REGIONALA SKILLNADER I RISKTAGANDE
Aktiebelåning i norrländska sparbanker
Ninni Eketrä
Ekonomisk-historiska institutionen Kurs: B-uppsats, 7,5hp
Termin: VT 2019
Ventilationsdatum: 04/06/2019 Handledare: Tony Kenttä
2
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 3
2 Syfte och frågeställning ... 4
2.1 Avgränsningar ... 4
3 Forskningsläge ... 5
4 Teori ... 7
5 Metod och material ... 9
6 Bakgrund ... 13
6.1 Industrialiseringen i Norrland ... 13
6.2 Sparbanker, affärsbanker och aktiebelåning ... 14
7 Empirisk undersökning ... 15
7.1 Beskrivning av variablerna ... 16
7.1.1 Aktiebelåning – den beroende variabeln ... 16
7.1.2 Oberoende variabler ... 17
7.2 Samband mellan aktiebelåning och de oberoende variablerna ... 24
7.3 Samband mellan de oberoende variablerna ... 25
7.4 Regressionsanalys av förklaringsmodeller ... 27
7.5 Tolkning av förklaringsmodellerna ... 30
8 Sammanfattande diskussion ... 32
8.1 Summering ... 32
8.2 Diskussion ... 33
8.3 Vidare forskning ... 35
Käll- och litteraturförteckning ... 37
Tryckta källor ... 37
Litteratur ... 37
Appendix A. Diagram över sambanden mellan aktiebelåning och oberoende variabler ... 39
3
1 Inledning
Den svenska kreditmarknadens utveckling löper till synes hand i hand med den första industrialiseringen och en ökande tillväxt under andra halvan av 1800-talet. I teorier om en
”finansiell revolution” framställs ett finansiellt system som en förutsättning för ekonomisk tillväxt (Ögren 2010: 5). I sin presentation av teorin om en finansiell revolution anför Rousseau och Sylla (2003) att fördelen med denna teori är att den, hellre än att avgränsa sig till att studera en finansiell faktor i relation till ekonomisk tillväxt (såsom banker), tar ett större perspektiv och det hela finansiella systemet studeras. Rousseau och Sylla identifierar fem faktorer i det finansiella systemet: 1) sunda statsfinanser och statsskuldshantering, 2) stabila monetära förhållanden, 3) en centralbank som kan stabilisera inhemska finanser, 4) en välfungerande värdepappersmarknad och 5) en variation av banker, några med internationella och några med inhemsk inriktning (Rousseau och Sylla 2003: 374–375).
Även om det kan anses rimligt att studera det finansiella systemet som en helhet i relation till ekonomisk tillväxt och se hur de fem faktorerna samspelar med varandra, så kan respektive faktor behöva studeras enskilt för att öka kunskapen om hur just den faktorn bidrar. Vilka aspekter är de avgörande i just denna faktor (och därmed, vilka aspekter måste de andra faktorerna täcka upp för, om det saknas)? Idealiskt skulle detta genomföras genom att så många som möjligt av de andra faktorerna hölls konstanta, medan vissa skillnader kunde identifieras i den studerade faktorn.
Denna möjlighet står till buds avseende den sista faktorn: en variation av banker. Genom att granska en region i Sverige kan (åtminstone) tre andra faktorer hållas konstanta: statsfinanserna, de monetära förhållanden och centralbanken. Värdepappersmarknaden kan i viss utsträckning påverkas av bankerna, till exempel genom deras förhållande till aktiebelåning (långivning mot säkerhet av aktier).
Den finansiella revolutionen har för Sveriges del identifierats till 1800-talet, med sin kulmen från mitten av 1850-talet till början av 1870-talet (Ögren 2010: 9). I sina bidrag till antologin The Swedish Financial Revolution (2010) visar Kristina Lilja och Tom Peterson hur banksystemet utvecklas med olika typer av banker som fyller olika funktioner, framförallt affärsbanker och sparbanker. Medan sparbankernas syfte var att förvalta småspararnas medel, var affärsbankernas målgrupp industrin. Så småningom utvecklar också affärsbankerna aktiehandel.
4 Vid granskning bortom dessa generella drag upptäcker man dock, såsom exempelvis Gårdlund (1947) och Nygren (1966, 1977) att denna tillsynes tydliga uppdelning mellan banker inte gäller fullt ut, och att det finns regionala skillnader. Gårdlund visar att några sparbanker bedrev en
”affärsbanksbetonad rörelse genom både krediter till storindustrin och genom aktiebelåning”
(1947: 139). Nygren uppmärksammar sparbankernas aktiebelåning som en ”specifik norrländsk sparbanksföreteelse” (1977: 150) och att aktiebelåningen varierade med den industriella tillväxttrenden (1966: 365). Då större kompetens krävdes för att bedöma en akties värde och risk (Broberg och Ögren 2019) innebar aktiebelåning högre transaktionskostnader, och ansågs därför ofta vara affärsbankernas gebit. Denna kunskap och kompetens saknades hos många sparbanker, som (åtminstone på landsbygden) var väldigt lokala i sin utformning. Exempelvis var många små sparbanker länge anhängare till borgenslån, troligen då denna typ av lån primärt krävde kännedom om de som bodde i det lokala samhället (Nygren 1966: 361–363). Samtidigt har Cull et al. (2006) framhållit att under tidig industrialisering är lokala kreditgivare viktiga för små- och medelstora företags finansiering. Det föranleder dock frågan varför det fanns regionala skillnader i aktiebelåning, och varför denna belåningstyp med större risk och högre transaktionskostnader förekommer i större utsträckning i Norrland än i övriga Sverige.
2 Syfte och frågeställning
Denna uppsats ska undersöka vad som förklarar att sparbanker i industrialiserade ekonomier ägnat sig åt aktiebelåning, en placeringsform som både är mer riskfylld och har högre transaktionskostnader än andra placeringsmöjligheter. Länen i Norrland erbjuder möjlighet att undersöka detta. Frågeställningen som denna uppsats söker besvara är därför Vad kan förklara skillnaden i aktiebelåningen hos norrländska sparbanker 1876–1910?
För att aktiebelåning överhuvudtaget ska förekomma krävs två förutsättningar: 1) en efterfrågan på, och 2) ett utbud av, aktiebelåning. Båda dessa aspekter kommer att beröras i denna uppsats.
2.1 Avgränsningar
Denna uppsats kommer bara att titta på sparbankers aktiebelåning i Norrlandslänen. Dessa län erbjuder en variation i aktiebelåningen (se diagram 1 och 2) men är tämligen lika i övrigt. Hade resten av Sverige inkluderats i undersökningen hade risken funnits att observationsenheterna (länen) hade varit olika i alltför många aspekter, och det hade då varit svårt att identifiera mer precist vad som förklarade skillnaderna i aktiebelåning. Nyström (2002: 89) argumenterar för att
5 Norrland kan ses en avgränsad region som upplever samma typ av industrialisering (trävaruindustri) och därmed ekonomisk tillväxt under en sammanhängande tidsperiod (andra halvan av 1800-talet).
Dessutom menar Nygren (1977: 155) att det var först under 1870-talet som affärsbanker antingen grundades eller hade någon mer omfattande rörelse och storleksutveckling i Norrland. Då data för aktiebelåning hos sparbanker finns att tillgå för tidsperioden 1876–1910 ger Norrland som studieobjekt en större möjlighet att se hur tillkomsten av olika typer av banker korrelerar med ekonomisk tillväxt.
Hade det funnits uppgifter om sparbankernas kreditgivning och vilka ändamål det gick till hade detta inkluderats i studien, men tyvärr saknas uppgifter om det i sparbanksstatistiken.
Denna uppsats kommer bara att titta på närvaron av affärsbanker (ett samlingsbegrepp för enskilda banker och bankaktiebolag), och inte på deras eventuella aktiebelåning då det hade varit för omfattande. Därmed ingår inte andra typer av kreditinrättningar, såsom folkbanker eller riksbankens avdelningskontor, i undersökningen.
3 Forskningsläge
Sparbankerna i Sverige har varit föremål för mycket forskning. Emil Sommarins trilogi om Vårt Sparbanksväsen (1940, 1943, 1945) är ett klassiskt verk i dessa sammanhang och ger en översikt över sparbankernas historia i Sverige till och med 1945. Utöver denna grundliga presentation har många sparbanker har gett ut egna monografier över sin verksamhet i samband med jubileum (exempelvis Attmars [Elfving 1966] och Sidensjös [Sundström 1999] sparbanker). Dessa monografier är av mycket varierande kvalitet, och är i vissa fall mest en berättelse om bygden, medan andra kan innehålla utdrag från protokoll eller bokföringsuppgifter.
Omkring år 2000 kom flera tillägg till sparbanksforskningen i och med forskningsprojektet Sparande och sparbankernas roll i den svenska ekonomiska utvecklingen 1820-1970 vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet. Tack vare detta fick ett par sparbankers verksamhet närmare belysning, såsom Falu stads sparbank (Lilja 2000) och Sala sparbank (Hellgren 2002). Även hur sparbanksfrågan hade behandlats i Riksdagen (Sjölander 2000) och kopplingarna mellan sparbanker och affärsbanker i Katrineholm (Petersson 2001) blev föremål för närmare undersökning. Hellgren är den som av dessa tittade närmare på utlåningens aspekter: vilka
6 yrkesgrupper som tog lån, vilka som var borgensmän och liknande. Även om Hellgren finner att lån mot aktiesäkerhet förekommer, och ökar i omfattning under perioden 1890-1910, så presenteras inte någon närmare analys av vad dessa lån gick till, eller hur många/stora de var (mer än vissa anekdotiska referenser). För Oppunda sparbank finner Peterson att sparbanken började ge lån mot aktiesäkerheter i större utsträckning efter den nya sparbankslagen (1892) som avsåg att begränsa sparbankernas aktiebelåning, även om Peterson inte erbjuder någon förklaring till detta. Peterson finner att det var Södermanlands Enskilda banks aktier som dominerade aktiebelåningen:
personkopplingen mellan dessa bankers Katrineholmskontor var stark, vilket ökade kunskapen och insynen hos sparbanken om hur dessa aktiers värde skulle bedömas (2001:184).
De lokala respektive nationella aspekterna av sparbankerna har därmed studerats, men just hur de regionala aspekterna ter sig – och framförallt regionala trender i utlåning – har inte varit föremål för närmare studier, något som Nygren (1977) noterade för flera decennier sedan. Nygren gör själv ett tillägg till den regionala aspekten (1977), men just avseende aktiebelåningens regionala tendenser finner Nygren brister i uppgifterna, och noterar exempelvis att ”beträffande utlåningen är informationen mycket dålig även rörande en sådan specifik norrländsk sparbanksföreteelse som aktiebelåningen.” (1977:150) Nygren går dock inte närmare in på varför aktiebelåningen är en
”norrländsk sparbanksföreteelse”. Annorstädes ser han att den är kopplad till den industriella konjunkturen (1966: 375) liksom att för sparbankerna i Härnösand och Sundsvall stod deras aktiebelåning i nära samband med de enskilda bankernas (med bas i Härnösand respektive Sundsvall) nyemissioner (1977:182). På samma sätt finner Gårdlund i sin undersökning av finansiering under Sveriges tidiga industrialisering att vissa sparbanker var mer lika affärsbanker i att de ägnade sig åt kreditgivning åt industrin och aktiebelåning, men han underlåter att gräva vidare i orsakerna till detta, eller att undersöka dessa sparbankers likheter vidare (1947:139).
Aktiebelåning som fenomen ligger i fokus för en nyligen publicerad artikel av Oscar Broberg och Anders Ögren (2019), där de studerar formaliseringen av den svenska kreditmarknaden årtiondena kring sekelskiftet 1900. De granskar förekomsten av aktie- och fastighetsbelåning hos affärsbankerna som indikatorer på kreditmarknadens formalisering, med namnsäkerheter (borgen) som jämförelsepunkt. Även om studiens fokus på affärsbanker skiljer sig från denna uppsats avgränsning, och de undersöker Sverige som helhet, så kan vissa aspekter angående aktiesäkerheter antas vara gemensamma. De finner bland annat att förekomsten av aktiesäkerheter följer
7 industrialiseringens utveckling, och ser även en tydlig koppling mellan aktiebelåningens utveckling och den allmänna ekonomiska trenden i Sverige med ”booms and busts” (2019: 86, dvs. samma observation som Nygren 1966, se ovan). I sin undersökning finner de att urbanisering, storleken på den monetära basen (M3), tillväxt i industrisektorn och nyemission från aktiebolag ledde till att förekomsten av aktiesäkerheter ökade.1 Tillväxt, mätt som BNP, hade dock ett negativt samband med användandet av aktiesäkerheter, vilket de tolkar som att orsakssambandet gick i andra riktningen: tillväxten var finansled (Broberg och Ögren 2019: 97).
4 Teori
Teorin om en finansiell revolution ser att ett finansiellt system behöver finnas på plats för att möjliggöra ekonomisk tillväxt; rent av att det finansiella systemet är en förutsättning för ekonomisk tillväxt (Ögren 2010: 5). En av de fem faktorerna som identifieras i detta system är banker, eller mer specifikt ”a variety of banks” (Rousseau och Sylla 2003: 374–375). Däremot lämnas det i mångt och mycket outsagt vad som menas med detta begrepp. I denna oklarhet avser denna uppsats bidra med tydlighet: är det per definition olika banktyper som behövs, eller krävs det endast att de kreditinstitut som finns kan – och vill – möta upp kreditefterfrågan av olika slag?
Denna uppsats kretsar därmed kring faktorn ”banker” i teorin om en finansiell revolution.
Uppsatsen frågar sig vilka karaktärsdrag denna faktor behöver ha för att uppfylla sin del av det finansiella systemet: behöver det finnas olika banktyper, eller krävs primärt att olika funktioner (exempelvis kreditgivning till olika typer av aktörer) erbjuds, och att detta också kan ske av samma typ av bank.2 Om sparbankernas aktiebelåning beror på att affärsbanker är frånvarande och inte kan fylla denna funktion (något som skulle visas genom ett negativt samband mellan aktiebelåningen och närvaron av affärsbanker), skulle det tala för att det är olika bankfunktioner, och inte olika banktyper, som är det avgörande. Här kan vi se en viss parallell till Cull et al. (2006) som framhäver att för små- och medelstora företag (small- and medium-size enterprises, SME) kommer den lokala kreditmarknaden att ha större betydelse än större regionala och nationella kreditinstitutioner under tidig industrialisering, då den lokala kreditmarknaden kan anpassa sig
1 De använder modeller med både absoluta och relativa tal på aktiebelåning. Urbanisering är endast signifikant då absoluta tal används.
2 Det bör noteras att jag anser att det finns en viss oklarhet avseende vad Rousseau och Sylla (2003) menar när de talar om ”a variety of banks” i relation till funktion respektive typer, och jag är oäven att tillskriva dem en åsikt.
8 efter de lokala behoven (i den utsträckning regleringar tillåter). Då SMEs också var del i Sveriges industrialisering är det möjligt att Cull et al.s (2006) slutsatser har giltighet även här.
Man skulle kunna argumentera för att dessa båda teorianspråk ligger på olika nivåer, då finansiell revolution i mångt och mycket tittar på den nationella nivån, medan Cull et al. (2006) har ett mer lokalt fokus. Studiernas likhet ligger dock i att de båda har tidig ekonomisk utveckling (såsom industrialisering) som sin utgångspunkt, och vill använda sina resultat från historiska sammanhang till att förstå och förklara nutida utvecklingsekonomier.
Min hypotes är att det avgörande är att närvarande kreditinstitut kan och vill tillmötesgå en kreditefterfrågan av olika slag, inte att det till nöds måste finnas olika typer av banker för detta. Jag ansluter mig därmed snarare till Cull et al. (2006) om att lokala kreditinstitutioner anpassar sig, än till att det behöver finnas en variation av banktyper (finansiell revolution). Som en följd av detta tror jag att aktiebelåning är mer vanligt förekommande i län där affärsbanker inte är lika närvarande, då sparbankerna fyller den funktion som affärsbankerna annars skulle ha haft.
Att en kreditefterfrågan likaväl kan riktas till affärsbanker som sparbanker må vara självklart, men däremot uppstår frågan om sparbanker, likaväl som affärsbanker, kan och vill erbjuda aktiebelåning? Att erbjuda lån kräver att kreditinstitutionen har möjlighet att bedöma säkerheten;
hur komplicerad denna bedömning är för banken att göra kommer att avgöra ett visst låns transaktionskostnader (dvs. kostnaden av att använda marknaden, se vidare Williamson 1981).
Broberg och Ögren har därför exempelvis argumenterat för att affärsbanker inte har gett så mycket lån mot namnsäkerhet, då det kräver större personkännedom, något som är dyrt för affärsbankerna att införskaffa (2019: 81–82). Samma typ av argumentation ligger till grund i Nygrens (1966) beskrivning av sparbankernas utlåning mot aktier: det var inledningsvis (på 1850-talet) främst de större sparbankerna som ägnade sig åt aktiebelåning, då det var de som hade tillräcklig kapacitet (exempelvis anställda) för att göra det. Detta pekar mot att för mindre sparbanker kunde kompentensen och kunskapen som krävdes för att bedöma aktiers värde och risker utgöra en alltför hög transaktionskostnad för att aktiebelåning skulle erbjudas. Möjligen skulle detta kunna uppvägas av en högre ränta för dessa låntyper, men det finns inga uppgifter om utlåningsräntor i sparbanksstatistiken. Att ge något definitivt svar på varför sparbanker ville ägna sig åt aktiebelåning är därför inte möjligt. Däremot kan vi resonera oss fram till möjliga orsaker i denna undersökning, för att senare söka belägga dem i mikrostudier.
9 Vi kan dock föreställa oss att det finns andra aspekter som också kan bidra till förekomsten av aktiebelåning. En grundläggande förklarande faktor är folkmängden i ett län. Ju fler människor, desto större kapitalflöden, och desto större efterfrågan på, och tillgång till, kredit. Denna variabel skulle också i viss utsträckning kunna motsvara ”urbanisering” hos Broberg och Ögren (2019) då inflyttningen i Norrland berodde på den ekonomiska tillväxten (Nyström 2002: 84).
Den ekonomiska utvecklingsgraden är också en tämligen given oberoende faktor. Troligen kommer ekonomisk utvecklingsgrad och aktiebelåning att förstärka varandra, men vi utgår här från orsakssambandet att ekonomisk utvecklingsgrad ökar efterfrågan på kapital och krediter, och därmed ökar aktiebelåningen.
Norrlands industrialisering skedde inledningsvis genom sågverksindustrin, även om gruvindustrin så småningom tog fäste i Norrbotten. Sågverkens olika utformning och utbredning i länen (med stora eller små sågar, ång- eller vattensågar, huruvida länet primärt ägnade sig flottning av virke eller uppsågning) skulle därför kunna påverka behovet av kreditmedel i olika län, och därmed förekomsten av aktiebelåning. Här skulle också Cull et al.s (2006) teori angående SMEs finansiering komma att bli aktuell.
I de modeller som tas fram för att försöka förklara de norrländska sparbankernas aktiebelåning kommer alltså variabler för närvaron av affärsbanker, folkmängden, ekonomisk utvecklingsgrad och sågverksindustrins utformning att ingå.
5 Metod och material
I teorin identifierade vi olika variabler som kunde påverka aktiebelåningen i ett läns sparbanker.
Operationaliseringen av dessa variabler presenteras i detta avsnitt, för att senare möjliggöra en komparativ undersökning av dessa variabler för norrlandslänen (avsnitt 7.1). Vi granskar också variablernas korrelation och påverkan på aktiebelåning (avsnitt 7.2–7.3). Därefter skapas olika förklaringsmodeller med dessa variabler, och med hjälp av regressionsanalys identifieras den modell som bäst förklarar variationen i aktiebelåning hos sparbankerna i Norrlandslänen (avsnitt 7.4). För modellerna som bäst förklarar aktiebelåningen genomförs också ytterligare test genom tillägg av länsdummy-variabler, för att undersöka hur väl modellen beskriver utvecklingen över tid i de olika länen.
10 Då tidsseriedata ligger till grund för en regressionsanalys, som i detta fall, finns en risk att autokorrelation kommer att uppstå. Autokorrelation innebär att en variabels värde vid en tidigare tidpunkt påverkar dess värde vid en senare tidpunkt. Faran med autokorrelation är att standardfelen blir mindre, och vi får därmed resultat som tycks vara signifikanta, men egentligen inte är det (Granger och Newbold 1974). Ur denna synvinkel är det positivt att vi har olika län med i urvalet, då vi inte är hänvisade till endast en tidsserie. Idealiskt skulle modellerna testas med tvärsnittsdata från länen och inte inkludera någon tidsseriedata alls. Tyvärr får vi då endast fyra eller fem observationer, vilket är för få för att använda i en regressionsanalys, speciellt om vi vill använda flera förklarande variabler i modellerna. Något sådant test kommer alltså inte att genomföras.
Den beroende variabeln är aktiebelåningen hos sparbanker i Norrlandslänen. Aktiebelåningen kan beskrivas både i absoluta tal och som procent i relation till sparbankernas totalt förvaltade medel.
Aktiebelåning kan identifieras för respektive län för åren 1876–1910. Inledningsvis antecknades dessa uppgifter i Statistisk tidskrift (för åren 1876–1893), för att därefter anföras i Bidrag till Sveriges Officiella Statistik Y: Sparbanksstatistik (härefter BiSOS Y) för åren 1893–1910. I dessa skrifter omnämns aktiebelåningen i en samlingskategori, ”fordringar mot säkerhet av annat hypotek”. I denna kategori ingår även obligationer, förlagsinteckningar och dylikt samt guld och silver. Trots detta anser jag att det är rimligt att anta att denna kategori primärt återspeglar aktiesäkerhet: sparande i guld och framförallt silver sjönk under första halvan av 1800-talet (Lilja 2000:11) och Nygren (1966: 365) menar att silver och guld inte gavs som säkerhet efter 1850.
Dessutom härför Sommarin den ökning i kategorin ”annat hypotek” som sker under perioden 1893–1912 till den ökade aktiebelåningen under denna period (1945: 88).
Uppgifterna från Statistisk tidskrift och BiSOS Y är ett dåtida material sammanställdes i syfte att vara jämförbara över tid och rum. De finns därför inga skäl att se att dessa källor skulle vara tendensiösa och vi kan förvänta oss att uppgifterna i materialet är korrekta.
I teorin identifierades närvaron av affärsbanker, folkmängden, ekonomisk utvecklingsgrad och sågverksindustrins utformning som oberoende variabler. Nedan presenteras hur dessa variabler kan operationaliseras.
Affärsbankers närvaro kommer i denna undersökning att mätas med två variabler. Detta val baseras på att Nygren (1977: 155) argumenterar för att det var först under 1870-talet som affärsbanker
11
”antingen grundandes eller redovisade någon mer omfattande rörelse och storleksutveckling i Norrland.” Tidigare hade endast filialbanker3 förekommit. Det är för att undersöka om den typ av verksamhet som affärsbankerna hade påverkade graden av aktiebelåning hos sparbankerna, som närvaron av affärsbanker har delats i två variabler.
Den första variabeln tar hänsyn till hur många (om någon) affärsbank(er) som hade huvudkontor i länet. Den andra tar hänsyn till hur många affärsbanker som fanns närvarande i länet, dvs. som hade antingen huvudkontor eller avdelningskontor.4 Som affärsbanker räknas banker som till namnet heter ”enskilda” eller ”bankaktiebolag”.5 Antalet affärsbanker som finns i ett visst län kan identifieras med hjälp av Landshövdingarnas femårsberättelser (Kungl. Maj:ts befallningshavandes femårsberättelser 1856–1905, BiSOS H, härefter: femårsberättelser). Även femårsberättelserna är en dåtida källa, men de har sammanställts av olika personer över tid och rum. För just kreditinstituten finns dock skäl att tro att deras angivna uppgifter är jämförbara och ger uttömmande information om vilka kreditinstitutioner som fanns: det är inte så många kreditinstitut det rör sig om och de behövde dessutom Kung. Maj:ts tillåtelse för att bedriva sin verksamhet. Därmed är det stor sannolikhet att Landshövdingen fick kännedom om samtliga kreditinstitut.
Folkmängden i de olika länen återges i Bidrag till Sverige Officiella Statistik A, Befolkning 1851–
1910 (härefter BiSOS A) och uppgifterna har hämtats därifrån. Liksom ovan nämnda BiSOS Y är detta en dåtida källa som har sammanställts i syfte att vara jämförbar över tid och rum. Den bör därför inte vara tendensiös.
För den ekonomiska utvecklingsgraden har tre möjliga variabler identifierats:
bruttoregionalprodukt (BRP) per capita, andelen sysselsatta i industrin och befolkningsförändringen. BRP per capita och sysselsättning i industrin kan anses vara två aspekter av graden av industrialisering och ekonomiska utvecklingsgrad. Befolkningsförändringen
3 Filialbanker förskotterades medel av Riksbanken, och skulle säkerställa att Riksbankens sedlar användes. De avskaffades genom riksdagsbeslut 1863.
4 Denna variabel tar endast hänsyn till hur många affärsbanker som var närvarande i ett län, och inte hur många avdelningskontor som fanns. Dvs. om affärsbank A hade tre avdelningskontor i Västerbotten, kommer det likväl att kategoriseras som att en affärsbank var närvarande. Skulle däremot tre olika affärsbanker (affärsbankerna A, B och C) ha haft varsitt avdelningskontor skulle detta kategoriseras som att tre affärsbanker var närvarande.
5 Det finns dock även folkbanker som har formen av bankaktiebolag. Här har jag gjort avgränsningen att om de heter
”folkbank”, eller någon gång har hetat ”folkbank”, så definieras de som folkbanker och ingår inte i undersökningen.
12 inkluderas också då befolkningstillväxt var något som kännetecknade den ekonomiska tillväxten i Norrlandslänen under denna period (se exempelvis Nyström 2002: 84).
Avseende de två första indikatorerna har Enflo et al. (2014) tagit fram siffror för BRP (i fasta priser för 1910/12) samt för antalet sysselsatta i industrin i olika län för vart tionde år från och med 1860.
För vår undersökning innebär detta att vi kan tillgå observationer för 1880, 1890, 1900 och 1910.
Dessa uppgifter har satts i relation till folkmängden (hämtad ur BiSOS A) för att få fram mer jämförbara värden: BRP per capita och andelen sysselsatta i industrin i ett län.
I Enflo et al. (2014) framkommer att med industriarbetare avses de som arbetar inom manufaktur eller byggnation/konstruktion. Skogshushållning (”forestry”) har de däremot klassificerat som jordbruk, något de försvarar med att mycket skogsarbete var av säsongskaraktär, en binäring till jordbruk. Jag håller med om denna kategorisering avseende vissa delar av skogshushållningen, såsom flottning. Däremot är det oklart hur sågverksarbetare har kategoriserats.6 Detta skapar en viss osäkerhet, men då sågverken i femårsberättelserna omnämns som ”industriella inrättningar”
(exempelvis femårsberättelse för Västernorrland 1886–1890:19), gör jag antagandet att sågverksarbetare har kategoriserats som sysselsatta inom industrin hos Enflo et al. (2014).
Då Enflo et al. (2014) har beräknat sysselsättningen utifrån yrken i BiSOS A och folkräkningar bör den inte vara tendensiös. Som nämnt ovan finns vissa oklarheter avseende deras kategoriseringar, men då deras kategoriseringar är teoribaserade och det skulle vara övermäktigt att skapa egna, så godtas de i detta sammanhang. Deras beräkningar av BRP är baserade på Swedish Historical National Accounts (Krantz och Schön 2007).
Befolkningsförändringen har jag beräknat utifrån uppgifter i tidigare nämnda BiSOS A. För varje län presenteras befolkningsförändringen under ett år i relation till den totala befolkningsmängden i slutet av året (i procent).
Sågverksindustrins utformning är förmodligen den svåraste av dessa variabler att operationalisera.
Idealiskt hade det funnits uppgifter om olika typer av sågverk och deras produktion (exempelvis hur många anställda sågverken hade eller vilken typ av bearbetade trävaror de producerade). Ett
6 I Appendix A i Enflo et al. (2014) visar de hur de har kategoriserat olika yrken utifrån BiSOS A år 1855. Detta år är det endast yrket ”skogs- och jägeribetjäning” som har någon uppenbar skogskoppling, och detta yrke har de
kategoriserat som tillhörande jordbrukssektorn.
13 alternativ hade då varit att titta på produkten (trävaran) och söka uppgifter om hur mycket bearbetade trävaror respektive timmer som hade utforslats från länet, för att på detta sätt kunna säga något om sågverksindustrins karaktär i ett visst län. Ett annat alternativ hade varit att titta på produktionsenheterna (sågverken) och se vilka uppgifter som finns att tillgå för dessa.
En översiktlig källa avseende sågverksindustrin är femårsberättelserna, men tyvärr finns här inte samma stringens som avseende kreditinstituteten; det blir istället tydligt att de återspeglar olika län och olika författare över tid. Avseende produkten (trävarorna) varierar kategoriseringarna mellan län och över tid inom ett län. Ett län (Jämtland) använder också en annan måttenhet vilket försvårar jämförelsen. Dessutom uppstår upplevelsen att uppgifterna inte är kompletta, utan att femårsberättelserna har fokuserat på det trävaruslag som är mest framträdande i respektive län.
Även om detta visserligen skulle kunna anses återspegla länens olika trävarukaraktär, så skapar det svårigheter vid kategoriseringar till en regressionsanalys.
Också för produktionsenheterna (sågverken) finns delvis skillnader mellan femårsberättelserna om vilka uppgifter de lämnar. Vissa listar alla sågverk som finns i länet, andra ”de större”, och ytterligare andra ger kommentaren att några av de uppräknade sågverken borde klassas som nedlagda. Det är dock möjligt att för alla län hitta uppgifter om totalt antal sågverk för åtminstone någon femårsperiod; för tre län kan det härledas för nästintill samtliga år. Detta är den operationalisering av ”sågverksindustrins utformning” som erbjuder flest observationer, samtidigt som jag bedömer att det är den operationalisering som är mest jämförbar över tid och mellan femårsberättelserna. Antalet sågverk kommer därför att användas som operationalisering för
”sågverksindustrins utformning”.
6 Bakgrund
6.1 Industrialiseringen i Norrland
Den starka underströmmen i Norrlands industrialisering var sågverksindustrin. Även om det fanns vissa skillnader mellan länen, så menar Nyström (2002) att från 1850 och sågverksindustrins genombrott så kan Norrland ses som en geografisk enhet. Givetvis fanns skillnader före 1850 – en stor sådan skillnad var att Gävle som enda norrländska stad fick exportera till utlandet. Även i trävaruindustrins utformning fanns skillnader. Exempelvis skiljde sig sågverkens placering utifrån vattendragens karaktär: i Norrbotten låg de långt från kusten (och därmed utförselhamnarna), i Västerbotten vid utloppen till havet och i Västernorrland flera mil inåt landet vid åar och älvars
14 biflöden. Också sågverkens storleksstruktur skiljde sig: medan det fanns många små- och medelstora sågverk i Västernorrland, fanns det primärt stora sågverk i Västerbotten. (Nyström 2002: 97) Nyström menar dock att de gemensamma dragen övervägde.
Nyström poängterar att fram till 1870 skedde tillväxten inom ramen för Norrlands gamla produktions- och samhällsordning. I samband med sågverksindustrins stora expansion under 1800- talets sista årtionden kom dock sågverksindustrins karaktärsdrag att förändras, bland annat ombildades många av företagen till aktiebolag under 1860- och 1870-talen (Nyström 2002: 88, 100).
Norrbotten kom mot slutet av 1800-talet att uppleva en annan typ av industrialisering: gruvindustri.
Tack vare teknisk utveckling (Thomasprocessen) blev den fosforhaltiga malmen möjlig att använda, och kring 1890 kom en storskalig malmexport igång. (Nyström 2002: 106)
6.2 Sparbanker, affärsbanker och aktiebelåning
Sparbanker utgjorde under sin första tid (1800-talet och början av 1900-talet) en heterogen skara banker som hade bildats av olika skäl och med olika typer av verksamhet i åtanke. Flera av dem bildades med ett filantropiskt syfte: att uppmuntra de mindre bemedlade till sparande. Några grundades dock för att förse det lokala näringslivet eller jordbrukare med krediter (Sjölander 2000:
9). Kristina Lilja (2000: 38) ser i sin studie att det finns generella särskiljande drag mellan sparbanker på landsbygden och i städerna: i de förstnämnda stod den kreditförmedlande aspekten i fokus; i den senare sågs de som ett medel för hjälp till självhjälp för de fattiga.
Affärsbanker växte fram från 1830-talet, först som enskilda banker med sedelutgivningsrätt. De ägnade inledningsvis inte mycket uppmärksamhet åt inlåning, utan fokuserade på kortsiktig utlåning genom sedelutgivning. Detta förändrades då Stockholms Enskilda Bank öppnade 1856 och började ta emot insättningar. (Lilja 2010) Under andra halvan av 1800-talet, med uppkomsten av fler kreditinstitutioner, växte också tanken om en uppdelning mellan olika typer att banker fram:
sparbanker skulle ta hand om de mindre bemedlades sparmedel, medan affärsbankerna skulle handha de välbeställdas kapital och förmedla kortsiktiga lån till industrin och handel (Sjölander 2000: 12–13). Detta återspeglas i lagstiftningen från slutet av 1800-talet. I 1892-års sparbankslag fastslås att sparbankerna ska förvalta de insatta medlen så att de uppbar ränta; sparbankernas långivning sågs därmed snarare som en konsekvens av sparmedelsförvaltningen än som ett syfte i sig (Sjölander 2000: 42). För de enskilda bankerna begränsades sedelutgivningsrätten 1874, för att
15 slutligen dras in 1903 (Broberg och Ögren 2019). Detta begränsade affärsbankernas möjlighet att skapa kredit. I samband med detta ombildades många enskilda banker till aktiebolag och betydelsen av insättningar ökade.
Sverige fick en aktiebolagslag 1848 och därmed började denna företagsform växa fram (Broberg och Ögren 2019:89). Genom att ta formen av ett aktiebolag kunde företag finansiera sig själva genom emission av aktier. Dessa aktier kunde sedan användas som säkerhet vid lån. För sparbankernas del finns det dock ingen uppgift om vad denna belåning gick till. Det finns inte heller någon sammanställning över antalet lån en sparbank gav ut mot en viss säkerhet; det enda som upplyses om i den officiella statistiken är den totala summan fordringar mot olika säkerheter.
I den utsträckning det var själva företaget som belånade aktierna kan det tänkas att lånen gick till industrin, men detta har vi alltså inte uppgifter om. Möjligheten att belåna aktier kan dock ha främjat företagen indirekt, även om vi inte kan uttala oss om vad lånen gick till. Det faktum att det fanns kreditinstitut som var villiga att ta emot aktier som säkerhet för lån gör investeringen i aktier mer likvid (dvs. lättare att omvandla till ett betalmedel). Det kan ha ökat intresset för att äga aktier, och därmed ha främjat näringslivets tillväxt.7 Det kan också nämnas att Gårdlund i Svensk industrifinansiering under genombrottsskedet 1830–1913 noterar att några större sparbanker drev en ”affärsbanksbetonad rörelse: både genom krediter till storindustrin aktiebelåning och genom aktiebelåning” (1947: 139, min betoning). Gårdlund säger dock inte (och vi kan inte heller förutsätta) att aktiebelåning och industrikrediter alltid gick hand i hand, eller att aktiebelåning ofta gick till industrin, men det är en intressant aspekt att notera i sammanhanget.
7 Empirisk undersökning
Denna uppsats avser att undersöka vad som förklarar att norrländska sparbanker ägnat sig åt aktiebelåning. Som en utbyggnad av teorin om en finansiell revolution framlades hypotesen att sparbankerna fyller en funktion som annars affärsbankerna har. Därmed ses närvaron av affärsbanker som en oberoende (förklarande) variabel i denna undersökning. Likaså identifierades folkmängden, den ekonomiska utvecklingsgraden (med de tre variablerna BRP per capita, andel sysselsatta i industrin och befolkningsökning) och sågverksindustrins utformning (operationaliserat som antalet sågverk) som möjliga oberoende variabler.
7 Ett liknande resonemang presenteras i Broberg och Ögren 2019: 88–89.
16 I detta avsnitt kommer först de olika variablerna att beskrivas med hjälp av diagram (avsnitt 7.1).
Därefter kommer sambandet mellan den beroende variabeln (aktiebelåningen hos sparbanker i ett län) och de oberoende variablerna att undersökas, för att se om deras samband är linjärt och möjliggör regressionsanalyser (avsnitt 7.2). Korrelationen mellan de olika oberoende variablerna studeras också (avsnitt 7.3). På detta följer regressionsanalyser av olika förklaringsmodeller för att finna vad som förklarar skillnaden i aktiebelåning hos sparbanker i Norrlandslänen (avsnitt 7.4).
Dessa modeller tolkas i avsnitt 7.5, medan förklaringsmodellernas resultat diskuteras utifrån teorin i avsnitt 8.2.
7.1 Beskrivning av variablerna
7.1.1 Aktiebelåning – den beroende variabeln
I diagram 1 och 2 beskrivs den beroende variabeln, aktiebelåning, i absoluta respektive relativa tal.
Som framgår av diagram 1 har Gävleborgs län under denna period de största absoluta fordringarna mot aktiesäkerhet, med Västernorrland strax därunder. Jämtland har i princip ingen aktiebelåning hos sina sparbanker, och Västerbotten och Norrbotten ligger däremellan.
Diagram 1: Aktiebelåning hos sparbankerna i Norrlandslänen i absoluta tal (sek).
Utvecklingen av aktiebelåning hos sparbanker i Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrland i absoluta tal (sek). Källa: Statistisk tidskrift 1878–1894, BiSOS Y 1893–1810.
I diagram 2 framkommer att i relation till sparbankernas totalt förvaltade medel så ligger rikssnittet för aktiebelåning kring fem procent. Gävleborg och Västernorrland ligger betydligt över denna
0 1 000 000 2 000 000 3 000 000 4 000 000 5 000 000 6 000 000 7 000 000
1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910
Aktiebelåning (sek)
Gävleborg Västernorrland Västerbotten Norrbotten Jämtland
17 andel, Västerbotten ligger över de flesta år, medan Jämtland ligger betydligt under. Norrbotten tycks fluktuera tämligen nära rikssnittet.
Vi kan konstatera att avseende den beroende variabeln, aktiebelåning hos sparbanker, skiljer sig Jämtland (som nästan inte har någon aktiebelåning alls) från Gävleborg och Västernorrland (som har en hög andel aktiebelåning både i relativa och absoluta tal). I presentationen av de oberoende variablerna söker vi därför efter skillnader som kan förklara variationen i aktiebelåningen.
Diagram 2: Aktiebelåning som andel av totalt förvaltade medel hos sparbanker i Norrlandslänen och i riket.
Utvecklingen av aktiebelåning hos sparbanker som andel av sparbankernas totalt förvaltade medel i Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrland samt i riket. Källa: Statistisk tidskrift 1878–1894, BiSOS Y 1893–1910.
7.1.2 Oberoende variabler 7.1.2.a Affärsbanker
Närvaron av affärsbanker har (som ovan diskuterats) delats i två variabler. Den första (diagram 3) tittar på hur många affärsbanker som har huvudkontor i ett visst län. Den andra (diagram 4) tittar överlag på närvaron av affärsbanker i ett visst län. Häri ingår både affärsbanker med huvudkontor och affärsbanker med avdelningskontor i ett län.
0.00 5.00 10.00 15.00 20.00 25.00 30.00 35.00
1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910
Andel aktiebelåning (%)
Gävleborg Västernorrland Västerbotten
Norrbotten Jämtland Riket
18 Diagram 3: Antalet affärsbanker med huvudkontor i ett visst län.
Hur många affärsbanker som hade huvudkontor i ett visst län. Källa: Femårsberättelser 1876–1880, 1881–1885, 1886–1890, 1891–1895, 1896–1900, 1901–1905 (härefter 1880–1905) för Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
Vi ser i diagram 3 att både Gävleborg och Västernorrland under huvuddelen av undersökt period hade tre affärsbanker med huvudkontor i länet. Jämtland hade ingen, medan Västerbotten hade en till och med 18988 och Norrbotten en från och med 1892. Här ser vi alltså en skillnad mellan Jämtland å ena sidan (ingen affärsbank med huvudkontor) och Gävleborg och Västernorrland å andra sidan (tre affärsbanker med huvudkontor). Dessa skillnader motsäger dock vår hypotes om att det är frånvaron av affärsbanker som förklarar en högre aktiebelåning hos sparbankerna.
I diagram 4 framkommer att samtliga län hade minst en närvarande affärsbank under hela undersökningsperioden. Återigen ligger Gävleborg och Västernorrland i topp, men avvikande från tidigare variabler ligger därefter Jämtland i mitten av fältet. Här kan vi inte utläsa någon tydlig skillnad som skulle kunna förklara de olika aktiebelåningsgraderna i länen.
8 Västerbottens enskilda bank ombildades detta år till Stockholm-Öfre Norrlands bank, med huvudkontor i Stockholm.
0 1 2 3 4 5
1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905
Antal huvudkontor
Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten
19 Diagram 4: Antalet affärsbanker som var aktiva i ett visst län.
Hur många affärsbanker som var aktiva i ett visst län, antingen genom att huvudkontor eller
avdelningskontor fanns i länet. Källa: Femårsberättelser 1880–1905 för Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
7.1.2.b Folkmängd
I diagram 5 presenteras folkmängden för de olika länen. Samtliga län ser en befolkningsökning under denna period. Gävleborg och Västerbotten ligger tätt med störst befolkningar, och under dessa dryga 30 år ökar deras befolkningar från drygt 150 000 till cirka 250 000 invånare (en ökning på 53 procent för Gävleborg och 63 procent för Västernorrland). Jämtland, Västerbotten och Norrbotten börjar alla perioden med 75 000-100 000 invånare. Medan Jämtland avslutar perioden med cirka 120 000 invånare (en ökning på 53 procent), ligger Norrbotten och Västerbotten på strax över 160 000 invånare (89 respektive 62 procents ökning).
0 1 2 3 4 5 6 7 8
1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905
Antal affärsbanker
Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten
20 Diagram 5. Folkmängd
Folkmängdens utveckling i Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten 1876–
1910. Källa: BiSOS A 1876–1910.
Vi kan därmed konstatera att Norrbotten har den största befolkningsökningen under denna period, följt först av Västernorrland och Västerbotten, och därefter Jämtland och Gävleborg. Avseende absolut folkmängd uppvisar Jämtland en skillnad gentemot Gävleborg/Västernorrland, vilken i linje med vår teori skulle kunna förklara skillnaden i aktiebelåning.
7.1.2.c Ekonomisk utvecklingsgrad
För ekonomisk utvecklingsgrad har tre variabler identifierats: BRP per capita, andel sysselsatta i industrin och befolkningsökning.
Bruttoregionalprodukten (BRP) finns endast angiven (i miljoner sek) för vart tionde år (Enflo et al.
2014). Dessa värden ställs i relation till länens befolkning för att beräkna per capita-siffror.
0 50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000
1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910
Antal invånare
Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten
21 Diagram 6. BRP per capita.
BRP per capita i Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten 1880–1910. Källa:
egna beräkningar utifrån Enflo et al. 2014 (BRP) och befolkningssiffror i BiSOS A 1880, 1890, 1900 och 1910.
I diagram 6 kan vi se att medan Gävleborg hade högst BRP per capita i början av perioden, så började Norrbotten komma ikapp kring 1890 och hade högst BRP per capita under slutet av denna tidsperiod. Detta beror troligen på den ökande bergshanteringen, som också bidrog till att folkmängden ökade (se diagram 5). Västerbotten hade lägst BRP per capita under hela perioden.
Vi kan alltså inte urskilja några större skillnader som kan förklara skillnaderna i aktiebelåning hos sparbanker i Västernorrland och Gävleborg respektive Jämtland.
Skillnaden mellan de län som hade störst och minst BRP per capita var 1880 133 kronor (Gävleborg respektive Västerbotten) och 1910 190 kronor (Norrbotten respektive Västerbotten). Procentuellt sett var dock skillnaderna desamma 1880 och 1910 (det fattigaste länet [Västerbotten] hade vid båda tidpunkterna en BRP per capita som motsvarade 71 procent av det rikaste länets BRP per capita).
0 100 200 300 400 500 600 700 800
1880 1890 1900 1910
BRP per capita (sek 1910/12)
Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten
22 Diagram 7. Andel sysselsatta i industrin.
Andelen sysselsatta i industrin i Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
Källa: egna beräkningar utifrån Enflo et al. 2014 (sysselsatta i industrin) och befolkningssiffror i BiSOS A 1880, 1890, 1900, 1910.
Också antalet sysselsatta i industrin är angivet med data för vart tionde år. I diagram 7 framgår att andelen sysselsatta i industrin ökar i de flesta län till och med 1900, varefter den sjunker. Detta överensstämmer med utvecklingen för BRP per capita, som stagnerar efter 1900 (se diagram 6).
Undantaget är Norrbotten, vilket återigen kan förklaras av gruvindustrins framväxt. Vi ser att Västernorrland och Gävleborg överlag har en högre sysselsättningsgrad i industrin jämfört med Jämtland: denna variabel skulle därmed kunna förklara skillnaden i aktiebelåning.
0.0 2.0 4.0 6.0 8.0 10.0 12.0 14.0 16.0 18.0
1880 1890 1900 1910
Sysselsatta i industrin (%)
Gävleborg Västernorrland Norrbotten Västerbotten Jämtland
23 Diagram 8. Befolkningsförändring
Den procentuella befolkningsförändringen för respektive år i Norrlandslänen och Sverige. Källa: egna beräkningar utifrån befolkningsstatistik i BiSOS A 1876–1910.
Befolkningsförändringen har angetts som den procentuella befolkningsförändringen under året, i relation till den totala befolkningen vid årets slut. I diagram 8 kan vi se att under i princip hela perioden hade länen i Norrland en större befolkningsökning än Sverige som helhet (som till och med hade en befolkningsminskning 1880 i samband med emigrationen). Vi kan också se att mellan 1892 och 1907 ligger Norrbottens befolkningsökning betydligt över både Sveriges och de övriga Norrlandslänens befolkningsförändring. Här är det svårt att identifiera någon skillnad mellan Jämtland å ena sidan, och Västernorrland och Gävleborg å andra sidan, som skulle kunna förklara skillnaden i aktiebelåning.
7.1.2.d Sågverksindustrins utformning
Femårsberättelserna innehåller i olika utsträckning information om antalet sågverk, och den är olika utförlig. Diagram 9 visar det totala antalet sågverk i de olika länen. Av de län för vilka vi har någorlunda kompletta uppgifter har Västernorrland flest sågverk, följt av Norrbotten och Jämtland.
Med undantag för Västernorrland tycks antalet sågverk öka under perioden (för Västernorrland, se kommentar i beskrivningen till diagram 9). Den data vi har för Västerbotten och Gävleborg antyder att Västerbotten ligger i nivå med Västernorrland, medan Gävleborg tycks ha flest sågverk av samtliga län. I denna oberoende faktor kan vi därmed skönja en skillnad mellan Gävleborg,
-0.50 0.00 0.50 1.00 1.50 2.00 2.50 3.00 3.50 4.00
1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910
Befolkningsförändring (%)
Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten Riket (25 län)
24 Västernorrland och Jämtland, som i linje med teorin skulle kunna förklara skillnaden i aktiebelåning.
Diagram 9. Antal sågverk i ett visst län
Det totala antalet sågverk i de olika Norrlandslänen. För vissa län (Gävleborg och Västerbotten) fanns endast uppgifter om totala antalet sågverk i en femårsberättelse. Notera att för Västernorrland sjunker antalet sågverk dramatiskt den sista femårsperioden; detta beror troligen på att i denna femårsberättelse återges bara de sågverk som exporterar virke till utlandet, en urskiljning som inte har skett i tidigare femårsberättelser. Källa: egen sammanställning utifrån femårsberättelser för Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten 1880–1905.
7.2 Samband mellan aktiebelåning och de oberoende variablerna
Genom punktdiagram undersöks om det finns linjära samband mellan aktiebelåning och de olika oberoende variablerna. Diagrammen återfinns i appendix A, medan regressionsekvationen med signifikansnivå återges nedan i tabell 1.
0 50 100 150 200 250 300 350 400
1870 1875 1880 1885 1890 1895 1900 1905 1910 1915
Antal sågverk
Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten
25 Tabell 1. Beskrivning av sambanden mellan andelen aktiebelåning av totala fodringar hos sparbanker i ett visst län och de oberoende variablerna.
Affärsbanker (huvudkontor)
Närvarande
affärsbanker Folkmängd BRP per capita
Sysselsatta i industrin (%)
Befolknings- förändring
Antal sågverk Lutning (β) 4.35***
(0.33)
2.83***
(0.50)
0.00013***
(6.63*10-6)
0.020 (0.020)
1.69***
(0.35)
-3.26***
(0.89)
0.083***
(0.0057) Konstant (α) 2.23***
(0.66)
-0.031 (1.63)
-10.77***
(1.08)
-0.16 (10.08)
-4.5 (3.25)
123.70***
(1.43)
-0.24 (0.74) Observationer
Standardfel R2
150 5.52 0.54
150 7.34 0.18
175 4,65 0.68
20 8.90 0.055
20 6.00 0.57
175 7.96 0.072
107 5.26 0.67 Regressionsanalyser av en-variabelsmodeller för att förklara aktiebelåningen hos norrländska
sparbanker. * p <0.1, ** p <0.05, *** p < 0.01.
Inledningsvis bör det noteras att antalet observationer skiljer sig åt för de olika variablerna, beroende på vilken källa de har hämtats från. Befolkningsstatistik finns för varje år 1876–1910, och har därför 175 observationer. För affärsbankerna är vi hänvisade till femårsberättelserna, som upphörde 1905 (därav att vi har 150 observationer). Också antalet sågverk är hämtat från femårsberättelserna, men de finns inte omnämnda i alla av dem (endast 107 observationer finns att tillgå). Slutligen har vi för BRP per capita och antalet sysselsatta i industrin endast uppgifter för vart tionde år (vilket ger oss 20 observationer). Som bekant är det svårare att uppnå statistisk signifikans ju färre observationer man har.
Vi ser att många av de oberoende variablerna har signifikanta (99-procentnivån) positiva samband med andelen aktielån hos sparbankerna i respektive län. I dessa regressionsanalyser med endast en förklarande variabel varierar dock förklaringsgraden (R2) mellan att vara tämligen hög (folkmängd och antalet sågverk) till att vara svagare (affärsbanker med huvudkontor i länet och andelen sysselsatta i industrin) eller liten (antalet närvarande affärsbanker). För BRP per capita saknas ett signifikant samband med aktiebelåningen. Befolkningsförändringen har en negativ effekt på aktiebelåningen, men förklaringsgraden är nästintill obefintlig. Att linjära samband saknas i en en- variabelanalys betyder dock inte nödvändigtvis att samband saknas, och andra effekter kan framkomma i en flervariabelanalys. Därför behålls samtliga oberoende variabler till flervariabelanalysen.
7.3 Samband mellan de oberoende variablerna
Då förklaringsmodeller ska innehålla flera oberoende variabler finns en fara om dessa variabler korrelerar starkt med varandra: dessa variabler kommer då att mäta samma sak i
