EXAMENSARBETE
Sökandet efter svänget
Daniel Forsberg 2013
Konstnärlig kandidatexamen Musik
Luleå tekniska universitet
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
Sökandet efter svänget
Daniel Forsberg
Konstnärlig kandidatexamen Musik
Luleå tekniska universitet
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
Sökandet efter svänget Daniel Forsberg
Konstnärlig kandidat – inriktning jazzmusik
Huvudhandledare: Arne Hagström
Forskningshandledare: Åsa Unander-‐Scharin
Examensarbete, 2013
Konstnärlig kandidatexamen, Musik
Luleå Tekniska Universitet,
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
Abstrakt
Syftet med mitt arbete är att sätta fingret på vilka byggstenar och aspekter som i en ensemble frambringar ett så kallat sväng.
Jag har intervjuat ett antal välkända, idag verksamma, jazzmusiker för att få ta del av deras bild av begreppet sväng och vilka byggstenar de anser vara nödvändiga för att uppnå detta. Jag har därefter presenterat dessa intervjusvar i en utvald jazztrio där jag själv ingår som basist.
Trion har under fyra veckors tid repeterat ett antal låtar som spelats in vid varje repetitionstillfälle. Trion har efter varje inspelning lyssnat, analyserat och diskuterat kring huruvida musiken svängt och kopplat ihop detta med intervjusvaren, vilka fungerat som en vägledning.
Arbetet mynnade ut i en konsert där trion utökades till en kvartett med hjälp av den drivne jazzpianisten och hammondorganisten Kejll Öhman, som medverkar på två av de fyra inspelningar som dokumenterats under arbetets gång.
Jag har tillsammans med trion analyserat skillnaderna mellan de fyra inspelningarna, hur vi förhållit oss till en fjärde musiker och utvecklats under dessa fyra veckor.
Genom inspelningar, intervjuer och diskussioner har jag kommit fram till att timing, melodiskt samspel, lyhördhet och framför allt ödmjukhet, är några av de viktigaste byggstenar som utgör grunden till vårt eftersträvansvärda sväng.
Förord
Jag vill rikta ett varmt tack till mina enastående medverkande musiker Carl Sjöström, Per-‐Anton Linder, Jens Marklund och Kjell Öhman för ett högst
trivsamt och givande samarbete. Utan ert ödmjuka och aktiva förhållningssätt till samarbete, hade arbetet blivit tungrott!
Ett stort tack till min handledare och baslärare, Arne Hagström, som under tre år inspirerat och uppmuntrat mitt musicerande.
Slutligen vill jag tacka Simon Lindskog, Jonathan Wolst, Anton Lindman och Gabriel Jensen som möjliggjorde konserten och de två slutliga inspelningarna.
Innehållsförteckning
Inledning ... 4
Personlig bakgrund ... 5
Begreppsförklaring ... 7
Tidigare forskning ... 7
Syfte och frågeställningar ... 9
Metod och material ... 10
Medverkande musiker ... 10
Inspelade låtar ... 11
”Första röda” ... 11
”Everything happens to me” ... 11
”Alice’s fax” ... 11
Processbeskrivning ... 12
Intervjuer ... 12
Intervju 1: Kjell Öhman ... 12
Intervju 2: Joakim Ekberg ... 13
Intervju 3: Hans Backenroth ... 13
Intervju 4: John Humphrey ... 13
Intervju 5: Joe LaBarbera ... 14
Intervju 6: Stanley Clarke ... 14
Diskussion/Analys i trion kring repetitions/inspelningstillfälle 1-‐4 ... 15
Spårlista ... 15
Everything Happens to Me ... 16
Alice’s Fax ... 17
Diskussion/Analys i trion kring konserten ... 17
Första Röda ... 17
Everything Happens To Me ... 18
Alice’s Fax ... 18
Reflektion i trion kring intervjuer ... 18
Hierarki inom musik? ... 18
Avslutande Reflektioner ... 19
Källförteckning ... 22
Tryckta källor ... 22
Nätbaserade källor ... 22
Intervjuer ... 23
Inledning
Jag har under mina verksamma år som basist haft förmånen att spela i ett stort antal konstellationer med ett brett genrespektrum. Detta har lärt mig att med tiden se min funktionella roll i ensemblen, det vill säga vetskapen om hur basen ska förhålla sig till de övriga instrumenten, för att tillsammans med mina medmusiker stråla samman till en enhet.
Trots att de genrer jag spelar kan variera i både spel- och förhållningssätt till musiken, strävar vi ändå efter samma kärna – att spela tillsammans och skapa musik som svänger.
Jag anser att jazzen inbjuder mer än andra genrer till att blanda in många aspekter i spelet, vilket fått mig att fokusera detta arbete på jazzgenren.
Jag anser det viktigt att man som musiker känner en naturlig drivkraft till att bidra till ett samspel, att det vi spelar har ett uttryck, en mening. När vi i spelet känner en samhörighet med våra medmusiker, upplever vi ett välbefinnande, och en intressant konversation uppstår. Konversationen hamnar i ett flöde där vi talar samma språk och trivs tillsammans. Under en tids studier på Musicians Institute i Los Angeles hade jag en kväll det stora nöjet att få träffa en basist hemmahörande i Hawaii, vid namn Dean Taba.
Han talade om hur stor del av oss musiken, omedvetet men ändå så självklart, är.
Allt vi gör, vad vi är kan kopplas till vårt skapande av musik, man kan läsa av en musikers personlighet av att bara lyssna på dennes spel. Musik är inget som blir, ta aldrig någonsin en ton utan att vilja säga något med den eller utan att skapa musik med den.1
Detta samtal inspirerade mig väldigt mycket och fick mig att inse hur viktig kommunikationen verkligen är för att tillsammans skapa musik med själ och mening.
Ödmjukhet är därför något jag tror är en betydande nyckel till samspel och lyhördhet.
Samspelet och välbefinnandet i den musik jag tillsammans med andra skapat är något som framkallar en typ av beroendeframkallande energi som jag tror alla musiker mer eller mindre söker efter.
Jag tror att de flesta människor som sysslar med musik, i många fall mer eller mindre upplevt detta fenomen, men också motsatsen. Hur många gånger har man inte som
1 Intervju med Dean Taba, 2012-10-24
musiker upplevt att musiken upplevts lättsam och svängig med en konstellation, och vid ett annat tillfälle med andra musiker, inte funkat alls?
Det intresserar mig i hög grad att i detta examensarbete försöka sätta fingret på några av orsakerna till att att man ibland som musiker upplever att det svänger och i andra fall inte. Hur uppstår det fenomen vi kallar för sväng?
Finns det några aspekter jag som basist kan ta hänsyn till för att uppbringa detta tillsammans med andra musiker? Jag är övertygad om att vi alla som utövar musik har upplevt det underbara svänget som framkallar en mersmak, vilken driver oss vidare på vår musikaliska bana. Därför har jag för avsikt med detta arbete att leta efter nycklar som ska underlätta för mig som basist och andra musiker, samt i undervisning, att lättare uppbringa ett sväng.
Jag kommer att använda mig av följande metoder:
• Intervjuer med rutinerade jazzmusiker angående deras definition av ”sväng”.
• Studium av musiklitteratur.
• Presentera svaren från intervjuerna för en egenhändigt utvald trio där jag själv ingår som basist.
• Spela in ett antal repetitioner och därefter analysera och diskutera med trion huruvida musiken svänger.
• Arbetet utmynnar i en inspelning och en inspelad konsert där Kjell Öhman ansluter på piano/hammondorgel, där vi förhoppningsvis tagit oss närmare varandra i spelet.
• Slutligen analyseras den inspelade konserten, huruvida vi lyckas svänga tillsammans med Kjell.
Personlig bakgrund
När jag i de tidiga tonåren hade förmånen att en gång i veckan träffa några i min hemort Kramfors välkända ”jazzkatter”, ”Ingemar och Ingemar” för att jamma, väcktes mitt intresse för jazzen. Vi spelade gamla välkända låtar, främst från Hard Bop-eran, vilka hade en relativt enkel form att följa.
En dag hade gitarristen, Ingemar, tagit med sig en skiva till mig med den berömda jazztrion ”The Poll Winners” med Barney Kessel (gitarr), Ray Brown (kontrabas) och
Shelly Manne (trummor). Denna skiva kom att spelas i min CD-spelare morgon till kväll under en lång period, och jag märkte hur min högra fot okontrollerat började stampa i takt till denna fantastiska skiva. När jag efter en tid hade lyssnat på skivan hade mitt gehör memorerat ackordföljderna i låtarna, och jag kunde inte längre hålla mig ifrån att ta fram elbasen och spela till skivan. Ray Browns tunga fjärdedelar i hans walking gick som en stadig björn genom granskogen i låten ”Bee deedle dee doo” och jag hade bara en sak att säga: ”Det svänger!”
När jag i de högre tonåren tillsattes som basist i Kramfors Storband, samt Västernorrlands Ungdomsstorband, i vilka jag spelade under några år, fick jag lära mig att ta en ansvarsfull plats som basist. För att ett helt storband skulle orka hålla sig till ett stadigt tempo, krävdes ett kraftfullt och övertygande driv från mig. Detta blev en mycket nyttig lärdom för mig att ha med mig in i framtiden.
Jag fick i och med mitt engagemang i storbanden en del nya förebilder till vilkas skivor jag spelade om kvällarna. En av mina största favoriter var Buddy Richs liveskiva, Wham, där basisten Tom Warrington och Buddy Rich tillsammans uppvisar ett otroligt sväng och ett genomgående driv, i synnerhet i låten ”Ya Gotta Try”.
Jag har under åren ofta haft förmånen att få träffa och spela tillsammans med drivna musiker, något som inspirerat mig i hög grad. Varje nytt möte, om det så varit musikaliskt eller verbalt, har alltid tillfört något som kommit till nytta längre fram. Jag har alltid låtit mig fascinerats över människors olikheter och egenheter som gör oss alla unika, men som i möten med andra kan bli något som klickar så bra. Jag tror att alla kan känna igen sig i en situation där någon kommer med ett påstående som i stunden inte går att ta till sig, men som däremot kommer att landa vid nästa möte då det sätts in i ett nytt sammanhang. På samma vis har jag upplevt mina musikaliska möten, det vill säga i samband med musicerande. Tips och kritik som jag fått från rutinerade musiker har inte alltid gått att ta till sig i stunden, men har vid senare tillfällen, vid möten med andra musiker, visat sig logiskt och förståeligt. En fråga jag då ställt mig är: ”Vad är det som gör att vi trots våra olikheter länkar samman och finner ett välbefinnande tillsammans?”
För varje tillfälle jag får möta nya musiker, får jag förmånen att ta del av nya intryck och synsätt, vilka jag utmanas att förstå mig på och anpassa mig till. Detta är en av de stora drivkrafterna som ständigt håller min nyfikenhet vid liv till att fortsätta på min musikaliska bana. Den lustfyllda känslan som uppstår när man ”hittar varandra” och
tillsammans får musiken att svänga, är beroendeframkallande och får mig därmed att aldrig tröttna på mitt musicerande.
Detta har fått mig att intressera mig för just fenomenet sväng och vilja ta reda på vad som händer i ett musikaliskt möte där detta uppstår.
Begreppsförklaring
Här kommer jag att förklara ett antal begrepp som läsaren måste förstå för att kunna tillgodogöra sig mitt arbete.
• Form: En låts uppbyggnad eller struktur.
• Timing: Förhållandet till pulsslagen/musiken.
• Walking (Walking bass): En baslinje i stadig rörelse som vanligen en grund av
”vandrande” fjärdedelar som hela tiden strävar framåt mot kommande ackord i främst swing-genren.
• Att hänga: Ett förhållningssätt till pulsslagen där man rytmiserar strax efter slagen.
• Cooking: Alla i ensemblen bidrar med intensitet och framkallar tillsammans en kokande känsla med strävan åt samma håll.
Tidigare forskning
Det finns många inom jazzgenren som skrivit och uttalat sig om de viktiga elementen inom ensemblespelet i olika sammanhang, oftast i tidskrifter, självbiografier och intervjuer. Forskning kring just sväng förekommer, men det jag material jag funnit vara av störst betydelse i mitt arbete har till största del representerats av skrifter som inte syftat till forskning.
Ett exempel på en sådan källa är gitarristen och professorn, Sid Jacobs, uttalande i sitt undervisningsmaterial med rubriken Music labels. Där skriver han om hur man satt etiketter på musik, vilket hämmar oss till att känna oss fria och kreativt skapa musik.
Han nämner bland annat hur man med tiden satt en stämpel på den typ av musik vi kallar ”klassisk” musik, som med tiden bestämt att den är stel och inte svänger:
A great musician once told me, ’If you play Bach and it doesn’t swing, you’re
playing it wrong.’ And the similarity between the baroque technique of Bach and the bebop of Charlie Parker is not only allegorical, it specific.2
Han hävdar att man i USA till skillnad från i Europa inte satte någon stämpel på sin musik, jazzen, vilken kanske inte föddes, men väl blommade ut i USA, och inbjuder oss till att dansa och ”digga” den spontana och livfulla jazzen. Vidare skriver Jacobs om tanken på ett ”perfekt” framförande, vilket många mer eller mindre medvetet strävar efter, och då med stor risk att döda kreativiteten. En som tanke slog mig när jag läste Jacobs ifrågasättande av detta var om vi som improvisationsmusiker verkligen vill spela en så kallad felfri musik när vi går upp på scenen? Jag tror, som Jacobs, att det vi gillar i jazzen är spontaniteten, det oförutsägbara som bara sker i ögonblicket.
Han nämner också hur man i musikutbildningarna försöker polera och finslipa allt efter teorins regler, innan man ens vet vilka elevens behov egentligen är: ”It’s as absurd as buying a shovel and studying shovel technique and maintenance.”.3 Detta riskerar att döda kreativiteten, som jag tror är en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna skapa musik även tillsammans med andra.
En annan intressant källa är Petrus Johanssons examensarbete Livet på planeten sväng, som syftar till att undersöka om det finns skillnader och likheter mellan afromusiker och folkmusiker i hur de behandlar begreppet sväng.
Johansson berättar att en musiker uttalat sig i en intervju angående begreppet sväng, där dennes definition av hur man kan uppnå ett sväng lyder ”(…) om jag skall hårddra det, så är det saker där det finns en puls som ’hackar på’ hela tiden som man förhåller sig till.
Sen så kan man förhålla sig till den på olika sätt. Det är en ingrediens som jag behöver för att uppleva sväng, och det är att något matar på och tjatas.” 4
Kanske är det som denne säger, att det behövs någon form av upprepande grund att luta sig mot, som exempelvis walking, ständigt upprepade fjärdedelar i ride-cymbalen hos trummorna under en längre tid, för att ”hitta varandra”?
Jag har också använt mig av referenser i form av skivinspelningar med några av mina främsta förebilder, Oscar Peterson trio, vilka inspirerat mig i hög grad med sitt medryckande sväng. Om man lyssnar på en gammal inspelning med trion där de framför
2Jacobs, S., Music labels, www.sidjacobs.com, 2008, s 2
3 Ibid., s 2
4 Johansson, P., Livet på planeten sväng, 2010-05-26, s.22
låten ”Love You Madly”, kan man höra hur Peterson leker med underdelningar, blandar in bluesfraser och leker fram musiken på ett så konstnärligt sätt. Tempot hålls inte strikt, men det gör verkligen inget. Ray Brown stretchar tillsammans med Peterson på timen och
”hänger” riktigt tungt, vilket skapar en sådan spänning och ett sväng som jag sällan upplevt.
Syfte och frågeställningar
Mitt syfte med detta arbete är att försöka ringa in begreppet ”sväng” och samla ihop så många aspekter som möjligt om vad som framkallar svänget i en ensemble. Min tanke med detta är att finna några verktyg för att lättare frambringa ett sväng med andra musiker. Min avsikt är också att kunna använda mig av det resultat jag får fram i framtida undervisning i ensemble.
Jag har använt mig av följande frågeställningar:
• Hur skapas ett sväng?
• Vad kan jag och mina medmusiker göra för att frambringa ett sväng?
Vid intervjuer med några erfarna musiker har jag frågat om deras uppfattning om vad detta fenomen kan bero på, hur det uppkommer. Jag har valt att inte vinkla frågorna för att få en så unik bild som möjligt från var och en av dessa.
Alla musiker har nämligen inte samma syn på vad just deras verktyg kan innebära för detta ändamål och därför vill jag ha så många olika vinklar på detta som möjligt för att något av dessa ska kunna tilltala alla som får detta presenterat för sig i en ensemble.
Jag har också med detta arbete haft för avsikt att undersöka hur jag och mina medmusiker förhåller oss till en fjärde kompmusiker, samt en solist:
- Ändrar jag min roll i samspel med en fjärde musiker?
- Ändras vårt sväng och samspel med en fjärde musiker?
Metod och material
För att kunna genomföra min forskning, har jag valt två musiker (gitarr och trummor) att arbeta med. Inledningsvis har jag presenterat svaren från de intervjuade musikerna angående svänget, kring vilka vi sedan diskuterat i syfte att kunna få en vägledning om hur vi tillsammans kan frambringa ett sväng.
Vi har repeterat ett tiotal låtar under fyra veckors tid i syfte att framföra dessa på min examenskonsert. Extra fokus i form av inspelning under upprepade tillfällen med hjälp av en enklare ljudupptagare, har lagts på tre låtar: Första Röda, Everything happens to me och Alice’s Fax.
Anledningen till mina låtval är den genrebredd dessa uppvisar och jag förväntar mig därmed att inkludera så många aspekter som möjligt.
Vi har sedan lyssnat på varje inspelning och därefter analyserat och diskuterat vad som låtit bra, respektive mindre bra och kopplat samman detta med intervjusvaren.
Nästa steg i mitt arbete har varit att ta iaktta hur jag och mina medmusiker förhöll oss till en fjärde kompmusiker och en solist på den sista inspelningen och konserten. Min största fråga var hur vår ”time” skulle förhålla sig till vår gäst på piano/hammondorgel. Detta har jag tillsammans med mina musiker lyssnat på i efterhand, varefter vi har delat med oss av våra uppfattningar kring vårt samspel med vår fjärde kompmusiker samt vår gästsolist på altsax.
Medverkande musiker Trion består av:
Carl Sjöström, elgitarr
(tidigare student på jazzkandidatutbildningen vid Musikhögskolan i Piteå).
Per-Anton Linder, trummor
(studerar sitt första år på jazzkandidatutbildningen vid Musikhögskolan i Piteå).
Daniel Forsberg, el-/kontrabas
(studerar mitt tredje och sista år på jazzkandidatutbildningen vid Musikhögskolan i Piteå).
Gästsolist på en låt:
Jens Marklund, altsax
(studerar sitt första år på jazzkandidatutbildningen vid Musikhögskolan i Piteå).
Trion utökas till det sista inspelningstillfället och examenskonserten med den rutinerade Kjell Öhman, piano/hammond B3 och blir därmed en kvartett.
Inspelade låtar
”Första röda”
Låten är komponerad av vår gitarrist Carl Sjöström och går i ¾-takt. Den har en form med ojämna perioder, det vill säga att låten har ett ojämnt antal takter, vilket skiljer den från de övriga låtarna på repertoaren. Ackordföljden är heller inte alltför logisk, vilket också skiljer denna från mängden.
Inför det första inspelningstillfället valde Carl att inte ge trion några instruktioner för att se hur vi tolkade låten.
”Everything happens to me”
En swing-ballad i 4/4-takt som vi kan kategorisera som en ”standard”, skriven av Tom Adair och Matt Dennis, och som har framförts av många storheter genom jazzens historia.
Den framförs här av Jens Marklund på altsax och repeterades och spelades in med den ursprungliga trion, det vill säga med gitarr, som sedan byttes ut mot piano på den sista inspelningen och konserten.
”Alice’s fax”
Låten, vars tema är baserat på en hammondmelodi, är skriven av Kjell Öhman. Stuket kategoriseras som up-tempo-swing och med A-del och B-del med tillhörande mellanspel.
Soloformen består av två så kallade ”bluestolvor”, går sedan över till B-delen och slutligen tillbaka till en bluestolva.
Låten var något av en utmaning för bas och trummor att inte driva på för mycket, den har ett ”hängande” stuk med en extra tyngd i slag två och fyra i takten.
Processbeskrivning
Intervjuer
Jag har i mina intervjuer ställt följande frågor:
- Vilka element tror du ligger till grund när musiker i en ensemble ”hittar varandra” och upplever att de svänger?
- Vad är sväng för dig?
Intervju 1: Kjell Öhman
Svensk jazzmusiker (piano, hammondorgel, dragspel), som har medverkat på mer än 8000 skivinspelningar. Han har spelat tillsammans med stora namn som Arne Domnérus, Alice Babs, Georgie Fame, Ulf Wakenius och Toots Thielemans, för att nämna några.
Han har också medverkat som kapellmästare och arrangör i ett stort antal tv-program.5
”Svårt att svara på… Spelandet i förhållande till varandra och det rytmiska… Antingen har man det eller inte. Man kan inte lära sig det, men öva och väcka det om det finns inom en själv. Vissa svänger, andra inte. Vissa kan man inte svänga med trots att de kan svänga med andra. Man måste ha en viss inställning, inte ha för bråttom eller vara för seg. Man måste spela på rytmen och vila samtidigt som man driver på. Ray Brown och vissa andra kunde svänga ensamma. Man kan både sacka och öka i tempo och ändå svänga. Människan framkallar svänget.”6
5 http://en.wikipedia.org/wiki/Kjell_Öhman (2013-‐04-‐02)
6 Intervju 2012-11-15
Intervju 2: Joakim Ekberg
Svensk jazzmusiker (trummor) och pedagog. Har spelat med bl.a. Ernie Watts, Scott Hamilton, Kenny Barron, Jojje Wadenius, Putte Wickman och är även verksam i USA, Japan, Kina, och runt om i Europa.7
”För mig är svänget ett förhållande mellan time och puls, men även time mellan
instrumenten. En annan bit är timen i sitt egna instrument, till exempel i trumset där man ibland har olika typer av time mellan de olika delarna. Även sättet man fraserar på har betydelse. En ytterligare viktig bit är soundet tycker jag. Egentligen så är alla dessa bitar och kombinationer viktiga för det totala svänget och hur det upplevs.”8
Intervju 3: Hans Backenroth
Svensk jazzmusiker (kontrabas, elbas) och pedagog. Har spelat med storheter som Bobby Shew, Deborah Brown, Clark Terry, Scott Hamilton, Kenny Barron och Monica Zetterlund.9
”För mig är det melodiska en väldigt betydande byggsten för att uppnå svänget med mina medmusiker. Att tala samma språk som solisten man ackompanjerar är viktigt för att få en sammanhängande bild. Man behöver inte överdriva medvetandet om vad den andre gör genom att härma, men med små antydningar och melodisk följsamhet känner man till slut att man talar samma språk.”10
Intervju 4: John Humphrey
Basist, härstammar från Kanada, bor i Los Angeles och undervisar på Musicians Institute i Hollywood. Har spelat med bl.a. Carole King, Savoy Brown, Scott Henderson, Bobby Kimball, Les Dudek m.fl.11
Denna intervju gjordes via e-mail, varför jag valde att behålla svaret på engelska för att behålla Johns personliga uttryck.
7 http://www.jockeekberg.nu/bio.html (2013-04-02)
8 Intervju 2012-10-10
9 http://www.hansbackenroth.com/ (2013-04-02)
10 Intervju 2012-10-14
“I'm sure I would like to experience this cold you're talking about. Sometimes I refer to what it sounds like you're talking about as being in 'the zone'. I've also heard of it discussed in the context of sports as 'in the flow'. It's like you're all riding the same wave and it's playing you, not the other way around. That's pretty much only ever happened to me when I played with the same people for quite a while. Otherwise, when I think about trying to get to that place, I rely a lot on the drummer. If his groove isn't really moving me, then the best we can hope for is adequate. But if he's got a great groove then, as a bass player, I'll move to him, adapt my playing to suit his groove. I played for years without really knowing what the 'zone' was. Then, with the right drummer, it was suddenly there and very exciting.
I know I can kind of get in a zone by myself. On a good day. Stuff comes out and it feels good and starts a kind of loop. I've played with some great players and not ever felt like we really grooved because, at some level, I didn't feel comfortable with their groove.
Harmonically it's only happened a few times where I had the opportunity to play with someone long enough that we got to know each and could have a conversation harmonically. Then it feels a little bit like playing chess. Your move, his move, ah an interesting choice, Hmm... how about this then! I like to analyze these things too, but at the end of the day grooving and being in the zone with other people is part of the mystery”.12
Intervju 5: Joe LaBarbera
Amerikansk jazzmusiker (trummor), har spelat med Bill Evans, Art Farmer, Phil Woods, John Scofield, Gary Burton, Tony Bennett, Jan Lundgren och många fler.13
“För mig handlar det om att förhålla sig till varandras underdelningar, när de kuggar i varandra, hittar man varandra och det kan börja svänga!”14
Intervju 6: Stanley Clarke
Amerikansk basist som sedan unga dagar spelat med storheter som Chick Corea’s Return
12 Intervju 2013-10-12
13 http://www.jazzcompass.com/joe_bio.html (2013-04-02)
14 Intervju 2012-11-27
To Forever, Stan Getz, Horace Silver, Dexter Gordon, Joe Henderson, Art Blakey m.fl.15
”Jag anser det mycket viktigt att vara en ödmjuk människa och bidra till en god stämning. Man måste vara anpassningsbar i alla lägen och inte tjurigt hålla fast vid samma roll oavsett vilka man spelar med och vilken musik man spelar. Om man är en god medmänniska med en stor skopa ödmjukhet och flexibilitet, kan det ultimata svänget frambringas!”16
Diskussion/Analys i trion kring repetitions/inspelningstillfälle 1-‐4 Repetitions/inspelningstillfälle 1-‐4 inkluderar tre tillfällen där endast trion (med
gästsolist) repeterat. Trion utökas med Kjell på piano/Hammond B3 på den fjärde inspelningen.
Trion fick efter den första repetitionen ta del av intervjuresultaten, kring vilka det diskuterades. Intervjuresultaten kom sedan att bli en slags referens till de efterföljande repetitionstillfällena.
Av tekniska skäl, uteblev den andra inspelningen vid överföring till en annan enhet, vilket betyder att det finns tre inspelningar (nr1, 3 och 4) förutom konserten att lyssna på.
Ljud-‐CD
På bifogad CD finns som tidigare nämnt, sammanlagt fyra inspelningar att lyssna till för varje låt. Spåren på skivan är sorterade efter tagningarna.
Spårlista:
1. Första Röda-‐ Trio 1
2. Everything Happens To Me-‐ Trio 1 3. Alice´s Fax-‐ Trio 1
4. Första Röda-‐ Trio 2
5. Everything Happens Första Röda-‐ Konsert To Me-‐ Trio 2 6. Alice´s Fax-‐ Trio 2
7. Första Röda-‐ Rep med Kjell
8. Everything Happens To Me-‐ Rep med Kjell 9. Alice´s Fax-‐ Rep Med Kjell
10. Första Röda-‐ Konsert
11. Everything Happens To Me-‐ Konsert 12. Alice´s Fax-‐ Konsert
15 http://stanleyclarke.com/his-story/ (2013-04-02)
Första Röda
Kompositören, Carl Sjöström, som också var trions gitarrist, valde att inte ge oss några instruktioner innan vi spelade den första gången, för att se hur vi tolkade den.
När vi gjort den första tagningen, upplevde Carl att bas och trummor spelade för mycket i förhållande till melodin i temat, vilket vi tydligt kunde höra när vi lyssnade på inspelningen. Vi upplevde efter den första inspelningen att bas och trummor lade stort fokus på att följa gitarren, vilket dynamiskt blev följsamt och uppfattades av oss som något positivt. Vi fick också se baksidan av att lägga för mycket fokus på ett instrument, vilket blev rätt påtagligt under den första inspelningen. Det händer lätt att man som i detta fall skapar ett slags ”takt-för-takt-spel” och glömmer bort att skapa en helhet, vilket hos en lyssnare kan uppfattas som uppstyckat och rörigt, och att musiken inte riktigt leder någon vart.
Vi tog denna lärdom i beaktning under följande repetitioner, vilket hörs för varje speltillfälle, och låten fick en mer sammanhängande karaktär.
När trion vid det sista inspelningstillfället utökades med Kjell på Hammond B3, fick låten en något jämnare karaktär, vilket kan tolkas både positivt och negativt. Vi upplevde lite att den saknade energi, vilket vid konserttillfället förbättrades märkbart.
Everything Happens to Me
Grundidén med denna låt var att göra en version likt Arne Domnérus från skivan Live at the Pawnshop, vilken är en lättsam och avskalad version.
När Jens skulle spela denna med oss, bad jag honom presentera temat så fritt han ville.
När han presenterade temat på altsaxen, inbjöd han oss andra att följa honom både dynamiskt och rytmiskt, vilket skapade en väldigt kraftfull ”cooking”. När vi lyssnat på den första inspelningen upplevde vi dock att kompet trevade en aning och fick en känsla av att vi försökte testa oss fram, eftersom vi inte visste vilken prägel Kjell skulle sätta på låten. Trots att vår version av låten skilde sig märkbart från grundidén, upplevde vi att denna passade oss mycket bättre och förde oss ett stort steg närmare varandra, vilket märks efterhand i tagningarna.
Den största utmaningen blev för oss i kompet att anpassa oss till pianot som ersatte gitarren på den sista inspelningen och på konserten. Vi märkte att Kjells underdelning i kompet skilde sig från Carls gitarrkomp, vilket fick oss att kreativt ändra inställning till
hur vi andra skulle förhålla oss i kompet. Kjell bidrog med ett drivande komp som
”eldade” på oss andra att skapa en mer ihärdig ”cooking”.
Alice’s Fax
Vi hade i trion tillgång till en inspelning med Kjell Öhman som tillsammans med sin grupp ”Organ Grinders” framförde denna låt. Vi hade lagt märke till att trummor och bas inte låg så mycket i framkant i time, trots att det var en swing-låt som går i ett raskt tempo. Detta kändes lite ovant för oss när vi i de flesta fall ligger lite i framkant time- mässigt när vi spelar så kallade ”up-tempo-swing”.
Det blev därför en utmaning för oss att inte driva på för mycket och känna tyngden i slag två och fyra. Där kom vi just att tänka på Kjells uttalande om sväng – ”att driva samtidigt som man vilar på rytmen”.
Den första inspelningen visar tydligt hur trummor och bas driver för mycket för att låten ska svänga.
Men bara att ha diskuterat kring detta efter den första inspelningen gav oss medvetenheten om att luta oss bakåt något i time, vilket till slut gav resultat. Redan efter den andra inspelningen kunde vi höra en stabilisering i kompet trots att gitarren medvetet provade att lägga sig något före i time under gitarrsolot.
När vi sedan spelade in låten med Kjell, hade vi hittat varandra och vi upplevde ett mer naturligt sväng. Det märktes i attityden i Kjells spel att det var hans egenskrivna låt och han styrde resten av gruppen framåt, vilket gjorde att vi, när vi anpassade oss till hans övertygande time, satt ihop som aldrig förr.
Diskussion/Analys i trion kring konserten Första Röda
Vi upplevde att dynamiken blev jämnare än i tidigare inspelningar och intensiteten hade också avtagit en aning, även om vi melodiskt kompletterade varandra väl. Kjell höll även här en relativt låg profil kompmässigt, vilket inte nödvändigtvis hade behövt påverka intensiteten och dynamiken. Vi valde dock att lägga oss i samma dynamiska fack, istället för att lyssna till vad vi övriga kunde tillföra. Detta upplevdes något negativt under temat, men som något bättre under solona, i synnerhet under Kjells solo.
Everything Happens To Me
Kompet gav under denna version ett mer sammanhållet intryck där vi backar upp solisternas idéer. Kjell styrde tydligt upp underdelningarna, allra mest under sitt solo.
Jens inbjöd in till många rytmiska idéer under temapresentationen och även under sitt solo, vilket kompet snabbt hakade på.
Alice’s Fax
Det vi tidigare upplevt som en utmaning att driva och samtidigt vila på rytmen, hade nu sjunkit in och kändes denna gång naturligt, vilket tydligast kan höras under presentationen av temat (mellan 0:12-1:20). Efterhand som vi kom längre fram i Kjells solo, började den ena efter den andra byggstenen att falla på plats. Våra underdelningar som Joe LaBarbera talade om, kuggade i varandra, ett ihållande driv utan att någon tvingade fram det, vi hade nu klivit på samma tåg och det enda vi hade att konstatera efteråt var: ”Det svängde!”.
Reflektion i trion kring intervjuer Hierarki inom musik?
Ytterligare en fråga väcktes efter inspelningarna och konserten:
Tenderar vi till att förlita oss på en musiker som anses befinna sig på en högre nivå och att vi därmed hämmar vår kreativitet?
När vi spelade in låtarna med Kjell, upplevde vi som tidigare nämnt att vi under låten
”Första Röda”, saknade energi och intensitet och att vi nästan verkade glömma bort att ta egna kreativa initiativ för att skapa variation. Kjell höll en låg profil, vilket passade för instrumentet i denna låt, men jag tror att vi lade en hel del fokus på honom av en sådan karaktär som inte var nödvändig för att få hela gruppen att tillsammans uppnå ett sväng.
Jag tror att det måste finnas en jämn fördelning av fokus och uppmärksamhet i en ensemble och en grundinställning att alla sitter i samma båt som ska styras i en riktning, även om kunskapsnivåerna skiljer sig. Detta får mig att tänka på John Humphreys och Stanley Clarkes resonemang om att anpassa sig och hitta sin roll i varje ny situation.
Jag tror inte att det räcker med att hitta en enda roll för en konsert, snarare behövs en för varje låt. Om vi i stället hade haft den inställningen och skilt på de tillfällen då det funnits en anledning till att lyssna och förlita oss mer eller mindre på Kjell, hade vi lyssnat öppnare efter alla intryck.
Ett exempel på en situation där vi gjorde rätt i att lägga mer fokus på Kjell var på hans låt, ”Alice’s fax”, av den anledningen att vi inte känt oss riktigt säkra på hur vi skulle förhålla oss i time. När vi ”klev på tåget” som Kjell så stabilt drev, hittade vi varandra och svängde tillsammans.
På tal om det melodiska som Backenroth nämner, kan kanske detta till stor del kopplas samman med improvisationerna under solopartierna, medan det Öhman och LaBarbera talar om angående det rytmiska och förhållande till varandras time kanske framgår extra tydligt under temapresentationen mellan trummor och bas. Det kan ju svänga om trummor och bas trots att solisten kan spela "sloppy" och ”otight".
På ”Första Röda” spelar Backenroths tankar kring det melodiska en stor roll. Eftersom kompet inte hade fått några instruktioner är det viktigt för trummor och bas att följa gitarren i temat både melodiskt och dynamiskt för att uppbringa rätt känsla i låten och därmed uppnå ett sväng, vilket förbättras för varje tagning.
Kjell satte en annan prägel på låten, till en början sparsmakad och sedan en mer utpräglad jazzvalsfeel.
Avslutande Reflektioner
Vägarna till svänget verkar, som jag tidigare nämnde, vara lika många som alla de kombinationer av personligheter som dagligen möts. Dean Taba talade om hur stor del av människan som finns i musiken, hur tydligt en musiker visar sin personlighet i sitt spel.
Stanley Clarke poängterade hur otroligt viktigt det är att vara en ödmjuk människa för att kunna samspela med andra. Dessa två kopplingar utgör enligt mig en nyckel till den första dörren som leder oss framåt till det välbefinnande svänget. Om man som människa inte visar ödmjukhet, stängs per automatik många dörrar till dem man möter. Bjuder man i stället in omgivningen med öppna armar, trots att skiljaktigheter finns, kommer man upptäcka nya vägar, sedda från andra vinklar, vilket kommer att uppbringa en trivsam atmosfär där man till slut förstår varandra.
När vi har denna grund av öppenhet och ödmjukhet, har vi tagit oss in i nästa rum, där det enligt min uppfattning handlar om de mer teoretiska aspekterna, som time och melodisk och harmonisk följsamhet.
Joakim Ekberg talade om förhållande mellan time och puls, men också mellan instrumenten, vilket vi också fick se praktiska bevis på. När jag som kompmusiker ska kompa en solist räcker det inte bara med att jag håller min time – jag måste också lyssna och känna efter hur solistens time förhåller sig. Detta gäller givetvis inte bara solister utan samtliga i ensemblen. När vi i ”Alice’s Fax” lyssnade efter Kjells time och förhöll oss till den, upplevde vi genast hur musiken började svänga.
Vid de tillfällen där vi upplevde den där magiska känslan av välbefinnande, hade vi också lyckats förstå varandra på fler plan än bara time-mässigt, vi talade samma melodiska språk. Ett exempel på ett sådant tillfälle är under Jens saxsolo på ”Everything Happens To Me”, då min och Kjells harmonisering och melodiska språk hakar i varandra, vilket uppbringar ett sväng i sig.
Mina frågeställningar har inte fått några enkla, konkreta svar, men, som någon sade,
”många bäckar små”. Många olika synsätt och tips har till en början varit svåra att ta till sig i praktiken, men har blivit allt mer klara för varje ny spelsituation.
Målet med konserten var att vi vid det tillfället skulle ha anammat många av de olika synsätt som framkom i intervjuerna. Jag anser att vi ur många aspekter visade en klar förbättring och upplevde längre partier av det eftersträvansvärda svänget. Som jag tidigare nämnt, väcktes en ny fråga efter konserten, för vilken jag är tacksam: Finns hierarki inom musik? Den fick mig att reflektera över hur jag verkligen lyssnar på mina medmusiker och hur lätt det är att glömma helheten. Även om kunskapsnivåerna skiljer sig i en ensemble, tror jag att man måste se till varje specifikt tillfälle, vilka kvalitéer var och en har och vad/vem som det är lämpligast att förhålla sig till i första hand.
Jag tror samtidigt att man i ett arbete som detta, lätt låser sig och försöker krysta fram allt efter alla regler, och uppnå någon slags perfektion. Då är vi åter tillbaka i Sid Jacobs resonemang om hur viktigt det kreativa och det spontana är. När information får sjunka in en tid, mogna och sättas in i rätt sammanhang, kommer det som tidigare känts krystat att kunna tillämpas med spontanitet utan känslan av att bocka av regellistan. En musiker sade en gång till mig angående att lära sig musikteori: ”När du inte tänker på vad du gör och det låter bra, har du lärt dig”. Jag tror att det stämmer in på de flesta områden i vår vardag, så även att tillämpa de byggstenar som bidrar till ett sväng. Det är först nu som
jag kan ta till mig och se på en mening som Kjell yttrade i intervjun, ”Antingen har man det eller inte” från ett annat perspektiv. Även om jag fått ta del av alla dessa fantastiska synsätt, måste de med tiden få sjunka in och prövas i praktiska situationer tills de växer in som en naturlig del av min vokabulär. Först då kan jag utan hämningar öppet möta mina medmusiker och hävda att vi har det, svänget!
Jag tror att det finns en del konkreta och tydliga byggstenar till det eftersträvansvärda svänget. Några har jag fått ta del av under arbetets gång, och jag tror att de kan vara användbara för många som funderar kring detta. Med konkreta byggstenar menar jag främst timing samt dynamiskt, rytmiskt och melodiskt samspel. Jag tror dock att den sista nyckeln till svänget är något mer abstrakt. Kanske är det en mognadsprocess, kanske är det en tröskel som vi inte kommer över förrän vi kan handskas med dessa byggstenar.
Kanske når vi dit när vi kommit till insikt om hur det naturligt känns och vad som krävs för att bli en del av svänget.
Men en sak är jag övertygad om: utan ödmjukhet är vi dömda att misslyckas.
Ödmjukheten öppnar upp både ögon och öron och när vi kommit så långt kommer vi uppmärksamma och välkomna alla nya intryck som visar oss vägen till svänget.
Källförteckning
Tryckta källor
Johansson, Petrus, Livet på planeten sväng, Examensarbete, Karlstads Universitet/Musikhögskolan Ingesund (2010-05-26)
Nätbaserade källor Hans Backenroth, Biography
http://www.hansbackenroth.com/ (2013-04-02)
Jazz Compass, The Artists – Joe La Barbera
http://www.jazzcompass.com/joe_bio.html (2013-04-02)
JohnHumphrey.com
http://www.johnhumphrey.com/ (2013-04-02)
Sid Jacobs, Music Labels, Sid Jacobs
http://www.sidjacobs.com/lessons/docs/music_labels.pdf (2013-03-20)
The Official Website of Drummer Joakim Ekberg, Biografi http://www.jockeekberg.nu/bio.html (2013-04-02)
The Official Website of Stanley Clarke, History, Ivan Bodley http://stanleyclarke.com/his-story/ (2013-04-02)
Buddy Rich Big Band, “Ya Gotta” Try, Wham!, 1977
Oscar Peterson Trio, “Love You Madly”, “at the Stratford Shakespearean Festival”, 1956
Intervjuer
Hans Backenroth, 2012-10-14 Stanley Clarke, 2012-10-09 Joakim Ekberg, 2012-10-10 John Humhrey, 2012-10-12 Joe LaBarbera, 2012-11-27 Dean Taba, 2012-10-24 Kjell Öhman, 2012-11-15
