den ingifte Kambyses samt en kontinuitet genom avlägsna, legendariska kungar i sin egen separata, “eviga“ linje, som regerade både “förr och nu“? Den rimligaste förklaringen är att Dareios otydlighet är avsiktlig, givet de relativt svaga banden till föregångarens familj. Förhoppningsvis kan framtida fynd svara på frågorna som DB lämnat oss, men trots oklarheterna går det inte att anklaga Dareios för direkta lögner.
2.2. Brodern, bedragaren och hjälparna
De tre källorna använder olika namn för några av de viktigaste personerna i berättelsen om upproret 522 f.v.t. I detta avsnitt diskuteras namnen på dessa ur ett språkvetenskapligt och genealogiskt perspektiv.
Kambyses bror går under tre namn: • Bạrdiya (DB)
• Smerdis (Herodotos) • Tanyoxarkes (Ktesias)
Det fornpersiska namnet Bạrdiya är avlett från verbet bard-, “vara hög“ (jfr. svenskans “berg“). Σμέρδις, som återfinns hos Herodotos, är samma namn anpassat efter jonisk fonologi. Namnet syftar alltså på Smerdis upphöjdhet, eller ansenliga längd. Ktesias kallar istället brodern för Τανυοξάρκης < fornp. tanū vazạrka, “mäktig kropp“. Namnet bör ha varit ett smeknamn till Bạrdiya.40
Bedragaren går likaså under tre namn: • Gaumāta (DB)
• Smerdis (Herodotos) • Sfendadates (Ktesias)
Namnet Gaumāta har en osäker betydelse, men det första ledet gau- betyder “ko, boskap“.41 Herodotos hävdar att bedragaren faktiskt hette Smerdis, precis som brodern.42 Ktesias namn Sfendadates motsvarar fornp. *Spanta-dāta-, “given av spəṇtā“ (avestiska gudomligheter). Detta är möjligen ett tillnamn till Gaumāta, på samma sätt som Tanyoxarkes till Bạrdiya.43 Listorna över de sex hjälparna är viktiga för en diskussion om de grekiska historikernas källanvändning och frågan om graden av intertextualitet. De förekommer i alla tre framställningarna (Tab. 1).
40 Om avledningen av namnet Bạrdiya, samt Herodotos Σμέρδις, se Kent 1953, 200 s.v. Bạrdiya. Om Tanyoxarkes
som smeknamn till Bạrdiya Nichols 2008, 165; Lenfant 2004, lxiv-lxv.
41 Kent 1953, 200, 201, s.vv. Gaumāta- resp. gau-; Schiena 2008, 98 (efter Gershevitch) hävdar att det andra ledet
betyder “det som mäts“, och att Gaumāta alltså skulle vara ung. ekvivalent med engelska “Bullsize“, och tyda på en fysisk likhet mellan Gaumāta och Bạrdiya. Argumentet att två personer skulle likna varandra på grund av att deras namn möjligen har liknande betydelse är dock svagt.
42 Hdt. 3.61. Den fornpersiska förlagan för Patizeithes, den andre bedragaren hos Herodotos, är omstridd. Namnet
kan betyda antingen “vicekung“ eller “riksskyddare“, och härrör alltså från en politisk titel. Det är inte ett äkta personnamn. Se Shayegan 2012, 27–28, n. 2, för avledningsproblemen.
11 Tabell 1. Dareios hjälpare. Ordningen följer DB §68.
DB §68 Hdt. 3.70. Kt. F13.16 Vindafarnā Intafernes Atafernes
Utāna Otanes Onofas
Gaubaruva Gobryas Mardonios
Vidarna Hydarnes Idernes
Bagabuxša Megabyxos Barisses Ardumaniš Aspathines Norondabates
Såsom framgår i Tab. 1, överensstämmer Herodotos och Dareios listor i alla namn utom ett, nämligen Ardumaniš och Aspathines. Ardumaniš är helt okänd bortsett från omnämnandet i DB §68, men läsningen av namnet är säker.44 Aspathines som Herodotos nämner förekommer är dock troligen samma person som både avbildas och nämns i en inskription (DNd) vid Dareios grav i Naqsh-e-Rostam:
Aspacanā vaçabara Dārayavahauš xšāyaθiyahạyā isuvām dārayatiy45
Aspacanā, plaggbäraren, bär kung Dārayavauš stridsyxa.
Ktesias lista över hjälparna avviker kraftigt, vilket i två fall verkar bero på att han blandat ihop hjälparna med deras söners namn. Mardonios var son till Gobryas, och Onofas var son till Otanes. Två av namnen är dock mer svårförklarade: Barisses och Norondabates. Ingen tydlig identifikation av någon av dessa har tidigare kunnat ges. Lenfant identiferar Barisses med Badres, vilket hos Herodotos är namnet på två persiska generaler. Det är dock troligare att Barisses hos Ktesias är samma namn som på två skattkammartavlor från Persepolis. PT 25 (daterad 478 f.v.t.) är skriven till skattmästaren (el. kapnuškira) Barišša och rör utbetalning till trä- och relief(?)arbetare. Barišša är den tredje kända innehavaren av skattmästarämbetet, som han höll från 479 möjligen ända till 476 f.v.t. PT 78 (daterad 461 f.v.t.) beskriver hur en förman som Barišša är ansvarig för kommit från Susa till Persepolis för att få lön. Det är osäkert om de två tavlorna beskriver samma person Barišša, men dokumenten visar på en(?) högt uppsatt ämbetsman inom den akemenediska administrationen med samma namn som hos Ktesias lista över hjälparna.46
2.3. Händelseförloppen
2.3.1. Behistunmonumentet (DB och DB akk.)
Enligt DB dödade Kambyses sin bror Bạrdiya i hemlighet innan sitt fälttåg till Egypten, som han inledde i maj 525 f.v.t. Gaumātas uppror började 11 mars 522 f.v.t., då Kambyses fortfarande var i Egypten. Upproret började vid berget Arakadriš i Paišiyāuvādā, en plats i Persis, antagligen nära Pasargadae, genom att Gaumāta ljög för armén. “Han tog riket för sig själv“47 5 juli samma år. Detta syftar möjligtvis på en investiturceremoni i Pasargadae, beskriven av Plutarchos, som troligen använde Ktesias som källa.48 Sedan dog Kambyses “sin egen död“ (se diskussionen i avsnitt 2.4.2.); när, var, eller exakt hur detta gick till specificeras
44 Briant 2002, 108; för läsningen av Ardumaniš, se Schmitt 1999, 55–56.
45 DNd, inskrift från Dareios grav i Naqsh-e-Rostam. Texten följer Kent 1953, 140.
46 För Mardonios, se Hdt. 6.42; för Onofas, Hdt. 7.62. För de två generalerna Badres, se Hdt. 4.167, 203 (under
Dareios) & 7.77 (under Xerxes); om Ktesias avvikande namnformer, se Nichols 2008, 28 n. 81; Lenfant 1996, 376–379. För PT 25, se Cameron 1948, 125–127. För PT 78, idem 193–194.
47 Fornp. hauv xšaçam agạrbāyatā; akkad.: agašū šarrūtu ša Kambuziya iṣṣabat, “han tog Kambuziyas
kungadöme“.
12
dock inte. Gaumāta dödade mycket folk som tidigare känt Bạrdiya, för att de inte skulle känna igen honom. Till slut dödades han dock själv, tillsammans med sina främsta följare, av Dareios och hans sex medhjälpare. Detta skedde 29 september 522 f.v.t. i fortet Šikayauvatiš, i det mediska distriktet Nisāya. Dareios blev kung, och återställde till armén vad Gaumāta tagit ifrån dem.49
2.3.2. Herodotos
Enligt Herodotos mördades Smerdis av Prexaspes, som Herodotos beskriver som Kambyses trognaste man. Mordet skedde på direkt order av Kambyses själv, medan denne fortfarande befann sig i Egypten, alltså någon gång 525–522 f.v.t. Kambyses hade lämnat magern Patizeithes som sin husförvaltare i Susa, som sedan gjorde uppror efter att ha övertalat sin broder Smerdis att regera, eftersom han delade namn med den mördade brodern och dessutom var mycket lik honom till utseendet. När sedan en av magernas härolder nådde Kambyses och den persiska hären, insåg Prexaspes att magerna tagit makten. Drygt tjugo dagar efter en självvållad olycka dog Kambyses innan han kunde möta magerna. På sin dödsbädd erkände han mordet på brodern, men Prexaspes förnekade efter Kambyses död att det ägt rum.
Under tiden insåg Otanes i Susa att perserna blivit bedragna, efter att ha uppdragit åt sin dotter Faidymie, en av den falske Smerdis fruar, att känna efter om den nuvarande regenten hade öron eller inte. Otanes visste nämligen att magern Smerdis saknade öron. Han bildade då sammansvärjningen, och Dareios slöt sig sist till gruppen. Samma dag som de sju stormade palatset i Susa bad magerna Prexaspes att styrka för perserna att den som regerade verkligen var Smerdis. Denna gång berättade dock Prexaspes sanningen och begick därefter självmord. De sju fick reda på vad som hänt, stormade palatset och dödade magerna.50
2.3.3. Ktesias
Enligt Ktesias förtalades Tanyoxarkes av magern Sfendadates, som lyckades övertyga Kambyses att döda sin bror. Detta skedde utan änkedrottningen Amytis vetskap. Sfendadates var så lik den mördade Tanyoxarkes att alla vid hovet lurades, till och med Tanyoxarkes trognaste eunuck Labyxos. Sfendadates for sedan till Baktrien, som Tanyoxarkes regerat, och styrde där i fem år, innan Amytis fick reda på bedrägeriet. Hon begärde att få Sfendadates utlämnad, och drack gift efter att Kambyses inte gått med på detta. På den elfte dagen efter en självvållad olycka dog Kambyses i Babylon, men redan dessförinnan hade eunuckerna Bagapates och Artasyras planerat att Sfendadates skulle bli kung. Sju månader senare hade dock eunuckerna bytt lojalitet, då de hjälpte de sju sammansvurna att ta sig in i palatset där de dödade Sfendadates.51
Händelseförloppet är inte lika transparent hos Ktesias som hos Dareios och Herodotos, eftersom Ktesias (åtminstone i Fotios sammandrag) börjar med att beskriva Kambyses egyptiska fälttåg. Då Kambyses dog 522 f.v.t. och magern regerade i Baktrien fem år innan dess, kan mordet på Tanyoxarkes enligt Ktesias senast ha ägt rum 527 f.v.t., dvs. före Kambyses invaderade Egypten.
49 DB §10–14, 68 (=DB akk. §10–13, 54), se Bilaga 1. För Kambyses kampanj mot Egypten 525–522 f.v.t., se
Briant 2002, 50–61; för fälttågets början i maj 525 f.v.t., se Balcer 1987, 73. För platsen där Gaumātas uppror började, se Kent 1953 s.vv. Arakadri- och Paišiyāhuvādā-. För datumens moderna motsvarigheter, se
Malbran-Labat 1994, 109 n. 100, n. 102 resp. n. 109.
50 Hdt. 3.30, 3.61–79, se Bilaga 2.
51 I Kt. F9.8 (=Phot. Bibl. s. 36a9–37a25) berättar Ktesias att Kyros på sin dödsbädd gjorde Kambyses till kung,
13
2.4. Kāra, uqu och Kambyses “egen död“
I avsnitt 2.4.1. diskuteras det fornpersiska begreppet kāra, och dess betydelse preciseras i två nyckelpassager om den falske Smerdis uppror utifrån dess akkadiska motsvarighet uqu. I avsnitt 2.4.2. analyseras den fornpersiska och akkadiska passagen som beskriver Kambyses död (ur DB §11 resp. DB akk. §10).
2.4.1. Kāra och uqu
Ett nyckelbegrepp i DB är kāra, som beroende på sammanhanget kan betyda antingen “folket“ eller “armén“. Ordet är avlett från det fornpersiska verbet “att göra“, kar-. Etymologiskt är det samma ord som svenskans “här“, i militär bemärkelse.52 De olika sammanhangen som ordet kan användas i illustreras av två exempel från DB:
θātiy Dārayavauš xšāyaθiya nūram θuvām vạrnavatām taya manā kạrtam avaθā kārahạyā θādiy mā apagaudaya yadiy imām hadugām naiy apagaudayāhạy kārahạyā θāhạy Auramazdā θuvām dauštā biyā53
Kung Dārayavauš säger: Tro nu på vad jag har gjort! Säg sålunda till folket, [och] göm inte [vittnesmålet]! Om du inte gömmer detta vittnesmål, [utan] säger [det] till folket, må Ahura Mazdā [då] bli en vän till dig…54
pasāva Dādạršiš hadā kārā ašiyava hamaranam akunauš hadā
Mārgavaibiš Auramazdāmaiy upastām abara vašnā Auramazdāha kāra haya manā avam kāram tayam hamiçiyam aja vasiy55
Sedan färdades Dādạršiš [iväg] tillsammans med hären. De utkämpade ett slag mot de från Margiana. Ahura Mazdā gav mig undsättning. Genom Ahura Mazdās storhet slog hären som [var] min den där hären som [var] upprorisk stort.
I dessa två exempel är kontexten klar, och översättningen oproblematisk. Två passager ur DB §11 resp. 14 gällande den falske Smerdis uppror är dock inte lika tydliga:
hauv kārahạyā avaθā adurujiya adam Bạrdiya amiy haya Kurauš puça Kabūjiyahạyā brātā pasāva kāra haruva hamiçiya abava hacā Kabūjiyā
abiy avam ašiyava utā Pārsa utā Māda utā aniyā dahạyāva
Han (=Gaumāta) ljög för kāra sålunda: “Jag är Bạrdiya, Kuruš son, Kambūjiyas bror.“ Sedan gjorde hela kāra uppror mot Kambūjiya. De gick över till honom, både Persien och Medien samt de andra länderna.
adam niyaçārayam kārahạyā abicarīš gaiθāmcā māniyamcā viθbišcā tayādiš Gaumāta haya maguš adīnā
Jag återställde kāra:s betesmarker, boskap, hushåll[sslavar?] och husen som magern Gaumāta tagit från dem.
Den elamitiska motsvarigheten, taššup, är tyvärr lika oprecis som fornpersiskans kāra.56 För att ytterligare klargöra dessa passager är det därför nödvändigt att närläsa och analysera den akkadiska texten i detalj.
52 Otvetydiga exempel på betydelsen “folket“: DB §10, 12, 60. “armén“: t.ex. DB §18, 19, 25, 26, 27, 28, 29, 30,
31 (passim.). Ordet är mycket vanligt förekommande. För avledningen från roten kar-, se Bachenheimer 2018, 185. För etymologin, se Kent 1953, 179–180 s.v. kāra-.
53 Ur DB §60.
54 Dareios talar direkt till en framtida läsare. 55 Ur DB §38.
14
Kāra motsvaras i DB akk. av uqu. Det är uteslutande ett senbabyloniskt ord, som i
Behistuninskriften konstrueras som singular i betydelsen “folket“, som plural i betydelsen “trupperna“. Även utanför Dareios inskrifter förekommer ordet i senbabyloniska texter, ofta i militära sammanhang.57 Passagen om revoltens utbrott i DB akk. lyder:
šū ana uqu iparraṣ umma anāku Barziya māršu ša Kuraš šarru ša mātu parsu aḫu ṣeḫru ša Kambuziya arki uqu gabbi lapāni Kambuziya ittekrū ana muḫḫišu ittalkū mātu parsu mātu madaya bābilu mātu elamtu mātātu šanȇtu58
Han ljög för trupperna: “Jag [är] Barziya, Kuraš son, Persiens kung, Kambuziyas lillebror.“; då revolterade alla trupperna mot Kambuziya. De gick över till honom, Persien, Medien, Babylonien, Elam [och] de andra länderna.
Den akkadiska texten specificerar alltså att upproret enligt Dareios framställning började som en militär angelägenhet.59 Detta motiverar översättningen av de båda kāra i DB §11 med “hären“, istället för “folket“.60
Även i passagen om vad Dareios återställde konstrueras uqu i plural:
anāku ana uqu attadin alpu immeru eqlētu agrūtu bīt qašātu ša gumātu agašû magušu ikkimušunūtu61
Till trupperna gav jag tillbaka oxarna, fåren, fälten, de hyrda arbetarna [och] bågförläningarna62 som den där magern Gumātu stulit från dem.63
Dareios betonar alltså även här arméns roll i den falske Smerdis politik, och i sina egna åtgärder efter att han tagit makten. Passagen i DB akk. motiverar översättningen av kārahạyā i DB §14 med “härens“.64 Graden av specificitet som DB akk. tillför är viktig för en vidare tolkning av upproret, och diskuteras i förhållande till Herodotos och Ktesias i avsnitt 3.1.3.
2.4.2. Kambyses “egen död
“
Kambyses död beskrivs med fyra ord i DB §10: pasāva Kabūjiya uvāmạršiyuš
57 CAD: U/W 2010, s.v. uqu. Ordet används bland annat i sammansättningen rabuqu, general (“ledare för uqu”);
Tuplin 2005, 230; Streck 1996, 278; Malbran-Labat 1994, 27, 163–164; Stolper 1985, 87, n. 25; von Voigtlander 1978, 14, 17. Observera dock att uqu alltid stavas likadant i DB akk., oavsett numerus: <ú-qu>. Ett pronomen som syftar på uqu, eller ett finit verb med uqu som subjekt, behövs därför för att med säkerhet åtskilja betydelserna. Streck 1996, 278 menar att uqu genomgående skrivs i sg. i DB akk., men konstrueras med predikat i sg. eller pl. beroende på betydelsen. Fenomenet har grammatiska paralleller, bl.a. i gammalbabyloniska ṣābu. Frågan har inte betydelse för tolkningen.
58 Ur DB akk. §10 (=DB §11). Avsaknaden av attribut till det första uqu, före det direkta anförandet, har givit
upphov till två olika översättningar. von Voigtlander 1978, 55: “he kept lying to the people… Then all the troops revolted”. Se dock Malbran-Labat 1994, 70 för den längsta diskussionen om DB akk. §10, som hon översätter: “Gaumata… mentit aux troupes… alors toutes les troupes se révoltèrent“; hennes översättning, som följs här, hänger på tolkningen av adverbet arki som korrelativt istället för strikt temporalt.
59 Malbran-Labat 109, n. 101, betonar vikten av tolkningen av uqu för att fastställa revoltens åtminstone
ursprungligen militära natur, men diskuterar inte frågan vidare.
60 Skjærvø 2016, 73, 137–138 tar inte ställning utan översätter båda kāra med “people/army“; Kent 1953, 120,
översätter båda med “people“.
61 Ur DB akk. §13 (=DB §14).
62 Ordet syftar på en specifik babylonisk tradition av militära förläningar, se Stolper 1985, 25–27.
63 Malbran-Labat 1994, 110 översätter oförklarligen: “je rendis aux gens“; uqu är otvetydigt konstruerat som pl.
Jfr. Tuplin 2005, 230; von Voigtlander 1978, 55: “I gave back to the army“ (även citerad i CAD: U/W 2010, s.v.
uqu).
64 Skjærvø 2016, 71, 72, 121 översätter kārahạyāmed “to the people“; likaså Kent 1953, 120. Jag följer Hale 1988,
15
amạriyatā, “sedan dog Kambyses (som hade) sin egen död“. Nyckelordet i den fornpersiska
frasen är adjektivet uvāmạršiyuš, ett hapax legomenon och bestämning till Kambyses. Ordet är en sammansättning av uva- “sin egen“ (jfr. lat. suus) + mạršiyuš “död“. Sammansättningen är en så kallad bahuvrihi, och har alltså betydelsen “som har en B som är A“. Samma typ av sammansättning på svenska är exempelvis: Gråkappan Karl = Karl som har en grå kappa; Pippi Långstrump = Pippi som har långa strumpor.65
Den akkadiska motsvarigheten är något mer informativ än den fornpersiska och lyder arki
Kambuziya mītūtu ramanišu mīti. “sedan var Kambuziya död (genom) en själv-död“.
Verbformen mīti är statisk, “var död“; mītūtu, “död“ är en inre ackusativ. Nyckelordet är här
ramanišu (< ramanu), “egen“ eller “själv“. Det går att tolka ordet som enbart intensiverande:
“sin egen”, i linje med den fornpersiska texten.66 Pronomenet ramanu förekommer dock fler gånger i DB akk., och är inte ett hapax legomenon såsom det fornpersiska uvāmạršiyuš. I andra passager i DB akk. bär ramanu både direkt och indirekt reflexiv betydelse, och används även för att uttrycka att subjektet “själv” utför handlingen. I DB akk. §41 är betydelsen direkt reflexiv: lapāni pirṣātu lu mādu uṣur ramanka, “skydda dig själv verkligt mycket från lögner!“. I DB akk. §21, ina ramanišunu iddukušu, uttrycks att elamiterna “av sig själva dödade“ rebellen Martiya. I passagen om Kambyses död verkar DB akk. alltså tydligare än DB uttrycka att Kambyses dog på egen hand, antingen naturligt eller genom självmord. Malbran-Labat konstaterar att den akkadiska texten inte går att tolka som att Kambyses dog genom extern inblandning, och menar att ramanišu ger frasen en reflexiv betydelse.67
2.5. Stelen i Babylon (DB Bab.) och religiösa anpassningar
I DB §70 berättar Dareios själv om spridningen av inskriften. Paragrafen ristades aldrig in på akkadiska, men lades till separat på elamitiska. Tyvärr är den fornpersiska texten svårt skadad och innehåller dessutom en rad hapax legomena, vilket gör den exakta innebörden osäker.68 Andemeningen är dock tydlig: Dareios skickade sin inskrift “överallt i länderna“. DB Bab. är ett belägg för att detta inte enbart var tomma ord.
DB Bab. var en fristående stele, vars relief och inskrift endast är fragmentariskt bevarade. Stelen var placerad längs processionsvägen, norr om huvudborgen och Ishtarporten. Av fragmenten går det att sluta sig till att DB Bab. förstördes avsiktligt. Det troligaste historiska sammanhanget för detta är under någon av de babyloniska revolterna mot Xerxes I i början av dennes regering. Dess inskrift är skriven på akkadiska, och var uppdelad på åtta kolumner. Texten är inte en ordagrann kopia av någon av versionerna på Behistunmonumentet, men följer i regel DB akk. nära. Det finns dock ett viktigt undantag, i form av en religiös formulering.69
De akemenediska kungarnas religion, såsom den framstår i de fornpersiska inskrifterna, är en lokal form av zoroastrism. Akemenedisk religion är ett stort forskningsfält, som i huvudsak faller utanför ramarna för denna uppsats. Akemenidernas högste gud och dennes motpart är dock viktiga för den vidare diskussionen. Den högste guden för Dareios är Ahura Mazdā, men han tror också på andra gudar som han inte nämner vid namn. Ahura Mazdās motpart är Lögnen (fornp. drauga), som främst verkar genom den onde anden (av. Ahra Manyu).70
I DB lyder den religiösa frasen vašnā Auramazdāha, ordagrant “genom Ahura Mazdās
65 Det långa ā:et i uvā- beror på avljud (vriddhi-stadium). Se Kent 1953, 177 s.v. uvāmaršiyu-; Balcer 1987, 97–
98.
66 CAD 1999, s.v. ramānu, översätter “died his own (i.e. natural) death“.
67 Malbran-Labat 1994, 109 n. 103, som översätter “Cambyse mourut de sa propre mort“; Voigtlander 1978, 55
översätter “died a self-(inflicted) death“.
68 För en grammatisk analys och spansk översättning av den elamitiska texten av denna paragraf (=DBl), se
Quintania 2001. För en sammanställning av forskningsläget och en nytolkning av DB §70 (som jag dock inte följt i Bilaga 1), se Baghbidi 2009.
69 För förstörelsen av stelen, se Kosmin 2019, 236; Seidl 1999, 114. För inskriftsfragmenten, se Seidl 1999, 108–
113; von Voigtlander 1978, 63–66.
16
makt“. Frasen förekommer 35 gånger i DB; som exempel på hur frasen används anförs här exemplen från första kolumnen (DB §1–19). Ahura Mazdās makt förklarar 1) varför Dareios är kung; 2) varför undersåtarna respekterar Dareios lag; 3) varför Dareios blev kung efter att ha dödat Gaumāta; 4) hur Dareios återställde vad Gaumāta burit bort; 5) att Dareios lyckades korsa Tigris; samt 6) hur Dareios lyckades besegra Nidintu-Bēls armé.71 I DB akk. motsvaras den fornpersiska frasen av ina ṣilli ša Uramazda, ordagrant “i Uramazdas skugga“.
På grund av det fragmentariska tillståndet av DB Bab. finns denna religiösa formel bara bevarat på ett ställe i DB Bab. Det finns dock ingen anledning att anta att den inte förekom lika ofta som i Behistun.72 I DB Bab. har formeln ändrats till ina ṣilli ša Bēl, i “i Bēls skugga“. Bēl syftar här på Marduk, den högsta guden i babyloniernas panteon; i Babylon framställde sig alltså Dareios som stående under den babyloniske gudens beskydd.73
“Lögnen“ står alltid i singular i DB, och alltid i plural i DB akk. Möjligen är detta en variation med religiös betydelse inom Behistunmonumentet. Det laddade begreppet drauga, “Lögnen” ersätts i DB akk. av mer generella pirṣātu “lögner“. Tyvärr är inte en enda av dessa passager som betonar Lögnen bevarad på DB Bab. Det går därför i dagsläget inte att veta om de togs bort helt och hållet, anpassats såsom verkar vara fallet i DB akk., eller stod i singular såsom på fornpersiska. Det verkar troligast att DB Bab. här följde DB akk., men det är inte mer än en gissning med tanke på DB Bab.:s fragmentariska tillstånd.
71 Frasen är särskilt vanligt förekommande i resten av DB för att förklara militära segrar.
72 Motsvarande DB §30, DB akk. §24 som beskriver hur Dareios undersåte Vaumisa besegrar en rebellisk här i
Armenien/Urartu.
73 Denna religiösa anpassning av texten bör ha haft paralleller även i ikonografin (se Fig. 2). Framsidan av
17
3. Den falske Smerdis historicitet och rekonstruktionsförslag
I denna del av studien analyseras källmaterialet. Avsnitt 3.1. utgörs av en argumentation för den falske Smerdis historicitet utifrån de tre underfrågorna i 1.1. I avsnitt 3.2. diskuteras sedan källvärdet i Dareios (inkl. DB Bab.), Herodotos och Ktesias framställningar separat, och sist görs ett rekonstruktionsförslag utifrån källornas uppgifter.
3.1. Den falske Smerdis historicitet
3.1.1. Legitimitetsproblemet
I avsnitt 2.1. konstaterades att det är omöjligt att utifrån det bevarade källmaterialet anklaga Dareios för direkta lögner i beskrivningen av hans familjs bakgrund. Dareios överdriver implicit sina legitimitetsanspråk och lämnar många frågor obesvarade, men verkar samtidigt ha noggrant framlagt sina familjeförhållanden utan att direkt ljuga. Även om lögnerna vore uppenbara, utgör det dock inte tillräcklig anledning att misstänka att han helt fabricerat en usurpator och föregångare. En sådan fabricering skulle, mig veterligen, sakna tydliga tidigare historiska paralleller.74 Om Kambyses och Bạrdiya faktiskt genom sin moder Kassandane hörde till akemenidernas familj, såsom har argumenterats för i avsnitt 2.1., ger det tvärtom en viss trovärdighet till Dareios framställning. Dareios hade genom ingifte ett visst, om än svagt, legitimetsanspråk. Detta anspråk var troligen en anledning till att Dareios lyckades inta en maktposition efter Kambyses död.
Dareios påstår varken att Kyros II tillhörde hans familj eller att hans direkta förfäder faktiskt regerat. Efter sitt maktövertagande tycks Dareios dock ha strävat efter att omdefiniera vad som utgjorde en kungs legitimitet, genom att gång på gång betona den akemenediska dynastin.75 Detta är dock inte samma sak som att ljuga om släktband, att fabricera släktingar och tidigare kungar; såsom källmaterialet ser ut idag, kan Dareios inte läggas till last för något av detta i DB. Istället framtonar en bild av inkomplett, noga utvald information, för vidarebefordran till undersåtarna och eftervärlden.
3.1.2. “Det blev inte känt för kāra
“
I en diskussion om mordet på Bạrdiya och en bedragares möjlighet att regera är det först nödvändigt att analysera vad som står skrivet i DB §10 och 13 i detalj. DB §10 berättar att Kambyses brodersmord inte blev känt för kāra. Den akkadiska texten kan inte belysa denna passage, eftersom uqu inte står som subjekt. Utifrån sammanhanget tolkar jag här kāra som syftandes på armén, eftersom det var för trupperna som Gaumāta senare ljög, och det är trupperna som gick över till honom vid upprorets början. Dareios påstår att det var nödvändigt för Gaumāta att döda “mycket folk“ (fornp. kāram vasiy) som känt Bạrdiya tidigare. Detta är troligen överdrivet, men det tyder också på att Dareios medger att det fanns människor vid hovet som kände till mordet, och som visste att Gaumāta var en bedragare. Att mordet hölls fullständigt hemligt hävdas alltså inte i DB §10 och 13.
74 Shayegan 2012, 27–41, hävdar att DB §10–11 anspelar på den mesopotamiska traditionen av substitutkungar.
Jag ser dock inga klara paralleller mellan DB §10–11 och de mesopotamiska litterära exemplen han anför.
18
En del av den persiska armén måste ha följt med Kambyses för invasionen av Egypten i maj 525 f.v.t. Enligt Dareios övertygades alltså åtminstone en del av den kvarvarande armén av Gaumāta, vars uppror började i Persis vid berget Arakadriš. Vad en del av trupperna kan ha vetat eller inte vetat om mordet på Bạrdiya, och huruvida en bedragare sedan kan ha regerat, beror ytterst på hur avskilt det inre hovet var från hären och undersåtarna i det akemenediska rikets tidiga historia.
Tyvärr är Herodotos och DB de viktigaste textkällorna för hovprotokollet under denna tidiga period.76 Herodotos ger visserligen en bild av en mycket isolerad regent på både den mediska och den persiska tronen, men hans uppgifter bör iakttas med försiktighet eftersom det är troligt att han ville kontrastera Medien och Persien mot Grekland genom sina beskrivningar av de förra ländernas regenter. Arkeologiska fynd från Persepolis, som alltså är senare än den falske Smerdis uppror, visar dock på ett avskilt inre hov, och ett yttre hov i form av exempelvis Dareios apadāna och Xerxes I:s “Hundrapelarshall“.77 Llewellyn-Jones slutsatser om den akemenediska regenten är så viktiga i sammanhanget att jag citerar direkt:
In spite of the ceremony which surrounded the Great King… he was a shadowy figure even to longstanding courtiers. Indeed, limited access to the person of the sovereign was actually the prerequisite of Achaemenid monarchy… The physical separation of the king from his courtiers every aspect of royal life, including dinners and feasts.78
Systemet har talrika historiska paralleller från senare persisk historia, från Östasien, och från Afrika.79 Beläggen för den tidiga akemenediska historien är som sagt få och långt ifrån slutgiltiga, men senare belägg pekar alla på att hovet var avskilt och bevakat. För att upprorets början såsom den beskrivs i DB §10 ska anses rimlig är det i vilket fall nödvändigt att tänka sig att mordet på Bạrdiya var känt åtminstone i det inre hovet, för Kambyses närmaste krets i Egypten, i vilken Dareios bör ha ingått, samt för Gaumāta. Troligen fanns det ännu fler insatta med tiden. Inkluderade dessa med nödvändighet alla väpnade trupper i Persis? Det är omöjligt att dra några säkra slutsatser, särskilt eftersom det inte ens är känt var Bạrdiya normalt befann sig. Ktesias hävdar att han regerade i Baktrien efter Kyros II:s död, men han är den enda av de tre källorna som påstår detta. Samtliga källor är dock eniga om att mordet hölls tillräckligt hemligt.80
Om Bạrdiya dödades före det att Kambyses invaderade Egypten (maj 525 f.v.t.), vilket både DB och Ktesias hävdar, är det nödvändigt att anta att Bạrdiya varit död i minst två år och tio månader då Gaumātas uppror bröt ut (11 mars 522 f.v.t). Nästan tre år verkar som en lång tid, men bättre dokumenterade bedragarusurpationer, från den tidigmoderna historien, visar att mycket längre tid än så kan förflyta mellan ett mord och att en bedragare framträder. Huruvida det är ett välbelagt faktum att personen som bedragaren utger sig för att vara faktiskt har dött verkar ha ringa betydelse. Det är därför inte orimligt att delar av hären i Persis inte fått reda på Bạrdiyas död under denna tid, eller att de fortfarande var villiga att tro på att han aldrig dött.81
Efter att ha tagit makten med hjälp av armén räckte det med att döda dem som hade tillgång till det inre hovet och kände till det verkliga förhållandet, vilket är min tolkning av DB §13.
76 Förutom Bilaga 1 och 2, se även Hdt. 1.99–100; 3.118–119.
77 Llewellyn-Jones 2013, xxix, 31 och 54. Persepolis byggdes till största delen under Dareios regeringstid, idem
49.
78 Llewellyn-Jones 2013, 44. 79 Llewellyn-Jones 2013, 45.
80 Om Dareios i Egypten, se Hdt. 3.139–140; Hdt. 3.70 säger dock att Dareios slöt upp med de sex sammansvurna
efter att ha kommit från Persis; Ael. VH 12.43 berättar att Dareios var kogerbärare redan åt Kyros II, och han bör därför ha följt med även Kambyses på fälttåget. Briant 2002, 112; Schiena 2008, 100 placerar också Dareios i Egypten under fälttåget. Om Bạrdiya som regent i Baktrien, se Kt. F9.8 (=Phot. Bibl. s. 36a9–37a25); jfr. även avsnitt 2.3.3. och n. 51 ovan.
81 För fyra bedragare som utgav sig för att vara Sebastian I av Portugal 1584–1603, se Brooks 1964, 41–49; för tre
