Sjukdomar och skadedjur på trindsäd
Ärter:
Bristsjukomar Manganbrist:
Ärter kan visa symptom redan på 5 - 7 bladstadiet, särskilt på de yngsta bladen, med små ljusa klorotiska fläckar mellan nerverna. Fläckarna ljusnar och kan efterhand nekrotiseras.
Rotbrand, rotröta, vissnesjuka:
Vid ensidig odling får ärter dålig utveckling med symtom som rotbrand, rotröta, vissnesjuka.
De äldre uttrycken midsommarsjuka eller S:t Hans sjuka, anger för sjukdomens uppträdande.
En allmänt förekommande parasit i dessa sammanhang är Aphanomyces euteiches (en fykomycet). Det är en jordbunden svamp, som angriper ärtplantans rötter och nedre delen av stjälken. Angripna delar mörknar och får en tydlig röta, ärtrotröta. I den döda vävnaden kan man med mikroskopets hjälp få se svampens runda, tjockväggiga oosporer (äggsporer) med vilka smittan kan leva kvar i jorden flera år.
Oosporerna, som efterhand frigöres från rötvävnaden bildar, när ärter åter odlas, vardera 10 - 15 zoosporer (svärmsporer), som sedan på nytt ger upphov till rotinfektioner. Sporgroning och infektion gynnas av, och angreppen blir svårare vid, hög markfuktighet. Oosporerna är mycket motståndskraftiga, och i synnerhet om jorden är starkt smittad kan allvarliga angrepp av ärtrotröta inträffa även efter 8-10 års odlingsuppehåll, särskilt under år med riklig
nederbörd. Vid ¨normala¨förhållanden i marken kan man enligt erfarenhet klara sig från angrepp, om ärter inte återkommer oftare än vart 6:e år.
Infektionsgraden i jorden och därmed risken för angrepp kan bestämmas. Man provodlar på vintern under växthusförhållanden ärter i jord från blivande ärtfält, bestämmer
infektionsgraden och därmed också risken för kommande angrepp. Strax före ärternas blomning kan man på rötterna avslöja hur stora rotröteangreppen kommer att bli på det aktuella fältet
Vissnesjuka, intensiv sådan, kan erhållas av Fusarium oxysporum f sp pisi (en imperfekt svamp). Svampen tränger in i växten och täpper till kärlsträngarna.
Rotbrand kan också åstadkommas av en del vanliga rotbrandsvampar såsom Rhizoctonia sp.
och Pythium sp. Även Ascochyta pisi, A.pinodella och Mycosphaerella pinodes, mera kända som skadegörare på ovanjordiska delar, kan orsaka rotbrandskador,
Bekämping av detta problem innebär således förebyggande åtgärder, nämligen ordnad
växtföljd, friskt och eventuellt betat utsäde, goda markförhållanden såsom dränering, gödsling m.m.
Ärtfläcksjuka har, i varje fall tidigare, varit en besvarlig ärtsjukdom På baljorna, framförallt, men också på blad och stjälkar bildas fläckar, till formen runda eller avlånga 5-7 mm stora, som på baljorna är något insjunkna. På stjälkar och blad blir formen något avlång och
oregelbunden. Fläckarnas färg är gråbrun med en mörkare rand i kanten. I fläckarna kan man, åtminstone med förstoringsglas,se svarta prickar, som utgöres av svampens pyknidier.
Denna symptombild är karakteristisk för den svamp, som tidigare varit dominerande vid ärtfläcksjukan, nämligen Ascochyta pisi (en imperfekt svamp) (synonym Didymella pisi) Aven två andra arter förekommer: A.Pinodella och Mycosphaerella pinodes hos vilka
utbildade fläckar blir oregelbundna och mera sammanhängande med varandra samt till färgen något brunvioletta.
I angripna baljor smittas fröna, som blir fläckiga och fula samt något missformade. Med smittat frö föres smittan ut på fältet och uppväxande plantor kan på tidigt stadium bli så illa skadade att de vissnar och dör - en typ av groddbrand. Plantan, som klarar sig och växer upp, blir hämmad och får de tidigare nämnda symptomen. Sjukdomen kan också spridas genom smitta från angripna växtdelar i marken. Under fuktig väderlek får angreppen snabbt stor omfattning.
Bekämpning: Det är viktigt att ärtutsäde produceras under gynnsamma förhållanden, alltså under torra förhållanden, och under iakttagande av ordnad växtföljd. Friskt utsäde är nödvändigt. Betning har effekt.
Mjöldagg (Erysiphe pisi, en askomycet)
Ärter angripes ibland av mjöldagg, särskilt torra och varma somrar. Mycelet, som växer utanpå gröna delar är, jämfört med gräsmjöldagg, ¨tunt¨och spindelvävslikt. Från mycelet bildas konidier, och så småningom bildas även de små svartbruna perithesierna, innehållande sporsäckar. Angreppen har i regel liten betydelse.
Ärtbladmögel (Peronospora viciae f sp pisi, en fykomycet)
Bladmögel kan även drabba ärter. På bladens översida bildas gula fläckar, som senare blir bruna medan på undersidan det för Peronosporasläktet karakteristiska gråvioletta mycelet växer fram. Under mikroskop kan man tydligt se mycelet med konidier i spetsen av mycelgrenarna (konidiebärarna). Även baljorna kan angripas, de får bruna fläckar och blir missbildade. Konidiebärare och konidier bildas knappast på baljorna, men däremot bildas i baljvävnaden oosporer (äggsporer).
Oosporerna hamnar efter tröskningen i jorden där de kan bevara sin livskraft i flera år upp till 15 år. Från oosporerna överföres via zoosporer smittan till späda ärtplantor (s k primärsmitta) från vilka sjukdomen genom konidiesporer sprides vidare till andra plantor eventuellt till ärter på andra fält.
Primärangrepp kan motverkas genom betning med ett systemiskt svampmedel. Det är viktigt med långt uppehåll mellan ärtgrödor. Sortskillnader finns. Risken för skador av ärtbladmögel kan avgöras med en provodling i jord från fält där odling planers.
Skadedjur
Randiga ärtviveln(Sitona lineatus)
Randiga ärtviveln är knappt 5 mm lång, med gråaktiga och bruna längsstrimmor på kroppen.
Snytet är brett och ganska kort. Den rör sig snabbt. Liksom åtskilliga andra vivlar låter den sig falla till marken om den blir störd och ligger där helt orörlig en lång stund.
Den övervintrar som fullbildad i fältkanter eller i vallar med baljväxter, varifrån den på våren när temperaturen överstiger 18 grader flyger in på de nysådda ärtfälten.
De halvmånformiga gnagen i bladens kanter är typiska och lätta att känna igen, bladen erinrar om kugghjul. Starkare angrepp leder till att bladen till större delen blir uppätna. Ärtviveln påträffas inte bara på ärter utan även på vicker, åkerböna, klöver och en del vilda baljväxter.
Äggen läggs i jorden intill ärtplantorna där de kläcks efter 1,5 3 veckor. Larverna är vita 6-7 mm långa, fotlösa och med brunt huvud. Larverna livnär sig på rötter och bakterieknölar men det är oklart vad denna skada betyder för grödan. Efter förpuppning i marken kläcka under sensommaren en ny generation vivlar (en gen per år), som efter näringsgnag på olika baljväxter söker sig till övervintringsplatserna på hösten.
Ärtplantor i svag tillväxt i uppkomstskedet kan skadas, men allvarliga angrepp är sällsynta.
Enstaka gnagskador i bladkanten är utan betydelse, men då även inre delar av bladskivan skadas kan angreppet bli av betydelse. Vid angrepp i senare stadier är angreppen utan betydelse och plantorna växer från angrepppen.
Åkertrips (Trips angusticeps)
Det är den övervintrande generationen utan funktionsdugliga vingar, som kan påträffas på blad eller i skottspetsarna på ärtplantorna strax efter uppkomst. Stick- och sugskadorna leder till att angripna delar blir vitfläckiga, senare metallglänsande samt missformade. På ärter är i regel skadorna int av betydelse.
Ärttrips (Kakothripa pisivorus)
Ärttripsen skiljer sig i flera avseenden från föregående art, bl a är den längre (1,5 - 2 mm) och mörkare i färgen. Den utvecklar en generation per år och övervintrar i jorden. Nymferna är grågula – gulvita med mörka bakkroppssetsar.
Blommor och skottspetsar angripes först och därefter de späda baljorna, som blir brunaktiga, metallglänsande, missformade och ofta dessutom dåligt matade. Starka angrepp kan leda till att blomning uteblir. I skadegörelsen på baljorna är även de gulaktiga nymfer delaktiga
Ärtbladlus (Acyrthosiphon pisum)
Under varma och torra somrar kan ärtbladlusen förökas mycket snabbt, och man finner luskolonierna framförallt i blommor och på baljor, men även på blad och skottapetsar. Denna art är ganska stor, 3 - 4 mm lång vanligen ljusgrön till färgen (även rödaktiga och gula bladlöss påträffas) med långa antenner, ben och ryggrör. Övervintringen sker som ägg på fleråriga baljväxter och utvecklingen under sommaren med partenogenetiska generationer och slutligen sexuell förökning med påföljande äggläggning på vintervärdarna. Sugskadorna kan bli allvarliga. Ärtbladlusen fungerar även som vektor för en del baljväxtvirus. I början av angreppen är bladlössen inkrupna i toppskottets hopvecklade blad. Vid avräkning av ärtbladlöss för att fastställa bekämpningsbehovet (bekämpningströskel) kan man skaka toppskottet mot en vit bakgrund eller liknande.
Ärtgallmyga (Contarinia pisi)
Efter att ha övervintrat i en kokong i marken på föregående års ärtfält tar sig larven på våren upp till strax under markytan där förpuppning sker. Vid en jordtemperatur av ungefär
15grader C börjar kläckningen och de fullbildade myggorna söker sig till ärtfält för äggläggning. Tidpunkten är för södra Sverige ungefär slutet av juni. Äggen läggs främst i blommor eller blomknoppar men även i skottspetsar och kläcks efter cirka 4 dygn.
Larvangripna delar sväller upp, blommor öppnar sig ej, baljor missbildas, tillväxten hämmas och det kan bildas en hopträngd rosett av kortskaftade blad och blommor. I angripna delar hittar man talrika, livliga gallmyggelarver, 2 - 3 mm långa och vita till färgen. Larver i stort antal kan även påträffas i baljorna, även om baljorna troligen inte direkt äggbeläggs. Frö och baljvägg angripes. En andra generation uppträder i fältet efter en månad.
Ärtvecklaren (Cydia nigricana, synonym. Laspeyresia nigricana)
Ärtvecklaren är en relativt liten fjäril, med c:a 14 mm:s vingbredd. De gråbruna framvingarna har omväxlande ljusa och mörka snedstreck på främre vingparets kanter. Larven, som
fullvuxen 7 - 8 mm lång, är gulvit med mörka prickar och mörkt huvud. Fjärilen lägger ägg på blad, stipler eller på späda ärtbaljer, i vilket senare larverna äter sig in och gnager på fröna.
Öppnar men en angripen balja påträffas vanligen en, möjligen ett par, larver, skadade frön samt larvernas gryniga exkrementer. Larverna lämnar efter c:a 3 veckor baljorna, söker sig ned i marken där de övervintrar i en kokong och förpuppas kommande år.
Kläckningen och därefter inflygningen till ärtfälten börjar i första delen av juni och varar minst ett par veckor.
Äggen kläcka efter 7 - 12 dagar och under en kort tid (knappt en dag), innan larven har ätit sig in i baljorna, är det möjligt att bekämpa larverna. Ärtvecklaren angriper såväl mat- och
foderärter som konservärter. I konservvärter hinner emellertid larverna som regel inte att bli fullt utvecklade före skörd, varför i områden med enbart konservärtodling
ärtvecklarpopulationen efterhand starkt reduceras.
Den kvantitativa skördeförlusten kan vid starka angrepp bli betydande, men dylika angrepp förefaller inte vara vanliga. Värre är de kvalitativa förlusterna som även vid små angrepp hårt drabbar kokärter men framförallt konservärter. Även mycket små angrepp i konservärter kan få förödande effekter på kvaliteten. Eftersom odling av ärter till mogen skörd medför att ärtvecklarens larver full- bildas kan problem uppstå när t ex foderärter börjar odlas inom konservärtsdistrikten.
Genom att utnyttja feromonfällor har man goda möjligheter att få säkra indikationer på när bekämpning skall ske för att ge bra resultat. Metoden är användbar i konservärter med låg skadetröskel men inte tillförlitlig vid högre trösklar som gäller för ärter som skördads vid fullmoget stadium.
Åkerbönor
Mykoser- svampsjukdomar.
Bönfläckssjuka(Ascochyta fabae, synonym Didymella fabae, en imperfekt svamp)
Framförallt visar blad symtom och också senare, stjälkar och baljor, som får bruna fläckar med pyknidier på liknande sätt, som beskrivits för ärtfläcksjuka. Angripna frön blir missfärgade. Sporerna sprids i fält främst med regnstänk. Bönfläcksjuka är i första hand utsädesburen men även smitta via skörderester kan förekomma.
Svampsmittan överlever mer än fem år i marken. Friskt utsäde är av stor betydelse.
Chokladfläcksjuka (Botrytis fabae, en imperfekt svamp).
På bladen bildas talrika små fläckar av millimeterstorlek eller ännu större. De är chokladbruna till färgen och de större är ljusare i mitten. Fläckarna kan ibland likna de, som beskrivits för bladfläckssjuka, men saknar pyknidier. Dessa symptom är så gott som alltid noterade i åkerbönodlingar och anses inte ha någon större betydelse. Man talar här om
chokladfläcksjukans icke aggressiva fas. Men blir det fuktigt väder och därtill hög temperatur kan sjukdomen övergå i den aggressiva fasen då svampen växer snabbt, fläckarna blir flera, växer samman och plantan vissnar. Ju tidigare den aggressiva fasen sätter in desto allvarligare blir skadan.
Sjukdomen överlever på växtrester men även frösmitta förekommer som dock har mindre betydelse.
Bladmögel (Peronospora viciae )
Bladmögel på åkerbönor verlever som oosporer (vilsporer) i marken troligen 10-15 år.
I fält sprids konidier med vinden.
Bönrost (Uromyces viciae-fabae)
Bönrost uppträder främst på bladen, i form av oregelbundet placerade rostfläckar. Symtomen kommer sent på odlingssäsongen.
Bönrost är icke värdväxlande och har hela livscykeln på åkerbönor. Den överlever på växtrester i marken.
Åkertrips (Thrips angusticeps).
I likhet med vad som var fallet med ärter, kan den övervintrande åkertripsgenerationen skada de unga åkerbönplantorna. Sugskadorna leder till silverglänsande fläckar på bladen som dessutom blir tydligt deformerade i kanten.
Skadegörelsen sker främst då de första gröna bladen sitter ¨hopklämda¨ mellan de uppträngande hjärtbladen. Angreppen blir kraftigare om det är ogynnsamt väder vid uppkomsten med torka och värme.
Randiga ärtviveln (Sitona lineatus)
Randiga ärtviveln förekommer i fälten på våren då plantorna är små och åstadkommer på bladen de typiska halvmånformade gnagen.
Bönbladlus (Betbladlus) (Aphis fabae)
Bönbladlus (synomymt används namnet betbladlus och utförlig beskrivning finns under betavsnittet). Blad- och skottspetsar kan genom sugskadorna bli illa åtgångna och starka angrepp kan nära nog leda till missväxt.
Lusangreppen sätter ofta in under blomningen.
Åkerbönor är även goda dragväxter för bin och det har visat sig att de även före och efter blomning kan locka till sig bin, som då söker sig till de små nektarhaltiga dropparna (extraflorala nektarier), som finna vid stiplerna.
