Uttern i Sverige Miljögifter, dödsorsaker och rapporter 2005-2011

Uttern i Sverige

Miljögifter, dödsorsaker och rapporter 2005-2011

Anna Roos

___________________________________________

Naturhistoriska Riksmuseet Enheten för miljögiftsforskning

104 05 Stockholm

Rapport nr 12: 2012

Box 50 007

Inom ramen för Åtgärdsprogrammet (ÅGP) för utter har uttrar analyserats med avseende på olika miljögifter under 2005-2010. I denna rapport redovisas resultat av arbetet med utter på Enheten för Miljögiftsforskning, Naturhistoriska riksmuseet (NRM) under dessa år. Även analyser som ÅGP inte har bekostat ingår i sammanställningen, liksom biologiska data av de uttrar som inkommit för undersökning under perioden. Metall-analyserna har utförts på Lunds Universitet, Enheten för Växtekologi och systematik och resterande analyser på Stockholms Universitet, Enheten för analytisk miljökemi.

ÅGP har även bidragit med medel för att bibehålla den rapporteringssida för utter som finns på NRM:s hemsida. Rapporterna ger värdefull information om utter och är bra komplement till de inventeringar som görs.

Uttern ökar i landet, det ses inte minst i statistiken över Statens vilt där uttern ingår. Flera av miljögifterna minskar i utter (PCB, DDT, sPBDE) eller är stabila (tungmetaller), mendan flourerade ämnen ökar.

Utter i hägn, foto Anna Roos.

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning... 3

Sammanfattning ... 4

1. Inledning ... 6

2. Material ... 7

2.1 Antal uttrar, åldersindelning ... 7

2.1.1 Dödsorsaker ... 8

2.1.2 Honor ... 9

2.1.3 Hanar ... 11

2.1.4 Födoval... 12

3. Analysresultat miljögifter ... 14

3.1 Metaller ... 14

3.1.1. Kvicksilver och selen ... 14

3.1.2. Kadmium och bly ... 16

3.2 Klorerade ämnen ... 17

3.2.1. PCB ... 17

3.2.2. DDT ... 18

3.2.2. HCB ... 19

3.2.3. Lindan och HCH ... 20

3.3 Bromerade flamskyddsmedel (PBDE) ... 20

3.4 Flourerade ämnen ... 21

4. Hot ... 24

4.1 Miljögifter – framtida analyser ... 24

4.2. Trafik ... 24

4.3 Fiskeredskap ... 25

4.4 Fiskodlingar ... 25

4.5 Jakt ... 25

5. Rapportering av levande och döda uttrar ... 26

6. Litteratur... 27

6.1 Böcker ... 27

6.2 Internetadresser ... 27

6.3 Vetenskapliga artiklar och rapporter ... 27

6. Tack till ... 29

7. Appendix ... 30

Sammanfattning

Uttern tillhör lagparagrafen Statens vilt (JL §25, JF §33,36), och påträffas en död utter ska det rapporteras till polisen, som skickar den till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) i Stockholm, eller Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala. Antalet döda uttrar som skickats in till myndigheterna har ökat markant sedan 1990, något som indikerar en ökning av populationen.

Inventeringar i olika delar av landet visar på samma positiva trend. Bara under 2005-2011 dog 382 uttrar och skickades in till NRM. 90% av uttrarna som inkommit har dött av mänskliga aktiviteter (82% i trafiken, och 8% har drunknat i fiskeredskap). Dessa uttrar har naturligtvis en större chans att bli inrapporterade till myndigheterna, och återspeglar inte de verkliga proportionerna av dödsorsaker hos utter. Generellt var de flesta uttrarna i god kondition, och en stor andel av de vuxna honorna visade tecken på reproduktion. Hela 68 % av hanarna hade minst en cysta på sädesledaren, oftast fler. Dessa cystor gör inte hanarna sterila men det är ett intressant bifynd. De bildas troligen under fosterstadiet, om honan är påverkad av förhöjda halter östrogen eller östrogenliknande substanser som vissa miljögifter och läkemedel.

Åtgärdsprogrammet för utter har bekostat kemisk analys av 7-8 uttrar/år under 2005-2010, och har därmed lyckats hålla ett monitoringprogram vid liv, om än i liten skala. Medel från andra håll har bekostat ytterligare några analyser/år. I denna rapport redovisas data över antalet undersökta uttrar, kön och åldersfördelning samt resultat av miljögiftsanalyser från 2005-2011. Det gäller metallanalyser (i lever och muskel), klorerade ämnen som PCB och DDT (muskel), bromerade flamskyddsmedel (s.k. PBDE, i muskel) samt perfluorerade ämnen (PFC) inklusive det omdiskuterade ämnet PFOS i lever.

Halterna av PCB och DDT, som troligen ligger bakom populationsnedgångarna hos både utter, säl och havsörn, har minskat även i utter. I ett långtidsförsök på mink visade det sig att minken fick reproduktionsstörningar då de hade ca 12 mg/kg PCB i muskelfett, och det är troligt att även uttern kan vara lika känslig för PCB om mink. Inom perioden 2005-2011 låg ungefär två tredjedelar av uttrarna under 12 mg/kg PCB i muskelfett (fettvikt), vilket är fler än tidigare år. Men fortfarande har en del av uttrarna halter av PCB som kan ge reproduktionsnedsättning. DDT har också minskat i utter, eller snarare DDE som är en nedbrytningsprodukt av DDT. Ofta redovisas ∑DDT och det innebär summan av DDT och dess nedbrytningsprodukter (DDE och DDD). I utter finns oftast endast DDE. Men det fanns mätbara halter av ursprungsprodukten DDT i fyra av uttrarna, vilket kan tyda på ett nytillskott i miljön på fyra olika platser i landet.

Halterna av bromerade flamskyddsmedel (polybromerade difenyletrar, PBDE) har minskat i utter över tid för de flesta kongenerna, förutom hexbabromcyklododekan (HBCDD). Det är ett flamskyddsmedel som ännu inte är förbjudet och som ökar i halt i miljön. Halterna i utter är mycket låga, men ligger nu över gränsen till mätbara i utter till skillnad från tidigare år och det indikerar att HBCDD ökar även i utter. Två lakterande honor har analyserats och bägge hade låga halter av klorerade och bromerade ämnen, men deras ungar som också har analyserats hade betydligt högre halter av dessa ämnen.

Kvicksilver i utter ligger på en stabil nivå, det varken ökar eller minskar. Halterna är högre i norra Sveriges uttrar. I ett försök på amerikansk flodutter där man gav metylkvicksilver tillsatt i födan, visade uttrarna toxiska effekter vid ungefär 30 µg/g färskvikt i lever. Tre av 61 uttrar som analyserats i denna studie hade över 30 µg/g färskvikt i levern. De hade också förhöjda halter av selen, som anses kunna motverka kvicksilvers negativa sidor. I denna studie har endast totala halten kvicksilver mätts i utter, men det vore intressant att även analysera halterna av metylkvicksilver i

dessa djur. Metylkvicksilver är toxiskt och är framförallt den form av kvicksilver som finns i fisk.

Metylkvicksilver kan ombildas till oorganiskt kvicksilver i levern och därmed inte ge samma skadliga effekter. Halterna av kadmium och bly visade sig vara låga i utter.

Perflourerade ämnen (PFCs) har analyserats i lever. Spridningen är stor, en del uttrar har låga halter och andra har extremt höga halter. Det ämne som finns i de högsta halterna är PFOS, både i utter såväl som i de flesta matriser som analyserats inom andra studier. I en tidsserie över utter från södra Sverige (1970-2011) visar på en mycket kraftig ökning av samtliga perflourerade ämnen, trots att man sett i andra matriser (fisk, sillgrissla t.ex.) att halterna har minskat de senaste åren. Det är alarmerande att halterna ökar så kraftigt i utter och därför är det viktigt att fortsätta analysera PFCs i utter i framtiden.

Hg Tungmetall

stabila, relativt låga halter med några

höga outlayers

↔

Se Spårämne

stabila, relativt låga halter med några

höga outlayers

↔

Pb och Cd Tungmetaller Mycket långa halter

↔

PCB Industrikemikalie

minskande halter, dock många förhöjda

fortfarande

↓

DDT Insektsbekämpningsmedel minskande halter

↓

HCH

3 konjener, varav lindan (γ-HCH) använts som bekämpningsmedel. Alfa- HCH och beta-HCH är oönskade biprodukter

Lindan och alfa-HCH under

detektionsgränsen i samtliga djur. Beta- HCH finns i låga halter i 1/3 av uttrarna.

↓

PBDE

Bromerade

flamskyddsmedel. minskande halter

↓

HBCDD Bromerat

flamskyddsmedel. ökande halter, dock

mkt låga

↑

PFC Flourerade kemikalier, industrikemikalier + finns/fanns i non-stick material, impregnering av kläder, skor, brandskum mm

ökande halter, flera mycket höga halter av PFOS

↑

Tabell 1. Kortfattad sammanfattning över de olika miljögifterna som analyserats inom ÅGP.

1. Inledning

Den utterart som finns i Sverige kallas endast för utter (Lutra lutra Linn. 1758), eller europeisk utter. Det är den utter som har den största geografiska utbredningen. Den finns från norra Skandinavien ända ner till Nordafrika, från Indien till nordöstra Sibirien. Den finns även på Sri Lanka, i Taiwan och på Java. Uttern lever med andra ord i många olika typer av landskap, och möts av olika faror i olika delar av världen.

Ungefär 63 dagar efter parningen föds 1-4 ungar i ett gryt som oftast ligger i anslutning till vatten. I Sverige och många andra delar av utterns utbredningsområde föder uttern sina ungar året om (Elmeros och Roos, 2011), något som är ovanligt inom djurvärlden.

Uttern har varit vanlig i Sverige och fanns förr i hela landet, förutom på Gotland. Men efter 1950- talet minskade de i antal, inte bara i Sverige utan i många europeiska länder. I Sverige fanns utter på 1980-talet bara i spridda områden framför allt i Norrland, Uppland och Småländska höglandet.

Enstaka djur fanns i norra Bohuslän, i södra Småland och i Södermanland.

Inventeringar under 1980-talet visade att det endast fanns spridda grupper av utter i Sverige.

(Olsson och Sandegren 1983, Olsson m.fl. 1984). Stora delar av sydvästra Sverige var så gott som helt tomma på utter, inklusive Skåne där Sam Erlinge gjorde delar av sina omfattande utterstudier på 1950-60-talen (Erlinge 1971). En liknande minskning av utter rapporterades från stora delar av västra Europa, med undantag för de nordöstra delarna såsom Nordnorges västkust. De områden som fortfarande höll en utterstam som inte minskade var västra och östra Europa samt i norra Skandinavien (MacDonald 1991).

Svenska forskare var bland de första som gjorde en koppling mellan utterns tillbakagång och höga halter av miljögifter i dess föda. Det var speciellt giftet polyklorerade bifenyletrar (PCB) som pekades ut (Sandegren m.fl. 1980, Olsson och Sandegren 1991a, Mason och Macdonald 1986).

Hypotesen stödde sig dels på att uttern förekom framför allt i områden med låg belastning av PCB, och sedan på experimentella studier på en släkting till uttern: den amerikanska minken, som är känslig för PCB. Experimentella studier visade att mink fick svåra problem att reproducera sig när de fick PCB blandat i födan (Aulerich och Ringer 1977, och Jensen m.fl. 1977). Resultaten visade att då minken hade över 50 mg/kg PCB i muskelfettet fick den inga ungar. Senare har andra nivåer för känslighet rapporterats. Ett långtidsförsök på mink som sträckte sig över två reproduktionsperioder där minkarna gavs lägre daglig dos PCB (mer lik den i naturen) visade att de får förstörd reproduktion redan vid ca 12 mg/kg muskelfett (Brunström m.fl. 2001). Många svenska uttrar hade koncentrationer högre, eller mycket högre, än så. De högsta halterna fanns i uttrar från södra Sverige (Sandegren och Olsson 1984 och Olsson och Sandegren 1991b).

Uttern är ett medelstort rovdjur som lever högst upp i den akvatiska näringskedjan och kan därmed få i sig stora mängder miljögifter. De ämnen som har diskuterats i samband med utterns försvinnande är framför allt PCB och DDT men även kvicksilver och aldrin/dieldrin. "Nya” eller

”nygamla" miljögifter som diskuteras som eventuella/kommande hot är till exempel bromerade flamskyddsmedel och vattenavstötande ämnen (PFOS). Det förstnämnda är fettlösligt medan de perflourerade ämnena (PFCs) uppträder lite annorlunda, eftersom de är både vatten- och fettfrånstötande. Dessa ämnen binds till proteiner och återfinns framför allt i blod och blodrika organ som t.ex. lever.

Enligt JL §25, JF §33,36 måste man rapportera till polisen eller direkt till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) (tel 08-5195 4000) om man hittar en död utter. Polisen skickar kroppen till NRM i Stockholm, eller – om rapportören så önskar – till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) i Uppsala. När SVA har obducerat uttern skickas den vidare till NRM. På museet finns nu flera hundra uttrar. Museet sparar inre organ till miljöprovbanken i fryst tillstånd för nutida och framtida forskning om bland annat miljögifter. Museet sparar även skelett från utter till sin skelettsamling.

Antalet döda uttrar som inkommer till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) har ökat de senaste 20 åren (Figur 1). Det indikerar i sig att uttern ökar i antal. Även inventeringar har pekat på en ökning av utterstammen. Generellt så är de flesta uttrarna i god kondition, och ser ut att vara vid god hälsa.

Konditionsindex har ökat över tid mellan 1970 och 2010. Denna ökning är signifikant hos honorna (p<0,001) och nära signifikans hos hanarna (p=0,06). Uttrarna har dessutom ökat i storlek sedan 1960-talet (Yom-tom med flera, 2010). Detta har kopplats till ett varmare klimat, och därmed färre dagar med istäckta sjöar och lättare att komma åt födan. Uttrarna i södra Sverige är större än de från norra Sverige, något som också stödjer hypotesen att ett något mildare klimat kan ha sina fördelar för uttern. Säkert är födotillgången bättre och jämnare fördelat över året i södra Sverige jämfört med norra delarna av landet.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

1973 1978 1983 1988 1993 1998 2003 2008 2013

Figur 1. Antalet uttrar avlidna 1974-2012 och rapporterade till NRM (December 2012). Antalet insända uttrar började öka omkring år 1990. Dessa siffror kommer att ändras, speciellt kommer antalet för 2012 att öka, det är en eftersläpning på insända uttrar om ca ett halvår.

2. Material

2.1 Antal uttrar, åldersindelning

De siffror som redovisas i denna rapport kommer säkerligen att ändras något. Alla uttrar från perioden är inte inskickade ännu, det brukar vara en eftersläpning på flera månader och i några fall även flera år. Dessutom uppdateras vår databas kontinuerligt, med ändringar och kompletteringar.

Men i huvudsak kommer inte resultaten att ändra sig, bara små detaljer.

Hittills har 382 uttrar som omkommit mellan åren 2005 och 2011 skickats eller rapporterats till NRM och de ingår i denna sammanställning. Av dessa var ungefär två tredjedelar hanar (65%

hanar, 243 st) och 35% honor (129 st). Nio uttrar är inte könsbestämda. Fem av dem ligger ännu i frysen i väntan på att eventuellt monteras och ytterligare fyra djur gick inte att könsbestämma (tre

saknade bakkropp, och en destruerades av misstag av polisen och ingår endast som en rapport om en trafikdödad utter).

Uttrarna har i denna sammanställning mycket grovt delats in i två områden: norra respektive södra Sverige. Södra Sverige = Uppland, Södermanland, Östergötland, Västergötland, Västmanland, Närke, Halland, Småland, Bohuslän, Blekinge och Skåne, och övriga landskap är i denna rapport ingår i norra Sverige.

Genom att studera inre organ och skelettet går det att göra en uppskattning av åldern på djuret.

Vuxna (adulta) anses djur vara med helt sammanväxta suturer i benen. I vissa fall kan man göra ännu en bedömning, ”äldre” eller ”yngre” adult vid inspektion av kropp och skelett. Subadulter är uppskattningsvis mellan ca 5 månader och knappt två år. Uttern växer till vuxenstorlek på ett år, men den blir inte könsmogen förrän ungefär först vid två års ålder. På skelettet kan man se om det är ett subadult eller ett adult djur, men gränserna kan vara svåra att bestämma. Man kan också snitta tänder för att räkna årsringar och därmed kunna beräkna utterns ålder. Det har endast gjorts i en mindre skala på svenska uttrar. Men eftersom uttern inte blir så gammal, max runt 10 år, så kan man komma långt med en grövre åldersuppskattning.

De flesta djur som inkom till NRM var vuxna (221) eller subadulter (124). Tretton juveniler har inkommit och resterande djur är ännu inte ålders- eller könsbestämda (Tabell 1). De flesta av dessa kan inte bedömas då de inkommit t.ex. endast som skinn eller halva uttrar.

Adult Subadult Juvenil

okänt/ej bedömd

ännu Summa

♀♀ 79 41 7 3 130

♂♂ 142 83 6 12 243

okänt/ej

bedömd ännu - - - 9 9

Summa 221 124 13 24 382

Tabell 1. Ungefärlig åldersgruppering hos inkomna uttrar under perioden 2005-2011.

2.1.1 Dödsorsaker

Antalet döda uttrar som inkommer till NRM har stadigt ökat ända sedan 1990.

Trafikdöden är den absolut vanligaste dödsorsaken bland de uttrar som inkommer till NRM. Hela 82% har dött i trafikolyckor (313 individer). En del av dem är kraftigt demolerade och därför är det inte alltid lätt att uppskatta åldersgrupp eller ens bedöma könet. Men säkerligen är trafiken en överskattad dödsorsak, eftersom det är just de uttrar som dör i trafiken som är lättast att finna. Sjuka och döende uttrar gömmer sig och återfinns inte i samma utsträckning. Andelen trafikdödade uttrar varierar över året. Antalet är högst under höst och vinter, och det är möjligt att det reflekterar djurens beteende, att uttern är något mer stationära under vårmånaderna (Figur 2).

Antal uttrar funna 2005-2011 uppdelat på kön och månad

0 5 10 15 20 25 30 35

Janua ri

Februari Mars

April Maj

Juni Juli

Augusti September

Oktober November

December

Honor Hanar

Figur 2. Antal uttrar som är påträffade döda under 2005-2011, uppdelat per månad och kön.

En del uttrar fastnar i fiskeredskap och drunknar. Åtta procent (29 st) av uttrarna som avlidit mellan 2005 och 2011 har fastnat i kräftburar, ryssjor eller fisknät. Dödsorsaken för övriga uttrar varierar.

En utterunge dödades t.ex. i en slagfälla för mink, en annan unge var biten över bröstet (av hund eller annat rovdjur). Ett äldre djur blev ihjälslagen med en spade då den fiskade i en kräftodling. Av dem som ingår i kategorin ”funna döda” (23 st) saknas dödsorsaken på flera djur, eftersom de har varit alltför ruttna för att kunna bedömas. Men den vanligaste dödsorsaken i denna grupp är utmärgling och svält, och bland dessa finns unga, antagligen oerfarna djur, och riktigt gamla djur (Figur 3).

Antal uttrar uppdelat på dödsorsak, 2005-2011.

0 10 20 30 40 50 60

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Trafik Bifångst Övrigt

Figur 3. Dödsorsak hos uttrar under 2005-2011. Inom gruppen ”övriga” ingår de som funnits döda pga svält, sjukdom, fastnat i minkfälla (en juvenil utter), avlivade eller döda av okänd dödsorsak samt ännu inte undersökta uttrar.

2.1.2 Honor

129 honor har undersökts inom rapporteringsperioden. Av dessa kunde merparten åldersklassas, de flesta var vuxna djur (Tabell 2).

Åldersgrupp Antal Vikt (kg) Längd (cm) Trafik Drunknad Annan/okänd dödsorsak

Adult 79 3,4-7,8 85,5-119,5 66 7 5

Subadult 40 2,3-5,8 75,5-102 31 7 2

Juvenil 6 1,2-3,2 59,5-90,4 4 0 2

okänt/ej

bestämd ännut 3

Tabell 2. Storlek och dödsorsak hos de honor som dog mellan 2005 och 2011.

Värt att notera är att vi har fått in några rekordstora honor, hela sex stycken som väger 7 kg eller mer. Den allra tyngsta honan, 7,7 kg (110,5 cm) var dräktig med ett hanfoster om ca 10 gram. Hon skulle ha fött sin unge runt julafton år 2006. En annan dräktig hona som vägde 7,3 kg (104 cm), drunknande i fiskeredskap i Väddö kanal, Uppland. Hon skulle ha fött två ungar sommaren 2008 (Figur 4). Övriga honor på 7 kg eller mer var inte dräktiga.

Figur 4. Ett av två foster som fanns i en utterhona hittad i ett fiskeredskap i Väddö kanal, Grisslehamn, i maj 2008.

Hela 51 vuxna honor (77%) av de 66 st som gick att bedöma hade tecken på reproduktion, något som var ovanligt tidigare (Figur 5). Dessa honor var antingen dräktiga, lakterande, nappade nyligen och/eller hade ärr i livmodern efter en födsel. Femton vuxna honor visade inga sådana tecken och ytterligare fjorton har inte kunnat bedömas.

1970 1980 1990 2000 2010

020406080100

Frequency (%) of reproductive otters

Figur 5. Andelen vuxna honor med tecken på reproduktion har ökat sedan början av 1990-talet (n=155), från Roos mfl., 2012.

Två honor påträffades trafikdödade tillsammans med varsin unge. En hona dog i augusti 2007 på riksväg 87, 12 km öster om Östersund, tillsammans med en unge (hane) på 2,2 kg. En annan hona kördes ihjäl på Lumhedsvägen vid Svensjörakan, Svärdsjö (Dalarna) i september 2009 tillsammans med en unge (hona) på 2,3 kg. Alla fyra djur har analyserats för miljögifter och bägge honorna hade mycket lägre halter av de fettlösliga miljögifterna (de klorerade och bromerade ämnena) än sina ungar.

Honor skickas in under hela året, möjligen flest under augusti-mars (Figur 6). Bara två honor har skickats in som dog under juli månad. Sju honor har okänt dödsdatum.

Antal honor funna döda/månad 2005-2011.

0 2 4 6 8 10 12 14 16

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Figur 6. Antalet honor påträffade döda under 2005-2011, uppdelat på den månad de hittades. Minst antal honor har återfunnits under juli månad.

2.1.3 Hanar

243 hanar har undersökts under 7-årsperioden. Storlek och dödsorsak ses i Tabell 3. Hanar hittas döda året om i ett ganska jämt antal, men flest dör på hösten under augusti-november (Figur 7).

Åldesgrupp Antal Vikt (kg) Längd (cm) Trafik Drunknad Annan/okänd dödsorsak

Adult 142 3,9-11,4 97-136 121 5 16

Subadult 83 2,6-9,3 83,5-118 64 10 8

Juvenil 6 0,87-2,7 58,5-82 3 0 3

Okänt/ej bestämd

ännu 12

Tabell 3. Storlek och dödsorsak hos de hanar som dog mellan 2005 och 2011.

Antal hanar funna döda/månad 2005-2011.

0 5 10 15 20 25 30 35

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Figur 7. Antal hanar som är funna döda uppdelade månadsvis. Flest hanar dör under augusti-november.

Könsorganen från 135 vuxna och subadulta hanar från 2005-2010 har undersökts (Roos och Ågren, 2011). 68 % av dem hade en eller flera cystor på sädesledaren. Dessa cystor täpper inte till sädesledaren och försämrar troligen inte hanarnas fertilitet. Men det är en intressant iakttagelse och kan utgöras av sk Müllerska celler som är en kvarleva från fosterstadiet. De kan bildas om honan är påverkad av förhöjda halter östrogen eller östrogenlika substanser. Det finns inget uppenbart mönster i förekomst av cystorna, utan återfinns hos uttrar i hela landet (se Figur 8).

Figur 8. Vänster: 135 hanar har undersökt med avseende på förekomst av cystor. Dessa cystor finns i djur från hela landet (röd triangel) liksom uttrar utan cystor (grön cirkel). Från Roos och Ågren, 2011. Höger: Könsorgan från en hane från Härnösand, med cystor på bägge sädesledarna.

2.1.4 Födoval

Mage och tarm från 124 uttrar insamlade mellan 1999 och 2007 har analyserats med avseende på utterns födoval, inom ramen för ett examensarbete vid Stockholms Universitet (Civett 2007).

Merparten av mage-tarminnehållet bestod av fisk (runt 60-80% beroende på årstid) men även

Otters

250 km Yes No Cysts

TISS - 11.06.11 21:24, cystor

groddjur och enstaka fåglar och mindre däggdjur hittades. Uttern äter groddjur framför allt under vinter och vår, då de är lätta att fånga i flertal. Fisk är stapelföda året om, och i södra Sverige hittades även kräfta under sommar och höst, vilket inte fanns i uttrar från norra Sverige. (Figur 9). I södra Sverige dominerades födan av karpfiskar (t.ex. mört), medan fiskarterna i norr varierade mer.

Generellt kan sägas – som andra sagt tidigare – att födan återspeglar vad som finns mest lättillgängligt i utterns miljö under olika delar av året.

Figur 9. Amfibier (ffa grodor) hittas i uttermage och tarm framförallt under vinter och vår. Fisk är stapelföda hela året, och fågel hittades i enstaka uttrar under sommar och höst. Kräfta återfanns i en mindre del under framför allt sommar och höst i uttrar från Södra Sverige. (Från Civett 2007).

Mag-och tarminnehållet återspeglar vad uttern har ätit den senaste dagen. Ett annat sätt att studera födoval mer indirekt är att analysera stabila isotoper i olika organ. Till exempel finns kol och kväve i flera isotoper och de tyngre isotoperna anrikas i födokedjan, detta är mest tydligt för kväve. Ju större andel av den tyngre kväveisotopen i organen desto högre upp i näringskedjan befinner sig djuret. Olika organ speglar olika ”tidsfönster” – t.ex. blod visar signaturen av isotoperna på vad uttern ätit den senaste tiden, medan muskel återspeglar en lite längre period, några månader kanske.

Inom examensarbetet har muskel från 165 uttrar analyserats på stabila isotoper av kväve och kol, för att studera var i näringskedjan uttrar födosöker. Berikningen av det tyngre kvävet (N) är ca 3- 4‰ /trofinivå. Uttrarna delades upp i tre regioner: norra respektive södra Sverige, samt Lettland.

Framför allt kvävet indikerar trofinivå, och resultatet från denna studie visade att uttrar från södra Sverige födosöker på en högre trofinivå än de från norra Sverige och Lettland (Figur 10). För att kunna förklara detta krävs ytterligare analyser som inkluderar utterns föda från olika områden, men det är en intressant iakttagelse. Var i näringskedjan uttern födosöker har naturligtvis betydelse för miljögiftsbelastningen. Men abborren från norra Sverige t.ex. behöver inte nödvändigtvis vara på samma trofinivå som abborre från södra Sverige. Det kan finnas fler trofisteg i vissa sjöar jämfört med andra, de kan t.ex. inkludera såväl bakterier som olika fler planktonarter. Man behöver en

”baslinje” från några olika sjöar, det kan vara så att den skiljer sig mellan olika områden.

Figur 10. Kvoten för den tyngre kväveisotopen är högre i utter från södra Sverige (S) jämfört med norra Sverige (N) och Lettland (L). Det indikerar att uttrar i södra Sverige födosöker på en högre trofinivå än de i de andra två områdena (Från Civett 2007).

3. Analysresultat miljögifter

3.1 Metaller

De metaller som har analyserats är total-kvicksilver (Hg), selen (Se), bly (Pb) och kadmium (Cd).

61st uttrar har analyserats med avseende på metaller i lever (18 honor och 43 hanar), och 41 st (8 honor och 33 hanar) i muskel under 2005 till 2010. Analyserna utfördes på Lunds Universitet.

3.1.1. Kvicksilver och selen

Användandet av metylkvicksilver i jordbruket och utsläpp av kvicksilver från pappersmassaindustrin hade stora negativa effekter på framför allt fågellivet i Sverige på 1960-talet.

Betningen av utsäde med metylkvicksilver förbjöds 1966 och därefter har kvicksilver i fågelfaunan minskat. Pappersmassaindustrin släpper inte ut lika mycket kvicksilver längre. Fågelarter som på 1960-talet nästan försvann helt är nu återigen vanliga i jordbruksmarker, som till exempel gulsparv.

Det har diskuterats om kvicksilver har varit den bakomliggande orsaken till att även uttern minskade eller till och med försvann från stora områden i Sverige och övriga Europa. Uttern som huvudsakligen äter fisk (ca 80% av dieten) får i sig kvicksilver i form av just metylkvicksilver som är den dominerande formen av kvicksilver i fisk. Det är också metylkvicksilver som är den mest skadliga formen av kvicksilver. Det är fettlösligt och ger bland annat nervskador vid höga halter.

Idag sprids metaller oavsiktligt från framför allt gruvdrift och olika typer av förbränning som frigör metaller. Nedfallet av luftburna metallpartiklar är naturligtvis störst i närheten av de gruvor, smältverk och större metallindustrier som också är de största utsläppskällorna. Kvicksilver uppträder ofta i gasform i atmosfären och kan därför spridas mycket långt från utsläppskällan.

Utsläppen av metallpartiklar till luften har minskat avsevärt de senaste decennierna.

Uttrar från norra Sverige har i denna studie högre halter kvicksilver än de från södra Sverige (Figur 11). Detta var mest tydligt hos hanarna, som var den största gruppen analyserade djur (p=0,0009, Mann Whitney test). Halterna var något lägre i subadulter än i adulter. (Tabell 4)

S N L

Area 8

9 10 11 12 13 14 15 16

d15N

Han ar N

Hanar S

Honor N

Honor S 0

10 20 30

Hg, ug/g färskvikt, i lever

Han ar N

Han ar S

Hon or N

Honor S 0

2 4 6 8 10

Se, ug/g färskvikt i lever

Figur 11. Kvicksilver (vänster) och selen (höger) i lever från hanar respektive honor i norra Sverige (N; n=12 resp 4) och Södra Sverige (S; n=31 resp 14). Halterna redovisas i µg/gram färskvikt, geometriskt medelvärde och 95 % konfidensintervall.

Anmärkningsvärt var att tre av 61 uttrar hade en kvicksilverhalt över 30 µg/g färskvikt (total- kvicksilver, 33-44,7) i levern. Den som hade den högsta halten var en trafikdödad hane från Dalarna (funnen på landsväg 980 ovanför Hidriksheden, Mora). De resterande två uttrar med höga halter total-kvicksilver var en trafikdödad hane från Gästrikland (Lurbovägen, Norrebo) samt en trafikdödad hane från Eksjö (funnen på Riksväg 33 i Vallnäs). Den uttern från Sverige med den allra högsta uppmätta halten total-kvicksilver, var en hane från hamnen i Gudinge, sydost om Gävle. Han hade hela 120 µg/g i levern, och dog år 1970.

Selen kan ha en skyddande effekt mot kvicksilver, och de uttrar med förhöjda halter kvicksilver hade också förhöjda halter selen.

Hg i lever μg/g färskvikt

Se i lever μg/g färskvikt Adult ♂ Norr

(n=10) 4,5-44,7 1,6-15,8 Adult ♀ Norr

(n=3) 6,8-10,2 2,8-3,4

Subadult ♂ Norr

(n=2) 4,7-15,7 1,7-6,4

Adult ♂ Syd

(n=24) 1,3-31,6 0,9-11,6 Adult ♀ Syd

(n=9) 1,4-24,2 1,0-8,1

Subadult ♂ Syd

(n=7) 2,6-8,6 1,1-3,2

Subadult ♀ Syd

(n=4) 0,9-4,8 1,0-2,6

Tabell 4. Kvicksilver (Hg) och selen (Se) i uttrar från norra respektive södra Sverige 2005-2011, uppdelat på två åldersgrupper (adult och subadult).

I en Amerikansk studie där man gav flodutter (Lontra canadensis) metylkvicksilver tillsatt i fodret visar att, när uttrarna i försöket hade uppnått en medelhalt på 33 µg/g i lever och 20 µg/g i muskel så visade de tecken på förgiftning (O´Connor och Nielsen, 1981). En annan studie, denna gång av vilda uttrar från Shetland rapporterade om två uttrar som var döende pga förhöjda halter av kvicksilver i levern (över 30 µg/g) (Gutleb m.fl., 1998). Något som dock inte rapporterats i de två

citerade arbeten ovan var halten av selen i uttrarna. Selen binds till kvicksilver i lever och kan därmed försvaga kvicksilvrets negativa verkan. De svenska uttrarna med förhöjda halter kvicksilver i lever hade inte särskilt höga halter i muskel, men de hade höga halter av selen (Figur 12). Halterna korrelerade med varandra i lever, men inte i muskel. Det vore intressant att analysera metylkvicksilver i dessa uttrar, för att se hur stor del av den totala kvicksilverhalten som utgörs av det mycket skadliga metylkvicksilvret. Troligen är en stor del av totalkvicksilvret i levern oorganiskt, till skillnad från muskeln, men det behöver naturligtvis undersökas närmare. Det är metylkvicksilvret som är toxiskt och fettlösligt.

Hg mot Se i lever hos utter

0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0 35,0 40,0 45,0 50,0

0,0 2,0 4,0 6,0 8,0 10,0 12,0 14,0 16,0 18,0

Kvicksilver vs Selen i utter muskel

0,00 0,50 1,00 1,50 2,00 2,50 3,00 3,50 4,00

0,000 0,100 0,200 0,300 0,400 0,500 0,600

Figur 12. Förhållandet total-kvicksilver/selen i lever från 61 svenska uttrar (vänster) samt i muskel från 41 uttrar (höger).

3.1.2. Kadmium och bly

Industrins metallutsläpp till luften har minskat till bara några enstaka procent av 1970-talets nivåer, och utsläppet av bly från trafiken har upphört helt. Därmed har nedfallet av metaller minskat ordentligt i hela landet. Bara bly och kadmiumnedfallet har minskat med åtminstone 70% de senaste två decennierna.

Halterna av kadmium i utter skiljer sig inte mellan könen, men som med kvicksilver och selen är det högre halter i uttrar från norra Sverige (p=0,004). Även bly var högre i norra Sverige än i södra Sverige, men halterna var så låga och vid tre tillfällen under detektionsgränsen och det kan bidra med eventuella skillnader. Generellt sett får halterna av dessa ämnen i utter anses som långa (Figur 13).

Hanar N

Hanar S

Honor N

Honor S 0.00

0.05 0.10 0.15 0.20

Cd ug/g färskvikt

Hanar N

Hanar S

Honor N

Honor S 0.00

0.02 0.04 0.06

Pb, ug/g färskvikt

Figur 13. Kadmium (vänster) och bly (höger) i uttrar från norra Sverige (N) och södra Sverige (S), uppdelat på kön (ug/g färskvikt i lever). Halterna redovisas i µg/gram färskvikt, geometriskt medelvärde och 95 % konfidensintervall.

3.2 Klorerade ämnen

Fyrtioåtta adulta och subadulta uttrar har analyserats med avseende på polychlorerade bifenyler (PCB), DDT och två metaboliter (DDE och DDD), HCB, HCH och lindan i bakbensmuskel.

Analyserna utfördes på Stockholms Universitet, Enheten för analytisk miljökemi.

3.2.1. PCB

PCB är ett samlingsnamn för 209 olika så kallade kongener. Det är liknande ämnen men antalet kloratomer och placeringen av dessa på molekylen skiljer sig åt. Giftigheten varierar beroende på var på molekylen kloratomerna sitter, och hur många de är. PCB är en industrikemikalie som har haft mycket brett användningsområde. Det har använts i plaster, som tillsats i flamskyddsmedel, båtbottenfärg, läppstift, blåbetong, självkopierande papper, elektronik, i transformatorolja, isolerings kablar etc. och har därefter oavsiktligt hamnat i miljön. När halter av PCB redovisas så är det oftast summan av de största kongenerna, därför skrivs det ofta "total-PCB", PCB, eller bara PCB. PCB anses vara en orsak till den extrema populationsnedgången hos Östersjöns sälar med det allvarliga sjukdomskomplex som de uppvisade efter 1960-talet (Bergman och Olsson 1986), och som tidigare nämnts utterns tillbakagång. PCB förbjöds i Sverige i flera steg i mitten på 1970-talet.

Åtta kongener av PCB analyserades inom detta projekt: CB 101, 105, 118, 138, 153, 156 och 180.

Här redovisas summan av de tre största kongerer av PCB (CB-138+163+153+180, Figur 14), övriga kongener ligger oftast under eller mycket nära detektionsgränsen. CB-138 och CB-163 ligger så nära varandra i kromatogrammet att de är svåra att särskilja, därför redovisas de som CB-138+163.

Ca 1/3 av de fem kongenerna utgörs av CB-153, och de övriga dominerande kongenerna är CB- 138+163 och CB-180. Mönstret ser lika ut i både södra och norra Sverige (Figur 15).

Det var ingen skillnad mellan norra och södra Sverige i halt PCB och inte heller mellan könen, om man undantar de två lakterande honorna som hade mycket låga halter av PCB. Halten av total-PCB har inte minskat ytterligare under de senaste 6 åren, men de är lägre än under 1970-1990-talet.

Högst halt (72 mg/kg fettvikt) hade en hane som dog på Lv 526, Karby (Uppland). Näst högst halt hade en annan hane från Uppland, (60 mg/kg fettvikt). Det var en äldre och sjuk individ som hittades vid Fyrisån vid Ulltuna i Uppsala.

Figur 14. PCB (summan fem kongener) i utter (muskel) från norra (N) respektive södra (S) Sverige, uppdelat på kön.

Halterna redovisas i mg/kg fettvikt, geometriskt medelvärde och 95 % konfidensintervall. Anledningen till att honorna i

norr har så höga halter kan förklaras med att två av tre honor var lakterande och därmed gjort sig av med fettlösliga ämnen. De hade mycket låga halter PCB.

CB-101 CB-118 CB-(138+163) CB-153 CB-180

Figur 15. Medianvärde för fem kongener av PCB. Störst andel bestås av CB-153, följt av CB-180 och CB-138+163.

3.2.2. DDT

DDT är ett bekämpningsmedel mot insekter som har använts i stora mängder i Sverige och andra länder. I Sverige förbjöds ämnet 1970 när de skadliga bieffekterna uppmärksammades, men skogbruket fick dispens till 1975. DDT bryts ner ganska snabbt i naturen. Nedbrytningsprodukterna kan vara mer skadliga än ursprungsprodukten.Till exempel är det nedbrytningsprodukten DDE, som är mer stabilt än DDT, som orsakar äggskalsförtunning hos vissa fåglar (t.ex. havsörn). Ofta när halter av DDT redovisas, så menas halten av DDT, DDD och DDE tillsammans, därav DDT, eller summa-DDT. Uttern verkar kunna bryta ner DDT effektivt. I uttrar från Sverige består DDT så gott som uteslutande av DDE – även under 1970-talet då DDT fortfarande var i bruk.

Halterna av DDT är låga, och har inte minskat över tid (Figur 16). Det är ungefär lika höga halter i utter från södra och norra Sverige, med undantag för de två lakterande honorna i norr. Men, fyra av uttrarna hade mätbara halter av ursprungsprodukten DDT. Den som hade högst halt var en hane från Brunflo, Jämtland. Han hade 0,027 mg/kg DDT, och det motsvarar 5% av DDT i muskelprovet. En trafikdödad hane från Dalarna (norr om Hidriksheden, Mora) hade förutom den högsta halten kvicksilver i sig (se ovan) även mätbar halt av DDT (6% av DDT), och övriga två uttrar med mätbara halter av DDT var en hane från Luleå, trafikdödad 2006 (3,5% av DDT utgjordes av DDT) och en trafikdödad hane i Blekinge, funnen vid sjön Ålagyltet, Svängsta år 2010 (5,2% av DDT utgjordes av DDT). Det indikerar att DDT fortfarande används i Sverige på åtminstone fyra helt olika platser: Dalarna, Norrbotten, Jämtland och Blekinge.

sDDT

Hanar N Hana

r S

Honor N

Honor S 0.0

0.1 0.2 0.3 0.4 0.5

mg/kg (fett-vikt) i muskel

Figur 16. DDT i utter från norra (N) resp södra (S) Sverige, uppdelat på kön. Halterna redovisas i mg/kg fettvikt, geometriskt medelvärde och 95 % konfidensintervall. Anledningen till att honorna i norr har så låga halter förklaras med att två av tre honor var lakterande och därmed gjort sig av med fettlösliga ämnen. De hade mycket låga halter

DDT.

3.2.2. HCB

Hexaklorbensen (HCB) är ett bekämpningsmedel mot svampsjukdomar men kan också bildas oavsiktligt vid förbränning och i samband med högtemperaturprocesser inom industrin. Det förbjöds 1980 i Sverige. Ämnet är fettlösligt och svårnedbrytbart.

Det ser ut att vara något högre halter av HCB i hanar från norra Sverige jämfört med hanar från södra Sverige, men det är inte statistiskt signifikant (Mann-Whitney test, p=0,0998, Figur 17).

Halterna är avsevärt mycket lägre än PCB.

HCB

Hanar N

Hanar S

Honor N

Honor S 0

20 40 60 80 100

ng/g (fettvikt) i muskel

Figur17. HCB i utter från norra (N) respektive södra (S) Sverige, uppdelat på kön. Halterna redovisas i ng/g fettvikt, geometriskt medelvärde och 95 % konfidensintervall. Anledningen till att honorna i norr har så låga halter förklaras med att två av tre honor var lakterande och därmed gjort sig av med fettlösliga ämnen.

3.2.3. Lindan och HCH

Hexaklorcyklohexan, HCH, är ett insektsbekämpningmedel som består av flera kongener. Alfa- och beta-HCH är egentligen biprodukter i bekämpningsmedlet men kan också ge skadliga effekter. Det är bara en kongen, y-HCH (eller lindan som den också kallas), som man använt för att bekämpa insekter med.

Av de 49 uttrar som analyserades så låg halterna av lindan och alfa-HCH under detektionsgränsen i samtliga djur. Sjutton av uttrarna hade halter av beta-HCH under detektionsgränsen. Övriga halter var låga. Högst halt av beta-HCH (40 ng/g) hade en utter från Örnsköldsvik.

3.3 Bromerade flamskyddsmedel (PBDE)

Polybromerade difenyletrar (PBDE) kom delvis att ersätta PCB när det blev förbjudet som flamskyddsmedel. Textilier som möbeltyger, madrassfyllningar etc. kan innehålla stora mängder flamskyddmedel. PBDE är precis som PCB flera olika ämnen (kongener) med olika giftighetsgrad, och rapporterades för första gången i fisk från ett förorenat område i sydvästra Sverige i början av 1980-talet i anslutning till textilindustrier (Andersson och Blomkvist 1981). Halterna ökade i miljön under 1970-1990-talen i t.ex. strömming och sillgrissleägg från Östersjön, gädda från Bolmen i Småland och i bröstmjölk hos svenska kvinnor. Troligen har PBDE liknande skadeeffekter som PCB. Halterna av flera av kongenerna hade en topp på 1980-talet och har därefter minskat (t.ex.

BDE-47, BDE-100 och BDE-99). De blev förbjudna inom EU 2004.

Sammanlagt har 49 uttrar under 2005-2010 analyserats med avseende på sex polybromerade difenyletrar (PBDE) som finns i flamskyddsmedel. Analyserna utfördes på Stockholms Universitet, Enheten för analytisk miljökemi. Summan av kongenerna BDE-47+99+153+154 (PBDE) ligger stabilt över perioden, och det går inte att urskilja någon skillnad i halt mellan norra och södra Sverige (Figur 18).

BDE-154 kunde kvantifieras i 17 av 49 uttrar i mycket låga halter, och bidrog inte något till

PBDE. BDE-47 är den kongen som återfinns i högsta halterna i utter, men i den tekniska produkten Penta finns BDE-99 i ungefär samma koncentration som BDE-47 (Figur 19). I uttrarna är halten av BDE-99 låg, och kan indikera att uttern metaboliserar den lättare eller inte tar upp den lika effektivt. Notera också att halterna av PBDE är mycket lägre än t.ex. PCB.

Hexabromocyklododekan, HBCDD, fortsätter dock att öka i flera tidsserier (t.ex. gråsäl) och är ännu inte förbjudet.

Allra högst halt av PBDE hade en hane från Uppland, som trafikdödades år 2010 på Landsväg 255 vid Knivsta. Han hade 649 ng/g i muskeln, mer än dubbelt så högt som den som hade näst högst halt, en hane som trafikdödades år 2006 i Jämtland (Hackås). Han hade 305 ng/g i muskeln.

sPBDE exl BDE-154

Hanar, N

Hanar, S

Honor, N

Honor, S 0

50 100 150

ng/g fettvikt i muskel

Figur 18. Summan av kongenerna BDE-47, 99, 100, och 153 i uttermuskel (ng/g fettvikt). Halterna redovisas i ng/g fettvikt, geometriskt medelvärde och 95 % konfidensintervall. Igen, halterna i honorna från norra Sverige är så låga eftersom det ingår lakterande honor i den gruppen.

BDE-47 BDE-99 BDE-100 BDE-153

Figur 19. Medianvärderingar av fyra PBDE: den största andelen av PBDE utgörs av BDE-47. Det är också den kongen som är vanligast i den tekniska blandningen Penta.

3.4 Flourerade ämnen

De senaste åren har perfluoroktansulfoner och närbesläktade perfluorinerade karboxylaterna diskuterats. Perfluorinerade kemikalier (Perfluorinated chemicals, PFC) är ämnen med speciella egenskaper som har använts i många olika applikationer. Det är långa molekyler med olika antal fluoratomer och brukar delas in i två grupper: Perfluorinerade alkylsulfonater (PFAS) och perfluoralkyl karboxylater (PFAC). Till PFAS hör perfluorohexan sulfonsyra (FPHxS), perfluorinerad oktylsulfonat (PFOS) m.fl. substanser. Bland de flourinerade karboxylaterna hör perfluorooctanic syra (PFOA).

PFOS tillverkas inte längre i Europa och USA. Det har använts i många olika produkter som impregneringsmedel för textilier och läder, i hydrauliska system, brandskum, brandskyddsprodukter och Gore-Tex material och i teflonmaterial m.m. De nya nationella reglerna för PFOS som trädde i kraft i juni 2008 innebär ett förbud mot att använda PFOS och ämnen som kan brytas ner till PFOS i

kemiska produkter. Det finns dock några undantag, t.ex. i vissa applikationer inom fotografisk industri, i hydrauloljor inom flygindustrin och inom förkromningsindustrin. Det brandsläckningsskum som innehåller PFOS som fanns på marknaden före 27 december, 2006 får användas ytterligare 4,5 år. PFOS är mycket svårnedbrytbart, det är bioackumulerande och toxiskt för däggdjur.

PFOA används i många olika sammanhang. Det liksom liknande ämnen är både fett- och vattenfrånstötande och används till s.k. non-stick ytor för matförpackningar, engångsvaror som muggar och tallrikar m.m. och i allväderskläder med membran som ”andas”. Det används också inom elektronikindustrin, textilier, byggnadsindustrin, i brandskum m.m. PFOA är också, liksom PFOS en nedbrytningsprodukt från vissa fluorinerade telemerer.

Dessa flourerade ämnen, PFOS och PFOA, är syntetiska ämnen som är mycket stabila i miljön.

PFOS återfinns i högst halter. Det har använts sedan tidigt 1970-tal i många olika applikationer.

Numera kan man hitta PFOS även i arktisk miljö (Tomy m.fl. 2004, Smithwick m.fl. 2005). En tidsstudie på PFOS i sillgrissleägg från Stora Karlsö insamlade 1968-2004 visar att koncentrationerna toppade 1998, och därefter minskar halterna (Holmström m.fl. 2005). Eftersom PFOS antas vara mycket toxiskt har den största tillverkaren av dessa ämnen i USA (3M) frivilligt slutat att tillverka PFOS redan år 2001.

Inom åtgärdsprogrammet har 63 uttrar analyserats med avseende på 15 flourinerade ämnen mellan år 2005 och 2010: PFHxA, PFHpA, PFOA, PFNA, PFDcA, PFDoA, PFTriA, PFTeA, PFPeDA, PFBS, PFHxS, PFOS, PFDcs och PFOSA. Två av dem, PFHxA och PFHpA, låg under detektionsnivån i samtliga prover (<0,2 och <0,3 ng/g) och ytterligare ett ämne (PFBS) låg under detektionsnivån i merparten av proverna (Se Tabell 5 för övriga kongener). Analyserna utfördes på Stockholms Universitet, Enheten för analytisk miljökemi.

Precis som tidigare studier var PFOS det mest dominerande ämnet av alla (Figur 20), halterna ligger mellan 32 och 7352 ng/g under perioden. Det är ingen signifikant skillnad i halt mellan hanar och honor i södra Sverige (Mann Whitney test, p=0,24), och halterna hos dem är generellt högre jämfört med uttrar från norra Sverige.

En tidsstudie av 15 ämnen i utterlever mellan 1970 och 2010 som gjorts delvis inom Åtgärdsprogrammet visar på en kraftig årlig ökning av alla analyserade ämnen på mellan 5 och 15%

(Figur 21). Halterna är liknande eller mycket högre än i till exempel gråsäl och sillgrissla från Östersjön (Holmström m.fl., 2005, Kratzer m.fl. 2011).

Den uttern med lägst halt av alla var en stor hane från Nykil, Linköping (Östergötland) och den med den högsta halten hade en ung hane (subadult) från Knivsta, Uppland. Bägge kom från södra Sverige, och trafikdödades samma år (2010). Variationen i halterna är stor, och även höga halter uppmättes i norra Sverige. Dalarna hade en utter på 5543 ng/g, det var en hona som drunknade i Ryssjön, Falu kommun år 2009.

Medianvärden för olika PFC

PFOA PFNA PFDcA PFUnA PFDoA PFTriA PFTeA PFHxS PFOS

Figur 20. Medianhalter av respektive ämne. PFOS är det ämne återfinns i högst halt i utter, följt av PFNA, PFDcA och PFUnA.

PFOA PFNA PFDcA PFUnA PFDoA PFTriA PFTeA PFPeDA PFHxS PFOS PFOSA N.

Sverige

min-max (medelv.)

2-71 (13)

17-637 (143)

12-174 (72)

15-137 (62)

3-20 (10)

4-39 (14)

0-3

(1) 0-1 (1) 1-12 (4)

73-5543 (787)

1-88 (16)

(n=11) SD 20 177 53 41 5 10 1 0 3 1595 26

S.

Sverige

min-max (medelv.)

1-44 (12)

14-234 (99)

6-310 (93)

7-112 (51)

1-63 (13)

2-27 (12)

0-11

(22) 0-1 (1) 1-64 (10)

32-7352 (1392)

1-93 (15)

(n=39) SD 11 56 63 24 12 7 3 1 12 1533 21

Tabell 5. Medelvärden för olika flourerade ämnen från norra respektive södra Sverige, samt min och maxvärden och standardavvikelse.

Figur 21. Flera av PFC-ämnerna visar på en kraftig ökning över tid i utter från södra Sverige (från Roos m.fl., SETAC 2012) men också att variationen i halt är mycket stor (ng/g färskvikt).

PFOS

80 90 00 10 0

5000 10000 15000 20000 25000n= 98

slope=5.5%(2.5,8.6) r²=.57, p<.002 *

1

PFUnDA 1

80 90 00 10 0

50 100 150

n= 98 slope=11%(9.9,13) r²=.95, p<.001 *

PFDoDA

80 90 00 10 0

20 40 60 80 100 n= 98

slope=12%(9.9,14) r²=.94, p<.001 *

PFOA

80 90 00 10 0

20 40 60 80 100

n= 98 slope=5.9%(3.4,8.3) r²=.69, p<.001 *

PFNA

80 90 00 10 0

100 200 300 400

n= 98 slope=12%(10,14) r²=.94, p<.001 *

PFDA

80 90 00 10 0

100 200 300 400 500 n= 98

slope=13%(11,14) r²=.96, p<.001 *

4. Hot

4.1 Miljögifter – framtida analyser

Även om läget för uttern i Sverige idag ser gynnsamt ut så får man inte glömma dess historia. Uttrar har tidigare drabbats allvarligt av miljögifter och det kan ske även i framtiden. Ett exempel på det är de PFC-ämnen som fortfarande ökar i halt i utter, och som är redan idag anses mycket höga i många uttrar. Därför är det viktigt att övervaka miljögiftsstatusen i utter, både med avseende på ”gamla”

gifter men även nya. Som visats så har svenska uttrar fortfarande höga halter av olika gifter som till exempel PCB, kvicksilver och PFOS. Halterna av de bromerade flamskyddsmedel som ingått i denna studie har redan börjat minska i miljön – med undantag för HBCDD som ökar men som än så länge återfinns i mycket låga halter i utter. Men i takt med att farliga ämnen förbjuds, så tillverkas nya ämnen med liknande egenskaper och som används i samma eller liknande produkter av samma skäl. Det gäller även nya bromerade flamskyddsmedel och nya flourerade ämnen som ännu inte analyserats i någon större omfattning i biota, och inte alls i utter.

Det är angeläget att fortsätta att övervaka PFC (inklusive PFOS) i uttrar. Även PCB är intressant att fortsätta analysera, trots allt ligger en tredjedel av uttrarna över den gräns som ger reproduktionsskador hos mink i laboratorieförsök. Det vore också intressant att låta analysera metylkvicksilver i ett urval av uttrarna för att se hur stor andel av total-kvicksilver som utgörs av det mycket giftiga metylkvicksilvret.

En annan grupp av ämnen som vore intressant och angeläget att analysera i utter – som ju lever ofta nära människor – är läkemedelsrester. De kan spridas bland annat via vattenreningsverk. Det har inte gjorts i utter ännu och kan vara ett potentiellt hot. T.ex. skulle det vara intressant i relation till förekomst av cystor på sädesledarna.

4.2. Trafik

Figur 22. Trafikdödad hona med sina två ungar, Ydre. Foto Anders Gunnar.

Det finns ett stort intresse hos Trafikverket att bygga faunapassager, för att undvika att utter och andra djur, blir påkörda i trafiken (Figur 22). Här finns naturligtvis mycket att fortsätta att arbeta med.

4.3 Fiskeredskap

Under perioden 2005-2011 har 29 uttrar bifångats i fiskeredskap d.v.s. en knapp tiondel av alla uttrar som skickas till museet har drunknat i fiskeredskap. I ett fall så drunknade två uttrar i samma sjö, med en månads mellanrum. Det kan ha en negativ effekt på stammen på det lokala planet och säkerligen är det en ledsam upplevelse för fiskaren.

När det gäller fasta redskap som olika typer av ryssjor och mjärdar så borde det kunna gå att förbättra redskapen så att uttrar inte kan tränga sig in och fastna. I Danmark är det förbjudet att fiska med ryssjor som inte har s.k. stoppgaller för ingångshålet i områden där det finns utter.

4.4 Fiskodlingar

En utter blev ihjälslagen med en spade 2010 då den fångade kräftor i en kräftodling.

I takt med att uttern ökar i landet så kommer antagligen konflikten med fiskodlare och utter att öka.

I dagsläget finns enstaka exempel med utter som födosöker i fiskodlingar, men det problemet kan komma att öka om både antalet fiskfarmar och uttrar ökar. Naturvårdsverket har nyligen godkänt att ett par uttrar vid två olika fiskeodlingar får infångas och flyttas till områden utan fiskodling. Men detta torde vara en kortsiktig lösning på problemet. Tar man bort en utter från ett område så tar en annan utter över. Därför är det viktigt att se vad som kan göras för att förhindra problemet i Sverige, och hur man kan skydda fiskeodlingar från predation av utter (och andra fiskätare). Därför vore det på sin plats att en ordentlig utredning gjordes som belyste detta problem, och som beskriver vad som kan göras för att minimera skadorna. Liknande studier har initieras i andra länder i Europa där problemen är större, och erfarenheter från dessa områden behövs ”översättas” till svenska förhållanden.

4.5 Jakt

Ett annat problem kan vara illegal jakt. En nyligen publicerad artikel från Danmark visar att hela 7

% av alla uttrar som påträffas döda (framför allt i trafiken) hade blivit påskjutna tidigare utan att ha avlidit (Elmeros m.fl. 2012). Det vore intressant att göra en liknande studie på svenska uttrar för att belysa problemet. Det kan vara lätt att missa gamla inbäddade hagel vid en obduktion. Naturligtvis är mörkertalet stort, säkerligen dör vissa uttrar av skadorna också och dessa uttrar har en liten chans att rapporteras till myndigheterna. Illegal jakt kan också ske genom fällfångst. Det har visat sig vid utterinventeringar att det inte är ovanligt att hitta illegala fällor. De kan röra sig om för stora ingångshål, dåligt uppmärkta fällor och felaktigt placerade fällor. Dessutom finns lagliga fällor i Sverige som kan ta utter; det är den s.k. ”Conibear beaver and otter trap” Det är en Nordamerikansk

sax som spänns upp under vattenytan för att fånga bäver och utter. I Sverige används den för bäverfångst, men risken finns att en utter fastnar istället. Det är inte ovanligt att uttrar använder sig av bäverhyddor. Även här torde mörkertalet vara stort.

5. Rapportering av levande och döda uttrar

Om man ser en levande utter, eller utterspår så kan man rapportera det till NRM. Internetadressen är: www.nrm.se/utter. Rapporterna kvalitetssäkras och läggs sedan ut på hemsidan på en karta och i en tabell. Hittills har över 900 rapporter inkommit mellan 2005 och 2010 (Figur 23). Man kan själv välja om man endast vill se kartor över funna döda uttrar, eller samtliga rapporter av utter från allmänheten inklusive inventeringar som bedrivits. Rapporterna från allmänheten är ett viktigt komplement till inventeringarna som görs.

Figur 23. Inkomna rapporter om levande och döda uttrar under 2005-2010. Kartorna inkluderar även data från några inventeringar (Västernorrlands län 2005 (n=17); Örebro län 2006, n=24; Jönköpings län 2007 (n=86) samt Södermanland 2007 (n=19). Från www.nrm.se

2005 (n=88) 2006 (n=159) 2007 (n=244)

2008 (n=116) 2009 (n=176) 2010 (n=197)

6. Litteratur

6.1 Böcker

Otters. 1993. Paul Chanin. Whittnet Books.

Utter - en artmonografi. 1971. Sam Erlinge. Albert Bonniers boktryckeri, Stockholm.

Utterliv. Gullers/Votum förlag 2008. Anna Roos och Kenneth Johansson.

Var är uttern? 1993. Mats Olsson och Finn Sandegren. Jägareförbundets förlag.

Wild Otters – Predation and Populations. 1995. Hans Kruuk.

6.2 Internetadresser

Naturhistoriska riksmuseet: http//www.nrm.se/utter Världsnaturfonden, WWF: http//www.wwf.se/utter Norrtälje Naturvårdsfond http://www.naturvardsfond.se

Rädda uttern i Småland: http://www5.g.lst.se/utter/foreningen.htm International Otter Survival Fond, IOSF http://www.otter.org IUCN OSG http://www.otterspecialistgroup.org

6.3 Vetenskapliga artiklar och rapporter

Andersson, Ö. och Blomkvist, G. 1981. Chemosphere 10, 1051-1060.

Aulerich, R. J. och Ringer, R. K. 1977. Current status of PCB toxicity to mink, and effects on their reproduction. Archives of Environmental Contamination and Toxicology 6, 279-292.

Bergman, A. och Olsson, M. 1986. Pathology of Baltic Grey Seal and Ringed Seal females with special reference to adrenocortical hyperplasia: Is environmental pollution the cause of a widely distributed disease syndrome? Proc. from the Symposium on the Seals in the Baltic and Eurasian Lakes. Savonlinna, 1984-06-05--08. Finnish Game Research No 44: 47-62.

Bignert, A. 2002. Comments Concerning the National Swedish Contaminant Monitoring Programme in Marine Biota. Rapport till Naturvårdsverket.

Brunström, B., Lund, B-O., Bergman, A., Asplund, L., Athanassiadis, I., Athanasiadou, M., Jensen, S. och Örberg, J. 2001 Reproductive toxicity in mink (Mustela vison) chronically exposed to

environmentally relevant PCB concentrations. Environmental Toxicoogy and Chemistry 20:2318- 2327.

Civett, J. 2007. Regional differences in the diet of the otter (Lutra lutra) in Sweden and Latvia.

Examensarbete Zoologiska institutionen, Stockholm universitet. 2007:22, 19 sidor.

Elmeros, M., Holm, T. E., Haugaard, L. och Madsen A. B. 2012. Prevalence of embedded shotgun pellets in protected and in legally hunted medium-sized carnivores in Denmark. I European Journal of Wildlife Research.

Erlinge, S. 1971. Utter - en artmonografi. Bonniers.