Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Häpnadsväckande utveckling efter kriget i Angola
När kriget i Angola tog slut 2002 inleddes något av en boom för den
angolanska filmindustrin. Redan två år senare producerades tre långfilmer, vilket inte vill säga lite i ett land utan filmstudior, få biografer och en
infrastruktur svårt härjad av trettio års krig.
STRAX EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN 1975 såg det annorlunda ut. Då fanns det hela 21 biografer bara i Luanda och i hela landet fanns sammanlagt ett femtiotal. Trots att landet var fattigt och stod inför många stora
utmaningar satsade den nya staten på film. Ett nationellt filminstitut och laboratorium inrättades under ledning av författaren Luandino Vieira, fotografer och filmklippare importerades från Portugal, Brasilien, Jugoslavien och Sverige till både institutet och tv-bolaget. TV gjorde dokumentärer som presenterade olika delar av landet medan institutet gjorde politiska kortfilmer som visades före huvudfilmen på biograferna.
UNDER SENARE ÅR HAR, förutom långfilmer, också flera dokumentärer och videoinstallationer producerats. Det nationella filminstitutet IACAM,
Instituto Angolano do Cinema Audovisual e Multimédia, som under många år knappt fungerade alls, har aktiverats och fått nya resurser och
regeringen har stött flera filmprojekt. Dessutom har det gjorts flera angolanska såpoperor, någonting som tidigare endast importerades från Brasilien. Såporna tar ofta upp samhällsfrågor, självklart blandat med passionerad kärlek, svek och svartsjuka. En av dem riktades specifikt till ungdomar och tog bland annat upp frågor som könssjukdomar.
Filminstitutet bjöd för ett par år sedan in filmare för att diskutera situationen för filmskapande i Angola. Där konstaterade man att en
nyckelfråga för att förbättra förutsättningarna för den angolanska filmen är man antar en ny filmlag. En sådan är under arbete.
Den enda biografen som fanns kvar vid krigsslutet 2002 var
utomhusbiografen Karl Marx men två år senare öppnade den anrika
biografen Cine Atlântico på nytt och nu håller åtta splitternya salonger på att öppnas i det nya shoppingcentret i Luanda. Som ett smakprov kan nämnas att filmerna som visas där just nu är 300, The Departed, Happy Feet och Hannibal. Inga nyheter för den som håller koll på den svenska biorepertoaren.
Att gå på bio i Angola är annars ganska väsensskilt från en lugn biokväll i Sverige. Publiken brukar främst bestå av ungdomar som minglar och flörtar flitigt både före och efter filmen och under den obligatoriska
pausen. Under filmen hojtas och applåderas det så fort det börjar hetta till.
Lite hångel eller slagsmål på bioduken brukar ge effekt.
DEN ANGOLANSKA FILMEN Na Cidade Vazia av Maria João Ganga var en av de första som visades när Cine Atlântico öppnade. Det var fullsatt i flera veckor. Filmen, som har vunnit många priser och visades i Sverige i
samband med festivalen Cinemafrica, handlar om en pojke, som flyr från Bié där hans familj har dödats. Året är 1991 och han kommer till ett
Luanda där ett hårt och farligt liv väntar honom men där han också möter flera personer som blir hans vänner.
Även filmen O Herói, om en krigsveteran som återvänder från fronten, drog stor publik. Det är en allvarlig men varm film om Angola och Luanda efter kriget och det enda som förtar intrycket är att flera av skådespelarna uppenbarligen inte är angolanska. Huvudrollsinnehavaren verkar dubbad och några personer har ett tydligt brasilianskt uttal. O Herói fick pris som bästa utländska film vid Sundance Film Festival 2005, en amerikansk festival för independentfilm, och visades på Zita i Stockholm förra året.
Flera av de angolanska filmerna handlar om kriget och dess konsekvenser och människors möjligheter till överlevnad i den tuffa tillvaron. Regissören Zézé Gamboa menar att det skulle vara svårt att göra en ren
underhållningsfilm med tanke på de stora problem som fortfarande finns i det angolanska samhället.
– Mitt ansvar som medborgare och filmskapare är att göra civilsamhälle och myndigheter uppmärksamma på att det här (kriget) inte får hända igen, säger han.
VAD HAR DÅ DEN ANGOLANSKA FILMEN för roll idag? Enligt Zezé Gamboa har film en stor potential för samhällets utveckling, inte minst då många angolaner är analfabeter.
– Det finns många väldigt bra författare i Angola vars böcker skulle kunna filmatiseras. Mycket av litteraturen handlar om sociala problem, ofta med en rejäl dos humor, säger han.
Ulrika Holmström
