Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap
Vårdvetenskap
Unga Vuxna med psykisk sjukdom
Att våga prata om sin sjukdom
Författare:
Handledare:
Amelie Lidén
Afsaneh Roshanai
Annika Åhlén
Examinator: Lena Gunningberg
Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp
2013
Nyckelord: Psykisk sjukdom, Ungdomar, Socialt Nätverk, Stöd, Stigmatisering
SAMMANFATTNING
Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka det sociala nätverkets kvalité med avseende på psykiskt sjuka unga vuxnas möjligheter att vara öppna om sin sjukdom samt identifiera eventuella orsaker till svårigheter att prata om sin sjukdom.
Metod: Arbetet var en kvantitativ studie med deskriptiv design. Datainsamlingen gjordes med hjälp av en studiespecifik enkät på en mottagning för psykiskt sjuka unga vuxna mellan 18 och 25 år. Av 123 potentiella deltagare svarade 79 (64 %) på enkäten, varav två stycken uteslöts då de ej ansåg sig ha någon psykisk sjukdom/ohälsa.
Resultat: Det visade sig att deltagarna i undersökningen hade ett socialt nätverk och att majoriteten (90 %, n=69) ansåg att de hade någon att prata med om sin psykiska
sjukdom/ohälsa. Majoriteten önskade dock att de kunde vara mer öppna kring sin sjukdom och hade också någon form av svårighet att prata om sin sjukdom med sitt sociala nätverk. De vanligaste angivna orsakerna var att känna skam för sin sjukdom och att den sjuke trodde att man inte skulle bli förstådd.
Nästan hälften av deltagarna upplevde att de hade någon form av svårighet att öppna sig om sin psykiska sjukdom/ohälsa för vårdpersonal/behandlare och de vanligaste angivna orsakerna till detta var att deltagarna trodde att vårdpersonalen inte skulle förstå eller att de inte kände någon tillit inför vårdpersonalen
Slutsats: Psykiskt sjuka unga vuxna har svårt att vara öppna kring sin sjukdom, delvis på grund av stigmatisering. En ökad kunskap om och medvetenhet i samhället om hur vanligt psykisk sjukdom/ohälsa är skulle kunna underlätta för dessa individer att vara öppna om sin sjukdom, både på ett personligt plan och som grupp. Öppenhet är enligt författarna en del i processen att minska stigmatiserande attityder gentemot psykiskt sjuka individer.
ABSTRACT
Aim: The aim of this study was to investigate the quality of the social network in regard to young adults, with psychological disorders, and their possibilities to be open about their disease. In addition the study aimed at identifying possible causes to perceived difficulties by young adults to talk about their disease.
Method: The survey was a quantitative study with descriptive design. The data was collected using a study-specific questionnaire on a clinic for young adults with psychological disorders, between 18 and 25 years of age. Out of 123 potential participants 79 (64 %) answered the questionnaire, of which two were excluded because they did not see themselves as suffering from mental illness.
Results: The results showed that the participants of the study stated that they had a social network and the majority (90%, n=69) considered they had someone to talk to about their disease, but most of them wanted to be more open about their illness.
However, the majority had some form of difficulty to talk about their disease with their social network. The most common specified causes were to feel ashamed of their disease and that the mentally ill persons did not think they would be properly understood.
Almost the half of the participant experienced that they had some form of difficulty to be open about their mental disorder in front of health professionals and the most common specified causes was that the participant did not thought that they would be properly understood or that they did not felt confidence before the health professionals.
Conclusion: Young adults with psychological disease have difficulty to be open about their disease, partly because of stigma. An increased knowledge and awareness in society about how common mental disorder is could help these individuals to be open about their mental disorder, both on a personal level and as a group. To be open-minded is according to the authors a part of the process to decrease stigmatizing attitudes towards individuals with mental disorders.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Introduktion………..5-13 1.1 Psykisk sjukdom………5 1.2 Depression……….5 1.3 Ångestsyndrom……….……….…..6 1.4 Bipolärsyndrom……….6 1.5 Ätstörningar………...6 1.6 Personlighetsstörning (borderline)………....…7 1.7 Neuropsykiatrisk störning………...7-8 1. 8 Stigmatisering………...8-10 1.9 Socialt stöd………...………….………..…11-12 1.10 Problemformulering………...………12 1.11 Syfte………12 1.12 Frågeställningar……….…………..13 2. Metod……….………13-15 2.1 Design………...…….……13 2.2 Urval………..13 2.3 Datainsamlingsmetod…….………...……....14 2.4 Tillvägagångssätt………..……14-15 2.5 Bearbetning av data och analys………..152.6 Etiska överväganden………..…….15
3. Resultat………..15-18 3.1 Det sociala nätverket………..16
3.2 Svårigheter i att prata om sin sjukdom……….……….16-18 3.3 Orsaker till svårigheter att öppna sig……….………….……18
4. Diskussion………..19-23 4.1 Metoddiskussion………19-21 4.2 Resultatdiskussion……….…21-22 4.3 Slutsats………22 5. Referenser………...22-25
5
1. INTRODUKTION
1.1 Psykisk sjukdom/ohälsa
Världshälsoorganisationen (WHO) beskriver psykisk sjukdom som ett folkhälsoproblem världen över. I synnerhet gäller detta depression och ångestsyndrom (Handisam, 2012).
Enligt Statens Folkhälsoinstitut ingår endast sådana tillstånd som kan öka risken för allvarlig sjukdom eller för tidig död i begreppet ”psykisk ohälsa” (Statens folkhälsoinstitut, 2009). Under den senare delen av 1900-talet har den yngre generationens (16-24år) psykiska hälsoutveckling försämrats. Från slutet av 80-talet har en stigande ökning av andelen yngre i åldern 16–24 med ängslan, ångest eller oro noterats. Detta gäller inte enbart självrapporterade fall, antalet sjukhusvistelser på grund av depression eller ångesttillstånd har även ökat . Under en 10-årsperiod (1997-2007) fördubblades antalet 20-24 åringar som vårdats för depression och antalet i åldern 16-19 fyrdubblades. Det är oklart varför denna ökning har skett, men att ungdomars livsvillkor har förändrats kan vara en orsak. (Socialstyrelsen, 2009).
Psykisk sjukdom/ohälsa diagnostiseras med hjälp av diagnosklassificeringsmanualen DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual for Mental Disorders, Fourth Edition) och används i flera länder, rättssalar, forskning och utbildning. DSM-IV utgår från fem perspektiv:
Symtomdiagnos, personlighetsstörning, kroppssjukdom, påfrestningar och funktionsnivå. Dock säger den inget om orsaken till diagnosen (Allgulander, 2008). Föreliggande arbete behandlar patienter med nedanstående sjukdomar:
1.2 Depression
Depression är ett vanligt förekommande problem hos många individer och räknas idag som en folksjukdom. Omkring 25 % av alla kvinnor och 15 % av männen i Sverige har, har haft eller kommer någon gång i sitt liv drabbas av en behandlingskrävande depression (Socialstyrelsen, 2010). Enligt DSM-IV definieras egentlig depression som nedstämdhet, minskad
glädje/intresse som har varat i minst två veckor under i stort sett hela tiden. Även något av följande symtom ska finnas: viktförändring, sömnstörningar, agitation, hämning,
svaghetskänsla, skuldkänslor, minskad tanke-/koncentrationsförmåga eller tankar på döden (Allgulander, 2008). I Sverige behandlas depression oftast med antingen antidepressiva läkemedel, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk korttidsterapi, interpersonell terapi, elektrokonvulsiv terapi (ECT) eller en kombination av dessa (Socialstyrelsen, 2010).
6 1.3 Ångestsyndrom
Ångestsyndrom är också vanligt förekommande. Cirka 25 % av befolkningen drabbas av detta någon gång under sin livstid (Socialstyrelsen, 2010). Ångestsyndrom innefattar flera
sjukdomstillstånd: panikångest, generaliserad ångest, social ångest, tvångssyndrom,
posttraumatisk stressyndrom, agrofobi och specifika fobier (Allgulander, 2008). Personer med ångestsyndrom får olika behandling beroende på vilken typ av ångest de har; lugnande medel och information i det akuta läget. Psykoterapi (kognitiv beteendeterapi, KBT), SSRI-
(selektiva serotoninåterupptagningshämmare), andra serotoninstimulerande preparat eller andra läkemedel som underhållsbehandling (Allgulander, 2008).
1.4 Bipolära syndrom
När det gäller bipolär sjukdom är andelen drabbade mindre, ca 1-2% av befolkningen (Socialstyrelsen, 2010). Bipolär sjukdom kännetecknas av en växling mellan maniska perioder, depressiva perioder och neutrala episoder. Mani karaktäriseras av högt stämningsläge eller en märkbar irritabilitet i minst en vecka samt minst tre av följande symtom: ökad självkänsla, nedsatt sömnbehov, pratsamhet, tankeflykt, lättdistraherad, ökad aktivitetsnivå, och vidlyftighet. Det akuta skedet av bipolär sjukdom behandlas med
antipsykosmedel eller antiepileptiska medel kombinerat med en samtidig inledning med stämningsstabiliserande ämnet Litium. Detta kan kompletteras med samtalsterapi och ECT (elektrokonvulsiv terapi) (Allgulander, 2008).
1.5 Ätstörningar
Anorexi diagnostiseras när en person minskar sitt kaloriintag så att en ohälsosam
viktminskning uppstår. Ibland använder sig den sjuke även av metoder som extrem motion, kräkning, vätskedrivande läkemedel och laxermedel för att uppnå viktnedgång. Vid bulimi tappar den sjuke kontrollen över sitt matintag och intar på kort tid 1000-2000 kilokalorier för att sedan kräkas upp dem eller använda laxermedel. Kroppsvikten förändras inte så mycket vid bulimi. Behandling av anorexi och bulimi är individuell och kan innefatta t.ex.
nutritionsbehandling som går ut på att patienten får lära sig att äta på rätt sätt igen. Kognitiv beteendeterapi kan sedan minska återfallsrisken när en normalvikt har uppnåtts. När det gäller ätstörningar beräknas det att 1 % av kvinnorna och 0,1 % av männen sjuknar in i anorexi före 18 årsåldern. I bulimi insjuknar 1-2 % av alla kvinnor och 0,1 % av alla män (Allgulander, 2008).
7 1.6 Personlighetsstörning (borderline)
I DSM–IV beskrivs personlighetsstörning som ett bestående mönster av inre upplevelser och beteenden som avviker påtagligt från förväntningar i individens kultur. Dessa störningar kan ses redan i barndomen. För att diagnostiseras som personlighetsstörd ska avvikelser varit återkommande under ungdomen i minst två av fyra punkter:
Kognition: sättet individen uppfattar och tolkar omvärlden och grundar sina attityder och bilder av sig själv och andra.
Affektivitet: omfånget, intensiteten och ändamålsenlighet hos individens känsloreaktioner.
Interpersonell funktion: sättet individen relaterar till andra och hanterar samspelet med andra.
Impulskontroll: i vilken grad individen kan kontrollera sina impulser eller skjuta upp behovstillfredsställelse.
(Allgulander, 2008).
Typiska karaktäristiska drag för personer med borderline är impulsivitet, instabil självbild, självdestruktivitet och affektlabilitet (Allgulander, 2008).
1.7 Neuropsykiatrisk störning
Vid en neuropsykiatrisk störning har personen svårt att behålla uppmärksamheten, kontrollera sina impulser, eventuellt nedsatt motorik, problem med relationer till andra, inlärning, minne och förmåga att uttrycka sig.
(Allgulander, 2008)
Bland neuropsykiatriska störningar ingår bland annat ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder), ADD (Attention-Deficit Disorder), Tourettes syndrom, Autistiskt syndrom och Aspergers. Dessa är genomgripande störningar i utvecklingen. (Allgulander, 2008)
Autistiskt syndrom är en störning i utvecklingen gällande social förmåga, så som
ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning med mera. Det innefattar också en störning i den kommunikativa förmågan då personen i fråga har en försenad talutveckling, mutism
8 brukar också ha begränsade intressen och aktiviteter och har lätt att missförstå frågor,
anvisningar och skämt. Vid förändringar i rutiner kan personen reagera kraftigt. Individen kan bli mycket fixerad vid detaljer och sensoriska stimuli kan utlösa starka reaktioner eller inga reaktioner alls. Det finns inga farmakologiska behandlingar mot autistiskt syndrom, men om personen blir aggressiv eller självdestruktiv kan Risperdal ges (Allgulander, 2012).
Personer med Aspergers syndrom har liknande symtom som de med autism. Skillnaden är att personer med Aspergers inte har problem med språkutvecklingen eller den kognitiva
förmågan (Allgulander, 2008).
Vid ADHD har personen en uppmärksamhetsstörning som gör att han/hon inte verkar lyssna till tilltal, inte följer instruktioner, inte kan organisera sina aktiviteter, är lättdistraherad och glömsk. De med ADHD har också en hyperaktivitet som gör det svårt att sitta still, pratar mycket, avbryter och har svårt att vänta. Som barn är de mycket aktiva och får problem att utföra lekar, klänger och klättrar. Barn med ADHD får till en början pedagogisk hjälp och behandlingen fortsätter med centralstimulerande läkemedel, så som Ritalin och Concerta. Personer som har ovanstående problem men som inte är hyperaktiva kan ha diagnosen ADD som är en störning i uppmärksamhetsförmågan (Allgulander, 2008).
Karaktäristiskt för Tourettes syndrom är flera tics, det vill säga ofrivilliga rörelser, ryckningar, hostningar, grymtningar, harklingar, tal och skrik med mera. Personer med tics har ofta
tvångssymtom eller ADHD. Tics kan vara ärftligt, men avtar vanligtvis innan 20 års ålder. Det finns ingen säker behandling, men KBT kan lära individen att bemästra situationer med tics. Även klonidin som minskar omsättningen av noradrenalin i hjärnbarken kan prövas
(Allgulander, 2008).
Samsjuklighet vid ovanstående sjukdomar är också vanligt (Socialstyrelsen, 2010).
1.8 Stigmatisering
Erving Goffman definierar stigmatiseringsprocessen som ” Ett drag… en egenskap … hos en individ som får dem av oss som möter honom att vända sig bort från honom och bortse från de anspråk på gemenskap … som hans övriga egenskaper i och för sig kunde ha motiverat… Den stigmatiserade tenderar att hålla sig med samma värderingar som vi… De
9 han inser att det är något skamligt med att ha en egenskap som han har…” (Lundberg, 2010).
Stigmatiseringen av psykiskt sjuka är mångfacetterad med flera infallsvinklar. Förutom diskriminering, som kanske är den mest uppenbara formen, påverkar stigma även samhällets och enskilda personers åsikter, attityder och bemötande gentemot den psykiskt sjuka
individen. Den sjuke både förväntar sig och räds de stigmatiserande attityderna, trots att han/hon själv kanske inte identifierar sig med bilden av psykiskt sjuka som han/hon antar att samhället eller specifika individer har. Utöver detta kan den sjuke även själv ta till sig de stigmatiserande värderingarna och tro att de stämmer på honom eller henne. Studier av
individer med depression och bipolär sjukdom visar att konsekvenserna för den psykiskt sjuke kan bli problem med självkänslan, det sociala nätverket, delaktighet i samhället, den
subjektiva livskvalitén, rehabiliteringsprocessen och hjälpsökande (Brohan, Gauci, Sartorius & Thornicroft, 2010).
I dagens samhälle finns både en strukturell och en individuell diskriminering av psykiskt sjuka individer. Denna stigmatisering ökar den redan tunga bördan för den drabbade då han/hon utöver eventuell stigmatisering även måste handskas med sina psykiska problem, behandlingen och eventuella biverkningar av läkemedel (Ilic et al., 2011). Det finns även evidens för att människor med psykisk sjukdom väljer att inte söka professionell hjälp på grund av stigmatisering (Griffiths, Crisp, Jorm & Christensen, 2010).
Mycket forskning pågår kring stigmatisering och psykisk sjukdom. Fokus ligger ofta på att utarbeta lämpliga mätinstrument för stigmatisering i dess olika skepnader; uppfattad, upplevd och självstigmatisering (Brohan et al., 2010). Brohan m.fl. har gjort en sammanställning som kan utgöra en hjälp för forskare och vårdpersonal att mäta den sjukes upplevelse av
stigmatisering.
Resultat från World Mental Health Surveys som är en världsomfattande studie visar att bipolär sjukdom, depression och ångestsyndrom ökar sannolikheten för upplevd
stigmatisering med det dubbla jämfört med kroniska fysiska sjukdomar. Samsjuklighet mellan dessa psykiska sjukdomar ger en ännu högre risk för upplevd stigmatisering. Sambandet mellan psykisk sjukdom och upplevd stigmatisering var starkt både i industriländer och i utvecklingsländer (Alonso et al, 2008)
10 över. Den svenska studien ”Swedish attitudes towards people with mental illness” visade att en fjärdedel av undersökningsgruppen i studien inte kunde tänka sig att bo granne med en person med allvarlig psykisk sjukdom (Högberg, Magnusson, Lutzen & Evalds-Kvist, 2012).
En studie av kinesiska collegestudenters attityder till psykisk sjukdom visade att en negativ inställning till personer med mental sjukdom var vanligt förekommande (Wang, Huang, Jackson & Chen, 2012).
I Zambia undersöktes primärvårdsanställdas inställning till patienter med psykisk sjukdom och resultatet visade att diskriminerande och stigmatiserande attityder till individer med psykisk sjukdom var ett problem även där (Kapungwe, Cooper, Mayeya, Mwanza, Mwape, Sikwese & Lund, 2011).
Yamaguchi, Mino och Uddin (2011) har undersökt och sammanställt andra forskares metoder för att minska stigmatisering och öka medvetenheten hos unga individer om psykisk ohälsa. Direkt kontakt med psykiskt sjuka individer och utbildning i samband med detta är enligt Yamaguchi et al (2011) den metod som har störst effekt på stigmatiserande attityder, dock är det oklart hur effekterna blir på lång sikt.
Romer och Bock (2008) anser att fokus på unga psykiskt sjuka individer som förbättrats av sin behandling och som kan fungera som en motsats till stereotypen av en psykiskt sjuk individ är en viktig del för att minska stigmatisering av psykiskt sjuka yngre personer och höja tilltron till behandling.
Den nationella kampanjen Hjärnkoll drivs av den svenska myndigheten Handisam med målet att öka öppenheten och kunskapen om, samt minska stigmatiserande attityder mot psykisk sjukdom. En studie utförd av Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser visar att tre fjärdedelar av undersökningsgruppen undviker att berätta för sin omgivning om sin psykiska ohälsa. Drygt hälften har upplevt att omgivningen tagit avstånd från dem på grund av deras sjukdomstillstånd och 43 % har upplevt sig diskriminerade av hälso- och sjukvårdspersonal (Handisam, 2012).
11 1.9 Socialt stöd
Under rehabiliteringsprocessen är det viktigt att man som vårdpersonal arbetar för att skapa en terapeutisk allians med patienten där patienten känner förtroende och tillit till vården. Utöver detta är det viktigt att patienten har ett socialt nätverk omkring sig där han/hon kan få hjälp med vardagliga bestyr, känslomässigt stöd och en inblick i andra individers problemhantering (Skärsäter, 2010).
En kvalitativ studie gjord inom primärvården i Storbritannien visade att individer med psykisk sjukdom satte stort värde på vårdpersonal som var goda lyssnare, visade empati och
förståelse, stöttade patienten när han/hon behövde berätta om sin oro och sina bekymmer samt skapade en tillitsfull relation. Kontinuitet, det vill säga att patienten fick träffa samma
vårdkontakt hela tiden var viktigt. Att behöva berätta sin hälsohistoria upprepade gånger för olika kontakter upplevdes frustrerande. Deltagarna beskrev också att kontakt med andra patienter i liknande situationer var berikande. Dock kunde patienterna även känna en rädsla för att av omgivningen sättas i samband med psykisk sjukdom när de till exempel gick för att träffa vårdkontakter eller andra patienter med psykisk sjukdom. Deltagarna i studien beskrev ett dagligt kämpande mot de hinder, till exempel stigmatisering, som de upplevde att
sjukdomen skapade. Vårdpersonalens funktion var att hjälpa patienterna att komma över begränsningarna (Kai & Crosland, 2001).
Majoriteten av de psykiskt sjuka i Lundbergs avhandling (2010) anser att de tillhör en
stigmatiserad grupp i samhället och att de ofta tror att de flesta människor ser ner på individer med psykisk sjukdom. Många av dem upplever också en rädsla för andra personers
avståndstagande och undviker därför sociala kontakter, alternativt håller dessa på en ytlig nivå eller låter bli att berätta om sina psykiska besvär. Det är vanligt att man upplever en
försämring i familjerelationerna och att tidigare vänskaper gått förlorade.
Enligt Brunt och Hansson (2005) har subjektiv livskvalité under det senaste århundradet blivit ett grundläggande mått på livssituationen hos långvarigt psykiskt sjuka. Lam och Rosenheck (2000) har tittat på studier där forskare undersökt de sociala relationernas påverkan på upplevelsen av livskvalitet. Dessa studier har visat att bra sociala relationer ger en bättre subjektiv livskvalitet. Yanos, Rosenfield och Horwitz (2001) har sett att vardagliga sociala kontakter, så som med vänner, familj och vårdpersonal, som upplevs vara stigmatiserande inverkar negativt på livskvaliteten.
12 Lundberg (2008) gjorde en studie i Sverige som visade att socialt nätverk och känslan av kontroll över sitt liv är de två viktigaste faktorer för upplevelsen av livskvalité. Individer med psykisk sjukdom kunde i relation till stigmatisering, känslan av kontroll över sitt liv, socialt nätverk och upplevd livskvalité ses som en grupp där stigmatiserande erfarenheter påverkade den upplevda livskvalitén så mycket att stigma, enligt Lundberg (2008), enskilt bör vara en faktor att ta hänsyn till när det gäller livskvalitet hos psykiskt sjuka individer.
Det finns många studier om stigmatisering och psykisk sjukdom, men utgångspunken är oftast samhällets syn på psykiskt sjuka, upplevelser av stigmatisering, sätt att motverka
stigmatiserande attityder eller olika metoder för att mäta stigma. Mer sällan har det undersökts hur psykiskt sjuka konkret och i vilken omfattning upplever att stigmatisering påverkar deras sociala nätverk.
1.10 Problemformulering
Eftersom antalet unga individer med depression och ångestsjukdomar stiger, och antalet kontakter med unga psykiskt sjuka patienter ökar inom vården (Socialstyrelsen, 2009) tycks denna grupp vara särskilt utsatt. Precis som Goffman uttrycker sig och genom egna
erfarenheter av kontakt med psykiskt sjuka tror författarna att psykiskt sjuka individer,
delar/räds/förväntar sig de stigmatiserande värderingarna som en stor del av samhället har om psykisk sjukdom. Detta leder till att den sjuke får svårigheter att prata om och vara öppen kring sin sjukdom (Corrigan, 2004), vilket kan ge negativa konsekvenser för patientens sociala nätverk och rehabiliteringsprocessen (Lundberg, 2010). Således behövs det studier för att på samhällsnivå öka förståelsen för den psykiskt sjuke individen, minska stigmatiserande attityder kring psykisk sjukdom/ohälsa och på sikt underlätta för psykiskt sjuka individer att kunna prata om sin sjukdom och få ett fungerande socialt stöd.
1.11 Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka det sociala nätverkets kvalité med avseende på psykiskt sjuka unga vuxnas möjligheter att vara öppna om sin sjukdom och samt identifiera eventuella orsaker till svårigheter att prata om sin sjukdom.
13 1.12. Frågeställningar
1. Hur ser det sociala nätverket ut för psykiskt sjuka unga vuxna?
2. Har psykiskt sjuka unga vuxna svårigheter i att prata om sin sjukdom med: a) Familj (föräldrar/vårdnadshavare/syskon)
b) NÄRA vänner (allra närmsta vänner)/eventuell partner c) Vänner
d) Bekanta/Kollegor/Studiekamrater e) Vårdpersonal/behandlare
3. Vad tycker psykiskt sjuka unga vuxna att den största orsaken till svårigheterna är att öppna sig inför:
a) Familj (föräldrar/vårdnadshavare/syskon)
b) NÄRA vänner (allra närmsta vänner)/eventuell partner c) Vänner
d) Bekanta/Kollegor/Studiekamrater e) Vårdpersonal/behandlare
2. METOD
2.1 Design
Projektet var en kvantitativ studie med deskriptiv design. Enligt Polit och Beck (2012) används den deskriptiva studiedesignen för att beskriva, observera och/eller dokumentera något. Den kvantitativa metoden valdes för att kunna inkludera fler studiedeltagare jämfört med en kvalitativ metod med intervjuer som också skulle ta längre tid (Polit och Beck, 2012).
2.2 Urval
Ett bekvämlighetsurval tillämpades. Deltagarna var patienter mellan 18 och 25 år
(medelåldern var 21,3 år) med depression, ångestsyndrom, bipolära syndrom, ätstörningar, personlighetsstörningar, neuropsykiatriska störningar eller en samsjuklighet mellan dessa som behandlades vid en specialistmottagning för psykiskt sjuka unga vuxna i Mellansverige. Mottagningen tog emot psykiskt sjuka personer i åldrarna 18-25 som inte behandlades inom primärvården. Till avdelningen kommer 40 till 50 besökare varje dag.
14 2.3 Instrument och datainsamlingsmetod
Datainsamlingen gjordes med hjälp av en studiespecifik enkät. Detta på grund av brist på lämpliga standardiserade instrument. Enkäten innehöll 23 stycken frågor där majoriteten av frågorna hade flersvarsalternativ (bilaga 1). Frågan om vilken psykisk sjukdom deltagaren led av var en öppen fråga. De andra frågorna var utformade utifrån frågeställningarna så att information kunde införskaffas om deltagarnas sociala nätverk i relation till deras psykiska sjukdom/ohälsa (bilaga 1).
Svarsalternativen gällande orsaker till deltagarnas eventuella svårigheter att prata om sin sjukdom baserades på Goffman’s definition av stigmatisering där ”skam för sitt tillstånd” och ”rädsla för omgivningens åsikter” är centrala begrepp (Lundberg, 2010). Vidare, baserad på befintlig litteratur (Skärsäter, 2010), antog författarna att” brist på tillit” till exempelvis vårdpersonal kunde vara en av orsakerna. Utifrån författarnas egna erfarenheter av kontakter med psykiskt sjuka unga vuxna lades även ”brist på förståelse”,” inte vilja visa sig svag”, ”inte vilja tynga andra med sina problem” och ”annat” till som möjliga alternativ.
Enkäten pilottestades på två icke deltagande personer med psykisk sjukdom/ohälsa innan den lämnades ut på avdelningen.
Totalt 123 enkäter delades ut under en period av ca 3 veckor där alla mottagningens besökare tillfrågades att delta i studien. Totalt besvarade 79 (64,2%) patienter enkäten, varav 2 svarade att de inte hade någon psykisk sjukdom/ohälsa. Dessa enkäter exkluderades eftersom
deltagarna själva inte ansåg sig vara sjuka. Det slutliga antalet blev således 77 (62,6%) deltagare (varav 20 män och 56 kvinnor). Några enkäter saknade svar på enstaka frågor, men eftersom majoriteten av frågorna i enkäten var besvarade användes dessa enkäter ändå. Svaren redovisades som ”ofullständigt svar” i tabellerna, men räknades bort från det totala antalet svar i den specifika frågan.
2.4 Tillvägagångssätt
Tillstånd av verksamhetschefen på mottagningen inhämtades. Information om studien, som innefattade studiens syfte och villkor gavs muntligt och skriftligt till personalen. Enkäterna delades ut till patienterna av personal i receptionen på mottagningen, tillsammans med ett skriftligt informationsbrev (bilaga 2). Om patienterna inte ville delta fick de slänga enkäten
15 eller lämna in den obesvarad. Hade de svarat tidigare, lämnades enkäten tillbaka i
receptionen. När enkäten fyllts i lade patienten den i en låda som fanns på mottagningen. Datainsamlingen pågick i ca 3 veckor.
2.5 Bearbetning och analys av data
Insamlad data behandlades konfidentiellt och på ett sätt så att enskilda individers svar inte gick att spåra. Varje enkät kodades och analyserades med deskriptiv statistik med hjälp av dataprogrammet SPSS. Frågor med öppna svarsalternativ och de frågor som deltagarna missuppfattat analyserades manuellt.
2.6 Etiska överväganden
Av etiska skäl ingick ej personer under 18 år. I enlighet med Helsingforsdeklarationen (World Medical Association, 2008) informerades patienterna om studiens syfte, att deltagandet var helt frivilligt, anonymt, att det inte skulle påverka deras behandling och att de närsomhelst kunde avbryta utan att behöva motivera detta. De fick även information om att materialet förstörs när examensarbetet är slutfört.
3. RESULTAT
Majoriteten svarade att de hade någon psykisk sjukdom/ohälsa (92 %, n= 71) och att de hade någon att prata med om sin psykiska sjukdom/ohälsa (90,8%, n= 69). Sex patienter svarade att de inte visste om de hade en psykisk sjukdom eller ej. Av deltagarna var det 62,3% som var singlar och 50,6% studerade (Tabell 1)
De vanligaste förekommande sjukdomarna bland deltagarna var depression och
ångestsyndrom (Tabell 1). Av de 71 individer som hade en psykisk sjukdom rapporterade 34 av dem att de led av en samsjuklighet (Tabell 1) mellan dem inkluderade sjukdomarna depression, bipolär I+II, ångestsyndrom, neuropsykiatrisk störning, borderline, ätstörning. Mer detaljerad information om patienterna presenteras i Tabell 1.
16
Tabell 1. Deltagarnas karaktäristika
3.1 Socialt nätverk
Deltagarna i undersökningen hade ett socialt nätverk och majoriteten (90 %, n=69) ansåg att de hade någon att prata med om sin psykiska sjukdom/ohälsa, men de flesta skulle vilja vara mer öppna kring sin sjukdom.
3.2 Svårigheter att prata om sin sjukdom
Majoriteten (76,7%, n=59) hade någon form av svårighet att prata om sin psykiska
sjukdom/ohälsa med sin familj (Tabell 2). Nästan hälften av gruppen (48,6%, n=36) skulle vilja öppna sig mer inför sin familj om sin psykiska sjukdom/ohälsa.
De flesta (72,4 %, n=55) hade någon form av svårighet att prata om sin sjukdom med nära vänner/eventuell partner (Tabell 2). Dryga hälften, 57,8% (41), ville kunna öppna sig mer om
Sysselsättning n(%) Arbetar 17(22,1) Studerar 39(50,6) Sjukskriven 14(18,2) Arbetssökande 3(3,9) Annan 4(5,2)
Har du en psykisk sjukdom? n(%)
Ja 71(92,2) Vet ej 6(7,8) Civilstånd n(%) Gift 1(1,3) Sambo 13(16,9) Särbo 8(10,4) Singel 48(622,3) Annat 7(91,1) Sjukdomar n Depression 32 Bipolär I + II 14 Ångestsyndrom 39 Neuropsykiatrisk störning 8 Personlighetsstörning (borderline) 6
Ätstörning (anorexia nervosa, bulimi) 6
Under utredning 4
17 sin psykiska sjukdom/ohälsa för sina nära vänner/eventuell partner (Tabell 3). Majoriteten (84,7 %, n=19) hade svårigheter att prata om sin psykiska sjukdom/ohälsa med vänner (Tabell 2) och 42 % (n=29) ville kunna öppna sig mer inför dem angående sin psykiska
sjukdom/ohälsa (Tabell 3). 87,7% (n=64) hade någon form av svårighet att öppna sig om sin psykiska sjukdom/ohälsa inför bekanta/kollegor/studiekamrater (Tabell 2), varav 28,6% (n=20) skulle vilja öppna sig mer inför dessa (Tabell 3).
Angående svårigheter att öppna sig inför behandlare/vårdpersonal hade 43,2 % (n=32) någon form av svårighet med detta (Tabell 2) och 47,9 % (n=34) av deltagarna skulle vilja kunna öppna sig mer inför denna grupp (Tabell 3).
Tabell 2. Svårigheter att prata om sin psykiska sjukdom/ohälsa.
n(%) n(%) n(%) n(%) n(%)
Hur är det att prata om din psykiska sjukdom/ohälsa? Familj Nära vänner Vänner Bekanta/kollegor/ studiekamrater Vårdpersonal/ behandlare Jag kan inte prata om detta
med dem
Stora svårigheter Vissa svårigheter Inga svårigheter
Jag har ingen/inga familj nära vänner, vänner, bekanta/kollegor/studie-kamrater, vårdpersonal/ behandlare Ofullständiga svar 13(16,9) 11(14,3) 35(45,5) 18(23,4) 0(0,0) 0 6(7,9) 10(13,2) 39(51,3) 18(23,7) 3(3.9) 1 26(36,1) 16(22,2) 19(26,4) 7(9,7) 4(5,6) 5 33(45,2) 19(26,0) 12(16,4) 6(8,2) 3(4,1) 4 2(2,7) 5(6,8) 25(33,8) 41(55,4) 1(1,4) 3 Total 77(100) 77 (100) 77(100) 77(100) 77(100)
18
Tabell 3. Svårigheter att öppna sig mer om sin psykiska sjukdom/ohälsa?
3.3 Orsaker till svårigheter att öppna sig
Den största orsaken till svårigheterna var att deltagarna inte trodde att de som de pratar med, med undantag för nära vänner, skulle förstå. När det gäller nära vänner var den största orsaken att det inte ville tynga andra med sina problem. Dock måste man se till här att många svarade fler alternativ (tabell 4).
Tabell 4. Orsaker till svårigheter att öppna sig
n(%) n(%) n(%) n(%) n(%) Familj Nära vänner Vänner Bekanta/ kollegor/ studiekamrater Vårdpersonal/ Behandlare Jag skäms för min sjukdom 12(15,6) 17(22,1) 17(22,1) 15(19,5) 8(10,4) De kommer inte förstå 48(62,3) 29(37,7) 39(50,6) 28(36,4) 15(19,5) Jag är rädd för vad de ska tycka/ tänka om mig
11(14,3) 21(27,3) 30(39) 26(33,8) 7(9,1)
Jag vill inte visa mig svag
21(27,3) 19(24,7) 20(26) 18(23,4) 6(7,8)
Jag vill inte tynga andra med mina problem
34(44,2) 33(42,9) 27(35,1) 19(24,7) 2(2,6)
Jag känner ingen tillit
8(10,4) 5(6,5) 14(18,2) 25(32,5) 10(13)
Annat 9(11,7) 5(6,5) 9(11,7) 10(13) 7(9,1)
n(%) n(%) n(%) n(%) n(%)
Skulle du vilja öppna dig mer om din psykiska sjukdom/ohälsa inför: Familj Nära vänner Vänner Bekanta/kollegor/ studiekamrater Vårdpersonal/ Behandlare
Ja, mycket mer Till en viss del
Nej, det är bra som det är Ofullständiga svar 4(5,4) 32(43,2) 38(51,4) 3 8(11,3) 33(46,5) 30(42,3) 6 6(8,7) 23(33,3) 40(58) 8 2(2,9) 18(25,7) 50(71,4) 7 16(22,5) 18(25,4) 37(52,1) 6 Total 77(100) 77(100) 77(100) 77(100) 77(100)
19
4. DISKUSSION
4. 1 Resultatdiskussion
Resultatet av undersökningen visade att psykiskt sjuka unga vuxna hade ett socialt nätverk. Däremot fanns svårigheter att vara öppen om sin psykiska sjukdom/ohälsa med sina kontakter i det sociala nätverket. Det var tydligt att deltagarna kände igen sig i de föreslagna orsakerna; ”skam”, ”rädsla för omgivningens åsikter”, ”avsaknad av förståelse”, ”brist på tillit", ”inte vilja visa sig svag” och att ”inte vilja tynga andra med sina problem”, eftersom få hade valt svarsalternativet ”annat”. Det stora antalet deltagare som använde flera svarsalternativ visade att svårigheterna var komplexa och har flera orsaker. En del av dem som hade svårt att prata om sin sjukdom upplevde dock inget behov av att öppna sig mer.
Mycket viktigt att notera är att nästan hälften av deltagarna upplevde att de hade någon form av svårighet att öppna sig om sin psykiska sjukdom/ohälsa för vårdpersonal/behandlare och att de vanligaste angivna orsakerna till detta var att deltagarna trodde att vårdpersonalen inte skulle förstå eller att de inte kände någon tillit inför vårdpersonalen. Detta har
beröringspunkter med Nationell Patientenkät 2012, där Sveriges Kommuner och Landsting undersöker den patientupplevda kvalitén på vården i landet. Enligt Nationell Patientenkät 2012 ansåg ungefär en tredjedel av patienterna som behandlades inom den psykiatriska öppenvården i Mellansverige att de helt eller delvis saknade förtroende för sin behandlare, att de inte visste vilken läkare som ansvarade för deras vård och att de upplevde att de inte bemöttes med respekt och hänsyn (Sveriges Kommuner och Landsting, 2012).
Faktorer som försämrar kontakterna i det sociala nätverket
I linje med resultatet av tidigare studier (Brohan et al., 2010; Lundberg, 2010) visade resultatet av denna studie att rädsla för stigmatiserande åsikter och skam är ett problem för psykiskt sjuka unga vuxna och påverkar deras kontakter i det sociala nätverket negativt. Psykiskt sjuka individer antar ofta att omgivningen ser ner på dem och de känner en rädsla och skam för sitt hälsotillstånd i samband med sociala kontakter (Brohan et al., 2010; Lundberg, 2010). Rädslan resulterar i att den sjuke undviker att berätta om sin psykiska sjukdom/ohälsa av rädsla för omgivningens avståndstagande vilket också ligger i linje med denna studies resultat.
20 livskvaliten för den psykiskt sjuke. Föreliggande studie har inte undersökt deltagarnas
subjektiva livskvalité, men det är logiskt att anta att svårigheter att vara öppen och prata om sin psykiska sjukdom som orsakas av skam, rädsla, brist på tillit och förståelse kan leda till ännu sämre livskvalité än vad sjukdomen i sig medför. Tänkvärt är också att ett vanligt symtom vid psykisk sjukdom är skuldkänslor och även det skulle kunna vara en orsak till att den drabbade inte vill prata om sin sjukdom. Frågan som uppstår är alltså om inte de
skuldkänslorna till stor del är orsakade av den stigmatiserade bilden av psykisk sjukdom som finns i samhället och inte något som är en del utav den psykiska sjukdomen.
Kliniska implikationer och vidare studier
Romer och Bock (2008) anser att det är viktigt att lyfta fram unga psykiskt sjuka individer som förbättrats av sin behandling för att minska det stigma som psykiskt sjuka unga vuxna får bära. Enligt Yamaguchi m.fl. (2011) är direkt kontakt med psykiskt sjuka individer och
utbildning i samband med detta den mest effektiva metoden för att förändra stigmatiserande attityder i samhället. I linje med detta anser författarna att en viktig del i förändringsarbetet mot en ökad öppenhet kring psykisk sjukdom/ohälsa är att de som är utsatta, kan och vågar prata om sin sjukdom med sitt sociala nätverk, både för sin egen skull och ur ett större, samhällsperspektiv. För att underlätta för individer med psykisk sjukdom/ohälsa att vara öppna kring sin sjukdom krävs ökad kunskap och förståelse hos allmänheten för psykisk sjukdom/ohälsa, dess orsaker och hur det yttrar sig samt en medvetenhet om hur vanligt det faktiskt är. Detta skulle kunna genomföras med mer information på samhällsnivå t.ex. genom kampanjer som Hjärnkoll (Handisam, 2012), samt på individnivå med exempelvis
föreläsningstillfällen för familj och närstående till patienter på psykiatriska mottagningar. När det gäller svårigheter att prata om sin sjukdom med vårdpersonal tror författarna att en öppen och rak kommunikation med patienten gällande tillit och förståelse skulle underlätta mötet mellan patient och vårdpersonal. Om brist på kontinuitet i till exempel kontakten med läkare är ett problem skulle det kunna lösas med att varje patient på mottagningen har en
sjuksköterska som håller i den huvudsakliga kontakten med patienten, bevakar patientens hälsotillstånd samt ser till att vården utformas i samtycke med patienten.
Ytterligare studier skulle behövas för att mer detaljerat undersöka problemen i kontakten med vårdpersonal, vad som orsakar bristen på tillit och att patienterna tror sig inte bli förstådda. Handlar problemen om vårdpersonalens bemötande, kontinuiteten i kontakten – får patienten träffa samma kontakt hela tiden eller byts de ut, anser patienterna att de får den behandling
21 och stöd de behöver? I linje med Nationell patientenkät (Sveriges Kommuner och Landsting, 2012) visar föreliggande studie att brister finns inom öppenvårdspsykiatrin, även om
resultaten inte är helt jämförbara då Nationell Patientenkät behandlar all öppenvårdspsykiatri i landstinget vilket även inkluderar patienter med missbruk och vård av patienter med
psykossjukdomar, samt alla åldersgrupper.
4.2 Metoddiskussion
Metodval
En kvantitativ studie med deskriptiv design valdes för att inkludera så många deltagare som möjlig på kort tid samt för att översiktligt undersöka, beskriva och bekräfta ett fenomens existens. Men även en kvalitativ studie med intervjuer kan användas för att djupare kunna analysera psykiskt sjuka unga vuxnas upplevelser av att prata om sin sjukdom.
Urval
Åldersspannet 18-25 år valdes för att belysa yngre psykiskt sjukas situation. Av etiska och praktiska skäl exkluderades personer under 18 år. Även personer med psykossjukdomar exkluderades eftersom mottagningen inte tog emot denna patientgrupp.
Ett problem med urvalet var att alla patienter som tillhörde mottagningen inte fick samma chans att delta i studien då en viss grupp av patienter eventuellt var i ett större behov av stöd och hjälp från mottagningen än andra och därför kom dit oftare. Risken finns alltså att
gruppen med mindre problem inte svarade på enkäten, eftersom de besökte mottagningen mer sällan, vilket gör att generaliserbarheten minskar. Trots detta anser författarna att resultatet ändå är viktigt och användbart eftersom svarsfrekvensen var relativt hög och att det i så fall var de mest utsatta patienternas problem som undersöktes. Ett alternativ till att lösa problemet hade varit att mottagningens personal skickade ut enkäten till ett slumpmässigt urval av mottagningens patienter. Den metoden hade dock varit för omfattande för ett arbete på denna nivå och dessutom hade det krävts ett större engagemang från mottagningens personal. Risken hade dessutom varit en lägre svarsfrekvens.
Mätinstrument
På grund av att inga lämpliga standardiserade mätinstrument fanns att tillgå användes en studiespecifik enkät. De flesta av enkäterna hade ofullständiga svar vilket författarna tror kan
22 bero på utformningen av själva instrumentet. Några av deltagarna ansåg att en del utav
frågorna var upprepande, vilket kan ha lett till att alla frågor inte besvarats. Dock var det nödvändigt att ha med alla frågor för att undersöka olika delar av det sociala nätverket. Eftersom deltagarna ofta tolkade frågan om orsaker till svårigheterna som en
flersvarsalternativfråga var det svårt att få veta den enskilt största faktorn bakom problemen. För att bättre ha kunnat analysera orsakerna till deltagarnas svårigheter att prata om sin sjukdom borde frågan förtydligats genom att t.ex. skriva att endast ett alternativ var möjligt.
4. 3 Slutsats
Psykiskt sjuka unga vuxna har svårt att vara öppna kring sin sjukdom med sitt sociala nätverk Orsakerna till detta är flera, varav att känna skam för sin sjukdom och rädsla för
omgivningens åsikter kan kopplas till stigmatisering. Andra orsaker som att inte känna tillit och tro att man inte kommer bli förstådd var också vanliga, särskilt i kontakt med
vårdpersonal. En ökad kunskap om och medvetenhet i samhället om hur vanligt psykisk sjukdom/ohälsa är skulle kunna underlätta för dessa individer att vara öppna om sin sjukdom, både på ett personligt plan och som grupp. Med detta menas dock inte att individer med psykisk sjukdom ska berätta om sin sjukdom för alla de träffar. Författarna anser dock att individer med psykisk sjukdom ska kunna vara öppna om sin sjukdom på samma villkor som individer med fysisk sjukdom, förutsatt att individen känner ett behov av detta.
Öppenhet är enligt författarna en del i processen för att minska stigmatiserande attityder gentemot psykiskt sjuka individer.
5. REFERENSER
Alonso, J., Buron, A., Bruffaerts, R., He, Y., Posada-Villa, Lepine, J.P., …Von Korff, M. (2008) Association of perceived stigma and mood and anxiety disorders: results from the World Mental Health Surveys. Acta psychiatrica scandinavica, 118, 305–314.
doi: 10.1111/j.1600-0447.2008.01241.x
Allgulander, C. (2008). Introduktion till klinisk psykiatri. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
23 Brunt, D. & Hansson, L. (red.) (2005). Att leva med psykiska funktionshinder: livssituation
och effektiva vård- och stödinsatser. Lund: Studentlitteratur.
Brohan, E., Gauci, D., Sartorius, N., & Thornicroft, G. (2010) Self-stigma, empowerment and perceived discrimination among people with bipolar disorder or depression in 13 European countries: The GAMIAN–Europe study. Journal of Affective Disorders,129 (2011) 56–63.
doi:10.1016/j.jad.2010.09.001
Corrigan, P.W. (2011). Protecting self-esteem from stigma: A test of different strategies for coping with the stigma of mental illness. International Journal ofSocial Psychiatry, doi: 10.1177/0020764010392058
Griffiths, K.M., Crisp D.A, Jorm, A.F. & Christensen H. (2011). Does stigma predict a belief in dealing with depression alone? Journal of Affective Disorders 132(3), 413-417.
doi:10.1016/j.jad.2011.03.012
Handisam (2012). Hjärnkoll 2012. Hämtad 12 december 2012, från
http://www.hjarnkoll.se/Om-hjarnkoll/ och http://www.hjarnkoll.se/Om-psykisk-halsa/
Högberg, T., Magnusson, A., Lutzen, K. & Ewalds-Kvist, B. (2012). Swedish attitudes towards persons with mental illness. Nordic Journal of Psychiatry, 66(2), 86-96.
Ilic, M., Reinecke, J., Bohner, G., Röttgers, H.O., Beblo, T., Driessen, M. Frommberger, U. &
Kai, J. & Crosland, A. (2001). Perspective of people with enduring mental ill health from a community-based qualitativ study. British Journal of General Practice. 51(7), 30-36.
Kapungwe, A., Cooper, S., Mayeya, J., Mwanza, J.,Mwape, L., Sikwese, A. & Lund, C. (2011). Attitudes of primary care providers towards people with mental illness: evidence from two districts in Zambia. African Journal of Psychiatry 14, 290-287.
Lam, J.A. & Rosenheck, R.A. (2000). Correlates of improvement in quality of life among homeless persons with serious mental illness. Psychiatric Service 51: 116-118.
24 Lundberg, B., Hansson, L., Wentz, E. & Björkman, T. (2008). Stigma, discrimination,
empowerment and social networks: a preliminary investigation of their influence on
subjective quality of life in a Swedish sample. The International journal of social psychiatry.
54(1), 47-55. doi: 10.1177/0020764007082345
Lundberg, B. (2010) Erfarenheter av stigmatisering och diskriminering bland personer med psykisk sjukdom. Department of Health Sciences, Faculty of Medicine.
Polit, D.F. & Beck, C.T. (2012). Nursing research: generating and assessing evidence for
nursing practice. (9.ed.) Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins.
Romer, D. & Bock M. (2008) Reducing The Stigma of Mental Illness Among Adolescents and Young Adults: The Effects of Treatment Information. Journal of Health Communication:
International Perspective 13(8), 742-758. doi: 10.1080/10810730802487406
Skärsäter, I. (2010). Förstämningssyndrom. Skärsäter, I. (Red.). Omvårdnad vid psykisk
ohälsa -på grundläggande nivå. (ss. 67-89). Lund: Studentlitteratur.
Socialstyrelsen. (2009). Folkhälsorapport 2009. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad 31 jan, 2012 från http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8495/2009-126-71_200912671.pdf
Socialstyrelsen. (2010). Nationella riktlinjer för vård av depression och ångestsyndrom 2010
– stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen.
Statens folkhälsoinstitut (2009). Psykisk ohälsa – avgränsning. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut.
Sveriges Kommuner och Landsting (2012). Nationell Patientenkät 2012. Hämtad 13/12 från: http://npe.skl.se/Oversikt.aspx?ActiveView=2
25 Yamaguchi, S., Mino, Y. & Uddin, S. (2011) Strategies and future attempts to reduce
stigmatization and increase awareness of mental health problems among young people: A narrative review of educational interventions. Psychiatry and Clinical Neurosciences 65, 405– 415. doi:10.1111/j.1440-1819.2011.02239.x
Yanos, P.T., Rosenfield, S. & Horwitz, A.V. (2001) Negative and supportive social interactions and quality of life among persons diagnosed with severe mental illness.
Community Mental Health Journal, 37: 405-19
Wang, X., Huang, X., Jackson, T. & Chen, R. (2012). Components of implicit stigma against mental illness among Chinese students. PloS One, 7(9). doi: 10.137/journal.pone.0046016
World Medical Association (2008) Declaration of Helsinki - Ethical Principles for Medical
Research Involving Human Subjects. Hämtad den 6 januari 2013, från
